Predikanten och predikans historia 8

av David Whitworth

Så här långt har vi sett Paulus frälsning, hans kallelse som predikant och hans kraftfulla och visa agerande i en nödsituation. Nu går vi vidare och ser på honom som pastor. Vi har sett hur evangeliet spreds från Jerusalem till Samaria och nu genom Paulus till Mindre Asien och Europa. Under hans tre missionsresor grundade han ju flera församlingar. Men dessa församlingar lämnade han inte för att klara sig på egen hand. Paulus den store teologen satt inte i ett elfenbenstorn. Han hade ett stort pastorshjärta fylld av kärlek som han visade i dessa församlingar.

Apostlagärningarna är Nya Testamentets historiska del och binder ihop evangelierna och breven. Utan Apostlagärningarna kunde vi aldrig förstå just evangeliernas sammankoppling med NTs brev och många frågor lämnas obesvarade. Hur kunde vi annars få veta om den helige Andens utgjutning på pingstdagen, Stefanus martyrdom och konsekvenserna för evangeliets spridning och framgång eller Jerusalems församlings grundande och liv? Eller hur evangeliet först kom till Samariterna och senare till hedningarna? Vår kunskap om Paulus liv och missionsresor och hans brev och teologi skulle vara mycket bristfällig.

Lukas primära syfte var att bygga upp de troende genom att visa hur Guds eviga plan fick sin uppfyllelse i Kristus och hur planen utvecklades i den första församlingens historia. Lukas viktigaste bidrag i Apostlagärningarna är den apostoliska förkunnelsen om Jesu Kristi Kors. Detta binder ihop evangeliernas förevisning om Honom med NTs brev där Han är förklarad. Lukas påpekar att Paulus spelar en avgörande roll i grundandet av en ny epok i församlingens historia.

Pastor Paulus
Vi har sett förändringen i Paulus från att vara en hänsynslös fiende mot alla församlingar till att vara en kärleksfull ivrare för församlingarnas tillväxt och framgång. Frågan är hur han utryckte denna kärlek. Jag har samlat ihop några intressanta synpunkter som både predikanter/pastorer och vi alla kan lära oss av.

I 2 Kor 11:23-30 räknar Paulus upp några svårigheter som han upplevde i evangeliets tjänst. Vem som helst kunde vara deprimerad i dessa omständigheter och vara försjunken i sig själv. Inte Paulus! Trots hans motgångar säger han: ”Förutom allt detta har jag den dagliga  uppgiften, omsorgen om alla församlingarna.” (vers 28). Några exempel på omsorgen förekommer i hans förböner som hittas i Ef 1:17-19; 3:14-21, Fil 1:9-11, Kol 1:9-12.Detta var verkligen en omsorg utan motstycke och inte nog med det, han erkände sin svaghet! Kan ni tänka er att den stora orädda aposteln kände sig svag! Det visade sig att han var av kött och blod som vi alla andra.

Vi kan inte på något sett ifrågasätta Paulus trofasthet. I början på hans andra missionsresa vill han ”vända tillbaka och besöka bröderna i alla de städer där vi har predikat Herrens ord, och se hur de har det” (Apg 15:36). Han var inte villig att överge dem för att de själva skulle treva sig fram.

Han visade stor vishet och artighet i sitt brev till Filemon. Filemons tjänare Onesimus var på rymmen och träffade då Paulus i Rom och detta ledde till Onesimus räddning. Han ville behålla Onesimus som sin medhjälpare men skickade ändå tillbaka honom till Filemon.Paulus började brevet med att tacka Gud för alla de goda egenskaper som kännetecknade Filemon. Alltså Paulus visade en stor artighet. Då kom han in på brevets höjdpunkt. Han vill nu att Filemon tar tillbaka Onesimus som en broder i Kristus och inte som en slav. Här ser vi Paulus vishet. Han undergräver slaveriets villkor utan att direkt avisa det som säkert skulle ha lett till en blodig revolution i det romerska riket.

Paulus var oftast rättfram och drog sig inte undan. Hans första missionsresa började på Cypern (Apg 13:6-12). Han predikade evangeliet först i Salamis och reste sen till Pafos. Det var här Paulus och Barnabas träffade landshövdingen Sergius Paulus som ville höra Guds ord. Men Elymus, trollkarlen, försökte hindra landshövdingen att komma till tro. Med det starkaste ordalaget sade Paulus till Elymus: ”Du djävulens son, full av allt slags svek och bedrägeri, du fiende till allt som är rätt, skall du aldrig upphöra att förvränga Herrens raka vägar? Se, nu kommer Herrens hand över dig, och du skall bli blind en tid och inte kunna se solen.” Apg 13:10-11. (jmf Gal 1:8-9; 2:11-14).

Paulus pastors hjärta
Ett gott exempel av Paulus som pastor är det som vi hittar i Apg 20:17-32. Dessa verser avslöjar en man med ett stort pastorshjärta som kommer till utryck i empati, ömhet, ödmjukhet, kärlek, uthållighet, glöd och orubblighet.

Paulus hade givit tre av sina bästa år till församlingen i Efesus och helt naturlig passade han på att ge en överblick över dessa år. Han hade aldrig talat bättre än i sitt avskedstal och han överträffade helt enkelt sig själv. Det finns en värdighet hos Paulus som aldrig lämnat honom. Hans ädla karaktär bar han med sig i alla tider och omständigheter och allt detta förenades i ödmjukhet. I en situation som detta är Paulus unik och utan like vad gäller kärlek. Det var ingen överraskning att församlingen ”brast alla i gråt och föll honom om halsen och kysste honom” (Apg20:37).

Paulus är mån om att se sig själv som Herrens tjänare under dessa tre år. Han börjar för det mesta sina förkunnelser och brev med att han var Herrens tjänare. För honom var det ett privilegium och en glädje. Det fanns en förening mellan hans stora stolthet och hans överväldigade ödmjukhet i sin Herres tjänst. I Paulus ser vi en pastors förebild. Alla pastorer och predikanter borde begrunda detta bibelstycke, prövar sig själva och fundera på vad för slags äldste eller predikanter de är.

Paulus älskade församlingen i Efesus för att det var ”Guds församling som han har köpt med sitt eget blod” (vers 28). Detta var kärnan i Paulus tal till församlingens medlemmar. Det var priset Jesus Kristus betalade och det kostade honom allt att friköpa sin brud. Det är inte konstig han älskade församlingen, Guds kärlek till församlingen flödade genom Paulus.

Under alla dessa tre år i Efesus begärde Paulus inte en enda krona från församlingen. Han sa: ”Ni vet själva att dessa händer har sörjt för mina egna och mina följeslagares behov. I allt jag har jag visat er att ni genom att arbeta på detta sätt ska ta er an de svaga och komma ihåg de ord som Herren Jesus Kristus  själv sade: Det är saligare att giva än att taga.” (v.34-35). Det var raka motsatsen till många av dagens predikanter som utan skam bedrar Guds folk. Denna anklagelse kunde aldrig riktas mot Paulus.

”Jag har inte försummat något som kunde vara till nytta för er. Jag har predikat och undervisat, offentligt och i hemmen, och jag har uppmanat både judar och greker att de skall omvända sig till Gud och tro på vår Herre Jesus” (Apg:20-21). Glöm inte att han arbetade samtidigt! Vilken arbetshäst! Jag undra hur mycket sömn han fick. Paulus predikade alla de grundläggande lärorna: Treenigheten, människans behov av räddning, omvändelse och tro, rättfärdiggörelse, adoption och helgelse mm. Han arbetade intensivt med sina händer och med sitt sinne, predikade och undervisade offentligt och i hemmen.

Paulus gjorde hembesök hos varje församlingsmedlem och predikade och undervisade dem (20:20). Han gjorde det till sin uppgift att lära känna dem. Han var av kärlek djupt intresserad av deras välstånd, prövningar, bibliska förståelse och deras tillväxt i tro och kunskap om Herren. Han grät med dem i deras bedrövelser och gladdes med dem i deras glädje. Förutom allt detta besökte han också de sjuka. En äldste som försummar detta är en dålig herde.

En äldste/predikant som är trofast till Ordet kan räkna med motstånd i form av påhopp, skymford, lögner och mycket annat. Paulus upplevde detta inför Felix när hans fiender anklagade honom med lögner (Apg 24:5-6). Vi alla kan egentligen räkna med motstånd som uttrycker sig i olika former. Under tiden jag skriver denna driver en ’kristen ’ tidning hetskampanj mot en känd och älskad pastor utan det minsta intresse av att reda ut vad sanningen är.

Paulus, som en god och trogen pastor, utfärdade varningar om de faror som ligger framför församlingen i Efesus efter hans sista avresa. Dessa hotelser kom från två håll. ” Jag vet att när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden. Ja, ur er egen krets skall män träda fram och förvränga sanningen för att dra lärjungarna på sin sida”(Apg 20:29-30). Dessa vargar är destruktiva och hänsynslösa. De förvanskar sanningarna och förvränger dessa genom överdrifter i förhållande med varandra. Det blir bara en karikatyr av det hela.

Han varnade för de som kommer ur egen krets (v.30) och de i församlingen som också förvränger sanningen, skapar parti och orsakar splittring. Paulus råd i detta är starkt och enkelt ”Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan blir er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem”(Rom 16:17).

Till sist, och det viktigaste av allt, som gäller oss alla, är bön. Vi kan ta stor lärdom av Paulus i hans böner för församlingarna som vi läser i Ef 1:15-23, 3:14-21, Fil 1:3-5, 9-11, Kol 1:3, 9-10.

I nästa blogg kommer vi att kliva in i 1500-talet.