Reformationen och baptisterna
Reformationen, efter pingstdagen, måste absolut anses som den viktigaste händelsen i Jesu Kristi kyrkas historia. Sanning flödade över och tillräknad rättfärdighet strömmade ned på dem som trodde på Guds Son. Att granska reformatorernas liv och verk är att sätta fingret på vändpunkten till den samtida evangeliska religionen. Innan reformationen fanns det bara enstaka rännilar av sanningen. Reformationen öppnade sanningens dammluckor.
Var passar baptisterna in i sammanhanget? Menno Simons, som nog var det mest framgångsrika bland de tidiga baptisterna, samlade ihop spillrorna av den sönderslagna baptistiska rörelsen och formade en betydande evangelisk rörelse. Mennonit-församlingar hittas än idag i länder som USA och Frankrike. Men Menno Simons omfattade i likhet med John Wesley inte läran om den bundna viljans [övers. anm. jfr Martin Luther: Om den trälbundna viljan] (och därför inte nådens läror ”nådens doktriner”), som Luther dundrade ut som ”allt kretsar kring”. Baptister som trodde på ”Fria nåd” kom senare, i synnerhet i England. Reformationens teologi vad gäller nådens läror gick bra ihop med baptisternas lära om församlingen och framstående män som Abraham Booth visade detta senare i sina böcker.
På senare tid hittade baptisterna sin David i C.H. Spurgeon. Efter hans död som orsakades av ”downgrade” kontroversen kom en allvarlig nedgång vad gäller nådens läror bland baptisterna. Just när det såg som värst ut, återuppväcktes på 1800 talet ett förnyat intresse för litteratur om nådens läror. Detta uppvaknande var störst bland unga pastorer, de flesta var baptister. Deras förhållande till reformationen var för dem mer än ett intresse. Det var avgörande. Skulle de behålla reformatorernas barndop? Varför behöll reformatorerna barndopet? Tog de över en papistisk ritual som de senare anpassade till en modifierad form av förbundsteologin? Behandlade de ämnet fördomsfritt? Anabaptisterna trevade sig fram och kunde knappt bjuda på något klarsynt svar på dessa frågor. Det var, i synnerhet, Hubmaier som var framstående och han kom nära ett systematisk biblisk framställning som han inte behövde skämmas för.
Förhållandet till det reformerta är viktigt om vi vill förstår de efterföljande seklernas historia. Hur betraktades de ledande reformerta läran om dopet? Vilka slutsatser bör vi dra från den här delen av historien?