Inledning
När Luther spikade fast sin 95 teser på dörren till kyrkan i Wittenberg på 31 oktober 1517, har konsekvenserna jämförts med att slå sönder ett lerkärl som sönderdelas i en hög små bitar. Det är ett misstag att betrakta reformationen frånsett den föregående historian. För att verkligen förstår reformations stora frågor måste man uppfatta konstantinismens art. Från Konstantin och framåt kan man urskilja de sanna troendes spänning och förtvivlan med den sakrala idén, alltså hela samhället skulle formas om till en enda omfattande kyrka.
Reformation orsakade ett mäktigt uppsving på radikala åsikter angående frågan om kyrkan. De radikala reformerta trodde inte bara på att kyrkan skulle reformeras, utan också den apostoliska kyrkan skulle sättas i stånd. Med andra ord trodde de att den romersk katolska kyrkan var bortom reformation och också att den protestantiska kyrkan med sin vida ”räckvidd” var otillräckligt.
”Den radikala reformationen” som G.H. Williams beskrev den som ” en massiv rörelse som var kristenhetens kärna vilken omfattade otaliga folk från diverse bakgrunder från de ena änden av Europa till det andra.” Det är så gott som omöjligt att vara rättvist mot rörelsen p.g.a. sin enorma mångfald. På senare år har historikerna erkänt att det är omöjligt att få en sann förståelse av reformationen utan hänsyn till vänsterfalangen. En ökad mängd forskningsmaterial är tillgängligt som kastar en hel del ljus på anabaptiströrelsens sanna natur. Traditionella tolkningar fick ändras betydligt. Det var den minoritetens överdrifter som smutsfläckade hela anabaptiströrelsen. I synnerhet var det katastrofen i Münster i 1535 som stämplade rörelsen som fanatisk och ovärdig seriös uppmärksamhet.
Henrik Bullinger, Zwinglis efterträdare i Zurich, som skrev utförligt om anabaptiströrelsen, kallade den för satanistisk. Bullinger blev erkänd som den högste auktoritet i ämnet. Han var fruktansvärt partisk och hans partiskhet påverkade generationer mot seriöst forskning i anabaptiströrelsen. Modern forskning har visat Bullingers verk som otillräckligt och lager på lager av förvrängningar skalas bort. Bland de moderna författarna är det nog Leonard Verduin som är det mest kända, pga. av hans bok The Reformers and their Stepchildren. Han beskriver anabaptiströrelsen som ”den andra fronten” och väljer kapitel rubrikerna för att beskriva de öknamn som tillskrevs anabaptisterna. Verduins boks styrka ligger i att den påvisar anabaptisternas i huvudsakliga motstånd till de reformertas sakralism. Denna sakralism försvaras genom att jämställa barndop med omskärelse. Verduin definierar sakralism helt enkelt som, ”ett samhälle som binds ihop genom en religion vilkas alla medborgare är sammanfogade”. En annan styrka i boken som illustrerar anabaptisternas tänkande har sina rötter i föregående århundraden. Å andra sidan misslyckas den med att ge en sammansatt bild om rörelsen i sin helhet. G. H. Williams monumentala bok The Radical Reformation, ger det som fattas i Verduins bok. Williams verk är så stort och detaljerat att det är bara någonting för det mest entusiastiska. Detta ger ett omfattande och extremt väl dokumenterat material om den vänsterriktning som kan liknas med de lapptäcken vår mormor stickade, alltså stora och varierande!
För att räkna i procent om de som var evangelikala i den radikala reformation i den mening som vi förstår termen idag, är omöjligt men det lika sant om reformationens protestantiska kyrka. Vi vet att i 1586 var en fjärdedel av Frieslands invånare var anabaptister. Det var hundratals medlemmar i många av den radikala reformationens stora stadskyrkor. Groningen kyrka hade 1,100 medlemmar. Det var betoning på den stora missionsbefallningen som tillskrivs anabaptisternas förbluffande snabba spridning. Det som citeras gäller de områdena där anabaptisterna inte var utrotade. De som för första gången studerar den radikala reformationen ska varnas för att bli besviken på några av de reformerta. Deras delaktighet i anabaptisternas förföljelse är inte något trevligt ämne. Uppmärksamheten som ägnas åt det länge försummade vänsterriktningen betyder att några av reformationens aspekter måste skrivas om, och det är inte minst sagt alltid trevlig att reflektera på det reformerta. David Marshal markerar en förståelig oro i sin recension på Verduins bok i Banner of Truth tidskrift, ” Det är knappt det rätta tillfället att fördöma det reformerta”, säger han, ”när de flesta evangelikala är så tragiskt okunniga om just hur jättestor vår skuld är till dem.” Vi hålla helt och fullt med i denna uppfattning. Å andra sidan vill vi inte leva med en förskönad bild om reformationen, inte heller hysa någon drömvärldskoncept och inte om någon annan historisk epok heller. Det är smärtsamt att läsa om de reformertas intolerans och stränghet efter man har tagit emot oräkneliga välsignelser genom deras liv och undervisning. Framstående historiken Roland H. Bainton erkänner: ”Jag känner intensivt agg mot Luther eftersom han tidigt på 1520 talet talade han varmt om frihet och årtionde senare tillåter dödsstraffet för anabaptisterna. Efter att har arbetat på Luthers biografi i 8 år på 1940- talet, ändrade sig förbittring till bedrövelse genom upptäckten att i detta fall liksom så ofta i andra, det var de heliga som tog död på de heliga.”
För att vi inte ska vara överdrivet självrättfärdiga om anabaptisternas misshandel ska vi komma ihåg att de reformerta uppriktigt trodde att social laglöshet skulle bryta loss om den radikala rörelsen hade sin gång. Vad angår de reformerta, var det reformationens säkerhet som stod på spel och förhållandet mellan kyrka och stat var väsentligt för reformationen. Därför sökte de till varje pris upprätthålla detta förhållande. 1600-talets reformerta stod högt över de flesta eftersom Herren reste upp sanningen genom dem.
Vad lär vi oss då av anabaptisterna som omfattar soteriologi [läran om frälsning] eller de reformertas främsta läror? Svaret borde dyka upp när vi se hur Luther, Zwingli och Calvin reagerade i sin kontakt med dem som förkastade barndopets lära.