av David Whitworth

I blogg fem följde vi Saulus och hans sällskap på resan till Damaskus där han hade planerat att utrota församlingen. Hans plan krossades genom Herrens ingripande. Saulus konfronterades med den levande Kristus som talade till honom och visade honom sin härlighet och Saulus föll till marken(Apg 9:4). Han blev överfallen av synen. Det finns andra fall i Bibeln om sådana upplevelser. Jesaja i templet (Jes 6) och Johannes på Patmos (Upp 1:17) är exempel på det. En förnimmelse om Guds härlighet ger inte rum för högmod snarare ödmjukhet och vördnad.

Nu är dags att fortsätta följa Saulus på sin resa. Saulus var hans hebreiska namn och Paulus var hans grekiska namn (Apg 13:9). I fortsättningen använder jag hans grekiska namn.

Det blev en stor skräll när han blev Herrens fånge och det gav ringar på vattnet som ingen kunde förutspå. Från att vara de kristnas fiende nummer ett till att bli hedningarnas apostel. Från hat till kärlek.

Vi läser berättelsen i Apg 9:5 och här får Paulus svar på sin fråga om vem Herren är. I vers 6 ställde han ytterligare en fråga om vad Herren ville att han skulle göra (Reformationsbibeln 9:6) och fick anvisningen att gå in i Damaskus och där skulle han få svar på sin fråga. Han måste ha varit mycket fundersam. Detta var en ny situation för honom som han då inte riktig kunde begripa. Men Herren ledde Paulus steg för steg och så är det också med oss. Herren leder oss på samma sätt i våra liv, för detta är trons väg.

När Paulus ställde sig upp upptäckte han att han var blind (9:8). Det bländande ljusets hade en sådan effekt på honom. Om vi inte upplever ljusets effekt på våra andliga ögon då är det dags att söka Jesus i Bibeln för att få en glimt av Hans bländande ljus.

Vad var det nu som fyllde Paulus tankar? Det främsta måste ha varit det som låg framför honom i Damaskus. Att utrota de kristna i staden var inte på tal längre men hur skulle de troende ta emot honom? Och så var frågan om hur evangeliets fiender skulle bemöta honom. De hade ju höga förväntningar på att Paulus skulle gå i bräschen för deras sak. En sak som blev solklart för honom var att han kunde inte fortsätta förfölja Kristus och hans församling. Det var ett avslutat kapitel i hans liv och början på ett nytt.

Damaskus
Med hjälp av hans sällskap kom Paulus till Damaskus. Där började andra skedet i hans nya liv. De första tre dagarna i staden bodde han hos Judas (9:11). Under den tiden var han fortfarande blind och varken åt eller drack (9:9). Vi får inget svar om orsaken till fastandet. Vi vet dock att under fastandet bad han (9:11). Under bön hade Paulus fått en syn om lärjungen Annanias som skulle lägga händerna på honom för att han skulle få tillbaka sin syn. Samtidigt fick Annanias i en syn direktivet att bege sig till Judas hus och där träffa Saul och lägga händerna på honom. Guds väg till den utvaldes kallelse och frälsning är aldrig slumpmässig utan allting är redan bestämt i evigheten.

Judas var en lärjunge och det är den enda vi vet om honom. Mina tankar går till Spurgeon som frälstes genom en okänd metodistpredikant och en bristfällig sådan. Gud är inte beroende av någon för att frälsa sina utvalda. Han ta vem Han vill i sin tjänst.

Annanias var naturligtvis ifrågasättande om uppgiften (9:13). Paulus rykte gick före honom och Annanias och de andra troende i Damaskus trodde det var en komplott att han smyger sig in bland dem för att utföra sitt syfte Men nu kommer sanningens ögonblick. Gud förklarade för Annanias hans plan för Paulus (vers 15-16). Detta måste ha varit en svindlande tanke för honom att en intolerant hebré var utvald av Herren till att vara den stora aposteln till icke judar. Något som var omöjligt och otänkbart!. Annanias’ uppgift var att lyda Gud och Gud gör resten. Annanias besökte Judas hus och utförde Guds uppdrag och Paulus fick tillbaka sin syn och då uppfylldes han av helige Anden och döptes (17-19).Han stannade kvar några dagar hos de troende i Damaskus och de accepterade honom som en broder i Kristus.

Från mörker till ljus
Observera att i vers 18 står det: ”Genast var det som om fjäll föll från hans ögon, och han fick sin syn igen och blev döpt.” Från detta ögonblick var Saul en ny människa i Kristus. Han blev hedningarnas stora apostel Paulus. Han var inte bara botad från sin fysiska blindhet utan också sin andliga blindhet.

Hans andliga ögon upplystes av Anden. Han blev en ny människa och detta gav honom en helt ny världsbild och ett nytt sätt att tänka och mörkret försvann ur hans liv. Det som han upplevde i sitt möte med den levande Kristus kom till utryck i hans brev. Paulus använder flitigt ord som blindhet, mörker, ljus och upplysning i sina brev. Vi skall definiera dessa ord och börjar med mörker och blindhet eftersom det hjälper oss att få en bättre förståelse av vad ljuset är för något.

Enligt Dictionary of New Testament Theology Vol 1 är mörker det som är mörkt, dystert och ondskefullt. I detta mörkrets rike fattas ordning och symmetri, det är ljusets frånvaro och i NT används ordet metaforiskt det som ger upphov till synd och ondskan. Alltså mörkrets rike är satans rike och därför präglas det av lögner, falskhet, oordning, ondskan och själviskhet. Paulus sammanfattar detta tillstånd hos människor som okunnighet och detta leder till ”utsvävningar och bedriver all slags orenhet och får aldrig nog”. (Ef 4:17-19). De fumlar i mörker och är fångade av djävulen för att gör hans vilja (Gal 5:19-21). Johannes ger en slående beskrivning av detta tillstånd: ”Och detta är domen: ljuset kom till världen och människorna älskade mörkret och inte ljuset, eftersom deras gärningar var onda.” (Joh 3:19).

Däremot, Jesu Kristi rike är ljusets rike eftersom Kristus själv är ljuset (Joh 8:12) och vad är då ljuset om inte sanning, helighet, härlighet, symmetri, harmoni och ordning och reda. Det är exakt allt som Kristus är. Det är meningen att ljusets rikes medborgare, de troende, visar upp dessa egenskaper i sina liv som Paulus sammanfattar i Gal 5: 22-26.

Paulus teologi?
Kunde ljusets rikes och mörkrets rikes bärande idéer var grundtanken i Paulus teologi? Låg detta till grund när han skrev sina brev efter hans upplevelse på vägen till Damaskus? Jag tror att nyckel till att förstå honom ligger just i hans förståelse av dessa riken och detta kommer till utryck i det flesta av hans brev. För Paulus var det en bjärt kontrast mellan dessa två rike och det finns inte något utrymme för en kompromiss eftersom ljuset och mörkret inte har något gemensamt med varandra (2Kor:6 14). Kristus är kung i sitt rike och det centrala budskapet är att evangeliet är handlar om Kristi härlighet (2 Kor 4:4). Ty Gud som sade: ” Ljus ska lysa fram ur mörkret”, han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken.
 
Alltsedan Reformationen har historisk forskning erkänt att Paulus teologi är framförallt försoningens teologi. Centralt i försoningens teologi är Kristi död och uppståndelse som krossade mörkrets krafter. Denna försoning förenar syndiga människor med Kristus och i Kristus. Kristna är nu korsfäst, uppstånden och förhärligad ’i Kristus’ (Rom 6, Gal 2:20). Allt detta betyder att de troende är nya människor i Honom (2 Kor 5:17-19). Han har fört dessa från mörkrets rike till ljusets rike Kol 1:13:”Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike.”

Det är en nödvändighet för oss alla att få en förståelse av varför och hur Nya Testamentet delar världen i dessa två grupper. För predikanten och evangelisten ger det en stor insyn i de ofrälstas tillstånd inför Gud. De måste lita på evangeliets kraft till frälsning ( Rom 1:16). Det finns inte en enda människa som Gud inte kan frälsa, från det mest religiösa till det mest hårda och hänsynslösa människor.

I blogg fem och denna blogg har jag försökt att ge en bild av Paulus bakgrund och frälsning. Jag har försökt att tränga mig in i hans tänkande och känslor både före efter hans frälsning, från en radikal jude till en radikal apostel. Min förhoppning är att alla skall förstå hans brev bättre och hans predikningar i evangeliets tjänst. Om detta är till hjälp för bara en av er som funderar på en kallelse i predikantens tjänst så prisar jag Herren för det.

Nästa blogg börjar vi med Paulus predikningar.

av David Whitworth

Herren lovade att evangeliet skulle spridas från Jerusalem och i hela Judéen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns (Apg 1:8) och vi har sett hur evangeliet förkunnades och spreds i dessa länder. I denna blogg skall vi spåra evangeliets början och framgång ”ändå till jordens yttersta gräns.”

Frälsningens historia tar nu en ny vändning. Ett nytt namn trädde fram i evangeliets tjänst och hans namn var Saulus. Han var inte okänd snarare ökänd för han var en fanatisk jude. Gud bröt mönstret när Han frälste Saulus och tog honom i sin tjänst. Han hade en helt annan bakgrund än lärjungarna.

Vi lever i Guds värld. Han skapade den, driver och upprätthåller och härskar över den. Därför har allting i världen den mening som Gud har lagt i den. Gud är allvetande och all sann kunskap grundas i Gud. Den är Gudrelaterad och tolkad i enlighet med Guds ord.

Därför finns det ingen dualism i kunskapen alltså sekulär och religiös kunskap. För att verkligen få en uppfattning om vetenskap, matematik, historia, politik eller vilken kunskap som helst är allt grundat i Guds förstånd, tänkande och vishet. Därför är all kunskap på ett sätt teologisk. Är detta inte naturligt i ljuset av vårt koncept av Gud? Kunskap kan således inte delas upp i två delar. Gud är sanningen och källa till all sanning och ”utför allt efter sin vilja och sitt beslut” (Ef 1:11). Det måste av nödvändighet följa att hela vår varelse är underkastad Gud och därför är det helt logiskt i Paulus’ ord: ”Om vi äter eller dricker eller vad ni än gör, så gör allt till Guds ära.” (1 Kor 10:31) (egen kurs).

Bibeln ger oss en integrerad världsbild. Vi får svar på de väsentliga frågorna om livets väsen, alltså vad, varför, var, när och hur. Den är skriven av troende, för troende och till troende. Därför tolkar vi världen genom Bibelns enhetliga och fullkomliga sannings-system. Icke kristna tolkar livet och världen genom sina ihop-plockade förutsättningar med sig själva i centrum men kristna tolkar livet och världen genom Bibel grundade förutsättningar med Gud i centrum. Detta har sina konsekvenser i livets handlingar och de val som vi gör. Dessa två utgångspunkter går stick i stäv med varandra.

Alex O’Connor är en intelligent och mycket artig ung engelsman. Han har podcasten ’Within Reason’. Han anser sig själv som skeptiker och hans skepticism genomsyrar hans syn på Bibeln. Han bjuder in kristna apologetiker och teologer för att samtala om Bibelns ’motsägelser’. Han får tydliga svar på sina frågor men säger ändå att han inte kan lita på Bibeln. Detta är ett lysande exempel på en människa vars förvrängda världsbild leder till en snedvriden syn på Bibeln. I motsatsen till detta träffade jag en man vars far hade ett stort bibliotek som var välfyllt med de grekiska filosofernas verk. Mannen i frågan sökte sanningen om tillvaron. Hans sökande ledde honom till att läsa de grekiska filosofernas verk men utan resultat. Den sista boken på hyllan var Bibeln och då han läste den blev han frälst utan att träffa någon annan kristen. Här är två människor som kom till Bibeln med olika utgångspunkter och vars liv speglade två helt skilda livsstilar.

Poängen i detta är att våra presuppositioner (förutsättningar) styr vår uppfattning om Bibelns auktoritet och livets uppkomst och gestalt och därvid hur vi lever våra liv.

Nu riktar vi vår uppmärksamhet på Saulus och funderar på vad det var i hans tänkande som drev honom till den han blev.

Förhoppningsvis kan jag visa att allt detta som har skrivits tidigare genomsyrar Saulus’ förstånd och tänkande och samtidigt dra slutsatser som en predikant kan ta till sig.

Saulus föddes i Tarsus i en farisé familj. I Kristi tid hittar vi två partier i Israel. Dessa partier stod för två motstridiga världsbilder. På ena sidan stod fariséerna som hade en stark hebreisk kultur grundad i Gamla Testamentets alla lagar. På andra sidan stod sadducéerna vars kultur var hellenistisk. Alltså den grekiska kulturens ideal var frihet, människans upphöjelse och en dementerande av den övernaturliga.

Saulus föräldrar bodde i en hellenistisk stad och var mån om att deras son få en hebreisk utbildning och skickade den unge Saulus till Jerusalem. Där fick han sin utbildning hos Gamaliel som var en av de ledande intellektuella fariséerna. Väl utbildad var han färdig att gå ut i tjänst som en rättrogen farisé. Han var också välbekant med den grekiska kulturen.

Vi kommer nu till Guds verkställande kallelse i Saulus, för den som Gud kallar till sin tjänst förbereder Han.

Vi läser i Apg 8 om dagen då förföljelse bröt ut mot församlingen i Jerusalem och Saulus var en man med missionen att utrota församlingen. ”Men Saulus försökte utplåna församlingen. Han gick in i hus efter hus och drog fram både män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse” (Apg 8:3). Fariséernas inställning var att Gud var endast judarnas Gud och deras avsky mot hedningarna visste inga gränser. Saulus var inget undantag och han sparade inget krut i sin uppgift. Han var driven av hat mot församlingen och samtidigt tanken att han genomförde Guds vilja. Det var ingen tvekan om att hans intentioner var uppriktiga som han uppfattade det. Hur många har inte haft denna inställning i sina försök att krossa Guds församling?

Saulus stannade inte upp med förföljelsen i Jerusalem. Nu träffar vi honom igen i kapitel 9 på vägen till Damaskus. Hans avsky hade inte avtagit, kanske var den ännu starkare och syftet var detsamma. ”Saulus som fortfarande andades hot och mordlust mot Herrens lärjungar…” (Apg 9;1).

Hans ilska hade inga gränser och nästa steg var Damaskus. Avståndet mellan Jerusalem och Damaskus var ungefär 26 mil. För Saulus var detta inget hinder i sitt försök att utplåna kristna i staden. (9:2).

Men på resan upplevde Saulus något som var helt oväntat och som omkullkastade hans liv. Uppmärksamheten dras nu till vår Herre Jesus Kristus utan att vårt fokus på Saulus försvagas. Hans resa förändrades så dramatiskt när han konfronterades med den uppståndne levande Kristus. Kristus som Saulus trodde var död var bevis på att ”den vägen” (9:2) var falsk och med hans hjälp skulle församlingarna krossas. Historien är fylld med människor som har haft samma inställning, de är döda men Kristus’ församling lever och växer.

Han närmade sig Damaskus och var eld och lågor för att fortsätta sin destruktiva plan mot Kristus och de troende. Utan förvarning kom ett strålande ljussken från himlen klarare än solen omkring Saulus och hans följeslagare. Detta fick Saulus och hans följeslagare att falla till marken(Apg 9:3, 26:13).Detta ljussken kunde inte vara annat än Jesus’ strålande, glänsande och bländande härlighet.

Han hörde en röst ”Saul, Saul varför förföljer du mig?” Att förfölja kristna är att förfölja Kristus. Alla våra trossyskon runt om i världen och genom alla tider som lider och har lidit kommer Kristus att utöva hämnd på deras fiender. Saulus svarade med frågan: ”Vem är du Herre?” och fick svaret att det var Jesus som han förföljde. Herrens strålande ljus och den röst Saulus hörde upplyste hans hjärta(2 Kor 4:6). Han som Saulus träffade på vägen till Damaskus erkände han som ”Herre.” Han var medveten om att han hade med Gud att göra. På Saulus fråga uppenbarade sig Jesus med sitt namn. Han som ”frälser sitt folk från sina synder.”

Nu blev Saulus en del i skaran som Kristus friköpt med sitt blod och blev en ny människa i Kristus. Från att vara en rättrogen jude till att vara frihetens Apostel, en som var beredd att uppoffra sitt liv för sin Mästares skull. Saulus frälsning var radikal och helt oväntad. Herren kom ner i tid och rum och på ett ögonblick grep Han in i Saulus liv och vände upp och ner på det. Från att utplåna alla kristna i Damaskus till att predika Kristus istället var inte någonting som Saulus hade planerat!

Det är fascinerande att lyssna till de kristnas vittnesbörd om frälsningen. Det visar oändliga nyanser i Guds nåd, hur och när Han griper in och räddar sitt folk. En man plockar upp ett traktat på trottoaren och blir frälst. Andra blir frälsta genom en predikan eller genom att läsa en bok. Jag blev frälst genom en kedja av människor, vilket inte är så ovanligt. Människor råkar i misär och är desperata och träffar någon på gatan som delar ut traktat, kommer i konversation och blir frälsta. Många kan inte sätta datum på Guds ingripande. Guds vägar är oändliga!

Det finns en lärdom för oss alla och i synnerhet predikanter. Det är att evangeliet inte har behov av hjälp eller knep för att rädda människor. Guds ord överbevisar världen om synd och rättfärdighet och dom (Joh 16:8), föder oss på nytt (Jakob 1:18) och helgar oss (Joh 17:17). Poängen är att i vår tillit till evangeliet kan vi vänta oss det mest oväntade (Rom 1:16,17).

I nästa blogg skall vi följa Saulus på hans fortsatta resa till Damaskus och hur hans liv och tänkande förvandlades.

av David Whitworth

Efter Stefanus’ martyrdom (Apg 7:54-60) ”bröt en svår förföljelse ut mot församlingen i Jerusalem, och alla utom apostlarna skingrades över Judéen och Jerusalem” (Apg 8:1). De som förskingrades ”gick omkring och predikade evangeliet” (Apg 8:4). Bland dom som förskingrades var ”Filippus som kom till staden Samarien och predikade Kristus för folket.” 

Innan Jesu himmelsfärd hade Han lovat sina lärjungar att ”när den helige Anden kommer över er, skall ni få kraft att blir mina vittnen i Jerusalem och i hela Judéen och Samarien och ändå till jordens yttersta gräns” (Apg 1:8). Det är nu Samarien som står i fokus och vi kommer att se hur början på löftet ”till jordens yttersta gräns” utvecklas.

Filippus som var en av de sju män ”som har gott anseende och är uppfylld av Ande och vishet” (Apg 6:1-7) utsågs till diakon i Jerusalem församlingen.
 
Samarien
När han kom till staden Samarien blev Filippus evangelist. En stor underbar väckelse bröt ut i staden genom honom. ”Judarna umgås inte med Samariterna” (Joh 4:9) men de troende gör det och Filippus kom till Samarien. Vår Herre hade redan besökt Samarien och där frälste Han en kvinna och genom henne kom många andra samariter till tro. Evangeliet var alltså inte helt obekant för detta folkslag (Joh 4).

Så kom Filippus uppfylld med den helige Anden och med ett brinnande hjärta driven av Kristi kärlek och ”predikade evangelium om Guds rike och Jesu Kristi namn”(Apg 8:12). Detta var och är en ny medelpunkt för en ny mänsklighet.

Vi läser i vers 8 ”och det blev stor glädje i den staden.” Det var en glädje som hade sin källa i evangeliets befriande kraft. Staden låg under den ondes våld, alltså satans rike eller mörkrets rike. Detta folk var verkligen satans slavar för att gör hans vilja ( 2 Tim 2:26 ). Men nu, för de troende finns det alltid ett ’men nu’. Gud ryckte stadens medborgare ut ur den ondes rike och försatte dem i ljusets och härlighetens eviga rike. Nu var de fria, fria från syndens slaveri. De blev nya människor i Kristus som utrycker detta nya liv av frihet i förståndet och livet. Dessa människors viljor samordnades nu med Guds vilja. ”Och det blev stor glädje i den staden.”

Trollkarlen Simon var invånare i Samarien och bländade genom sina konster människorna. Filippus predikade Kristus men Simon predikade sig själv som någon stor. Evangeliets ljus lyste upp i staden och drev ut mörkrets krafter. Simon bekände sig som troende och blev döpt och han var uppriktig i sin bekännelse men det visade sig vara falskt.

Mörkrets krafter växer allt starkare i vårt land idag och genomsyrar politiken, kulturen och skolväsendet m.m. Våld härskar på gatorna och de som jobbar i statens tjänst trakasseras och misshandlas. Personal inom sjukvården hotas och misshandlas och antisemitismen är på uppgång och mycket annat. Den enda lösningen är att predika det evangeliet som Herren, Petrus, Paulus, Luther, reformatorerna och deras arvtagare predikade. Är evangeliet urvattnat varken förhärligar det Gud eller frälser människor. Predikantens uppgift och plikt är att predika sanningen i sin helhet. Detta är inte populärt idag men det har det aldrig varit.
 
Även om sanningen predikas i sin helhet händer det ändå att människor ger tecken på att vara frälsta utan något djupgående verk. Vi ser detta när det gäller Simon. Vår Herre berättade för oss i liknelsen om såningsmannen att sådden på stenig mark och bland tistlar inte hade någon rot och frukt.(Matt 13:3-8)

Den etiopiske mannen (Apg 8:26-40).
Filippus fick en hälsning från en Herres ängel (vers 26) och budskapet var att han skulle ge sig ut på Jerusalem - Gaza vägen. Avståndet mellan Samarien och Gaza var ca elva mil och Gaza var en ödslig plats. Genom Filippus var det väckelse i Samarien och staden vimlade med väckelsens frukt. Denna genomsyrade staden och det fanns en glädjande gemenskap mellan de troende.

Utan närmare förklaring fick Filippus order om att ge sig iväg till Gaza. Han fick lämna en civilisation som han var förtrogen med för att gå till öknen och till en plats som var främmande och annorlunda och kanske lite skrämmande. Samarien var en spännande och fascinerande stad där väckelse var på var mans läppar. Nu skulle Filippus istället till Gaza för att samtala med en enda människa. Detta hade han ingen aning om innan han började resan. Vad var det som fyllde hans tankar? Det var en lång väg att vandra till öknen och vad var meningen med detta? Varför just Gaza av alla orter? Det fanns många städer där han kunde nå ut med evangeliet och se många komma till frälsning. Men nej, det var Gaza som gällde. Det är inte svårt att förstå att sådana frågor fyllde Filippus’ tankar på den långa vandringen. Men dessa funderingar avstyrde inte honom från att lyda kallelsen.

Låt oss stanna upp och ta till oss läran i detta stycke.

”Guds vägar är inte våra väger och Hans tankar är högre än våra tankar” så vi skall inte lita på vårt förstånd utan lyda Honom och resultatet är Guds sak och inte vår. Detta är trons väg. Predikanter måste ha denna övertygelse och detta är grunden till deras kallelse.

Gaza
Filippus nådde Gaza och såg en ensam etiopisk man (8:27). Mannen satt i sin vagn på väg hem från Jerusalem där han hade varit för att tillbedja. Han läste i profeten Jesaja bok (53:7f) och kunde inte förstå dess innebörd. Mannen hade varit till hebreiska tillbedjans centrum och till prästerskapet och templet . Han upplevde att hela strukturen var ritualistisk och död under sadducéns inflytande. Nu satt han i sin vagn och läste ett stycke från Jesajas bok och kliade sig i huvudet om styckets mening för han hade inte fått någon tillfredsställande förklaring i Jerusalem.

Filippus fick uppdraget från helige Anden att gå fram till vagnen (vers 29). Mannen läste högt och Filippus hörde honom och ställde frågan om han förstod vad han läste. Guds vishet och försyn skiner klart i denna händelse. Gud kallade Filippus att gå till Gaza för att förkunna evangeliet för mannen och förberedde honom att ta emot det. Mannens förstånd var fortfarande i mörker och behövde hjälp med sin bibelläsning. Han kunde inte ana att hjälpen skulle komma ifrån en främmande man som vandrat elva mil för att förklara budskapet för honom.
 
Filippus öppnade konversationen med en fråga: ”Förstår du vad du läser?”( vers 30). I verserna 31-34 svarade den etiopiske mannen med en motfråga ”Hur skulle jag kunna det, om inte någon vägleder mig?” Visar inte hans svar en gnutta besvikelse och missnöje? Han hade ett stort intresse av det läste från Jesaja 53 och av allt att döma fick han inga svar i Jerusalem och var nu frustrerad. Trots hans djupa intresse var han ändå okunnig och han erkände detta och ville ha hjälp (vers 31). Det faktum att han läste var bevis på hans intresse, hans bekännelse var bevis på okunnighet och hans fråga var bevis på hans intelligens. Då erbjöd han Filippus att sitta bredvid honom för han ville absolut ha svar på sin fråga och var inte nöjd tills han fick det. Han hade ett hungrigt hjärta. Bruce Springsteen spelade in en låt ’Everybody’s got a Hungry Heart’ och den brännande frågan är, vad är det som människor fyller den hungern med idag? Hovmannen hade en förnimmelse att i texten låg svaret på hans fråga och att detta skulle stilla hans hunger.

Filippus fick svar på sin fråga och nu var det hans tur att ta till orda och predikade evangeliet om Jesus (vers 35). Nu förstod han varför han sändes från Samarien till Gaza, just för att träffa denna man. Alla sina funderingar och frågor som han hade fick nu ett svar och en slutsats.

Hovmannen vill ha svar på sin fråga om vem mannen var i Jesaja 53. Det var en text som han brottades med och han hade en känsla av att hans frågor om frälsningen fick svar i dessa bibelverser. Han behövde den helige Andens upplysning för att kasta ljus över texten. Världens problem är okunnighet och utan Andens ingripande blir inte en enda människa frälst (1 Kor 1:10-16).

Sanningens ögonblick
Filippus predikade Kristus för honom och han visade honom att mannen i texten var den utlovade Messias. Han som var ”Lammet slaktade före världens grund var lagd.” Filippus kunde förklara om Kristi ställföreträdande strafflidande, Hans liv och Hans undervisning och Hans person.

Genom Filippus öppnade den helige Anden hovmannens andliga ögon och evangeliets ljus lyste upp i honom. Jesaja 53 som tidigare var ett stort mysterium för honom var nu solklart. Han blev döpt i ett närliggande vatten(vers 38) och mannen fortsatte ensam och med stor glädje sin resa övertygad om att Kristus nu var hans Messias.

Den stora läran för alla predikanter, utifrån hovmannens räddning är att predika” Kristus och Honom korsfäst.” Förkunnaren är inte kallad för att underhålla eller föra fram egna tankar utan predika Herres Jesu Kristi namn och allt som det namnet betyder, alltså Hans gudom och mänsklighet, liv, person, egenskaper, undervisning och gärningar. En predikant skall kunna ”rätt dela Guds ord” och har ett helgat och brinnande hjärta som är genomsyrat av ödmjukhet och han har ett ansvar inför Gud och kommer att lägga räkenskap inför Honom en dag.

Därför är det förkunnarens uppgift att följa i Petrus, Filippus och Paulus fotspår i Herrens tjänst och predika Kristus, Hans korsfästelse och uppståndelse.

av David Whitworth

Denna serie är inte något försök att skriva en manual om hur man predikar. Snarare är det ett försök att framställa principer som bestämmer predikans innehåll. Dessa principer dras först fram från Skrifterna och senare dess utveckling i kyrkohistorien.

Temat är Kristus predikad i Apostlagärningarna.

Den tredje bloggen i serien är Petrus’ andra predikan i Apg 3:12-26.

Pingstfesten var nu över och alla besökare till Jerusalem hade återvänt hem. Petrus och Johannes var på väg till templet för att be. Vid tempelporten träffade de en lam man som Petrus helade. Mannen höll sig till dessa två apostlarna och folket rusade fram till Salomos pelarhall slagna av häpnad av det som skett.

Petrus började predika och utgångspunkten var deras förundran (3:12). Visst var det underbart att Petrus helade den lame mannen men han ville visa den verkliga orsaken som låg bakom. Han tog tillfället i akt och i predikans utgångspunkt hänvisar han till ”Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud” (v 13). Deras gemensamma historia som judar var det de kunde identifiera sig med. Är det inte också nödvändigt att anknyta en predikan till människors bakgrund och världsbild? Lägg märke till anknyter och inte anpassar!

Petrus’ predikan tar nu en ny vändning (v 13). Uppmärksamhet dras åt Jesus. Det är Han som helade mannen genom Petrus som bara var redskapet. Genom denne man förhärligade Gud sin tjänare Jesus. Här ligger den verkliga orsaken. Att förhärliga Jesus är alltså att förstora, upphöja och lovprisa Honom, vörda Honom och erkänna Honom i Hans person, egenskaper och gärningar. Är inte detta kärnan i alla predikningar? Om inte, så är alla predikningar misslyckade.

Petrus’ predikan präglas av Gamla Testamentets profetior om den kommande Messias. Gamla och Nya Testamentet är Kristocentriska och hör därför ihop. Båda formar en enhet och kan inte separeras utan att förvränga dem både.

Första avsnittet består av 13-15a.

Verserna 13-15a formar det första avsnittet av Petrus predikan. Det inleder, som vi redan sett, i första delen av vers 13 med Abrahams, Isaks och Jakobs Gud som utgångspunkt. I den andra delen, till och med vers 15a, riktar Petrus uppmärksamheten till en gudomlig paradox, nämligen Guds suveränitet och människans ansvar. Han börjar först med människans ansvar då de utlämnade och förnekade Kristus inför Pilatus (13 andra del). Petrus fortsätter att predika om vem denne Jesus är som de förnekade, den Helige och Rättfärdige. Dessa attribut är exklusivt tillämpade på Kristus. Detta folk bar skulden för en oskyldig mans död och hade istället krävt en mördares frigivning men de dödade Livets furste (15a). Petrus skrädde inte orden och talade rent ut. Predikantens uppgift är att predika sanningen utan förbehåll. Predikan anpassas inte efter vad människor vill höra.

Andra avsnittet består av 15b-16.

Denne livets furste dödade de men Gud uppväckte Honom. Kristus är levande och om inte är ”vi mest beklagansvärda av alla människor” (1Kor 15:19) för då är allt meningslöst och vi lever under falska förhoppningar. Lägg märke till ordet ”men” i vers 20! Det är ett litet ord med ett stort innehåll. Det är skillnaden mellan himmel och helvete, mellan vad vi var och vad vi är, mellan ljusets barn och mörkrets barn, under Guds vrede eller Guds kärlek.

Om inte Kristus är levande så faller vi offer för historiens största bedrägeri! Det kan aldrig överbetonas att Kristi uppståndelse är det centrala i evangeliets budskap och skall predikas med glöd och uthållighet. Petrus bekräftade detta för oss. Apostlarna är ögonvittnen till Kristi uppståndelse och ”därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på en gång.” ”Sedan visade han sig för Jakob och därefter alla apostlarna.”(1Kor 15:6-7) Så beviset finns om människor är öppna för det. I vers 16 beskrivs hur mannen helades genom tron på Jesu Kristi namn.
 
Petrus har visat att judarnas fäders Gud är den som botade den lame mannen. Sen fortsätter han att utveckla Guds suveränitet och människans ansvar i Kristi korsfästelse. I Apg 3:17-tillämpar Petrus allt det som han redan har förkunnat om Herren.
 
Problemet med mänskligheten är hennes okunnighet. Hon är förblindad av sin sanna identitet och söker allt annat för att fylla själens tomrum (Ef 3:17-19). Utgången blir att allt som har med de kristna och den kristna tron att göra hånas ock förlöjligas. Fienderna ville till och med utrota allt som hör ihop med Bibels budskap. Det finns krafter i Sverige idag som verkar mot detta ändamål och vill inte ge sig i kampen mot sanningen. Predikanter är skyldiga att predika sanningen i sin helhet för det finns inget klausul som anpassar budskapet till människors lycka.

Tredje avsnittet består av 17-26

I denna tredje och sista del börjar Petrus (vers17) med att peka på den okunnighet som ledde till Jesu korsfästelse. Fast denna okunnighet kunde inte ursäktas för brottet mot livets Herre. Synd är synd och en helig Gud har inget alternativ än att straffa syndaren. Petrus hänvisar till GT (se t.ex. Jes 53) för att förklara att Messias lidande och korsfästelse är planerade (vers 18). Det är inte något som händer på måfå utan det är historiens centrala punkt. Hela världshistorien kretsar kring korset och Guds försoningsplan. Denna uppgjordes redan i evigheten inom treenigheten. En övergripande förståelse om Guds syfte i historien, som utvecklas i hela Bibeln, är ofrånkomlig för att predika Guds ”hela rådslut.”

Petrus spetsar till vad han har sagt i vers 19. Han kallar folket till omvändelse ”så att era synder blir utplånade.” Detta är ett budskap som lyser med sin frånvaro i dagens förkunnelser. Det finns ingen frälsning utan omvändelsen och tro.

Omvändelsen innebär ett radikalt steg från att leva för sig själv efter sin egen vilja till att leva genom tro i harmoni med Guds vilja. Det är den helige Andens verk i människor som orsakar detta steg. Han övertygar oss genomträngande och med kraft att vi förolämpar en helig Gud vars vrede vilar över oss. Livsstilen att leva för sig själv beskriver Bibeln som synd. Synden har nedsmutsat Guds avbild i oss samt avhumaniserat oss.

Det finns bara en väg ur träsket och det är att vända om till Gud och be om Guds barmhärtighet till förlåtelse och rengöring genom Jesus Kristus. Frukten av omvändelsen är (vers 19) att våra synder blir utplånade. Vi är fria från lagens krav på död och rättfärdighet, fria att leva i Guds närvaro, under Guds auktoritet och till Guds ära. Omvändelse och tro är inte en engångsföreteelse utan att något som sker dagligen genom resten av livet.

Petrus predikar om ”tider av vederkvickelse kommer från Herres ansikte och han sänder Messias som är bestämd för er.” (vers 20). Det finns olika uppfattningar om när just dessa tider kommer. Utifrån verserna 20-21 verkar det som om det är en hänvisning till Herrens återkomst. Petrus’ predikan når kulmen om Jesu återkomst och att den vederkvickelse då inträffar när allt är ”återupprättat.”

Detta budskap var till en vis del känt i GT då han först hänvisar till Mose (vers 22) och sen till alla profeterna från Samuel och framåt (vers 24). Vad beträffar Jesu återkomst finns det delade meningar om hur det skall infalla. Vi är i varje fall överens om att Jesus återkommer. Därför skall budskapet framföras eftersom det är en del av evangeliet.

Petrus’ åhörare var judarna och han förde deras tankar till sin judiska börd (25,26), de var ju barn till profeterna. Han ville lära dem att de var arvtagare till det patriarkaliska förbundet. Det var detta förbundet som Gud gjorde upp med Abraham och hans avkomma om och genom detta välsignas alla folk på jorden (vers 26). Denna avkomma eller säd är en enda och personifierad i Herren Jesus Kristus (Gal 3:16). Detta löfte om en frälsare eller räddare har Gud skickat till dem så att de välsignas i Kristus genom omvändelse och tro. Abraham var rättfärdiggjord genom tro allena (Rom 4:3-6, Gal 3:6). Därför skall omvändelse och rättfärdiggörelse av tro allena på Kristus allena predikas för alla folk. Detta är predikanters uppdrag och plikt och ve dem som predikar annat. Det är ett falskt evangelium som skickar människor till helvetet (Gal 1:6-8).
 
Nästa gång skall vi titta närmare Filippus och den etiopiske hovmannen.

av David Whitworth

Nästa steg i ämnets historia tar sin början i evangelierna och i vår Herres undervisning. I evangelierna är Jesus Kristus förevisad. Vad var det Jesus predikade? Varför predikade Han det? Hur predikade han det och när?

Jesu offentliga verksamhet indelar sig själv generellt i tre riktningar: Predikan eller evangeliets proklamation, undervisning eller evangeliets utläggning och helande eller evangeliets illustration. Lite allmänt kan man säga att Hans predikningar var riktat till folket i allmänhet och undervisningen framför allt till sina lärjungar.

Vi koncentrerar oss på Jesu predikningar till folket.

Guds rike i NT förekommer ca 177 ggr varav 144 ggr i evangelierna. Vår Herre öppnade sin offentliga verksamhet med en predikan om Guds rike som Markus berättar för oss: ”Sedan Johannes hade blivit fängslad, kom Jesus till Galileen och predikade Guds evangelium. Han sade: Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här. Omvänd er och tro evangelium!” (Mark 1:14,15).

Jesu liknelser förekommer 48 ggr i evangelierna. Dessa täcker två tredjedelar av Hans predikningar och en hel del inriktas på Guds rike. Dessa liknelser beskriver aspekter som inträdande, karaktär, värde, tillväxt, kallelse till uppoffring och operativ sfär osv. I Matt 13 predikade Kristus sju liknelser om himmelriket. Guds rike och himmelriket är likställda och är ledmotivet i Hans förkunnelse. Detta kapitel är en sammanfattning av rikets nyanser. Jesus predikade evangeliet om Guds rike (Luk 4:43) och Han sände ut sina lärjungar för att predika riket (Luk 9:2).

Lärjungarna trädde fram inför Jesus och ville veta varför Han talade till människorna i liknelser. Hans svar var att endast de har fått del i Guds rikes hemligheter men de som står utanför får allt i liknelser (Mark 4:10-13). I verserna 14–20 utvecklar Jesus innebörden av såningsmannens liknelse i form av fyra jordmåner. Trots liknelser, Guds ord är inte varaktigt i allas hjärtan som hör och orsaken ligger i att Ordet inte slår rot i dessa. Förklaringen kommer i de första tre jordmånen där säden såddes på ofruktsam mark (v14-19). I fjärde marken såddes säden i god jord och bar mycket frukt, alltså de som hör ordet och förstår det (vers 20).

Hur kan problemet lösas om inte alla förstår Guds rike och tillträdet in i riket?

Innan vi söker svar på frågan är det nödvändigt att ser hur riket förtydligas. Vi har redan sett lite av rikets egenskaper. Vi skall vidare utveckla vad det betyder. Om vår Herre såg nödvändigheten av att predika så mycket om Guds rike så måste alla som strävar efter att predika ta till sig Ordets eget vittnesbörd om detta.

Vad är Guds rike för något? Riket kan definieras som ett territorium vars medborgare är underdåniga kungarnas kung, Herre Jesus Kristus, som härskare. Han är den utlovade Messias–kungen (Ps 2:8, Luk 1:33, Joh 18:37). David fick ett löfte från Gud om ett evigt rike som byggdes och härskades av en evig kung. (1 Krön 17:10–13)

Riket är evigt (2 Petr 1:11), härligt (Matt 25:31), är redan här (Matt 4:17, Mark 1:15) och det är mitt ibland oss (Luk 17:21). Än är det inte fullbordat men skall fullbordas vid Kristi återkomst (2 Petr 3:13). Efter sin uppståndelse tillbringade Herren fyrtio dagar med sina apostlar och undervisade dem om Guds rike (Apg 1:3).

Det viktigaste är nu hur kommer syndiga människor in i Guds rike? Genom sin nåd ger Jesus svar på denna fråga och det är vi tacksamma för. Svaret kommer i Johannes evangeliet kapitel tre. Nikodemus var en högt lärd man som kom till Herren med sin felaktiga syn om Honom (vers 1,2). Ett sådant erkännande räcker inte till för att komma in i Guds, Jesu Kristi rike. Nikodemus’ problem var sin okunnighet, orsakad av sin andliga blindhet och den enda lösning var en andlig pånyttfödelse. Utan det är det omöjligt att se eller förstå Guds rike (3:3).

Guds rike är ljusets rike eftersom Gud är ljusets Fader (Jak 1:17, 1Joh 1:5). Gud i Jesus är ljus och Hans löfte är att när vi följer Honom har vi livets ljus, vi tillhör inte längre mörkrets rike (Joh 8:12, 12:46). Vi kristna är kallade att vara världens ljus som lyser upp för alla genom goda gärningar (Matt 5:14-16).

Livet i Guds rike levandegörs i det livet som talas om i Jesu bergspredikan (Matt 5-7). Jesus uppmanar oss att söka Guds rike och hans rättfärdighet” (6:33). Denna uppmaning förvandlas till glädje om hjärtats föremål är att samla skatter i himlen. (Matt 6:20-21).

Mitt syfte med detta är att genom Herrens predikningar visa vikten av att ha
en förståelse om Guds rike och predika den samma.

Apostlagärningar

Så långt har vi sett i GT Jesus förutsagd och i evangelierna Jesus förevisad. Nästa steg i utvecklingen är i Apostlagärningar där Jesus förkunnas. Denna tidsrymd täcker evangeliets utbredning från Jerusalem till området kring Medelhavet. Från Judarna till hedningarna och genom Petrus till Paulus.

I Matt 28:18-20 fick Apostlarna uppdraget att predika evangeliet till alla folk. På pingstdagen blev de uppfyllda av helige Anden och var nu rustade till att utföra sina kallelser i evangeliets tjänst. Det första tecknet från Anden var deras förmåga att kunna tala till alla folkslag som samlades i Jerusalem på sitt eget språk (Apg 2:4).

Petrus första predikan hittar vi i Apostlagärningarna. I vers 2:22-38. I de föregående verserna rådde en rörig stämning bland alla samlade folk i Jerusalem. Aldrig hade något sådant fenomen inträffat tidigare som att höra budskapet på sitt eget språk. Apostlarna blev, bland annat, anklagade för att vara berusade. Då trädde Petrus fram och förklarade att det var för tidigt på dagen för att dricka vin. Han citerade Joel 2:28-32 att profetian gick i uppfyllelse i deras åsyn.

Predikans konst

Predikans konst är att nå människans hela sinne. En bra uppvisning av detta hittar vi i Petrus predikan. I 2:22 börjar Petrus med: ”Israeliter, lyssna till dessa ord.” Han börjar med att vädja till dem att lyssna till honom för att han hade något mycket viktigt att säga. Genom att lyssna till predikan nås förståndet, detta är det första steget. För att det skall vara effektivt skall den föras vidare till hjärtat och slutligen till viljan, vers 37. Jag återkommer till detta lite senare.

Vilka var dessa ord som Petrus var så noggrann med att de skulle höra? Svaret ligger i Bibelns ledmotiv alltså Herren Jesus Kristus. ’Jesus från Nasaret’ (vers 22) var Petrus’ inledningsord i hans predikan. Alla predikningar skall börja och avslutar med Kristus.

’Jesus från Nasaret var en man…’ Alla var välbekanta med mannen Jesus, den historiska Jesus, hans föräldrar och bakgrund. En människa som upplevde trötthet, hunger, sorg, glädje, och fysisk och mental smärta. Petrus’ predikan började med deras kunskap om mannen Jesus. Är det inte så att predikans och evangeliets budskap skall väcka frågan: ”Vem säger ni att Jesus är?” Detta är en avgörande fråga.

Petrus fångade uppmärksamheten till mannen Jesus och då kommer nästa steg i utvecklingen. Jesus var inte vilken människa som helst utan ”en man som Gud bekände sig till inför er genom kraftgärningar, under och tecken”. Det var Gud som utförde dessa genom Kristus och som folket hade vittnat (vers 22). Han var en fullkomlig människa, den sanna och ädlaste människan som satt sina fötter på jorden.

Nästa steg (vers 23) i Petrus’ förkunnelse innehåller ett mysterium och paradox. Det gudomliga mysteriet är att Gud utelämnade Kristus enligt sin fastställda plan. Planen som uppgjordes i evigheten inom treenigheten. Paradoxen är att detta utfördes genom människor som villigt ville korsfästa Honom enligt den Gudomlig planen och det mänskliga ansvaret. På den mänskliga sidan sparar Petrus inte på krutet. Det var de laglösa som var skyldiga till Kristi korsfästelse och död. Det var ett mord. Korsfästelsen är historiens största rättsskandal

Varje steg i Petrus’ predikan är fortskridande och når kulmen i vers 36. Vers 24 är evangeliets viktigaste lärosats, där vår tro och hopp ligger. Gud uppväckte Jesus från det döda eftersom döden inte kunde behålla Honom. Paulus’ ord gör sig gällande (1 Kor 15:12-19). Om inte Kristus är uppstått från det döda då är evangeliet illusorisk och vi dör i våra synder utan det minsta hopp och faller offer för historiens största bedrägeri. Buddha är död, Mohammed är död men Jesus lever! Halleluja!

Från vers 25–35 hämtar Petrus beviset från de messianska Psalmerna 16 och 110. Just denne Jesus är Han som gamla testamentets profeter talar om. Varje predikant skall i sina predikningar kunna visa att det han säger överensstämmer med Bibelns innehåll. Detta är sanningens och kunskapens enda källa.

Petrus fortsätter med sitt bevis att denne Jesus är uppstånden av vilka de alla är vittnen till. Detta är ett vittnesbörd som inte kan motbevisas. Han är inte bara uppstånden utan också upphöjd (vers 33). Detta som ägde rum i universums centrum är för oss obegripligt. Vi har nått en punkt där språket inte räcker till. Här står vi i tysthet inför Gud.

Stegen mot frälsningen

Nu i vers 36 berätta Petrus att just ”denne Jesus som ni korsfäste, Honom har Gud gjort både till Herre och Messias.” Han är både Gud och människa. I vers 36 är alltså cirkeln sluten med orden Petrus började med i vers 23 ”Jesus…var en man.” Detta var första steget.

Detta budskap hade en förkrossande effekt på det samlade folket. Nu kommer vi till nästa steg. Det ”högg till i hjärtat på dem” (vers 37). Alltså helige Anden ”överbevisar världen om synd, rättfärdighet och dom” (Joh 16:8). Medlet var Bibeln (dåvarande GT) som är ett tvåeggat svärd: ”Ty Guds Ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar” (Hebr 4:12). Detta är andra steget från förståndet till känslorna. Svärdet drevs djupt in i hjärtat på folket och det blottade synd och uppror mot Gud så till den grad att de förkrossades och kunde inte annat än söka svar på deras fråga: ”Bröder, vad ska vi göra”? I det sista steget påverkades viljan. Sann omvändelse börjar med förståndet, går vidare till känslorna och viljeakten är det sista och är utfallet av de två föregående.

Petrus svar kommer i vers 38.”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna.

Petrus’ predikan på pingstdagen är vägledande för varje predikant. I nästa blogg fortsätter vi med Petrus andra predikan i kapitel 3.

av David Whitworth

Denna nya serie kom till på förslag av min kollega Jonas. I början var jag lite tveksam till förslaget. Jag har predikat tidigare i mitt liv men jag är långt ifrån en kvalificerad expert. Jag ser mig själv snarare som en student. Hursomhelst efter några funderingar och bön blev jag gripen av ämnet och inspirerad att skriva om detta.

Det är ett stort ämne och det blir spännande att se var det leder oss. Vi börjar från början och fastställer vad det innebär att predika och vad som är predikningens kärna. Vi uppföljer detta genom att kika in i Gamla Testamentet och profeternas undervisning.

Hur står det till med nutidens genomsnittliga predikningar egentligen? Jag skulle säga att Guds folk lider av en andlig näringsbrist för det behövs bibliska predikningar för att bygga upp andliga muskler (1 Tim 4:6-7). Naturligtvis gäller detta inte alla.

Vad det gäller TV-evangelisterna är de i en klass för sig. De uppträder självsäkert på plattformen med mikrofonen nästan i halsen och med översvallande självförtroende. Deras predikningar är bedrägliga och genomsyras av egocentriskhet.

Vad är det då att predika eller förkunna? En predikare är en härold eller utropare och i gamla dagar var en härold en mycket viktig man anställd i kungens tjänst och en människa av hög integritet. Hans uppgift var att offentliggöra kungens och statens ärenden. Så är det också med en predikare som är anställd av kungarnas kung och vars uppgift är att utropa budskapet om ”evangeliet om Jesu Kristi härlighet” (2 Kor 4:4).

Budskapets ursprungliga betydelse innebar Guds försonande verk i historien genom Jesus Kristus. Det var detta som predikades i kristendomens första dagar. Biblisk utläggningspredikan och förmaning som predikas i våra dagar är en förlängning av lärjungarnas klara förkunnelse.

Försoningens historia pulserar i hela Bibeln: I Gamla testamentet är Kristus förutsagd, I Evangelierna är Kristus förevisad, i Apostlagärningarna är Kristus förkunnad, i Breven är Kristus förklarad och i Uppenbarelseboken är Kristus förväntad. Gud uppenbarar sig genom vår Herre. Det är predikantens uppdrag att anpassa sin predikan inom denna ram. Således predikar han hela Guds rådslut.

Predikans grund
I sitt råd till sina studenter på Metropolitan Tabernacle College, citera Charles Spurgeon puritanen William Gouges predikokonst: ” Predikanter skall i denna sak efterlikna Gud och med sin yttersta förmåga undervisa människor i gudfruktighetens mysterium, att undervisa dem vad de skall tro på och omsätta detta i praktiken och sätter dem i rörelse för att leva ut det i ord och handling. Allt annat är förgäves. Försummelse av dessa principer är den största orsaken till att människor fångas i irrläror.”
 
Martyn Lloyd-Jones yttrar samma sak fast på ett annat sätt. Efter att ha ställt frågan om vad det är att predika följer han upp det med en rad retoriska frågor om vad som pågår när en man stiger upp på podiet för att predika. Han ställer frågor om varför en man står där framme, vad han har för syftet, vad han förmedlar och varför vill folk sitta och lyssna. Då ger Lloyd-Jones själv svar på sina frågor på Lloyd-Jones manér alltså analytiskt och djupgående.

Jag skall lite kortfattat försöka att återge hans definition av förhållandet mellan predikanten och predikan och konsekvenserna för dem som lyssnar.

Han börjar med att en sann definition av en predikan måste innebära att predikanten är där för att överlämna ett budskap av Gud, från Gud till folket. Predikanten är utrustad och kallad av Gud och är Guds talesman och är inte där för att underhålla. Här betonar Lloyd-Jones att predikantens uppgift är att beröra människorna. Budskapet skall nå hela människan alltså förståndet, känslorna och viljan så till den grad att hon aldrig kan bli densamma igen. Så fortsätter han att säga att predikan är en uppgörelse mellan predikanten och lyssnaren så att det leder till en radikal förändring av livet.

Så nu är grunden lagd genom dessa två stora gudsmän vars predikningar nådde människor över hela värden under många generationer och var till välsignelse för många. Nu kan vi bygga vidare.

Gamla testamentet
I GT är Kristus förutsagd. Löftet om en Messias var för att rätta till fallna människors uppror mot Gud är uppfylld i Kristus. Det läser vi redan om i 1 Mos 3:15 som är proto-evangeliet. Detta löfte utvecklas i stigande uppenbarelse och når kulmen i Jesajas bok i GT.

Israel kom till av Gud, för Gud och Guds förbund med folket var att detta skulle bära fram denna Messias. Förbundet började konkretiseras i Guds löfte till Abraham i 1 Mos 12:1-2 som Paulus bekräftar i Gal 3:8. Här ser vi att evangeliet kom till Abraham. Han hade en profetisk medvetenhet om den kommande Messias. När Abraham skulle offra sin son Isak förhindrade Gud honom och Gud försåg istället Abraham med en bagge som ett offer i hans sons ställe (1 Mos 22:1-18).
 
En profet var Guds mun (Jer 15:19) och hans budskap kom direkt från Gud och var objektiv och inte subjektiv. Det finns en berättelse om en man som kom fram till C H Spurgeon efter predikan på en söndagsmorgon och sa ”Mr Spurgeon, helige Anden har sagt till mig att jag skall predika i din talarstol på söndag” och den högt aktade predikantens replik var ”det är lustig den helige Anden har inte sagt något till mig om den saken.”

Mose var en förebild för alla profeter som kom efter honom. I hans liv och person fick ämbetet sin regelrätta form. På Sinai berg fick han lagen i en uppenbarelse från Gud, detta var ett nytt steg i försoningens historia. Lagens syfte är som ”övervakare fram till Kristus, för att vi skall förklaras rättfärdiga av tro” (Gal 3:24). Mose predikade försoningen i (2 Mosebok 6:6-7) och Hebreerbrevet bekräftar att ”evangeliet har predikats för oss liksom för dem” Hebr 4:2. Detta är tråden som löpar genom hela GT (Lloyd-Jones bok OLD TESTAMENT EVANGELISTIC SERMONS är en rekommenderad läsning i sammanhanget)

Lagen kom inte till bara för Israel i GT utan för alla folk i alla tidsåldrar över hela världen. Det är ett redskap som vår försonare brukar för att övertyga människor om sin synd, misär och hjälplösa tillstånd och driva dem till sig själv. Den största tanken i Hebreerbrevet är den stigande uppenbarelsen genom en lång följd av laggivare och profeter som kulminerar i Kristus. För Hans skull existerade de och var förebilder av Honom som fick sin uppfyllelse vid Hans tillkomst.

Mose kallelse bar med sig en profetisk medvetenhet om historia och denna medvetenhet härstammade från honom. I honom fanns en förening av proklamation och profetia som finns hos alla profeter. Den hade ett öga på samtiden såväl som ett öga på framtiden. I 5 Mos 18:17-18 fick han löfte om en kommande profet som var lik honom. Alltså var Mose en Kristi förebild som vår profet och överstepräst. Detta visar oss att profetians budskap kom från Gud och endast från honom.

Det viktigaste i denna blogg är profetens kall i GT. Vi började med Mose för att han var föregångare till alla andra profeter som kom efter honom.

Nu flyttar vi fram till Jesaja. Från Mose till Jesajas kallelse och budskap uppfattar vi en stigande uppenbarelse i försoningens historia genom profeterna som når sin kulmen i Jesaja i Gamla Testamentet.

Jesajas namn betyder ”Jehova är frälsningen” och Jesaja var en profet i Juda (Jes 6). Han blev kallad den ”evangeliska profeten”. Judas tillstånd när Jesaja trädde fram var, lindrigt sagt, ett liv i påtagligt uppror mot Gud (kap 1). Han kallades för att varna och predika omvändelse och tro i Juda. Denna gudsdom gällde inte bara Judafolket men också deras grannländer. Jesaja fick en eskatologisk vision som innebar en bestämd uppfattning om frälsningen i vilka de trofasta i Juda skulle få förlåtelse och bli återställda i en omskapad Sion. Jesaja betonade att denna skara var ett verk av Guds nåd (Jes 1:9):
”Om Herren Sebaot inte hade lämnat kvar en liten återstod åt oss, då hade vi blivit som Sodom, vi hade liknat Gomorra”.
 
Det var genom återstoden som den lovade Messias skulle födas och var grunden till Jesajas profetiska kallelse och budskap. Jesaja 4: 2-4; 7:13-14; 9:6-7; 52:13-53:-12.

I nästa blogg börjar vi i Nya Testamentet och Evangelierna.

av David Whitworth

Med denna artikel avslutar jag serien. Denna blogg och följande skulle handla om 1900-talets och 2000-talets andliga sångförfattare och deras musik. Men eftersom det är en fråga om upphovsrätt i dessa två decennier sätter jag punkt med att skriva lite kortfattat om några framstående sångare och deras psalmer.

1900-talet var epokgörande. Det var det första decenniet som kristna solosångare och grupper började komma fram. Amerikanen Ralph Carmichael (1927-2021) gick i spetsen för den nya epoken. Han var pionjär till nutidens kristna sånger och skrev popmusik i den tid då det begav sig.

Han experimenterade med jazz och klassisk musik och tonsatte gospel och andliga sånger med denna mix. Under sina studentdagar på campus startade han flera manskvartetter såväl som ensemble och alla slags blandade grupper.

På sena 1950-talet blev han uppmärksammad och arrangerade och komponerade musik för Bing Crosby, Nat King-Cole, Rosemary Clooney och många andra av då tidens stora artister.

I hans kristna sångsamling ingår “He is Everything to Me” och “Pass It On”.

Carmichaels experiment i pop-rock stilen i kristen musik på 1960 och 1970-talet gav honom erkännande som nutidens kristna musikfader.

George Bennard (1873-1958). George skrev en av genom tiders mest älskade psalmer. Han föddes i Ohio USA och var son till en kolgruvarbetare. Han blev också kolgruvarbetare men det var kortvarigt.

Bennard blev frälst när han var sexton år och vid tjugofyra års ålder blev han medlem i Frälsningsarmén. Senare lämnade han Frälsningsarmén och blev pastor och evangelist i Metodistkyrkan. Han blev känd som en vältalig och ödmjuk predikant.

Psalmen som blev så älskade är ”På en avlägsen höjd” (The Old Rugged Cross) som han komponerade 1913. Han skrev om hur han kom fram till att skriva psalmen: ”Det verkade som om jag fick en vision…jag såg att Kristus och korset var oskiljbara.” En dag fick han inspirationen och började skriva ”På en avlägsen höjd.” Först komponerade han musiken som han tyckte var den lättaste delen men upplevde en kamp med texten. Han var inte nöjd med det första försöket men texten kom till honom några veckor senare. Han beskrev hur det hände. ”Jag satte mig ner och kunde med detsamma skriva psalmens strofer och alla ord föll på plats.”

En av Sveriges populäraste kristna sångare och låtskrivare på 1970-talet är Pelle Karlsson (1950-). Han föddes i Göteborg och är en flitig kompositör, sångare, musiker, bandledare, skivproducent, förkunnare och författare. Han är kanske mest känd för sången ”Han är min sång och glädje” men han skrev också ”Korset där Jesus gav sitt liv” och ”Makten är i Jesu händer”.

Han gifte sig med sångerskan Evie Tornquist och familjen flyttade till USA 1980. Paret blev uppskattade i kristna kretsar i deras nya hemland. Pelle är fortfarande aktiv som sångare och evangelist.
 
Ett mycket intressant namn i sammanhanget är Jan Sparring (1930-1992). Han började som operasångare innan han blev troende. Han fick sin utbildning på Operaskolan och efter skolan debuterade han på Stockholmsoperan i Figaros bröllop. Men tyvärr föll han i drog- och alkoholmissbruk men Gud i sin nåd frälste denna begåvade man med en basbariton röst. Lewi Petrus introducerade Sparring som kyrkosångare och han blev från slutet av 1960-talet en av landets populäraste andliga sångare. ”Ovan där” var en av hans mest älskade låtar som berättar om den sorg och bedrövelse som vi alla upplever. Vi kan inte förstå detta nu men kommer att förstå det ”Ovan där”. I musiken till sången finns det spår av Ralph Carmichaels musik.

Einar Ekberg (1905-1961). Hans popularitet visades sig bl.a. genom 200 grammofonskivor av andliga sånger som han skrev. Ekberg var också populär i USA. Han drog stor publik var än han uppträdde. Han var på turné i Europa, Kanada och USA. 1952 gav han en konsert i Kungsträdgården i Stockholm och det sägs att han drog en publik på 30 000-35 000 människor. En av hans mest älskade psalmer är ”Var jag går i skogar, berg och dalar”, en sång skriven av C O Rosenius.

Ett namn som vi aldrig kan gå förbi är Lewi Petrus (1884-1974). En stor gudsman som var en förgrundsgestalt då han var handlingskraftig och stod bakom mycket i frikyrkligheten. På hans cv står, bl.a. sångkompositör och sångförfattare. Min favorit är den fantastiska psalmen ”Löftena kunna ej svika” som ju är en stor uppmuntran till tro på alla Bibelns löfte under alla livets förhållande. Inte en enda troende människan har upplevt att ett enda löfte har svikit och kommer aldrig uppleva det heller.

Innan vi lämnar 1900-talet kan vi nämna några kompositörer och sångförfattare som har engelska som modersmål.

Christopher Idle (1938-) föddes i staden Bromley, Kent, England. Efter sin utbildning vid Oxford University studerade han till präst i den Anglikanska kyrkan. Han har skrivit mer än 300 psalmer. Idle har varit en del av vad beskrivs som ’den brittiska psalmexplosionen’ som följde andra världskriget. Hans sånger inkluderar “God We Praise You” och “Through the Darkness”. Den sistnämnda är en psalm om Herrens trofasthet i att bygga sitt rike på jorden trots hur det ser ut i världen.

Timothy Dudley-Smith (1926-) föddes i Manchester. Han fick sin utbildning i teologi vid Cambridge University och blev senare biskop i den Anglikanska kyrkan. Han var bland annat sekreterare i Evangelical Alliance under tiden 1981-1992. Han skrev över 400 psalmer. En personlig favorit är den underbara sången ”Spirit of God within me”, som är en vädjan till helige Anden för att Han äger mig helt och fullt i varje del av mitt liv med syftet att helga mig. Jag kan inte annat än att återge den första versen som ett smakprov:

Spirit of God within me,
Possess my human frame;
Fan the dull embers of my heart,
Stir up the living flame.
Strive till that image Adam lost,
New minted, and restored,
In shining splendour brightly bears
The likeness of the Lord.
 
Vi flyttar fram till den sista hälften av 1900-talet. Här möter vi en ny generation av andliga sångförfattare vars liv sträcker sig in på 2000-talet. Den första jag tänker på är Stuart Townend (1963-). Han föddes i en liten stad i West Yorkshire i England. Han är en av de främsta av nutidens sångförfattare. Han började spela piano vid sju års ålder och han kom till en frälsande kunskap om Herren när han blev 13 år. Hans intresse för kristen musik växte och han började skriva och sjunga låtar med sitt eget band vid 22 års ålder. Han beskrivs som en av de mest betydelsefulla musikerna i hela det kristna musikfältet. Hans lyrik återspeglar en djup teologisk insikt kombinerad med vacker poetisk stil som har sin källa i ett hjärta som överflödar av kärlek till hans Frälsare.

Townend har komponerat en hel del kristna sånger i samarbete med Keith Getty. Detta samarbete ledde till några av de finaste moderna andliga sångerna. Hans mest kända är ”In Christ Alone” som sjungs över hela världen och som finns översatt till svenska. Sången uttrycker på ett väldigt fint och känslosamt sätt vem Kristus är och vad Han har gjort och de välsignelser som kulminerar endast i Honom.

Keith och Kristyn Getty. (Keith 1974-) (Kristyn 1980-) är ett sångarpar som föddes i Nord Irland. Keith föddes i en musikalisk familj och studerade musik vid Durham University. Kristyn läste vid Queens University i Belfast. De presenterades för varandra genom Kristyns farbror den välkände Cambridge matematikern och apologetiker John Lennox. Hon var med och sjöng i olika kristna grupper innan hon träffade Keith. Då började de tillsammans komponera och spela in kristna sånger. Tillsammans har paret varit flitiga på den kristna musikaliska scenen. Paret har komponerat flera välkända sånger som ”His Mercy is More”, ”The Lord is My Salvation” och ”Speak O Lord”. Keith spelar piano och Kristyn med sin varma röst står för vokalerna.

Det finns naturligtvis också många andra moderna kompositörer t.ex. Matt Boswell, Matt Redmond och Matt Papa.

Nu avslutar vi denna serie och i nästa serie skall jag försöka reda ut predikanters och predikningarnas historia.

Landet som glömde Gud - Hur Sverige under 1900-talet formades till världens mest sekulärindidualistiska land
Per Ewert
Artis & Norma bokförlag, 2022
 
Sekulärindividualistiska vindar har blåst över västvärlden. Man kan fråga sig varför Sverige är en av del ledande länderna i denna kulturomvandling. Klart att det finns flera orsaker till detta. Klart är också att en av orsakerna är att ett av Sveriges ledande politiska partier haft en tydlig agenda i frågan och under långa perioder under 1900-talet makt och möjligheter att föra denna agenda i förverkligande.
 
Per Ewert gör en noggrann genomgång av dokument från perioden och hittar många intressanta saker. Inte minst är det intressant att se vilken oerhörd betydelse Alva Myrdals idéer haft för Sveriges utveckling.
 
Den debatt om boken som varit under medierna de senaste månaderna visar väl snarast hur provocerande innehållet är för den socialistiska eliten i akademi och samfund.
 
För baptister är en möjlig slutsats att det är en dålig idé att som församlingsrörelse bli för nära vän med staten, man vet aldrig hur det slutar. Ända sedan den romerska kejsaren Konstantin lät kyrkan gå i symbios med staten så har vi sett negativa konsekvenser.
 
Är det här årets bok för att förstå den unika situation det innebär att plantera församling eller leva som församling i världens med sekulärindividualistiska land? Ja, det är en lämplig bok att läsa i en församlingsledning eller en församlingsplanteringsgrupp.

av David Whitworth

 
Blogg 14 var ett litet avbrott men nu fortsätter vi med psalmerna som skrevs på 1800-talet. För mig har det varit och är en rik erfarenhet att resa genom tiderna och välja ut psalmer från varje århundrade. Gud i sin godhet och nåd har i alla tider skänkt sin församling begåvade människor som kunde skriva dessa underbara psalmer.
 
Vi börjar bloggen med Josef Grytzell (1862-1908). Josef föddes utanför Hedemora på en prästgård där hans pappa var trädgårdsmästare. Han kom tidigt till tro och 1878 blev medlem i en baptistförsamling i Gävle. Han var till sitt yrke bokbindare. Senare utbildade han sig till predikant vid Betelseminariet och kallades som andre predikant till Stockholms första baptistförsamling.
 
1893 var Josef invald till ordförande i Baptistmissionens Tryckningskommitté där han var flitigt verksam i förlagsarbetet fram till 1898. Samma år flyttade familjen till Malmö där han fick en kallelse som pastor i Baptistförsamlingen.
 
Den första psalmen ’Guds kärlek är den största’ är en underbar sång om Guds kärlek skriven på ett vackert språk:
 
Guds kärlek är den största
som jord och himmel har.
Hans kärlek är det första,
den före allting var.
Dess djup kan ingen mäta,
dess höjd kan ingen nå.
När allting här försvinner,
Guds kärlek skall bestå.
 
Oss Jesu död bevisar
Guds kärleksfulla råd,
och människoskaror prisar
hans underbara nåd.
Guds kärlek är en källa
av liv och godhet full,
vars rika flöden välla
för varje mänskas skull.

En mäktig lovsång klingar
kring Guds och lammets tron,
där frälsta skaror bringar
sin hyllning till Guds Son.
Och hela himlen svarar
i ändlöst återljud,
att kärlek evigt vara,
ty kärleken är Gud.
 
’Verka med iver’ är en psalm som manar till att leva och verka till Guds ära. Alla är vi ibland betungade med bekymmer och känner att vi inte orkar längre. Denna psalm uppmuntrar oss till att se bortom oss själva och se till Herren och Hans verk med ögonen på framtiden och den vila och lön som Han erbjuder oss:
 
Verka med iver, dagen försvinner,
skuggan förlänges, solen går ned.
Mycket att bärga ännu du finner,
skördarna mognar: Verka och bed!
 
Verka för Herren, gör vad han säger,
vittna om frälsning, glädje och frid.
Verka i trohet, medan du äger
hälsa och krafter, gåvor och tid.
 
Verka med iver, timmarna ila,
skörden skall bärgas, skynda dig ut.
Verka tills Herren bjuder dig vila.
Lönen av honom får du till slut.
 
Nästa psalm ’Tala, Herre, låt oss höra’ uttrycker en längtan efter helighet och väckelse. Skulle inte detta fylla våra hjärtan och böner? Sången innehåller fyra verser men jag återger tre stycken:
 
Tala, Herre, låt oss höra
ord ifrån din mun i dag,
låt ej något oss få störa,
ge oss glädje i din lag.
Böj vårt sinne, och
din boning hos oss tag.
 
Gör oss, Herre, för dig stilla,
nedbryt allt som stor dig mot.
Vad du ej hos oss kan gilla
lär oss offra utan knot.
Grip oss alla med din kärlek,
håll oss tätt vid korsets fot.

Låt din Ande mäktigt falla
över din församling här.
Väck de tröga, värm de kalla,
låt oss se dig, Herre kär.
Och med helig kraft från höjden
kom och var oss alla när.
 
Johan Ludvig Runeberg (1804-1877) föddes i Jakobstad Finland. Han var finlandssvensk författare och poet. Som ett barn var han skör och sjuklig men det var friluftslivet som botade honom och han blev frisk och stark. Han älskade friluftslivet och gillade att jaga genom att gillra snaror.
 
Hans föräldrar var i mindre goda omständigheter och vid åtta års ålder tog hans farbror över ansvaret att uppfostra honom. Vid hans farbrors död 1815 återvände han hem igen. Med vännernas understöd kunde han börja sin utbildning på Vasa Trivialskola. 1822 flyttade Runeberg till Åbo för att fortsätta sina studier vid Kejserliga Akademien där han blev filosofie magister. Under sin studenttid undervisade han också för att försörja sig själv.
 
Runeberg började skriva verser i tidig ålder och blev en av Finlands största skalder och hans födelsedag firas som Runebergsdagen varje år med Runebergstårta. Han skrev sången
”Vårt Land” som blev Finlands nationalsång och som är inledningen till Fänriks Ståls sägner.
 
Jag återger två av hans psalmer. Det första har titeln ’Han på korset han allena’. Det är en beskrivning om korsets betydelse för de troende och innehåller fem verser av vilka jag återger tre.
 
Han på korset han allena,
är min fröjd och salighet.
Ingen kan så väl mig mena,
ingen så mitt bästa vet.
Ingen är mot mig så god,
ingen har hans tålamod.
Söker jag kring land och rike,
aldrig finner jag hans like.
 
Honom vill jag glad tillhöra,
vad mig än blir förelagt.
Kristus kan mig saliggöra,
inte världens gunst och makt.
Vanskligt är i världen allt,
som ett töcken tomt och kallt,
men den jag vill efterfråga,
evig är hans kärleks låga.

Han på korset, han allena,
allt mitt hopp och goda är.
Ingen må mig det förmena
att jag håller honom kär.
Ingen annan har för mig
så fullkomligt offrat sig.
Han kan mig med Gud förena,
han på korset, han allena.
 
Nästa psalm handlar om bönesvar och tacksägelse.
’Jag lyfter ögat mot himmelen’
 
Jag lyfter ögat mot himmelen
och knäpper hop mina händer.
Du käre Gud som är barnens vän,
till dig min tanke jag vänder.
 
Jag är så glad att få tacka dig,
och gärna vill jag det göra.
Jag vet det visst att du ser på mig,
och vad jag ber vill du höra.
 
Tack för allt gott du mig ständigt ger
att känna, älska och äga.
Tack, gode Fader, för mycket mer
än jag kan tänka och säga.
 
Så skydda mig med din starka hand,
du Fader god utan like,
och låt mig växa för livets land,
som är ditt himmelska rike.
 
C.O Rosenius var en av 1800-talets störste predikanter och vars liv kan läses om på denna webbsida. Han skrev några psalmer som blev mycket välkända. Hans mest älskade kanske är ’Var jag går i skogar, berg och dalar’. På ett mycket vackert sätt skriver han om livets alla skeden där Kristus är med oss och ger oss tröst och kraft. Psalmen har fyra verser av vilka jag återger tre:
 
Var jag går i skogar, berg och dalar,
följer mig en vän, jag hör hans röst.
Han osynlig är, men till mig talar,
talar stundom varning, stundom tröst.
Han, min Herde, gick för mig i döden,
men han lever i all evighet.
Sina får han följer, vårdar, föder
med osäglig trofasthet.
Sina får han följer, vårdar, föder
med osäglig trofasthet.
 
Allt vad vi på färden kan behöva,
allt för evigt har jag i min vän.
Allt som här mitt kan bedröva
känner han och tröstar mig igen.
När långt borta tycks mig vännen kära,
jag då minns hans ord: En liten tid,
/: sen en tid igen, och jag är nära,
då blir åter fröjd och frid. :/
 
Endast du, Uppståndne, kan mig frälsa,
endast du är med mig var jag går.
Dina sår är läkedom och hälsa.
Fäst min tro vid dig, att hem jag når.
Genom liv och död du, Herre, led mig.
Låt mig uppstå, klädd i renhets skrud,
/: frälst och salig ropa, när jag ser dig:
O min Herre och min Gud! :/
 
Nästa psalm ’Ängsliga hjärta, upp ur din dvala!’
är en uppmuntran till att vi ska fästa blicken vid Jesus trons upphovsman och fullkomnare (Hebr 12:2). Vi få inte dras ner i ängslan när livets omständigheter hotar överskölja oss för vi har i Kristus en fast klippa att stor på. Psalmen har fem verser:
 
Ängsliga hjärta, upp ur din dvala!
Glömmer du alldeles bort vad du har:
Frälsarens vänskap, nåd och gemenskap.
Ännu han lever, densamma han var.
 
Gud är i Kristus ännu din Fader,
Sonen är ännu din Broder, som dog,
trofaste Anden ännu vid handen
städse dig leder. Är detta ej nog?
 
O vilka under helgonen äro:
Leva i salighet, sucka så tungt,
äro så höga se det så föga,
bo i Guds borg men ha sällan det lugnt.
 
Vandra i trone, se honom icke,
detta är regeln, det bliver därvid.
Korta minuter känslan åtnjuter
vad vi i sanning dock äger alltid.
 
 
Upp då ur dvalan, ängsliga hjärta,
glöm icke alldeles bort vad du har.
Även den timma, tätaste dimma
solen fördöljer, är solen dock klar.
 
Därmed avsluter vi denna blogg som är den femte bloggen om 1800-talet och i nästa blogg är det dags att flytta fram till 1900-talet.

School of Prophets: A Bicentennial History of Colgate Rochester Crozer Divinity School
John R Tyson
Judson Press, 2019
 
Svenska baptistledare som KO Broady och Theodor Truvé hade fått möjligheten att studera i USA. Den naturliga vägen för sådana studier var de utbildningsinstitutioner för baptister som haft namnen Hamilton, Madision, Colgate och Rochester. Dessa baptistseminarier började med grundandet i Hamilton 1819, så det är lite drygt 200 år sedan. Som det var naturligt för baptister vid den så var teologin i grunden kalvinistisk.
 
Augustus Strong var president 1872 till 1912 utgick från ett kalvinistiskt ramverk tillsammans med lärdomar från evolutionsläran och den högre bibelkritiken. Hans stora verk i systematisk teologi är ännu omtalat och använt. Walter Rauschenbusch studerade i Rochester 1883–86 och blev professor i kyrkohistoria från 1902. Hans stora bidrag var det sociala evangeliet.
 
William Hamilton förklarar 1965 som professor i etik och teologi att Gud är död och gör därmed stora rubriker i tidningarna.
 
Från att ha varit flera seminarier finns de nu sammanslagna som en enhet. Går man in på hemsidan så ser man att de ska snart ska flytta in i nya anpassade lokaler och att de har en tydligt progressiv teologi som grund.
 
En intressant bok. Men, ändå lite sorglig läsning om hur en utbildningsanstalt för baptistledare sakta marginaliseras genom sina val.
 
Man kan undra vad det betydde för det svenska betelseminariet att amerikanska förebilder sakta väljer liberalteologi och det sociala evangeliet.