2015 > 04
Översatt från William Cathcart, ed., The Baptist Encyclopædia (Philadelphia: Louis H. Everts, 1881). Texten behöver mer redigering, men delas här ändå i lite rått format för att ge en bild av den svenska baptiströrelsen 1848-1881.
En ung svensk sjöman, vid namn Wilhelm Schröder, blev en söndag ledd till kyrkan the Baptist Mariner’s church, med I.R. Stewards som pastor. Schröder hade blivit omvänd under sin resa till de Förenta staterna. Den söndagsmorgonen döptes två sjömän av Mr. Steward. Det var första gången som Schröder såg dopets förordning. Efter några veckor döptes också han.
På sin återresa till Sverige mötte han en svensk sjöman vid namn F.O. Nilsson som tjänande i det landet som missionär bland sjöman med stöd från Seamen’s Friends Society i New York. Genom en anmärkning från Schröder så leddes Nilsson att undersöka ämnet dop. I juli 1847 så döptes också Nilsson av pastor J.G. Oncken i Hamburg. 21 september 1848 döptes hans fru och fyra andra i Kattegatt, nära Göteborg, av en baptistmissionär från Danmark, samma kväll grundades den första baptistförsamlingen i Sverige. Den bestod av sex medlemmar. F. O. Nilsson predikade och döpte tills antalet döpta troende var femtiotvå.
Men detta kunde inte tillåtas av den svenska lutherska papismen. Följaktligen dömdes F.O. Nilsson till landsförvisning i juli 1851, och tvingades gå i landsflykt i Danmark. Som konsekvens av hård förföljelse så emigrerade en majoritet av församlingen till Amerika våren 1853.
De baptister som stannade i Sverige led under svåra förföljelser, ofta fick de böter och fördes inför konsistoriet, den lutherska svenska kyrkans inkvisition, för att inte ha döpt sina barn, och för att ha avvikit från den rena tron.
Medan dessa ansträngningar gjordes för att krossa rörelsen, så växte ett nytt intresse fram i den norra delen av landet. Några personer i Stockholm som hade förts till frälsande kännedom om Kristus hade börjat nära tvivel om barndopets giltighet. Bland dessa fanns körsnären David Forsell. Just vid den tiden, blev Anders Wiberg, vars namn är bekant för amerikanske baptister, genom Guds försyn, ledd till Stockholm, och hans namn har sedan dess identifierats inte bara med den svenska baptiströrelsen, utan med allt kristet arbete. Han föddes i norra Sverige 1817, yrkesbanan började som butiksbiträde, men hans kärlek till böcker ledde honom snart att överge detta yrke och ägna sig åt studier. Som student omfattade han skeptiska idéer. Men någon anmärkte en gång till honom att Bibeln trots allt kunde vara sann, och om det vara så, så vore det en fruktansvärd sak att falla i den levande Gudens händer. Den anmärkningen lämnade honom otillfredsställd med hans skeptiska uppfattningar och detta skräckinjagande ”om” förföljde honom dag och natt. Så intensiva var hans känslor att han inte fick någon frid förrän han fann frid i Kristus, detta skedde 1842. Det följande året vigdes han som präst i den lutherska kyrkan, och han stannade som präst i den kyrkan tills 1849. Under den tiden predikade han oförskräckt och troget Kristus och honom korsfäst, inte bara i statskyrkans predikstolar, utan också i avsides belägna byar och bondgårdar, och Herren välsignade hans tjänande för mångas frälsning. Men relationen med statskyrkan bekymrade honom, och 1849 tog han avsked från prästämbetet. 1850 reste han från norra Sverige till Stockholm. Där mötte han de bröder som samtalade om dopet. 1851 följde han David Forsell till Hamburg, där han mötte bröderna J.G. Oncken och Julius Köbner, med vilka han hade uppriktiga samtal om dopet, men han var fortsatt var fast övertygad i sin tro på barndop. När han återvänt till Stockholm så började han studera ämnet grundligt. Resultatet blev at han övertygades om att nedsänkning av troende var det enda skriftenliga dopet, och följaktligen, så skrev han sitt första arbete om dopet, en volym på 320 sidor i oktavformat, som publicerades i Uppsala 1852.
Då hans hälsa sviktade, rekommenderade hans läkare en sjöresa. Han lämnade Stockholm för Förenta staterna 17:e juli, 1852. Fartyget stannade till på ön Amager, när Köpenhamn, och där döptes Anders Wiberg i Östersjön, den 23:e juli, av F.O. Nilsson. Han stannade två år i Amerika. Under den tiden så gjorde den kristna rörelsen ansenliga framsteg i Sverige. Det upptäcktes också ett intresse för Sverige bland kristna i Amerika. I augusti 1855, anställdes Wiberg av American Baptist Publication Society för att tjäna som ledare för missionsarbetet i Sverige. Kvällen den 23:e augusti 1855, hölls ett avskedsmöte i kyrkan Fifth Church, Sansom Street, Philadelphia, vid vilken han offentligt avskildes för arbete, och på samma gång förenades i äktenskap med fröken Caroline Lintemuth, som var medlem av den församlingen och en trogen tjänare in söndagsskolan. Under hennes tjugofem år av tjänande som missionär i Sverige, så har fru Wiberg, under många svårigheter och prövningar som vi också kan säga, hjältemodigt så vid sin makes sida som en sann, trofast hjälpare i hans missionsarbete.
Under Wibergs frånvaro från Sverige hade arbetet där ökat år efter år. Den avhandling om dopet, som han skrev 1852, hade publicerats, spritts vitt och brett och skapat stor sensation. Genom att läsa den så övertygades många om sanning om dopet och vill bli döpta. Eftersom det inte fanns någon som kunde administrera dopet, så reste Broder P.F. Hejdenberg till Hamburg våren 1854, där han döptes och ordinerades. När han återkommit till Sverige döpte han i olika delar av landet, och vid årets slut fanns det runt 200 döpta omvända. Det följande året, 1855, präglades av än ännu större ökning, så att antalet vid dess slut hade ökat till 500.
Men statskyrkan kunde inte tillåta den här rörelsen. Broder Hejdenberg ställdes inom en kort period sexton gånger inför domstol, för att svara för på anklagelsen att ha hållit religiösa möten i strid med lagen, och ha sattes åtta gångar i fängelse, varje gång mellan två till fjorton dagar. Samma år fortsatte i flera av landets landskap. Så dömdes broder David Forsell till böter på 100 kronor för att ha predikat evangelium, och 5 kronor i tillägg för att ha vanhelgat sabbaten för att ha predikat på en söndag.
När det anlände till Stockholm, så fann makarna Wiberg en liten skara av 24 döpta troende. Den första baptistiska söndagsskolan i Sverige startades med 22 barn, ett antal som snart ökade till 150.
1856 startade Anders Wiberg den kristna månadstidskriften Evangelisten. Samma år så skapades Stockholms missionsförening och fyra evangelister sändas ut på fältet. Mycket gott har gjorts genom denna och liknande föreningar som senare bildades i olika delar av landet.
Vi slutet av 1856 fanns det 21 baptistförsamlingar i landet, men 961 medlemmar och 24 predikanter. När saken skred framåt så växter blev förföljelserna våldsammare, böter och fängslanden rapporterades nästan varje vecka. Några personer dog till och med av barbariska bestraffningar. Det följande året döptes 1293, och vid slutet av året hade vi 2105 medlemmar, 45 församlingar och 44 predikanter.
Också i dessa år fortsatte den hårda förföljelsen att härja, särskilt i södra Sverige. Där grep myndigheterna våra baptistpredikanter och satte dem i fängelse så fort de fann dem utan för deras egen församlings gränser. Sex av våra bröder fängslades en gång i isoleringscell i Kristianstad, och några av dem behandlades helt barbariskt. En av dem, en blind evangelist, hölls i detta fängelse i åtta dagar för att ha spritt kristna böcker och skrifter. När han togs från fängelset satt en järnkätting runt en av hans fotleder, och när han åkte fängelsevagn till en annan station, så sattes mer järn på honom. I detta tillstånd sändes han hem, tvingad att betala en ansenlig summa pengar. Eftersom han inte hade några egna pengar, tog de vad han fått från böckerna han sålt och också klockan han bar, men som inte var hans egen. En annan evangelist och kolportör greps, blev svårt slagen, avtagen sina kläder, slängd i kallt vatten, hade håret klippt tätt inpå skallen, kläddes i tunn fångdräkt och sedan slängd i en fuktig cell i den kalla säsongen på året. Där ådrog han sig en sjukdom, som han aldrig helt tillfrisknade från.
I det följande året, 1858, ökade vårt medlemskap till 3487 i 69 församlingar.
Vid denna tid förenades en ung ädling vid namn Adolf Drake, som studerat vid Uppsala universitet, vårt samfund. Han har sedan bevisat sig en av ”landets härliga”, och arbetar troget och skickligt som en redaktör för vårt samfunds tidning, Veckoposten, och som lärare på vårt teologiska seminarium, utan att nämna han arbete i många andra delar av det kristna företaget.
När samlingslokalen för Stockholms baptister sedan länge blivit för liten för att få plats med alla som närvarade vid gudstjänsten, och eftersom församlingen i Stockholm inte hade medel för att bygga ett större hus, företog Anders Wiberg år 1861, en resa till England och lyckades samla in 1100 pund. Men, eftersom denna summa var alldeles för liten för att rättfärdiga byggstart, reste han med fru Wiberg 1863 igen till Amerika, för att göra en insamling för samma syfte. De mottog ett hjärtligt välkomnande på många platser och från många kära kristna vänner, som hade ett livaktigt intresse för den svenska missionen. Under deras tid i Amerika mötte de K.O. Broady, svensk till födseln, som hade studerat för pastorstjänst vid Madison University, och sedan hade tjänstgjort i inbördeskriget. De träffade också Dr. J.A. Edgren, som hade studerat vid samma plats och tjänstgjort i kriget. Dessa bröder, tillsammans med Anders Wiberg, utnämndes till missionärer till Sverige, och seglad från Amerika 16:e juni 1866. K.O. Broady har sedan dess tjänat som rektor för vårt teologiska seminarium som grundades samma år, och också som en framstående predikant. Dr. Edgren återvände efter några åt till Amerika, och har gjort ett gott arbete som rektor för den skandinaviska avdelningen på baptisternas teologiska seminarium i Chicago.
Arbetet har från denna tid tills nu ökat underbart, så att baptisterna i Sverige nu är 20000 st., förenade i 300 församlingar. De har också många missionsföreningar i olika delar av landet. De har varit pionjärer för söndagsskolan, och har ungefär 17000 elever i deras söndagsskolor, med 2000 lärare. Vi har också, efter många svårigheter, nyligt tagit fram en psalmbok för vårt samfund.
Men, trots att resultaten av tidigare arbete så långt är uppmuntrande, så återstår mycket att göra. Landet är stort, och trots att det vid namn är protestantiskt, så är det fortfarande nedsjunket i okunnighet, vidskepelse, trångsynthet, intolerans och syndigt leverne. Baptisterna i Sverige är fattiga. Av våra 300 församlingar, är det bara fem eller sex som kan försörja sina egna pastorer, och utsikterna för våra unga män som går ut från vårt teologiska seminarium är sannerligen inte väldigt ljusa. Vi har också, än så länge, samma motstånd och samma förföljelse att brottas med. Föra bara några dagar sedan, dömdes en ung, flitig och bra baptistpastor i södra Sverige, till böter på 100 kronor för att ha predikat evangelium till folket mot kyrkorådets förbud. Bara för tre år sedan blev han fängslad i femtioen dagar för samma skäl, och han har inga pengar till att betala böterna, han kommer att fängslas en andra gång. Detta är det sista tillägget på den svarta lista av liknande dåd som begångna av den svenska lutherska statskyrkan.
Av David Whitworth
Det har varit ett antal bloggar om väckelse och min förhoppning är att någon eller några har ”fångat elden” och är motiverade att be för väckelse. Så nu är det dags för en praktisk tillämpning.
Först och främst måste det finnas en stark nöd och en oemotståndlig längtan hos oss innan vi börjar be för väckelse. Gud hädas skamlöst och hejdlöst i vår tid och det saknas vördnad för Honom. Människor förhärdas i sina hjärtan på ett sätt som vi inte har sett på flera århundraden.
Om vi säger att vi älskar Gud och längtar efter att få se Hans namn ärat då borde detta driva oss till bön med en ”helig besatthet”. Kan vi verkligen avstå från att be när vi ser att Gud berövas sin ära? Bön för väckelse börjar med Gud och Hans ära och inte för vår eller församlingens skull. Bönens utgångspunkt i alla lägen skall eka psalmistens bön: "Inte åt oss Herre, inte åt oss utan åt ditt namn ge äran, för din nåds och din sannings skull. Varför skall hednafolken få säga: "Var är nu deras Gud?" Vår Gud är i himlen, Han gör allt vad Han vill" (Ps 115:1-3).
Om vi vill uppleva väckelse då måste vi sträva efter att vara heliga såsom Gud är helig (1 Pet 1:16), i vers 15 förklarar Petrus tydligt att vi skall vara heliga i hela vår livsföring.
NT överflödar med imperativ om att vara helig:
"För övrigt, bröder, allt som är sant och värdigt … tänk på allt sådant"( Fil 4.8).
"Tänk på det som är där ovan, inte på det som är på jorden" (Kol 3:2).
"Döda därför era begär som hör jorden till: otukt, orenhet …" (Kol 3:5).
Det är meningslöst att be för väckelse om vi lever för att behaga oss själva, det är inte seriöst och en skymf mot Gud. En radikal brytning från synd och att leva helgade liv är vad som krävs om vi är seriösa med att vilja uppleva väckelse. Vi har en "stor sky av vittnen omkring oss, låt oss då lägga bort allt som tynger och särskilt synden som snärjer oss så hårt …" (Heb 12:1). Vittnen har vi gott om i Bibeln och i väckelsens historia. Vi behöver inte gå längre än 1800-talets väckelse i Sverige för att förstå denna princip. Alla de stora gudsmän och -kvinnor som vi träffade tidigare i dessa bloggar var människor som offrade allt: tid, pengar, nöjen och sina hem för att förhärliga Gud. De levde inte för att tjäna sig själva utan för att tjäna Gud. De var villiga att förneka sig själva och ta sitt kors på sig och följa Jesus och ta konsekvenserna. Det var dessa människor Gud välsignade med väckelsen. Var och en av oss som säger att vi älskar Gud behöver pröva våra hjärtan inför Honom innan vi ber för väckelse.
Det är av stor betydelse hur vi närmar oss Gud i bön. Det krävs en stor vördnad inför Gud. Idén om att Gud är vår pappa eller kompis är fullständigt främmande i Bibeln. Gud är oföränderlig, oändlig och evig. Han är allsmäktig, allvetande och allestädes närvarande. Det fyllde Daniel med stor fruktan och vördnad: "O Herre du store Gud som inger fruktan---" Dan 9:4. David ville inte vara sämre: "Därför är du stor, Herre, Herre, ty ingen är dig lik, och ingen Gud finns utom dig efter allt vad vi har hört med våra öron" 2 Sam 7:22. Jesajas bön innehåller samma vördnad: "Herre Sebaot, Israels Gud, du som tronar på keruberna, endast du är Gud över alla riken på jorden. Du har gjort himmelen och jorden". Jes 37:16. Såsom det fyllde Daniel, David och Jesaja borde det också fylla oss med stor fruktan och vördnad.
Väckelsens historia visar att många som har bett för väckelse har fått svar under sin livstid men inte alla, Gud gav andra svar på bön efter att de hade gått in i härligheten. En sak hade de gemensamt - de levde heliga liv, men var inte fullkomliga. Gud svarade ändå på deras böner.
I väckelsens tid lyftes Guds folk till en högre nivå i bön. Bön är ett oumbärligt medel som Gud använder för att uppliva sitt folk och utan det finns det ingen väckelse.
Jonathan Edwards sa: "När Gud har för syfte att skänka stor välsignelse över sitt folk visar Han dem ofta i sin försyn behovet och ger dem nöd och längtan efter väckelse och sätter dem i rörelsen för att allvarligt be för väckelse". Det finns många bibelstycken som parar ihop väckelse och bön. En sådan är Jesaja 63:15; 64:12. Det är en uppmaning till oss att vi läser och funderar på dessa bibelverser och rannsakar oss själva.
Vi har många bibelverser till vårt förfogande för att visa oss vägen fram i bön för väckelse. Dessa verser kan vi ta till oss och forma våra böner efter dem:
"Vill du inte göra oss levande igen, så att ditt folk får glädjas i dig?" (Ps 85:7).
"Ty jag skall utgjuta vatten över det som törstar och strömmar över det torra" (Jes 44:3).
"Ni som ropar till Herren unnar er ingen ro. Och ge Honom igen ro…"(Jes 62:11).
"O, att du lät himlen rämna och kom hit ner…" (Jes 64:1).
"Herre, låt ditt verk få liv igen i våra dagar, låt det bli känt i vår tid" (Habackuk 3:2).
"Pröva mig nu i detta, säger Herren Sebaot, om jag inte kommer att öppna för er himlens fönster och låta välsignelse strömma ut över er i rikt mått" (Malaki 3.10).
Det är en sak att be för väckelse och en annan sak att i förväntansfull tillit se vår längtan uppfyllas. När Gud utgjuter väckelsen börjar Han med att ge sitt folk en brinnande längtan och en börda att be. Bördan är språngbrädan till en övermäktig övertygelse om väckelsens inträde. Att be för väckelse är inte nog, det måste finnas en intensiv längtan. Denna längtan ger inte vika för någonting och är ståndaktig i bön. Många välmenande kristna börjar bra i bön men intresset svalnar efter några veckor eller månader eftersom svaret inte kommer så snabbt som man önskat. Det krävs uthållighet i bön om vi ska få se väckelse i Sverige. Vi får be som Jakob i 1Mos.32:26 "Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig".
Detta är ett upprop till alla som läser dessa bloggar, jag vädjar till er att be för väckelse och be oavlåtligen för Herrens äras skull.
Tyskarna och vi
Karl Barth
J.A. Lindblads förlag, 1945
När man läser den nya boken om Dietrich Bonhoeffer, ”Bonhoeffer Präst - Martyr – Spion”, kan man få intrycket av att Tyskland 1933 hade kidnappats av en samling gangsters. Att det tyska folket goda och hyggliga människor, men att en mindre antal kriminella, färre än en procent av tyskarna, tog över och drev sitt land till krig och oerhörda grymheter. Så här i efterhand är det ju bekvämt att skylla allt på ledaren Adolf Hitler och gruppen kring honom. Man var det så enkelt?
Schweizaren Karl Barth (1886-1968) var en av 1900-talets mest inflytelserika teologer. I början av 1945 lät ha ge ut två skrifter i frågan och Tyskland och dess skuld. Dessa gavs ut också på svenska under titeln ”Tyskarna och vi” där också ”Hur kan tyskarna tillfriskna?” ingick. Barth visar där stor kärlek och förståelse för det tyska folket och ger viktiga för återuppbyggnaden.
En intressant tes hos Barth är, att det finns något som blivit allvarligt fel i den tyska kulturen, något som Tyskland måste tillfriskna från. Kan det till exempel vara så att statsmannen Otto von Bismarck (1815-1898) hade banat väg för Hitler. Att Tysklands folk på ett unikt sätt var förberedda och redo för den terror-diktatur som skulle komma.
Vi kan se hur intellektuella, inte minst kristna teologer, lätt gav sig hän åt nazismens drömmar. Filosofen Martin Heidegger (1889-1976) som trots sin filosofiska briljans var medlem i nazistpartiet 1933-1945 och i sitt rektorstal 1933 talar om att leda enligt ”den andliga mission som sätter sin historiska stämpel på det tyska folkets oundvikliga öde.” Många andra exempel finns på hur sådan som annars tänker klart lät sig berusas av nationalsocialismen.
Så enligt Barth leder det fel att bara tänka att Tyskland hade kidnappats av gangsters. Snarare var det en kultur som skaffat sig en sjukdom som den måste bli frisk från. Vi får tro att Tyskland idag arbetet sig frisk från det som hände de otäcka tolv åren. Men, vi får själva tänka oss för så att vi bygger och vidmakthåller en kultur som inte naturligt öppnar oss för hitlerism och liknande farliga ideologier.
Bonhoeffer Präst - Martyr – Spion
Eric Metaxas
Libris förlag, 2015
Dietrich Bonhoeffer (1906-1945) levde ett liv som gjort för en spännande biografi. Brilliant som akademiker, skicklig som pastor, men främst motståndsman i nazi-Tyskland. Eric Metaxas berättar skickligt om en hjältemodig teolog som efter att ha deltagit i en konspiration mot Adolf Hitler fängslas och sedan får möta martyrdöden. Mitt i allt finns också den gripande kärlekshistorien med Maria von Wedemeyer. Beskrivningarna om det tredje rikets barbari och brutalitet ger viktiga perspektiv på politiska strömningar i vår samtid och bör kunna ger underlag för spännande samtal.
Visst är det här en perfekt present för konfirmationen och studenten. Här bjuds ungdomen en intressant och medryckande läsning om en god förebild för det kristna livet.
Den som vill få en inblick i Bonhoeffers djupa teologi eller hans komplexa personlighet bör kanske söka annan läsning. Och boken bör verkligen kompletteras av en mindre svartvit beskrivning av Hitler och hans lakejer, som det är beskrivet här så är det smått obegripligt hur någon kunde följa nazisterna. Men, kanske är det heller inte bokens syfte att ge detta djup.
Det vi får är en skickligt skriven äventyrsbiografi över en kristen hjälte. En bok som också ger gott underlag för samtal om etik, mod och martyrskap. Sämre kan det ju vara.
Theology of the Reformers
Timothy George
Broadman & Holman, 1988
”Hieronymus sade en gång att när han läste aposteln Paulus brev, så kunde han höra dånet av åskan. Samma muller genljuder genom reformatorernas skrifter likaså.”
Visst vore det gott om vi ofta kunde höra det åskmuller av evangelium som flödar ur Paulus brev och som vara så tydligt hos reformatorerna. Timothy George ger i sin bok om reformatorernas teologi en hjälp att fördjupa sig av reformationens förståelse av vad de goda nyheterna om Jesus innebär. Kanske kan det hjälpa oss att modigt predika ett fullödigt evangelium in i vår kultur.
Boken ger en genomgång av reformationens teologi genom fyra portalfigurer:
- Martin Luther (1483-1546)
- Huldrych Zwingli (1484-1531)
- Jean Calvin (1509-1564)
- Menno Simons (1496–1561)
Vi får möta reformatorerna med deras fel och brister, men samtidigt med djup respekt för deras vilja att förkunna Bibelns budskap rent och klart. Boken ger en inblick i reformationens teologiska bredd, särskilt genom att Menno Simons ger en röst för den radikala reformationens anabaptister.
Forskningsanknytningen är god, Timothy George är en välrenommerad teolog. Register och ordlista gör sitt för att göra boken mer användbar som referens.
I Sverige har vi ibland snöat in lite väl på Martin Luther och missat den bredd av teologier som reformationens rika källa har att bjuda. Här är en introduktion som kan hjälpa att ta de första stegen för vidare utflykter i originalverk. Visst vill du också höra lite mer av åskans muller, och kanske låta din mun bli till verktyg för ett dånande evangelium?
Den radikala reformationen och anabaptisterna ger många tillfällen att utforska baptiströrelsens rötter. Genom detta kan vi låta den radikala reformationen hjälpa svenska frikyrkor att återupptäcka vad det innebär att leva som gemenskap. Anabaptismen ger också viktiga verktyg för att tänka kring vad det innebär att leva i en senmodern västvärld där kristendomen inte självklart står i centrum för nationen. Svensk frikyrkorörelse gör gott i att reflektera över vad det innebär att vara frikyrka och hur frikyrkans lära om församlingen är ett viktigt bidrag till den världsvida kyrkan.
Man kan också lära sig viktiga saker av hur den radikala reformationen ofta flippade ut i knäppa rörelser, det finns god anledning av Luther och Calvin hatade anabaptisterna, en del ledare och en del församlingar var helt urspårade. Bristen på tydlig struktur och avsaknad av stabil teologi gjorde många den radikala reformationens församlingar känsliga och lättkantrade. Det här är väldigt viktigt när det kommer in på församlingsplanteringar och husförsamlingar. Genom att reflektera över misstag och svagheter ur kyrkohistorien kan vi göra vårt bästa för att inte upprepa dem. Så kan vi lära oss mycket betydelsefullt av anabaptisterna när det gäller att låta nya församlingar växa till kärleksfulla gemenskaper med Jesus i centrum.
Baptisthistorien visar att det är från de brittiska partikulärbaptisterna den världsvida baptiströrelsen i grunden kommer ifrån. Partikulärbaptisterna uppstod i England nästan helt oberoende från anabaptister och generalbaptister, som en radikal form av puritanska teologi. 1689 års baptistbekännelse och teologer som Andrew Fuller gav den stabila grunden. Det här är en rörelse som är tydligt protestantisk och reformatorisk och som ända från början lade en stor vikt vid en genomarbetad församlingsorganisation.
Anabaptisterna är bra på gemenskap och reflektion över vad det innebär att leva som kristen minoritet. De är tyvärr ofta svaga på läran om frälsning och har i själva grunden en risk för att svaja i typ alla frågor. Reformatoriska baptister är i allmänhet stabila om frälsning och har i sitt DNA en god församlingsordning. Dock har man dock ibland levt så länge i en protestantisk kristendomstid att man inte alltid ställt de frågor som kan vara relevanta för en att leva och verka i en senmodern multikultur där kyrkan inte längre med självklarhet står mitt i byn.
Efter Kristus - Att följa Jesus med hjälp av Didaché
Tobias Hadin och Kristoffer Lignell
Argument förlag, 2015
www.didache.se
Med jämna mellanrum möter man bröder och systrar som berättar att de saknar glädjen i tron och ibland också tryggheten i frälsningen. En teolog som Jonathan Edwards (1703–1758) menade att det är sådant som sker om man inte arbetar på att förvandlas till allt större helighet och likhet med Kristus. Att ett liv som är inriktat på helighet också ger glädje och trygghet i tron. Kanske är det här ett av de viktigaste områdena att utvecklas i för dagens svenska kristenhet, att hjälpa individen att arbete på att leva heligt och bli mer lik Kristus.
Det här var mycket viktigt för dem som grundade den församling jag är en del av. Man samlades runt öppna Biblar och sökte tillsammans ivrigt att förstå Bibelns undervisning om ett heligt liv. Mycket gott kom ut ur detta, men ibland tycks det som att det som för den första generationen gav glädjen i ett heligt liv, för senare generationer kunde framstå som förstelnade regler och underliga beteenden.
Man kan undra om inte varje generation har att själva har att samlas runt öppna Biblar bedjande om ledning och ljus över Skriften för låta sina liv präglas av helighet och ökande likhet med Kristus. Att tillämpa Bibelns undervisning 2015 kan i vissa delar skilja från hur en naturlig tillämpning var 1922. Det är samma längtan att efter att helt och fullt följa Bibeln, men en annorlunda kultur att leva ut det livet i. Då som nu så är kristen tro inte endast att ha övertygelser i enlighet med Skriften. Om dessa övertygelser inte tar sitt yttryck i vardagslivet så är det kanske något djupt problematiskt med vår tro.
I den nya boken ”Efter Kristus - Att följa Jesus med hjälp av Didaché” får vi en god hjälp för ett samtal om vad ett heligt liv innebär i vår tid. Genom att boken utgår från den urkristna församlingsmanualen ”Didache -De tolv apostlarnas lära”, får vi en spännande möjlighet pröva vår tolkning av Bibeln mot en kristen gemenskap från 100-talet. Deras kultur var en annan, och deras utmaningar andra. Men, genom att leva oss in i deras frågeställningar och deras hantering av olika frågor får vi underlag för att brottas med vår tids frågeställningar.
Tobias Hadin och Kristoffer Lignell har tagit fram en egen översättning av Didaché där de har valt ett samtida språk och tolkningar som gör texten bättre anpassad för bokens syfte. Till exempel talar man om ”De tolv apostlarnas träning” istället för ”De tolv apostlarnas lära” som annars är brukligt. Fokus ligger på praktisk träning i ett kristet liv. Översättningen flyter bra och bör fungera bra också i en smågrupp eller motsvarande.
Bokens kommentar till Didaché ger god hjälp för att förstå den tidens bakgrund och samtala om tillämpningar in i vår tid. Ett kapitel tar upp efterföljelse i praktiken och boken avslutas med ett kapitel om träningar, som bland annat ger underlag för grupper som samtalar om och tränar i lärjungaskap. Materialet är bra och inbjuder verkligen till att prova själv i det sammanhang man själv befinner sig i.
”Efter Kristus - Att följa Jesus med hjälp av Didaché” är en förunderlig liten bok, som med sin tydliga knytning till den uråldriga kristna traditionen och med sitt fokus på praktiskt liv är en lite främmande fågel i den svenska kristna litteraturen. Radikal och samtida, men inte för att ge en strömlinjeformad ”kristendom light”. Snarare inbjuder boken till ett samtal om hur man lever ett heligt liv som såväl puritaner och pingstpionjärer väl skulle kunna känna igen sig i.
Jag kommer att föreslå att vi planerar en studiegrupp med ”Didaché-träffar” i församlingen under hösten.