2016 > 12

Av David Whitworth

 
Det finns ett växande intresse för det som idag kallas för den reformerta tron och i kyrkohistorien betecknas det som kalvinism. Vi på denna webbsida tror att tiden är mogen för att skriva om mannen Jean Calvin (1509–1564), hans teologi och hans betydelse för vår tid. Hur många bloggar det blir få tiden utse.
 
Det känns som om det råder en misstänksamhet och även en fientlighet riktat mot Calvin och den reformerta tron. Det är nödvändigt att bemöta dessa invändningar som dyker upp då och då. Ett par exempel som är vanliga i dag kan nämnas, ett är att Calvin var en hårdför hjärtlös teolog och ett annat är att han var ansvarig för Miguel Servetos död. Jag vill visa att dessa förutfattade meningar inte är sanna och att Calvins förutbestämmelselära inte var det centrala i hans teologi, som vissa vill påstå.
 
Vi som älskar nådens läror misstänkliggörs ibland som om vi grundar vår teologi på två eller tre bibelstycken som vi förvränger. Detta är grova feltolkningar av vår övertygelses innersta väsen och hör inte ihop i det offentliga rummet. Varför har det blivit så här? Härstammar dessa fördomar från okunnighet eller byggs de på lösryckta meningar och halvsanningar? En förklaring kan delvis vara bihanget till den lutherska Konkordieformeln. Bihanget består av fyra artiklar och den fjärde är mest påfallande. Under tre underrubriker hängs den reformerta läran ut och förvrängs delvis och benämns som vilseledande och falsk. Den värsta kommentaren framkommer i fotnoten där den beskrivs som "kryptokalvinism" alltså någon som är hemligt fördolt.
 
Allt detta är fjärran från sanningen. Istället formas den reformerta tron på en integrerad och en helhetsbild på livet hämtat från Bibeln. Bilden bottnar i Guds väsen och egenskaper och kommer till uttryck i allt vårt tänkande och i hela vårt liv. Vi är frälsta för att förhärliga Gud och leva till Hans ära i alla livets område och detta är vår kallelse. Denna världsbild ger inget utrymme för en dualistisk världsbild, alltså man delar upp livet i det 'världsliga' och det 'andliga.' Det finns ingenting i livet som hamnar utanför Guds suveränitet och herravälde. Denna bibliska Gudsbild var Calvins drivkraft som han utvecklade i sina litterära verk.
 
De som vill anstränga sig att gräva i Calvins litterära arv upptäcker snart en riktig guldgruva som är berikande och till uppbyggelse. De som har satt sig in i Calvins verk kan också vittna om den belöning som finns att skaffa i den oerhört rika skatten som han har lämnat efter sig. Vi vill inte sätta Calvin på en piedestal eftersom han var människa av kött och blod som vi och också hade sina fel och brister. Vi reformerta baptister är inte överens med Calvin om barndop och församlingens organisation.
 
Ordet kalvinist ger en dålig klang och det är intressant att namnet var ett öknamn för dem på Calvins tid som uppskattade hans lära. Den dåliga klangen grundas i missuppfattningar och den skeva bilden som målas upp. Jag vill klargöra att vi inte tror på någonting eller instämmer med något Calvin gjorde bara för att just Calvin trodde eller gjorde det. Vi dömer honom med samma mått som han dömde den romerska katolska kyrkan och genom måttet som han själv rättade till sina åsikter och liv. Vi tror med honom att Guds Ord är det sanna måttet. Vi är fast övertygade om att när han och de andra reformatorerna dömde och opponerade sig mot farliga irrläror gjordes det på grunden av Guds Ord.
 
Det fanns mycket som förenade reformatorerna. Det finns en harmoni i de reformerta kyrkornas bekännelseskrifter vad gäller de grundläggande trossatserna och avvikelse från dessa har och har haft sina förödande konsekvenser, vilka ger upphov till villfarelsens framfart.
 
När vi sätter Calvin i det historiska perspektivet blir det alldeles uppenbart att Calvin inte var ensam i sina teologiska övertygelser. Den store skotske reformatorn John Knox och den engelske reformatorn Hugh Latimer finns bland dem som delade Calvins övertygelser. Kyrkohistorien visar att de var inte heller ensamma om detta. Det har varit en rad prominenta människor som delade dessa övertygelser. Puritanerna i England: John Owen, Thomas Goodwin och Thomas Manton m.fl. Andra kända namn är Jonathan Edwards, William Carey, George Whitfield Countess of Huntingden, Martyn Lloyd-Jones, Henrik av Navarre (Frankrikes Kung) och Johann Gerhard Oncken. Listan kan göras oändlig.
 
Calvins lära spred sig till Holland, Frankrike, Storbritannien och senare till USA. Var än läran spred sig blev kulturen genomsyrad av den reformerta livsåskådningen som ökade livskvalitén. Ett strålande exempel på detta kan dras från Sveriges historia på 1500–1700 talet. Det var då många av de förföljda franska hugenotterna flydde hit till Sverige och även valloner från norra Belgien förföljdes och i likhet med hugenotterna flydde en del till Sverige. Nederländska reformerta flyttade hit under helt andra omständigheter. Dessa människor, som var få till antalet, gjorde ändå en markant förändring i den svenska kulturen, handel- och yrkeslivet just då. Det blir en fortsättning senare på detta.

Läs hela inlägget »

Rogue One: A Star Wars Story
2016
 
En filmberättelse lite vid sidan de bärande filmerna i sagan om stjärnornas krig. Men, ändå väl så sevärd. Ett väl berättat äventyr med action och specialeffekter.
 
Tre saker är värda att notera som kulturspaning:

  • Filmen präglas av en djup pluralism och multikultur. Det är så här det globala samhället ser ut, när man samlas för att kämpa för det goda, oavsett kulturella och etniska skillnader. Uppmuntrande i dessa tider!
  • Det finns ett mörker i filmen, ja, kanske är mörkret det bärande temat. Det är inte självklart att det slutar väl för en individ som är på den goda sidan, krig har konsekvenser, och dessa konsekvenser är tydliga i filmen även när det goda segrar.
  • En gammaldags hyllning av självuppoffrande hjältemod skiner fram mer och mer ju längre som gått av berättelsen. På många sätt skär det sig med samtidskulturen och bär en spännande friskhet i en omtumlande alternativ berättelse om etik. Nästan som en propagandafilm från en klassisk diktatur, det är smått oroväckande att känna hur det här rör vid de unga männen på biografen.

.

Läs hela inlägget »
Etiketter: film, etik

Av David Whitworth

En tjock dimma och fuktig luft låg över London som ett täcke och spred sig över Clapham där familjen Spurgeon bodde mellan 1857-1880.Detta hade en skadlig effekt på herr och fru Spurgeons hälsa. Familjen fick rådet att flytta från Clapham, som en gång var en lantlig idyll, och längre bort från huvudstaden helst på höjden någonstans.

Gud i sin nåd och godhet ledde familjen att flytta till Norwood och berättelsen är påfallande.

Guds förunderliga vägar
På vägen hem efter Charles hade uträttat ett ärende, fångade hans blick ett hus med en till salu skylt utanför. Han stannade upp och fick tillstånd att gå på visning. Huset var byggt på Beula Hill i Norwood längst upp på kullen! Det var ett vackert hus och idealiskt för paret Spurgeons hälsa. Charles ville köpa huset men tänkte att huset var alldeles för fint för dem och övergav då alla tankar på husköp.

Då skedde en märklig och oväntad vändning. Några dagar senare fick han ett brev med ett erbjudande att lägga ett bud på huset i Norwood och samma dag kom en byggmästare till familjen Spurgeon i Clapham. Mannen hade tidigare reparerat huset hos dem och undrade om de var intresserade av att sälja sitt hus till hans bekant. Spurgeon förklarade då att han önskade köpa ett hus och om han kunde få ett rimligt pris så var han beredd att sälja. I Guds outgrundliga nåd skedde transaktionen.
 
1880 flyttade familjen Spurgeon från Clapham till 'Westwood,' Beula Hill i Norwood. Detta skulle bli deras sista hem här på jorden. Deras nya hem var långt bättre än det gamla. Inte bara var det längre bort från Londons tjocka dimma och buller utan rummen var rymligare och lämpligare än det i Clapham. Paret hade under många år haft svåra sjukdomar och var också tidvis mycket svaga. Deras hälsotillstånd försämrades genom flytten men efter två veckor i det nya hemmet förbättrades hälsan betydligt. Huset hade sin egen lilla park där Charles och Susannah kunde strosa omkring vilka gav dem stor glädje.
 
Livet i den nya omgivningen
Lördagarna ägnades åt förberedelsen inför söndagens predikningar i Spurgeon hemmet. Charles ropade på Susannah från kontoret för att få hjälp med förkunnelsen. Han satt vid sitt skrivbord med en mängd uppslagna kommentarer och bredvid var en fåtölj för Susannah där hon ofta fick sitta och läsa från de kommentarer som Charles hade lagt fram. Detta var lyckliga stunder för paret Spurgeon och ibland när Charles inte kunde finna söndagstexten så frågade han Susannah: 'Gumman, vad skall jag göra?' och hon uppmuntrade honom. Ibland kunde hon ge honom en bibeltext som han fastnade för och han var snabb att berömma henne för det efter han hade predikat. Susannah sade att hon blev bekant med puritanerna och andra predikanters böcker som hon annars inte hade blivit om hon inte hjälpt sin make.
 
Flytten till Norwood skulle ha en god effekt på Charles hälsa men den plågsamma gikten han led av blev aldrig bättre. Han fortsatte med sina resor till Mentone i Sydfrankrike som han gjort alltsedan början på sjukdomen för att få lindring. Hans skov med värken blev längre och längre och smärtan mer akut. Gikten spred sig till hans högre hand och arm. I början reste Susannah med honom men när hon blev rörelsehindrad och resorna alltmer besvärliga för henne och var hon tvungen att stanna hemma.
Dessa långa stunder från varandra skapade en övermäktig längtan efter varandra. Charles skrev till sin älskade Susannah varje dag och beskrev sin dag i minsta detalj. Genom sin brevväxling uttryckte de sin kärlek till varandra i en vacker poetisk stil. Dessa kärleksförklaringar kan för oss idag låta mycket konstgjorda men var inte helt främmande för dåtidens människor.
 
Trots att fru Spurgeon led så mycket av sin sjukdom arbetade hon outtröttligt med pastorsfonden, bokfonden och startade ett soppkök för de som hade förlorat sina jobb på grund av den hårda vintern och samtidigt skänkte hon bort kol till de behövande.
 
Dödens intrång
Då Charles återvände hem från en av sina hälsoresor till Mentone i februari 1891 var han mycket friskare än han hade varit på länge men det var bara tillfälligt. Efter hemkomsten försämrades hans hälsa allvarligt och nyheterna nådde ut i hela Storbritannien. Susannah och Charles fick mängder av brev från människor i alla samhällsskick inklusive premiärministern Gladstone. Charles tillfrisknade aldrig och i oktober 1891 reste han för sista gången till Mentone, denna gång i sällskap med sin fru och några nära vänner. Som alltid vårdade Susannah sin make med den yttersta kärlek och hängivenhet men efter att han varit medvetslös i fem dagar flyttade han till den himmelska härligheten 31 januari1892
 
Mitt i den stora hjärtslitande bortgången och saknaden som Susannah uplevde, tröstade hon sig själv med tanken på att hon också en dag skulle vara med sin älskade Charles. Det lilla sällskapet stod på knä och bad tillsammans. Susannah tackade Herren för den ovärderliga skatt Gud hade lånat åt henne och sökte nåd och styrka inför framtiden.
 
Fru Spurgeon tillät aldrig sin sorg att distrahera henne från uppdraget i Mästarens tjänst. Bokfonden och pastorsfonden var lika framgångsrika som de alltid hade varit. Hon ägde en sällsynt litterär gåva som inte var olik sin mans och skrev ett antal böcker. Det största arvet som hon lämnade till eftervärlden var autobiografin om sin make. Denna var en samling av hans dagböcker, brevsamlingar, predikningar och böcker. Materialet samlades in med största omsorg och noggrannhet.
 
På sommaren 1903 blev hon sängliggande i lunginflammation som hon aldrig återhämtade sig ifrån. Hennes jordiska liv slutade 22 oktober 1903. När slutet var nära var ansiktet på henne lysande med himmelsk strålglans. Hon utropade: "Dyre Jesus! dyre Jesus! Jag ser Kungen i sin härlighet!" Dessa var hennes sista ord och Susannah trädde äntligen in i den himmelska härligheten som hon så hade längtat efter.
 
Låt oss få tacka Gud för Susannah Spurgeon och för ett föredömligt äktenskap. Hon behövde inte vara oberoende av Charles för att leva ett fullbordat liv. Paret levde ett ömsesidigt underordnat liv och hon fick stor frihet för att utveckla sina gåvor.
 
Sådana par behövs även i dag i Jesu Kristi församling, de som vill leva frimodigt för Herren och förhärliga Gud i den uppgift de har fått för att tjäna Kristus och Hans folk.

Läs hela inlägget »
Etiketter: baptist, biografi

Med inspiration från William J. Seymour

 
Påskmåltiden påminde det judiska folket om Guds stora kärlek till dem genom att befria dem från det egyptiska slaveriet. I enlighet med Mose lag, åt Herren Jesus påskmåltiden med sina lärjungar. Den var nu slutförd för alltid, när han efter att ha tvättat lärjungarnas fötter, instiftade Herrens måltid, den kristna påskmåltiden, brödet och vinet.
 
Den natt då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: "Detta är min kropp som blir utgiven för er. Gör detta för att minnas mig." På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: "Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker av den, gör det för att minnas mig." Så ofta ni äter detta bröd och dricker denna bägare förkunnar ni Herrens död till dess han kommer.
(1 Kor 11:23-26)
 
Nattvarden riktar oss mot Herrens ankomst, vår stora befrielse, på samma sätt som påsken var Israels barns befrielse från Egypten. På samma sätt som ätandet av lammet gav styrka och läkedom i den judiska påskmåltiden, så ger Kristi kropp hälsa för oss: ”genom hans sår är vi helade” (Jes 53:5) ”Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun” (Matt 4:4)
 
Det är många troendes erfarenhet att det finns en ”andlig” närvaro av Kristus i nattvarden. Nattvarden är så en beröringspunkt mellan den troende och Kristus genom den Helige Ande. När vi tar del av bröd och vin verkar Anden i oss, när oss och stärker vårt inre och ger tillgång till helande för våra kroppar. Det här inte några ”automatiska” eller ”mekaniska” eller ”magiska” verkningar åtskilda från den personliga trons gensvar. Det är Anden som verkar i oss genom vår tro.

Läs hela inlägget »
Etiketter: pingst