2017 > 07
Ett utsökt universum – Supersträngar, dolda dimensioner och sökandet efter den slutgiltiga teorin
Brian Greene
Norstedts, 2001
Den nya naturvetenskapen dödar världens magi
Isaac Newton (1642–1727), var som på samma sätt som Johannes döparen den sista av den gamla tiden och förelöpare för den nya tiden. Innan Newton var värden sådär magisk som i Harry Potter, ett bi pollinerar en blomma och det blir ett äpple, underligt, förunderligt och oförklarligt. Men när ”Naturvetenskapens matematiska principer” ser dagens ljus 1687 förändras allt. Själv var Newton troende och var kvar i den gamla Harry Potter världen. Men han hade gett grunden för att förklara allt med enkel matematik.
Sakta blir den allmänna uppfattningen att världen är helt och hållet fattbar och magin lämnar västvärlden. Kvar blir en kall värld, där Gud inte får plats mer än som en deistisk skapare, som inte längre verkar i världen och inte aktivt gör någon skillnad.
Världen som helt möjlig att förklara dör etiskt i Auschwitz
Den här tanken på att allt är förklarbart och att vi människor kan ändra och styra världen ledde till många vackra politiska försök. Inte längre skulle kungar, präster och traditioner bygga samhällen. Nu skulle vetenskapen styra samhället och rensa ut allt gammalt bråte. Kanske kunde man ha lärt sig något av den franska revolutionens blodbad, men drömmen om det modernas förmåga att skapa lycka levde vidare. Men, denna kalla rationalitet visade sig ha den mörkaste baksidan, det var som människan mitt i det mest genomtänkta och vetenskapliga tycktes plocka fram det ondaste av onda. När världens mest civiliserade land, Tyskland, bestämmer sig för att utrota det judiska folket, och gör det storskaligt, grymt och genomtänkt så dör den etiska delen av det moderna projektet.
Ja, visst är det många som försökt även efter Auschwitz, inte minst Sverige som försökte ta bort dåliga människor ur samhället genom tvångssterilisering och höll på med det in på 1970-talet. Men, i grunden dog modernismen som etiskt projekt i Auschwitz.
I kvantmekaniken visar naturen sig motsträvig
Albert Einstein (1879–1955) skakade om Newtons fysik, men världen framstod fortsatt som helt möjlig att förklara, en värld utan det magiska.
Werner Heisenberg (1901–1976) är en av de som upptäcker kvantmekaniken och sakta så växer en värd av sådant som stör en den enkla förklarbara världen, inte minst obestämdhetsrelationen som upptäcks 1927.
Sakta framstår det som helt orimligt i fysiken att man har olika teorier för korta och långa avstånd. Naturen börjar säga ifrån och fysiker längtar nu efter den stora teorin som likt Newtons fysik återigen ska förklara allt och ta bort den där jobbiga magin som påminner allt för mycket om Harry Potter.
Strängteorin gör åter världen till en magisk plats
Den här teorin som ska förklara allt, den får en kandidat som räcker upp handen. Och det är strängteorin som är hoppet om ett återigen helt förklarbart universum. Men, under arbetet visar det sig att vi får en teori med en värld med elva dimensioner, multipla universum och en massa lustigheter. Ja, och insikten om att det kanske finns en gräns för vad som går att förklara. Vi lever åter i en Harry Potter värld där ett bi pollinerar en blomma och det blir ett äpple, en spännande och underlig värld full av liv.
Det är som vi återigen lever i en värld med plats för Gud, kärlek, glädje, omsorg och gemenskap. Borta är samhället som ett projekt för ingenjörer. Med strängteorin är samhället återigen något obegripligt som vi efter bästa förmåga försöker göra tillsammans och där vi gör gott att respektera traditionen och det obegripliga.
Om Brian Greens bok
En ur bästa synvinkel populärvetenskaplig bok, där vi får en inblick av strängteorins bakgrund och utveckling. Det kanske mest sympatiska är hur Greene hela tiden fokuserar på behovet av att belägga strängteorin experimentellt, att han är öppen med att det är en teori som förklarar väldigt mycket, men som än så länge saknar de där bevisen i konfrontation med verkligheten.
En bra och sansad bok, en bok som förtjänar att presenteras av någon som inte sitter uppe en sen sommarkväll och svävar ut om Newton och vår underliga svårförklarade värld.
De vetenskapliga revolutionernas struktur
Thomas S Kuhn
Thales förlag, 2009 (ursprungligen 1962)
Det slår mig att jag läser denna vetenskapsteoretiska klassiker på ett annat sätt idag. De sociala aspekerna av vetenskap ger en nyans åt samtalet om vetenskap och kristen tro som jag kanske inte reflekterat över tidigare.
Vetenskapen har sociala aspekter
Det som en gång vara paradbegreppen hos Kuhn, paradigm, normalvetenskap och revolutionär vetenskap, framstår inte längre som lika intressant som förr. Det här med paradigm känns mer som det blivit en del av vetenskapsteorins historia, snarare än ett viktigt verktyg för att förstå vetenskapens utveckling.Det som dock framstår klarare än någonsin är hur viktigt det var att Kuhn förde in de sociala aspekterna i studiet av vetenskap.
Länge utgick man att vetenskapen var helt rationell, utifrån experiment och logik, när man valde mellan teorier. Francis Bacons metodlära i ”Det nya verktyget” 1620, är ett sådant exempel där vetenskapen har en metod, som en korvstoppningsmaskin som ger närapå automatiska resultat om man följer metoden.
Ludwik Flecks hade sett det redan 1935 med ”Uppkomsten och utvecklingen av ett vetenskapligt faktum: Inledning till läran om tankestil och tankekollektiv”, men det var med Thomas S Kuhn som det slog igen, det faktum att sociala aspekter ofta är helt avgörande vid val mellan teorier i vetenskapen.
Vetenskapens historia ger ljus av det socialas inflytande
Hur studerar man vetenskap på ett vetenskapligt sätt? Tidigare hade man sett studiet om vetenskap som ett studie av logisk metodlära, en typisk representant för den skolan var Rudolf Carnap (1891–1970).
Thomas S Kuhn vidgade vetenskapsteorin genom att studera hur vetenskapen fungerat genom historien. Och det Kuhn upptäcker är att val mellan teorier inte alltid har skett på rationell grund.
Lite ironiskt menar Kuhn att vetenskapens framdrift ofta snarare sker genom att företrädare för äldre teorier dör och lämnar plats för unga företrädare för nya teorier, snarare än att de etablerade forskarna ändrar sig grundat på experiment och en bättre teori. Efter Kuhn har studiet av vetenskapens historia blivit en självklar del av studiet av vetenskap och samtalet om metod och utveckling
Sociologin förklarar val mellan teorier
Ärelystnad, pengar, prestige, gruppdynamik och viljan till makt har alla en del i hur vetenskapen fungerar. Vetenskapssociologi studerar detta, det svaga programmet ger som Kuhn en sociologisk nyans åt studier av den experimentella vetenskapen, medan det starka programmet försöker förklara i princip allt i valet mellan teorier med sociala faktorer.
Vetenskap och kristen tro
Genom Thomas S Kuhn förändrades synen på vetenskapens rationalitet radikalt, det sociala trädde in i studiet av vetenskap. Den naiva synen på vetenskapen som helt rationell fick träda tillbaka för en ny mer nyanserad och realistisk syn. Ett nytt sätt att tänka om vetenskap där man erkänner hur pengar, makt, gruppdynamik och andra sociala faktorer ofta har varit avgörande i historien och är så också idag.
Detta har förstås betydelse för de som vill göra en avgörande skillnad mellan den rationella naturvetenskapen och den påstått ovetenskapliga religionen. Thomas S Kuhn kan bidra med realism och nyans i ett sådant samtal.
Av David Whitworth
I den föregående blogg nämndes det två sätt som Gud uppenbarar sig själv för oss. Den första är i skapelsen och den andra i Jesus Kristus som frälsare. Den första var otillräcklig pga. att vår blindhet aldrig kunde leda oss till Gud som frälsare, som jag skrev om i förra bloggen. Denna blogg handlar om den andra uppenbarelsen alltså uppenbarelsen om Gud som frälsare i Jesus Kristus.
I ”Institutio” del 1 kapitel 6–10 visar Calvin oss en klarare och fullkomligare uppenbarelse om Gud än vad skapelsen kan visa oss. Uppenbarelsen kan sammanfattas på två sätt. På den ena handen särskild övernaturlig uppenbarelse och på den andre hand särskild övernaturlig upplysning.
Särskild övernaturlig uppenbarelse
Calvins första antagande är att människan vandrar i en labyrint. Människans gudsbild hämtas inte från uppenbarelsens Ord utan utifrån hennes egen missuppfattning och snedvred bild om Gud och tillbedja en gud av sin egen föreställning. Trots att människan har stora förmågor är hon en förbryllad och famlande varelse. Det är inte bara att hon inte förstår Gud, hon förstår inte heller världen hon lever i och hon förstår inte heller sig själv. Om hjälp inte kommer till människan utifrån kommer hon aldrig lära känna Gud eller upptäcka Hans rike.
Vid den punkten griper Gud in av kärlek till människan och når ut till henne i hennes fångenskap i labyrinten. Han ger människan Bibeln för att leda henne från okunskapen till kunskapen om Gud och befria henne ur labyrinten. Grunden till Calvins teologi är därför att Gud kan lära kännas som världens skapare, försonare och Herre endast genom Bibeln.
Särskild övernaturlig upplysning
Den andra antagande som han ger är om Gud som läromästare och vi som elever. Han gav oss sitt inspirerade Ord för att vi ska kunna lära känna Honom i Herren Jesus Kristus som Frälsare. Vi talar ju människans språk men Bibeln talar Guds språk och det är ett språk som har sitt ursprung i en annan dimension-den eviga. Därför behöver vi en som tolkar och upplyser Ordet till vårt förstånd och det hör ihop med den Helige Andens ämbete. De som underkastar sig Bibeln kommer inte bara att ta emot kunskap om Gud utan också förvandlas till Hans avbild genom kunskap om Honom.
Calvin är kristallklar om den ofrälsta människans tillstånd inför Gud och om det som av nödvändighet måste predikas. Det måste understrykas att hon är främling till Gud orsakad av synd, en arvtagare av vrede, belagd med evig dom, utesluten från frälsningens hopp, fullständigt främmande för Guds välsignelser, Satans slav, fångad under syndens tvång och dömd till ett grymt öde.
Calvin är enig med de övriga reformatorerna att det bara är genom den moraliska lagen (10 Guds Bud) som människan blir övertygade om hennes förlorade tillstånd och att hoppet om räddning kommer genom Guds uppenbarelse i Kristus.
Medlare och försonare
I ”Institutio” del 2 kapitel 12 visar Calvin vägen till frälsningen. Här utlägger han att den enda vägen Gud kan frälsa oss och försona oss med sig själv. För det behövs en medlare som är både sann Gud och sann människa. I utläggningen av vårt behov av en medlare berättar han att fallet är akut och om hela Gudomen inte hade stigit ned till oss var det omöjligt för oss att stiga upp till Honom. Sålunda passade det Guds Son att han skulle bli vår Immanuel, dvs Gud med oss. Det fullbordas på ett sätt som är ett ömsesidigt sammanförande av Hans gudom och vår natur (utan vår synd).
Han fortsätter med att förklara Kristus som medlare som återställer oss till Gudomligt gunst. Istället för att ärva helvetet ärver vi Guds Himmelska Rike. Vem kunde göra detta utom Guds Son som blev människosonen och tog på sig en mänsklig kropp. På så vis tillräknas det som tillhör oss till sig själv för att tillräkna det som är naturligt Hans genom nåd till oss. En detaljerad förklaring följer i resten av kapitel 12 och fortsätter i kapitel 13 och 14 om föreningen mellan Kristi Gudomlig natur och Hans mänskliga form.
Vi står i tacksamhetsskuld till Calvin för den stora upptäckten om sambandet mellan Kristus som vår medlare och Hans ämbete som överstepräst, kung och profet. Alltså om inte det var för Hans ämbete i dessa tre tjänster så är det omöjligt att Han kunde bli vår medlare.
Namnet Kristus betyder den smorde. Gud uppenbarade sig till oss som Messias i Kristus. Den samaritiska kvinnans bekännelse: ”Jag vet att Messias skall komma som kallas Kristus. När han kommer, skall Han förkunna allt för oss”(Joh 4:25). Namnet Kristus, den smorde, hänvisar till Kristi tre tjänster som under lagen profeterna, prästerna och kungarna var smorda med helig olja och var förebilder av Kristus. Kristus smordes med den Helige Anden utav vilket det namnet Messias gavs till den utlovade medlaren.
Kristus som profet
Calvin fortsätter då med en beskrivning av dessa tre ämbeten och börjar med Kristus som profet. Han citerar verser som Jes 61:1,2: ”Herrens, Herrens Ande är över mig, ty Herren har smort mig till att predika glädjens budskap för de ödmjuka”. Så ser vi att Kristus är smord av Anden till att predika. Han bekräftades av Gud i Mark 9:7: ”Denna är min Son den Älskade. Lyssna till Honom”. Pauli ord är också relevant fast uttryckssättet är lite nyanserat ”som Gud för oss har gjort till vishet” (1Kor 1:30) och Kol 2:3: ”I Honom är vishetens och kunskapens alla skatter gömda”. I dessa två verser förklaras att utan Guds uppenbarelse i Kristus finns det ingen annan frälsnings kunskap
Syftet med denna unika profetiska värdighet i Kristus är att undervisa oss i den läran som han predikade och detta omfattar en fullkomlig vishet.
Kristus som kung
Kristi kungliga ämbete kommer under Calvins utförliga granskning. Han ville påminna oss om att detta ämbete är andligt i sitt slag. Utav detta lär vi oss dess verkan, fördelar det ger och dess fullständiga kraft och eviga bestånd. Detta måste betraktas på två sätt. Kristus är kung över hela sin kropp-församlingen och Calvin hänvisar till Ps 89:35-37 där Gud lovar genom sin Son att bli församlingens härskare och försvarare.
Kristus är även kung över varje medlem. För varje medlem betyder det att känna igen Guds rikes andliga slag och detta är just dess styrka. Vi lever i en värld där vi är insyltade i ett bittert, ständigt och oupphörligt andligt krig. Det är oumbärligt att veta att den glädje som vi är lovade i Kristus består inte i materiella framgångar eller att leva ett stillsamt liv utan bedrövelser. Guds rike enligt Kristus är inombords och enligt Paulus: ”består i rättfärdighet och frid och i glädje i den helige Ande” (Rom 14:17). Dessa principer lär oss de välsignelser som Kristi rike skänker oss. Det tillhör inte världen och är därför andligt och består i evigt liv så att vi med ståndaktighet kan utstå alla slags bedrövelser som livet ger oss. Budskapet för de troende är att vår Kung överger oss aldrig eftersom vi är kallade för att triumfera i Kristus.
Kristus som överstepräst
Kristi översteprästerliga ämbete som medlare krävs av Honom att Han är helig och fullkomligt såsom Han är. Utan att vara helig vore det var omöjligt för honom att försona oss med Gud. Gud är vår domare och är fientlig mot oss och därför behövs ett försoningsoffer som står mellan oss och Gud, för att blidka (stilla) Guds vrede. Han kan aldrig försona oss med sig själv om det fattas ett försoningsoffer. Kristus undanröjde genom Hans offerdöd vår syndaskuld och gottgjorde för vår synd. Han är på samma gång både offret och präst och den enda lösningen för att försona oss med Gud. Därför är Kristus den enda vägen till Gud!