2020 > 09

Är den bibliska undervisningen att församlingen ska ha två ämbeten: Äldste och församlingstjänare? Eller finns det grund för ett tredje ämbete? Mångas tanke är att ett tredje ämbete skulle vara biskop i den form som lutheranerna har det. Generalbaptisterna föreslår en annan form för det tredje ämbetet: Budbäraren.
 
Partikulärbaptisterna – två ämbeten
I 1689 års baptistbekännelse så kan man se att partikulärbaptisterna hade två ämbeten i församlingen: äldste/församlingsledare och församlingstjänare/diakon.
 
8. En enskild församling, samlad och helt organiserad i enlighet med Kristi tanke, består av tjänstemän och medlemmar; och de tjänstemän som Kristus angivit ska utväljas och avskiljas av församlingen (som på detta sätt kallats och samlats), särskilt för att förrätta förordningarna och utföra sin makt eller plikt, som Han anförtror dem, eller kallar dem att göra, och som ska fortsätta ända till världens slut, är församlingsledare eller äldste, och församlingstjänare. Apg 20:17, 28; Fil 1:1” (1689 Kapitel 26 paragraf 8)
 
Generalbaptisterna – tre ämbeten
Generalbaptisterna vid samma tid hade annan lära om församlingens ämbeten. Man lade till budbärare/apostel som en tredje form av ämbete. Thomas Grantham (1633/34-92) var en av de främsta ledarna för generalbaptisterna i sin tid.  Han beskriver budbärarna som resande och tjänande flera församlingar. Budbärarna planterar församlingar, hjälper församlingar t.ex. med organisationsfrågor och stöttar församlingar i kampen mot villolära. Man kan sammanfatta budbärarens uppgift i dessa tre punkter:

  • Predika evangelium
  • Undervisa och stärka församlingar
  • Försvara evangelium mot angrepp 

Eller med Granthams egna ord om budbärarnas uppgifter:
 
1. När det gäller den lagliga makten, eller auktoriteten, att predika evangelium på alla platser, vid alla tider, till alla personer, så som tillfälle och möjlighet ges av Guds försyn, ska detta ges dem. Mark 16:15. Matt 28:19,20.
2. Outtröttlig arbetsamhet i att undervisa och stärka både pastorer och församlingar (främst de som är nygrundade i tron) i allt Guds råd, och genom att arbete med att fullkomna det som brister gällande tron i någon av församlingarna. Apg 20:31. Apg 19:1-6. 2 Kor 11:28. 2 Pet 1:12, 13, 14, 15. Tit 1:5.
3. Tillsatta för att försvara evangelium, eller den lära som en gång gavs, mot falska apostlar, eller sådana som för in falska läror, Fil 1:27,17. 1 Tim 1:3. och också stärka vissa pastorers händer mot de som vill ta deras position, eller sådana som föraktar Kristi tjänare. 3 Joh 1:5. 1 Tim 1:17. Gal 4:17,18
.” (Christianismus Primitivus 1678)
 
Risken att budbäraren förvandlas till ärkebiskop
Inom generalbaptisterna var man medveten om risken att budbärarämbetet riskerade att ställas över församlingarnas äldste, som en baptistisk version av den anglikanska statskyrkans biskopar och ärkebiskopar. En viktig åtgärd var att säkra att budbärarna sändes ut från enskilda lokala församlingar och inte från någon central organisation.
 
I samtida svenskt sammanhang
I svenska frikyrkoförsamlingar idag kan det vara värt att reflektera över de senaste årens dragning mot centralstyrning. Pingst har en av samfundet avlönad riksevangelist. Equmenikyrkan börjar om några dagar en kyrkokonferens som bland annat tar upp frågan om lokalpastorer, en av många frågor som handlar om en tilltagande centralisering i Equmeniakyrkan. Är en viss mån av centralstyrning bra? Hur hanterar vi centralstyrning på ett bra sätt så att vi inte för dess nackdelar och faror? Många frågor …

Läs hela inlägget »
Etiketter: ecklesiologi, baptist

Medieval Christianity - A New History
Kevin Madigan
Yale University Press, 2016
 
Västeuropas kyrka i medeltiden, år 500 till 1500, allt sammanfattat i en översiktlig bok. Ett gott hantverk och många intressanta saker att lära. Inte minst den mångfald som fanns i den medeltida kyrkan.
 
Det kanske mest slående är de många reformer och reformrörelser som fanns under dessa tusen år. Att Martin Luthers reformation var kulmen på tusen år av reformer, att mycket var förberett.

Läs hela inlägget »

Av David Whitworth


Historia kan definieras i sin abstrakta och säregna natur som utveckling. Det är ett stegvis utvidgande över ett brett område (William G.T. Shedd, History of Christian Doctrine vol 1). I den utvecklingen finns en lag om organisk ordningsföljd. Det finns inte en händelse i hela historiens olika avdelningar som äger rum på måfå utan allt hänger ihop. Historiens utveckling är inte lika med förbättring. Den abstrakta definitionen av historia beskriver en rörelses utveckling från sin utgångspunkt. Den bestämmer inte om rörelsen är på väg uppåt eller neråt, eller från bra till det bättre eller från usel till uslare.

Vad har allt detta med partikulärbaptisternas rötter och deras lära om församlingen att göra? Bibeln delar upp världen i två delar, ljusets rike och mörkrets rike. Mörkrets rike är den delen av mänskligheten som är under djävulens våld och utför hans vilja. Det är ett rike som är dömt och som sjunker neråt mer och mer. Ljusets rike, i vilken den osynliga församlingen är en del av, expanderar och växer uppåt och Partikulärbaptisterna är en del av detta rike. Det var i syndafallet som dessa två rörelser hade sina utgångspunkter (1 Mos 3:15).

Historiska flödet
Som en del av en helhet i det historiska flödet är våra rötter intimt sammanflätade i den osynliga församlingens historia. För de första partikulärbaptisterna var församlingsordningen avgörande där form och frihet var bestämmande och dessa principer var väl formulerade i 1689 års bekännelse.

Historia spelar en väsentlig roll och utan den hänger allt i luften. Föreställ dig själv att du inte vet var och när du föddes och dina föräldrar är okända, då är rotlöshet ett faktum. Ett av de stora problemen i världen idag på det personliga planet är att människor har gått miste om sitt ursprung och identitet och detta ger upphov till oro och rotlöshet.

I Partikulärbaptisternas ställning vad gäller den lokala församlingens författning hittas två strömningar. Den ena som betonade en församlings familjeförbund och den andra som var helt emot en sådan eftersom det saknades bibliska exempel. Förbundet består av åtta paragrafer och varje paragraf börjar med ’Vi lovar’ och förpliktade sig till Gud och till varandra. Detta förbund av andlig enhet upptogs i 1689 av baptistförsamlingen i Southwark under pastor Benjamin Keach’ vård. Ett ytterligare exempel är John Spilsbery vars församling också upptog förbundet. Förbundet lästes upp innan varje Herrens måltid. Däremot Hanserd Knollys hade ett annat perspektiv och för honom räckte det om medlemmar visade upp de bibliska anspråken utan behovet av ett förbund.

Vad gäller förordningen av nya församlingar hade Knollys en klar metod. En dag av fasta och bön följdes av ett besök av ’en utrustad evangeliets tjänare ihop med äldste och ledande män från andra församlingar’ som skulle träffa den nya gruppen för att predika om deras förpliktelser i förhållande till församlingens förordning. Det är då dessa äldste, efter medlemmarnas överenskommelse om att forma en gemenskap, skapar en synlig församling som skall träffas för att på Herrens dag tillbedja Gud och stå fast vid den apostoliska läran. De besökande äldste var närvarande för att vara till hjälp.

Församlingens författnings akt berodde på de instiftande medlemmarnas engagemang. Om de var villiga att överlåta sig själva till varandra och visar en beslutsamhet att underlåta sig Bibelns bestämmelser då kunde de bilda en församling.

Metoden tillämpades i ett antal församlingsförfattningar som grundades på 1690-talet, Bampton i Devon, Maze Pond i London och Bridlington i Yorkshire var några av dem. Dessa exempel visade delaktighet i 1689 års bekännelse vad gäller den lokala församlingens förordning bortsett från bruket av en församlings familjeförbund. Församlingens medlemmar är genom Guds handlande kallade ut ur världen. De anförtror sig själva åt Honom och åt varandra och är ense om att tjänstgöra tillsammans som en församling. Verkligheten av Guds verk var åskådliggjord i församlingslivet.

Medlemskap
Handlingssättet för att ta emot nya medlemmar i den partikulärbaptist församlingen var mycket varsamt definierad. I bekännelsens förklaring att medlemmarna i dessa församlingar ’är heliga genom sin kallelse’ (kap 26 paragraf 6) och visar detta genom sin livsföring tog församlingen på ett varsamt sätt emot de blivande medlemmarna.

De som ansökte medlemskap och som inte var medlemmar i någon annan församling var föreslagna till hela församlingen och de ombads då att ge sitt vittnesbörd om sitt liv som frälsta inför hela församlingen. I vissa omständigheter gav de sitt vittnesbörd till en representativ grupp från församlingen och i vissa fall skickade församling ut några medlemmar till hemorten, grannskapet och arbetsgivaren för att kontrollera vittnesbördets giltighet. Församlingens medlemmar kunde lägga fram invändningar mot ansökaren men om allt var i sin ordning blev de upptagna som medlemmar. De kunde vägras medlemskap om något inte stämde i ansökarens vittnesbörd.

Omständigheterna var lite annorlunda när medlemskapet flyttas från en annan församling. Medlemmar från församlingar längre bort ( tänk på att infrastrukturen var obefintlig på 1600-talet) var upptagna vid ett rekommendationsbrev från hemförsamlingen. Om inte ett sådant var tillgängligt sökte församlingen kontakt med hemmahörande församlingen för att reda ut ansökarens vittnesbörd. Om en församling var på närmare håll kunde ett ombud skickas för att reda ut saken.

I varje fall ser vi allvaret i medlemskapets förlopp som behandlades med försiktighet. Pånyttfödelse och dess synliga frukt krävde prövningar.

Medlemmars ansvar och församlingstukt
Församlingsmedlemskapets ansvar innehåller två aspekter, det finns det positiva ansvaret som är bindande för alla medlemmar och sanktionerna mot dem som inte lever enligt dessa skyldigheter.

Bekännelsen knöt ihop medlemskapets förmåner och ansvar med disciplin. Kravet på medlemmarna var stort men om de var sanna troende skulle det visas i ett heligt levnadssätt. Bekännelsens paragrafer 12 och 13 beskriver medlemmars skyldigheter.

Paragraf 12 beskriver de troendes ansvar att gå med i en församling när och var de har möjligheten och ta del av församlingens förmåner så väl som tukten i enlighet med Kristi regel.

Paragraf 13 handlar om församlingsmedlemmar som har tagit anstöt av någonting och har genomfört de gällande bibliska principer skall inte störa församlingsordningen eller hålla sig ifrån församlingens sammankomster utan vänta på Kristus i församlingens vidare agerande.

I dagens samhälle prioriteras våra rättigheter samtidigt som våra skyldigheter ignoreras. Likväl är det med församlingstukt som har blivit ett skällsord. Visst har det varit missbrukat men det är inget skäl att avskaffa församlingstukten och Bibeln kräver att i kärlek upprätta de vilsna.

Benjamin Keach sammanfattade medlemmars skyldigheter i två grupper: till pastorer och till varandra. Till pastorn har medlemmar åtta skyldigheter: (1) bön, (2) heder, (3) undergivenhet, (4) försvar från motståndarnas vanrykte, (5) information t.ex. i besvärliga tider, (6) en skälig lön (om det är möjligt), (7) trohet i prövningars tider, ( 8) deltaganden vid församlingsmöte.

Medlemmarnas skyldigheter till varandra är: (1) Undergivenhet till församlingen som en helhet, (2) frid, enhet och harmoni, (3) en villighet att följa de bibliska principerna för att angripa spänning mellan medlemmar. (4) neutralitet vad gäller tuktans tillämpning.

Partikulärbaptist-församlingar var måna om att medlemmars livsstil ärade Gud, alltså avskild från världen (’anpassa er inte efter denna världen’) och levde i helighet inför Gud. Renhet i församlingen var en nödvändig grund. Om församlingen var ett Guds tempel och om tillbedjan till Honom skedde i hans heliga närvaro kunde synd inte accepteras. När det var avslöjat måste det konfronteras. Församlingstukt fungerade på tre nivåer: Tillfällig avstängning, upphävande av gemenskap eller uteslutning. Tillfällig avstängning brukades som ett medel om synden krävde ytterligare utredning men också för att ge medlemmen tid och tillfälle att omvända sig. Att upphäva gemenskapen var ett redskap för att tukta en ’utsvävande’ medlem och det kunde ske på två sett: en allmän varning uppföljd av en tid till omvändelse eller i fall att varningen var ignorerad var gemenskapen begränsad men ändå ansågs hon/han som medlem. Uteslutningen från församlingsgemenskapen var den sista utvägen och det var uteslutande ur gemenskap och ’över lämnade åt satan’. Dessa steg utfördes med kärlek och ömhet för att föra tillbaka utsvävande medlemmar.

Bland de synder som berättigade församlingstukten var äktenskap med ofrälsta, stöld, äktenskapsbrott, fylleri , vårdslöshet i familjen och/eller misshandel.

För svenska översättningen av 1689 baptistbekännelsen se sidan baptisternas tro.

Läs hela inlägget »
Etiketter: baptist, ecklesiologi