2015 > 05
När Sovjets murar plötsligt föll - personliga berättelser från livets ords missionärer
Christian Åkerhielm, Toni Gadd, Lydia Holm, Rune Borgsö, Mats-Jan Söderberg, Mats Ola Ishoel
Livets Ords Förlag, 2013
Ibland öppnar sig ett land för väckelsen, ett speciellt skede träder in för ett religiöst uppvaknande. Så var det när den ateistiska staten Sovjetunionen föll samman i 1991, en enorm hunger efter evangelium väcktes bland folket. Många utländska organisationer skickade evangelister och hjälpsändningar. Ibland kanske man handlade på ett sätt som gav svårigheter i de kämpande inhemska församlingar som överlevt förföljelserna. I andra fall kanske man lade så mycket kraft på väckelsekampanjer att man missade att vårda och plantera livskraftiga lokala församlingar.
I den här boken får vi del av den svenska trosrörelsens perspektiv på denna intressanta tid i väckelsernas historia. Stora insatser gjordes av svenska församlingar, insatser som lämnade efter sig en församlingsrörelse som idag har en kvarts miljon medlemmar.
Nedan är reflektioner över boken från vårt reformatoriskt baptistiska perspektiv:
- Det är sannerligen medryckande äventyr på missionsfältet som boken bjuder på. Spännande och engagerande läsning som gissningsvis kommer att inspirera mången ungdom att söka sig ut i världen för att dela med sig av de glada nyheterna om Jesus Kristus.
- I berättelsens form får vi ser hur trosrörelsens teologi ter sig i det praktiska tjänandet. Särskilt då den vikt man lägger vid profetian för att leda och planera verksamheten och hur kraftgärningar, helanden och tecken får spela en viktig roll när man förkunnar evangelium. I många delar skiljer det här avsevärt från den reformatoriska grundsynen.
- En verklig styrka i den svenska trosrörelsens mission i de forna östländerna är dess fokus på att grunda, forma och vårda lokala församlingar. Visst är det något viktigt att ta med oss ut på missionsfälten, men också hemma i Sverige. Kanske borde vi ibland lägga mer kraft på att fostra goda lärjungar som vill bygga kyrka, än att mest vilja fylla kyrkan med halvhjärtade..
Av David Whitworth
Skönhetens industri är en av alla tiders lönsammaste industrier. Det satsas miljarder på skönhetsoperationer, kosmetika, spa, gör-om-mig, och gym o.s.v. Strävandet efter att se hälsosam, vacker och ung ut har sina mörka sidor med de kroppsliga och psykiska skador som ofta uppstår. Jag säger inte att allt detta är fel. Vi som troende har ändå ett ansvar att vårda våra kroppar så gott det går eftersom kroppen är den Heliga Andens tempel. Vi vet att dagen kommer då vi får förskönade kroppar som liknar Kristi uppståndelse kropp. Alla försök att försköna kroppen är ju dömt att misslyckas i sista änden och döden gör en narr av kroppsliga skönheten.
I motsats till detta är den skönhet som Gud förskönar oss med är djup, evig och bleknar aldrig. Bibeln kalla denna skönhet för helighet och det är heligheten som präglar hela Guds väsen och egenskaper. Gud skapade människan till sin avbild med syftet att återspegla sin helighet. Syndafallet förvrängde denna avbild (helighet eller härlighet) så att det knappt är igenkännligt i oss: "Alla har syndat och saknar härligheten från Gud" (Rom 3:23). Syndafallet lämnar djupa spår efter sig i hela vårt väsen alltså i förståndet, känslorna och viljan.
För en ordentlig förståelse av Andens verk i oss och i väckelsen är det avgörande att reda ut begreppet skönhet. Eftersom Gud är härlighetens Gud har vi en sann referensram för att kommer fram till en allmängiltig beskrivning av skönhet.
Psalm 19:2 kommer till tals i sammanhanget. "Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet förkunnar Hans händers verk". Hela skapelsen är ett stort uttryck för Treenighetens mångfald och enhet. Universum bevittna denna symmetri, harmoni och skönhet som finns i Treenigheten. Vårt solsystem är ett lysande exempel som bibeltexten berättar för oss. Med öppna ögon kan vi iakttaga Guds skönhet och majestät runt om oss. Solens härlighet är bara en gnista gentemot Guds härlighet, vi kan knappt titta på solen en sekund utan att bli tillfälligt förblindade, hur är det då med Guds bländande helighet? Fågelsång på våren är som en symfoni, varje fågel har sin sång men tillsammans lyfts deras sånger med växande tonstyrka till fullkomlig harmoni. Vilken bild av denna enhet i mångfalden och mångfald i enheten som finns hos treenigheten! Ett lager nysnö på marken som glittrar i januarisolskenet lämnar efter sig ett övermäktigt intryck av Guds helighet. Blommorna är en förnimmelserik värld av färg och form vars kronblad sammanflätas till en rik gobeläng.
Centralt i skönheten är symmetri, det som utstrålar från Guds väsen och egenskaper och som bevittnas i treenigheten. Syndens elakhet förvrängde den symmetriska och sköna avbilden i oss. En människa utan Gud är ur balans och saknar harmoni och helighet i förståndet, känslorna och viljan.
Francis A, Schaeffer sammanfattade människans dilemma så här: "Människans likgiltighet till Gud orsaker ett teologiskt problem hos henne, som i sin tur orsakar en likgiltighet till sig själv, alltså ett psykologiskt problem, och det skapar i sin tur en likgiltighet till andra människor, ett sociologiskt problem"
Guds plan för oss är att återställa symmetrin, skönheten harmonin och heligheten i oss (Ef 1:4). Kort sagt Kristi avbild återställs i oss. Det är evangeliets kärna och fullkomnande.
Helgelse är Guds strategi för att förvandla oss till ett heligt folk. Vår Herre bad för sina lärjungar och för oss att Fadern: "Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning" (Joh 17:17). Ordet är primärt i helgelseprocessen men Gud har andra metoder till sitt förfogande som ett komplement. Helgelse är Guds vilja och plan för oss (1Tess 4:3) och allt annat är sekundärt. Lägg märke till att det börjar med förståndet! Alltså sanningen tillämpas till förståndet. Paulus säger att vi är förvandlade genom tankens förnyelse (Rom 12:2). (Den bästa kommentar på denna vers är Ps 1:1-3). Därför är det viktigt att genomdränka våra tankar med Guds ord, eftersom det inte finns någon genväg till helgelse. Förloppet är livslångt och trots att vi är nya människor i Kristus finns det spår av synd att ta itu med. Det kännetecknande draget i helgelsen är den Helige Andens frukt (Gal 5:22-25) som mognar mer och mer. Allt som berör Jesus Kristus är heligt, härligt och skönt. Det gäller Hans person och liv, väsen och egenskaper, undervisning och gärningar. Evangeliet är om Kristi härlighet (2Kor 4:4), Hans rike är härlighetens rike och det är inte så konstigt att Han vill försköna sitt folk. Paulus ger oss det bästa uttrycket för detta: "Och vi alla som med avtäckt ansikte skådar Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden" (2 Kor 3:18).
Denna underbara vers fyller oss med glädje och om inte så är det dags att tänka om. Anden förskönar oss med Kristi härlighet till sanna äkta människor och det är den goda nyheten - evangeliet! Tänder inte detta en eld i våra hjärtan och en längtan efter detta?
Har vi någon aning om hur ful, förskräcklig och stinkande synden är? Har vi det så skulle vi bekämpa synd med alla bibliska resurser vi har till vårt förfogande. Varje synd vi besegrar är ett steg uppåt på helgelsens uppåtgående spiral och den fullbordas när vi når den himmelska härligheten.
Andens verk i oss intensifieras i väckelsetider. Guds folk får en förkrossande inblick i syndens förskräcklighet och detta leder till en drivande längtan efter helgelse. Helgelsen visar sig tydligt och kraftfullt i våra liv så att de ofrälsta varken kan dementera eller ignorera den. Så genomsyrar väckelsen då hela samhället.
Döparerörelsens väg genom tiderna
C.G. Hjelm
Förlaget Filadelfia, 1946
Ibland får man höra att baptiströrelsen är en amerikansk import, en nymodighet utan rötter, en väckelserörelse utanför Kyrkan med stort K. Därför är det nyttigt att läsa en bok som denna av pastor C.G. Hjelm (1903-1965). Vi får här se att döparrörelsen, som baptisterna är en del av, till sitt ursprung är europeisk och att rötterna går ända tillbaka till Johannes döparen.
I alla tider har det sedan funnits väckelserörelser av fria församlingar som protesterat mot statskyrkans villfarelser och återgå till urkristendomens organisation och förkunnelse. Dessa församlingsrörelser utsattes ofta för svåra förföljelser, och kanske är det inte så konstigt att de under dessa svåra förhållanden ibland var omogna i sin teologi och kunde bejaka det som vi idag kan se som villoläror. Men, ibland så är rapporter om deras villoläror också en del av den propaganda som den etablerade kyrkan drev mot dem.
Dagens friförsamlingsrörelser har så bland annat montanister, valdenser, albigenser, husiter, mennoniter och hutteriter som föregångare. Det betyder att dagens anabaptister, baptister och pingstvänner har djupa rötter i en gren av den historiska kyrkan som hela tiden funnits vid sidan av statskyrkosystemet.
För C.G. Hjelm är brytpunkten när den romerska kejsaren gör kyrkan till en statsinstitution. Statens inblandning i kyrkans angelägenheter börjar vid mötet i Arles år 314 och fortsätter tydligt i kyrkomötet i Nicea år 325. Här sker övergången från frikyrka till statskyrka. Så fortsatte det också, även reformatorerna Martin Luther (1483- 1546), Huldrych Zwingli (1484-1531) och Jean Calvin (1509-1564) förordade statskyrkan och förföljde den radikala reformationens fria församlingar.
Den första baptistförsamlingen grundades i Amsterdam 1609 av brittiska emigranter. Dessa emigranter var radikala puritaner som flytt undan förföljelse i England. Kontakter med anabaptistiska mennoniter är dokumenterade. Så även om baptisterna inte kommer ur anabaptisterna, så är det tydligt att baptiströrelsen har inspiration och rötter i den radikala reformationen på Europas kontinent. Den brittiska baptiströrelsen kom att växa och frodas, och det är den delen av döparrörelsen som kom att få störst utbredning över världen. I Sverige kan baptistväckelsen sägas börja 1847 då F.O. Nilsson döptes av den tyske baptistpastorn J.G. Oncken i Hamburg.
Så baptiströrelsen är inte en amerikansk import, ingen nymodighet och den saknar inte djupa historiska rötter i den levande kristna kyrkan.
Visst hade det varit gott med en nutida motsvarighet till C.G. Hjelms bok om döparrörelsens historia. Vem känner sig manad?
När världen blev kristen 312-394
Paul Veyne
Bokförlaget Daidalos, 2013
Paul Veyne är en fransk professor som är expert på romersk historia. I den här boken utforskar han den romerska kejsaren Konstantin den store (ca272-337) och hur hans omvändelse till kristendomen år 312 spelade en viktig roll i det händelseförlopp som gjorde vår del av världen kristen. Veyne är mycket beläst och boken är en fröjd att läsa. Det ska kanske sägas att boken inte är skriven från ett kristet perspektiv, och att det akademiska anslaget kanske inte är för alla. Men, ämnet är spännande och analysen är skarp.
Synen på kejsar Konstantin är lite av en vattendelare bland kristna rörelser. Anabaptister och de fria församlingarna ser ofta att kyrkans fall kom med Konstantins sammanblandning med mellan kyrkan och staten. Reformatorn Jean Calvin menade att kyrkans fall kom med påve Gregorius I, Gregorius den store, (540-604) medan reformatorn Huldrych Zwingli förlade fallet till påve Gregorius VII, Hildebrand, (ca 1020-1085). Enkelt kan man säga att barndöpare med statskyrkliga tendenser ser många positiva saker med kyrkans horande med staten under Konstantin och förlägger kyrkans fall senare under medeltiden. Döparrörelsen ser istället att något farligt började med Konstantin och att de fria församlingarna som sedan försökt bevara väckelsen sedan den tiden hela tiden varit utsatt för förföljelser.
Här är tre reflektioner utifrån Veynes bok:
- Konstantin omvändelse år 312 var verklig och han blev en ärlig kristen. Han trodde verkligen att han Gud utsett honom till en speciell roll för att föra världen till frälsning genom Jesus Kristus. Vid hans omvändelse var de kristna en avantgardistisk sekt med ca 10 % av befolkningen kristna, efter att den process som Konstantin startat verkat klart var större delen av medborgarna i det romerska riket åtminstone till namnet kristna. Visst kom många sedan att bli kristna av opportunistiska skäl, men Konstantin ska inte räknas till dem. Han hade som många romerska kejsare en enorm tro på sig själv och sin roll i historien, men man kan också säga att Veynes bok bekräftar Konstantins viktiga roll för statskyrkokristendomen som Europas religion. En person kan göra avgörande skillnad i världshistorien, en sådan person var Konstantin.
- Konstantins kristnande av Europa hade kunna gå om intet. De första kejsarna som kom efter Konstantins fortsatte hans arbete. Men, en av efterträdarna Julianus Apostata (331-363) försökte när han blev härskare år 361 att återföra det romerska riket till hedendomen. Veyne menar att valet av efterträdare till Julianus år 363 var ett tillfälle då kristendomen kunnat bli en parantes i historien. Det var inte på något sätt självklart att den nya kejsaren skulle vara kristen, det pågick en maktkamp mellan en hednisk falang och en kristen falang och det hade lika gärna blivit vilken av dem. Nu blev det så att klaner som hade inflytande att sätta in en ny dynasti av kejsare valde att utse kristna kejsare och inte hedningar. Man kan undra hur det har påverkat Europas historia. Hur hade vår del av världen sett ut om kristendomen aldrig blivit statsreligion? Mycket av det som vi ser som civiliserat och självklart har kristen grund. Men, kunde motsvarande ting, som till exempel vår sjukvård eller slaveriets avskaffande, lika gärna skett på hednisk grund? Kunde vår civilisation kanske ha frodats på den stoiska etikens bas? Här finns många intressanta frågor. Veyne menar att det kanske inte finns så stark grund för att tillmäta kristendomen alltför stor roll i byggandet av den västerländska civilisationen som vi känner den. Och visst kan man undra vad inte en kristendom bestående av avantgardistiska församlingar med 10-20 % av befolkningen som överlåtna medlemmar kunnat åstadkomma.
- Något som är väldigt tydligt att kyrkan förändrades av att hora med staten. Både teologi och praktik förändrades för att hantera att alla nu föddes in som kristna. Att vara en avantgardistisk sekt fungerade inte längre nu när man var en del av etablissemanget. Och det blev frestande att ta hjälp av staten för att hantera oliktänkande. Det var tydligt när baptiströrelsen kom till Sverige att konstantinismen var stark och levande i den svenska lutherska statskyrkan, förföljelserna blev hårda och brutala. Vi kan också se i vår tid hur den lutherska statskyrkan hela tiden följer statens ledband i teologi och moralfrågor. Kanske är det snart dags att låta konstantinismen somna in och låta fria församlingar föra Sverige till väckelse?
Av David Whitworth
Det finns två sidor på samma mynt i den Helige Andens verk i väckelsen. Hans verk i de troende och Hans verk i de ofrälsta.
I Psalm 85:7 hittar vi en bön om förnyelsen av Guds folk: "Vill du inte göra oss levande igen, så att ditt folk få glädjas i dig?". Vem av oss skulle förneka att vi är andligt slöa och försoffade och har kommit in i en törnrosa-sömn? Är det inte så att vi saknar gnistan och släpar benen efter oss? I så fall har vi ett ansvar inför Gud, för oss själva och för varandra att be denna bön. En del av den Helige Andens verk är att ge liv åt sitt folk i sådana tider som de saknar gnistan och livskraft. "En stor, genomgripande förändring och förnyelse behövs" (Peter Fjellstedt).
Teologin om den Helige Anden har sin grund i Johannesevangeliet kap 14-16. Jesus förklarar för sina lärjungar i hans avskeds tal att han snart skall lämna dem och skänka den Helige Anden till dem. Dessa kapitel innehåller bl.a. en utläggning om Andens ämbete och blir utgångspunkten för Andens verk i väckelsen i de ofrälsta. Nästa blogg kommer att innehålla Andens verk i de troendes liv.
Anden frälser människor i alla tider, men i väckelsens tider kan tusentals bli frälsta på en och samma gång, men den Helige Andens verk är detsamma antingen det sker i väckelsens tider eller i torftiga tider.
Frälsningen börjar med vad vi kan kalla ett förarbete. Synden står mellan Gud och människan och hon har ingen medvetenhet om syndens allvar och konsekvenser. "Ty den här tidsålderns gud har förblindat de otroendes sinnen---" (2Kor 4:4).
Synden förolämpar Gud och har dragit förbannelse över hela skapelsen. Andens verk börjar med syndens problem "Och när Han kommer, skall Han överbevisa världen om synd---" (Joh 16:8). Anden är "sanningens Ande" (16:13) och Guds ord är sanning (17:17) Anden och sanningen hör ihop och kan inte åtskiljas. Ett klassiskt exempel hittar vi i väckelsen på pingstdagen i Apg 2.
För en ofrälst människa är synden ett suddigt begrepp. Utan den moraliska lagen (de tio budorden) finns det ingen kännedom om synd. Luther och de andra reformatorerna var måna om att predika lagen som ett förarbete till evangeliet. De var väl medvetna om att de ofrälsta först behövde känna till syndens sanna karaktär innan de hörde evangeliet.
På pingstdagen samlades judarna och proselyterna i Jerusalem från alla håll och kanter i det Romerska riket. Apg 2 ger en skildring av Petrus predikan. Om det är sant att lagen först måste predikas varför saknas det då i Petrus predikan? Jo, av det skälet att hans åhörare var judar och kunde lagen på sina fem fingrar.
Centralt i hans predikan var Kristus som den utlovade Messias och om Hans korsfästelse, död och uppståndelse. Petrus hämtade sin predikan från GT och i synnerhet från David för att bevisa sitt argument. Predikan nådde sin kulmen i Apg 2:37. "Då de hörde detta, högg det till i hjärtat på dem, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: Bröder vad skall vi göra?" "Högg det till---" betyder olidlig ångest, Ordet borrade djupt i deras hjärtan och drev dem till denna fråga om frälsningens väg. Nyckelordet i Petrus svar var omvändelse. Ordet är ständigt återkommande genom Apostlagärningarna. I omvändelsen finns det två moment: att vända bort från och överge en syndig livsstil eller att leva i uppror mot Gud och att vända om till Gud i tro.
Den Helige Andens verkande kraft i frälsningen pånyttföder människor, dvs. vänder dem från synd till helighet. Vår frälsare betonar det i Joh 3 att pånyttfödelsen är en nödvändighet för att se (förstå) och att komma in Guds rike. Människor är andligt döda i synd och behöver nytt liv - en ny natur. I Hesekiels bok beskriver Gud pånyttfödelsen så här: "Jag skall ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött" (Hes.36:26).
Effekten är att en människa som älskade synd och valde det har fått ett nytt hjärta (ny natur) till att älska och välja helighet. Anden föder människor på nytt genom Guds levande Ord (1 Petr 1:23) och de är nya människor i Kristus.
Att få ett nytt hjärta eller ny natur är början på frälsningens verk. Det fortsätter med helgelsen som också är Andens verk men vi är inte passiva: "Därför, mina älskade, liksom ni alltid har varit lydiga, så arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, --- Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske". (Fil 2:12-13)
Som ofrälsta var vi syndare och saknade Guds härlighet (Rom 3:23). Härlighet är ett ord som i Bibeln är utbytbar med skönhet, helighet och majestät. Det som saknades i oss då var Guds helighet och skönhet, alltså Guds avbild som förstördes med syndens intrång genom syndafallet.
Den förstörda avbilden återställs i oss genom den inneboende Anden. Verket börjar i frälsningens eller pånyttfödelsens ögonblick. Frälsningen är livslång och betecknas i Bibeln som helgelse. Guds Ord genom Petrus: "Ni skall vara heliga, ty jag är helig" (1 Petr 1:16). Paulus utvecklar ämnet för oss i 2 Kor 3:18:"Men alla vi med avtäckt ansikte skådar Herrens härlighet som i en spegel, vi blir förvandlade till samma avbild, från den ena härligheten till den andra, som kommer av Herrens Ande".(Reformationsbibeln) Det är en underbar vers som berättar för oss att vi är på en uppåtgående spiral, helgelsens spiral. Guds vilja för oss är att vi skall återspegla hans underbara helighet och skönhet mer och mer i våra liv till den dagen verket är fullbordat. Vi förvandlas till sanna äkta människor vars liv återspeglar den högste och heligaste människan som någonsin har trätt fram på jorden. Nämligen, Herren Jesus Kristus.
Väckelse är helt och hållet den Helige Andens verk. Han frälser människor i andligt torftiga tider som vår i västvärlden, men Hans frälsningsverk är intensivare och snabbare i väckelsens tid.
Liv i församlingen ”Att vara ett hoppfullt tecken i världen”
John Howard Yoder
Bokförlaget Libris och Johanneskyrkans förlag, 2003
Innan kejsar Konstantins omvändelse år 312, var den kristna kyrkan en avantgardistisk sekt med ungefär tio procent av befolkningen som medlemmar. Med Konstantin inleddes dock en symbios mellan stat och kyrka, att födas i romerska riket blev snart detsamma som att födas som kristen. Det här innebar en djup påverkan på Europas kultur som vi ännu märker av. Men, också kyrkan genomgick en genomgående förändring. Regelbundet har det framträtt väckelserörelser som velat gå tillbaka till kyrkans ursprungliga evangelium och levnadsätt, att återupptäcka det som gått förlorat när man anpassat sig som folkkyrka och tjänare till överheten.
Boken ”Liv i församlingen” av John Howard Yoder ger ett gott underlag för ett samtal om hur vi i vår tid kan återupptäcka något av den glöd som fanns i urkyrkan och kanske sortera bort lager av konstantinism som vår tro och lära sakta byggt på sig. Boken är fokuserad på fem praktiker som är grunden för församlingen, dessa är:
- Dopet och den nya mänskligheten – Dop – Att döpa i vatten
- Att binda och lösa – Broderlig förmaning – Att ta ansvar för varandra
- Att bryta bröd tillsammans – Nattvarden – Att dela brödet
- Kristi fullhet – Det gemensamma praktiserande av gåvorna – Ge rum för allas gåvor
- Paulus regel – Församlingsmötet – Att komma överens
Ibland har vi blivit så fokuserade på lärorenhet att vi missat praktikernas centrala roll i lärjungaskap och församlingsliv. Andra gånger har vi så anpassat oss till det omgivande samhället att vi gått så långt bort från att vara avantgardistisk sekt att vi knappt är igenkännbara som kristna. Den radikala reformationen var radikal och genom Yoders bok får vi hjälp att återupptäcka det radikala som ofta ligger latent i de församlingar som en gång sprang fram ur mäktiga väckelser.
Thomas Grantham God’s Messenger from Lincolnshire
John Inscore Essick
Mercer University Press, 2013
Thomas Grantham (1633/34-92) var en av sin tids främsta ledare för de brittiska baptisterna. Det finns mycket intressant man skulle kunna skriva om, hans användning av nicenska trosbekännelsen och kyrkofäderna, hans anti-predestinitariska teologi och hans försvar av troendedopet. Men, i det här korta inlägget ligger det tredelade ledarskapet i fokus. I svensk frikyrkorörelse är det här intressant, t.ex. i jämförelse med Equmeniakyrkans regionala kyrkoledare och riksevangelister.
Bland Englands generalbaptister uppstod ett samtal om apostlarna, om apostlaämbetet levde kvar eller om det tonade ut efter nytestamentlig tid. Sakta framträdde bland dem ett tredelat ledarskap med pastorer/äldste, budbärare och församlingstjänare. Budbärarna är modellerade efter de nytestamentliga apostlarna, men har inte på samma sätt gåvor som tungotal, mirakel, tecken eller kraftgärningar.
Medan pastorer och församlingstjänare är tydligt knutna till en församling, så är budbärarna resande och tjänar flera församlingar. Grantham menar att det finns tre viktiga anledningar för att ha budbärare:
- För att plantera församlingar
- För att hjälpa församlingar som efterfrågar stöd med organisationsfrågor och andra angelägenheter.
- För att stötta församlingar och pastorer i att konfrontera spridning av villolära.
Grantham beskriver också tre uppgifter för budbärare:
- Predika evangelium
- Undervisa och stärka församlingar
- Försvara evangelium mot angrepp
I Essicks bok får vi se hur Grantham själv inte bra beskriver och försvarar budbärarens ämbete, utan också själv med sitt liv och tjänande visar vad en budbärares ledarskap kan innebära för att hjälpa och stötta församlingarna, både i inre angelägenheter och för att predika evangelium och plantera församlingar.