2017 > 02
Av David Whitworth
1531 efter hans fars bortgång flyttade en blek och späd 21 årig Calvin till Paris. Han var nu fri att välja själv vad han ville. Hans teologiska och juridiska studier lämnade efter sig en avsmak. Han visste mycket väl nästa steg han skulle ta och det var att läsa kristen humanism på College de France i Paris och detta utbildningsinstitut var humanismens paradis. En liten förklaring av humanismen under denna tid är viktig för att förstår Calvins liv och tidevarvet han levde i.
Dåtidens humanism skall inte förväxlas med dagens humanism som är ateistisk. Rörelsen på Calvins tid hade sin grogrund i renässansen (ett franskt ord som betyder 'pånyttfödelse'). Av allt att bedöma var renässansen inte någon allomfattande rörelse. Historikerna är dock överens om att rörelsen var en förelöpare till reformationen.
Renässansen hade sin vagga i Italien och var prominent på 1400 och 1500-talet. Det var en intellektuell rörelse och uppstod som någon slags reaktion mot den tidigare skolasticismen. Humanismen visade ett grundläggande förtroende för mänskliga, intellektuella och kulturella bragder. Humanisterna förespråkade en återvändning till den Romersk-Grekisk klassiska kulturen och de ville införa ett nytt utbildningssystem. Det skulle ha som förebild romersk-grekiska språk, historia, retorik, filosofi, poesi och etik. Dessa humanioraämnen var ett verktyg genom vilken Europas intellektuella, kulturella och sociopolitiska landskap skulle 'återupplivas'.
I Paris bodde Calvin hos Valdensianen Etienne de la Forge som blev hans goda vän. De la Forge hade blivit fångad av reformation genom Luthers litteratur och omfattade reformationen med stor entusiasm. Jean tillbringade timmar i studier hos de la Forge.
På universitet upplevde Calvin den kristna humanismens förfinade atmosfär. Rektorn Niklas Kop var en nära vän och alla lärare var experter i sitt ämne och var prokristna. De ansåg att det 'sekulära' hade lika värde som det 'sakrala'. Calvin drogs med i en krets av hängivna lärda män som sökte sin inspiration hos Frankrikes största kristna humanist, Jacques Lefevre de'Étaples. Studenterna själva fick frihet att bestämma över sina akademiska utbildningar. Calvin valde att fortsätta med grekiska och också hebreiska. Han bemästrade båda med rågat mått.
Beträffande Calvins frälsningsdatum har vi inga säkra uppgifter för Calvin skrev väldigt lite om sig själv. Det är uppskattat att han blev konverterad från humanismen till protestantismen mellan 1532-1534. Det är möjligt att de la Forge var en viktig influens liksom hans kusin Olivétan. Vi vet dock att det hände oväntat enligt hans egna vittnesbörd:
'God underkuvade mitt hjärta med ett plötsligt verk (ett hjärta som var fullständigt stenhårt) och Han gav mig en utbildningsbar ande. Därigenom fick jag en smak av sann gudaktighet och brann med entusiasm för att göra stora andliga framsteg. Året hade knappt passerat och trots att jag var en nykomling.' besöktes jag av en stor skara människor som hade en längtan efter Bibelns rena lära.
På Allahelgons dag 1533 var det Niklas Kops ansvar som rektor att hålla det årliga föredraget till akademikerna. Det var förväntat att han skulle lovprisa den 'heliga moder kyrkan' men istället hänvisade han till Erasmus och Luthers lära. Han bekräftade då Bibeln som Guds levande Ord och predikade om Guds fria nåd till syndare.
Det var inte vad den katolska kyrkans prelater ville höra. Det uppstod ett tumult utan dess like och Kop flydde Paris hals över huvud. Calvin var misstänkt för att han hade hjälpt sin vän Kop med att skriva föredraget och han flydde också för sitt liv under täckmanteln som trädgårdsarbetare.
1533 flydde Kop till Basel samtidigt som Jean tog vägen till staden Angouleme. Här hittade han skydd i Louis du Tillets hem och samma år var han helt övertygad om reformationens giltighet. Tillets bibliotek var fyllt med tusentals böcker. För Calvin var det en reträtt där han kunde ägna sig åt sina studier, bön och tänkande och i början stortrivdes han i sin nya omgivning. Men snart blev han uttråkad av att bara se fyra väggar och gav sig ut på stan och runt om för att predika evangeliet för alla som vill höra. Han och Tillet var meningsfränder som njöt av varandras gemenskap. Jean Calvin hade bekantat sig med kyrkofäderna i ett tidigare skede, men i Tillets storartade bibliotek förvärvade han en djupare kunskap om kyrkofäderna Ambrose, Cyprian, Chrysostum Tertullian och framför alla andra den store Augustinus.
1534 började den stora förföljelse av protestanter i Frankrike och de förföljda blev kända under namnet hugenotterna och för Calvin var det början på två års ständig flykt och han blev än en gång piskad att flytta. Han reste till staden Nérac och hälsade på sina gamla lärare Lefèvre och Roussel. Under sin vistelse vandrade han överallt och predikade Guds rena och oförfalskade Ord. Han höll hemliga möten i Sankt-Benoits grottor och folk strömmade till för att höra honom. Han var förföljd och ändrade sitt namn till Karl d'Espeville för att undkomma hans fiender. Vidare skickade han ut män som väcktes av evangeliet till att predika ute i landet. Dessa män var dock fattigt utrustade för uppgiften.
Calvin kunde inte hålla sig från Paris. Han valde att följa sin längtan att återvända till huvudstaden trots att det var farligt. Hans gamla vän Etienne de la Forge tog hjärtligt emot honom men var bekymrad över Calvins säkerhet. Därför besökte Jean de troende i hemlighet och dessa tillhörde alla samhällsklasser.
I Paris samlades en grupp libertiner och fritänkare som hade vantolkat evangeliets frihet. Dessa hade hört om Calvins frimodighet och hans lärdom och ville gärna värva honom. De framförde sina spetsfundiga argument i försöket att vinna över honom men det var förgäves. Hela världens spetsfundigheter var ingen match för Calvins överlägsna kunskap om Guds Ord och kraft. 'Guds ord är orubblig och tro på det når långt högre än människans inbillningskraft' sa han.
Dessa lärde försökte pressa honom men alla argument som de kunde samla vittrades sönder. Jean förde sitt resonemang med logiska bevis som fritänkare inte kunde motstå. Några av dessa blev troende.
Jean Calvin var nu en jagad man och flydde Frankrike. Han undrade om han någonsin skulle återvända till sitt älskade land. Hans flykt gick till Basel. Det var nästa spännande steg i Guds försyn att utveckla och forma sin utvalda tjänare till den stora reformator som han blev.
Exploring the Bible
Eric D Barreto, Michael J Chan
Fortress Presss, 2016
Hur läser man Bibeln bäst? Den här lilla boken ger enkla grunder för bibelbruk tänkt nya studenter vid icke-evangelika pastorsutbildningar. Pedagogiskt skriven, uppmuntrande attityd och god kontakt med forskningen bör det vara en bok väl lämpad för sitt syfte.
Här är några reflektioner som springer ur liv i en trosgemenskap som har ett delvis annorlunda sätt att möta Bibelns texter jämfört med den här boken.
- Något som Barreto och Chan gör en viktig poäng av är att man aldrig läser Bibeln ensam, man har alltid en förförståelse som kommer ifrån det sammanhang och den gemenskap man är en del av. De går så långt som att säga att det inte finns någon objektiv läsning att hämta. På ett spännande sätt så innebär det att auktoriteten i tolkningen i Bibeln då rimligen inte kan läggas i den akademiske teologen, utan snarare i den levande trosgemenskapen. På många sätt skulle den svenska frikyrkan må bäst om vi på djupet kunde förstå och praktisera detta. Att det är de levande församlingarna med dess pastorer och församlingsledare som särskilda språkrör som är de viktigaste rösterna att lyssna till när teologiska ting debatteras i offentligheten.
- Det som det läggs vikt på är oftast frågor om social rättvisa, pluralism och andra typiska vänsterfrågor. Och visst har dessa frågor ofta kommit i bakgrunden i kyrkans historia och sannerligen gör vi gott att oftare se rättvisefrågornas stabila grund i Bibeln. Bibeln har en förmåga att tala profetiskt in i våra samtida frågor och utmana oss till radikalt kristet liv. Här har frikyrkan på många håll en god praktik, men kanske ibland en lite outvecklad teori. En bok på temat som förtjänar att läsas i alla församlingar är ”Jesus var också flykting” av Stefan Swärd, Micael Grenholm.
- Samtidigt är det här en bok som på många sätt handlar om hur man kan använda Bibeln i församlingen när bibelkritiken har krossat den enkla synen på Bibeln som Guds inspirerade ord. Det känns tomt och fattigt, och man kan undra hur länge en sådan församling kan må bra utan att skaffa sig något annat än Bibeln, något som ger en ersättning eller komplement till Bibeln som normerande för tro och liv. I det ljuset blir ju den evangelikala trosgemenskapens lära om Bibeln som både felfri och ofelbar återigen väldigt attraktiv och med tanken om trosgemenskapens läsning av Bibeln som norm så blir tanken om Bibeln som ofelbar också rimlig även i ljuset av Barretos och Chans forskning