'k.barth'
0 kommentarer 
The Theology of John Calvin
Karl Barth
Eerdmans 1995, från föreläsningar 1922
”Calvin är ett vattenfall, en urskog, ett gudaväsen, något direkt från Himalaya, helt kinesisk, underbart mytologisk; jag saknar helt organen, sugkopparna, för ta in detta fenomen, än mindre att återge det riktigt.”
(Karl Barth ur ett brev till vännen Eduard Thurneysen 1922)
Denna förunderlige Karl Barth (1886–1968), teologen som i uppror mot utvattnad liberalteologi vänder sig reformationen för att återigen kunna förkunna ett klassiskt evangelium, men som bieffekt för in det liberala tänkandet i konservativa kretsar. Mannen som gjorde det återigen möjligt att predika konservativt i Europa, men som samtidigt kanske också är den som släckte evangelium på vår kontinent. En av 1900-talets mest inflytelserika protestantiska teologer, beundrad, smygläst och ibland förkastad.
I de här föreläsningarna ger sig Barth i kast med Jean Calvin (1509–1564). Efter en bakgrund i medeltidens teologi möter vi en andra generationens reformator. En teolog som fullkomnar det Martin Luther (1483–1546) inte kunde ta till sin logiska konsekvens, men också ett intellekt med styrka att göra en syntes mellan Luther och Huldrych Zwingli (1484–1531). Vi får sedan följa förvecklingarna med att förverkliga detta praktiskt i staden Geneve, motgångar, framgångar och utvecklingar.
Som vanligt finns det något lekfullt och lustfyllt över Barths sätt att skriva teologi, det är liksom inget problem att Calvin är en människa med både styrkor och svagheter, eller att vi möter en teologi som i viktiga stycken skär sig med vår tids uppfattning om saker och ting.
Forskningen om Calvin har gått vidare sedan 1922 och det finns bättre översikter över Calvins teologi idag. Det viktigaste med boken för oss i Sverige är kanske att utmanas att blicka vidare i valet av våra dialogpartners, vidare än samtida amerikansk inne-teologi, vidare än vårt lutherska arv.
Vågar du låta dig utmanas av mannen som Barth med ett målande språk beskriver som ”ett vattenfall, en urskog, ett gudaväsen, något direkt från Himalaya, helt kinesisk, underbart mytologisk”?
Treenigheten och Guds rike
Jürgen Moltmann
Verbum, 1991
The Tripersonal God – Understanding and Interpreting the Trinity
Gerald O’Collins
Paulist Press, 2015
Oneness and Trinity
David K Bernard
Word Aflame Press, 2011
Kanske är treenigheten en svag punkt i vår tids frikyrkor, nog är det så att många gudstjänster lika gärna skulle kunna firats av treenighetsförnekande modalister, oneness-pingstvänner eller den tidiga kyrkans sabellianer. För det är nog inte främst Arius lära om att Jesus inte är av samma gudomliga väsen som Fadern som är vårt problem. Istället är det Sabellius lära om att Fadern, Sonen och den helige Ande inte är personer, utan bara uppenbarelsesätt för den ende Guden.
Villoläror börjar med viljan att lösa ett problem
Villoläror uppkommer ofta i all välmening, man vill lösa ett teologiskt problem, göra den kristna tron rimlig och ha ett budskap som går bra att förmedla ut i världen och lokalsamhället. Det rimligaste är att anta att Sabellius och Arius presenterade sina läror i syfte att hjälpa de kristna församlingarna. Deras teologier framstod i början som rimliga och bra. Men, den kristna lärarna och de kristna gudstjänstfirarna såg snart att Arius och Sabellius läror inte tålde ljuset av Bibeln, levande tillbedjan och gudstjänstfirande.
Med det allmänna kyrkomötet i Nicaea år 325 och sedan Konstantinopel år 381 satte de renläriga församlingarna den lära om treenigheten som tålt prövning in i våra dagar. Att sedan framhärda med en villolära sedan det står klart och tydligt att det är en villolära är en allvarlig sak, athanasianska trosbekännelsen gör konsekvenserna tydliga.
Att förneka Jesus som gudomlig leder till undergång
Kyrkohistorien visar rätt så klart att rörelser med arianism, socinianism eller unitarism snart tynar bort. I baptiströrelsens brittiska början fanns generalbaptister och partikulärbaptister. Generalbaptisterna fick för sig att förneka treenigheten och försvann snart, med undantag av en utbrytargrupp som anslöt sig till de fornkyrkliga trosbekännelserna och deras treenighetslära.
Sabellianism i pingströrelsen
Med sabellianism och modalism är det lite annorlunda. Här erkänner man Jesus som gudomlig. Sedan 1913 finns oneness som en modalistisk gren av den internationella pingströrelsen som har miljoner anhängare. I ”Oneness and Trinity” så försöker en av deras främsta teologer argumentera för att oneness var den tidiga kyrkans riktiga teologi. Bernard tänjer på kyrkofädernas texter mycket längre än rimligt, särskilt har jag detaljstuderat hans interaktion med Didache och ser att den inte tål granskning. Men, det Bernard ger ett gott argument för är att dagens oneness i stort sätt har samma teologi som Sabellius villolära i den tidiga kyrkan. Och ärligen ska det väl sägas att sabellianismen hade ett starkare stöd i den tidiga kyrkan än vi ofta tänker oss. Kanske kan man lättaste förstå det så att den gudstjänstfirande församlingens treeniga gudstjänstfirande från början var rätt i liturgisk teologi, men att det tog fram till Niceae år 325 för att teologerna skulle formulera det rätt i ord som skriven teologi.
Modalism i samtida protestantisk teologi
Många menar att Karl Barth (1886-1968) var en kyrkofader i modern tid. Han hade stort inflytande i missionsförbundet och stod högt i kurs på Teologiska seminariet på Lidingö. Än idag hörs predikningar i Equmeniakyrkan med starka ekon av Karl Barth.
Det vore ju lite övermodigt av en obetydlig blogg att anklaga Karl Barth för modalism, även om det skrivs av någon som har alla band av ”Die kirchliche Dogmatik” i bokhyllan (om än i engelsk översättning). Därför är Jürgen Moltmanns ”Treenigheten och Guds rike” så intressant. Moltmann är ju så väl kvalificerad som teolog som man kan bli, och under sin tid som professor i Tübingen också med tillgång till all den bästa forskningen om Barth som finns att uppbringa.
Och för Moltman står det klart, Barth har tydligt modalistiska tendenser, inte minst när han ersätter kyrkans formel ”una substantia – tres personae” med ”ett gudomligt subjekt i tre olika varasätt”. Moltmann menar att vi här har en ”senkommen triumf för den sabellianska modalismen”. Så kära vänner i Equmenikyrkan, nästa gång ni ska förklara det här med den ursprungliga betydelsen av persona som en mask på teatern som man tar av och på, då ska ni veta att det är en modalistisk tolkning av treenigheten som inte tål granskning från Moltmann och den bästa tyska teologin :)
Moltmann och den sociala treenigheten
Moltmann gör en mycket intressant läsning av de kappadokiska fäderna och utvecklar ur detta läran om den sociala treenigheten. Här går vi längre än syftet med det här blogginlägget, men det är en förståelse av treenigheten som står i harmoni med de fornkyrkliga trosbekännelserna och som uppmuntrar ett tydligt treenigt bön- och gudstjänstliv. Inte minst är det intressant att tänka kring hur läran som den sociala treenigheten ger goda argument för både demokrati och frikyrklig organisation av kristenheten. Miroslav Wolf utvecklar tankar om församlingen som en avbild av treenigheten i ”After Our Likeness: The Church as the Image of the Trinity”. Minst sagt intressant, men som alla nya läroformuleringar bör det under tid prövas mot Bibel och gudstjänstliv.
En klassisk förståelse av treenigheten
Naturligt kommer frågan: kan man inte bara tro som de renläriga församlingarna alltid har gjort? Gerald O’Collins ger med ” The Tripersonal God – Understanding and Interpreting the Trinity” en god hjälp till detta. Skriven från romersk-katolsk synvinkel och använd som kurslitteratur på Newmanistitutet (om jag är rätt informerad), men som försvarar den förståelse av treenigheten som i grunden också är reformationens. En pedagogisk bok som ger en bra grund i Bibeln och kyrkans första tusen år och sedan återger samtidens teologi i ljuset av detta.
Slutsats
En slutsats är att man sällan hamnar fel om man följer de fornkyrkliga trosbekännelserna och de klassiska protestantiska formuleringarna av kristen tro. Visst kan det kännas bra att med Barth formulera om den kristna tron för att passa in i samtiden, men snart blir den nya formuleringen sedd i historiens ljus och framstår mest som en ny formulering av en klassisk villolära. Så är det med Rob Bell och alla sådana också.
Men, ibland kan även de renläriga församlingarna göra gott i att korrigera kursen en smula för åter hamna på rätt kurs. Moltmann uppmuntrar västkyrkans teologer att både blicka bakåt och österut för att se om vi kanske hamnat lite snett, det ligger något i att västkyrkan på många sätt fått en dragning mot modalism. Här finns ett uppdrag åt ansvarsfulla ledare, både i församlingarna och på de teologiska seminarierna, att återupptäcka något av treenighetens rikedom.
Det finns anledning till att vi på den här webbplatsen har valt 1689 års baptistbekännelse som en stabil grund att återkommande gå tillbaka till. Bibeln är Guds ord och vår slutgiltiga auktoritet. Det är en god hjälp när vi prövar vår teologi mot Bibeln att göra det tillsammans med bröder och systrar som genom åren levt i renläriga gudstjänstfirande församlingar.
Tyskarna och vi
Karl Barth
J.A. Lindblads förlag, 1945
När man läser den nya boken om Dietrich Bonhoeffer, ”Bonhoeffer Präst - Martyr – Spion”, kan man få intrycket av att Tyskland 1933 hade kidnappats av en samling gangsters. Att det tyska folket goda och hyggliga människor, men att en mindre antal kriminella, färre än en procent av tyskarna, tog över och drev sitt land till krig och oerhörda grymheter. Så här i efterhand är det ju bekvämt att skylla allt på ledaren Adolf Hitler och gruppen kring honom. Man var det så enkelt?
Schweizaren Karl Barth (1886-1968) var en av 1900-talets mest inflytelserika teologer. I början av 1945 lät ha ge ut två skrifter i frågan och Tyskland och dess skuld. Dessa gavs ut också på svenska under titeln ”Tyskarna och vi” där också ”Hur kan tyskarna tillfriskna?” ingick. Barth visar där stor kärlek och förståelse för det tyska folket och ger viktiga för återuppbyggnaden.
En intressant tes hos Barth är, att det finns något som blivit allvarligt fel i den tyska kulturen, något som Tyskland måste tillfriskna från. Kan det till exempel vara så att statsmannen Otto von Bismarck (1815-1898) hade banat väg för Hitler. Att Tysklands folk på ett unikt sätt var förberedda och redo för den terror-diktatur som skulle komma.
Vi kan se hur intellektuella, inte minst kristna teologer, lätt gav sig hän åt nazismens drömmar. Filosofen Martin Heidegger (1889-1976) som trots sin filosofiska briljans var medlem i nazistpartiet 1933-1945 och i sitt rektorstal 1933 talar om att leda enligt ”den andliga mission som sätter sin historiska stämpel på det tyska folkets oundvikliga öde.” Många andra exempel finns på hur sådan som annars tänker klart lät sig berusas av nationalsocialismen.
Så enligt Barth leder det fel att bara tänka att Tyskland hade kidnappats av gangsters. Snarare var det en kultur som skaffat sig en sjukdom som den måste bli frisk från. Vi får tro att Tyskland idag arbetet sig frisk från det som hände de otäcka tolv åren. Men, vi får själva tänka oss för så att vi bygger och vidmakthåller en kultur som inte naturligt öppnar oss för hitlerism och liknande farliga ideologier.
Karl Barth – ”Dogmatik i grunddrag”, Gummesons Bokförlag 1964. Ursprungligen ”Dogmatik im Grundriss” 1947. Översatt av Sven Hemrin som verkade i Teologiska Seminariet i Lidingö.
I början av 1900-talet hade den radikala bibelkritiken och liberalteologin förändrat det teologiska landskapet att många kristna inte längre kände igen sig. Pastorer tappade självförtroendet när det gällde att predika ett klart evangelium och många bekymrades av det inte längre tycktes få plats med det som för Paulus var kärnan:
”För jag förmedlade till er det väsentligaste som jag hade mottagit: Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna. Och han blev begravd. Och han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna. Och han visade sig för Kefas och sedan för de tolv.”
(1 Kor 15:3-5 Svenskbibel)
Nordamerika
Den amerikanske teologen Gresham Machen (1881-37) studerade teologi i Tyskland 1905 och kom tillbaka till U.S.A. besviken och övertygad om vikten att kämpa för klassisk kristen tro. 1923 gav han ut boken ”Christianity and Liberalism” som kontrasterar klassisk kristen tro mot den nya liberala teologin. Machen var en av ledarna i en motrörelse som ville föra kyrkan tillbaka till en frälsande kristen tro. Bland annat så tog man fram fem grundsatser för en frälsande kristen tro:
Skriftens ofelbarhet, Jungfrufödseln, Kristi gudom, Kristi ställföreträdande strafflidande, Kroppens uppståndelse och Kristi synliga återkomst.
Det kan vara intressant att notera att flera av punkterna faktiskt påminner en del om den apostoliska trosbekännelsen och på så sätt knyter an tydligt till den klassiska kristna tron:
Vi tror på Gud, allsmäktig Fader, himlens och jordens skapare. Vi tror på Jesus Kristus, hans ende Son, vår Herre, som blev till som människa genom den helige Ande, föddes av jungfrun Maria, led under Pontius Pilatus, korsfästes, dog och begravdes, steg ner till dödsriket, uppstod från de döda på tredje dagen, steg upp till himlen, sitter på Guds, den allsmäktige Faderns, högra sida och skall komma därifrån för att döma levande och döda. Vi tror på den helige Ande, den heliga universella kyrkan, de heligas gemenskap, syndernas förlåtelse, kroppens uppståndelse och det eviga livet.
I Nordamerika blev det mycket splittring och polarisering. Baptiströrelsen i norr kom att delas upp i mellan konservativa och mer liberala församlingar. Än idag så finns mycket av denna splittring kvar.
Tysktalande Europa
I det tysktalande Europa så mötte man liberalteologin på ett annat sätt. Den kanske avgörande teologen var Karl Barth (1886-1968) som med sin kommentar till Romarbrevet 1919 ”Der Römerbrief”, satte den teologiska världen i chock. Utbildad av de bästa teologerna på de liberala universiteten angrepp han dess grundsatser inifrån, med deras egna verktyg. I dialog med den kristna traditionen, med t.ex. Jean Calvin och Heidelbergkatekesen, så arbetar Barth fram en ny teologi som har ambitionen att bevara det bästa från den klassiska teologin, men som ska tåla ljuset från den moderna filosofin och vetenskapen. Många pastorer utryckte att de efter att ha läst Barth återigen kunde predika och teologer kände att de nu kunde arbeta med den klassiska teologins frågor med akademisk respekt.
I flera publikationer arbetar Barth fram sin nya teologi och hans storverk blir ”Den kyrkliga dogmatiken” i 14 band (1932-1967). När Barth i Bonn sommaren 1946 i ett krigshärjat Tyskland håller de föreläsningar som ligger till grund för ”Dogmatik i grunddrag” så får vi här en kortare översikt över Barths mogna teologi.
”Dogmatik i grunddrag” är utläggningar över den apostoliska trosbekännelsen och Barth förklarar och försvarar trosbekännelsens satser. Jungfrufödseln, Kristi uppståndelse, Jesus Kristus som fullt Gud och fullt människa och att Jesus Kristus tog straffet för vår synd på sig själv på korset bekräftas av Barth. Ja, det kanske intressantaste om man tänker på debatten i vår tid, t.ex. med Sofia Camnerins och Arne Fritzons bok ”Försoning behövs”, är att Barth har ett verksamt kors:
”Att vara människa innebär att vara i ett sådant läge inför Gud, som Jesus var: att få bära Guds vrede. Det tillhör oss att sluta i galgen! Men detta är inte det sista: inte människan uppror och inte Guds vrede. Utan Guds djupaste hemlighet är denna, att Gud själv i människan Jesus inte undviker att träda i den syndiga människans ställe och vara det (han har gjort honom synd, som inte visste av någon synd), som hon är, en upprorsmakare, och att genomgå det lidande, som tillkommer en sådan. Att själv vara den totala skulden och den totala soningen!”
(sidan 139)
Och vidare:
”Men nu säger ju oss trosbekännelsen, att denna doms verkställande fullföljes på Guds sätt, så att han, Gud själv, i Jesus Kristus sin Son, som är tillika sann Gud och sann människa, träder i den dömda människans ställe. Guds dom blir verkställd, Guds rättvisa har sin gång, men den har sin gång på det sättet att det som människan måste lida, lides av denne Ene som i egenskap av Guds Son svara för alla andra. Det är Jesus Kristi herravälde, han som för oss står inför Gud, då han tar på sig själv det som tillkommer oss. I honom gör Gud sig själv ansvarig, där vi är fördömda och skyldiga och förlorade. Det är han i son Son, som i denna på Golgata korsfästa människans person bär allt det, som måste belasta oss.”
(sidan 154-155)
På många sätt är det en mycket fin framställning vi får i Barths utläggning över den apostoliska trosbekännelsen. För Barth är dogmatik, eller troslära, ”den vetenskap, i vilken kyrkan utifrån sin aktuella insikt kritiskt, dvs. med den Heliga Skrift som måttstock och med ledning av sin bekännelse, redovisar innehållet i sin förkunnelse.” Det vill säga att troslära är kyrkans troslära och Barth visar hur man med fördel gör teologi i dialog med dem som gått före med syfte att tjäna kyrkan och dess förkunnelse. Och, visst är det något uppbyggligt i att läsa Barth.
Utvärdering idag
Det är intressant att när baptisternas världsallians 2005 skriver en sammanfattning av sin tro, delvis för att visa baptisterna i öst att man inte blivit liberala, så menar man att Bibeln är ”det nedskrivna Guds Ord”, detta i kontrast med Barth som har tendens till att låta Bibeln ”bli” Guds ord när vi läser och studerar den, att Bibeln inte objektivt är Guds ord.
Det är också värt att notera hur Missionsförbundet (Equmeniakyrkan) tycks ha använt Barth i syfte att bli mer av en folkkyrka genom att minska skillnaden mellan församlingens medlemmar och samhället utanför. Barths latenta universalism som öppnar för tanken att alla kommer till himlen och idén om apokatastasis, ”alltings återställelse” utvecklades på ett sätt som troligen varit främmande från Barth. Man kan undra vad det in längden betytt för viljan för att vinna själar för evigheten bland de trogna i kyrkbänken.
Karl Barth var en djup och nyanserad teolog och kanske är vi ännu långt från att ha fått den fulla förståelsen av hans verk. Men, man kan notera att det kanske inte är så mycket väckelse och reformation i de samfund där Barth har varit populär. Man kan undra om det beror på något inneboende i hans teologi, eller om det är vi bräckliga dödliga som inte förstått och tillämpat honom på rätt sätt.
Visst kan man undra om Karl Barths sätt hantera liberalteologin var bättre än de försök Gresham Machen gjorde. En av Machens styrkor är att tydligt bygga teologin det oföränderliga bibelordet, det ger en stabilitet över tid som kanske inte har funnits i funnits hos dem som följt Karl Barths och hans sätt att i mycket lägga grunden i filosofi.
Den brittiska pastorn Martyn Lloyd-Jones (1899-1981), som varit en viktig inspiration för www.baptisernashistoria.se, summerar vid Barths död 1968:
”Som en negativ kritiker av den gamla modernismen var han enastående, men eftersom han försökte böja och bända bibeltexterna och deras budskap till sitt filosofiska system och svek i att vara ”en dåre för Kristi skull” i den paulinska betydelsen, och i att underordna sig själv till den ”den enkelhet som finns Jesus Kristus”, så är hans positiva bidrag för Evangeliets sak så gott som intet Det är därför hans namn aldrig ska sammankopplas med namn som Luther och Calvin. Vilken skillnad det är röra om, eller bara skapa lite uppståndelse, i de teologiska duvslagen, och att bli använd av Gud för att göra en reformation eller en ny väckelse!”
Det finns ändå något i Karl Barth som talar till hjärtat, något som är så uppbyggligt. Barth skriver lidelsefullt och provokativt om Guds uppenbarelse i Bibeln. Här är teologi något oändligt viktigt, något helt avgörande. Barth talar tydligt om synd, vrede, kors och soning på ett sätt som inte alltid är vanligt idag. Och för Barth är Gud verkligen Gud.
Kanske är det inte ett så dåligt råd ändå, som en av vår tids mest inflytelserika teologer, Stanley Hauerwas, ger när han rekommenderar en årlig läsning av ”Dogmatik i grunddrag”. Men, du kanske också borde läsa Martyn Lloyd-Jones.
Karl Barth: Det kristna dopet. Westerbergs 1949. "Die Kirchliche Lehre von der Taufe", föreläsningar i Gwatt, Schweiz 1943.
Den schweiziska teologen Karl Barth (1886-1968) är en av 1900-talets mest betydande teologer i den protestantiska huvudfåran. I Sverige är det framför allt Missionsförbundet "Equmeniakyrkan" som hämtat inspiration från Barth, till exempel genom Lars Lindberg som var rektor på Teologiska Seminariet på Lidingö 1985-1994.
Även om Barth är mest känd för sina insatser i troslära (dogmatik), så har han också varit professor i bibeltolkning (exegetik). Därför är det mycket intressant när en mogen Barth i dessa föreläsningar delar sina tankar om det kristna dopet. Till stor förundran bland hans anhängare i folkkyrkorna, vars praktik är att döpa spädbarn, så argumenterar Barth starkt för troendedopet, det vill säga dop först efter att dopkandidaten bekänt sin tro.
Barth kan inte se det annorlunda än som att dopet har en aktiv, snarare än passiv, dopkandidat:
"Vad exegesen beträffar, skall detta sägas. Dopet är i Nya Testamentet i varje fall också det oumbärliga svaret på en oundviklig fråga från den människa som kommit till tro. Det svarar nämligen på frågan om den gudomliga vissheten och om den gudomliga auktoriteten hos det ord, som människan först hört och redan i tro mottagit och bejakat. Det svarar på hennes begäran om denna besegling av hennes tro och på hennes bekännelse av det som hon erkänt vara föremålet för sin tro. Det svarar på hennes önskan att icke endast vara övertygad om Jesu Kristi gemenskap i sitt inre utan också att få syn på den en gång för alla. Den skänker henne detta svar genom att det håller fram för henne en bild, där hon själv icke är den första men väl den andra huvudpersonen, bilden av Jesu Kristi död och uppståndelse. Det målar för henne Jesus Kristus som den för henne korsfäste (Gal 3:1). Kan en önskan om något sådant vara felaktig? Kan denna akt själv ha en annan karaktär än att vara svaret på denna fråga från dopkandidaten?"
Till så kallade "omdop" är Barth tveksam:
"Nattvarden, predikan, bönen få och skola upprepas. Guds lov skall höras varje ny dag och varje ny timme. Dopets ära som en del i kyrkans förkunnelse är, att det sker en gång. Ty en gång har Kristus dött för våra synder och en gång har han uppväckts från de döda till vår rättfärdighet, en gång för alla."
Barth kom att utveckla sin ståndpunkt i "Den kyrkliga dogmatiken" band IV.4 1967. Handböcker föreslår att Barths lära om dopet där rör sig i anabaptistisk riktning, snarare än tillbaka mot folkkyrkan.
För baptister är Bibeln "högsta auktoritet som det nedskrivna Guds Ord och som fullt pålitligt för tro och levnadssätt". Det är genom noggranna studier av Bibeln som vi prövar vår praktik för dopet. Och visst finns det god grund för att "dopet av troende genom nedsänkning är det bibliska sättet att offentligt tillkännage lärjungaskap för dem som har ångrat synden och kommit till personlig tro på Jesus Kristus som Herre och Frälsare".
Vi kan vara trygga i den bibeltolkning som kommer ur vår tradition och som är förankrad i vår världsvida gemenskap av församlingar som har troendedopet som sin praktik. Men, visst är det intressant att en av den protestantiska huvudfårans främsta teologer kommer till liknande slutsatser!
Karl Barth var en av 1900-talets mest betydande teologer, dessutom kom han att påverka det svenska missionsförbundets teologi mycket i slutet av 1900-talet. Heidelbergkatekesen från 1563 är reformationens kanske mest ekumeniska sammanfattning protestantisk teologi där de glada nyheterna om Jesus står i centrum.
När Karl Barth här ger en kommentar till Heidelbergkatekesen ger det en introduktion till både Karl Barth och reformationens teologi. “Learning Jesus Christ Through the Heidelberg Catechism” visar hur Heidelbergkatekesen kan användas som utgångspunkt för att ett samtal om en teologi för samtiden.
Boken präglas av Karl Barths dialektisk teologi som i Sverige särskilt varit populär i Missionsförbundet genom teologen Lars Lindberg. Lars Lindberg var rektor vid teologiska seminariet på Lidingö och hans troslära "Ny skapelse" presenterade en barthianskt influerad teologi i det som senare skulle bli Equmeniakyrkan.
Nedan är Karl Barths rubriker till Heidelbergkatekesens frågor:
- Den enda trösten (Fråga 1-2)
- Guds åtal (Fråga 3-9)
- Guds dom (Fråga 10-11)
- Guds rättfärdighet (Fråga 12-18)
- Uppenbarelsen av Guds rättfärdighet (Fråga 19-23)
- Den enda sanna Guden (Fråga 24-25)
- Gud, världen och människan (Fråga 26-28)
- Jesus och Hans bröder (fråga 29-34)
- Guds rätta i Jesus Kristus (Fråga 35-44)
- Människans rätt i Jesus Kristus (Fråga 45-49)
- Riket i Jesus Kristus (Fråga 50-52)
- Gud är Ande (Fråga 53-58)
- Guds rättfärdighet och människans tro (Fråga 59-64)
- Guds rättfärdighet i dop och nattvard (Fråga 65-58)
- Trons grundande i dopets vittnesbörd (Fråga 69-74)
- Trons förnyelse i nattvardens vittnesbörd (Fråga 75-80)
- Församlingens rening (Fråga 81-85)
- Tro som lydnad (Fråga 86-93)
- Människan inför Gud (Fråga 94-103)
- Människan med hennes nästa (Fråga 104-112)
- Kraften i Gud bud (Fråga 113-115)
- Bönens mysterium (Fråga 116-119)
- Frihet till bön (Fråga 120-121)
- Bön för Guds angelägenheter (Fråga 122-124)
- Bön för människans angelägenheter (Fråga 125-127)
- Gud hör bön (Fråga 128-129)
Erroll Hulse kommenterar i boken "An Introduction to the Baptists" det intelektuella vakuum som uppstått efter att delar av baptiströrelsen lämnat reformationens teologi. Iställer fylls hålet med barthiansk och neo-ortodox teologi bland våra intellektuella. Det Hulse inte kommenterar är till vilken grad baptiströrelsens barthianer verkligen är goda representanter för det en mogen Karl Barth undervisade. Hulse gör dock en skarp analys av dagsläget i många baptistsamfund i västvärlden.
Det finns så många skatter att hämta i en stabilt reformatorisk teologi. Den engelska baptisten Andrew Fuller är här en sann förebild i att förhålla sig teologiskt till samtidsfrågor och den tyska församlingsplanteraren J.G. Oncken visar oss hur reformationens teologi ger glöd för att vinna själar för Jesus. Snarare än att läsa samtida amerikansk inne-teologi bör vi ägna lite tid till dem som gått före i vår del av världen.
"Men hur är det med det intellektuella vakuumet som arminianerna skapade? Många troende som har fått en disciplinerad intellektuell utbildning på universitet är inte nöjda med ytliga svar på sina frågor. Arminianism sviker i sina svar på deras frågor. Stora områden av sanningen undviks och försummas och frustrationen följer. Därför är det inte förvånansvärt att Barthianism – neo-ortodoxi – (modernism uppklädd på reformert språk) gjorde ett snabb intågande bland de intellektuella general-baptisterna. Hur kan neo-ortodoxins sluga villfarelse (och nyandlighetens villfarelser. övers anm.) motstås om inte de troende är uppbyggda i systematisk teologi? De använder sig av ett språk som ger sken av Guds suveränitet som de relaterar till alla livets områden. Det låter underbart. Men vi upptäcker att förespråkarna för denna läran är universalister och samtidigt förnekar att ”Hela Skriften är inspirerad av Gud.”".
