John Gill
John Bunyan, var separatist och sina ovanliga drag till trots var typisk puritan. I utmärkt kontrast saknade Gill Bunyans värme och ivrighet. Men att underskatta eller nonchalera honom är ett stort misstag. Han bilda en vändpunkt i partikulärbaptisternas rörelse som utvecklade till en ström med sitt eget drag i linje med hyper-kalvinism. Men vi ser först på mannen John Gill. Vid 11 år förvärvade han en grundkunskap i latin och grekiska. Det var i den ålder hans skolutbildning tog slut eftersom hans separatistiska föräldrar vägrade att gå med i obligatoriska skolgången för pojkarna på gymnasiet. Gill var glupsk efter lärdom och studerade på egen hand, och skaffade kunskap om hebreiska, filosofi och logik bland många ämnen. Han blev frälst och döptes som troende när han var 19 år gammal. Strax efter började han predika. 1719, 22 år gammal, fick han en kallelse till en församling i Southwark som blev känd för sin långa rad berömde pastorer: Benjamin Keach, Benjamin Stinton, John Gill, John Rippon och CH Spurgeon. Gill var församlingens pastor i 52 år och efter honom Rippon i 63 år, sammanlagt 115 år. Spurgeon beskriver i sin självbiografi fyra band sin företrädare på ett gnistrande sätt.
Gill var främst på rabbinsk kunskap som fick honom sin doktorsgrad från Aberdeen. Han var en djuptänkande och grundlig teolog och också en flitig författare. Han skrev en kommentar till Höga Visan som var hans första bok och som gavs ut 1728, det var den första i ledet till hans omfattande kommentarverk på hela Bibeln. Efteråt skrev han tre band på Body of Divinity och därefter var fyra band på The cause of God and Truth som försvarade kalvinism. Vad angår kalvinism sade Toplady: ”Det visst ingen annan som har behandlat det stora ämnet – Gudomlig nåd i sin vidd - närmare, förståndigare och så framgångsrik.” Gill ställde sig stenhårt mot barndopet och John Wesleys arminianism. Teologisk stod han bredvid hyper-kalvinister som syns i hans liv och verk, det är svårt att hitta referenser till mildare kalvinister. Det är värt att notera vi att i hans vänskapskrets finner Richard Davis, John Skepp och John Brine som var hyper-kalvinister. Hans litterära smak lutade åt Tobias Crisp och holländska ortodoxa som Witsius men också, lyckligtvis, Thomas Goodwin och John Owen. Gills svaghet var det han inte sade mer än det han sade. Hade han följt i John Owens fotspår skulle han säkert ha rankats bland de bästa teologerna. Han var en av de mest lärda män i baptisternas historia. Det är beklagligt att han begränsade evangeliet genom att aldrig kalla människor till omvändelse och tro. Vi sviker rättvisan till Guds Ord som kastar ljus på människans ansvar till omvändelse och tro och genom att hindra Kristi nådefulla inbjudan till alla berövar vi evangeliet av sitt verkliga innehåll. Inbjudningar och uppmaningar är för evangeliet vad uppvärmningsanordningar är för svenska hus under vintern. Stäng av den så fryser folket. Samtidigt som Gills svagheter ska uppmärksammas så att vi undviker dessa, ska vi också fokusera på hans starka sidor. Hans enorma kommentar som går igenom Bibeln vers för vers talar klart om en man med stenhård disciplin som alltid envist kämpade sig envist fram i sitt författarskap. Kristus förser sina tjänare med olika gåvor och ingen kan neka att Gills utnyttjande sin författarskapsgåva till max. T.ex. hans Body of Divinity är skriven med omsorg och är innehållsrik. Det finns de som räkna hans kommentar på Höga Visan det bäste som finns.
Hyper-kalvinismen är orsaken till varför väckelsen och dess verkan dröjde bland 1800-talets partikulärbaptister. Andrew Fuller var en av de ledande männen i kampen om att övervinna hyper-kalvinismen som hade spridit sig bland församlingarna.