Susannah Spurgeon del 4
Av David Whitworth
En tjock dimma och fuktig luft låg över London som ett täcke och spred sig över Clapham där familjen Spurgeon bodde mellan 1857-1880.Detta hade en skadlig effekt på herr och fru Spurgeons hälsa. Familjen fick rådet att flytta från Clapham, som en gång var en lantlig idyll, och längre bort från huvudstaden helst på höjden någonstans.
Gud i sin nåd och godhet ledde familjen att flytta till Norwood och berättelsen är påfallande.
Guds förunderliga vägar
På vägen hem efter Charles hade uträttat ett ärende, fångade hans blick ett hus med en till salu skylt utanför. Han stannade upp och fick tillstånd att gå på visning. Huset var byggt på Beula Hill i Norwood längst upp på kullen! Det var ett vackert hus och idealiskt för paret Spurgeons hälsa. Charles ville köpa huset men tänkte att huset var alldeles för fint för dem och övergav då alla tankar på husköp.
Då skedde en märklig och oväntad vändning. Några dagar senare fick han ett brev med ett erbjudande att lägga ett bud på huset i Norwood och samma dag kom en byggmästare till familjen Spurgeon i Clapham. Mannen hade tidigare reparerat huset hos dem och undrade om de var intresserade av att sälja sitt hus till hans bekant. Spurgeon förklarade då att han önskade köpa ett hus och om han kunde få ett rimligt pris så var han beredd att sälja. I Guds outgrundliga nåd skedde transaktionen.
1880 flyttade familjen Spurgeon från Clapham till 'Westwood,' Beula Hill i Norwood. Detta skulle bli deras sista hem här på jorden. Deras nya hem var långt bättre än det gamla. Inte bara var det längre bort från Londons tjocka dimma och buller utan rummen var rymligare och lämpligare än det i Clapham. Paret hade under många år haft svåra sjukdomar och var också tidvis mycket svaga. Deras hälsotillstånd försämrades genom flytten men efter två veckor i det nya hemmet förbättrades hälsan betydligt. Huset hade sin egen lilla park där Charles och Susannah kunde strosa omkring vilka gav dem stor glädje.
Livet i den nya omgivningen
Lördagarna ägnades åt förberedelsen inför söndagens predikningar i Spurgeon hemmet. Charles ropade på Susannah från kontoret för att få hjälp med förkunnelsen. Han satt vid sitt skrivbord med en mängd uppslagna kommentarer och bredvid var en fåtölj för Susannah där hon ofta fick sitta och läsa från de kommentarer som Charles hade lagt fram. Detta var lyckliga stunder för paret Spurgeon och ibland när Charles inte kunde finna söndagstexten så frågade han Susannah: 'Gumman, vad skall jag göra?' och hon uppmuntrade honom. Ibland kunde hon ge honom en bibeltext som han fastnade för och han var snabb att berömma henne för det efter han hade predikat. Susannah sade att hon blev bekant med puritanerna och andra predikanters böcker som hon annars inte hade blivit om hon inte hjälpt sin make.
Flytten till Norwood skulle ha en god effekt på Charles hälsa men den plågsamma gikten han led av blev aldrig bättre. Han fortsatte med sina resor till Mentone i Sydfrankrike som han gjort alltsedan början på sjukdomen för att få lindring. Hans skov med värken blev längre och längre och smärtan mer akut. Gikten spred sig till hans högre hand och arm. I början reste Susannah med honom men när hon blev rörelsehindrad och resorna alltmer besvärliga för henne och var hon tvungen att stanna hemma.
Dessa långa stunder från varandra skapade en övermäktig längtan efter varandra. Charles skrev till sin älskade Susannah varje dag och beskrev sin dag i minsta detalj. Genom sin brevväxling uttryckte de sin kärlek till varandra i en vacker poetisk stil. Dessa kärleksförklaringar kan för oss idag låta mycket konstgjorda men var inte helt främmande för dåtidens människor.
Trots att fru Spurgeon led så mycket av sin sjukdom arbetade hon outtröttligt med pastorsfonden, bokfonden och startade ett soppkök för de som hade förlorat sina jobb på grund av den hårda vintern och samtidigt skänkte hon bort kol till de behövande.
Dödens intrång
Då Charles återvände hem från en av sina hälsoresor till Mentone i februari 1891 var han mycket friskare än han hade varit på länge men det var bara tillfälligt. Efter hemkomsten försämrades hans hälsa allvarligt och nyheterna nådde ut i hela Storbritannien. Susannah och Charles fick mängder av brev från människor i alla samhällsskick inklusive premiärministern Gladstone. Charles tillfrisknade aldrig och i oktober 1891 reste han för sista gången till Mentone, denna gång i sällskap med sin fru och några nära vänner. Som alltid vårdade Susannah sin make med den yttersta kärlek och hängivenhet men efter att han varit medvetslös i fem dagar flyttade han till den himmelska härligheten 31 januari1892
Mitt i den stora hjärtslitande bortgången och saknaden som Susannah uplevde, tröstade hon sig själv med tanken på att hon också en dag skulle vara med sin älskade Charles. Det lilla sällskapet stod på knä och bad tillsammans. Susannah tackade Herren för den ovärderliga skatt Gud hade lånat åt henne och sökte nåd och styrka inför framtiden.
Fru Spurgeon tillät aldrig sin sorg att distrahera henne från uppdraget i Mästarens tjänst. Bokfonden och pastorsfonden var lika framgångsrika som de alltid hade varit. Hon ägde en sällsynt litterär gåva som inte var olik sin mans och skrev ett antal böcker. Det största arvet som hon lämnade till eftervärlden var autobiografin om sin make. Denna var en samling av hans dagböcker, brevsamlingar, predikningar och böcker. Materialet samlades in med största omsorg och noggrannhet.
På sommaren 1903 blev hon sängliggande i lunginflammation som hon aldrig återhämtade sig ifrån. Hennes jordiska liv slutade 22 oktober 1903. När slutet var nära var ansiktet på henne lysande med himmelsk strålglans. Hon utropade: "Dyre Jesus! dyre Jesus! Jag ser Kungen i sin härlighet!" Dessa var hennes sista ord och Susannah trädde äntligen in i den himmelska härligheten som hon så hade längtat efter.
Låt oss få tacka Gud för Susannah Spurgeon och för ett föredömligt äktenskap. Hon behövde inte vara oberoende av Charles för att leva ett fullbordat liv. Paret levde ett ömsesidigt underordnat liv och hon fick stor frihet för att utveckla sina gåvor.
Sådana par behövs även i dag i Jesu Kristi församling, de som vill leva frimodigt för Herren och förhärliga Gud i den uppgift de har fått för att tjäna Kristus och Hans folk.
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
David Whitworth » Calvinismen i Historien Hugenotterna: ”Hej Åke! Tack för de uppmuntrande orden. Det var intressant att ta del av din h..”
-
Åke Sandahl » Calvinismen i Historien Hugenotterna: ”En mycket bra genomgång av hugenotternas framgångar på svensk mark! Eftersom jag..”
-
David Whitworth » Väckelsen i New York 1858 del 1: ”Hej Rune Tack för uppmuntran. Rolig att bloggen har varit till nytta på bönesam..”
-
Rune Lundström » Väckelsen i New York 1858 del 1: ”Tack för denna sammanfattning av böneväckelsen i USA. Ska berätta om den på en b..”
-
Jonas » Gunnar Westin - Den kristna friförsamlingen genom tiderna: ”Hej Anette Det finns en tydlig tradition till 1500-talat. Men, det finns också e..”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
politisk teologi j.bunyan m.luther kyrkoåret b.keach j.owen app film m.loyd-jones d.bonhoeffer dopet calvinpåsvenska a.wiberg apologetik anabaptist predikan katekes musik biografi reformationen etik sverige traditionen böcker baptist troslära j.calvin pingst väckelse gudstjänst bön ecklesiologi helgelse evangelium konst upplysningen k.barth j.edwards katolicitet församlingsplantering ungdom bibelteologi minibibliotek förbundsteologi amerika princeton ledarskap