Andrew Fuller 1754- 1815
Fuller växte upp under Gills förkunnelse och mönster. Han skrev senare: ”Pastorn hade sällan något att säga till någon annan än de troende.” Vid 15 års ålder upplevde Fuller en intensiv övertygelse om synd och pastorn kunde inte råda honom till något bättre än att säga ”Ta del av nådemedlen och må Gud kalla dig när tiden är inne.” Fuller trodde att han kunde få hjälp för sin själs plågor om han bara hade vetat att inga förutsättningar behövs för att kommer till Kristus. Han blev döpt som troende 1770 efter att har bearbetat sina svårigheter. 18 månader senare träffade han på ett grovt fall av antinomism, (andlig oordning,. Övers anm.) detta är en planta som blomstrar i hyper-kalvinismens grogrund. En församlingsmedlem var berusad och ursäktade sin synd med att det inte var hans fel. Fuller tog en diskussion med mannen men blev tillrättavisade bara för han var ung. Hela församlingen blev indragen och så småningom krävde församlingen pastorns avgång för att han gav sitt stöd till Fuller. Han lade ansvaret på oss för våra handlingar eftersom vi inte är stockar och stenar. Vid 21år blev Fuller pastor i en församling i Soham och 7 år senare flyttade han till Kettering. Tidigt i sin pastors tjänst fick han mycket hjälp från Bunyans och Gills böcker. Han upptäckte snart skillnaden mellan dem. Båda männen trodde på predestinationsläran, men Bunyan trodde till skillnad från Gill, på fria inbjudningar till evangelium. I början drog Fuller slutsatsen att Bunyan hade fel men efter vidare tänkande under bön och bibelstudier övertygades han om att Bunyan hade rätt i alla fall. 1776 började Fuller uppmana folk till omvändelse från synd och till tro på Kristus. Det gjorde inget stort intryck på församlingen och det var en av anledningar som fick honom flytta från Soham till Kettering.
Denna utveckling i frågan om Guds suveränitet och människans ansvar ledde honom till vidare studier, bön och efterforskningar Han började då ordna sina anteckningar. Utifrån dessa kom ett manus som blev en bok med titeln The Gospel Worthy Of All Acceptation. Han var rädd att publicera den men hans vänner övertalade honom. Den gavs ut 1784 och den orsakade direkt en storm. Han var ansatt från alla håll, hyper-kalvinister på ena sidan och generalbaptister från den andra. Vid den tiden avskydde Fuller både hyper-kalvinism och arminianism. Han var väl rotad i puritansk teologi och utan fara för avvikelser. Hans teologi var biblisk välgrundad och balanserade med förstånd, och med ett järngrepp höll han sig till paradoxen predestinationsläran och människans ansvar. Han hade ingenting gemensamt med de ytliga föreställningar av de som tror på fria viljan och skrev till John Ryland ”Om partikulärbaptisterna skulle bryta kontakt med mig går jag hellre genom världen ensam än att identifiera mig med de arminianska baptisterna”.
Fullers bok öppnade upp hela frågan om syndarens moraliska ansvar vad angår evangeliet. Det gjorde ett kraftigt intryck på sin samtid och har varit till välsignelse alltsedan. Hans sätt att skriva var ledigt och mångsidigt och han skrev om en mängd ämne som avslöjade och tog itu med sin tids villfarelser. En av hans bäste verk var kommentaren på 1 Moseboken, som Spurgeon hade höga tankar om. Han beskrev det ”djupt, skarpsinnigt och fyllt med evangeliets sanning”.
Fuller var sekreterare i partikulärbaptisternas missionssällskap från dess grundande 1792 intill hans död 1815. Hans omfattning av hans verk är kolossal. Han var outtröttlig i sin strävan att främja det som måste anses som Storbritanniens första riktiga missionssällskap. Sällskapets inverkan för att stimulera missionsintresset och inspirera uppkomsten av andra missionssällskap kan inte mätas. På puritankonferensen 1959 gav T.E.Watson ett utmärkt föredrag om Fullers konflikt med hyper-kalvinismen och sa ”Det är ingen överdrift att säga att Careys mission till Indien var en logisk utgång av Fullers befrielse från hyper-kalvinismen. Fuller betonade att evangeliet var värdig allt erkännande från vilken Carey drog slutsatsen att detta erkännande borde framhållas för hela mänskligheten.”