Arvid Gradin pietist och herrnhutare

Arvid Gradin i rysk fångenskap
Johan Dellner
Förlaget Filadelfia, 1935
 
Det finns så mycket gott i den pietistiska herrnhutismen som tog sin början på Nikolaus Ludwig von Zinzendorfs gods 1722:

• Istället för torr teologi och hierarkisk organisation vill man sätta fokus på Jesus och försoningen, detta i en enkel och uppriktig gemenskap. På många sätt en luthersk parallell till de brittiska puritanerna. Fokus på den korsfäste Jesus Kristus med plats före känslor och andliga upplevelser. En hjärtereligion med Kristus i centrum.
• Missionsglöden var stark och missionärer sändes ut över världen. Inte minst Sverige påverkades av herrnhutarna som på många sätt lade grunden för den svenska frikyrkan.
• På det stora hela var man goda lutheraner som kunde skriva under på augsburgska bekännelsen. Ja, kanske var man mer lika Luther själv, än den lutherska kyrkan som i viktiga delar utvecklats i en annan riktning.

Därför vill jag så gärna gilla Arvid Gradin (1704–1757), en svensk teolog som spelade en viktig roll i metodisten John Wesleys utveckling. Gradin tjänade i viktiga roller i Zinzendorfs rörelse och man kan tänka att så mycket uppbyggligt kunde komma ur läsning av denna bok. Men, trots att boken är utgiven på Filadelfia Förlag och borde ha drag av helgonbiografi så går det liksom inte att riktigt gilla Arvid Gradin och herrnhutarna:

• Kanske är det alla viktiga beslut som tas genom lottdragning, det är bara så oansvarigt.
• Eller så är det herrnhutarnas religiösa språk som handlar så mycket om mystik kring Lammets sår att det till slut blir obehagligt.
• Men, mest av allt är det kanske att det så djupt knyter an till mina egna erfarenheter av svensk frikyrkorörelse, där erfarenheten kan hamna så i centrum att man i praktiken tappar Bibel och troslära och erfarenheten blir kung över allt.

Johan Dellner har gjort ett gott hantverk med boken, och de många citaten och översatta texterna gör att man kommer nära Arvid Gradins tro och liv.