2015 > 02
Utdrag ur "Vår uppgift såsom samfund och kristna" från samlingen "Ax från ett 50-årigt arbetsfält".
Av K.O. Broady 1898
"Gå därför och gör alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, lär dem att hålla allt vad jag har befallt er."
(Matt 28:19-20a Svenskbibel)
Det uppdrag, Jesus gav till sina lärjungar, då han stod färdig att lämna dem i synlig måtto, lyder ”Gå fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem till fadrens, sonens och den helige Andes namn, lärande dem att hålla allt, det jag har befallt eder”. Och vi uppmanar hela den kristna världen att invända mot oss och överbevisa oss om att vi tagit fel, då vi fattat detta så, att vi skola göra alla folk till lärjungar, döpande lärjungarna och undervisa dem. Vi tar himmel och jord till vittne för detta.
Uppdragets andra punkt lyder ”döpande lärjungarna”. O, att du kristna kyrka fick det klart för dig, så skulle ditt liv och din framtid gestalta sig annorlunda. Du har ej givit akt på det de sista 1600 åren, utan i denna punkt har du farit vilse.
Vi är en liten svag skara baptister, och dock kan ingen annan än Gud tillstoppa vår mun; och han skall ej göra det. Nej, är vi trogna i vår kallelse, ska vi vinna framgång. Det är åt troheten, som Gud har lovat sin välsignelse.
Vi har emellertid inte annat att vänta oss från vissa håll än motstånd och förföljelse. Jesus måste lida för sanningens skull, och vi har att vänta oss detsamma. Vad var de då, som stod sanningen emot på Kristi tid och fällde domen över honom? Jo, det var det religiösa intresset. Det politiska intresset, personifierat i Pontius Pilatus, doppade sina händer i det religiösa intressets vatten och sade sig fri från skulden till Jesu död, men det religiösa intresset ropade: Jag ta ansvaret på mig. På samma sätt har det religiösa intresset fortsatt stått emot sanningen. Men det har inte varit det religiösa intresse, som Kristus skapat, utan det, som världsväsendet skapat. Det finns människor, som står emot Gud och hans sanning och ändå är så förblindade att de tror sig tjäna Gud därmed. Emot allt detta har Gud skapat ett baptistsamfund även i vårt land. Vad är då vår mission som baptister här i detta land, som vi håller för att i många avseenden vara det bästa på jorden? Jag har kommit i beröring med många olika folkslag, men aldrig funnit ett folk, som är bättre än vårt eget. Det må sägas, fastän jag inte är svensk medborgare. Därför älskar jag detta land och detta folk. Ja, vår uppgift är att göra detta folk till Kristi lärjungar och döpa dessa lärjungar och lära dem att hålla att det, som Kristus har befallt. Må vi då först se till, att vi själva lyder Kristi bud. Dopet till Kristus är hela människans neddoppning i vatten till fadrens, sonens och den helige andens namn och tillkommer dem, som kommit till levande tro på Kristus Jesus och själva bestämt sig för att höra honom till. Vad som än kan invändas, men ingen kan påstå, att de späda, nyfödda barnen själva kan välja att låta sig döpas. Må vi ej låta leda oss av förvända åsikter.
Av David Whitworth
Grevinnan Selina av Huntingden spelade en framsynt roll under 1700-talets övergripande väckelse i bl.a. Storbritannien, USA, Holland och Tyskland. Hon föddes 1707 och hennes liv sträckte sig över den största delen av seklet. Selina kom i kontakt med och påverkade de stora väckelsepredikanterna George Whitefield, bröderna Wesley, Philip Doddridge, Daniel Rowland m.fl.
Hon föddes i en ansedd familj men upplevde en tragisk barndom i ett trassligt hemförhållande. Någon trygghet kände hon inte till förrän hon gifte sig 21 år gammal med Theophilus Hastings, Greve av Huntingden.
Selina hade ett lysande ordningssinne och var samvetsgrann och känslig samtidigt som hon hade ett hetsigt temperament och viljestyrka.
Familjen Hastings var välbärgade och umgicks ofta med kungligheter. Den unga grevinnan hade allt som kunde köpas för pengar men hon var ändå orolig, vemodig och missbelåten. Allt detta förändrades genom hennes svägerska Margarets vittnesbörd om frälsningen. Selina ville också ha den inre frid och glädje som Margaret hade hittat i sin frälsare. Efter intensiv bön kom hon till tro och omvändelse i Kristus. Den omedelbara förändringen var påtaglig och hennes tjänsteflicka märkte att grevinnan i flera månader hade behärskat sitt temperament. Hon sökte gemenskap med metodisterna och detta ansågs vara lika med att begå socialt självmord i de aristokratiska kretsarna.
Selina upplevde mycket sorg i familjen. Hennes två söner, 11 och 13 år, dog inom loppet av åtta månader. Hennes man Theophilus fick en stroke och dog 1746 helt oväntat. Grevinnan var då bara 39 år. Det såg ut som om hennes liv att hade tappat sin mening men motsatsen bevisade annat.
Efter Theophilus bortgång ledde Selinas vänskap med Howell Harris och Philip Doddridge henne allt närmare de kalvinistiska metodisternas läror.
Grevinnan ordnade så fort som möjligt ett möte med George Whitefield efter sin hemkomst från USA 1748 och anställde honom som huspredikant. Hon bjöd hem politiker, aristokrater och kungligheter så att de fick höra George predika.
Selinas nöd för de ofrälsta var outsläcklig. Hon var nu drygt 40 år och stod på tröskeln till en utomordentlig tjänst i Guds rike.
När grevinnan var på besök i Brighton 1757 kom det fram en främmande kvinna till henne på gatan och sade: "Madam du har kommit!". Grevinnan blev förvånad och frågade henne hur det kom sig att hon kände henne. Kvinnan berättade att hon hade sett Selina för tre år sen i en dröm som hon aldrig glömde och i drömmen var kvinnan lång och klädd som Selina. Kvinnan insåg att personen i drömmen skulle uträtta mycket gott i Brighton.
Med en sådan inspirerande inledning till hennes besök i Brighton kom grevinnan igång med bibelstudier för kvinnor. Många av dessa kvinnor blev frälsta och detta ledde också till många andras frälsning i staden.
1759 var det så många frälsta människor i staden att det blev ett stort behov av att bygga ett kapell som kunde ta emot dem. Selina var förmögen men hennes pengar var investerad i gods. Genom att låna pengar av vänner och sälja en del av sina smycken kunde hon samla ihop kapitalet som behövdes för att bygga ett litet kapell som öppnades 1761. Lite senare samma år öppnade hon ett kapell till 16 kilometer bort.
Hennes blickar lyftes ännu längre bort till Bath, en spa-ort som var de rikas lekplats. Projektet att bygga ett kapell var en djärv satsning som gav resultat. Lord Chesterfield, som bodde i närheten av kapellet, lånade Grevinnan sin herrgård i Derbyshire för att öppna ett kapell till i en av de stora salarna och snart var evangeliets framgång ett faktum i Derbyshire. Det omfattande kapellbyggandet fortsatte men det var en stor brist på predikanter till dessa kapell. Många av Selinas vänner som var brinnande facklor i väckelsens tjänst hjälptes åt. William Romaine, Henry Venn, John Berridge, Howell Harris och andra turades om att predika.
Grevinnan vädjade till anglikanska kyrkan att ordinera män med evangelisk övertygelse men hon vann inget gehör. Tiden var nu inne för metodisterna att utbilda sina egna predikanter. Selina delgav sin vision med Howell Harris som bodde i staden Trevecca i Wales och han hade också haft samma vision länge. Tillsammans gjorde de upp planer för en bibelskola. De förverkligades med köpet av en gammal bondgård i närheten av Harris hem i Trevecca.
Grevinnan var nu 60 år och hennes hälsa var vacklande. Hon skulle nu ge sig in på det mest krävande projektet i sitt liv. Hon finansierade allt som behövdes till den nya bibelskolan. Nästa steg var studentrekrytering. Selina planerade outtröttligt för studenterna och försåg dem med husrum, kläder, hästskjuts och pengar för resan till Trevecca. Hon anställde lärare och planerade studenternas läroplan. Hon krävde den högsta standarden så ibland kunde hon vara diktatorisk, men studenterna visste att hon älskade dem och ville deras bästa. Bibelskolan började sin verksamhet i augusti 1768 och Selina var då 61 år.
Under hennes livstid utbildade bibelskolan 250 unga predikanter och några av dessa män var bland de bästa predikanterna på sent 1800-tal. Om inte det hade varit för Trevecca Bibelskola skulle aldrig dessa unga män fått den utbildningen de fick. Selina hade en längtan att öppna kapell var än det var möjligt och installera sina predikanter där.
Självklart begick grevinnan sina misstag men det var ingen så bedrövad över som hon själv. Framförallt är hon ihågkommen för hennes outtröttliga glöd för de ofrälsta.
Selina var medlem i den anglikanska kyrkan men när hon uteslöts 1782 hade hon byggt 116 kapell. Dessa blev kollektivt kända som Grevinnan av Huntingdens anslutning(eng. connexion). Vid 80 års ålder jobbade hon åtta timmar om dagen. Selina flyttade in i den eviga härligheten 84 år gammal, 19 juni 1791. Hennes sista ord var: "Mitt arbete är färdigt, det enda som är kvar är att flytta hem till min himmelske Fader".
Hyllningar var många till den modiga Selina. August Toplady sa: ”Hon är den dyrbaraste och mest gudfruktiga kristna person jag känner” och Philip Doddridge uttryckte det så här: ”Hennes själs styrka är förbluffande.
Selina var en ärorik, hövisk och fantastisk kvinna som genomförde stora bragder på 1700-talets förnyelse (eng. awakening)..
Av David Whitworth
I dessa bloggar har vi varit på en väckelseresa. Färden började i Sverige, fortsatte till Schweiz och sen över Atlanten till USA. På resan har vi träffat många människor och sett hur Gud i väckelsen frälste massvis med människor från alla samhällsskikt.
Vår resa fortsätter nu tillbaka över Atlanten till Storbritannien men också en resa tillbaka i tiden till 1700-talet.
1700-talets första del var ett andligt och moraliskt virrvarr i både USA och Storbritannien. Oxfordhistorikern John Walsh skrev om vad som kännetecknade tidsåldern:
- Ett påtagligt förfall av pastorernas bibliska auktoritet.
- Rationalismens tillväxt och massiva angrepp på de kristnas uppenbarelsetro.
- Tillväxt av materiell välgång och lyx.
- De ungas lättsinnighet och likgiltighet inför andliga ting.
- En känsla av andlig kraftlöshet bland de gudfruktiga.
Benjamin Keach beskrev tidevarvet så här: "Har det någonsin varit en tid då svordom, hädelse, otukt, fylleri, frossande, självupptagenhet och begär varit värre än nu?"
De anglikanska biskoparna var först och främst politiker och utförde sina kyrkliga ämbeten när tiden tillät. Prästerna var inte heller bättre, de var upptagna med filosofi, rävjakt, politik och superi m.m.
Ett kunnigt vittne från den tiden beklagade att evangeliets förnämliga läror sällan blev predikade. Läror om Kristi korsfästelse som det enda hoppet för fallna människor, frälsningen genom hans försonande blod och helgelse genom Anden ansågs som gammalmodiga. Det kristna livet förklarades som ett moraliskt liv uppnått genom goda gärningar.
Det var mot denna bakgrund som George Whitefield gjorde sin entré och blev en centralfigur i väckelsen. Han blev en av väckelsehistoriens mest hedrade människor. Han upplyste mörkret med budskapet om pånyttfödelsen och rättfärdiggörelsen allena, han införde hoppet i en dyster omgivning.
Whitefield föddes i Gloucester i England 1714. Hans pappa ägde det finaste hotellet i staden men han dog redan när George var två år gammal och det blev då hans mamma som ensam uppfostrade honom. Hans skolgång var inte någonting märkvärdigt och han var ämnad till att arbeta på hotellet, men hans mamma hade större planer för honom. Genom hans moders envishet och hennes generösa vänner, som betalade Georges utbildning, kunde han 1732 börja livet som student på Oxford University.
Följande år träffade han bröderna Wesley. De hade grundat ett sällskap som är välkänt i historien som "heliga klubben". Klubben bestod av tio eller flera studenter vars syfte var att utöva religiösa gärningar som att be, fasta och avstå från vad de ansåg som världsliga nöjen. George gick med i klubben men dessa religiösa aktiviteter gav honom dock ingen frid med Gud.
Whitefield frälstes 1735, 21 år gammal. Han fick en bok av Charles Wesley med titeln The Life of God in the Soul of Man skriven av puritanen Henry Scougal. Enligt sitt eget vittnesbörd var det en bok som skakade om honom. Han konfronterades med att egenrättfärdighet inte räcker till frälsning och att det bara är pånyttfödelse som räknas inför Gud. Ändå försökte han prestera frälsningen. George kämpade ivrigt med att bli frälst och gick på asketismens extrema stig men förgäves. Till sist när alla hans resurser hade tagit slut steg Gud in och frälste honom. I den stunden fylldes hans själ med obeskrivlig himmelsk glädje.
Whitefield var snabb att komma igång och predika, men den anglikanska kyrkan förbjöd honom för att han betonade pånyttfödelsens nödvändighet och inte gärningar för att bli frälst. Det var inget problem för honom! Lördagen 17 februari 1739 predikade han för första gången under bar himmel. Han predikade för en grupp kolgruvarbetare i Kingswood, ett kolgruveområde i utkanten av Bristol. Arbetarna med sina familjer levde i yttersta fattigdom och förnedring, de slösade sina liv i superi och våld. Det var vändpunkten inte bara för honom utan också för kyrkans historia. Whitefield trivdes med att predika utomhus och skulle så småningom predika på ängar, kyrkogårdar, fabriker, fartyg och pubar m.m. Han tog tillvara varje tillfälle att vittna om sin tro privat så väl som offentligt.
Det första friluftsmötet drog 200 människor och inom loppet av sex veckor predikade han flera gånger i veckan och ibland inför tusentals människor. På mötet i Kingswood fick en stor skara kolgruvarbetare en djup övertygelse om sin syndfullhet. Bevisen på detta var de vita rännorna av tårar som rann nerför deras kolsvarta kinder. Arbetarnas liv förändrades genomgående efter omvändelsen och trosögonblicket.
Väckelsen hade slagit rot i England! I denna väckelse med sina sammangående strömmar i Wales, Skottland och USA var det Whitefield som gick i spetsen. Arnold Dallimore räknade ut att George predikade ca 18000 predikningar till folksamlingar som ibland bestod av omkring 10000 till 15000 människor. Han predikade över 34 år mellan hans frälsning och bortgång. Han besökte Wales regelbundet, Irland två gånger, Skottland 14 gånger och korsade Atlanten 13 gånger.
Whitefield kom inte undan kritik för hans betoning på nödvändigheten av pånyttfödelsen och Andens verk i människors hjärtan. Kritikerna ansåg det som fanatism. Vi får inte romantisera kyrkohistoriens stora människor och sätta upp dem på piedestal för de hade sina skavanker som oss alla. Så var också fallet med Whitefield som bidrog till kritiken mot honom genom sitt utspel om att frälsningsvisshet tillhör den frälsande trons väsen. Påståendet kom på hans andra predikotur i USA. Senare ångrade han sig och erkände att han hade varit ovis och förhastad. Enligt honom själv talade och skrev han ofta "i sin egen ande när han trodde att den helige Ande var med honom i tal och skrift".
I väckelsens tidigare skede drog han till sig anklagelser om fanatism för att han predikade utomhus men han tillbakavisade kritiken genom att hänvisa till Paulus i Apostlagärningarna. "Var inte Paulus", frågade Whitefield, "beredd att predika där tillfälle uppstod och inget fick stå i vägen för honom från att vinna hedningarna till frälsning?" Det var samma sorts glöd som blev Whitefields drivkraft i hans oavlåtliga resande över land och hav för att vinna människors frälsning.
Engelsmannen John Owen (1616–1683) var en av sin tid mest betydande protestantiska teologer. I honom möter man samtidigt en radikalt protestantisk teologi och en djup katolicitet. Tydlig med Bibel och evangelium och samtidigt en teolog av och för hela Kyrkan.
Ett exempel på katolicitet är Owens mindre katekes där han går igenom grunderna om Kristus och planerar att också göra utläggningar av trosbekännelsen, de tio budorden och Herrens bön. Även om det senare inte förverkligades ser vi ändå en attityd av att bygga undervisningen på samma grund som den odelade kyrkan byggde på under sina första 1000 år.
Ett andra exempel på katolicitet är hur han arbetar med de allmänna kyrkomötenas teologi och lägger vikt vid dem, samtidigt som han låter Bibeln tydligt ha sista ordet. Djupt beläst i kyrkans lärare från samtiden och från alla tider kunde Owen lära av de bästa och pröva mot Bibeln. Owens starkt reformatoriska teologi får ett särskilt djup i och med att han inte var främmande för att möta invändningar från kyrkofäder eller den samtida romersk-katolska kyrkan.
Idag gör vi särskilt gott i att inspireras av John Owens vilja att lyssna till röster från den världsvida universella kyrkan i alla tider och ge vårt bidrag till det samtal som pågått i tvåtusen år.
I våra tider får Sola Scriptura ibland vrångbetydelsen ”endast Skriften”, på ett sätt som gör att vi förlorar kontakten både med allmänkristen och reformatorisk tolkningstradition. Teologin kan då driva åt väldigt många håll och ibland helt förlora ett frälsande evangelium. Man ser ibland också att det allmänna prästadömet tas som intäkt för individualism och kan ge en bristande förståelse betydelsen av kyrkans lärare.
En särskild utmaning för baptister är att hitta sunda former för Sola Scriptura. Att finna vägar för att låta tolkningen av Bibeln att formas av den lokala bibelläsande gemenskapen i dialog med församlingar man i är samarbete med. Att samtidigt låta rösten från den världsvida kyrkan får höras in i det lokala samtalet över en öppen Bibel. Ett tolkningsarbete där Bibeln är den dominerande rösten och alltid har sista ordet. Där vi ödmjukt tillsammans söker Bibelns röst in i församlingsgemenskapen och tar hjälp av kristna röster från alla tider och från hela världen. Kanske är det så vi skapar en baptistisk katolicitet, radikalt protestantiska, tydligt baptistiska och samtidigt en del av den universella världsvida kyrkan.