Generalbaptisternas budbärare

Är den bibliska undervisningen att församlingen ska ha två ämbeten: Äldste och församlingstjänare? Eller finns det grund för ett tredje ämbete? Mångas tanke är att ett tredje ämbete skulle vara biskop i den form som lutheranerna har det. Generalbaptisterna föreslår en annan form för det tredje ämbetet: Budbäraren.
 
Partikulärbaptisterna – två ämbeten
I 1689 års baptistbekännelse så kan man se att partikulärbaptisterna hade två ämbeten i församlingen: äldste/församlingsledare och församlingstjänare/diakon.
 
”8. En enskild församling, samlad och helt organiserad i enlighet med Kristi tanke, består av tjänstemän och medlemmar; och de tjänstemän som Kristus angivit ska utväljas och avskiljas av församlingen (som på detta sätt kallats och samlats), särskilt för att förrätta förordningarna och utföra sin makt eller plikt, som Han anförtror dem, eller kallar dem att göra, och som ska fortsätta ända till världens slut, är församlingsledare eller äldste, och församlingstjänare. Apg 20:17, 28; Fil 1:1” (1689 Kapitel 26 paragraf 8)
 
Generalbaptisterna – tre ämbeten
Generalbaptisterna vid samma tid hade annan lära om församlingens ämbeten. Man lade till budbärare/apostel som en tredje form av ämbete. Thomas Grantham (1633/34-92) var en av de främsta ledarna för generalbaptisterna i sin tid.  Han beskriver budbärarna som resande och tjänande flera församlingar. Budbärarna planterar församlingar, hjälper församlingar t.ex. med organisationsfrågor och stöttar församlingar i kampen mot villolära. Man kan sammanfatta budbärarens uppgift i dessa tre punkter:

• Predika evangelium
• Undervisa och stärka församlingar
• Försvara evangelium mot angrepp 

Eller med Granthams egna ord om budbärarnas uppgifter:
 
”1. När det gäller den lagliga makten, eller auktoriteten, att predika evangelium på alla platser, vid alla tider, till alla personer, så som tillfälle och möjlighet ges av Guds försyn, ska detta ges dem. Mark 16:15. Matt 28:19,20.
2. Outtröttlig arbetsamhet i att undervisa och stärka både pastorer och församlingar (främst de som är nygrundade i tron) i allt Guds råd, och genom att arbete med att fullkomna det som brister gällande tron i någon av församlingarna. Apg 20:31. Apg 19:1-6. 2 Kor 11:28. 2 Pet 1:12, 13, 14, 15. Tit 1:5.
3. Tillsatta för att försvara evangelium, eller den lära som en gång gavs, mot falska apostlar, eller sådana som för in falska läror, Fil 1:27,17. 1 Tim 1:3. och också stärka vissa pastorers händer mot de som vill ta deras position, eller sådana som föraktar Kristi tjänare. 3 Joh 1:5. 1 Tim 1:17. Gal 4:17,18.” (Christianismus Primitivus 1678)
 
Risken att budbäraren förvandlas till ärkebiskop
Inom generalbaptisterna var man medveten om risken att budbärarämbetet riskerade att ställas över församlingarnas äldste, som en baptistisk version av den anglikanska statskyrkans biskopar och ärkebiskopar. En viktig åtgärd var att säkra att budbärarna sändes ut från enskilda lokala församlingar och inte från någon central organisation.
 
I samtida svenskt sammanhang
I svenska frikyrkoförsamlingar idag kan det vara värt att reflektera över de senaste årens dragning mot centralstyrning. Pingst har en av samfundet avlönad riksevangelist. Equmenikyrkan börjar om några dagar en kyrkokonferens som bland annat tar upp frågan om lokalpastorer, en av många frågor som handlar om en tilltagande centralisering i Equmeniakyrkan. Är en viss mån av centralstyrning bra? Hur hanterar vi centralstyrning på ett bra sätt så att vi inte för dess nackdelar och faror? Många frågor …