CG Hjelm Döparerörelsens väg genom tiderna

Döparerörelsens väg genom tiderna
C.G. Hjelm
Förlaget Filadelfia, 1946

Ibland får man höra att baptiströrelsen är en amerikansk import, en nymodighet utan rötter, en väckelserörelse utanför Kyrkan med stort K. Därför är det nyttigt att läsa en bok som denna av pastor C.G. Hjelm (1903-1965). Vi får här se att döparrörelsen, som baptisterna är en del av, till sitt ursprung är europeisk och att rötterna går ända tillbaka till Johannes döparen.

I alla tider har det sedan funnits väckelserörelser av fria församlingar som protesterat mot statskyrkans villfarelser och återgå till urkristendomens organisation och förkunnelse. Dessa församlingsrörelser utsattes ofta för svåra förföljelser, och kanske är det inte så konstigt att de under dessa svåra förhållanden ibland var omogna i sin teologi och kunde bejaka det som vi idag kan se som villoläror. Men, ibland så är rapporter om deras villoläror också en del av den propaganda som den etablerade kyrkan drev mot dem.

Dagens friförsamlingsrörelser har så bland annat montanister, valdenser, albigenser, husiter, mennoniter och hutteriter som föregångare. Det betyder att dagens anabaptister, baptister och pingstvänner har djupa rötter i en gren av den historiska kyrkan som hela tiden funnits vid sidan av statskyrkosystemet.

För C.G. Hjelm är brytpunkten när den romerska kejsaren gör kyrkan till en statsinstitution. Statens inblandning i kyrkans angelägenheter börjar vid mötet i Arles år 314 och fortsätter tydligt i kyrkomötet i Nicea år 325. Här sker övergången från frikyrka till statskyrka. Så fortsatte det också, även reformatorerna Martin Luther (1483- 1546), Huldrych Zwingli (1484-1531) och Jean Calvin (1509-1564) förordade statskyrkan och förföljde den radikala reformationens fria församlingar.

Den första baptistförsamlingen grundades i Amsterdam 1609 av brittiska emigranter. Dessa emigranter var radikala puritaner som flytt undan förföljelse i England. Kontakter med anabaptistiska mennoniter är dokumenterade. Så även om baptisterna inte kommer ur anabaptisterna, så är det tydligt att baptiströrelsen har inspiration och rötter i den radikala reformationen på Europas kontinent. Den brittiska baptiströrelsen kom att växa och frodas, och det är den delen av döparrörelsen som kom att få störst utbredning över världen. I Sverige kan baptistväckelsen sägas börja 1847 då F.O. Nilsson döptes av den tyske baptistpastorn J.G. Oncken i Hamburg.

Så baptiströrelsen är inte en amerikansk import, ingen nymodighet och den saknar inte djupa historiska rötter i den levande kristna kyrkan.

Visst hade det varit gott med en nutida motsvarighet till C.G. Hjelms bok om döparrörelsens historia. Vem känner sig manad?