Väckelsen i New York 1858 del 1

Av David Whitworth

Väckelsens utbrott i Sverige var mycket olik väckelsen i Schweiz. Väckelsen i New York i sin tur stod i bjärt kontrast till båda två som vi snart skall upptäcka. Dessa tre väckelser visar de rika nyanserna under den Helige Andes suveränitet. Hans strategi är inte begränsad när han vill utföra ett stort verk. Det är omöjligt för oss att uträtta en väckelse och den kommer heller inte på beställning.

1857 var New York omskakat av en ekonomisk kollaps genom vilken tusentals människor blev arbetslösa. Staden levde i en lyx som man aldrig trodde skulle ta slut, stadsborna levde bara för dagen och evighetsperspektivet lyste med sin frånvaro. Nedgången var ingen slump utan istället banade den väg för en oförutsedd mäktig händelse som skulle lysa upp New York (NY) och hela USA. Dessa två företeelser stod i förhållande till varandra som orsak och verkan.

I en kyrka på Fulton Street NY stod en ensam man på knä och utgöt sin själ i bön. Hos honom fanns en tung börda för att se tusentals Newyorkbor bli frälsta. Han kände sig fullständigt otillräcklig för uppgiften. 

Många gånger om dagen vädjade han till Gud i bön: "Herre vad vill du att jag skall göra och hur skall jag göra detta?". Ju mer han bad desto starkare växte denna längtan. Samtidigt blev han mer övertygad om att Herren skulle gripa in utan att veta när och hur.

Mannen i fråga var Jeremiah Calvin Lamphier som föddes i NY och blev affärsman. Han var cirka 40 år, välbyggd, intelligent, trevlig, energisk, ödmjuk, begåvad i bön och hade sunt förnuft. 1842 blev han frälst och medlem i Tabernacle Church och senare i J W Alexanders församling. 1857 blev han medlem i Old North Dutch Church på Fulton Street i NY. Samma år blev han heltidsanställd som stadsmissionär i NY. En dag var han ute på gatorna för att utföra sin kallelse då han kom på idén att starta ett bönemöte mitt på dagen mellan klockan 12-13 för affärsmän. Meningen var att dessa män kunde komma och gå under sina lunchraster som tiden tillät för att be. Det var oviktigt hur länge de var där, 5 - 10 min eller hela timmen, viktigast var att de var med.

Klockan 12 den 23 september 1857 slog Lamphier upp portarna i Old North Dutch Church. Den första halvtimmen var han ensam och bad men precis 12.30 kom den förste besökaren. Sex personer samlades efterhand. "Gud var med oss för att välsigna oss" var hans beskrivning av bönemötet. På andra mötet en vecka senare kom 20 människor och den Helige Ande smälte alla deltagares hjärtan. Under tredje veckan ökade antalet till mellan 30-40 personer. Därefter ordnades bönemöten dagligen och inom loppet av några veckor samlades 100 st. Kyrkan blev nu för liten för att rymma alla som ville vara med. Old North Dutch Church hade öppnat alla sina tre rum för att ta emot alla människor men ändå nådde den bristningsgränsen och människor avvisades. Andra kyrkor i NY öppnade sina portar för att ta emot den snabbt växande böneväckelsen som blev 150 möten i hela staden. Alla kyrkolokaler blev för små och de som avvisades krävde någonstans där de kunde samlas och be. Som ett resultat öppnades gamla nedlagda fabrikslokaler och förrådshus.

Men låt oss stanna upp och fundera på vad det var som kännetecknade denna mäktiga väckelse:

NY-väckelsen kommer alltid att bli ihågkommen för sin enkelhet och som svar på bön. Det var en Guds rörelse som ingen människa kunde ta på sig ära för.

De troende var rörda i sina hjärtan för att be, känslan var helt spontant.  Bönesamlingarna var aldrig annonserade i förväg och benämndes inte som ”väckelsemöten”. Guds folk sökte sig till bönesammankomster eftersom de ville be, måste be och fick ingen ro annars. När de väl samlades var det ordning, inga vilda utbrott och inget skrattande i anden. Den Helige Ande härskade och alla väntade på sin tur att be, en åt gången. Det saknades ändå ingen entusiasm. Mötena kännetecknades av en ovanlig glöd i bön, en djup ödmjukhet och en stor längtan efter att få se Guds härlighet. En intensiv kärlek till Kristus och till varandra var märkbar och enheten i Kristus förenade dessa människor. Samfundstillhörighet var fullständigt ointressant. Det första bönemötet i Fulton Street Church bestod av människor från olika samfund och Kristustillhörigheten var primärt för denna äkta skara. Aldrig var Kristus så dyrbar som för dessa troende.

De som kom in från gatan på bönemötet häpnades av en kraftig förnimmelse av Guds närvaro och att de stod på helig mark. De kände verkligen att dessa kristna älskade just dem personligen och upplevde bönens kraft under det att de heliga bad. De hörde kristna be med nöd för de icke kristnas frälsning och böner just för deras frälsning i full förvissning om att Gud ger svar. Tårarna strömmade ner på de troendes kinder, glädjens tårar för de som frälstes och bedrövelsens tårar för de ofrälstas tillstånd. Allt detta var redskap som den Helige Ande använde för att bana väg för människors frälsning.

1858-1859 spreds väckelsen som en löpeld över hela USA från nord till syd och öst till väst. Det hade inte varit en väckelse sedan pingstdagen som var så omfattande som denna.

Det var helt och hållet den Helige Andes allhärskande verk.
Soli Deo Gloria.

Etiketter: väckelse bön

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln