Predikanter och predikningar i historien 1

av David Whitworth

Denna nya serie kom till på förslag av min kollega Jonas. I början var jag lite tveksam till förslaget. Jag har predikat tidigare i mitt liv men jag är långt ifrån en kvalificerad expert. Jag ser mig själv snarare som en student. Hursomhelst efter några funderingar och bön blev jag gripen av ämnet och inspirerad att skriva om detta.

Det är ett stort ämne och det blir spännande att se var det leder oss. Vi börjar från början och fastställer vad det innebär att predika och vad som är predikningens kärna. Vi uppföljer detta genom att kika in i Gamla Testamentet och profeternas undervisning.

Hur står det till med nutidens genomsnittliga predikningar egentligen? Jag skulle säga att Guds folk lider av en andlig näringsbrist för det behövs bibliska predikningar för att bygga upp andliga muskler (1 Tim 4:6-7). Naturligtvis gäller detta inte alla.

Vad det gäller TV-evangelisterna är de i en klass för sig. De uppträder självsäkert på plattformen med mikrofonen nästan i halsen och med översvallande självförtroende. Deras predikningar är bedrägliga och genomsyras av egocentriskhet.

Vad är det då att predika eller förkunna? En predikare är en härold eller utropare och i gamla dagar var en härold en mycket viktig man anställd i kungens tjänst och en människa av hög integritet. Hans uppgift var att offentliggöra kungens och statens ärenden. Så är det också med en predikare som är anställd av kungarnas kung och vars uppgift är att utropa budskapet om ”evangeliet om Jesu Kristi härlighet” (2 Kor 4:4).

Budskapets ursprungliga betydelse innebar Guds försonande verk i historien genom Jesus Kristus. Det var detta som predikades i kristendomens första dagar. Biblisk utläggningspredikan och förmaning som predikas i våra dagar är en förlängning av lärjungarnas klara förkunnelse.

Försoningens historia pulserar i hela Bibeln: I Gamla testamentet är Kristus förutsagd, I Evangelierna är Kristus förevisad, i Apostlagärningarna är Kristus förkunnad, i Breven är Kristus förklarad och i Uppenbarelseboken är Kristus förväntad. Gud uppenbarar sig genom vår Herre. Det är predikantens uppdrag att anpassa sin predikan inom denna ram. Således predikar han hela Guds rådslut.

Predikans grund
I sitt råd till sina studenter på Metropolitan Tabernacle College, citera Charles Spurgeon puritanen William Gouges predikokonst: ” Predikanter skall i denna sak efterlikna Gud och med sin yttersta förmåga undervisa människor i gudfruktighetens mysterium, att undervisa dem vad de skall tro på och omsätta detta i praktiken och sätter dem i rörelse för att leva ut det i ord och handling. Allt annat är förgäves. Försummelse av dessa principer är den största orsaken till att människor fångas i irrläror.”
 
Martyn Lloyd-Jones yttrar samma sak fast på ett annat sätt. Efter att ha ställt frågan om vad det är att predika följer han upp det med en rad retoriska frågor om vad som pågår när en man stiger upp på podiet för att predika. Han ställer frågor om varför en man står där framme, vad han har för syftet, vad han förmedlar och varför vill folk sitta och lyssna. Då ger Lloyd-Jones själv svar på sina frågor på Lloyd-Jones manér alltså analytiskt och djupgående.

Jag skall lite kortfattat försöka att återge hans definition av förhållandet mellan predikanten och predikan och konsekvenserna för dem som lyssnar.

Han börjar med att en sann definition av en predikan måste innebära att predikanten är där för att överlämna ett budskap av Gud, från Gud till folket. Predikanten är utrustad och kallad av Gud och är Guds talesman och är inte där för att underhålla. Här betonar Lloyd-Jones att predikantens uppgift är att beröra människorna. Budskapet skall nå hela människan alltså förståndet, känslorna och viljan så till den grad att hon aldrig kan bli densamma igen. Så fortsätter han att säga att predikan är en uppgörelse mellan predikanten och lyssnaren så att det leder till en radikal förändring av livet.

Så nu är grunden lagd genom dessa två stora gudsmän vars predikningar nådde människor över hela värden under många generationer och var till välsignelse för många. Nu kan vi bygga vidare.

Gamla testamentet
I GT är Kristus förutsagd. Löftet om en Messias var för att rätta till fallna människors uppror mot Gud är uppfylld i Kristus. Det läser vi redan om i 1 Mos 3:15 som är proto-evangeliet. Detta löfte utvecklas i stigande uppenbarelse och når kulmen i Jesajas bok i GT.

Israel kom till av Gud, för Gud och Guds förbund med folket var att detta skulle bära fram denna Messias. Förbundet började konkretiseras i Guds löfte till Abraham i 1 Mos 12:1-2 som Paulus bekräftar i Gal 3:8. Här ser vi att evangeliet kom till Abraham. Han hade en profetisk medvetenhet om den kommande Messias. När Abraham skulle offra sin son Isak förhindrade Gud honom och Gud försåg istället Abraham med en bagge som ett offer i hans sons ställe (1 Mos 22:1-18).
 
En profet var Guds mun (Jer 15:19) och hans budskap kom direkt från Gud och var objektiv och inte subjektiv. Det finns en berättelse om en man som kom fram till C H Spurgeon efter predikan på en söndagsmorgon och sa ”Mr Spurgeon, helige Anden har sagt till mig att jag skall predika i din talarstol på söndag” och den högt aktade predikantens replik var ”det är lustig den helige Anden har inte sagt något till mig om den saken.”

Mose var en förebild för alla profeter som kom efter honom. I hans liv och person fick ämbetet sin regelrätta form. På Sinai berg fick han lagen i en uppenbarelse från Gud, detta var ett nytt steg i försoningens historia. Lagens syfte är som ”övervakare fram till Kristus, för att vi skall förklaras rättfärdiga av tro” (Gal 3:24). Mose predikade försoningen i (2 Mosebok 6:6-7) och Hebreerbrevet bekräftar att ”evangeliet har predikats för oss liksom för dem” Hebr 4:2. Detta är tråden som löpar genom hela GT (Lloyd-Jones bok OLD TESTAMENT EVANGELISTIC SERMONS är en rekommenderad läsning i sammanhanget)

Lagen kom inte till bara för Israel i GT utan för alla folk i alla tidsåldrar över hela världen. Det är ett redskap som vår försonare brukar för att övertyga människor om sin synd, misär och hjälplösa tillstånd och driva dem till sig själv. Den största tanken i Hebreerbrevet är den stigande uppenbarelsen genom en lång följd av laggivare och profeter som kulminerar i Kristus. För Hans skull existerade de och var förebilder av Honom som fick sin uppfyllelse vid Hans tillkomst.

Mose kallelse bar med sig en profetisk medvetenhet om historia och denna medvetenhet härstammade från honom. I honom fanns en förening av proklamation och profetia som finns hos alla profeter. Den hade ett öga på samtiden såväl som ett öga på framtiden. I 5 Mos 18:17-18 fick han löfte om en kommande profet som var lik honom. Alltså var Mose en Kristi förebild som vår profet och överstepräst. Detta visar oss att profetians budskap kom från Gud och endast från honom.

Det viktigaste i denna blogg är profetens kall i GT. Vi började med Mose för att han var föregångare till alla andra profeter som kom efter honom.

Nu flyttar vi fram till Jesaja. Från Mose till Jesajas kallelse och budskap uppfattar vi en stigande uppenbarelse i försoningens historia genom profeterna som når sin kulmen i Jesaja i Gamla Testamentet.

Jesajas namn betyder ”Jehova är frälsningen” och Jesaja var en profet i Juda (Jes 6). Han blev kallad den ”evangeliska profeten”. Judas tillstånd när Jesaja trädde fram var, lindrigt sagt, ett liv i påtagligt uppror mot Gud (kap 1). Han kallades för att varna och predika omvändelse och tro i Juda. Denna gudsdom gällde inte bara Judafolket men också deras grannländer. Jesaja fick en eskatologisk vision som innebar en bestämd uppfattning om frälsningen i vilka de trofasta i Juda skulle få förlåtelse och bli återställda i en omskapad Sion. Jesaja betonade att denna skara var ett verk av Guds nåd (Jes 1:9):
”Om Herren Sebaot inte hade lämnat kvar en liten återstod åt oss, då hade vi blivit som Sodom, vi hade liknat Gomorra”.
 
Det var genom återstoden som den lovade Messias skulle födas och var grunden till Jesajas profetiska kallelse och budskap. Jesaja 4: 2-4; 7:13-14; 9:6-7; 52:13-53:-12.

I nästa blogg börjar vi i Nya Testamentet och Evangelierna.