2018 > 06

Av David Whitworth

 
Det finns en missförståelse om förutbestämmelse genom att förväxla den med fatalismen eller ödestron. Den väsentliga skillnaden är att fatalismen inte innehåller något utrymme för en personlig Gud. Allt styrs av blinda, oförsonliga, opersonliga och ointelligenta krafter som fångar upp människan och styr henne mot sitt öde utan att det kan hejdas. Fatalismen är dessutom amoralisk

Guds förutbestämmelse visar oss däremot att från all evighet har Gud en enhetlig plan eller syfte som Han fullkomnar genom händelserna i världsordningen. Planen är till för att förhärliga sig själv och till sitt folks fördel. I enlighet med förutbestämmelsen är människans ansvar och frihet bevarade. Det är mitt upp i denna visshet som Gud har inrättat människans frihet. Fatalismen ger inget utrymme för kärlek, barmhärtighet, helighet, rättvisa eller vishet men förutbestämmelsen ger dock dessa egenskaper den starkaste grund.

Fatalismen leder bara till förtvivlan, medan förutbestämmelsen framställer Guds härlighet och rike i all sin skönhet och nyanser och inger en trygghet. Den stora skillnaden mellan förutbestämmelsen och fatalismen ligger i att människan inte är någon förprogrammerad maskin som är överlämnad åt slumpen. Hon är istället i handen på en oändlig god och vis Gud.

Det är omöjligt att vara fatalist. Om så var fallet skulle tankegången lyda så här: ”Om jag skulle dö idag har jag ingen nytta av att äta jag skall ju ändå dö. Jag behöver heller inte äta om jag skall leva flera år till, för jag kommer ju ändå att leva”.

En kristen har sin tillit till Gud eftersom hon vet att Han är allvis, kärleksfull och helig och därför är ödet obefintligt i en kristens liv. Gud vet slutet från början och de troende behöver därför inte drabbas av panik i livets motgångar.

Martin Luther drog den logiska slutsatsen av ödets konsekvenser: ”Om Gud emellertid berövas makten och visheten att välja, vad blir då kvar annat än ödets avgud, under vars makt allt sker av slumpen? Slutligen kommer man då därhän, att människor frälses och fördömes, utan att Gud vet om det”. (Om Den Trälbundna Viljan, sidan 195)

Att förutbestämmelse är inkonsekvent med människans fria handlingar och moraliska ansvar.

Problemet med människans fria handlingar.
Hur kan en person vara fri och ansvarig om hennes handlingar är förutbestämt från all evighet? Vi beskriver en fri och ansvarig människa är en som är intelligent och handlar med förnuftig självbestämmelse. Förutbestämmelse menar vi att från all evighet har Gud säkerställt alla händelser som äger rum i varje människas liv och i naturens sfär. Självklart måste varje människas handling vara utan tvång och överensstämma med hennes egen böjelse och önskan, annars kan hon inte vara ansvarig för sin handling.
 
I Guds eviga plan, som är komplex och nyanserad och som inkludera alla människors frihet att agera och reagera med varandra, har Gud förutbestämt människor till att behålla sin frihet under Hans suveränitet. Bibeln ger oss ingen förklaring och vi kan inte heller förstå det. Guds vilja är den primära orsaken i alla händelsers utveckling och människors vilja är den sekundära orsaken. Dessa två samarbetar i fullkomlig harmoni.

Med all frihet förrådde Judas Kristus, det fanns inget tvång med i bilden. Det var istället hans penningbegär som var drivkraften till förräderi. Han tog tillfället i akt att roffa åt sig pengar. Judas gärning var den sekundära orsaken, den primära orsaken var Guds vilja (Apg 2:23, se också 4:27,28). Ett citat från Luther (ibidem):

”Om Gud förutsett, att Judas skulle bli en förrädare, så blev Judas nödvändigtvis en förrädare. Det låg varken i Judas eller någon annan skapad varelses hand att göra annorlunda eller att ändra viljan. Låt vara att han gjorde det villigt och inte av tvång, detta viljande var dock Guds verk. Gud drev fram det liksom allt annat genom sin allmakt”.

Som vi ser i Judas fall, valde han det onda framför det goda, alltså det var ett medvetet och fritt val. Viljan är ändå i slaveri till synd och Satan. Detta tillstånd kan beskrivas som ’frihetens slaveri’ Kan vi då säga att viljan är fri? Svar nej, det skulle vara lämpligare att beteckna det som egenviljan och den är människans naturliga tillstånd. Alltsedan syndafallet lever människan i uppror mot Gud och för egen nytta. Först när Gud griper in och räddar oss kan vi människor inte välja något annat än synd.

”Men gentemot Gud eller i ting som gäller frälsning eller fördömelse har hon inte fria viljan utan är fången, underkastad och trälbunden antigen under Guds vilja eller Satans.”(Luther, ibid).

Människans viljeakt styrs av sin egen natur och i enighet med sitt begär, temperament, fallenhet och kunskap. Hon är inte oberoende av Gud och inte heller av mentala och fysiska lagar. Allt detta inverkar på hennes livs val. Det starkaste anlaget är det som styr hennes sätt att leva.

Om vi erkänner den fria viljan i den meningen att alla avgörande beslut ligger i människors händer då har hon blivit som Gud - den primära orsaken till allting, och så har vi så mången semi-gudar som fria viljor.

Josef såldes som en slav av sina bröder, bakomliggande orsaken var avundsjukan eftersom han var Jakobs ögonsten. Dessa bröder följde helt enkelt sin onda naturs lust. De var fullt medvetna om att de hade med frihet gjort denna onda gärning. Ett antal år senare erkände de sin skuld. Ändå kunde Josef säga till sina bröder:

”Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo genom det som nu har skett för att bevara många människors liv” (1 Mos 50:20).

Brödernas gärning var en länk i en kedja av en rad händelser genom vilken Gud uppfyllde sitt syfte. I berättelsen hittas ett klassiskt exempel av samverkan mellan Guds suveränitet och människans frihet.
 
Några Bibel-verser som bekräftar denna sanning:

Och Herren hade gjort egyptierna vänligt sinnade mot israeliterna, så att de gav dem vad de begärde (2 Mos 12:36).

Men de lyssnade inte till sin far, (Elis söner) ty Herren ville döda dem (1 Sam 2:25).

Då sade Absalom och alla Israels män: ”Arkiten Husajs råd är bättre än Ahitofels råd.” Ty Herren hade ordnat den så att Ahitofels goda råd gjordes om intet, för att Herren skulle bringa olycka över Absalom (2 Sam 17:14).

Ty Herren hade gjort dem glada och vänt den assyriska kungens hjärta till dem, så att han understödde dem i arbetet på Guds, Israels Guds, hus (Esra 6:22)

Kungen (Artasastas) gav honom (Esra) allt han begärde, eftersom Herrens, hans Guds, hand var over honom (Esra 7:6).

Människans hjärta tänker ut sin väg, men Herren är den som styr hennes steg (Ords 16:9).

Jag (Gud) är den som säger om Koresh (Persernas ogudaktiga kung) ”Han är min herde, han skall fullborda allt det jag vill. Han skall säga om Jerusalem: Det skall bli uppbyggt, och till templet: Din grund skall bli lagd på nytt.” (Jes 44:28).

Jag vet det, Herre: Människans väg beror inte på henne själv, det står inte i vandrarens makt att styra sina steg (Jer 10:23).

(Apropå de onda ) Ty Gud har ingett dem tanken att utföra Hans plan och handla i en och samma avsikt och att ställa sin kungamakt i vilddjurets tjänst, till dess Guds Ord går i uppfyllelse ( Upp 17:17).

Jesus korsfästelse, historias värste elände, var förutbestämt och inkluderade alla händelser som ledde upp till korsfästelsen. Händelserna kring korset ingick också i den gudomliga planen.

Är det inte då påtagligt att Bibeln lär oss att Gud härskar över människor, även elaka människor, för att verkställa hans planer utan att inskränka på deras fria handlingar?

Fortsättningen följer.

Läs hela inlägget »