Anders Wiberg blir frikyrklig

Av David Whitworth

 
Mötet med den svenska nyevangeliska väckelsen med ledare som George Scott och C.O. Rosenius hade stor betydelse för att forma en ung Anders Wiberg som kristen ledare. Besöket hos J.G. Oncken som fick honom sedan att ta ställning för troendedopet och bli baptist.
 
Mötet med den nyevangeliska väckelsen
 Eftersom Wiberg ämnade ta en fil.dr. började han nu under vintern 1839 studera kemi vid Teknologiska Institutet i Stockholm. Han bodde i ett vindsrum och i samma hus bodde Samuel Svensson som var troende. I konversation med varandra sade Samuel bl.a. "Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer". Enligt Wiberg fastnade de orden som en pil i hans hjärta. Han föll på knä och bad Herren om förbarmande. Ännu var stunden inte inne för hans frälsning, det skulle dröja tre år till "innan jag blev frigjord".
 
Vid denna tid träffade Wiberg George Scott och detta blev starten på en ny tidsepok i hans liv. Scott var redaktör för Missionstidningen och han uppmuntrade Anders att redigera den som var det enda missionsblad som gavs ut i Sverige under denna tid. Under åren 1840-1842 skötte Anders denna syssla. Vid denna tidpunkt lärde han känna C. O. Rosenius. Scott hade ett starkt inflytande på dessa unga mäns liv.
 
Frälsningen
 Wiberg återvände till Uppsala 1842 för att studera till präst. Han hade nu en längtan efter att bli frälst men han strävade efter frälsningen genom egen rättfärdighet. Han föll i förtvivlan och i sin ångest "låg jag på golvet och vred mig som en mask". Frälsningen var inte långt borta och den kom då han läste Johan Arndts Sann Kristendom.
 
Efter att ha fullgjort sina präststudier 1843 blev han vigd som präst i Uppsala Domkyrka och samma år fick Wiberg en tjänst i Rogsta, Hälsingland. Gud välsignade honom med väckelse i socknen. I Rogsta växte fiendskapen mot honom både innanför och utanför kyrkan. Hans hälsa vacklade genom överansträngning och han spottade blod.
 
Vad gäller hans inre liv under denna tiden fick han ständigt nya erfarenheter, som ledde honom till en allt djupare självkännedom om sina begränsningar och ett allt närmare förhållande med sin Frälsare.
 
Samvetskvalen
 Anders sista tjänst i Statskyrkan var i Njutånger 1848. Gud välsignade honom än en gång med väckelse, men han kom i allt större betänkligheter över tillståndet inom statskyrkan och sin ställning som präst. Detta kulminerade på ett konfirmandläger när det var dags att dela ut nattvarden till barnen. I Wibergs ögon var det bara några få barn som visade tecken på frälsning. Det var smärtsamt för honom att ge ofrälsta barn tillträde till Herrens nattvard. Denna händelse ledde honom till att grundligt undersöka Bibeln och även Luthers skrifter för att få svar på frågan. Han fann snart att det var obibliskt att släppa fram de ofrälsta till nattvarden. Han beslöt sig då för att lämna sin tjänst som präst. Hans samvetsgranna och orubbliga trohet mot Sanningen utgör grunddraget i hela hans liv och karaktär.
 
Anders Wiberg funderade nu på att bli missionär och sökte tjänst hos London Missionary Society. Han blev antagen men förverkligade det inte.
                                                                         
In i det okända
1850 gav sig Anders iväg från Hälsingland till Stockholm alldeles okunnig om Herrens vilja för honom och utan ekonomiska medel och stöd. Han förtröstade helt på Herrens hjälp och ledning. I huvudstaden kom han i kontakt med många av Sveriges evangeliska väckelsefacklor, Carl Olof Rosenius, Per Magnus Elmblad, bröderna Gustaf och Per Palmqvist, David Forssell, Oskar Ahnfeldt och Peter Ferdinand Hejdenberg m fl.
 
Vändpunkten
 På våren 1851 åkte Anders med David Forssell och B. H. S. Lundvall till Hamburg. Under besöket träffade han de reformerta baptistpastorerna Johann Gerhardt Oncken och dansken Julius Köbner. Det är ingen överraskning att frågan om troendedopet kom upp i konversationen. Wiberg försvarade ivrigt barndopet. Köbner räckte honom en skrift om troendedop som Wiberg läste på vägen hem.
 
Barndopet var ingen självklarhet för Wiberg längre. Han studerade Bibeln genomgående i ämnet och blev en övertygad baptist. Hans studier blev till en bok med titeln Hvilken bör döpas? som gavs ut 1853. Det Kristliga Dopet var ett utökat arbete om dopet som gavs ut senare. I början var Anders tveksam till att släppa den förstnämnda boken men hans vänner uppmanade honom detta och han gav sitt tillstånd. Den sistnämnda boken är en av de mest omfattande, om inte den mest omfattade, i ämnet och innehåller 371 sidor. Det var modigt av Wiberg att ge ut denna och nu blev han statskyrkans fiende nummer ett. Hatet mot honom växte sig allt kraftigare.
 
Wibergs hälsotillstånd försvagades alltmer av att han led av utbrändhet och läkaren rådde honom till att resa ut till havs.

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln