De engelska baptisternas historia

Två olika grupper baptister dök upp i England på 1600 talet, general- och partikulär-baptister. Generalbaptisterna var först på plats och hade sitt ursprung i John Smyth (d. 1612) som hade starka puritanska drag. Förföljelsen drev honom och hans separatistförsamling på flykt till Amsterdam från Gainborough 1608. Smyth kämpade hårt för att bygga sin församling efter Nya Testamentets principer och hans studier av Bibeln ledde honom fram till att praktisera troendedopet och detta ledde honom i kontakt med mennoniterna som han sökte enhet med. Det orsakade en splittring med Thomas Helwys och många andra som återvände till London 1612 för att grunda Englands första baptistförsamling, som var arminianska i sin teologi. Smyth dog samma år efter en längre tids sjukdom. Hans skrifter var betydelsefulla och innehöll en lång och utförlig trosbekännelse som visar i vilken omfattning han skilde sig från engelska separatisternas kalvinism. Det är fullt möjligt att Smyth var den första att lägga fram fullständig religiös frihet i England som man kan läsa i bekännelseskriften artikel 84. Helwys dog i fängelset 1616 och efterträddes av John Murton. Det var sex församlingar vid 1660-talet. Dessa brevväxlade och sökte gemenskap med mennoniterna ute på kontinenten.

Namnet partikulärbaptister härstammade från deras tro på bestämd, definierd eller partikulär försoning, i vilken Kristus verksamt dog bara för sitt utkorade folk. Dessa baptister hade sitt ursprung i utbrytningen ur en kalvinsk fristående församling, vars teologi de höll fast vid. Denna församling var den första fristående församling som grundades av Henry Jakob (1553-1624) och senare blev känd som Jakob-Lathrop-Jessey-församlingen efter en rad puritanska pastorer.

Den första partikulärbaptist-församling grundades någon gång mellan 1633- 1638 med John Spilsbury (1593-1668) som pastor. Baptisternas övertygelse om den lokala församlingen ligger nära de friståendes. Det är därför inte konstigt att det kom flera avhoppare från dem och lyckligtvis utan irritation. Hanserd Knollys (1599-1691) var en puritan som hoppade av den Anglikanska kyrkan 1645och blev pastor i en partikulärbaptist-församling. William Kiffin var en framgångsrik affärsman också han blev pastor i en annan. Knollys och Kiffin övertalade tillsammans Benjamin Keach (1640-1704) att acceptera reformert teologi. Han var generalbaptist och kanske var han den förste som införde andliga sånger i gudstjänstlivet. Han blev församlingens andra pastor i Southwark, en församling vars långa rad av reformerta pastorer sträckte sig fram till Spurgeon.

Tillväxten var stadig och vid 1660 fanns det 131 partikulärbaptist-församlingar och 115 generalbaptist-församlingar. Förökningen fortsatte tills 1689, året då parlamentsbeslut instiftade religionsfrihet. Beslutet gjorde säkert livet lättare för separatisterna men de fick ändå inte fullständig frihet. Likgiltighet till andliga ting fick övertaget och slapphet styrde församlingarna.

I 1800 talets första hälft hade många generalbaptist-församlingar glidit in i arianism och vidare till rena rama unitarism. I samma period reste sig hyperkalvinismens fula ansikte bland partikulärbaptisterna.

Det är märkvärdigt att när biblisk undervisning snart försvann bland generalbaptisterna fanns det inget som kunde hindra deras fall i villfarelsen. Det var precis i denna tid som villfarelsens stormvindar blåste. Annat var det med partikulärbaptisterna som var bibliska tänkare. Båda grupperna hade sina bekännelseskrifter. Generalbaptisterna var så svaga att de inte kunde framställa en tydlig förklaring om treenigheten så tidigt som 1697. Det orsakade att 7 baptistförsamlingars lämnade generalbaptistsamfundet.

Den första trosbekännelsen från partikulärbaptisterna gavs ut 1644 och granskades 1646 och kom inför det Engelska parlamentet. Den består av 52 artiklar, är stark kalvinistisk och är tydlig när det gäller troendedop. Herrens måltid [nattvarden]begränsas till de troendedöpta.

1677 samlades några pastorer och äldste till ett möte och resultatet av deras överläggningar blev en utförligare andra trosbekännelse. Den var ännu inte undertecknad, men 12 år senare blev omtryckt ”1689 års samling”. Det är därför det kallas för 1689 års trosbekännelse. I introduktionen till 1677 års upplaga står det skrivit att det är en uppdatering av Westminsterbekännelsen och Savoybekännelsen, för att ”övertyga alla att vi inte önskar hindra religionen med nya ord. Med vill gärna använda orden som överensstämmer med Guds Ord, det som brukades av andra som har gått i leden före oss.” Det finns en mycket nära harmoni med Westminsterbekännelsen bortsett från barndopet och kyrkans styre. 1689 års bekännelse betonar enheten bland de reformerta vid denna tidpunkt och därefter. En liten och viktig grupp bland de partikulärbaptisterna praktiserade öppen nattvard och det nämndes inte något om att begränsa nattvarden till de troendedöpta. Men argumentet för troendedop var med i en förlängd bilaga, som avvisade iden om att det nya förbundets barndop är som det gamla förbundets omskärelse. ”Omskärelsen passade bara för pojkar, men troendedop passade alla troende man eller kvinna. Ombud från drygt 100 församlingar godkände bekännelsen på ett möte 1689. Knollys, Kiffin och Keach var bland dem som undertecknade dessa 32 artiklar. Spurgeon gav ut en ny upplaga av 1689 års trosbekännelse under andra året i sin pastorstjänst i London år 1855. Han skrev i sin inledning till boken ”Mellan 150-200 år har denna stått som den bestämda trosbekännelsen för de partikulära baptisterna i England och Wales.” Han beskrev det som martyrernas, trosbekännares, reformerats och det heligas urgamla evangelium. 1689 års trosbekännelse kom ut igen i en ny upplaga 1958. Under detta år vaknade intresset för reformert teologi och tog fart. Vi kan spåra ett obrutet led i baptisternas tro på puritanska läror, som det uttrycktes i Westminster Bekännelserna från 1646, 1677, 1689 och framåt till våra dagar. 1689 års bekännelse antogs av nordamerikanska kalvinistiska baptister 1744 och kallades för Philadelphia-bekännelsen.

Utifrån detta ser vi att kontinentala baptisternas inverkan begränsades till generalbaptisterna som hade kontakt med mennoniterna. Men generalbaptisternas rötter kan spåras till puritanerna.

Partikulärbaptisterna har sina rötter i reformationen och bortsett från barndopet har de hållit fast till reformert undervisning. Undervisningens nivån har sjunkit allvarligt sedan början på 1900-talet.  Ett förnyat intresse för böcker skrivna av reformerta, puritaner och presbyterianer har ökat under 45 år i olika dela av världen. Det finns ett överflöd av reformert litteratur och särskilt reformert baptistlitteratur som är tillgänglig på engelska.

Det skall uppmärksammas att partikulärabaptisterna varit reformationens barn i alla tider. De har gått i de reformerta och puritanernas fotsteg vad gäller sanningens huvudelar och därför är de reformationens sanna arvingar. Men de avvisar barndopet och högkyrklighet. Partikulärbaptisterna är släkt med de hatade anabaptisterna, trots sina brister. Anknytnings punkter är anabaptisternas klara uppfattning om troendedop, den lokala församlingens medlemskap bestående av de heliga och kampen för religionsfrihet.

Jag ville nu illustrera partikulärbaptisternas historia på de brittiska öarna genom ett kort beskrivning av de stora ledarna. Dessa är utan tvekan är Bunyan, Gill och sen kommer en klunga med Fuller och Carey, Ryland Pearce och Booth. Efteråt kommer Alexander Carson och börderna Haldane, och till sist den mest berömde av alla – Charles Haddon Spurgeon.