2021

Radical Orthodoxy on Catholicism, Protestantism and Liberalism/Liberality
Arne Rasmusson
Modern Theology 37:1 January 2021
 
En påfallande vanlig uppfattning i frikyrkan är att baptisterna var viktiga för friheten på 1800-talet, men nu när Svenska kyrkan inte längre är en statskyrka, så behövs frikyrkan inte längre. Den naturliga slutsatsen är att ekumeniskt arbete med syftet att låta frikyrkorörelser uppgå i Svenska kyrkan är vägen fram. En av drivkrafterna bakom bildandet av Equmeniakyrkan var en variant av detta och ledde till att Svenska baptistsamfundet gick upp i ett samfund som det är svårt att på allvar kalla baptistiskt.
 
Det finns också en längtan hos mycket frikyrkofolk att låta sig infogas i det allmänkyrkliga. Peter Halldorf och kommuniteten på Bjärka Säby är ett sådant exempel där man låter sig fascineras av kyrkofäder och ökenmödrar för att sedan sätta det i församlingspraktik.
 
Lite av dem allmänna attityden är att om vi i frikyrkan slutade vara så jobbiga och bråkiga och i stället blir en del av den allmänna, etablerade och statsbärande kyrkan så skulle all bli så bra.
 
Därför är Arne Rasmussons artikel i Modern Theology så intressant. Här framhåller han hur det aktivistiska i frikyrkan och delar av den protestantiska rörelsen har varit så viktigt för framväxt av demokrati och liberalism och gör det genom historiska studier. Nu är artikeln en del av ett teologiskt samtal jag inte är insatt i, så jag förstår inte alla nyanser, men intressant är var det är.
 
Om man blickar ut över världen så ser man på nytt ledare med totalitära ambitioner och en cancel-kultur som vill stoppa det fria meningsutbytet. Storföretag får mer makt, inte minst Facebook och andra som påverkar hur och vad vi får kommunicera.
 
Därför är den jobbiga och aktivistisk frikyrkan tillsammans med en jobbig och aktivistisk protestantism fortsatt relevant och viktig för frihet och demokrati. Intressant är att det också ofta är dessa rörelser som också uppmuntrar till att följa Bibel och formas av evangelium.
 
På baptisternas historia känner vi oss fortsatt trygga i vårt uppdrag att låta dagens frikyrka spegla sig sin historia och inspireras till fortsatt aktivism och jobbighet.

Läs hela inlägget »

av David Whitworth


’Historikerna har påstått att Martin Luther vann mer folk för Kristus genom uppmaningen till allmän sång i kyrkan än genom hans kraftiga undervisning och predikningar’. (Hämtat från Tim Challies blog History of Hymns and Hymnists http://www.cgygfellowship.com/Topical/Hymns%20&%20Hymnists.pdf)
 
Vi har sett hans synsätt om musikackompanjemang till hans psalmer. Vad tänkte han då på och vad var syftet med hans psalmer? Ett par citat ger svar på dessa frågor:

  • ’Jag vill komponera sakrala hymner så att Guds Ord måtte leva också bland folk genom sånger’. (Hämtat från Tim Challies blog History of Hymns and Hymnists cgygfellowship.com)
  • ’Jag tillåter inte en enda man predika eller undervisa Guds folk utan att de har en god kunskap om bruk och kraft av sakrala sånger’. (Hämtat från Tim Challies blog History of Hymns and Hymnists cgygfellowship.com)

Det var nu på 1400-1500-talet som musikaliska instrument vann allmän och bred popularitet inom den västerländska kyrkans tillbedjan.
 
Martin Luther var inte bara en mäktig teolog utan också en stor psalmförfattare. Han komponerade psalmer för alla. Vid juletid i början av 1530-talet började Luther funderar på hur han kunde göra julen levande för sina barn. Då skrev han sången ’Av himlens höjd oss kommet är’.
 
På julaftonen var familjen samlade, då en människa förklädd till ängel trädde fram i samlingen och sjöng den första versen av Luthers 15 verser långa julpsalm. Jag återger J. O. Wallins bearbetade version av vers 1,6 ,7och 8:

Av himlens höjd oss kommet är
Ett bud, som frid till jorden bär:
Stor fröjd I skolen höra få.
Det eder grant bör akta på.
 
När ängeln sjungit de fem första verserna och framfört julens budskap, som änglarna hade utropat den första julnatten, följde barnens gensvar:
 
Ty må envar nu vara glad
Och gå med herdarna åstad
Att se vad Gud har oss beskärt
Och med sin ende Son förärt.
 
Framställningen har nu nått sin höjdpunkt och barnen står vid krubban och utbrister:
 
Mitt hjärta, si, ho lades där
I krubban ned? Märk ho det är.
Det Jesus är, sann Gud och man.
Ej större under spörjas kan.
 
Barnens och husfolkets glädje utrycker sig i ett hejdlöst:
 
Välkommen var, o Herre kär!
En gäst när oss du vorden är.
I fattigdom för mänskors skuld
Du kom, och Gud är oss nu huld.
 
Det är lätt att föreställa sig den värme, glädje och trygghet som Luthers barn kände på julafton när de sjöng ’Av himlens höjd oss kommit är’.
 
En av Luthers psalmer som kanske kan rankas som en av hans främsta är ’Kom, Helge Ande, Herre Gud’. Första versen av denna psalm har sina rötter i en latinsk psalm vilken Luther tog upp och skrev två verser till. Detta är en psalm som myntas av längtan efter kraft och helgelse med djup och allvar:
 
’Kom, Helge Ande, Herre Gud,
Giv lust att hålla dina bud.
Vår köld, vår tröghet övervinn,
O kom i våra hjärtan in.
Du helga kraft, med nådens sken
Gör viljan god, gör själen ren,
Att livets väg vi glada gå
Och heligt rörda sjunga må:
Halleluja! Halleluja!
 
Du helga ljus, all sannings port,
Lär oss på varje tid och ort
Att känna Gud och den han sänt.
Gör Sonens dyra namn bekänt,
Förklara Faderns välbehag
Och falska läror från oss tag.
Det ord är fast, det ord är visst,
Som lär oss tro på Jesus Krist.
Halleluja! Halleluja!
 
Du helga eld, all världens tröst,
Låt kärlek brinna i vårt bröst.
Giv oss av din hugsvalan god
I jordisk nöd ett himmelskt mod.
På korsets väg oss styrk och led,
Mot frestelsen med kraft bered,
Att här vi manligt strida må
Och genom död till livet gå.
Halleluja! Halleluja!

Luthers folkliga psalmer väckte ett stort behov av andliga lyriker och det fanns inte någon brist på författare som gick i hans fotspår. Jag nämner två som ansågs som de främsta efter Luther: Paul Gerhardt (1607-1676) och Gerhard Tersteegen (1697-1769). Paul Gerhardt var diakon vid S:t Nikolaikyrkan i Berlin men blev avsatt pga sin lutherska övertygelse. Ett exempel av hans lyrik är psalmen ’Det går ett tyst och tåligt lamm’. Denna har 9 verser men jag återger bara den nionde versen som beskriver vårt framtidshopp genom Kristi blod:
 
När jordelivet är förbi
Och för Guds tron jag träder,
Då skall ditt blod den purpur bli,
Vari min själ sig kläder.
Därmed jag kan för Gud bestå
Och in i Faderns rike gå;
Och där i högtidsfröjden,
När Lammet viges vid sin brud,
Jag bär min krona och min skrud
Till evig tid i höjden.
 
Gerhard Tersteegen. (1697-1769) var bandvävare i Mülheim och räknas som en av Tysklands stora andliga lyriker efter Luther ock Gerhardt. Två av hans psalmer översattes på svenska. Den ena är ’Gud är tillstädes’ som är 7 verser lång. Jag återger den första och sjunde versen:
 
Gud är här tillstädes:
Låt oss nederfalla
Och hans höga namn åkalla.
Gud är mitt ibland oss:
Allt i oss må tiga,
Sig till Herrens dyrkan viga.
Den han är kommer när
Slår sitt öga neder,
Tystna och tillbeder.
 
Herre, tag din boning
I min ande, vorden
Dig ett tempel ren på jorden.
Du som allestädes Är och så skall vara,
Dig i mig alltmer förklara.
Var jag går,
Dväljs och står,
Mig i tron benåda
Att din närhet skåda.
 
Calvin och hymnologi
 
Calvins princip vad gäller församlingstillbedjan var att inte tillåta någonting som inte är sanktionerad av N.T. Alltså förkastade han alla katolska kyrkans medeltida ritualer.
1539 under hans tid i Strasbourg gav han ut en fransk sångbok som innehöll 17 psalmer och komponerade musik till de tio budorden och till den apostoliska trosbekännelsen. Trosbekännelsen sjöngs alltid vid nattvarden och budorden var en vanlig del av söndagens tillbedjan. Calvins ’Genevan liturgy of 1542’ innehöll 39 psalmer och musikaliska versioner av de tio budorden, apostoliska bekännelsen och Herrens bön. Senare skulle han ge mer utrymme för de bibliska psalmerna men han var likväl helt emot musikaliska instrument i församlingstillbedjan.
 
Calvin hittade inspiration från poeterna Clement Marot (1497-1544) och Theodor Bezas (1519-1605) och 1562 översatte Calvin alla 150 psalmer till franska. Marots första psalter i Genevé 1543 omfattades av 49 franska psalmer, tio budord, apostoliska bekännelsen och Herrens bön. De franska psalmerna sjöngs till enkla men livliga melodier.
 
Louis Bourgeois (c:a 1510-1561) och Claude Goudimel (1510-1572) anses som de största av de franska reformerta psalmförfattarna. Bourgeois redigerade Calvins psalmer och komponerade en hel del musik till dem. Goudimel komponerade en strålande musikalisk upplaga av psaltaren för att sjunga i hemmet.
 
Reformerta Baptister
 
Mot slutet av 1600-talet blåstes det upp en stor kontrovers bland reformerta baptistledare över sångens plats i församlingens tillbedjan på Herrens dag. Några menade att detta gick stick i stäv mot ’den regulativa principen’. William Cunningham beskrev tanken bakom
principen:
 
’I Bibeln finns det tillräckligt med tydliga indikationer att det var i Kristi tänkande och vilja att inte någonting skulle införas i församlingstyret och tillbedjan förutom att det kan hittas i
Bibeln och sanktioneras’.
 
Den regulativa principen tillämpades också på 1800-talets väckelse i Sverige fast på ett enklare sätt med frågan: ’Var står det skrivet’.
 
En kontrovers uppstod bland partikulär baptisterna i London som kretsade kring den regulativa principens giltighet av att sjunga andliga sånger i församlingens tillbedjan. Några ledare försvarade det utifrån Bibeln medan andra satte sig emot det och såg det som ett påhitt. De två främsta i denna tvistefråga var Benjamin Keach, en flitig författare och pastor som var en stor förespråkare för psalmsånger i församlingens kollektiva tillbedjan. Hans
förkämpe var Isaak Marlow, en rik juvelerare och lekman i London.
 
Det blev invecklade och ibland hätska strider över frågan som drog in andra. Mycket skarpa ord utbyttes men som senare skulle ångras och parterna försonades. Benjamin Keach började vinna över de partikulära baptistförsamlingarna på sin sida. Vid 1691 hade över tjugo församlingar antagit psalmsång i församlingens tillbedjan.
 
Det väsentligaste för Marlow och Keach var tillbedjans renhet. Varken den ena eller den andra vek av från den regulativa principens värdegrund. De grundade sina ståndpunkter på en bokstavlig tolkning av vissa bibelstycken men drog skilda slutsatser. Om psalmsången var eller inte var en del av församlingens tillbedjan var det nödvändig att påvisa från Skriften. Kontroversen resulterade i att Keach vann mark för den andliga sångens upptagande i baptistförsamlingens tillbedjan.
 
Innan vi fortsätter med de andliga sångernas utveckling i den engelsktalande världen ska vi stanna kvar vid de tyska psalmernas utveckling på 1600-talet genom pietismens psalm och sång. Allt detta i nästa blogg.

Läs hela inlägget »
Etiketter: gudstjänst, musik

av David Whitworth


Vi befinner oss i medeltiden och avslutade sista bloggen med Bernard av Clunys ’Jerusalem, du sköna’ (1140-talet). Inget musikaliskt instrument ackompanjerades kyrkans lovprisning upp till 700-talet som det var från urkyrkans tid. Dessa ansågs som judiska eller hedniska och inte en del av den apostoliska traditionen. Synsättet rådde i kyrkan i både öst och väst i många århundraden.
 
På 700-talet kom en stor förändring i den västerländska kyrkans lovprisning. Det var då som vi hörde om den första orgel som kom till bruk och det var i en kyrka i Compiegna, norr om Paris. Orgeln blev allt vanligare i de stora katedraler och klosterkyrkorna.
 
Från början var orgeln en slags stämgaffel till munkar och körer. I denna tidsrymd (900-1100 talet) var det inte något vidsträckt bruk av musikaliska instrument i de vanliga sockenkyrkorna. I de stora katedralerna och klosterkyrkorna var bruket begränsat till kyrkans högtider.
 
I början på 1200-talet föddes Arnulf av Löven. Han blev abbot i klostret i Villers i Belgien. Han skrev den mäktiga korsfästelse psalmen ’O huvudet blodigt sårat’ som består av sju verser och varje vers utrycker Kristi korsfästes lemmar som börjar med fötter och slutar med huvudet. Den översattes till vårt språk av J. A. Eklund:
 
Hälsad var! För världens frälsning,
Jesu käre, tag min hälsning!
Låt mig ditt kors mig sluta,
mot dess stam mitt huvud luta
och låt mig vila där i tro!
Låt mig komma dig så nära,
att min synd jag ser dig bära,
se dig gisslad, smädad, naken,
i din djupa smärta vaken
min själ till ära, fröjd och ro.
 
Naglar genom foten dragna
fast och djupt i korset slagna,
vill jag fatta i min trängtan
och till dig se upp med längtan
att helad bli från syndasår.
Att du syndare haft kära,
att du velat skulden bära
under kvalens timmar tunga,
därför vill min ande sjunga
din kärleks lovsång, Broder var.
 
Därefter lovsjunges Kristi händer, sida, bröst och hjärta samt slutligen Hans huvud.
 
Under medeltiden var man benägen och med skakande allvar sjunga om domens dag. Ett exempel är Thomas av Celanos ’Vredens stora dag’. Thomas var en av Franciscus’ av Assisi första lärjungar. Han dog omkring 1255.
 
Vredens stora dag är nära,
Elden skall allt förtära,
Så var siarsångens lära.
 
Hela världen, skräckbetagen,
Skåda skall de stränga dragen
Av sin domare den dagen.
 
Domsbasuner mäktigt skalla
Och ur jordens gravar alla
Mänskor fram för tronen kalla.
 
Psalmen ’Nu kommen är vår påskafröjd’ härstammar också från medeltiden och Olavus Petri översatte den till svenska från latinska. Den innehåller sju verser. Författaren till psalmen är okänd.
 
Nu kommen är vår påskafröjd:
Pris, Jesu, dig i himmelshöjd!
Ur gravens djup befrias vi,
När själv därur du framgår fri.
 
Allting vi genom dig förmår,
Som helvetet kan nederslå,
Förlossa fångar dig till pris
Och öppna paradis.
 
Pris dig som har från dödens våld
Mig, köttslig, under synden såld,
Köpt fri och lärt den väg att gå,
Där jag ett evigt liv skall nå.
 
Från det obegripliga till det begripliga
De latinska psalmerna var hur storslagna som helst men helt obegripliga för de flesta människor. Det var prästerna och körerna ensamma som skulle utföra sångerna. Det var vid den tiden som bara de stora kyrkorna kunde upprätthålla de dyrbara övningsskolor, som var nödvändiga. Resultatet blev att kyrkosången under medeltidens sista skede sjönk ner till att bli ett obegripligt virrvarr av röster.
 
Det var dock en psalm ’Halleluja’ som kyrkobesökare kunde delta i och som skrevs på deras eget språk. Därmed väckte Psalmen också folkets sånglust. Psalmen översattes från latinska till tyska och till svenska och omarbetad av J.O.Wallin:
 
Uppstånden är vår Herre Krist,
Halleluja! Halleluja!
Till hela världens tröst förvisst.
Halleluja! Halleluja!
 
Uppfaren är vår Herre Krist,
Halleluja! Halleluja!
Fullbordat är hans verk förvisst.
Halleluja! Halleluja!
 
Reformationens tid
 
Martin Luther med alla sina gåvor och bedrifter är ju en centralfigur i den kristna församlingens historia. Bland alla sina gudagivna gåvor var förmågan att skriva psalmtexter och komponera musik till sina texter, han var en sångförfattare av stora mått. Han har kallats för evangeliska församlingssångens fader och det påstås att han skrev 42 psalmer. Men han upptäckte inte gåvan innan han var i 40-årsåldern. Sommaren 1523 nåddes han av nyheten att två av hans lärjungar i Bryssel brändes på bål för sin tros skull. Då grep han penna och papper och gav utlopp för sina känslor i sången ’En visa ny vi stämma upp’ som snabbt spreds vida omkring. Jag återger den första och åttonde versen efter Eklunds tolkning:
 
En visa ny begynna vi,
den Gud må själv oss lära!
Vad han har gjort med tunga fri
vi sjunge till hans ära.
I Bryssel stad i Nederland
två män i unga åren
fått röna hur Guds högra hand
mitt under levnadsvåren
med dem gjort stora under.
 
Två stora bål de tända an
att ditt de unga bringa.
Förundran griper varje man:
de akta pinan ringa.
Med fröjd de fram till elden gå
och Herrens namn de prisa.
Sig de sofister känna små,
när Herren så kan visa
på nytt sin makt och ära.
 
Luther hämtade inspiration från hans energiska arbete med bibeltexterna och då särskilt hans översättning av Psaltaren, varifrån han hämtat impulser till flera av sina sånger. ’En visa ny…’ räknades inte som psalm,
men 1524 utkom Luthers första psalm ’Var man må nu väl glädja sig’. Här beskriver han sin kamp om frälsningens visshets bekräftelse, vilken kom till honom i Kristus:
 
Jag under satan fången låg
Och kunde mig ej hjälpa,
Den synd, som rådde i min håg,
I grund mig ville stjälpa.
Min synd mig till förtvivlan drev.
Mitt samvet’s dom orygglig blev,
Och helvetet stod öppet.
 
Men Gud av sin barmhärtighet
Sin’ ögon till mig vände;
Han såg i nåd min uselhet
Och hjälp av höjden sände,
Ändock jag var av synder full,
Var han för mig en Fader huld
Och lät sig om mig vårda.
 
Psalmen spreds som en löpeld över hela Tyskland. Katolska kyrkan blev ursinnig och kallade den ’en horisk, skurkaktig, gudlös och djävulsk psalm.
 
Luthers kanske genom tidernas käraste psalm bland protestanter är ’Vår Gud är oss en väldig borg’. Sannolikt skrevs den 1527 och blev först känd från ett tryck av 1529. Den förklarade med enorm kraft Guds stridsmans mod i det andliga kriget och som har vigt sig till redskap i Herrens hand. 1530 bodde Luther en tid på slottet i Koburg och där blev han själv inspirerad av psalmens kraft. Det berättas, att han dagligen stod vid sitt fönster och sjöng psalmen till sin luta under det att han blickade upp mot himmelen. Den översattes från tyska av Olaus Petri 1536 och bearbetades av J.O.Wallin 1816.
 
Vår Gud är oss en väldig borg,
Han är vårt vapen trygga.
På Honom i all nöd och sorg
Vårt hopp vi vilja bygga.
Mörkrets furste stiger ned,
Hotande och vred,
Han rustar sig förvisst
Med våld och argan list.
Likväl vi oss ej frukta.
 
Vår egen kraft ej hjälpa kan,
Vi vore snart förströdda.
Men med oss står den rätta man,
Vi stå, av honom stödda.
Frågar du vad namn han bär?
Jesus Krist det är. Han är den Herren Gud,
Som klädd i segerskrud,
Sin tron för evigt grundad.
 
Och vore världen än så stor
Och fullt av mörkrets härar,
Dock, när bland oss Herren bor,
Platt intet oss förfärar.
Världens furste är ju dömd,
Och hans kraft är tömd.
Han på ett huvudhår
Oss skada ej förmår,
Ett ord kan honom fälla.
 
Guds ord och löfte skall bestå,
Vi det i hjärtat bäre.
För himmel, ej för jord vi gå
Till strids och glada äre,
Äre alltid väl till mods,
Fast vi våga gods
Och ära, liv och allt;
Ske blott som Gud befallt.
Guds rike vi behålle.
 
Hur betraktade Luther då tonsättningen till sina psalmer? Här tar jag hjälp av Wikipedia/Luthers psalmer:
Luther såg ett behov av samklang med text och melodi. När han översatte psalmerna betonade han att      ’texten, noterna, accenten, melodin och likaså hela uttrycket måste vara en genuin utväxt av den               ursprungliga texten och dess anda.’ Han betraktade musiken i sig själv antingen uppbygglig eller skadlig och den kan befordra självdisciplin genom att låta oss njuta av känslorna samtidigt som vi behåller kontrollen och den mentala friheten, eller jagets extatiska begär efter självtillfredsställelse’
Dagens tonsättare av andliga sånger skulle göra väl av att lära sig av Luther.
Den stora reformationens man var, av Gud, mångbegåvad på sångens område. Han ägde en djup insikt i människans natur och i det kristna livets motgångar och medgångar. Han skrev sina psalmer utifrån egen erfarenhet och därför kan vi lätt identifiera oss med dem och sjunga dem från djupet av våra hjärtan.
 
Luthers psalmer var inte begränsade till kampfyllda sånger utan han skrev också andra sånger som vi skall titta på i nästa blogg.

Läs hela inlägget »
Etiketter: gudstjänst, musik

av David Whitworth


I den första bloggen i denna serie fördjupade vi oss i psalmers, hymners och andliga sångers historia som blev bekanta för oss i GT och NT. Dessa var undervisande och lärorika. Vi ska bygga vidare på detta och flytta fram till det första århundrandet. Vi kommer att träffa några apostoliska fäder och kyrkofäder som kanske är kända för en del medan andra är okända.

Hur såg då tillbedjan ut i det första århundradet? Teologen Justinus, lämnade efter sig en bra beskrivning av hur en sammankomst såg ut.

Justinus betraktades som den största av det första århundradets apologetiker. Han föddes av grekiska föräldrar i Palestina och han började sitt sökande efter sanningen i den grekiska filosofin som gav honom en tankeväckande idealbild av evig skönhet, sanning och godhet. Men det räckte inte och han vände då i stället sina tankar till det kristna budskapet. En dag tog han en promenad vid havet i Efesos och träffade en äldre man som berättade livets mening för honom. Mannen visade på Kristus från GT som svar på livets mening och då blev han troende. Han flyttade till Rom omkring 153 E.Kr och dog som martyr år 165 E.Kr.

Mötesordningen i en typisk sammankomst i församlingen var enligt Justinus följande:

1. Biskopens hälsning till församlingen och deras gensvar. Biskopen: ’Herren vare med dig,’ och församlingen svarar: ’och med din ande’.

2. Bibelläsning från GT.

3. Psalm eller hymn.

4. Bibelläsning från NT. Det var den första läsningen från NT tagen från en bok mellan Apostlagärningar och Uppenbarelseboken.

5. Psalm eller hymn.

6. Andra NT bibelläsningen tagen från ett av de fyra evangelierna.

7. Predikningen var sista delen innan icke-medlemmar fick lämna kyrkolokalen och medlemmar stannade kvar och firade nattvarden.

Att sjunga var inte så viktigt för kristna på 100-talet. Herrens måltid värderades starkare och firades varje söndag efter mötet. De kristnas sånger från den tiden hämtades från Psaltaren och från NTs poetiska delar men liknade mer tal än sång. Den vanligaste formen var växelvis sång. Det betyder att en person, antingen skriftläsaren eller prästen, sjöng eller talade ett bibelstycke, vanligen från en Psalm, och församlingens gensvar var antingen ett enkelt ord som ’Alleluia’ eller en refräng.

Musikaliska instrument användes inte vid den här tiden. En av de första lovsångerna från 100-talet var ’Gloria in Excelsis Deo’ grundad på Luk 2:14. I sitt ursprungsform skrevs den på grekiska och med fem verser och den användes som morgonbön i den österländska kyrkan. Något senare översattes den till latin och efterhand till svenska.

Hymnen är en bön till treenigheten att verkställa försoningens verk i vårt tänkande och liv.

Svenska titeln är ’Allena Gud i himmelrik’ och sången innehåller idag tre verser:
 
Allena Gud i himmelrik
Må lov och pris tillhöra
För all den nåd han kärleksrik
Med oss har velat göra
Han jorden skänkt stor fröjd och frid.
Ack, mänskan må väl glädjas vid
Guds evigt goda vilja.
 
O Jesus Krist, Guds ende Son,
Som såg vår själafara
Och att oss frälsa därifrån
Dig själv ej ville spara,
Du med din kärlek och din död
Förlöser oss av syndens nöd,
När vi på dig förtrösta.
 
O Helge Ande, gör själen from,
Förnöjd och oförfärad.
Gör hjärtat till en helgedom,
Där Gud i allt blir ärad.
Giv stöd, giv tröst i all vår brist,
Hjälp att vi tro på Jesus Krist
Båda nu och alltid. Amen.
 
Ave Maria
’Ave Maria’ leder våra tankar till den katolska kyrkans bön till Maria som medlare till förlåtelse för synd (detta kan dock inte stödjas från texten). Den är också en av de tidiga hymnerna och delades i två delar och med bibliskt innehåll. Första delen är grundad på Luk 1:28 och andra delen på Luk 1:40-42. Tredje delen kom senare på 1400-talet förordnad av dåtidens påve. Schuberts vackra komposition har inte något religiöst innehåll utan är tonsatt till Walter Scotts ’Lady of the Lake’.
Jag har inte hittat den ursprungliga texten utan endast den katolska versionen.
 
Ambrosius
Ambrosius av Milano (339–97) blev biskop av Milano. Han var en mäktig predikant och pionjär som hymnförfattare och införde antifoni i församlingens sjungande. Det betyder att halva församlingen sjöng en vers och andra halvan sjöng nästa vers och så sjöng de växelvis. Detta sätt att sjunga spred från Milano till alla kyrkor i väst och blev populär. Ambrosius skrev själv alla sina sånger och var därför banbrytande. Han blev då känd som den folklige ’församlingens sångfader’. Traditionen anger att han skrev Te Deum (O Gud , vi lovar dig) och anses som den största hymn i den västerländska kyrkan vid denna tid.
Hymnens svenska översättning kom 1614 och innehåller fem verser Jag skriver den första och sista versen.
 
O Gud, vi lova dig.
O Gud, vi tacka dig.
Du är, och genom dig är allt.
All världen rörs, som du befallt;
Ifrån din tron går ljuset ut,
Och stormen väntar ditt beslut.
Vem gör, att allt i detta nu
Ej blir till intet? Endast du.
Helig är Herren Gud. Helig är Herren Gud.
Helig är Gud, den store Herren Sebaot.
 
Dig bedja, dig anropa vi,
Du evigt Gode, statt oss bi.
Sträck över oss din starka hand,
Behåll oss i din nåds förbund,
Bevara våra fäders land,
Välsigna hela jordens rund.
Till dig, till dig står all vår tröst;
O Herre, hör vår böneröst! Amen.
 
Fortunatus
En av det mest framstående latin patriarkaliska psalmdiktare var Venantius Fortunatus (540-600). Han föddes i Italien men tillbringade sitt aktiva liv Frankrike där han var biskop i Poitiers. Han skrev en underbar påskpsalm:
 
Upp, min tunga,
Att lovsjunga
Hjälten, som på korsets stam
För oss blödde,
Led och dödde
Som ett menlöst offerlamm!
Han ur griften,
Efter skriften,
Nu i ära träder fram.
 
Medeltiden
Vi har vanan att betrakta medeltiden med en negativ attityd som en andlig mörk och dyster period och inte utan anledning. Samtidigt fanns det en stor del av andligt liv i epoken. Var det inte Kristus som yttrade dessa ord?: Jag skall bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den (Matt 16: 18). Då håller löftet om att Hans andliga rike är outplånligt. Han har alltid haft och kommer i alla tider ha ett obrutet råd av troende människor på jorden och medeltiden är inget undantag. Mycket ofta återspeglas det i de latinska hymner som författades vid den tiden.
 
Theodulf av Orleans (750-821) var spanjoren som blev biskop i Orleans Frankrike Han författade på latinska hymnen Gloria, laus et honor. Den översattes till engelska av J.M.Neale med titeln: All glory, laud and honour to thee, Redeemer, King. Från hans text har den översatts till svenska av Erik Nyström:
 
Dig vara pris och ära,
Du kung av Davids stam;
I Faderns namn du kommer,
Högt lovade Guds Lamm!
Dig prisar änglars skara
Uti den ljusa höjd,
Och allt ,som anda haver,
Skall stämma in med fröjd.
 
Bernard av Cluny
En av de största kristna sångförfattarna under medeltiden var Bernard av Cluny aktiv omkring 1140.
Han var född i Bretagne i Frankrike. I klostret i Cluny satt denne fromme man och skrev sitt berömda mästerverk ’Jerusalem, du sköna’. Inspirerad av Upp. 21-22 skildrar han här det strålande himmelska Jerusalem mot bakgrund av tidens andliga mörker, synd och påfrestningar. Detta mästerverk har också översatts av J.M. Neale till engelska och senare till svenska.
 
Jerusalem, du sköna,
Du heliga Guds stad,
Till dig min ande skådar
Förhoppningsfull och glad.
Jag vet ej, men jag anar
Vad fröjd mig väntar där,
vad härlighet och ära,
vad frid, som i dig är.
 
De står där, Sions salar,
Genljudande av sång
Och vimlande av änglar
Och av martyrer mång.
Dess konung går därinne,
Så strålande, så skön, så skön,
Ibland sin helgonskara,
Sin mödas rika lön.
 
Och omkring tronen ljuder
Ifrån de frälstas hop,
Likt rösten av ett tordön,
Ett väldigt segerrop.
Ja, snart skall ock min ande
Få skåda Herren Gud.
Snart skall och jag därhemma
Stå klädd i snövit skrud.

Trots medeltiders mörker fanns ändå evangeliets ljus som spreds genom dessa gregorianska psalmer och hymner. De skrevs på ett vackert språk som gav Gud äran och till de sanna troendes uppmuntran och uppbyggelse.
 
Det finns ett rikt utbud av dessa vackra hymner och jag har bara gjort ett urval. Jag hoppas att jag genom dessa har väckt ert intresse för de gamla psalmerna, hymnerna och de andliga sångernas historia.
 
Vi fortsätter med samma tema i nästa blogg.

Läs hela inlägget »
Etiketter: musik, gudstjänst

"Och låt oss inte överge våra sammankomster, så som några brukar göra, utan i stället uppmuntra varandra, och det så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig." (Heb 10:25 Folkbibeln 2015)
 
Sista åren har jag mött tanken många gånger, att församlingarna blivit dåliga, att församlingens tid är slut och att det nu är hemgrupper och webblärare som gäller. Ligger det något i det här? Ska vi lämna våra församlingar?
 
Bibelns undervisning om församlingen
De senaste månaderna har vi delat ett antal bloggposter om olika aspekter av partikulärbaptisternas undervisning om församlingen. Där har vi fått se vikten av en lokal församling ordnad enligt bibliska principer och med bibliskt ledarskap.
 
En hemgrupp knuten till en lokal församling
Under corona-tiden när den lokala församling jag är en del av har haft gudstjänster på webben har vi haft olika hemgrupper. Den hemgrupp jag leder har varje söndag sjungit sånger, bett för staden, församling och varandra och tillsammans utforskat veckans fråga i Evangeliekatekesen. Vi har haft hemgruppen även när vi kunnat gå på fysisk gudstjänst på förmiddagen och kommer att fortsätta låta hemgruppen vara ett komplement till församlingens gudstjänst. Hemgruppen är bra men har inte varit en fullvärdig ersättare för att samlas vara söndag som församling. Det kanske viktigaste med vår hemgrupp är att den är knyten till en lokal församling med ett ordnat ledarskap.
 
Hemgruppen utan församlingstillhörighet
Det tilldragande med hemgruppen för de som tror att församlingstiden är förbi är friheten i tro och praktik. Nu är man inte bunden till ett bibliskt ledarskap, nu är man fria att undervisa och praktisera vad man vill. Min erfarenhet är att det ofta blir spretigt och lite osunt. Utan ett formellt ledarskap kan lite vad som helst hända. Med rätt personer kan det bli OK. Men med fel personer kan det bli katastrof.
 
Hemgruppen i väntan på en ordnad lokal församling
Det kan vara så att ni är några troende i en stad eller ett samhälle som läser Bibelns undervisning om församlingen och upplever att man inte med samvete kan vara en del av någon av de lokala församlingar som finns inom reseavstånd. Då kan en fri hemgrupp vara en lösning i väntan på att en biblisk lokal församling grundas, men hemgruppen bör söka stöd, råd och ledningen från någon eller några bibliska lokala församlingar man har förtroende för. Målet ska inte vara att vara fri och ostyrd hemgrupp, målet ska vara att grund eller hitta en lokal församling och tills dess få ledning av en eller flera lokala församlingar.
 
Den fria hemgruppen i ändens tid
Tanken med den fria hemgruppen i ändens tid är att de etablerade lokala församlingarna har blivit korrumperade och det inte är någon mening med att starta nya. I stället ska de sant troende gömma sig i hemgrupper för att hålla sin dyra tro levande. De ska inte smittas av den korrupta etablerade kristenheten.

Först ska det sägas att det här bygger på en speciell läsning av tidens slut, en läsning som inte är så självklar.
 
Sedan kan man undra om det verkligen fungerar så bra att gömma sig i hemgrupper för att hålla sin dyra tro levande. Ur dessa grupper strömmar underliga konspirationsteorier om att Corona kommer ur 5G-master, förnekande av treenigheten och en massa annat. Kan det vara så att Gud förordnat en lokal församling med ett ordnat ledarskap just för att det verkligen behövs för att församlingen ska må bra och de troendes dyra tro hållas sund och levande?
 
Knyt dig till en lokal församling
Om det finns en lokal församling med ordnat ledarskap som är OK, gå med i den, tjäna den och låt dig växa andligt genom den. Har församlingen hemgrupper så kan det vara ett fint komplement.
 
Om det inte finns en OK lokal församling inom reseavstånd, då kanske det rätta att forma en fri hemgrupp. Men sök då stöd, råd och koppling till en sund biblisk lokal församling som gör att hemgruppen kan må bra och ha som långsiktigt mål att en lokala församling ska bildas på orten.

Läs hela inlägget »

Av David Whitworth

 
Förmodligen sjunger de flesta av oss när vi är ensamma och kanske oftast i duschen. Jag är inte undantaget. Det kan hända att jag sjunger en och en annan poplåt från 1960-talet. Simon och Garfunkel och Bob Dylan som var popidoler på den tiden spelade in skivor vars texter ibland var fyllda med förtvivlan och hopplöshet. Jag blev troende på 1960-talet och då började jag sjunga en ny sång för Herren. Kristna har ett rikt arv av andliga sånger och psalmer vars texter är så innehållsrika och fyllda av sanning. På ett historiskt sätt har Guds folk alltid varit ett sjungande folk.

Det är tänkt att skriva en ny serie om andliga sångers historia, dess uppkomst, texter och författare. Utgångspunkten är Gud Ord där dessa sånger har sina ursprung.

Det finns, som bekant, olika slags andliga sånger. Paulus beskriver tre sorters; psalmer, hymner och andliga sånger ( Ef 5:19, Kol 3:16). Kommentatorerna är överens om att det är svårt att dra gränser mellan dessa tre, för att de delvis går in i varandra. Ändå kan det vara möjligt att ge en lös definition. Psalmer, våra tankar, helt naturligt, vänder sig till Psaltaren i GT med hänvisning till Luk 20:42. Hymner, Ordet förkommer bara i de två förutnämnda bibelverserna. Hymn, enligt Augustinus, har tre komponenter: den måste sjungas, det måste vara lovsång och det måste riktas till Gud. Andliga sånger, ordet sång eller lyriskt kväde (en dikt som ämnas sjunga) förekommer inte bara i Ef 5:19 och Kol 3:16 utan också i Upp 5.9, 14:3 där ’de sjöng en ’ny sång’ och i 15:3 ’sjunger Moses, Guds tjänares, sång och sången till Lammet’.

Kort sagt framstår det då som om de tre termer som Paulus använder i Kol 3:16 till viss del kan skiljas åt. Allmänt sett hänvisar psalmerna till Psaltaren medan hymner hänvisar till Nya testamentliga lovsånger till Fadern eller Kristus och andliga sånger till sånger som innehåller texter som har ett ledmotiv annat än lovsånger till Gud eller Kristus.

Dessa sånger som har ett rikt innehåll är en källa till glädje och uppbyggelse till Guds folk och inte bara det utan de tjänar också som ett mycket effektivt uttrycksmedel till att vara syndens, tacksamhetens och glädjens bekännelse.

Dessa olika slags sånger upplyfter verkligen själen och främjar till Guds ära. På 80 eller 90-talet spelade ett ’kristen-hårdrocks-band’ sin musik med sånt oväsen så att texterna försvann (tveksamt om texterna var värt att höra!). Kritiken regnade ner på dem, deras gensvar-’vi struntar i kritiken vi spelar hur vi vill’. Hur mycket var detta till Guds ära!

Gamla Testamentet
Den första sången i Bibeln hittar vi i 2 Mose 15:1-18. Bakgrunden till denna, Mose och Israels trossång, är Israels uttåg ur Egypten och räddningen genom Röda havet från Egyptierna. Mose och Israel firade med denna sång. Det som lyser klarast i sången är Gud och Hans väsen. Den är ståtlig, livlig och helig. Sången är vigd till Guds heder och Moses ger Gud äran och triumferar i Honom. Sången börjar med Gud ’Jag vill lovsjunga HERREN, ty högt är han upphöjd’ (vers 1). HERREN är min starkhet och min lovsång’(vers 2). Jämför vers 3: HERREN är en stridsman med Ps 33 10-17. Hans oförklarlighet framförs i vers 11 ’Vem är som du bland gudarna HERRE ?’ och i samma vers är kronan på Guds väsen, ’vem är som du, härlig i helighet’ Guds helighet är Hans härlighet. Sången i vers 18 avsluta med Guds kungavälde ’HERRE skall regera alltid och för evigt’. Mina tankar förs direkt till Händels mäktiga Halleluja kören ur Messias.

Hannas lovsång efter Samuels födelse är en vacker hyllning till Gud om Hans väsen och egenskaper (1 Sam 2: 1-10).

Psaltaren
Psaltaren är Israels gamla sångbok och dess hebreiska namn är ’Tehillim’ som betyder lovsånger. Psaltarens poesi är inte regelbunden, våra sånger och psalmer rimmar, men hebreiska poesi använder det som kallas för parallellism. Detta innebär att två skilda ord uttrycker samma tanke. Psaltarens betydelse var stor för judarna.

Peter Fjellstedt indelade Psalmerna i sex grupper. Jag skall bara ge ett axplock av alla verserna i dessa grupper.

Läropsalmer: 1, 5, 53, 119, 146.

Försoningspsalmer: 6, 32, 51, 143.

Klagopsalmer: 9, 10, 11, 12, 13.

Bönepsalmer: 26, 27, 85, 108.

Lov och tacksägelsepsalmer: 84, 103, 145.

Messianska psalmer: 2, 22, 45, 72, 89, 110.

Indelningen kan inte vara dogmatisk, många av dessa psalmer innehåller andra inslag.

Luther har sagt om psalmerna: ’Var och en, hur det än står till med honom, finner däri ord eller sanningar som är passande för hans sak’.

Peter Fjellstedt: ’Psaltaren är för oss obeskrivligt viktig och dyrbar, ty den är oändligt innehållsrik’.

I Psaltaren möter vi Guds väsen och egenskaper. Vi får en glimt av Jesu inre liv, hur han led och hur han tänkte under syndens tyngder, hans kamp i bön och hans förnedrande, hänförelse och mycket annat. Församlingens inre liv avmålas också. Varje troende kan vända sig till Psaltaren vad än de har behov av för ögonblicket, om det är sorg, rädsla eller ovisshet. När vi är pressade med bekymmer eller i glädjens och tacksägelsens tid, hittas här som ingen annanstans utlopp för hjärtats djupaste tankar, dunkla glädje och smärta.

Dessa psalmer lär oss hur omvändelse och tro fungerar, hur en syndig människa genom Guds Andes nåd övertygas ’om synd, rättfärdighet och dom och flyr till Kristus och bekänner sin synd, anropar Herren om förlåtelse, rättfärdighet och rening genom Kristi blod. Herrens verk i oss fortsätter oavlåtligen. De rättfärdiga lever av tron, strider mot frestelser, kämpar mot fiender, övervinner i Herrens kraft under bön och prisar Herren med tacksägelse och lovsång. Allt detta finns i psalmerna och mer därtill.

Tillbaka till Peter Fjellstedt: ’Psaltaren har i alla tider varit och det skall också bliva för Guds församling intill ändan en outtömlig skattkammare av lärdom, varning, ledning, råd, och tröst.

Psaltarens rika förråd har i alla tider varit en inspirationskälla och ligger till grund för den kristliga sångförfattares mångfaldiga utbud.
 
Höga Visan
Höga Visan eller sångernas sång är en vacker och konstnärlig dikt som tonsatts. Sångens ledmotiv är kärleken mellan make och maka. Man kan läsa sida efter sida om hur boken skall tolkas men om vi tar till oss Paulus ord i Rom 15:4: ’Ty allt som tidigare har skrivits är skrivit till vår undervisning, för att vi genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger skall bevara vårt hopp.’ Då måste vi söka Kristus i Höga Visan eftersom Han är central i GT, om det skall vara till undervisning för oss. Därför tolkar jag det som en allegori. Alltså en allegori om kärleken mellan Kristus och Hans brud församlingen. NT ger oss fingervisning om denna tolkningsmetod. En nyckelvers i sammanhanget är Upp 21:9 här kallas församlingen för ’bruden, Lammets hustru’.

Bibeln utvidgar denna allegori till Kristus och Hans församling. Förhållandet framställs som en sanning på vilken äktenskapet är grundad. I Ef 5:22-23 förklarar Paulus sanningen om enheten mellan Jesus och Hans folk och gör den till grund i relationen i äktenskapet. Enheten som Paulus talar om mellan Kristus och Hans folk är likheten mellan en make/makas enhet. Intensionen med enheten mellan en man och hans fru var att återspegla relationen mellan Kristus och församlingen. Höga Visan är därför en kärlekssång mellan Kristus och hans folk.

Nya Testamentet
Marias lovsång eller magnifikat (Lat. upphöjer) är den första hymnen vi möter i NT (Luk 1:46-56). Sången har sjungits sedan lång tid tillbaka i den kristna kyrkan. Den är en vacker känslofull dikt av vilka den större delen är citat från GT. Vi känner igen Sakarias och Simeons lovsånger (Luk 1:68-79, 2:28-32) där hjärtats hejdlösa glädje tog sig utryck i sång. I Matt 26-30 berättas att Jesus och hans lärjungar efter nattvardens instiftelse sjöng ’lovsången’ syftas på Ps 115- 118 som kallas ’stora halleluja’ och föreskrevs för det judiska påskfirandet. Den mest oförglömliga av alla sånger måste väl vara änglasången den första julnatten (Luk 2:14). Vem av oss fylls inte med beundran för Paulus och Silas som i Filippi offentligt piskades och kastades in i det innersta fängelserummet. Ingen dator eller tv fanns där för att fördriva tiden med! Fötterna spändes fast i stocken och deras kroppar led av svår smärta i det mörka förskräckliga fängelserummet. Ändå sjöng de lovsånger med glädje till Herrens ära (Apg 16:22-25).

Bibeln har varit den mäktigaste inspirationskällan för de kristna sång och psalmdiktarna i alla tider.

Läs hela inlägget »
Etiketter: gudstjänst, musik

av David Whitworth

London bekännelsens andra skrift och trettionde kapitel beskriver i paragraf 8 partikulärbaptisternas förvissningar om Herrens måltid. Den var Kristi instiftad för ’andlig näring och tillväxt’ som en ’förbindelse och pant’ som utrycker enhet mellan Kristus och lärjungar. De gör gällande att måltidsförrättaren ber, helgar brödet och vinet, bryter brödet och fördelar dem till folket i församlingen och tar själva del av det. Deltagarna tar emot och bespisar sig på Kristus i ett påtagligt andligt medvetande. Någon som är okunnig om evangeliet skall inte tillåtas att delta då de drar en dom över sig.

I Wibergs ’Det Kristliga Dopet’ bihang är det uppdelat i två avsnitt. I det första avsnittet, som är skriven av Wiberg diskuteras dopet såsom ett villkor för medlemskap i församlingen och delaktighet i nattvard. I avsnitt två är det en kort framställning om församlingen som är indelad i sju delar och är författad av J. M. Pendleton. Vår fokus kommer att bli på första avsnittet.

Rubriken till det första avsnittet lyder: ’Det Kristliga dopet såsom ett villkor för ledamotskap i Kristi församling och delaktighet i Herrens nattvard’.

Syftet med avsnittet i den gode Anders egna ord är att: ’…i korthet undersöka, i vad förhållande det står till i den kristna församlingens övriga inrättningar och förmåner’.

Han vänder sig till Kristi förordning i Matt. 28:19, 20 där det finns vissa plikter, vilka bör uppfyllas i en viss ordning, säger han. Första plikten är att predika evangeliet för att göra lärjungar. Den andra plikten är att döpa lärjungarna och den tredje att lära de döpta lärjungarna att hålla alla Kristi bud och detta är ordningen.

För Wiberg var det en självklarhet att dopet föregick medlemskap i församlingen och enligt en rad skriftställen som han citerar skulle det utföras så snart som möjligt efter frälsningen. Herrens nattvard delas ut till döpta församlingsmedlemmar och spädbarndöpare var inte tillåtna. Detta beslut var kontroversiellt. Kontroversen tog Anders med ro och tog itu med de fyra invändningar som uppstod mot denna lära.

Invändningar
De baptistförsamlingar som vägrade spädbarnsdöpare att deltaga i Herrens måltid var anklagade för bland annat kärlekslöshet. Därför skrev Wiberg ’att i korthet besvara några av de allmännaste invändningar emot Skriftens lära rörande i synnerhet villkoren för delaktighet i Herrens nattvard’.

Första invändningen: ’I Kristi förordning finns inte något bevis att nattvarden aldrig borde mottagas av andra än troende som är döpta’.

Detta är första meningen i en lång och invecklad invändning mot troendedop och som Wiberg bemöter med ett långt utlägg för att svara kritiken.

Andra invändningen: ’I skriften finns ingen uttrycklig föreskrift att vägra odöpta troende tillträde till Herrens nattvard’.

Hans svar är grundat inte på vad skriften inte säger utan den ordning som finns i Bibeln och någon uttrycklig stadga är inte nödvändig. Wiberg anser att vi har en tydlig befallning att se till att endast döpta håller Herrens nattvard. Den rätta meningen av denna befallning är så tydlig i sig själv och är bekräftad genom apostlarnas lära och föredöme.
 
Tredje invändningen: ’Utifrån Rom 14:1-4 och 15:7 har vi en klar befallning att i den kristna församlingen fördraga alla sådana olikheter i meningar som är förenliga med nådens tillstånd’.

Wibergs svar på det är att inte ifrågasätta olika meningar som är förenliga med nådens tillstånd. Men att ta upp till medlemskap i församlingen och därmed Herrens måltid för alla de som avviker från Kristi hälsosamma lära i nåden upphäver Hans bud rörande dop och nattvard. Ett sådant steg öppnar porten till all slags villfarelse.

Är det inte det som vi bevittnar idag? De som kallar sig evangeliska församlingar men som ändå tar upp människor till medlemskap vars läror inte är förenliga med Guds Ord. Församlingar som är helt grundade i Bibeln har gått vilse för att det saknas omdöme i dessa frågor.

I återstående svar utvecklar Wiberg de faror som kan uppstå i församlingsgemenskapen om inte dessa principer vad gäller dop, medlemskap och nattvard iakttas.

Fjärde invändningen: ’I en kedja av plikter bör den andra åsidosättas medan den första har blivit försummad? Om t. ex. någon i sin barndom har varit sin fader olydig, har han därför frihet att i sin mer framskridna ålder vägra att åtlyda hans vilja?’

Wibergs svar: ’Detta fall kan inte tillämpas på vårt nuvarande ämne. Om vi försummar de första plikterna i vårt liv förlorar vi för alltid tillfället att uppfylla dem senare. Men detta är långt ifrån att vara fallet med dem som inte har uppfyllt plikten att låta sig döpas emedan det står dem alltid öppet att iakttaga denna plikt vilken i Guds ord är så tydligt skriven. Det är bättre att försumma uppfyllandet av ett positivt bud än att uppfylla det i strid med den ordning som Herren har föreskrivit’. Enl. Wiberg hade den största delen av kristna missförstått N.T. lära angående dopet och nattvarden. Han hänvisar till trosbekännelserna och de förnämsta kyrkolärarna skrifter som är överens att dopet av Herren är ett villkor för delaktighet i den kristna församlingens inrättningar och förmåner.

Han förklarar således felet i detta resonemang och står fast vid att det är bättre att avstå från Herrens måltid tills man är troendedöpt.

Öppen eller sluten nattvard?
Meningarna gick isär bland våra reformerta baptistiska förfäder när det gäller öppen eller sluten nattvard. På sent 1600-tal var det några baptister som var kända som ’strikta baptister’ i all sannolikhet eftersom de gjorde krav på troende dop som villkor för deltagande i Herrens måltid (såsom Anders Wiberg). Samtidigt var det baptister som höll sig till nedsänkning som det enda giltiga dopet men som kraftigt förkastade strikt kommunion.

Första steget i kontroversens uppgång verkar har varit på sent 1600-talet mellan på den ena sidan Henry Danvers och William Kiffin och på den andra, John Bunyan. Det är inte konstigt att det inte gick att lösa problemet till allas belåtenhet. Andra steget uppdagades på 1770-talet som drog in Abraham Booth och två som kallade sig ’Candidus, och ’Pacificus’. Tredje steget och slutet var bokens kamp mellan Joseph Kinghorn och Robert Hall junior.

Förespråkare för begränsad kommunion var genom tiderna överens med sina meningsmotståndare att troendedopet inte var något villkor till frälsning. De som höll sig till begränsad kommunion var orubbliga i sin tro på att Kristi lära och apostlarnas praxis krävde att bara de troendedöpta kan ta del av nattvarden. Detta parti, med lite nyanser, tog samma ställning som Anders Wiberg men ca 150 år före.

De förespråkare för öppen nattvard gjorde allmänt anspråk på att Nya Testamentet aldrig kräver villkor för att ta del i Herrens måltid som inte är en premiss för frälsningen. Det var av detta skäl som de påstådde att de inte kunde hitta några kapitel och verser i Bibeln som med klarhet undervisar begränsad kommunion. Ingendera ville erkänna att de motsäger sig Guds Ord.

1689 partikulärbaptist riksmöte uppmärksammade att det var några närvarande som höll sig till öppen kommunion och därför valde att bli mindre dogmatiska i frågan och förklarade:

’I sakfrågor däri en församling tänker olika från en annan församling i sina principer eller praxis vad gäller kommunion skall inte och kan inte påtvingas någon regel i saken, men istället skall varje församling har frihet att bestämma själva enligt Guds ledning’.

Bunyan och öppen kommunion
Den berömde predikanten John Bunyan var pastor i en församling i Bedford. Han var alltid försiktig att hänga ett kyrkosamfunds etikett på sig, församlingen blev känd som ’Bunyan samlingen’. En del medlemmar i församlingen ifrågasatt spädbarnsdop men vid den tiden var den ändå en kongregationalistisk församling. Samtidigt var allt detta förenlig med Bunyans ovilja att öppet ta partikulärbaptisternas sida i fråga om begränsad kommunion. Han var likväl baptist men ansåg dop som en privat sak.

Tanken på begränsad kommunion var för Bunyan frånstötande. Han ifrågasatt också dopet som ett villkor för församlingsgemenskap och deltagande i nattvarden. Han var dock inte den första utan tog sig an John Giffords, Bedford församlings första pastor, ståndpunkt och i Giffords egna ord: ’sammanslutning med Kristus är grunden till alla de heligas kommunion’.

Bunyan visade inte någon betänklighet i sin kritik av de som välkomnade endast döpta troende till Herrens måltid: ’är inte det elakt att skapa hinder till kommunion där Gud inte har skapat några? Är det inte fientlig att alstra en vägg av söndring mellan de troende som Gud aldrig gav bud om?’ I sitt argument för öppen kommunion dra den ärade Bunyan en parallell med Israel i öknen som deltog i påskmåltiden trots att de saknade omskärelse. Därför skall odöpta troende tillåtas ta del i nattvarden.

Eftersom Kristus tar emot odöpta troende bör också vi ta emot dem.

John Bunyans principer för att öppna församlingens medlemskap och deltagande i Herrens måltid till de odöpta troende vann stort inflytande bland partikulärbaptisterna.

Vi har nu sätt hur två stora predikanter hade delade meningar om omfattningen i nattvardens deltagande. Både Bunyan och Wiberg var från olika tidsålder och med skilda bakgrunder men framförde trovärdiga fall för sina övertygelser i frågan.

Serien om partikulärbaptisternas lära om församlingen är därmed avslutad.


Partikulärbaptisternas lära om församlingen och Wibergs ’Det Kristliga Dopet’ har för mig varit en lärorik upplevelse. Det är gott, nödvändigt, uppbyggande och inspirerande att söka sig till sina rötter och föra vidare det rika historiska arvet. Historielöshet skapar rotlöshet och öppnar dörren till irrlära och falska profeter. Är det inte det som vi upplever idag bland Guds folk? Min bön är att alla som har läst dessa bloggar tar till sig dessa principer och blir principfasta.

Läs hela inlägget »

The Deliberate Church – Building your ministry on the gospel
Mark Daver and Paul Alexander
Crossway, 2005
 
Du är ledare i en svensk frikyrkoförsamling. Du har läst om hur baptisterna format en lära om församlingen som är baserad på Bibeln och som har Evangelium i centrum. Nu vill du leda din församling i ett förändringsarbete i syfte att låta församlingen blomstra och vara ett ljus i sin stad. Hur gör du i praktiken?
 
Bokens syfte
The Deliberate Church är en praktisk bok om hur man får en församling att må bra genom att följa bibliska principer. Det är många år av tjänande som pastor, många misstag och flera framgångar som ligger som grund för det som skrivs. Och det bärande frågan är: Hur gör man det praktiskt?
 
Bokens svagheter
Många av exemplen kommer från större församlingar med ett helt gäng anställda, det är en skillnad mot ett Sverige med många församlingar som är rätt så små. Likaså är boken i grunden skriven i och för ett nordamerikanskt sammanhang, ett kulturen och förutsättningarna i ett nordiskt sammanhang är i vissa delar annorlunda.
 
Bokens styrkor
Den stora styrkan i boken är att den inte främst beskriver Bibelns undervisning om läran om församlingen. Snarare är fokus på hur man gör i praktiken, hur man hanterar de frågeställningar, motgångar och problem som man möter längs vägen. Man kommer att möte motstånd och invändningar, hur gör man då?
 
Rekommendation
Köp, läs och gå igenom med församlingsledningen. Diskutera vad som är sunt och tillämpbart i det sammanhang du och församlingen står i. Kanske är den här boken en katalysator för ett viktigt förändringsarbete som kommer att ge god frukt i Guds rike.

Läs hela inlägget »

av David Whitworth


Dopet och Herrens måltid är viktiga beståndsdelar i tillbedjan i församlingslivet enligt 1689 bekännelsen och som hittas i kapitel 22:5, 28:1 och 29. Det sistnämnda kapitlet är enkelt och rättframt och utan meningsstrid. Paragraf 1 gör anspråk på dopet som ett ’tecken’ till dem som tar emot frälsningens välsignelser. Den uppföljs av deklarationen i paragraf 2 att det är enbart dem som bekänner sig troende och upplever välsignelsens betydelse som är lämpliga kandidater för dopets förordning. Paragraf 3 bekräftar vattnens nödvändighet i vilken kandidaten döps i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Kapitlet avslutas med anspråk på att förordningens metod är nedsänkning.

Det föregående enkla påståendet är utan antydning av den kontrovers som var ingående i upptagande av läran. Troendedopet var den största läran som utmärkte partikulärbaptisterna från fristående församlingar runt om. En av det mest inflytelserika och kontroversiella böcker om troendedop som kom ut vid den tiden (1674) var skriven av en viss överste Henry Danvers med titeln ’A Treatise of Baptism’. Denna ansågs av flera som en klassiker på ämnet, boken innehöll 450 sidor (jag har inte någon tillgång till boken).

Det tjänar vårt syfte bättre att göra en översikt om Anders Wibergs ’Det Kristliga Dopet’. Första utgåvan kom 1852 och innehåller 371 sidor och den har otroligt mycket gemensamt med Danvers och var inte mindre inflytelserik och kontroversiell. Båda böckerna närmar sig troendedopet utifrån en historisk/teologisk/exegetisk perspektiv och därför passar Wibergs bok väl in med 1689 bekännelsen. I början var han inte mån om att ge ut skriften men efter uppmaningar från sina vänner gav han efter och gav ut den. Boken är som Danvers ett mästerverk, och som väntat tände den en bred och upphetsade kontrovers om troendedopets art. Spädbarnsdöpare var ursinniga och gick till häftiga angrepp mot honom.

Den fullständiga titeln på boken är: ”Det Kristliga Dopet - framställt i Bibelns egna ord och beledsagad med förklarande anmärkningar samt vittnesbörd av framstående teologer”.

Här läser vi redan i bokens titel omfattningen av dess innehåll. Det är en noggrann och försiktig granskning. Denna utkom på engelska i USA och i bokens inledning är följande citat: ’The Baptist Record’ innehöll följande anmälan: ’Denna värderika bok, utarbetad med den yttersta omsorg på det svenska språket, för att gå deras behov till mötes, som forska efter sanningen både i Sverige och Amerika…Ingenting kunde vara mera tillfredsställande att inhämta, och ingenting mera tidsenligt än detta’. Boken är helt samstämmig med 1689 bekännelsen.

Första avdelningen
Boken har tre avdelningar och ett avslutande bihang. Första avdelningen består av 177 sidor och är den längsta och har rubriken ’Den heliga skrifts lära om det kristliga dopet’. De första tretton punkterna är en genomgång av Nya testamentliga fall om troendedop samt dopets form och börjar med Johannes döparens dop. Punkter 14, 15 ger Wiberg exegesen om grekiska ordet ’baptizo’ och ordets betydelse hos de klassiska författarna. Punkterna 16-21. är av ett polemiskt slag.

Punkt sexton har rubriken ’Ställen, där dopet tillfälligtvis Wiberg vidröres’. Det innefattar Gal 3:26-27, Ef 4:5, 1 Kor 12:13, 15:29 och 1 Pet 3:20-21 och Wiberg gör kommentarer på dessa verser.

Punkt 17 har rubriken ’Ställen misstydda till stöd för barndopet’. Här tar han upp de verser t.ex. Matt 19:13-15 som våra spädbarnsdöpare vänner brukar för att försvara barndopet. Anmärkningar innehåller förstås långa utlägg på verserna. Punkt 18 granskar 3 verser som är tvivelaktiga vad gäller dopet. Punkt 19 är en summering och slutmärkning över ämnet i NT. Wiberg ställer då frågan om det finns något ställe i NT som ger befallning om eller antyder nyfödda barns bestänkning och han är förstås negativ i frågan. Därefter kallar han på en rad berömda teologer som är av samma mening. Omskärelsen i punkt 20 behandlas som en punkt för sig och är 24 sidor lång

Det får inte glömmas bort att Wiberg var präst i den luterska kyrkan och därmed var han en ivrig spädbarnsdöpare innan han blev baptist. Han var ärlig i sin framställning om spädbarns döpares ställning. Den luterska kyrkan blev hans största fiende och som gjorde allt för att hindrar honom men trots det gjorde han sig aldrig skyldig till att misstyda sina motståndare. Boken präglas av artighet och utan den minsta invektiv.

Det kanske är lämpligt att ge en förmaning vad gäller en allmän princip i livet och i synnerhet kyrkohistoria. Hur lätt är det inte att snedvrida en rörelses eller en människans livsåskådning som vi inte är ense om. Det är oärligt och om vi inte är försiktiga kan det göra oss skyldiga till kyrkohistorisk revisionism utav ett polemiskt syfte. Vi troende har ett ansvar att återge meningsmotståndarnas avsikt utan att på minsta sätt snedvrida det. Vi lever i en tid som präglas av revisionismen där historia skrivs om utifrån en viss politisk ideologi i politiska korrekthetens namn. Låt oss inte bära skuld för denna slags oärlighet

Andra avdelningen
Andra avdelningen av ’Det kristliga dopet’ har rubriken ’Vittnesbörd från den kristna kyrkans historia’. och innehåller sju punkter. Denna dubbla polemik, grundade på Bibeln och historia, kännetecknade baptisterna Wibergs, Herkules Collins och Benjamin Keach apologetik. Denna metod tillgodoser behovet av att grundlägga troendedop i Bibeln (den styrande principen) och för att svara på kritiken att denna praxis var en historisk nyhet.

Wiberg likställde inte på något sätt den historiska baptismens vittnesbörd med Bibelns vittnesbörd som om det behövde stöd utan en tillfällig bekräftelse av en redan bestämd sanning. Poängen var också att tillbakavisa de svaga invändningarna mot den rätta läran om dopet som spädbarnsdöpare härledde från den kristna kyrkans historia.

Efter dessa förberedande kommentarer är det dags att titta närmare på andra avdelningen.

Detta börjar med dopet i det första århundradet i den apostoliska tiden. Här nämns de fem sk. apostoliska fäderna – Barnabas, Clemens av Rom, Hermas, Ignatius och Polykarpus. Wiberg börjar med fädernas tystnad vad gäller barndopet och fortsätter: ’men tvärtom innehåller deras skrifter flera ställen, där troendes dop omnämnes’. I nästa andetag anropar han en rad kyrkohistoriker för att bekräfta om att alla dessa fäder pekade på troende dop.

Efter det första århundradet flyttar han fram till andra århundradet. Här möter vi Justinus Martyr, Ireneus, Tertullianus och Klemens av Alexandria. Och liksom det första århundradet vände han sig till en rad kyrkohistoriker och deras skrifter i ämnet.

Wiberg flyttar fram genom århundraden med samma procedur tills han når fram till sjätte och följande århundraden. I denna del av historia framställer han rörelser och deras syn på troendedop istället för individer.

Andra avdelningens sjunde och sista punkt har underrubriken ’Kyrkohistoriens vittnesbörd särskilt med avseende på sättet för dopets förrättande’. Dopets form kommer under luppen och Wiberg anropar en rad kyrkohistoriker vad gäller betydelsen och tillämpningen av grekiska ordet baptizo. Wiberg citerar här den kanske mest kända och berömda amerikanska historiken Philip Schaff:

’Vad angår det yttre sättet att förrätta detta religionsbruk, så var nedsänkning, och icke bestänkning otvivelaktig den ursprungliga, regelmässiga formen. Detta utvisas genom själva betydelsen av de grekiska orden baptizo, baptisma och baptismos vilka brukas för att beteckna detta bruk’.

De tre föregående grekiska orden kan inte betyda något annat än att nedsänka under vattenytan som symbolisera vår förening med Kristus i Hans död, begravning, uppståndelse och himmelsfärd (Rom 6:1-6).

Tredje avdelningen
I denna avdelning tar Anders Wiberg itu med invändningar rörande sättet för dopets förräntande (punkt 1) och invändningar rörande dopets föremål (punkt 2).

Bokens sista del är ett bihang. Troendedopets nödvändighet sätts här in i den lokala församlingens sammanhang. Denna uppföljs av en framställning om Kristi församling som täcker sju punkter.

Troende barn
Vår partikulärbaptist förfäder satt inte någon åldersgräns för troendedop.
Benjamin Keach: ’Jag medger att små barn har obestridlig rätt till troendedop och därefter ta del av Herrens måltid men inte spädbarn… Jag har den uppfattningen att Timoteus var mycket ung när han blev troende och döptes, kanske var han ett barn, men bevisar man att han var spädbarn när han döptes så blir jag pedobaptist’.

Grundat på detta uttal skulle Keach ha tillåtit att troende barn bli medlemmar i församlingen, för det var bara medlemmar som kunde ta del av Herrens måltid. 1679 tog Petty France församlingen i London upp en tolvårig pojke som medlem i församlingen. Dopförrättaren var en ’begåvad broder’ som erkändes av församlingen.

I nästa blogg skall vi gå igenom bihanget i ’Det Kristliga Dopet’.

Läs hela inlägget »
Etiketter: ecklesiologi, dopet, a.wiberg

 av David Whitworth

 
Den styrande principens inverkan märks i de olika beståndsdelar som bidrar till församlingarnas praxis i tillbedjan.
 
Engelska puritanismens tillbedjans dag är känd för dess strikta betoning på hålla sabbat. Detta framgår tydligt i många av partikulärbaptisternas författar skrifter från 1640-talet och framåt. Herrens dags sabbat skulle sättas avsides för allmän och personlig tillbedjan. Herrens dag och sabbaten var så förenade med varandra att andra London bekännelsen sammanför dem i ett enda kapitel (kap.22) vars rubrik lyder ’Om religiös dyrkan och sabbatsdagen’. Herrens dag var den främsta dagen där tillbedjan offrades till Gud. Skillnaden mellan baptisterna och den bredare puritanen/separatist/självständig rörelsen var obetydlig.
 
Hanserd Knollys var helt säker på Herrens dags sabbat. Han skrev i sin utläggning av Uppenbarelseboken 1:10 att tillbedjan på sabbaten är oavbruten men dagen blev förändrad genom Kristi uppståndelse. Han tillbringade gamla epokens sista sabbat i graven och uppstod på den nya epokens första sabbat och säger:
’Herrens dag, i ordets egentliga bemärkelse var veckans första dag (söndag) som det står i Matt 28:1… och lägg märke till att Herrens dag i den grekiska texten lyder: den första av sabbater’.
 
För de kristna i Nya Testamentets var veckans första dag (söndag) sabbaten instiftad av Gud.
Ombuden i 1689 års partikulärbaptisters riksmöte uppfattade att veckans första dags firande var under hot. Ett antal frågor dök upp och gensvaret var:
Vare sig eller ej är det alla kristnas och församlingars plikt att iakttaga Herrens dag eller veckans första dag till Guds tjänst och tillbedjan gemensamt och enskild?’
 
Gensvaret var positivt och grundat på åtta argument från Nya Testamentet och kortfattat lyder det så här: som sabbatens Herre ägde Kristus makt att observera dagen och ändra dagens sedvänja och bruk och så gjorde Han genom sin uppståndelse på veckans första dag’. Det syntes att den tidiga församlingen hade ett mönster för sina sammankomster på denna dag.
 
Denna fråga fördes fram inför riksmötet, inte för att någon övergav sabbatsdagens iakttagelser men snarare var det att några baptistförsamlingar i London höll kvar vid sjundedagen som sabbaten. Av allt att bedöma var det knappast en broder som hade någon invändning mot riksmötes beslut att Herrens dag återspeglade sabbaten som var förordnad i bekännelsen och bekräftades i veckans samlingar. Detta var de allmänna församlingars övertygelse och veckans första dag var den kristna sabbaten, alltså tillbedjans dag.
 
Tillbedjans beståndsdelar
Puritanernas gudstillbedjan var till sitt väsen enkelt format. För att närma sig Gud i tillbedjan måste dessa vara grundade i Bibeln och avspegla Guds andlighet. På många sätt var det svårigheter med 1600-talets puritaners reaktion, som de uppfattade det var den anglikanska kyrkans pretentiösa och påhittade ritualer.
 
Partikulärbaptisterna var en självmedveten del av den puritanska rörelsen och i linje med den inbegripen med deras enkelhet och förkastade allt som inte hade en skriftlig bekräftelse. Tillbedjans enkelhet i sin ordning bestod av bibelläsning, bön, predikan och lovsång och detta var mötesformens helhet. Ordningen upprepades vid aftonens sammankomster.
 
Hanserd Knollys gav en mer ingående beskrivning. Beståndsdelarna i Gudsdyrkan inkluderar bön, bibelläsning med utläggning och tolkning, predikan, dop, Herrens måltid och lovsång. Den församling i England som vi tillhörde och likhet med många flera höll en mötesform som lite skämtsamt kallades ”hymn sandwich”. Sammankomsterna började med lovsång och fortsatte med bön, lovsång bibelläsning, lovsång predikan, lovsång och avslutade med bön. (Det var en lite lätt avvikning).
 
Tillbaka till partikulärbaptisterna. Bön skulle komma spontant på ett begripligt språk och av en församlings äldste. Folket skulle stå upp eller knäböja, undantaget var de sjuka eller svaga.
Att ’utlägga och tolka’ Bibeln var ’bibellärarens’ uppgift. Syftet var handledning i Ordet och ansågs som en ’förordning’ som genom vilken Kristus lovade ’evangeliets välsignelse’.
 
Ordets förkunnelse föll på pastorns ansvar, som uppmanade folket till omvändelse och tro, att söka helighet och att leva i samförstånd med Bibeln. Han verkade för att konvertera syndare med Ordet, uppbygga de troende, övertyga dem som satte sig upp mot evangeliet och att trösta, styrka och instifta Kristi lärjungar.
 
Enligt Knollys är lovsången en ’evangeliets förordning’ som behöver nåd i hjärtat och melodi på läpparna. Lovsångens stoff är ’psalmer, hymner och andliga sånger’. Han ville hellre ha ’dessa psalmer, hymner och andliga sånger som Bibeln innehåller’ än de som är tonsatta av människor.
 
Knollys godtog solister på församlingens sammankomster men ansåg att naturliga gåvor var otillräckligt. Förmågan att sjunga betraktades som en andlig gåva för att användas till Guds ära. Däremot var Benjamin Keach helt emot solister i församlingen. Han var övertygad om att det inte fanns någonting i Bibeln som kunde godkänna allmänt bruk och liknade det vid schlagersångare (ballad-singer). I både fallen var Knollys och Keach säkra på sin sak som de grundade på deras förståelse av Skriften.
 
Guds Ords centralitet
För dessa första partikulärbaptister var Bibeln kärnpunkten i sina sammankomster och synnerligen sant med hänsyn till det predikade ordet. Det var en stor tillgång genom vilken Kristus brukade sitt profetiska ämbete i församlingen. Enligt Keach var det själva Kristus ’som kan sägas predika när Hans tjänare utför det i Hans namn, Hans ställe eller genom Hans auktoritet’. Nehemia Coxe uppfattade prediknings ämbete som den ’framstående delen av pastors ämbete, eftersom han är Guds språkrör till Hans folk, för att överlämna budskapet från Gud till folket och att tala till dem i Hans namn’. Att predika Guds Ord var för partikulärbaptisterna av fundamental vikt.
 
Predikans centralitet i församlingens tillbedjan kan påvisas genom Keach citat:
’Predikans förordning… är ett rikt arbetsfält i synnerhet när evangeliet predikas kraftfullt genom Andens smörjelse, det är predikantens uppgift att öppna upp Bibelns text… evangeliets predikning är mat för själen’.
 
Församlingens medlemmar växer till i tro och kunskap genom Ordets utläggning. Den flitiga förkunnaren studera ihärdigt, talar enkelt och klart, är ivrigt för Guds ära och vill vara till nytta för folkets själar.
 
Undervisning-förkunnelse
Hanserd Knollys visar en intressant skillnad mellan undervisning och predikning. Läsning, utläggning och bibeltolkning förstods som undervisning ’för att lära känna Guds vilja och tankar… uppenbarade för… lärdom och uppbyggelse’. Det bekräftades av Kristi och apostlarnas förebilder och med ett löfte om Guds välsignelse. Ordets predikning var avskild från undervisningen. Den omfattade uppmaningar till tro och omvändelse, till att leva en helig livsstil och växa till i tro. Knollys stödjer detta på Rom 12:6-8 där det verkar som om Paulus skiljer på profetia, undervisning och förmaning. Undervisningen riktades till förståndet. Förkunnelsen var, såsom Knollys förstod det, en rimlig process fokuserad på samvetet och viljan. Det betyder inte på något sätt att predikningen uteslöt förståndet. Den lyfte istället undervisningen till en annan nivå från information till en djup personligt karaktärsförändring. De som undervisade eftersträvade att upplysa människors förstånd samtidigt som predikanterna sökte förändra deras levnadssätt.
 
Herkules Collins predikningsmetod hade mycket gemensamt med Knollys. Samtidigt som stor betoning låg på Skriftens noggranna tolkningsmetod, ’skall varje lära tillämpas.’ I sammanhanget ’tillämpas ’är att omsätta i praktiken läran till samvetet. Syftet var att omskapa människors liv och detta verkställs vid försiktig och kraftig uppmaningar tagen från Bibelns läror. Ett citat av D.M. Lloyd-Jones är passande i sammanhanget: ’Puritaner var aktsamma om att betona att det var bara genom det predikade ordet som helighet kunde gynnas bland människor. Under predikans gång tar man Ordet och tillämpar det till dem’.
 
På detta sätt var förkunnelsens handling tillbedjans höjdpunkt i församlingens sammankomster. Församlingen var inte någon religiös institution samlad för att utföra kultiska ritualer. Det var den levande Gudens boning och innefattade därför en genuin konfrontation mellan Gud och lyssnare.

Läs hela inlägget »