2021

av David Whitworth


Dopet och Herrens måltid är viktiga beståndsdelar i tillbedjan i församlingslivet enligt 1689 bekännelsen och som hittas i kapitel 22:5, 28:1 och 29. Det sistnämnda kapitlet är enkelt och rättframt och utan meningsstrid. Paragraf 1 gör anspråk på dopet som ett ’tecken’ till dem som tar emot frälsningens välsignelser. Den uppföljs av deklarationen i paragraf 2 att det är enbart dem som bekänner sig troende och upplever välsignelsens betydelse som är lämpliga kandidater för dopets förordning. Paragraf 3 bekräftar vattnens nödvändighet i vilken kandidaten döps i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Kapitlet avslutas med anspråk på att förordningens metod är nedsänkning.

Det föregående enkla påståendet är utan antydning av den kontrovers som var ingående i upptagande av läran. Troendedopet var den största läran som utmärkte partikulärbaptisterna från fristående församlingar runt om. En av det mest inflytelserika och kontroversiella böcker om troendedop som kom ut vid den tiden (1674) var skriven av en viss överste Henry Danvers med titeln ’A Treatise of Baptism’. Denna ansågs av flera som en klassiker på ämnet, boken innehöll 450 sidor (jag har inte någon tillgång till boken).

Det tjänar vårt syfte bättre att göra en översikt om Anders Wibergs ’Det Kristliga Dopet’. Första utgåvan kom 1852 och innehåller 371 sidor och den har otroligt mycket gemensamt med Danvers och var inte mindre inflytelserik och kontroversiell. Båda böckerna närmar sig troendedopet utifrån en historisk/teologisk/exegetisk perspektiv och därför passar Wibergs bok väl in med 1689 bekännelsen. I början var han inte mån om att ge ut skriften men efter uppmaningar från sina vänner gav han efter och gav ut den. Boken är som Danvers ett mästerverk, och som väntat tände den en bred och upphetsade kontrovers om troendedopets art. Spädbarnsdöpare var ursinniga och gick till häftiga angrepp mot honom.

Den fullständiga titeln på boken är: ”Det Kristliga Dopet - framställt i Bibelns egna ord och beledsagad med förklarande anmärkningar samt vittnesbörd av framstående teologer”.

Här läser vi redan i bokens titel omfattningen av dess innehåll. Det är en noggrann och försiktig granskning. Denna utkom på engelska i USA och i bokens inledning är följande citat: ’The Baptist Record’ innehöll följande anmälan: ’Denna värderika bok, utarbetad med den yttersta omsorg på det svenska språket, för att gå deras behov till mötes, som forska efter sanningen både i Sverige och Amerika…Ingenting kunde vara mera tillfredsställande att inhämta, och ingenting mera tidsenligt än detta’. Boken är helt samstämmig med 1689 bekännelsen.

Första avdelningen
Boken har tre avdelningar och ett avslutande bihang. Första avdelningen består av 177 sidor och är den längsta och har rubriken ’Den heliga skrifts lära om det kristliga dopet’. De första tretton punkterna är en genomgång av Nya testamentliga fall om troendedop samt dopets form och börjar med Johannes döparens dop. Punkter 14, 15 ger Wiberg exegesen om grekiska ordet ’baptizo’ och ordets betydelse hos de klassiska författarna. Punkterna 16-21. är av ett polemiskt slag.

Punkt sexton har rubriken ’Ställen, där dopet tillfälligtvis Wiberg vidröres’. Det innefattar Gal 3:26-27, Ef 4:5, 1 Kor 12:13, 15:29 och 1 Pet 3:20-21 och Wiberg gör kommentarer på dessa verser.

Punkt 17 har rubriken ’Ställen misstydda till stöd för barndopet’. Här tar han upp de verser t.ex. Matt 19:13-15 som våra spädbarnsdöpare vänner brukar för att försvara barndopet. Anmärkningar innehåller förstås långa utlägg på verserna. Punkt 18 granskar 3 verser som är tvivelaktiga vad gäller dopet. Punkt 19 är en summering och slutmärkning över ämnet i NT. Wiberg ställer då frågan om det finns något ställe i NT som ger befallning om eller antyder nyfödda barns bestänkning och han är förstås negativ i frågan. Därefter kallar han på en rad berömda teologer som är av samma mening. Omskärelsen i punkt 20 behandlas som en punkt för sig och är 24 sidor lång

Det får inte glömmas bort att Wiberg var präst i den luterska kyrkan och därmed var han en ivrig spädbarnsdöpare innan han blev baptist. Han var ärlig i sin framställning om spädbarns döpares ställning. Den luterska kyrkan blev hans största fiende och som gjorde allt för att hindrar honom men trots det gjorde han sig aldrig skyldig till att misstyda sina motståndare. Boken präglas av artighet och utan den minsta invektiv.

Det kanske är lämpligt att ge en förmaning vad gäller en allmän princip i livet och i synnerhet kyrkohistoria. Hur lätt är det inte att snedvrida en rörelses eller en människans livsåskådning som vi inte är ense om. Det är oärligt och om vi inte är försiktiga kan det göra oss skyldiga till kyrkohistorisk revisionism utav ett polemiskt syfte. Vi troende har ett ansvar att återge meningsmotståndarnas avsikt utan att på minsta sätt snedvrida det. Vi lever i en tid som präglas av revisionismen där historia skrivs om utifrån en viss politisk ideologi i politiska korrekthetens namn. Låt oss inte bära skuld för denna slags oärlighet

Andra avdelningen
Andra avdelningen av ’Det kristliga dopet’ har rubriken ’Vittnesbörd från den kristna kyrkans historia’. och innehåller sju punkter. Denna dubbla polemik, grundade på Bibeln och historia, kännetecknade baptisterna Wibergs, Herkules Collins och Benjamin Keach apologetik. Denna metod tillgodoser behovet av att grundlägga troendedop i Bibeln (den styrande principen) och för att svara på kritiken att denna praxis var en historisk nyhet.

Wiberg likställde inte på något sätt den historiska baptismens vittnesbörd med Bibelns vittnesbörd som om det behövde stöd utan en tillfällig bekräftelse av en redan bestämd sanning. Poängen var också att tillbakavisa de svaga invändningarna mot den rätta läran om dopet som spädbarnsdöpare härledde från den kristna kyrkans historia.

Efter dessa förberedande kommentarer är det dags att titta närmare på andra avdelningen.

Detta börjar med dopet i det första århundradet i den apostoliska tiden. Här nämns de fem sk. apostoliska fäderna – Barnabas, Clemens av Rom, Hermas, Ignatius och Polykarpus. Wiberg börjar med fädernas tystnad vad gäller barndopet och fortsätter: ’men tvärtom innehåller deras skrifter flera ställen, där troendes dop omnämnes’. I nästa andetag anropar han en rad kyrkohistoriker för att bekräfta om att alla dessa fäder pekade på troende dop.

Efter det första århundradet flyttar han fram till andra århundradet. Här möter vi Justinus Martyr, Ireneus, Tertullianus och Klemens av Alexandria. Och liksom det första århundradet vände han sig till en rad kyrkohistoriker och deras skrifter i ämnet.

Wiberg flyttar fram genom århundraden med samma procedur tills han når fram till sjätte och följande århundraden. I denna del av historia framställer han rörelser och deras syn på troendedop istället för individer.

Andra avdelningens sjunde och sista punkt har underrubriken ’Kyrkohistoriens vittnesbörd särskilt med avseende på sättet för dopets förrättande’. Dopets form kommer under luppen och Wiberg anropar en rad kyrkohistoriker vad gäller betydelsen och tillämpningen av grekiska ordet baptizo. Wiberg citerar här den kanske mest kända och berömda amerikanska historiken Philip Schaff:

’Vad angår det yttre sättet att förrätta detta religionsbruk, så var nedsänkning, och icke bestänkning otvivelaktig den ursprungliga, regelmässiga formen. Detta utvisas genom själva betydelsen av de grekiska orden baptizo, baptisma och baptismos vilka brukas för att beteckna detta bruk’.

De tre föregående grekiska orden kan inte betyda något annat än att nedsänka under vattenytan som symbolisera vår förening med Kristus i Hans död, begravning, uppståndelse och himmelsfärd (Rom 6:1-6).

Tredje avdelningen
I denna avdelning tar Anders Wiberg itu med invändningar rörande sättet för dopets förräntande (punkt 1) och invändningar rörande dopets föremål (punkt 2).

Bokens sista del är ett bihang. Troendedopets nödvändighet sätts här in i den lokala församlingens sammanhang. Denna uppföljs av en framställning om Kristi församling som täcker sju punkter.

Troende barn
Vår partikulärbaptist förfäder satt inte någon åldersgräns för troendedop.
Benjamin Keach: ’Jag medger att små barn har obestridlig rätt till troendedop och därefter ta del av Herrens måltid men inte spädbarn… Jag har den uppfattningen att Timoteus var mycket ung när han blev troende och döptes, kanske var han ett barn, men bevisar man att han var spädbarn när han döptes så blir jag pedobaptist’.

Grundat på detta uttal skulle Keach ha tillåtit att troende barn bli medlemmar i församlingen, för det var bara medlemmar som kunde ta del av Herrens måltid. 1679 tog Petty France församlingen i London upp en tolvårig pojke som medlem i församlingen. Dopförrättaren var en ’begåvad broder’ som erkändes av församlingen.

I nästa blogg skall vi gå igenom bihanget i ’Det Kristliga Dopet’.

Läs hela inlägget »
Etiketter: ecklesiologi, dopet, a.wiberg

 av David Whitworth

 
Den styrande principens inverkan märks i de olika beståndsdelar som bidrar till församlingarnas praxis i tillbedjan.
 
Engelska puritanismens tillbedjans dag är känd för dess strikta betoning på hålla sabbat. Detta framgår tydligt i många av partikulärbaptisternas författar skrifter från 1640-talet och framåt. Herrens dags sabbat skulle sättas avsides för allmän och personlig tillbedjan. Herrens dag och sabbaten var så förenade med varandra att andra London bekännelsen sammanför dem i ett enda kapitel (kap.22) vars rubrik lyder ’Om religiös dyrkan och sabbatsdagen’. Herrens dag var den främsta dagen där tillbedjan offrades till Gud. Skillnaden mellan baptisterna och den bredare puritanen/separatist/självständig rörelsen var obetydlig.
 
Hanserd Knollys var helt säker på Herrens dags sabbat. Han skrev i sin utläggning av Uppenbarelseboken 1:10 att tillbedjan på sabbaten är oavbruten men dagen blev förändrad genom Kristi uppståndelse. Han tillbringade gamla epokens sista sabbat i graven och uppstod på den nya epokens första sabbat och säger:
’Herrens dag, i ordets egentliga bemärkelse var veckans första dag (söndag) som det står i Matt 28:1… och lägg märke till att Herrens dag i den grekiska texten lyder: den första av sabbater’.
 
För de kristna i Nya Testamentets var veckans första dag (söndag) sabbaten instiftad av Gud.
Ombuden i 1689 års partikulärbaptisters riksmöte uppfattade att veckans första dags firande var under hot. Ett antal frågor dök upp och gensvaret var:
Vare sig eller ej är det alla kristnas och församlingars plikt att iakttaga Herrens dag eller veckans första dag till Guds tjänst och tillbedjan gemensamt och enskild?’
 
Gensvaret var positivt och grundat på åtta argument från Nya Testamentet och kortfattat lyder det så här: som sabbatens Herre ägde Kristus makt att observera dagen och ändra dagens sedvänja och bruk och så gjorde Han genom sin uppståndelse på veckans första dag’. Det syntes att den tidiga församlingen hade ett mönster för sina sammankomster på denna dag.
 
Denna fråga fördes fram inför riksmötet, inte för att någon övergav sabbatsdagens iakttagelser men snarare var det att några baptistförsamlingar i London höll kvar vid sjundedagen som sabbaten. Av allt att bedöma var det knappast en broder som hade någon invändning mot riksmötes beslut att Herrens dag återspeglade sabbaten som var förordnad i bekännelsen och bekräftades i veckans samlingar. Detta var de allmänna församlingars övertygelse och veckans första dag var den kristna sabbaten, alltså tillbedjans dag.
 
Tillbedjans beståndsdelar
Puritanernas gudstillbedjan var till sitt väsen enkelt format. För att närma sig Gud i tillbedjan måste dessa vara grundade i Bibeln och avspegla Guds andlighet. På många sätt var det svårigheter med 1600-talets puritaners reaktion, som de uppfattade det var den anglikanska kyrkans pretentiösa och påhittade ritualer.
 
Partikulärbaptisterna var en självmedveten del av den puritanska rörelsen och i linje med den inbegripen med deras enkelhet och förkastade allt som inte hade en skriftlig bekräftelse. Tillbedjans enkelhet i sin ordning bestod av bibelläsning, bön, predikan och lovsång och detta var mötesformens helhet. Ordningen upprepades vid aftonens sammankomster.
 
Hanserd Knollys gav en mer ingående beskrivning. Beståndsdelarna i Gudsdyrkan inkluderar bön, bibelläsning med utläggning och tolkning, predikan, dop, Herrens måltid och lovsång. Den församling i England som vi tillhörde och likhet med många flera höll en mötesform som lite skämtsamt kallades ”hymn sandwich”. Sammankomsterna började med lovsång och fortsatte med bön, lovsång bibelläsning, lovsång predikan, lovsång och avslutade med bön. (Det var en lite lätt avvikning).
 
Tillbaka till partikulärbaptisterna. Bön skulle komma spontant på ett begripligt språk och av en församlings äldste. Folket skulle stå upp eller knäböja, undantaget var de sjuka eller svaga.
Att ’utlägga och tolka’ Bibeln var ’bibellärarens’ uppgift. Syftet var handledning i Ordet och ansågs som en ’förordning’ som genom vilken Kristus lovade ’evangeliets välsignelse’.
 
Ordets förkunnelse föll på pastorns ansvar, som uppmanade folket till omvändelse och tro, att söka helighet och att leva i samförstånd med Bibeln. Han verkade för att konvertera syndare med Ordet, uppbygga de troende, övertyga dem som satte sig upp mot evangeliet och att trösta, styrka och instifta Kristi lärjungar.
 
Enligt Knollys är lovsången en ’evangeliets förordning’ som behöver nåd i hjärtat och melodi på läpparna. Lovsångens stoff är ’psalmer, hymner och andliga sånger’. Han ville hellre ha ’dessa psalmer, hymner och andliga sånger som Bibeln innehåller’ än de som är tonsatta av människor.
 
Knollys godtog solister på församlingens sammankomster men ansåg att naturliga gåvor var otillräckligt. Förmågan att sjunga betraktades som en andlig gåva för att användas till Guds ära. Däremot var Benjamin Keach helt emot solister i församlingen. Han var övertygad om att det inte fanns någonting i Bibeln som kunde godkänna allmänt bruk och liknade det vid schlagersångare (ballad-singer). I både fallen var Knollys och Keach säkra på sin sak som de grundade på deras förståelse av Skriften.
 
Guds Ords centralitet
För dessa första partikulärbaptister var Bibeln kärnpunkten i sina sammankomster och synnerligen sant med hänsyn till det predikade ordet. Det var en stor tillgång genom vilken Kristus brukade sitt profetiska ämbete i församlingen. Enligt Keach var det själva Kristus ’som kan sägas predika när Hans tjänare utför det i Hans namn, Hans ställe eller genom Hans auktoritet’. Nehemia Coxe uppfattade prediknings ämbete som den ’framstående delen av pastors ämbete, eftersom han är Guds språkrör till Hans folk, för att överlämna budskapet från Gud till folket och att tala till dem i Hans namn’. Att predika Guds Ord var för partikulärbaptisterna av fundamental vikt.
 
Predikans centralitet i församlingens tillbedjan kan påvisas genom Keach citat:
’Predikans förordning… är ett rikt arbetsfält i synnerhet när evangeliet predikas kraftfullt genom Andens smörjelse, det är predikantens uppgift att öppna upp Bibelns text… evangeliets predikning är mat för själen’.
 
Församlingens medlemmar växer till i tro och kunskap genom Ordets utläggning. Den flitiga förkunnaren studera ihärdigt, talar enkelt och klart, är ivrigt för Guds ära och vill vara till nytta för folkets själar.
 
Undervisning-förkunnelse
Hanserd Knollys visar en intressant skillnad mellan undervisning och predikning. Läsning, utläggning och bibeltolkning förstods som undervisning ’för att lära känna Guds vilja och tankar… uppenbarade för… lärdom och uppbyggelse’. Det bekräftades av Kristi och apostlarnas förebilder och med ett löfte om Guds välsignelse. Ordets predikning var avskild från undervisningen. Den omfattade uppmaningar till tro och omvändelse, till att leva en helig livsstil och växa till i tro. Knollys stödjer detta på Rom 12:6-8 där det verkar som om Paulus skiljer på profetia, undervisning och förmaning. Undervisningen riktades till förståndet. Förkunnelsen var, såsom Knollys förstod det, en rimlig process fokuserad på samvetet och viljan. Det betyder inte på något sätt att predikningen uteslöt förståndet. Den lyfte istället undervisningen till en annan nivå från information till en djup personligt karaktärsförändring. De som undervisade eftersträvade att upplysa människors förstånd samtidigt som predikanterna sökte förändra deras levnadssätt.
 
Herkules Collins predikningsmetod hade mycket gemensamt med Knollys. Samtidigt som stor betoning låg på Skriftens noggranna tolkningsmetod, ’skall varje lära tillämpas.’ I sammanhanget ’tillämpas ’är att omsätta i praktiken läran till samvetet. Syftet var att omskapa människors liv och detta verkställs vid försiktig och kraftig uppmaningar tagen från Bibelns läror. Ett citat av D.M. Lloyd-Jones är passande i sammanhanget: ’Puritaner var aktsamma om att betona att det var bara genom det predikade ordet som helighet kunde gynnas bland människor. Under predikans gång tar man Ordet och tillämpar det till dem’.
 
På detta sätt var förkunnelsens handling tillbedjans höjdpunkt i församlingens sammankomster. Församlingen var inte någon religiös institution samlad för att utföra kultiska ritualer. Det var den levande Gudens boning och innefattade därför en genuin konfrontation mellan Gud och lyssnare.

Läs hela inlägget »