Norman Hampson Upplysningen

Upplysning – En analys av dess attityder och värden
Norman Hampson
Symposion, 1993
 
Den franska Encyklopedien, som utgavs 1751–80, är på flera sätt upplysningens centrum. Norman Hampson guidar oss genom denna mångfacetterade rörelse och dess förtjänster och problem. Det här är en bok som är mer saklig än spännande. Hampson har ingen tydlig agenda, annat än tesen att historien ofta tar olika vägar mer på slump än något annat. Den här boken får en självklar plats som referens i min bokhylla, pålitlig och bra, men inte omvälvande.
 
Tre reflektioner:

  • Själva urkraften i upplysningen är Isaac Newton (1642-1727) med hans enorma omvälvningar inom mekaniken och fysiken. Tillsammans med tankar om vetenskap och kunskap hos John Locke (1632-1704) gav det en stark förväntan på vad människans tänkande och resonemangsförmåga skulle kunna åstadkomma. Samtidigt är inget i Newtons världsbild som egentligen skär sig med kristen tro, och Newton var själv kristen. Hade Europas samhällen inte under den här tiden blivit alltmer ojämlika och förtryckande, kanske upplysningen tagit en annan väg med mer plats för en levande Gud. Det är intressant att upplysningens centrum kom att bli det extremt hierarkiska och orättvisa Frankrike.
  • Där vi idag får berättat för oss om en kamp mellan materialistisk ateism och trångsynt kyrka, så tyder mycket på att det i verkligheten snarare var så att upplysningsmännen tog deismen som självklar och att kyrkans män allt oftare kom att anta deismen som en form av kristen tro. Thomas Paine (1737–1809) ger uttryck för deismen i boken Förnuftets tidsålder 1794: ”Jag tror på en Gud, och inte mer, och jag hoppas på lycka bortom det här livet. Jag tror på alla människors jämlikhet, och jag tror att religiösa plikter består i att skapa rättvisa, kärleksfull barmhärtighet och strävan efter att göra våra medmänniskor gott”. Man såg det naturligt att söka sanningen om Gud i naturen istället för i Bibeln. Man tänkte att det skulle ge en säkrare och mer fördomsfri kunskap om Gud. Att man nu nått in i förnuftets tidsålder, fri från fördomar och vidskepligheter som treenighet, uppenbarelse från Gud och frälsning genom Jesus Kristus.
  • Något nytt jämfört med renässansens blickande bakåt mot antiken, var framstegstanken. Condorcet (1743- 1794) skriver ”det finns inga gränser för förbättringen av människans egenskaper, människans möjligheter att fulländas är verkligen oändliga, och denna fulländnings utveckling, som skall vara fri från alla de makter som som försöker sätta gränser för den, har ingen annan gräns än livstiden för den jord på vilken vi hör hemma. Denna utveckling kan gå mer eller mindre fort, men den kan aldrig gå bakåt.” Den här optimismen är på många sätt en del av dagens västerländska kulturen, men den fick sig en törn redan med den franska revolutionens så kallade skräckvälde, från september 1793 till juli 1794, då man i rättvisans och förnuftets namn med giljotinen dödade dem som sågs som fiender till revolutionen. Och många besvikelser har följt, inte minst barbariet under Hitler och fasorna under Stalin.
Etiketter: böcker upplysningen

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln