Zwingli och de schweiziska anabaptisterna

En grupp män, helt skilda från Zwickau-profeterna, var på förhand bestämda att företräda den baptistiska saken i Zurich. I början på sin pilgrimsresa i reformationen fick Zwingli allvarliga tveksamheter om barndopet. ”Det är inget som bedrövar mig mera just nu än att förrätta barndopet, för att jag vet att jag inte borde göra det” sa han. Verduin säger om Zwingli: ”Här är en man, djupt medveten om kyrkans förnyelse, som ropar efter en radikal brytning med barndopet. ”Saken vägde tungt hos Zwingli. Han visste väl att stadens myndigheter stängde vägen till all förändringar i frågan om barndopet. Zwingli skrev: ”jag lämnar frågan oberörd; jag säger varken till och från om det är rätt eller fel; om vi förrättar dopet som Kristus instiftade det, då skulle vi inte döpa barn tills de själva kunde avgöra, för jag hittar inte något skrivet om att barndopet ska praktiseras…”. Vidare säger han, ”hursomhelst måste vi förrätta barndopet så att vi inte upprör våra vänner.” Till kollegorna bekände han: ”Om vi skulle förrätta dopet till lydnad för Kristi bud, då skulle inte vi döpa barn förrän de kunde avgöra själva.”

Zwinglis vänner var väl insatt i hans åsikter och till några av dem var det en fruktansvärd besvikelse när han kompromissade. Grebel och Mantz var två som studerade latin, hebreiska och grekiska ihop med honom 1522-1523.  Mantz (1498-1527) var de rätte för att blir docent i hebreiska i Zurich, men Zwingli nekade honom tjänsten p.g.a. sina radikala teologiska tendenser. Konrad Grebel, son till en rik affärsman var en av de mest inflytelserika ämbetsmän i Zurich och hade fördelen av en utsökt utbildning i Basel och Paris. En playboy som inte kom på fötter tills han gifter sig 1522. Hans pappa ogillade äktenskapet och slutade umgås med honom eftersom han kände att han gifte sig under sin rang. Ansvar för familjen hade en lugnande effekt på Grebel som så småningom upplevde frälsningen. Zwinglis grekiska textutläggning var delvis verksam i denna förändring. Grebel och Mantz som kände Zwingli väl och drog nytta av hans undervisning, skulle senare lida för sina övertygelser som vi får se.

Det var flera andra framstående män som önskade den radikala reformationen, en av dem var Reublin som var predikant i byarna Wytikon och Zolikons. Han blev den första romerska katolska prästen som gifter sig. Haetzer, Hubmaier och Blaurock var andra inflytelserika män som var med i den anabaptistiska rörelsen i Zurich. Alla var före detta romersk katolska präster och var väldigt intellektuella.

För att förstå dåtidens förhållande bättre ska vi kika lite närmare på Hubmaier (1481-1528).

Hubmaier studerade på Freiburg universitet under Johann Eck. Han gjorde snabba framsteg och fick sin doktorsgrad i teologi. Han var ordinerad i det romersk-katolska prästerskapet. Hubmaier var en fullblodig romersk katolik och det är med sorg vi noterar hans skamliga deltagande i den judiska förföljelsen i Regensberg, där synagogan brändes upp. Hur som helst blir han besviken med den romerska praxis och på sin resa mot den evangelikala ståndpunkten.

Han var glad att acceptera en kallelse till Valdshut, en by som ligger nära Schweiziska gränsen och inte långt ifrån Zurich. Under hans förkunnelse blev Valdshut evangeliskt förändrat vid 1524. Det är märkligt att Hubmaier dök upp i den andra debatten i oktober 1523 och med Haetzer, Mantz och Grebel stred de emot romersk katolska mässan. Under striden försökte Zwingli dra ut på tiden, han hade ingen lust att splittra kantonen, men hans vänner blev besvikna på honom. De kände att han kompromissade när han överlämnade reformationen i händerna på civila ämbetsmän. Allteftersom tiden gick så fördjupades sprickan och i de privata religiösa samlingarna runt Zurich förtydligades problemet.

De radikala kristna tolkade Zwinglis reform som om den ena civilförvaltningen ersatts med den andra. Med andra ord, den påvestyrda kristendomen ersattes med det protestantiska, politikerna var det stora aktörerna i övergången. Idén av en separat kyrka, fri från prelaters och politikernas makt, undanskuffades. Dissenterna efterlyste en kyrka av troende och det förverkligades i det första troendedopet, när Grebel döpte Blaurock i Mantz hem i  21 januari  1525. Två tisdagar före dopet, januari 10 och 17 diskuterade Grebel, Mantz och Reublin med Zwingli och Bullinger om vuxendop. Det var den första kända debatt om dopet. Det var flera som övertygades om troendedopet men strax efteråt bekräftade kyrkomötet sin ståndpunkt om barndopet, ett dekret stiftades att alla som vägrade döpa sina barn inom åtta dagar skulle straffas med förvisning. Kvällssamlingar hos dissenterna fortsatte, och det blev början på områdets första informella baptistförsamlingar. Veckan efter första dopet döptes trettiofem personer med vattenutgjutelse (att hälla vatten över dopkandidaten) i Zolikon, och därefter firades Herrens måltid och brödet och vinet delades ut i all apostoliska enkelhet. Det stod i skarp kontrast till högmässans ritual och ceremoni.

Mantz och Blaurock var framförallt mäktiga predikanter. De betonade omvändelse och den stora missionsbefallningen. Djup övertygelse om synd genomsyrade rörelsen som snabbt spred sig. Politikernas påtvingade restriktioner mot Ordets förkunnelse ignorerades. Politikerna skulle med växande makt och intolerans få överhanden.

Hubmaier i Valdshut hade emellertid utfört barnvälsignelse istället för barndop. Han hade skrivit till Oekolampedius i klara termer om sin kamp för barndopet. ”Jag vet ”sa han, ”att det inte kommer gå väl för kristendomen tills dopet och Herrens måltid återinförs till sitt ursprungliga skick.” Oekolampadius svarade negativt utifrån ett Augustinus citat om att föräldrarnas tro räcker till för barnen. Reublin döpte Hubmaier och sextio personer till i april 1525. Under de följande dagarna döpte Hubmaier drygt trehundra troende, strax därefter skrev han till Zwingli och efterlyste en debatt om troendedopet. Hubmaier hade rådfrågat Zwingli tidigare om detta i maj 1523 som han senare syftade på med sitt påstående:” Där och då sa du (Zwingli) att jag hade helt rätt att barn inte ska döpas förrän de fått undervisning om tron. Detta var vanligt tidigare och därför kallades det för konfirmationsundervisning. Du lovade att framföra detta i din utläggning om trosbekännelseskrift som du gjorde i den artonde trons artikel. De som läser detta kommer snart att upptäcka din åsikt.” Det är viktigt att markera Hubmaiers sökande efter de evangelikala politikernas välsignelse och stöd i olikheterna med sina Schweitziska  bröder. Det var tydligt att Zurichs fullmäktige ignorerade Hubmaiers efterlysta debatt. Grebel, Mantz och Blaurock häktades i november 1525. Hubmaier, som var lite säkrare i sin ställning eftersom han var delaktig i stat-kyrkan reformationen, åkte till Zurich för att vädja till Zwingli i ett försök att rädda den radikala reformationen. G.H.Williams beskrev hans attityd i detta ögonblicket som utopiska. Det var ett hopplöst fall, som händelserna snart skulle bevisa.

Från denna stund blev situationen hårdare.  Hubmaier kastades i fängelse och torterades. Ett nytt mandat instiftades där dödsstraffet hotad alla som döptes om. Mantz dömdes till döden genom dränkning. Han blev den första ”protestantiska martyren” som dog i protestantiska händer, 5 januari 1527. Ända in i döden var han tapper. Han prisade Gud på väg till avrättningen och hans sista ord var det samma som Herrens och Stefanus’ sista ord. Blaurock kom i jämförelse med detta lätt undan. Han drevs ur staden slagen med påkar på bar överkropp. Hubmaier tvingades under tortyr att förneka sina övertygelser, och fick senare tillstånd att lämna Zurich. Flera framstående människor konverterades efteråt genom Hubmaier till troendedopet. Men förföljelsen ökades och i januari 1528 brändes han på bål. Hans fru var ovanligt frimodig och uppmuntrade honom. Han höll modet uppe genom att citera bibelverser för sig själv på vägen till bålet. Hans sista ord var ”O Jesus, Jesus.” Hans fru kastades i Donau med en sten kring halsen.

Vart tog Grebel vägen då? Han dog av farsot i fängelse 1527. Få av dessa män levde länge nog för att skaffa erfarenhet och en del dog unga. De flesta, om inte alla, var potentiella framtidsledare, och de dog innan de kunde utveckla ett moget och djupt omdöme. En av dem var Mikael Sattler en begåvad ung man, som dog 29 år gammal 1527. Hans tunga revs ut, hans kropp sönderslets med en glödhet tång och sen brändes han på bål. Hans fru dog på samma vis som Hubmaiers fru. Låt oss komma ihåg att det var statskyrkans system som bar ansvar för dessa kusliga händelser mer än de reformatorerna. Genom händelserna i Nord Irland för flera år sen påminns vi om att varken statskyrkan eller politiska partier kan förändra den mänskliga naturen. Mönstret av det som hände i Zurich upprepades mer eller mindre på flera ställen, bl.a. i St. Gall och Berne. Men vårt studium skulle vara ofullständigt om vi inte granskade Geneves stora reformator.