Princeton Seminary

Visst är det vinnarnas historia som skrivs i den här boken över Princeton Seminarys historia. Splittringen 1929 där företrädarna för "Old Princeton" lämnar och bildar Westminster Seminary. Men, det är samtidigt en fin bok för att få en inblick över hur den protestantiska teologin i västvärlden mött olika utmaningar de senaste två hundra åren Princeton som fokuspunkt.
 
Princeton Seminary in American Religion and Culture
James H. Moorehead
Eerdmans, 2012
 
Deism och brist på utbildade pastorer
Princeton Theological Seminary grundades 1812 för att förse den presbyterianska kyrkan med välutbildade pastorer. Undervisningen grundades i Westminsterbekännelsen och hade därför mycket gemensamt med de baptister som följde 1689 års baptistbekännelse.
 
1700-talets stora utmaning för den protestantiska teologin var deismen. Deisterna så Gud som en skapare som inte längre hade en aktiv del i skapelsen. Man vände sig till förnuftet snarare än uppenbarelsen och vände sig då naturligt sig till vetenskapen och människors tankar snarare än till kyrkan för svar i religiösa frågor.
 
Ett viktigt uppdrag för Princeton Seminary därför att undervisa stabilt från Westminsterbekännelsen och bemöta argumenten från deismen. Lite ironiskt är att den deistiska rörelsen redan tappat sin kraft när Princeton Seminary väl är grundat.
 
Tysk bibelkritik och skotsk common sense-filosofi
Med Adolf von Harnacks tanke om en dogmfri kristendom och Julius Wellhausens historisk-kritiska bibelforskning som gav nya tankar om vem som författad moseböckerna kom det från Tyskland en stark akademisk rörelse bort från bibeltro och stabil reformert teologi.
 
Under ledning Charles Hodge (1797-1878) mötte Princeton utmaningen genom studieresor i Europa för att studera de nya idéerna och genom att låta den skotska common sense-filosofin ge en annan grund för teologi och bibeltolkning.
 
Resultatet blev att man kunde skörda de bästa frukterna från den nya tyska bibelforskningen samtidigt som man byggde ett eget teologiskt ramverk som än idag är respekterat som "Old Princeton".  Utgångspunkten i ramverket var skotsk common sense-realism där man menar att våra sinnen kan ge oss direkt kunskap om en verklighet som är oberoende av oss. Denna tanke från Thomas Reid (1710–96) och det induktiva metoden för vetenskap från Francis Bacon (1561-1626) gav ett ideal om en objektiv teologi induktivt byggd på en ofelbar Bibel. Ett starkt system värdigt att möta de nya idéerna från Tyskland. Kanske kronan på verket är Charles Hodges systematiska teologi i tre band som gavs ut 1872–73.
 
Ett socialt evangelium
Vid slutet av 1800-talet skedde en stor förändring i samhället i många västländer. Industrialisering och urbanisering förändrade på så många sätt förutsättningarna för kyrkornas arbete. Ställda inför dessa utmaningar, utmaningar som kanske var än större i U.S.A. genom den stora invandringen, sökte många församlingar nya arbetssätt anpassade till den nya situationen. Till Princeton kom en efterfrågan på kurser i sociologi och andra praktiska ämnen, en efterfrågan som endast till en del möttes.
 
En stark rörelse för ett socialt evangelium trädde fram. En bärande tanke var att frälsning också innefattar rättvisa och solidaritet i relationer och strukturer. Optimistiskt tänkte man att gudsriket skulle komma här och nu och att pastorn skulle verka som den profet som förde in detta rike. Optimistiskt tog man sig an den sociala krisen som skulle hanteras och lösas genom kyrkornas praktiska arbete i samhället och samhällets strukturer. En viktig ledare var baptisten Walter Rauschenbusch (1861–1918) som såg kyrkans utmaning i den moderna kulturen och försökte visa på hur en förändrad kyrka bättre skulle hantera dessa frågor. Den gamla teologins fokus på att rädda själar var nu inte nog, nu skulle man rädda samhällen. Men, den starka optimismen i rörelsen för ett socialt evangelium tålde inte mötet med första världskriget och dess fasor. Men visst lämnade denna rörelse saker efter sig, ett exempel är medborgarrättsledaren Martin Luther King.
 
Lärarna på Princeton Seminary stod fasta i sin teologiska övertygelse grundad på Westminsterbekännelsen och Bibelns ofelbarhet även i denna fas av den teologiska utvecklingen i västvärlden.
 
Slutet för "Old Princeton" och början på den dialektiska teologin
I slutet av 1920-talet blev trycket för en undervisning mer relevant för samfundet allt starkare. 1929 organiserades seminariet om och flera företrädare för den gamla teologin flyttade och grundade Westminster Seminary.
 
Princeton Seminary vände sig nu mot den dialektiska teologin med företrädare som Emil Brunner (1889–1966) och Karl Barth (1886-1968). I besvikelsen efter första världskriget där liberalteologin och det sociala evangeliet inte lyckats stå emot, så uppstod en slags återgång till klassiskt trosinnehåll men känslighet för den moderna bibelkritiken.
 
Sextiotalets pluralism
Med sextiotalet kommer en ökad pluralism på många teologiska högskolor och så också på Princeton Seminary. Mitt i allt försöker man göra teologi och ha ett teologiskt fokus på undervisningen snarare än att bli vilken humaniora eller socialvetenskap som helst. Den dialektiska teologin med Karl Barth är här en hjälp ledarna i Princetion.
 
I vår tid
Princeton Seminary fortsätter att utvecklas för att vara relevanta som teologisk utbildningsanstalt för ett samfund i den protestantiska huvudfåran. Westminster Seminary håller i arvet från sina grundare.
 
För oss på Bapstisernas historia är det intressant att bokförlaget Banner of Truth ger ut böcker från "Old Princeton". På det sättet får Charles Hodge, BB Warfield  och Geerhardus Vos från "Old Princeton" fortsätta inspirera dem som vill se vad bibeltro och reformationens teologi kan innebära i levande församlingsliv.

Etiketter: troslära princeton

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln