2020 > 11

av David Whitworth


Undervisning och predikningens roll var centrala i dessa primitiva baptisters församlingsliv men det var inte begränsat till äldste/pastors ämbete utan att det fanns också plats för andra att tjäna församlingen genom det predikade ordet. Bekännelsens kapitel 26 paragraf 11 förser en sådan tjänst: ’…också andra som är begåvade och utrustade till det av den helige Ande, och godkända och kallade av församlingen, får och bör utföra det.’

Baptisterna tog sig an den kongregationalistiska synen på begåvade predikanter eller lekmän. De höll en lång debatt med de strikta presbyterianerna över lekmannens roll i Ordets förkunnelse. De hävde att bara predikanter som har fått en teologisk utbildning på universitet och vigda var berättigade att predika. För baptisternas del var dessa predikanter inte vigda som pastorer utan en special grupp av lekmän som hade blivit erkända och urskilda åt tjänsten.

Tre församlingar i Bristol var 1674 utan sina pastorer som satt fängslade och var beroende av sina begåvade predikanter för att kunna fortsätta samlas för tillbedjan. Däremot var presbyterianerna på gränsen till att avsluta sina samlingar eftersom de inte erkände predikanter utan universitetsutbildning.

Herkules Collins var ett typiskt exempel på partikulärbaptisternas ställningstagande i frågan och försvarade det med fem argument för att erkänna och dra nytta av begåvade bröder för att predika. 1. Församlingen måste få någon möjlighet att värdera hans gåvor innan han väljs till uppgiften. 2. ’Evangeliets krav’ är att alla män som har gåvan har krav på sig till att predika och uppbygga. 3. ’Evangeliets löfte’ om välsignelse till alla som brukar sina gåvor får ledning att förbättra gåvan i Ordets förkunnelse. 4.Det finns ett antal ’Evangelia exempel’ som Apollos och församlingen i Jerusalems förskingrade medlemmar efter Stefanus’ martyrdom som ger stöd åt bruket. 5. ’Evangeliets normer’ om profetians gåva, sådan som Paulus uppmanar till att söka, är en längtan efter gåvan från Gud till att tolka och utlägga Bibeln för församlingens uppbyggelse’.

Benjamin Keach hade liknande tankar då han ville uppmuntra ’undervisarens’ tjänst och hans argumentation var i likhet med Collins. Dessa ’begåvade bröder’, hade en begränsad roll och funktion i Guds hus. Deras uppgift var ett komplement till äldste och pastorer.

En ’begåvad broders’ tjänst kunde ofta leda till en pastors eller äldstes tjänst i församlingen. Nehemiah Coxe började sin bana som en erkänd begåvad predikant i Bedford Independent Church innan han blev kallad till en av pastorerna i Petty France församling i London från 1675 till hans bortgång 1688.

Alla slags offentliga tjänster betraktades som en hög och helig kallelse och behandlades med allvar. Självutnämnda som ville gå sin egen väg tillrättavisades under församlingens styre. Detta hände 1694 i en församling i London då en av medlemmarna bestämde sig för att hålla ett förkunnelse möte trots att han inte godkändes av församlingen för att han saknade gåvan. Han blev tillrättavisad i Herrens namn men gav inte något bevis på omvändelse och var utesluten från församlingen. Predikanter som inte erkändes var aldrig tillåtna att predika.
 
Sammanfattningsvis, 1689 års London bekännelses församlingslära som kapital 26 paragraf 11 behandlar, tillämpades regelmässigt av partikulärbaptisterna. Lekmän med predikans gåva fick uppmuntran och erkännandet men under väldefinierad vägledningen. De som valde att gå sin egen väg i frågan hanterades som egensinniga medan de som var godkända och kallade fick församlings välsignelser.

Församlingstjänares ämbete
Församlingstjänare nämns bara två gånger i bekännelsen, i slutet av 26:8 och i 26:9. Detta ämbete fick inte samma tyngd som det undervisande/styrande ämbetet. Det var en värdig tjänst men aldrig att förväxla med äldste tjänsten.

Enligt Nehemiah Coxe var församlingstjänares ett enda uppgift att ta hand om de fattiga. Benjamin Keach utvecklade dock ämbetet till att de skall tjäna till bords, alltså förse Herrens bord med vinet och brödet till nattvarden. De skulle också förse pastorer med ekonomiskt stöd från församlingsmedlemmarna samt veckovis besöka och förse de fattiga med insamling från medlemmarna i den mån ’som Gud har välsignat dem’. Äldre änkors välfärd ingick också i församlingens vård så att inte någon försummades.

Välgörenhet var en viktig del i dessa första baptistförsamlingars arbete och var mycket praktiska. Devonshire Square församlingen i London samlade veckovis in stöd till det fattiga och köpte kol för att värma hemmen.

Antalet församlingstjänare var inte bestämt. Nehemiah Coxe hävdade att de sju utvalda i Apg 6 inte kunde tillämpas som en allmän regel eftersom församlingen var stor och sju tjänare passade deras behov. Hans egen församling utvalde och invigde 1688 fyra män till uppgiften.

En församlingstjänare granskades i likhet med de äldste noggrant. Coxe trodde inte på någon prövotid som enligt honom skulle var en missförståelse av 1.Tim 3:10 som fodrar att kandidaterna har de moraliska behörigheterna som inte är direkt kopplade med deras förmåga att tjäna. I många fall invigdes församlingstjänare strax efter kallelsen. Förslag om kandidaturer kom från både äldste och församlingens medlemmar. Församlingstjänares installation var lika högtidlig som för de äldste. Trots att tjänsten kunde leda till en äldstes kallelse var det inte en språngbräda till tjänsten.

Partikulärbatisterna var bestämda om att följa Skriftens regel i bruket av sin bekännelse och denna princip var regelbundet tillämpad vad gäller församlingens äldste och pastorer. Den var för församlingens välbefinnande och även om församlingen existerade och kunde fungera utan dessa tjänster var den ändå ofullständig.

Den största utmaning för baptisternas rikskyrkomöte var frågan om brist på pastorernas ekonomiska stöd och specifika åtgärder togs för att försöka lösa detta. Församlingar var ivriga för välgörenhet och församlingstjänare var invalda för att ta hand om de fattiga.

Församlingens Gudstillbedjan
Partikulärbaptisternas Gudsdyrkan tog en central ställning i deras mötesform. Baptisterna ansåg att deras syn och praxis i frågan hämtades från reformationen och därför ansåg sig själva som reformationens arvtagare. De reformertas (Genevé) centrala undervisning var så kallade ’kontrollerande princip’. William Cunningham beskrev principen så här:

’Bibeln innehåller tillräckligt klara indikationer för att i församlingens ledning och tillbedjan inte något skulle införas, enligt Kristi förstånd och vilja, om inte det kan stödjas positivt från Bibeln’.

Kalvinisterna och deras arvtagare trodde på Skriftens enkelhet och klarhet och förespråkade då vissa former av tillbedjan. Någonting som inte kunde bekräftas i Bibeln betraktades som innovation och därför inte tillåten i Guds tillbedjan.

1600-talets puritanska bekännelseskrifters utbud intygar denna övertygelse som i exempelvis Westminster bekännelsen kapitel 21. Partikulärbaptisterna införlivade det i sin egen bekännelse i kapitel 1 paragraf 6 och i kapitel 22. Dessa två delar visar baptisternas omsorg för Guds tillbedjans renhet. De förband sig genom egen bekännelse till puritanismens centrala grundsats. Gud skall tillbedjas bara på sättet Han har ordnat och inte enligt människans påhitt och fantasi oavsett hur bra det kan ge sken av.

William Kiffin och tre andra pastorer uttryckte det i dessa ord:

’Det är en stor sanning att vi inte skall utesluta något i vår gudstillbedjan som Han själv har förordnat, så skall vi inte heller inkludera något som Han inte har förordnat...’

Enligt baptisterna styrs tillbedjan av Guds förordningar och måste vara verksam i enighet med Bibelns föreskrifter, dess auktoritet i frågan om detaljer var överlägsen. De trodde på och tillbad Gud bara på sättet som Han själv hade förordnat. Gud är suverän och Han allena behöll rätten att bestämma det som är acceptabelt i tillbedjan och innovationer var inte tillåtna.

Kontrollerande principen ansågs som positiv i grund och botten. Om tillbedjans verkställs [1]coram deo, då måste den återspegla det som passar en sådan upphöjd förmån.

Denna kontrollerande princip hade sitt utfall i partikulärbaptisternas väg till att tillbedja Gud. Deras enkelhet krävde Skriftliga bekräftelse i alla aspekter av församlingens liv. Allt ifrån dagen att samlas för tillbedjan till att förrätta förordningar, varsam noggrannhet omsattes i praktiken i varje del av församlingens gudstjänstliv.

Fortsättningen följer i nästa blogg med praktisk tillbedjan i församlingens liv.

För svenska översättningen av 1689 baptistbekännelsen se sidan baptisternas tro.

[1]Coram deo: Leva i Guds närvaro, under Guds auktoritet, till Guds ära.

Läs hela inlägget »
Etiketter: ecklesiologi, baptist