Slutsatser

Den viktigaste tillämpningen är solklar. Det gamla förbundets begrepp om en nationell territorial kyrka, står i kontrast till baptisternas tro på den radikala förändringen som infördes med det nya förbundet. Alltså istället för det gamla förbundets begrepp, tror baptisterna på en lokal församling där varje medlem känner Herren. ”Ty alla skall känna mig från det minsta bland dem till den störste”( Jer. 31:34).

Vi måste fastställa vår enhet med de reformerta i alla deras teologiska läror – förutom barndop och högkyrklighet. Vi är eniga med Luther i anden i tro på evangeliska upplevelser, fördömande av den fria viljan, predestinationslära, hans klara framställning om rättfärdiggörelse av tro allena, genom nåd allena, och i tro på skriftens slutliga auktoritet allena.

Vi sätter värde på Calvin för hans exempel på Skriftens exegetik, och är tacksamma för hans kommentarer och Instituto. Tillsammans med Spurgeon erkänner vi vår stora skuld till puritanerna för sina rika utläggningar om Guds nåd. Jag personligen har större enhet med en pastor som är barndopsförrättare än med baptist pastorn vars undervisning är outvecklad och flummig p.g.a. brist på biblisk lära. Liberalism har ökat bland baptisterna, och när en pastor förnekar trons grundläggande sanningar, är kristen gemenskap helt omöjlig. Samtidigt är jag inte beredd att formellt gå med i en högkyrklig kyrka, men hellre besöker jag en sådan för gemenskapens och utläggnings förkunnelses skull, än att stå ut med så mycket löjligt och ohederligt som förekommer i en del baptistförsamlingar. Det är i dessa församlingar som läran om Guds suveränitet hamnar långt under det Skriften säger.

Det är nödvändigt att frimodighet göra anspråk på dessa sanningar, eftersom vår framställning av läran om troendedopet och församlingens natur grundas på det som vi brukar kalla för den reformerta tron. Namnet ”reformert baptist” är rätt, eftersom det för fram det vi tror på, nämligen att vi omfattar reformert teologi i allt förutom troendedopet och allt som det betyder i den församlade troende kyrkans sammanhang. När det är möjligt skall vi kalla reformationens ortodoxa, evangeliska- ”anabaptister” endast ”baptister” istället. För vår del är barndopet inget dop. Därför kommer omdop aldrig på tal. Vår största invändning till barndopet är att det förstör troendedopet. Reformerta barndöpare som är verksamma i Spanien illustrerar detta. De erkänner konsekvent det romersk katolska barndopet som legitimt. Om detta praktiseras betyder det att troendedopet aldrig utförs. Vi kan då allmänt säga att kyrkor som praktiserar barndop inte har något hum om troendedopets mening som det praktiserades i Nya Testamentet. I och med att de själva aldrig upplevt troendedopet, betyder det att deras avsky till det är lika stor som vår kärlek till det.

Eftersom vi är eniga med dem om sanningens huvuddel är det lämpligt att framföra vårt ställningstagande på ett sätt som visar hänsyn till deras ståndpunkt. Jag delade gemenskap med en anglikan som gick ur den anglikanska kyrkan efter 10 år som präst. Jag var enig med honom om alla trons punkter förutom dopfrågan. Vi brevväxlade, och till svar på ett av mina brev sa han så här: Jag håller med dig fullständigt när du sa att en splittring är det sista vi vill ha. Jag har redan sett att dopfrågan delar reformerta kristna och känner att det kommer att blir ett stort hinder för Herrens verk i framtiden.

Det är min åsikt att detta inte behöver stå i vägen för oss om vi i rätt anda erkänner att vi har delade meningar. Bättre det än att försöka med en sammanslagning som är dömd att misslyckas. Barndöpare kan inte helhjärtad ställa krav som Petrus på troendedopet, inte minst i vårt samhälle där barndopet omdömeslöst erkänns. Vi kan inte acceptera detta som bindande, eftersom den lokala församlingens skulle kompromissa radikalt. Dopet är inte bara en teoretisk fråga; det är sammanflätat med sann omvändelse.

Somliga reformertas attityd från förr i tiden har inte förbättrat situationen. De betraktade baptisterna som inte ”riktigt” reformerta och ”oupplysta”, p.g.a. sina oförmågor att förstå förbundets innebörd. Detta olyckliga synsätt uppmuntrades genom många baptisters ytliga doktriner. Vidare, de partikulära baptisterna som har en konsekvent uppfattning om förbundet är en minoritet. Den störste majoritet baptister är idag arminianer och kan inte göra intryck på reformerta barndöpare med sina bevisföringar.

David Kingdon i sin bok, Children of Abraham, klarlägger baptisternas argument:

Vi behöver ett klart uttalande om troendedopet inte bara för bättre förbindelser mellan de reformertas skull. Pastorernas ämbetsvillkor kräver att de undervisar sitt folk på ett mycket klart sätt så att allt tvivel utesluts. Troendedop som uttrycker sammanslutning i Kristus, är så sammanflätade med lära om kyrkan att vi inte har råd med oklarheter i frågan.

Låt oss vara försiktiga med att nedvärdera uppskattningen om reformatorerna eller reformationen orsakade av högkyrklighet. Detta skadade baptisterna på den tiden och har alltsedan väckt misstänksamhet mot reformert lära i sin helhet och samtidigt berövat baptisterna de stora teologiska skatterna. De grundläggande mänskliga faktorer, som vi har sett, påverkade Luther, Zwingli och Calvin. De agerade i den tidens anda, precis som vi är kallade till att agera i vår. Det skulle bädda väl för oss om vi tog tag i sanningen i samma utsträckning som reformatorerna och kombinera det med det viktigaste som baptisterna kämpade för. Nämligen att Jesu Kristi kyrka på jorden ska bestå bara av de som uppfyller nya förbundets krav på ett nytt hjärta och ny ande, och det var det de kämpade för.