Partikulärbaptisterna och nattvard

av David Whitworth

London bekännelsens andra skrift och trettionde kapitel beskriver i paragraf 8 partikulärbaptisternas förvissningar om Herrens måltid. Den var Kristi instiftad för ’andlig näring och tillväxt’ som en ’förbindelse och pant’ som utrycker enhet mellan Kristus och lärjungar. De gör gällande att måltidsförrättaren ber, helgar brödet och vinet, bryter brödet och fördelar dem till folket i församlingen och tar själva del av det. Deltagarna tar emot och bespisar sig på Kristus i ett påtagligt andligt medvetande. Någon som är okunnig om evangeliet skall inte tillåtas att delta då de drar en dom över sig.

I Wibergs ’Det Kristliga Dopet’ bihang är det uppdelat i två avsnitt. I det första avsnittet, som är skriven av Wiberg diskuteras dopet såsom ett villkor för medlemskap i församlingen och delaktighet i nattvard. I avsnitt två är det en kort framställning om församlingen som är indelad i sju delar och är författad av J. M. Pendleton. Vår fokus kommer att bli på första avsnittet.

Rubriken till det första avsnittet lyder: ’Det Kristliga dopet såsom ett villkor för ledamotskap i Kristi församling och delaktighet i Herrens nattvard’.

Syftet med avsnittet i den gode Anders egna ord är att: ’…i korthet undersöka, i vad förhållande det står till i den kristna församlingens övriga inrättningar och förmåner’.

Han vänder sig till Kristi förordning i Matt. 28:19, 20 där det finns vissa plikter, vilka bör uppfyllas i en viss ordning, säger han. Första plikten är att predika evangeliet för att göra lärjungar. Den andra plikten är att döpa lärjungarna och den tredje att lära de döpta lärjungarna att hålla alla Kristi bud och detta är ordningen.

För Wiberg var det en självklarhet att dopet föregick medlemskap i församlingen och enligt en rad skriftställen som han citerar skulle det utföras så snart som möjligt efter frälsningen. Herrens nattvard delas ut till döpta församlingsmedlemmar och spädbarndöpare var inte tillåtna. Detta beslut var kontroversiellt. Kontroversen tog Anders med ro och tog itu med de fyra invändningar som uppstod mot denna lära.

Invändningar
De baptistförsamlingar som vägrade spädbarnsdöpare att deltaga i Herrens måltid var anklagade för bland annat kärlekslöshet. Därför skrev Wiberg ’att i korthet besvara några av de allmännaste invändningar emot Skriftens lära rörande i synnerhet villkoren för delaktighet i Herrens nattvard’.

Första invändningen: ’I Kristi förordning finns inte något bevis att nattvarden aldrig borde mottagas av andra än troende som är döpta’.

Detta är första meningen i en lång och invecklad invändning mot troendedop och som Wiberg bemöter med ett långt utlägg för att svara kritiken.

Andra invändningen: ’I skriften finns ingen uttrycklig föreskrift att vägra odöpta troende tillträde till Herrens nattvard’.

Hans svar är grundat inte på vad skriften inte säger utan den ordning som finns i Bibeln och någon uttrycklig stadga är inte nödvändig. Wiberg anser att vi har en tydlig befallning att se till att endast döpta håller Herrens nattvard. Den rätta meningen av denna befallning är så tydlig i sig själv och är bekräftad genom apostlarnas lära och föredöme.
 
Tredje invändningen: ’Utifrån Rom 14:1-4 och 15:7 har vi en klar befallning att i den kristna församlingen fördraga alla sådana olikheter i meningar som är förenliga med nådens tillstånd’.

Wibergs svar på det är att inte ifrågasätta olika meningar som är förenliga med nådens tillstånd. Men att ta upp till medlemskap i församlingen och därmed Herrens måltid för alla de som avviker från Kristi hälsosamma lära i nåden upphäver Hans bud rörande dop och nattvard. Ett sådant steg öppnar porten till all slags villfarelse.

Är det inte det som vi bevittnar idag? De som kallar sig evangeliska församlingar men som ändå tar upp människor till medlemskap vars läror inte är förenliga med Guds Ord. Församlingar som är helt grundade i Bibeln har gått vilse för att det saknas omdöme i dessa frågor.

I återstående svar utvecklar Wiberg de faror som kan uppstå i församlingsgemenskapen om inte dessa principer vad gäller dop, medlemskap och nattvard iakttas.

Fjärde invändningen: ’I en kedja av plikter bör den andra åsidosättas medan den första har blivit försummad? Om t. ex. någon i sin barndom har varit sin fader olydig, har han därför frihet att i sin mer framskridna ålder vägra att åtlyda hans vilja?’

Wibergs svar: ’Detta fall kan inte tillämpas på vårt nuvarande ämne. Om vi försummar de första plikterna i vårt liv förlorar vi för alltid tillfället att uppfylla dem senare. Men detta är långt ifrån att vara fallet med dem som inte har uppfyllt plikten att låta sig döpas emedan det står dem alltid öppet att iakttaga denna plikt vilken i Guds ord är så tydligt skriven. Det är bättre att försumma uppfyllandet av ett positivt bud än att uppfylla det i strid med den ordning som Herren har föreskrivit’. Enl. Wiberg hade den största delen av kristna missförstått N.T. lära angående dopet och nattvarden. Han hänvisar till trosbekännelserna och de förnämsta kyrkolärarna skrifter som är överens att dopet av Herren är ett villkor för delaktighet i den kristna församlingens inrättningar och förmåner.

Han förklarar således felet i detta resonemang och står fast vid att det är bättre att avstå från Herrens måltid tills man är troendedöpt.

Öppen eller sluten nattvard?
Meningarna gick isär bland våra reformerta baptistiska förfäder när det gäller öppen eller sluten nattvard. På sent 1600-tal var det några baptister som var kända som ’strikta baptister’ i all sannolikhet eftersom de gjorde krav på troende dop som villkor för deltagande i Herrens måltid (såsom Anders Wiberg). Samtidigt var det baptister som höll sig till nedsänkning som det enda giltiga dopet men som kraftigt förkastade strikt kommunion.

Första steget i kontroversens uppgång verkar har varit på sent 1600-talet mellan på den ena sidan Henry Danvers och William Kiffin och på den andra, John Bunyan. Det är inte konstigt att det inte gick att lösa problemet till allas belåtenhet. Andra steget uppdagades på 1770-talet som drog in Abraham Booth och två som kallade sig ’Candidus, och ’Pacificus’. Tredje steget och slutet var bokens kamp mellan Joseph Kinghorn och Robert Hall junior.

Förespråkare för begränsad kommunion var genom tiderna överens med sina meningsmotståndare att troendedopet inte var något villkor till frälsning. De som höll sig till begränsad kommunion var orubbliga i sin tro på att Kristi lära och apostlarnas praxis krävde att bara de troendedöpta kan ta del av nattvarden. Detta parti, med lite nyanser, tog samma ställning som Anders Wiberg men ca 150 år före.

De förespråkare för öppen nattvard gjorde allmänt anspråk på att Nya Testamentet aldrig kräver villkor för att ta del i Herrens måltid som inte är en premiss för frälsningen. Det var av detta skäl som de påstådde att de inte kunde hitta några kapitel och verser i Bibeln som med klarhet undervisar begränsad kommunion. Ingendera ville erkänna att de motsäger sig Guds Ord.

1689 partikulärbaptist riksmöte uppmärksammade att det var några närvarande som höll sig till öppen kommunion och därför valde att bli mindre dogmatiska i frågan och förklarade:

’I sakfrågor däri en församling tänker olika från en annan församling i sina principer eller praxis vad gäller kommunion skall inte och kan inte påtvingas någon regel i saken, men istället skall varje församling har frihet att bestämma själva enligt Guds ledning’.

Bunyan och öppen kommunion
Den berömde predikanten John Bunyan var pastor i en församling i Bedford. Han var alltid försiktig att hänga ett kyrkosamfunds etikett på sig, församlingen blev känd som ’Bunyan samlingen’. En del medlemmar i församlingen ifrågasatt spädbarnsdop men vid den tiden var den ändå en kongregationalistisk församling. Samtidigt var allt detta förenlig med Bunyans ovilja att öppet ta partikulärbaptisternas sida i fråga om begränsad kommunion. Han var likväl baptist men ansåg dop som en privat sak.

Tanken på begränsad kommunion var för Bunyan frånstötande. Han ifrågasatt också dopet som ett villkor för församlingsgemenskap och deltagande i nattvarden. Han var dock inte den första utan tog sig an John Giffords, Bedford församlings första pastor, ståndpunkt och i Giffords egna ord: ’sammanslutning med Kristus är grunden till alla de heligas kommunion’.

Bunyan visade inte någon betänklighet i sin kritik av de som välkomnade endast döpta troende till Herrens måltid: ’är inte det elakt att skapa hinder till kommunion där Gud inte har skapat några? Är det inte fientlig att alstra en vägg av söndring mellan de troende som Gud aldrig gav bud om?’ I sitt argument för öppen kommunion dra den ärade Bunyan en parallell med Israel i öknen som deltog i påskmåltiden trots att de saknade omskärelse. Därför skall odöpta troende tillåtas ta del i nattvarden.

Eftersom Kristus tar emot odöpta troende bör också vi ta emot dem.

John Bunyans principer för att öppna församlingens medlemskap och deltagande i Herrens måltid till de odöpta troende vann stort inflytande bland partikulärbaptisterna.

Vi har nu sätt hur två stora predikanter hade delade meningar om omfattningen i nattvardens deltagande. Både Bunyan och Wiberg var från olika tidsålder och med skilda bakgrunder men framförde trovärdiga fall för sina övertygelser i frågan.

Serien om partikulärbaptisternas lära om församlingen är därmed avslutad.


Partikulärbaptisternas lära om församlingen och Wibergs ’Det Kristliga Dopet’ har för mig varit en lärorik upplevelse. Det är gott, nödvändigt, uppbyggande och inspirerande att söka sig till sina rötter och föra vidare det rika historiska arvet. Historielöshet skapar rotlöshet och öppnar dörren till irrlära och falska profeter. Är det inte det som vi upplever idag bland Guds folk? Min bön är att alla som har läst dessa bloggar tar till sig dessa principer och blir principfasta.

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln