Att predika Kristus

Vi predikar inte oss själva, utan Jesus Kristus som Herren, och oss som era tjänare för Jesu skull
(2 Kor 4:5 Folkbibeln)

Av Andrew Fuller (1754 -1815) från predikan ”Preaching Christ”

En anmärkning som jag en gång hörde från den gode Abraham Booths läppar, är något jag ofta erinrar mig. ”Jag fruktar”, sade hand, ”att det man kommer att hitta en större andel ogudaktiga pastorer än i någon annan grupp av sådana som bekänner sig som kristna”. Det föreföll mig inte då, och har inte förefallet mig senare, att den anmärkningen skulle komma ur en brist på människokärlek, den kommer snarare från en djup kunskap om kristenhetens natur och en opartisk observation av människor och förhållanden. Det ankommer oss, inte bara som bekännande kristna, utan som pastorer, att ”pröva oss själva om vi lever i tron”. Det är verkligen möjligt, att vi efter att ha predikat för andra, själva blir förskjutna! Jag tror att det är mycket vanligt att den personliga tron hos en pastor tas för självklar, och det kan innebära en frestelse för honom att själv ta den för självklar. Pastorer, som helt hängivet sig till tjänst för Gud, förväntas att ha avsevärda fördelar för andlig växt. Det har de verkligen, och om deras sinnen är andliga, så kan de förväntas att få större färdigheter i det andliga livet än deras bröder och systrar. Men, man måste komma ihåg, att om det inte är andliga, så är det just dessa ting som annars vore en hjälp som visar sig vara ett hinder. Om vi studerar andliga ämnen endast som pastorer, så kommer det in att ge någon välgörande effekt. Vi kan umgås med de mest imponerande sanningar, som soldater och kirurger gör med blod, tills de slutar göra något intryck på oss. Vi måste meditera över dessa ting som kristna, först ge våra själar näring från dem, och sedan vidarebefordra det vi trott och upplevt till andra, annars är de så att vad än gott vi gör dem, så tar vi emot intet för oss själva. Om vi inte blandar det vi tror med det vi predikar, likaså med det vi hör, som kommer inte ordet att göra oss gott. Det kan vara av den orsaken som pastorer som är satta till tillsyn över andra, får en allvarlig varning mot att försumma sig själva: ”Ge akt på er själva och på hela hjorden”, ”Ge akt på dig själv och på din undervisning, och håll troget ut med den. När du gör det, frälser du både dig själv och dem som lyssnar på dig.”

Att predika evangelium är inte det enda arbetet för en Pastor, men det är en viktig sak i hans skyldigheter, och det är något som om det sköts riktigt, kommer att följas av andra goda ting. På grund av detta, så ber jag därför om er uppmärksamhet.

Ni kan inte ha en bättre modell än den som här ställs fram för er. Apostlarnas och de ursprungliga pastorernas exempel är för er att imitera. De tre saker som här presenteras för er är:

  • Vad de inte predikade
  • Vad de predikade,
  • Hur de såg på sig själva

Vad apostlarna inte predikade
Vi predikar inte oss själva”. Man kan tänka att det är onödigt att utrycka sig negativt på det sättet, för vilka förutom några simpla bedragare, skulle vilja framställa sig själva som frälsare, istället för Kristus? ”Inte korsfästes väl Paulus för er? Eller döptes ni i Paulus namn?” Mycket sant, i denna grova mening hittar vi få människor idag som predikar sig själv. Men själv kan vara ett syfte med predikan utan att vara direkt uttalat, och även då tungan förordar Kristus. Och de är litet tvivel om att själv är det stora syftet med många som går in i kristen tjänst. Till exempel:

1. Om värdslig vinning är vårt syfte, då predikar vi oss själva. Det är sant att det finns lite mat att hämta för aptiten i våra församlingar.  Men det finns fall där det är annorlunda. Människor har gjort förmögenheter genom predikande. Och om det har varit deras syfte så ska de få sin lön.  Om det inte hade varit en möjlighet, då skulle inte Paulus ha förnekat de och menat att de inte "haft någon baktanke på egen fördel — Gud är vårt vittne”.

2. Om vi gör vårt tjänande underordnat ett liv i välbefinnande och lättja, så predikar vi oss själva snarare än Kristus. Vi får kanske bara lite för vårt arbete, och ändå, då vi tycker om ett liv i lättja, (om det kan kallas ett liv), kan det tyckas vara mer angenämt för oss än vilken annan sysselsättning som helst. Det är från denna läggning som många pastorer och tagit sig vanan att lägga en stor del av varje vecka på att gå runt från hus till hus och skvallra. Inte för att främja det andligt goda hos människorna, utan bara för att vältra sig i tomt prat. Jag kan lägga till, att det är från en sådan läggning och från ett sådant handlande som en stor del av skandaler bland pastorer har uppstått. Hade det inte funnits faror från detta håll, så hade vi inte mötts av ett till av Paulus avståndstaganden: ”Bakom vår predikan ligger inte orena motiv”. En sådan försäkran som den var inte utan betydelse. Den beskriver den tidens villolärare, och i alla tider.

3. Om våra åhörares applåder är den styrande principen för våra föredrag, så predikar vi oss själva, och inte Kristus. För att accepteras är det nödvändigt att vara användbar, och att tänka på beteende med det syftet är rätt och riktigt. Men om kärleken till berömmelse blir vår styrande princip, så kommer allt vårt tjänande att förorenas av det. Detta subtila gift kommer att tränga igenom och genomsyra vårt utövande, tills alla ser det, och mår illa av det, alla utom vi själva. Det kommer att komma in i våra studier, påverka hur vi levererar predikan, och nedlåta oss att fiska efter applåder efter predikan. Det kommer även förmå oss att ge ut smickrande läror, uppehålla oss vid de ämnen som är omtyckta, och undvika de ämnen som inte är omtyckta. Det är en stor sak att kunna stämma in med aposteln i ett till av hans allvarliga avståndstaganden: ”Vi har aldrig farit med smicker, det vet ni - vi har inte heller strävat efter att bli ärade av människor”.

4. Om vårt mål är att göra nya anhängare till oss själva, eller till vår grupp, snarare än omvända till Jesus, så har vi predikat oss själva, och inte honom. Vi har verkligen sett mycket av den typen av entusiasm i våra tider – ”män som förkunnar villoläror för att dra lärjungarna över på sin sida”. Inte heller refererar jag endast till människor som man tänker som ovanligt evangeliska och även inspirerade av Gud – som hela tiden håller upp sig själva som försynens älsklingar och som fördömer dem som kritiserar dem, vars predikan har uppsåtet är att övertyga deras beundrare att se dem själva som Guds kära barn, och att alla som inte bifaller är arma blinda skapelser som inte vet något om evangelium. Om dem och deras efterföljare kan jag bara säga ”Om någon är okunnig, så låt honom vara okunnig”. Men, människor som har lagt ned stor omsorg på studier av Bibeln, och som har predikat och skrivit många saker som är sanning, har ändå givet alltför uppenbara bevis på att syftet med deras arbete har varit att göra nya anhängare till sig själva, eller deras grupp, snarare än omvända till Kristus.

Vad apostlarna predikade
Vi predikar ”Jesus Kristus som Herren”. Det är huvudtemat i det kristna tjänandet. Men, så många har så lite av den kristna tjänaren i sig, att deras predikningar nästan inte har något att göra med Kristus. Predikningarna är bara moraliska haranger. Och dessa, skulle minsann vilja ses uteslutande som vänner av moral och goda gärningar! Men de vet inte vad goda gärningar är, inte heller har de något bra sätt att främja dem. ”Detta är Guds gärning, att ni tror på den som han har sänt” … Predika Kristus, annars så borde du vara något annat än en predikant. Nödvändigheten i detta låg över Paulus, att inte bara predika, utan att predika Kristus. ”Ve mig om jag inte predikar evangelium!” … Vissa är sysselsätter sig med att förringa Kristus. Men ärar du honom? Vissa talar mycket om honom, men predikar ändå inte honom, och genom det uppförande som de tagit till vana så visar de sig som fiender till hans kors … Om du predikar Kristus, som behöver du inte frukta brist på ämnen. Hans person och gärningar äger stor rikedom. Varje Gudomlig egenskap kan ses i honom. All typer förebådar honom. Profetiorna pekar mot honom. Varje sanning har relation till honom. Lagen själv måste förklaras och upprätthållas så att den leder till honom.

Särskilt:

1. Visa på hans Gudomliga och ärofulla karaktär. Nya Testamentet uppehåller sig mycket vid att han är Guds Son – likvärdig med Gud. Det var detta som upphöjde honom som gåva, Joh 3:16. Därför verkan i hans blod, 1 Joh 1:7. Därför nedlåtenheten i hans lydnad och värdigheten i hans prästerskap, Heb 4:14-16. Därför allvarligheten i synden att avvisa honom, Joh 3:18, och av apostasi, Heb 10:29.

2. Håll fram hans sonande och medlande som den enda grunden för syndarens hopp. Det är den kristna pastorns jobb att slå tillbaka självrättfärdigt hopp, sådant som det ligger naturligt för den förtappade människa, och att rikta lyssnarna till det enda hopp som står framför dem i evangelium. Bry dig inte endast om din församlings uppförande, utan för dem till Kristus. Det är det som bäst formar deras uppförande. Apostlarna hade ingen annan vägledning än detta: ”Omvänd er och tro evangelium”. De ägnade sig aldrig åt att tukta syndens grenar, utan de satte yxan vid roten. Ditt uppdrag med människosläktets synder är, att använda dig av dem för att övertyga dina lyssnare om deras naturs fördärv, och deras behov av ett radikalt botemedel.

3. Håll fram välsignelserna i hans frälsning för att tas emot, även av den störste av syndare – ”Det är ett ord att lita på och värt att på allt sätt tas emot, att Kristus Jesus har kommit till världen för att frälsa syndare - och bland dem är jag den störste.” Evangelium är en festlighet, och du ska bjuda in gäster. Du må ha många ursäkter och avböjande svar. Men var angelägen att göra som din Herre befaller. Och när du har gjort ditt yttersta, så finns det plats för mer. Stanna vid den frihet, fullhet och all-tillräcklighet som finns i hans nåd, och hur välkommen även den störst av syndare är, som avböjer andra tillflyktsorter, för att fly till honom.

4. Predika honom som ”Herren”, eller lagstiftaren, för hans kyrka, inte mindre än som frälsare. Kristi ämbeten får inte delas upp. Att ta på hans ok, och lära av hans ande, är sammankopplade med att komma till honom. Troende är ”inte utan Guds lag utan lever i Kristi lag”.

Att predika Kristus ger svar på varje mål med predikan. Det är den lära som Gud äger för omvändelse, för att leda den väckta syndaren till fred, och till tröst för sanna kristna. Om läran om korset inte är tröstande för oss, så är det ett tecken på att vi inte har någon rätt till tröst. Den här läran är avsedd för att väcka den loja, att föra fram varje kristen nåd och för att åter vinna den som fallit av. Det här är det allomfattande botemedlet för all moralisk sjukdom i all mänsklighet.

Hur apostlarna såg på sig själva
Era tjänare för Jesu skull”. Pastorer är inte tjänare för folket på ett sätt som innebär underlägsenhet, eller att folket har auktoritet över dem. Tvärtom, vilken auktoritet det finns på den andra sidan ”Lyd era ledare”. Inte heller är pastorerna tjänare åt folket i sådan betydelse att folket ska bestämma vad de ska predika. I dessa avseenden är deras Herre, själve Kristus. Men pastorer är folkets tjänare, såtillvida att all deras tid och kraft måste ägnas åt deras andliga nytta – att känna dem, varna, ger råd, tillrättavisa, undervisa, mana, förmana, uppmuntra, sporra, be och predika. Arbeta för att främja deras andliga intressen som individer, och deras välmåga som ett folk.

En pastor ska inte tänka att det är för mycket att lägga ned sig själv i det här arbetet. De gör det ”för Jesu skull”. Det var den motivering som gavs till Petrus. ”Älskar du mig?" Var en herde för mina får. För mina får på bete”.  ”Var herdar i Guds församling som han har köpt med sitt eget blod”… Låt Kristus inte bara vara temat för min fortsatta tjänst, utan låt upphöjelse av honom och utvidgning av hans rike vara mitt livs stora mål! Om jag glömmer DIG, O min Frälsare, må min högra hand glömma, om jag inte tänker på DIG må min tunga fastna i gommen!