En svensk baptistförsamling bildas 1882

Året var 1882. Köpingen Arvika hade kommit in i en tillväxtfas efter det att järnvägsförbindelsen också med Karlstad hade blivit klar 1871. Det var mycket som rörde sig. Emigrationen från  vårt land till Amerika kulminerade just det året. Människor runt om i Sveriges bygder fick internationella impulser på ett sätt som aldrig tidigare. Flera folkrörelser fick ett genombrott. Det gällde också på det religiösa området.

Den internationella kristna rörelse som kallas baptism har rötter långt bakåt i tiden. Sverige nåddes av den vid mitten av 1800-talet. Den första församlingen bildades 1848. I Värmland skapades  strax efter mitten på 1800-talet en väckelserörelse som organsierades i missionsföreningar knutna till Evangeliska fosterlandsstiftelsen och senare Svenska missionsförbundet, och baptismen fick först inte något nämnvärt utrymme. En förändring kom efter den väckelse med baptistiska förtecken som bröt fram i Frykerud 1877. Åren därefter bildade man den ena värmländska baptistförsamlingen efter den andra, bl a i Karlstad.

Heliga nätter
Kl 8 på lördagskvällen den 17 juni 1882 kom baptistpredikanten Nils Ek till Arvika från Karlstad. I baptistförsamlingens första protokollsbok finns noggranna redogörelser för vad som hände den natten och flera andra sommarnätter. ”Efter ett kort samtal om åtskilligt” hade man en form av gudstjänst. Dopkandidater kallade man dem som skulle döpas enligt baptistisk sed med nedsänkning. De fick uttala sin bekännelse. ” Sedan anträdde vi vandringen till den utsedda begrafningsplatsen och fingo der emellan kl 1 – 3 ostörda och i frid värkställa den af oss efterlängtade handlingen med endast några af våra troende friförsamlingssyskon såsom åskådare så att äfven vi nu kunna i sanning säga med Paulus: Så äro vi ju begrafna med Kristus genom dopet till döden etc.” Det är en uråldrig kristen tanke att man genom dopet begravde den människa som man dittills hade varit för att sedan kunna vara en ny människa i Jesu efterföljd. Inom ramen för missionsföreningen i Arvika hade det bildats en friförsamling för att markera tillhörighet till det nybildade Svenska missionsförbundet.

Det första baptistdopet i Arvika ägde rum vid Sågudden.”Wid klock. omkring 3 på söndagsmorgonen återkommo vi till mötesplatsen der en måltid väntade oss, och sedan vi hade spisat fortsattes förhandlingarna ...”.  Då beslöt man att bilda en församling, fem kvinnor och fem män, och när de räknas upp står kvinnornas namn först. ”Till sist firade vi med hvarandra Jesu döds åminnelse och skiljdes åt kl 5 på morgonen. En oförglömlig natt.”

Fem veckor senare, den 22 juli, kom Nils Ek på nytt kl 8. Omkring kl 10 på kvällen började mötet, och man får i protokollet en redogörelse för innehållet i predikan. Så hade man församlingsmöte med förhandlingar, det blev dopbekännelse av bl a banvakten Nils Olsson, dop mellan kl 1 och 3 på morgonen. Sedan på söndagen var det predikan i Missionshuset kl ½ 11, nattvardsfirande kl ½ 3 på e.m. och slutligen kl ½ 6 predikan i Mötterud. Den nämnde Nils Olsson blev morfar till bl a Bengt Warnqvist och hans syster Gudrun, nu i baptistgruppen i missionsförsamlingen.

Den 28 aug hade man nästa sammankomst. Kl ½ 9 på kvällen predikade Ek i Missionshuset. Kl 10 samlades man hos en av kvinnorna i församlingen, och då blev det ännu en gudstjänst, förhandlingar och dopbekännelse. Men en av dopkandidaterna kunde inte komma förrän kl 3 på morgonen, och under tiden samtalade man frampå natten livligt om husandakt, och “resultatet blef att husandakten är god och nödvändig. Man må blott se till att den ej urartar till en tom ceremoni, ej heller är det nödigt att bestämma vissa tider, ej häller är det nödigt att bestämma några vissa tider utan hvar och en kan lämpa tiden efter förhandenvarande omständigheter.” Så for man i båtar – roddbåtar naturligtvis - från hamnbryggan till Solbergsholmen, där dop ägde rum. Solbergsholmen är numera ingen holme i Kyrkviken, för det har skett en utfyllnad med jord. “Efter dopförrättningen vände sig församlingen i bön till Gud om välsignelse öfver de nydöpta, samt öfver församlingen i sin helhet att Han ville gifva oss nåd att vandra vår höga kallelse värdigt och ej blifva nogon till anstöt ...”. Sedan for man tillbaka och höll ett möte som slutade kl ½ 6 på söndagsmorgonen. “Gud var med oss och fröjdade våra hjertan, så vi kunna säga, I den natten fingo vi mycket.”

En verksamhet organiseras
Den sommaren präglades av hänförelse, och man förstår att det förekom mycket av personlig evangelisation mellan dessa nätter med möten och dop, men hösten kom, och man behövde ha någonstans att mötas. Församlingen fick nej på en förfrågan om att få hålla gudstjänster i missionshuset också i fortsättningen och att Nils Ek då skulle predika. Snart nog lämnade förresten Nils Ek pastorstjänsten i Karlstad, och några år senare emigrerade han till USA.

Baptistförsamlingen fick hyra en lokal, men man började också planera att bygga en egen. Det ledde fram till att man några år senare förvärvade en fjärdedel av ett kvarter och byggde sin möteslokal där, fast man måste bilda ett särskilt sällskap som skulle vara ägare. En baptistförsamling hade inte den juridiska rätten på den tiden. Salemkapellet stod klart till nyåret 1888.

Medlemmarna i församlingen var för det mesta sådana som inte hade sina rötter i Arvika eller trakten däromkring, och påfallande många av männen var anställda vid järnvägen. Den som utsågs till församlingsförståndare hette Edvard Gravander med titeln lokputsare. Efter det att kapellet hade byggts gjorde han en insamlingsresa till USA, och senare emigrerade han med sin familj dit. En intressant upplysning om Edvard Gravander får man i Linus Brodins jubileumsskrift om Arvika vid 25-årsfirandet 1936, där man kan läsa att Gravander blev utsedd till ordförande i den arbetareförening som bildades 1887. Sekreteraren hette Per Anderson, på den tiden ännu nämnd som “hovslagaren”. Han blev ju sedan den store industrimannen i Arvika. 

Vid den där amerikanska insamlingsresan hade Gravander som särskild kontaktman J.A. Edgren, vars far under ett antal år ägde Agnetebergs herrgård i Arvika. Själv hade J.A. Edgren varit en av lärarna när de svenska baptisterna startade sin pastorsutbildning vid Betelseminariet i Stockholm, och sedan grundade han en motsvarande predikantskola i Chicago.

Någon allmän kvinnlig politisk rösträtt fanns inte på 1800-talet, men inom frikyrkligheten var det annorlunda, och inte minst baptisterna lät kvinnorna komma fram i positioner. Av dem som bildade församlingen i Arvika var två inflyttade kvinnor redan tidigare baptister och alltså de båda första baptisterna på platsen. Att de fanns spelade troligen stor roll när församlingen skapades. År 1886 fick församlingen en kvinna som sekreterare.

Att vara sekreterare innebar att skriva protokoll vid församlingsmöten. Det var vid sådana möten som det fattades beslut om församlingens angelägenheter, och ordinarie församlingsmöten hölls en gång i månaden. Allt pekar på att medlemmarna var angelägna om att delta, så det var verkligen en demokratisk ordning som fungerade. I september 1883 kom ett förslag om att välja en diakon, och Nils Olsson föreslogs. De närvarande röstade för det, “men som ej alla församlingsmedlemmarna voro närvarande så beslöts att ej stadfästa valet vid detta tillfälle i händelse nogon af de frånvarande möjligen skulle hafva nogot att anmärka mot detsamma”. Därför hade man ett extra församlingsmöte fem dagar senare, och då antogs förslaget enhälligt.Vid varje ordinarie församlingsmöte läste man upp protokoll från föregående månad, så att de kunde justeras och godkännas.

När församlingen bildades skrevs i protokollet om “bekännelse om vår tro på Kristus” och lite längre fram markerades följande: “... och vilja vi såsom enskilde och såsom församling ställa oss Guds ord till efterrättelse och erkänna intet annat såsom rättesnöre för eller myndighet öfver församlingen”. Detta med att det inte fanns någon myndighet som stod över församlingen kontrasterade skarpt mot hur det förhöll sig inom Svenska kyrkan.

Att församlingen bildats på den här grundvalen meddelade man till distriktsmötet. De olika församlingarna samlades nämligen i distriktsföreningar länsvis. Man hade också samarbete på riksnivå. På den tiden hade de svenska baptistförsamlingarna s k allmän konferens vart tredje år. När den tionde allmänna konferensen ägde rum i Stockholm 1884 kunde man notera att det var ombud närvarande som representerade 255 baptistförsamlingar.

Året 1882 hade varit särskilt framgångsrikt för Sveriges baptister, för då hade 2 549 personer döpts och blivit församlingsmedlemmar. Det här var något som bidrog till att förändra Sverige. I den bilden fanns också Arvika med.

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln