2020

av David Whitworth


Undervisning och predikningens roll var centrala i dessa primitiva baptisters församlingsliv men det var inte begränsat till äldste/pastors ämbete utan att det fanns också plats för andra att tjäna församlingen genom det predikade ordet. Bekännelsens kapitel 26 paragraf 11 förser en sådan tjänst: ’…också andra som är begåvade och utrustade till det av den helige Ande, och godkända och kallade av församlingen, får och bör utföra det.’

Baptisterna tog sig an den kongregationalistiska synen på begåvade predikanter eller lekmän. De höll en lång debatt med de strikta presbyterianerna över lekmannens roll i Ordets förkunnelse. De hävde att bara predikanter som har fått en teologisk utbildning på universitet och vigda var berättigade att predika. För baptisternas del var dessa predikanter inte vigda som pastorer utan en special grupp av lekmän som hade blivit erkända och urskilda åt tjänsten.

Tre församlingar i Bristol var 1674 utan sina pastorer som satt fängslade och var beroende av sina begåvade predikanter för att kunna fortsätta samlas för tillbedjan. Däremot var presbyterianerna på gränsen till att avsluta sina samlingar eftersom de inte erkände predikanter utan universitetsutbildning.

Herkules Collins var ett typiskt exempel på partikulärbaptisternas ställningstagande i frågan och försvarade det med fem argument för att erkänna och dra nytta av begåvade bröder för att predika. 1. Församlingen måste få någon möjlighet att värdera hans gåvor innan han väljs till uppgiften. 2. ’Evangeliets krav’ är att alla män som har gåvan har krav på sig till att predika och uppbygga. 3. ’Evangeliets löfte’ om välsignelse till alla som brukar sina gåvor får ledning att förbättra gåvan i Ordets förkunnelse. 4.Det finns ett antal ’Evangelia exempel’ som Apollos och församlingen i Jerusalems förskingrade medlemmar efter Stefanus’ martyrdom som ger stöd åt bruket. 5. ’Evangeliets normer’ om profetians gåva, sådan som Paulus uppmanar till att söka, är en längtan efter gåvan från Gud till att tolka och utlägga Bibeln för församlingens uppbyggelse’.

Benjamin Keach hade liknande tankar då han ville uppmuntra ’undervisarens’ tjänst och hans argumentation var i likhet med Collins. Dessa ’begåvade bröder’, hade en begränsad roll och funktion i Guds hus. Deras uppgift var ett komplement till äldste och pastorer.

En ’begåvad broders’ tjänst kunde ofta leda till en pastors eller äldstes tjänst i församlingen. Nehemiah Coxe började sin bana som en erkänd begåvad predikant i Bedford Independent Church innan han blev kallad till en av pastorerna i Petty France församling i London från 1675 till hans bortgång 1688.

Alla slags offentliga tjänster betraktades som en hög och helig kallelse och behandlades med allvar. Självutnämnda som ville gå sin egen väg tillrättavisades under församlingens styre. Detta hände 1694 i en församling i London då en av medlemmarna bestämde sig för att hålla ett förkunnelse möte trots att han inte godkändes av församlingen för att han saknade gåvan. Han blev tillrättavisad i Herrens namn men gav inte något bevis på omvändelse och var utesluten från församlingen. Predikanter som inte erkändes var aldrig tillåtna att predika.
 
Sammanfattningsvis, 1689 års London bekännelses församlingslära som kapital 26 paragraf 11 behandlar, tillämpades regelmässigt av partikulärbaptisterna. Lekmän med predikans gåva fick uppmuntran och erkännandet men under väldefinierad vägledningen. De som valde att gå sin egen väg i frågan hanterades som egensinniga medan de som var godkända och kallade fick församlings välsignelser.

Församlingstjänares ämbete
Församlingstjänare nämns bara två gånger i bekännelsen, i slutet av 26:8 och i 26:9. Detta ämbete fick inte samma tyngd som det undervisande/styrande ämbetet. Det var en värdig tjänst men aldrig att förväxla med äldste tjänsten.

Enligt Nehemiah Coxe var församlingstjänares ett enda uppgift att ta hand om de fattiga. Benjamin Keach utvecklade dock ämbetet till att de skall tjäna till bords, alltså förse Herrens bord med vinet och brödet till nattvarden. De skulle också förse pastorer med ekonomiskt stöd från församlingsmedlemmarna samt veckovis besöka och förse de fattiga med insamling från medlemmarna i den mån ’som Gud har välsignat dem’. Äldre änkors välfärd ingick också i församlingens vård så att inte någon försummades.

Välgörenhet var en viktig del i dessa första baptistförsamlingars arbete och var mycket praktiska. Devonshire Square församlingen i London samlade veckovis in stöd till det fattiga och köpte kol för att värma hemmen.

Antalet församlingstjänare var inte bestämt. Nehemiah Coxe hävdade att de sju utvalda i Apg 6 inte kunde tillämpas som en allmän regel eftersom församlingen var stor och sju tjänare passade deras behov. Hans egen församling utvalde och invigde 1688 fyra män till uppgiften.

En församlingstjänare granskades i likhet med de äldste noggrant. Coxe trodde inte på någon prövotid som enligt honom skulle var en missförståelse av 1.Tim 3:10 som fodrar att kandidaterna har de moraliska behörigheterna som inte är direkt kopplade med deras förmåga att tjäna. I många fall invigdes församlingstjänare strax efter kallelsen. Förslag om kandidaturer kom från både äldste och församlingens medlemmar. Församlingstjänares installation var lika högtidlig som för de äldste. Trots att tjänsten kunde leda till en äldstes kallelse var det inte en språngbräda till tjänsten.

Partikulärbatisterna var bestämda om att följa Skriftens regel i bruket av sin bekännelse och denna princip var regelbundet tillämpad vad gäller församlingens äldste och pastorer. Den var för församlingens välbefinnande och även om församlingen existerade och kunde fungera utan dessa tjänster var den ändå ofullständig.

Den största utmaning för baptisternas rikskyrkomöte var frågan om brist på pastorernas ekonomiska stöd och specifika åtgärder togs för att försöka lösa detta. Församlingar var ivriga för välgörenhet och församlingstjänare var invalda för att ta hand om de fattiga.

Församlingens Gudstillbedjan
Partikulärbaptisternas Gudsdyrkan tog en central ställning i deras mötesform. Baptisterna ansåg att deras syn och praxis i frågan hämtades från reformationen och därför ansåg sig själva som reformationens arvtagare. De reformertas (Genevé) centrala undervisning var så kallade ’kontrollerande princip’. William Cunningham beskrev principen så här:

’Bibeln innehåller tillräckligt klara indikationer för att i församlingens ledning och tillbedjan inte något skulle införas, enligt Kristi förstånd och vilja, om inte det kan stödjas positivt från Bibeln’.

Kalvinisterna och deras arvtagare trodde på Skriftens enkelhet och klarhet och förespråkade då vissa former av tillbedjan. Någonting som inte kunde bekräftas i Bibeln betraktades som innovation och därför inte tillåten i Guds tillbedjan.

1600-talets puritanska bekännelseskrifters utbud intygar denna övertygelse som i exempelvis Westminster bekännelsen kapitel 21. Partikulärbaptisterna införlivade det i sin egen bekännelse i kapitel 1 paragraf 6 och i kapitel 22. Dessa två delar visar baptisternas omsorg för Guds tillbedjans renhet. De förband sig genom egen bekännelse till puritanismens centrala grundsats. Gud skall tillbedjas bara på sättet Han har ordnat och inte enligt människans påhitt och fantasi oavsett hur bra det kan ge sken av.

William Kiffin och tre andra pastorer uttryckte det i dessa ord:

’Det är en stor sanning att vi inte skall utesluta något i vår gudstillbedjan som Han själv har förordnat, så skall vi inte heller inkludera något som Han inte har förordnat...’

Enligt baptisterna styrs tillbedjan av Guds förordningar och måste vara verksam i enighet med Bibelns föreskrifter, dess auktoritet i frågan om detaljer var överlägsen. De trodde på och tillbad Gud bara på sättet som Han själv hade förordnat. Gud är suverän och Han allena behöll rätten att bestämma det som är acceptabelt i tillbedjan och innovationer var inte tillåtna.

Kontrollerande principen ansågs som positiv i grund och botten. Om tillbedjans verkställs [1]coram deo, då måste den återspegla det som passar en sådan upphöjd förmån.

Denna kontrollerande princip hade sitt utfall i partikulärbaptisternas väg till att tillbedja Gud. Deras enkelhet krävde Skriftliga bekräftelse i alla aspekter av församlingens liv. Allt ifrån dagen att samlas för tillbedjan till att förrätta förordningar, varsam noggrannhet omsattes i praktiken i varje del av församlingens gudstjänstliv.

Fortsättningen följer i nästa blogg med praktisk tillbedjan i församlingens liv.

För svenska översättningen av 1689 baptistbekännelsen se sidan baptisternas tro.

[1]Coram deo: Leva i Guds närvaro, under Guds auktoritet, till Guds ära.

Läs hela inlägget »
Etiketter: ecklesiologi, baptist

Av David Whitworth


Så här långt har vi sätt hur partikulärbaptisterna ansåg den lokala församlingen som ett hus byggt med levande stenar och Jesu suveräna verk. Troende var förenade tillsammans i Kristi kropp och helgade i Guds tjänst. Deras riktning var mot det himmelska och det skulle visas i deras livsstil för att godkännas som medlemmar och genom medlemskapets varaktighet. Gemenskapen mellan de troende togs på allvar och där synd uppstod var det nödvändigt att ta itu med det. Det fanns en strävan efter att följa Bibelns direktiv i allt vad församlingens identitet gäller. Innovation och nymodigheter var obefogat och onödigt.
 
Partkulärbaptisternas uppfattning om församlingens natur, som vi hittills har sätt, har varit inåtvänt men de var också utåtriktade. De trodde att församlingsplantering var nödvändig över hela landet. De ville inte sluta sig inom sin egen gemenskapskrets utan ville föra vidare deras syn på den lokala församlingens mönster till andra. Detta skedde genom evangelister men denna tjänst betraktades inte som ett ämbete i församlingen. Ibland kunde det vara församlings äldste, men det var hellre delegerade medlemmar med uppgiften att sprida evangeliet och plantera församlingar. Dessa kristna bar med sig auktoriteten från de utsända församlingarna.
 
Ett exempel är Glaziers Hall församlingen i London. År 1649, höll församlingen en bönedag för att be Herren skicka arbetare till de ’mörkar delar av landet’. Dagen därpå och med en stor omsorg för Wales kom John Myles och Thomas Proud för att söka hjälp. Inom loppet av två veckor var de döpta och sändes tillbaka till Wales med uppdraget att plantera församlingar. Första oktober 1649 var de första kristna döpta och en församling formades som i oktober 1650 hade 43 medlemmar. Myles hade en driftig och kraftfull plan för att plantera fler församlingar och inom ett år efter att den första församlingen hade planterats hade två till grundats. En kommentator hade nog rätt i att en välorganiserad församling är central i Guds försoningssyfte och måste ha som sitt högsta mål att evangelisera för att grunda nya församlingar.
 
Församlingsplantering var det viktigaste för dessa primitiva partikulärbaptister. De urskilde inte evangeliets spridning från församlingsplantering och i deras ögon var sambandet oupplösligt. De nyfrälsta samlades och utformades till välorganiserade lokala församlingar och detta var en väsentlig del av 1689 års bekännelseskrift. Dessa människor förstod att en församling var inte bara ett sällskap av heliga människor som samlades för gemenskap med varandra utan ett redskap att sprida ljus och liv till de mörkaste platserna.
 
Församlingens styrelse
’Församlingen är som en välordnad stad, innesluten i sanningens och rättens mäktiga murar, under allsmäktigt försvar, byggd med skönhet och smyckad genom oändlig vishet’ (C.H. Spurgeon).
 
Spurgeons belysande bild av den lokala församlingen är närmast komplett i bibliska egenskaper. I församlingens styrande består ordningen i ett välbalanserat samspel mellan de äldstes styrande och kongregationalistiska demokrati. 1689 års bekännelse pekar på detta i kapitel 26, paragraf 7 och 8. I paragraf 7 står det att Kristus har givit all makt och myndighet till församlingarna för dyrkan och disciplin. I paragraf 8 förklarar man hur denna makt sätts i bruk. En församling väl ’samlad och helt organiserad’ består av tjänstemän och medlemmar och dessa tjänstemän är tillsatta för att ’förrätta förordningarna och utföra sin makt eller plikt’. Denna makt eller plikt var inte övergripande utan begränsades av Bibeln. Det betyder rent praktisk att de äldste fick utöva sina förordnade plikter när det var nödvändigt. Det var inte deras uppgift att stifta lagar i församlingen hellre var de förvaltare under gudomlig bestämmelse. En samlad och helt organiserad församling hade i sig allt nödvändigt för att fullgöra sina uppgifter i världen.

Partikulärbaptistförsamlingars självständighet var inte till för att betona de äldstes rättigheter utan det var till för att behålla medlemmars rättigheter samtidigt som de äldste utförde sina förordnade plikter. Församlingens folk vara aktiva i att fatta församlingens bestämmelser. Äldste uträttade förordningar och när det var nödvändigt utföra sin makt och plikt för församlingens räkning.

Församlingens tjänster
1689 års London bekännelseskriften nämnde två tjänster nämligen äldste och församlingstjänare som är insatta av Kristi. Dessa två tjänster var de enda som erkändes bland partikulärbaptisterna.

Bekännelsens kapitel 26 och paragrafer 8, 9 och 10 beskriver dessa ämbeten och hur det går till att tillsätta dem. Det är Kristus som tillsätter och genom den helige Anden utrustar församlingstjänare med gåvor för att uppfylla sina funktioner. Församlingens del är att tillstå dessa tjänare och avskiljer dem genom bön och fasta. Pastorerna skulle få en skälig lön för sitt arbete för att kunna ägna sig åt sin kallelse.

Hanserd Knollys förståelse om pastors ämbete var något ’gudomligt och heligt men inte härskande’. De fick inte sina befogenheter och förordnande från människor styrda av godtycklighet utan var kallade av församlingen till ämbetet.

Undervisande/styrande tjänst
Församlingens viktigaste ämbete var pastor eller äldste som var väl definierat i partikulärbaptisternas författning.

Det som inte nämns i bekännelsen är om det finns skillnad mellan undervisande äldste och styrande äldste. Då som nu fanns det olika uppfattningar i frågan, majoriteten av församlingar då uppfattade tjänsterna som en och densamma alltså äldstekåren är jämställda i befogenheter och i ämbete. Bland de ledande männen var Nehemiah Cox och Benjamin Keach som delade samma uppfattning

Vad gäller äldstes kvalifikationer var det nödvändigt att en kandidat visade upp de karaktärsdragen som Paulus lägger ut i 1 Tim 3 och Titus 1. När församlingen valde ut en kvalificerad kandidat till ämbetet uppföljdes det av en prövotid. Denna kunde vara kort eller lång och efter prövotiden höll församlingen ett val. Enhällighet bland medlemmarna var naturligtvis idealet men det var inte nödvändigt. Det var Bibeln och endast Bibeln som bestämde valet till ämbetet. Vid röstningen var invändningar som inte grundades på förståelse av Skriftens text inte godkända och ignorerades av resten av församlingen.

Äldstes funktioner
Äldstes tjänster sammanfördes klart och med försiktighet i bekännelsen (Kap 26 paragraf 10). De avskildes för att ständigt vara till hands i församlingens tjänst, i ordets och bönens tjänst, med vakan över deras själar, som de måste avlägga räkenskap för inför Honom.

Hanserd Knollys sammanfattade dessa plikter:
Äldstes ämbete i församlingen är att leda, övervaka och vårda själar som Herren Jesus Kristus har överlämnat åt dem för att föra Guds får på bete, vara rädd om dem, vägleda och ansvara för dem … enligt evangeliets förordningar.

Partkulärbaptisterna menade att äldste tjänsten innehöll två moment: Att vända blicken vertikalt på Gud som Hans representativ och horisontalt till Guds folk för att tjäna dem. Äldste som uppfyllde dessa två skyldigheter var värdiga tjänare.

Äldstes inkomst
En av de största frågorna som behandlades på 1689 års allmänna konferens var pastorernas ekonomiska ersättning. Det fanns en utbredd känsla att församlingarna försummade ekonomisk support för sina äldste. London bekännelsens kapitel 26 paragraf 10 rekommenderade ekonomiskt stöd. Behovet var så viktigt att de manade det till en trosfråga i församlingarna i hopp om att den tas upp på allvar. Benjamin Keach var bekymrad att det skulle var ett hinder för helige Ande begåvade män från att bli pastorer om de inte kunde försörja sina familjer och därför hejda församlingens tillväxt. Det stöd som pastorerna fick från sina församlingar var i många fall för liten och det var nödvändigt att söka ett arbete bredvid för att dryga ut sina inkomster. Många av dåtidens reformerta ledare var i den situationen. Keach, Knollys, Kiffin och Coxe hade ett arbete bredvid sin äldste roll.

Keaches argument var att Nya Testamentet ställer krav på församlingens ansvar att ge sin pastor en skälig inkomst som bemöter deras behov och vilket tillåter dem att bjuda på gästfrihet och frikostighet. Samtidigt var han klar med att visa bort någon att försöka gå in i tjänsten för personlig vinning och han insisterade felet med att förhandla om inkomsten i förväg för de blivande kandidaterna. Det var församlingens ansvar att visa generositet. Det var en fin balans i hela förloppet. Det vore väl för våra församlingar att fundera på dessa saker.

För svenska översättningen av 1689 baptistbekännelsen se sidan baptisternas tro.

Läs hela inlägget »
Etiketter: baptist, ecklesiologi

Är den bibliska undervisningen att församlingen ska ha två ämbeten: Äldste och församlingstjänare? Eller finns det grund för ett tredje ämbete? Mångas tanke är att ett tredje ämbete skulle vara biskop i den form som lutheranerna har det. Generalbaptisterna föreslår en annan form för det tredje ämbetet: Budbäraren.
 
Partikulärbaptisterna – två ämbeten
I 1689 års baptistbekännelse så kan man se att partikulärbaptisterna hade två ämbeten i församlingen: äldste/församlingsledare och församlingstjänare/diakon.
 
8. En enskild församling, samlad och helt organiserad i enlighet med Kristi tanke, består av tjänstemän och medlemmar; och de tjänstemän som Kristus angivit ska utväljas och avskiljas av församlingen (som på detta sätt kallats och samlats), särskilt för att förrätta förordningarna och utföra sin makt eller plikt, som Han anförtror dem, eller kallar dem att göra, och som ska fortsätta ända till världens slut, är församlingsledare eller äldste, och församlingstjänare. Apg 20:17, 28; Fil 1:1” (1689 Kapitel 26 paragraf 8)
 
Generalbaptisterna – tre ämbeten
Generalbaptisterna vid samma tid hade annan lära om församlingens ämbeten. Man lade till budbärare/apostel som en tredje form av ämbete. Thomas Grantham (1633/34-92) var en av de främsta ledarna för generalbaptisterna i sin tid.  Han beskriver budbärarna som resande och tjänande flera församlingar. Budbärarna planterar församlingar, hjälper församlingar t.ex. med organisationsfrågor och stöttar församlingar i kampen mot villolära. Man kan sammanfatta budbärarens uppgift i dessa tre punkter:

  • Predika evangelium
  • Undervisa och stärka församlingar
  • Försvara evangelium mot angrepp 

Eller med Granthams egna ord om budbärarnas uppgifter:
 
1. När det gäller den lagliga makten, eller auktoriteten, att predika evangelium på alla platser, vid alla tider, till alla personer, så som tillfälle och möjlighet ges av Guds försyn, ska detta ges dem. Mark 16:15. Matt 28:19,20.
2. Outtröttlig arbetsamhet i att undervisa och stärka både pastorer och församlingar (främst de som är nygrundade i tron) i allt Guds råd, och genom att arbete med att fullkomna det som brister gällande tron i någon av församlingarna. Apg 20:31. Apg 19:1-6. 2 Kor 11:28. 2 Pet 1:12, 13, 14, 15. Tit 1:5.
3. Tillsatta för att försvara evangelium, eller den lära som en gång gavs, mot falska apostlar, eller sådana som för in falska läror, Fil 1:27,17. 1 Tim 1:3. och också stärka vissa pastorers händer mot de som vill ta deras position, eller sådana som föraktar Kristi tjänare. 3 Joh 1:5. 1 Tim 1:17. Gal 4:17,18
.” (Christianismus Primitivus 1678)
 
Risken att budbäraren förvandlas till ärkebiskop
Inom generalbaptisterna var man medveten om risken att budbärarämbetet riskerade att ställas över församlingarnas äldste, som en baptistisk version av den anglikanska statskyrkans biskopar och ärkebiskopar. En viktig åtgärd var att säkra att budbärarna sändes ut från enskilda lokala församlingar och inte från någon central organisation.
 
I samtida svenskt sammanhang
I svenska frikyrkoförsamlingar idag kan det vara värt att reflektera över de senaste årens dragning mot centralstyrning. Pingst har en av samfundet avlönad riksevangelist. Equmenikyrkan börjar om några dagar en kyrkokonferens som bland annat tar upp frågan om lokalpastorer, en av många frågor som handlar om en tilltagande centralisering i Equmeniakyrkan. Är en viss mån av centralstyrning bra? Hur hanterar vi centralstyrning på ett bra sätt så att vi inte för dess nackdelar och faror? Många frågor …

Läs hela inlägget »
Etiketter: ecklesiologi, baptist

Medieval Christianity - A New History
Kevin Madigan
Yale University Press, 2016
 
Västeuropas kyrka i medeltiden, år 500 till 1500, allt sammanfattat i en översiktlig bok. Ett gott hantverk och många intressanta saker att lära. Inte minst den mångfald som fanns i den medeltida kyrkan.
 
Det kanske mest slående är de många reformer och reformrörelser som fanns under dessa tusen år. Att Martin Luthers reformation var kulmen på tusen år av reformer, att mycket var förberett.

Läs hela inlägget »

Av David Whitworth


Historia kan definieras i sin abstrakta och säregna natur som utveckling. Det är ett stegvis utvidgande över ett brett område (William G.T. Shedd, History of Christian Doctrine vol 1). I den utvecklingen finns en lag om organisk ordningsföljd. Det finns inte en händelse i hela historiens olika avdelningar som äger rum på måfå utan allt hänger ihop. Historiens utveckling är inte lika med förbättring. Den abstrakta definitionen av historia beskriver en rörelses utveckling från sin utgångspunkt. Den bestämmer inte om rörelsen är på väg uppåt eller neråt, eller från bra till det bättre eller från usel till uslare.

Vad har allt detta med partikulärbaptisternas rötter och deras lära om församlingen att göra? Bibeln delar upp världen i två delar, ljusets rike och mörkrets rike. Mörkrets rike är den delen av mänskligheten som är under djävulens våld och utför hans vilja. Det är ett rike som är dömt och som sjunker neråt mer och mer. Ljusets rike, i vilken den osynliga församlingen är en del av, expanderar och växer uppåt och Partikulärbaptisterna är en del av detta rike. Det var i syndafallet som dessa två rörelser hade sina utgångspunkter (1 Mos 3:15).

Historiska flödet
Som en del av en helhet i det historiska flödet är våra rötter intimt sammanflätade i den osynliga församlingens historia. För de första partikulärbaptisterna var församlingsordningen avgörande där form och frihet var bestämmande och dessa principer var väl formulerade i 1689 års bekännelse.

Historia spelar en väsentlig roll och utan den hänger allt i luften. Föreställ dig själv att du inte vet var och när du föddes och dina föräldrar är okända, då är rotlöshet ett faktum. Ett av de stora problemen i världen idag på det personliga planet är att människor har gått miste om sitt ursprung och identitet och detta ger upphov till oro och rotlöshet.

I Partikulärbaptisternas ställning vad gäller den lokala församlingens författning hittas två strömningar. Den ena som betonade en församlings familjeförbund och den andra som var helt emot en sådan eftersom det saknades bibliska exempel. Förbundet består av åtta paragrafer och varje paragraf börjar med ’Vi lovar’ och förpliktade sig till Gud och till varandra. Detta förbund av andlig enhet upptogs i 1689 av baptistförsamlingen i Southwark under pastor Benjamin Keach’ vård. Ett ytterligare exempel är John Spilsbery vars församling också upptog förbundet. Förbundet lästes upp innan varje Herrens måltid. Däremot Hanserd Knollys hade ett annat perspektiv och för honom räckte det om medlemmar visade upp de bibliska anspråken utan behovet av ett förbund.

Vad gäller förordningen av nya församlingar hade Knollys en klar metod. En dag av fasta och bön följdes av ett besök av ’en utrustad evangeliets tjänare ihop med äldste och ledande män från andra församlingar’ som skulle träffa den nya gruppen för att predika om deras förpliktelser i förhållande till församlingens förordning. Det är då dessa äldste, efter medlemmarnas överenskommelse om att forma en gemenskap, skapar en synlig församling som skall träffas för att på Herrens dag tillbedja Gud och stå fast vid den apostoliska läran. De besökande äldste var närvarande för att vara till hjälp.

Församlingens författnings akt berodde på de instiftande medlemmarnas engagemang. Om de var villiga att överlåta sig själva till varandra och visar en beslutsamhet att underlåta sig Bibelns bestämmelser då kunde de bilda en församling.

Metoden tillämpades i ett antal församlingsförfattningar som grundades på 1690-talet, Bampton i Devon, Maze Pond i London och Bridlington i Yorkshire var några av dem. Dessa exempel visade delaktighet i 1689 års bekännelse vad gäller den lokala församlingens förordning bortsett från bruket av en församlings familjeförbund. Församlingens medlemmar är genom Guds handlande kallade ut ur världen. De anförtror sig själva åt Honom och åt varandra och är ense om att tjänstgöra tillsammans som en församling. Verkligheten av Guds verk var åskådliggjord i församlingslivet.

Medlemskap
Handlingssättet för att ta emot nya medlemmar i den partikulärbaptist församlingen var mycket varsamt definierad. I bekännelsens förklaring att medlemmarna i dessa församlingar ’är heliga genom sin kallelse’ (kap 26 paragraf 6) och visar detta genom sin livsföring tog församlingen på ett varsamt sätt emot de blivande medlemmarna.

De som ansökte medlemskap och som inte var medlemmar i någon annan församling var föreslagna till hela församlingen och de ombads då att ge sitt vittnesbörd om sitt liv som frälsta inför hela församlingen. I vissa omständigheter gav de sitt vittnesbörd till en representativ grupp från församlingen och i vissa fall skickade församling ut några medlemmar till hemorten, grannskapet och arbetsgivaren för att kontrollera vittnesbördets giltighet. Församlingens medlemmar kunde lägga fram invändningar mot ansökaren men om allt var i sin ordning blev de upptagna som medlemmar. De kunde vägras medlemskap om något inte stämde i ansökarens vittnesbörd.

Omständigheterna var lite annorlunda när medlemskapet flyttas från en annan församling. Medlemmar från församlingar längre bort ( tänk på att infrastrukturen var obefintlig på 1600-talet) var upptagna vid ett rekommendationsbrev från hemförsamlingen. Om inte ett sådant var tillgängligt sökte församlingen kontakt med hemmahörande församlingen för att reda ut ansökarens vittnesbörd. Om en församling var på närmare håll kunde ett ombud skickas för att reda ut saken.

I varje fall ser vi allvaret i medlemskapets förlopp som behandlades med försiktighet. Pånyttfödelse och dess synliga frukt krävde prövningar.

Medlemmars ansvar och församlingstukt
Församlingsmedlemskapets ansvar innehåller två aspekter, det finns det positiva ansvaret som är bindande för alla medlemmar och sanktionerna mot dem som inte lever enligt dessa skyldigheter.

Bekännelsen knöt ihop medlemskapets förmåner och ansvar med disciplin. Kravet på medlemmarna var stort men om de var sanna troende skulle det visas i ett heligt levnadssätt. Bekännelsens paragrafer 12 och 13 beskriver medlemmars skyldigheter.

Paragraf 12 beskriver de troendes ansvar att gå med i en församling när och var de har möjligheten och ta del av församlingens förmåner så väl som tukten i enlighet med Kristi regel.

Paragraf 13 handlar om församlingsmedlemmar som har tagit anstöt av någonting och har genomfört de gällande bibliska principer skall inte störa församlingsordningen eller hålla sig ifrån församlingens sammankomster utan vänta på Kristus i församlingens vidare agerande.

I dagens samhälle prioriteras våra rättigheter samtidigt som våra skyldigheter ignoreras. Likväl är det med församlingstukt som har blivit ett skällsord. Visst har det varit missbrukat men det är inget skäl att avskaffa församlingstukten och Bibeln kräver att i kärlek upprätta de vilsna.

Benjamin Keach sammanfattade medlemmars skyldigheter i två grupper: till pastorer och till varandra. Till pastorn har medlemmar åtta skyldigheter: (1) bön, (2) heder, (3) undergivenhet, (4) försvar från motståndarnas vanrykte, (5) information t.ex. i besvärliga tider, (6) en skälig lön (om det är möjligt), (7) trohet i prövningars tider, ( 8) deltaganden vid församlingsmöte.

Medlemmarnas skyldigheter till varandra är: (1) Undergivenhet till församlingen som en helhet, (2) frid, enhet och harmoni, (3) en villighet att följa de bibliska principerna för att angripa spänning mellan medlemmar. (4) neutralitet vad gäller tuktans tillämpning.

Partikulärbaptist-församlingar var måna om att medlemmars livsstil ärade Gud, alltså avskild från världen (’anpassa er inte efter denna världen’) och levde i helighet inför Gud. Renhet i församlingen var en nödvändig grund. Om församlingen var ett Guds tempel och om tillbedjan till Honom skedde i hans heliga närvaro kunde synd inte accepteras. När det var avslöjat måste det konfronteras. Församlingstukt fungerade på tre nivåer: Tillfällig avstängning, upphävande av gemenskap eller uteslutning. Tillfällig avstängning brukades som ett medel om synden krävde ytterligare utredning men också för att ge medlemmen tid och tillfälle att omvända sig. Att upphäva gemenskapen var ett redskap för att tukta en ’utsvävande’ medlem och det kunde ske på två sett: en allmän varning uppföljd av en tid till omvändelse eller i fall att varningen var ignorerad var gemenskapen begränsad men ändå ansågs hon/han som medlem. Uteslutningen från församlingsgemenskapen var den sista utvägen och det var uteslutande ur gemenskap och ’över lämnade åt satan’. Dessa steg utfördes med kärlek och ömhet för att föra tillbaka utsvävande medlemmar.

Bland de synder som berättigade församlingstukten var äktenskap med ofrälsta, stöld, äktenskapsbrott, fylleri , vårdslöshet i familjen och/eller misshandel.

För svenska översättningen av 1689 baptistbekännelsen se sidan baptisternas tro.

Läs hela inlägget »
Etiketter: baptist, ecklesiologi

“Låt oss nu betänka vad en församling är. Jag menar då att en församling är en frivillig samling av män och kvinnor, som självmant förenas, för att tillbe Gud, på ett sådant sätt som de bedömer vara godtagbart för Gud, och verksamt för deras själars frälsning.”
John Locke i ”Ett brev gällande tolerans”
 
Andra avhandlingen om styrelseskicket
John Locke
Daidalos, 2016. Ursprungligen 1690.
 
Frihet och rättigheter i engelskt 1600-tal
I England under 1600-talet växte det fram en rörelse med fokus och individens rättigheter och individens frihet. Man tog det inte längre självklart att kungar och biskopar skulle ha av Gud given makt. Istället var varje man och kvinna fri och med rätt att bilda och delta samhällen och församlingar enligt egen önskan.
 
John Lockes teori om samhället
John Locke (1632-1704) ger i ”Andra avhandlingen om styrelseskicket” en genomgång av vad det innebär med ett frivilligt samhälle byggt på individens orubbliga rättigheter. Än idag är det frisk och inspirerande läsning. Och argumenten har senare fördjupats av försvarats t.ex. i Robert Nozicks ”Anarki, Stat och Utopi” 1974.
 
Baptisternas teori om församlingen
De brittiska baptisterna formulerar i trosbekännelserna 1644 och 1689 en teori vad det innebär med fria församlingar formade av fria män och kvinnor som frivilligt ingår förbund med varandra att samlas och leva i en kristen församling.
 
Svensk fackföreningsrörelse
Den tidiga svenska fackföreningsrörelsen i 1800-talet var precis som den tidiga franska revolutionen och den amerikanska revolutionen fokuserad på individens frihet och rättigheter i Lockes anda. Senare kom man att sakta övergå till att bli en mer utilitaristiskt präglad arbetarrörelse.
 
Frikyrkan och frisinnet
När frikyrkan växer fram i Sverige i mitten av 1800-talet så är huvudsakligen i nära den frisinnade liberala politiken. Man är mot den lutherska statliga överhetskyrkan och det kommer naturligt att också ha ungefär samma övertygelse i politiska frågor. Än idag är många i frikyrkorna politiskt liberala och organiserade i Liberalerna. Och det vara ungefär samma personer som organiserade sig för politisk frihet som grundade frikyrkoförsamlingar.
 
När utilitarismen kommer in i frikyrkan
När Sverige tas över av den utilitaristiska arbetarrörelsen under 1900-talet får pragmatism och tanken om mest möjliga lycka för så många som möjligt ta över från tankar om frihet och rättigheter. Vad som helst kan nu rättfärdigas om det leder till nytta.
 
I en frikyrka som formats i en mylla av frihet och rättigheter så skär sig hela frikyrkans ideal med utilitarismen.
 
Vad kan man vänta sig i frikyrka när generationer fostrats av socialistisk och utilitaristisk propaganda från staten genom skolor och television?
 

  • Från ett utilitaristiskt perspektiv blir hela idén om att tillbe Gud utifrån sitt samvete och övertygelse suspekt. Därför blir ekumenik en naturlig fråga att driva. Ingen skillnad är viktig, bäst är om allt är tillbedjan med minsta gemensamma nämnare i en gigantisk organisation.
  • Från ett utilitaristiskt perspektiv övergår uppdraget alltid detaljer. Därför blir sökarrvänliga gudstjänster med så litet kristet innehåll aom möjligt en naturlig väg.
  • Från ett utilitaristiskt perspektiv så avgörs moralfrågor från ett utilitaristiskt perspektiv. Kristen moral blir inte längre viktig. Det viktiga är att vara en god tjänare till staten och de övertygelser och åsikter som staten förväntar.

Slutsats
Den brittiska frikyrkotanke som gett grunden för svensk frikyrka växer fram i ett 1600-tal i kretsar där man tänker ungefär som John Locke. När frikyrkan växer fram i Sverige i mitten av 1800-talet är det i en miljö av hantverkare och progressiva frihetslängtande människor som tänker ungefär som John Locke. Under 1900-talet formas sedan många i frikyrkan av socialistiska tankar om maximal lycka för så många som möjligt och tappar förståelsen för själva grundtanken i frikyrkan.
 
Kanske måste frikyrkan återupptäcka John Locke för att åter finna sin själ.

Läs hela inlägget »
Etiketter: baptist, etik, ecklesiologi

Anarki, stat och utopi
Robert Nozick
Timbro, 2019. Ursprungligen ”Anarchy, State, and Utopia” 1974
 
The Cambridge Companion to Nozick's Anarchy, State, and Utopia
Red. Ralf M. Bader
Cambridge University Press, 2011
 
Ända sedan den romerske kejsaren Konstantin den store valde att se sig som kristen år 312 så har förhållande med staten och kristendomen varit underligt.  Då Gustav Vasa själv utnämnde svenska biskopar 1530 formades Sverige av statskyrkotanken. Och även sedan den statliga lutherska kyrkan frigjordes från staten år 2000 så har det funnits en grundtanke om att Svenska kyrkan ska vara en statens vän som servar svenska folket med dess andliga behov. Individen har i Sverige också en närmast unik tilltro till statens som sin vän vilket öppnar för en stat som tar hand om folket från vaggan till graven och där frihetslängtan både politiskt och religiöst ofta kan ses som något illojalt.
 
Som en bomb på samhällsfilosofernas lekplats
I det röda 70-talet slår en bok av Robert Nozick (1938–2002) ner som en bomb på samhällsfilosofernas lekplats. Det är ”Anarki, stat och utopi” som 1974 argumenterar för att en stat är moraliskt berättigad, men att denna stat inte ska vara större en än en minimalstat. Hela resonemanget bygger på individens rättigheter och individens frihet att göra egna val.
 
Många försökte avfärda Nozick och hans idéer som stod i kontrast till tanken på en stat som till allt större del styr och rättar till samhället på alla områden och alla nivåer. Därför är det intressant att vid en omläsning 2020 Nozick 2020 också ta med ”The Cambridge Companion to Nozick's Anarchy, State, and Utopia” från 2011 som visar att Nozicks politiska filosofi fortsatt är intressant, relevant och värd att studera.
 
Inte en idealstat utan flera utopiska samhällen
Den tredje, avslutande och intressantaste del av boken behandlar drömmen om idealstaten, ”Utopia”. Omvälvande menar Nozick att eftersom människor är olika och har olika drömmar och prioriteringar så är det inte en idealstat som är den bästa för alla människor, utan ett ramverk av minimalstatens som i sig har plats för människor att tillsammans samlas i associationer för att förverkliga olika utopier där man ordnar dessa på olika sätt och där var och en har möjligheten att tillsammans med likasinnade bygga ett utopiskt samhälle som passar just dem.
 
Frikyrkotanken
Översatt till religionens område innebär Nozicks idéer att hela tanken med en statlig kyrka är helt mysko och idén om en moraliskt bindande folkkyrka är lika orimlig. I ett fritt land måste det vara lagligt, men också förebildligt, att låta individer samlas i olika religiösa sammanslutningar som bäst möter varje individs tanke om idealförsamlingen eller idealsamfundet. Allt annat är statskyrkotänkande i olika varianter.

Är det inte en tanke som både är spännande och kreativ, att vi tjänar Guds rike bäst genom olika församlingar och olika församlingsrörelser som genom olika betoningar, olika teologier, olika gudstjänstformer och olika styrelseformer når människor på olika sätt. Eftersom människor är olika som tjänas de bäst på olika sätt.
 
Och för att det här ska fungera så behöver vi en stat som så lite som möjligt lägger sig i hur människor lever sina liv och lever ut sin tro.

Läs hela inlägget »
Etiketter: ecklesiologi, baptist

av David Withworth


I den första bloggen försökte jag lite kortfattat beskriva Jesu Kristi församlings egenskaper och funktion samt 1689 års bekännelses uppkomst som bottnade i den växande partikulärbaptist rörelsen. Tillväxten var stadig och vid år 1660 fanns det 131 församlingar. Nästa steg är att reda ut partikulärbaptisternas-församlings lära som beskrivs i 1689 års bekännelse.

I kapitel 26 i bekännelsen hittar vi läran om församlingen som är en ram för dess karaktär, syfte och funktion. Kapitlet kan indelas i två allmänna delar: den universella eller allmänna församlingen (paragraf 1-4) och den lokala församlingen (paragraf 5-15).

Den allmänna församlingen
Dessa fyra paragrafer beskriver den allmänna församlingens tillvaro i världen. Denna kallas osynlig eftersom det är helige Andes invärtes verk att förvandla människor till nya skapelser i Kristus. Dessa människor är sanna medlemmar i den universella församlingen. Församlingens antal består i totalsumman av alla de utvalda i alla tidsåldrar (paragraf 1). De som i livet bekänner sin tro på Kristus som Herre och Frälsare, lever ett heligt liv och håller sig till sund biblisk lära (det som helgar och uppbygger), är de som kallas för ’synliga heliga kristna’. De samlas i lokala församlingar och åskådliggöra den allmänna församlingen (paragraf 2).

Det finns ju inte någon församling på jorden som är fullkomligt ren. Men det finns de som har avvikit från det Nya Testamentliga mönstret och därför måste avvisas som sanna församlingar (paragraf 3). Fem av de sju församlingarna i Mindre Asien (Upp kap 2,3) vek ifrån bibliska principer och vägrade lyssna till Herrens varningar och detta ledde till deras fall.

Kristus är församlingens huvud och äger all makt och auktoritet över henne. I sanna reformationens ande kallas påven för laglöshetens människa och antikrist (2 Tess) och ansågs som inkräktare på Kristis makt och auktoritet. Det finns igen mänsklig makthavare över församlingen därför betraktar bekännelsen påven som antikrist och fiende till Kristus som den rätte fursten och Herre (paragraf 4).

Dessa paragrafer visar oss att det existera en allmännelig församling i världen och att den är osynlig. Den består av alla de utvalda i alla tidsåldrar, de som har varit mottagare till Andens invärtes verk. I den allmänneliga församlingen är många enskilda samfund. De synliga lokala församlingarna förkroppsligar den allmänneliga församlingen. Hanserd Knollys iakttog det intima förhållandet mellan det synliga och det osynliga och visade att den allmänneliga församlingen består i den totala summan av delarna och delarna synliggör helheten. Det var denna lära som förhindrade partikulärbaptisterna att fjärma sig från presbyterianerna och de självständiga och att anse dem som sanna församlingar i den allmänna församlingen trots skillnader över frågor om dop och församlingsstyre. Så var inte fallet med den anglikanska kyrkan med sina socknar, och inte heller den romerska katolska kyrkan med sin församlings form. Ändå erkände de att de finns sann troende i båda dessa samfund.

I bekännelsens paragraf 3 dras uppmärksamheten till församlingens bristfällighet i denna tidsålder. Det kan finnas ständigt tillväxt eller förfall och ett krig pågår sinsemellan och ibland får förfallet övertaget. Då upphör församlingen vid denna tidpunkt att vara en församling och blir satans synagoga.

Ett antal partikulärbaptist författare sökte ta itu med detta och kallade på de sanna troende att dra sig ur dessa otillbörliga kyrkor och gå med i en bibeltrogen församling. Romersk katolska kyrkan betraktades som det ’odjur’, ’antikrist’ och den ’stora hor’ fyllda med falska profeter. En författare beskrev åtta sätt som katolska kyrkan skiljer sig från den sanna församlingen:
(1) I sitt överhuvud: påven kontra Kristus,
(2) i sitt medlemskap: medborgare i ett imperium kontra synliga och åtskilda samlade troende,
(3) i tillbedjans föremål: Gud plus ett antal ’heliga’ kontra Gud allena,
(4) i gudstjänstens lokal: en helgad byggnad kontra inte helgade byggnader
(5) under gudstjänstens ordning: bestämda högtider och de heligas dagar kontra den ’kristna sabbaten’
(6) i prästerskapets tjänst: kontra församlingens två ämbeten: äldste och diakon,
(7) i tillbedjans ritualer och ceremoniella: kontra enkelhet grundade på bibliska direktiv,
(8) i bruk av tvång och förföljelser: kontra kärlek, tålamod och förlåtelse.

I alla dessa punkter uppfattade partikulärbaptisterna de viktigaste och centrala tvistefrågorna som skilde dem från katolska kyrkan. Praktikens mått var tagna från Bibeln och ut ur vilken allt värderades. Den allmänneliga kyrkan kunde inte definieras som dem i gemenskap med påven, medborgare i hans rike och inte heller kunde den bli synlig i ett lands medborgarskap. Istället var partikulärbaptisternas frågor sammanfattningen av alla sanna samlade församlingar.

Kapitel 26 och paragraf 4 är en övergång från universella församlingens lära som tidigare är förklarade i de första tre paragrafer till läran om den lokala församlingen i de återstående paragraferna. Medlaren Kristus tog emot allmakten från sin Fader och den makten utrycker Han i att kalla, instifta, ordna och härska över församlingen. Därför är församlingens auktoritets säte i himmelen och inte på jorden. Då kan påven inte på något sätt betraktas som den allmänna församlingens huvud och bör anses som inkräktare istället.

De hänvisade verserna i 4:e paragrafen talar om Kristi absoluta auktoritet att styra församlingen som Han utför genom gåvorna han gav henne, nämligen: apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare. De lokala församlingarna är lydiga detta styre och detta var den drivande kraften bakom de primitiva baptisterna.

Lokala församlingen
Bekännelsens 5:e och 6:e paragrafer är bron mellan den universella församlingen och den lokala församlingen och Kristi makt är den bärande idén. Paragraferna beskriver lokala församlingens anlag som föds genom Kristi makt i varje individs kallelse och befallning till församlingsmedlemskap. Dessa är de som visar äkthet i sin heliga kallelse genom ’sin bekännelse och livsföring’, och frivilligt förenar sig i lokala församlingar under evangeliets förordningar.

Vad det gäller lokala församlingens natur ger inte bekännelsen någon definition. Den anger församlingens uppkomst genom Kristi verk och gör anspråk på en mångfald av villkor som ska följas omsorgsfullt. Definitionen som saknas hittas i de tidiga partikulärbaptisternas skrivelser. Hercules Collins hänvisar till John Owen för en församlings definition:

Fråga. Vad är ett evangelium-instiftad församling?
Svar. Ett sällskap av människor kallade ut ur världen eller sina naturliga världsliga tillstånd genom Guds Ord och den helige Anden. Sällskapet är kallat till att tillbedja Gud i Kristus i lydnad av tro och kunskap. Dessa folk är fogat tillsammans i ett heligt förbund eller särskild uppgörelse för att utöva gemenskap och iakttagelse av alla evangeliets förordningar.

Denna definition beskriver många beståndsdelar gemensamt med paragraferna 5 och 6.

Andra ledare som Keach och Knollys visade i sina beskrivningar lite nyanser t.ex Knollys urskiljer sanna och falska församlingar. Genom alla dessa skrifter utvecklades en klar partikulärbaptist identitet grundade i bekännelsen.

Församlingen förklarades genom sitt förhållande till dess medlemmar, deras förpliktelser, dess styre och sina funktioner. Församlingar var organisationer som kom till genom Jesu Kristi verksamma närvaro.

Partikulärbaptisterna ansåg inte sina församlingar som de enda sanna församlingarna utan betraktade pedobaptist församlingar, trots barndop, att vara genuina. Benjamin Keach uppfattade att pastorer borde veta hur många och i vilken ordning de grundläggande principerna i en sann evangelisk församlings författning innehåller. Dessa sex gemenskaps pelare är hämtade från Hebr 6:2: ’Omvändelse, tro, dop, handpåläggning, tro på de dödas uppståndelse och eviga dom’. Dessa kallas för elementära principer och hör till de nyfrälsta och deras upptagning som församlingsmedlemmar. Handpåläggningen och dop var inte villkor till frälsningen och inte heller Keach tolkade det så. Vad gäller handpåläggningen var det en akt som var relaterad till medlemsupptagningen där äldste lade händerna på den blivande medlemmen och bad för henne eller honom individuellt. Denna akt som inkluderades i Keaches lista var inte allmänt accepterad i partikulärbaptisternas kretsar.

En noggrann läsning av 1689 bekännelseskrift visar att dop inte är knyten till församlingsmedlemskap. I Londons sammankomster hade de flesta församlingar slutna medlemskap men närvarande var också församlingar med öppet medlemskap som var villiga att dela gemenskap med andra som hade lite annan uppfattning än sina egna. På ett sådant sätt visade partikulärbaptisterna sin förståelse av Kristi församlings universella natur, alltså att hon inte var baptisternas kropp utan Kristi kropp, en samling synliga kristna kallade ut från världen och förenade tillsammans i lydnad till Kristus bortsett från vilken konstitution de höll sig till.

För svenska översättningen av 1689 baptistbekännelse se sidan baptisternas tro.

Nästa blogg kommer att fokusera på lokala församlingens författning och medlemskap.

Läs hela inlägget »

Tre frågor och svar om trons grunder utifrån ett pingstperspektiv. Kort sammanfattat och bibliskt.
 
F.1 Vad är det fulla evangeliet om Jesus Kristus?
S. Evangeliet om Kristi härlighet, de goda nyheterna om Jesus som Frälsare, Helgare, Andedöpare, Helare och kommande Kung.
 
Jesus som Frälsare
”Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade.” (Jes 53:5)
 
Jesus som Helgare
”Tack vare honom är ni i Kristus Jesus. För oss har han blivit vishet från Gud, rättfärdighet, helgelse och återlösning” (1 Kor 1:30)
 
Jesus som Andedöpare
”Johannes döpte med vatten, men ni ska om några dagar bli döpta i den helige Ande… [ni ska] få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” (Apg 1:5, 8)
 
Jesus som Helare
”Han tog på sig våra svagheter och bar våra sjukdomar” (Matt 8:17b)
 
Jesus som kommande Kung
”När en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då ska Herren själv komma ner från himlen, och de som har dött i Kristus ska uppstå först.  Därefter ska vi som lever och är kvar ryckas upp bland skyar tillsammans med dem för att möta Herren i rymden.  Och så ska vi alltid vara hos Herren.” (1 Tess 4:16-17)
 
F.2 Vilken är den tro som överlämnats åt oss?
S. Den Nicenska trosbekännelsen från kyrkomötena år 325 och 381 uttrycker den tro som överlämnats till oss med dessa ord: 
 
Vi tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt synligt och osynligt.
 
Vi tror på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds ende Son, född av Fadern före all tid, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född, inte skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allt blev till; som för oss människor och vår frälsning steg ner från himlen, blev människa av kött och blod genom den helige Ande och jungfrun Maria, korsfästes för vår skull under Pontius Pilatus, led döden och begravdes, uppstod på den tredje dagen i enlighet med skrifterna, steg upp till himlen, sitter på Faderns högra sida och skall återvända i härlighet för att döma levande och döda, och vars välde aldrig skall ta slut.
 
Vi tror på den helige Ande, som är Herre och ger liv, som utgår från Fadern [och Sonen], som tillbeds och äras med Fadern och Sonen och som talade genom profeterna. Vi tror på en enda, helig, universell och apostolisk kyrka. Vi erkänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse. Vi väntar på de dödas uppståndelse och den kommande världens liv. Amen.
 
”... och mana er fortsätta kämpa för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga.” (Jud 1:3)
 
F.3 Varifrån kan vi lära oss alla sanningar om Gud och om oss själva?
S. Från Bibeln, Guds ord.
 
Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, tillrättavisning, upprättelse och fostran i rättfärdighet, så att gudsmänniskan blir fullt färdig, väl rustad för varje god gärning.” (2 Tim 3:16-17)

Läs hela inlägget »
Etiketter: katekes, pingst, traditionen

På samma sätt som i treenigheten så har församlingens ordning och det kristna livet både form och frihet. Syftet med dessa texter är ge byggstenar att sätta samman en andakt så som den Helige Ande leder och så som det passar ett givet sammanhang. Känn frihet …
 
Välkommen

Namnrunda med veckans hiss och diss.
 
Kallelse till tillbedjan

Bön: ”Herre, du är min Gud! Jag vill upphöja dig, jag vill prisa ditt namn, för du gör underbara ting, dina beslut från forna tider med trofasthet och sanning.” (Jesaja 25:1)
 
Lovsång

Bön: ”Jesus, öppna mina läppar, så ska min mun sjunga om dig”
Sång:
 
Alternativ 1:

Människan

  • Vi bekänner att alla människor är skapade till Guds avbild och kallade att vara heliga.
  • Vi erkänner att vi är i djupet skadade av synd som förvränger avbilden, något som ådrar oss Guds vrede och dom.

 
Budskapet om Jesus


Vi gläds åt vår Herre och Frälsare, Jesus Kristus:
  • uppenbarad i Skrifterna som sann Gud och sann människa, vars liv visar det sanna lärjungaskapets väg,
  • som blev korsfäst för oss, som uppstod från de döda på den tredje dagen, för att rädda oss från vår synd och bära våra sjukdomar
  • som på korset dog i vårt ställe, betalade våra synders pris, tillfredsställde lagens krav, stillade Guds vrede, besegrade ondskan, och därigenom med denna kärlek försonat alla troende med vår kärleksfulle Gud.
  • som sitter på Guds, den allhärskande Faderns, högra sida, som därifrån utgjuter den helige Ande för att ge oss kraft för vittnesbörd och kraft för heliga liv som ärar Gud.

 
Alternativ 2:

Vår Fader

Tillsammans med kristna i alla tider ber vi nu den bön Jesus lärde oss:
Vår Fader, du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.
Ge oss i dag det bröd vi behöver.
Och förlåt oss våra skulder,
liksom vi har förlåtit dem
som står i skuld till oss.
Och utsätt oss inte för frestelse,
utan rädda oss från det onda.
Ditt är riket, din är makten och äran, i evighet.
Amen
 
Lovprisande bön

Be och tacka Jesus för den han är, det han gjort på korset och hans oändliga kärlek till oss.
 
Bibelstudium

Bön: ”Jesus, öppna mina ögon så jag ser undren i din undervisning”
Studie: Gemensamt studium av kvällens tema/text(er)
 
Bön och förbön

Bön: ”Jesus, gör mig helig och led mig i sanningen”
Tacka Jesus för det Bibeltext(en/erna) har visat
Be om hjälp från den helige Ande att göra det Jesus vill
Bön utifrån bönesvar och behov:
Vad vill vi tacka Gud för?
Fråga om någon vill att vi ska be om något?
 
Välsignelsen

”Herren välsignar oss och bevarar oss
Herren låter sitt ansikte lysa över oss och är nådig mot oss.
Herren vänder sitt ansikte till oss och ger oss sin frid
I Faderns, Sonens och den helige Andes namn
Amen”

Läs hela inlägget »
Etiketter: pingst, gudstjänst

av David Whitworth


En av dagens största industrier är skönhetsindustrin som genererar ett penningflöde utan motstycke. Skönhetskirurgi, kurorter och skönhetssalonger kosmetika är bara en del av utbudet. En sådan ytlig skönhet är fjärran ifrån skönheten jag ska försöka beskriva. Finns det en skönhets teologi i Bibeln? Det är jag övertygad om. Gud är vacker därför börjar en skönhets teologi med att åskåda Honom.

Bibeln pulserar med Guds härlighet. Ett bra exempel hitta vi i 2 Mose 15. Israels barn hade nyligen korsat Röda Havet för att undkomma Faraos tyranni och framförde en tacksägelse och segersång till Gud. Så gripna var de att de sjöng: ’Vem är som du, härlig i helighet’ (vers 11). Jesaja bad Gud i sin ångerfulla bön: ’Skåda ner från himlen, se till oss från din heliga och härliga boning’ (63:15). I Job 40:4-5 utvidgar Job härlighetens tema i Guds utmaning till honom: ’Har du en sådan arm som Gud, och kan du dundra med din röst som han? Pryd dig då med storhet och härlighet, kläd dig i ära och majestät’. Utmaningen är naturligtvis långt utanför människans förmåga, men det uppenbarar en liten glimt av Guds enastående skönhet.

Helighetens skönhet

Fångar vi upp något av Guds obeskrivliga skönhet, upphöjda helighet, och transcendent härlighet i dessa verser? De innehåller en cirkulär logik: Hans härlighet är Hans helighet, Hans helighet är Hans skönhet och Hans skönhet är Hans härlighet. Davids lovsång efter att arken återvände till sin rätta plats i tabernaklet uppmanade folket att: ’tillbed Herren i helig skrud’ (1 Krön 16:30). Uppmaningen motiverades av påståendet: ’Majestät och härlighet är inför hans (Guds) ansikte’ (vers 27). Grundat på vem Gud är, är vi också uppmanade till att tillbedja Gud i helighetens skönhet: ’Tillbed HERREN i helig skrud’ (Ps 29:2, 96:9). Allt detta är utgångspunkten till skönhetsteologins struktur.

Guds obefläckade härlighet och majestätiska strålglans inrättade i treenigheten skall blända våra andliga ögon och fylla oss med glädje. Är det någonting som kan jämföras med en förnimmelse av Guds obeskrivliga skönhet? Vad kan bli mer respektingivande och hisnande för Guds folk än att förstå något av hans överväldigande majestät och skönhet. Hittills har jag försökt lägga grunden till skönhetens teologi som är rotad i Guds väsen. Som nästa steg skall jag försöka utveckla förutsättningarna.

Följderna

Att förnimma Guds härlighet är inte alltid till glädje-det kan ha en förkrossande effekt. Jesaja blev traumatiserad genom sin vision i templet eftersom han såg sitt fördärvade hjärta i ljuset av Guds upphöjda härlighet och denna upplevelse tvingade honom att bekänna sin synd (Jes 6).

I tider av väckelser när Gud väljer att visa en liten del av sin helighet är folk så övertygade och överväldigade av sin syndfullhet att de har ångest i själen. Peters predikan på pingstdagen (Apg 2:22-38) ’högg till i hjärtat på dem’ (vers 37). Verbet ’hugga’ betyder stöta våldsamt. Peters predikan hade då en sådan genomslagskraft att de frågade ängsligt: ’Bröder vad skall vi göra?’

När Adam föll i synd föll vi alla med honom och syndafallet förvrängde Guds avbild i hela mänskligheten. Paulus beskriver mänsklighetens dilemma i Rom 3:23: ’Alla har syndat och saknar härligheten från Gud’. Synden fördärvade så till den grad Guds avbild i oss att vi saknar härligheten. En vit och ren snötäckt mark bli snart förorenad genom miljön. Guds avbild är igenkännlig i oss och är på många sätt vacker men härligheten har försvunnit genom syndens förorening och är i skriande behov av att återställas.

Avbildens återupprättelse

Hur genomförs då detta? Genom Jesus Kristus! Guds bud är: ’Ni skall vara heliga, ty jag är helig’ (1 Petr 1:16) och återställandet av Kristi härlighet i oss är det gudomliga imperativet. Frälsningens budskap beskrivs av Paulus som: ’evangeliet om Kristi Härlighet’ (2 Kor 4:4) och fortsätter: ’Ty Gud som sade: ”Ljus skall lysa fram ur mörkret”, han har låtit ljus lysa upp i våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken’ (4:6).

Denna kunskap är allt annat än teoretisk och utfallet är omskapande. När vi inser att vi är i Kristus och Kristus är i oss för det med sig stor glädje och i denna enhet delar Jesus med sig av sin härlighet. Hans liv uppenbarat i oss är vår härlighet (Joh 17:21-23). På grund av syndens förhärjande effekt står dock härligheten i behov av kontinuerlig förnyelse. Paulus berättar detta för oss i 2 Kor3:18: ’vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden’. Frälsningsverket har som målsättning att återupprätta Kristi renhet och skönhet i sitt folk.

Processen

Herrens överprästerliga bön i Joh 17:17 är att: ’Helga dem i sanningen ditt ord är sanning’. Paulus utvecklar temat i Rom 12:2 där vi skall ’förvandlas genom sinnets förnyelse’. Förståndet är den förnämsta gåvan som Gud har skänkt oss och välsignat oss med. Vårt förstånd förvandlas antingen genom Guds Ord eller så förvrängs det genom världens värderingar och tänkande. Vägen fram till förståndets förnyelse är enligt Kol 3:2: ’Tänk på det som är där ovan, inte på det som är på jorden’. Det betyder att förståndet formas av Bibeln (positivt) istället för världens värderingar (negativt).

Paulus redogörför detta i uppmaningen i Fil 4:8: ’allt som är sant och värdigt, rätt och rent, allt som är värt att älska och uppskatta, ja, allt som kallas dygd och förtjänar beröm, tänk på allt sådant’. Vi har ett stort behov av att noga tänka igenom, fatta tag i och tillämpa dessa sakfrågor, bara då får vi förmågan: ’som genom övning har fått sinnet skärpt till att skilja mellan gott och ont’ (Hebr 5.14). Detta innebär att skilja det goda från det onda, det sköna från det fula. Är vi medvetna om att vårt förstånd antingen är ett krigsfält som förskönas eller som förfaller?

Heligt förstånd ger upphov till vackra liv. Men finns det något påtagligt bevis på framsteg? Jag tror Paulus förser oss med svaret i Gal 5:22-25 där han beskriver den helige Andens frukt. Det är Andens verk att odla sin frukt i oss och när frukten når full mognad kommer en symmetri i karaktärsdrag att uppenbaras. Den är strålande i skönhet eftersom Jesu avbild är fullbordad i oss.

Paulus visar ingen tveksamhet i detta och försäkrar oss med dessa ord: ’För dem (Hans heliga) ville Gud göra känt vilken rikedom på härlighet hedningarna har i denna hemlighet – Kristus i er, härlighetens hopp’ (Kol 1:27 se också Rom 5:2). Slutligen, i uppståndelsen, kommer vi att få förhärligade kroppar (1 Kor 15).

Herren längtar efter vår närvaro med Honom i himmelen för Han vill visa oss sin härlighet (Joh 17:24). Han vill att vi skall se med våra ögon Hans härlighet, renhet, helighet och skönhet. Kristi förskönande utveckling i Hans folk kommer att fullbordas när Han ställer fram församlingen som sin brud inför sig i hennes fullständiga strålande skönhet (Ef 5:27).

En estetisk känslighet

Gud har gjort allt skönt i sin tid (Pred 3:11) och när vi betraktar universum kan vi inte undgå att se den gudomliga handens konstnärliga mästerverk. Abraham Kuyper i sin bok ’Calvinism’ hävdar att: ’Som Guds avbilds bärare förfogar människan över möjligheten att skapa någonting vacker och att finna behag i det’.

Denna estetiska medvetenhet som Guds folk erhåller som avbilds bärare är genom nya födelsen förnyad och därpå förfinade ’till att skilja mellan gott och ont’ (Hebr 5:14). Alltså förhöjs vår förmåga att finna behag i sann skönhet samt känna avsky för det fula.

Detta utrustar de troende till att stå emot och bekämpa postmodernismens kultur som är besatt med att förstöra allt som är sant och vackert och istället upphöja allt som är falsk och fult. Jesajas varning gäller idag så väl som på sin tid: ’Ve dem som kallar det onda gott och det goda ont, som gör mörker till ljus och ljus till mörker, som gör bittert till sött och sött till bittert!’ (Jes 5:20).

Min bön är att Gud ger oss en klar förståelse i dessa saker så att vi fångas upp och uppslukas i Guds utsökta härlighet och är försedda med en teologi genom vilken vi kan utmana den moderna kulturens lögner och vidrighet.

Läs hela inlägget »
Etiketter: konst

The Law of Christ
Charles Leiter
Granted Ministries Press, 2016
 
För judarna har jag blivit som en jude för att vinna judar. För dem som är under lagen har jag blivit som de som är under lagen, fast jag själv inte är under lagen, för att vinna dem som är under lagen. För dem som är utan lag har jag blivit som en utan lag för att vinna dem som är utan lag, fast jag själv inte är utan Guds lag utan lyder under Kristi lag.” (1 Kor 9:20-21 Folkbibeln)
 
Den eviga morallagen – de tio budorden
I traditionell baptistisk teologi så gäller Guds lag för idag, men reglerna för nationen Israel gäller inte oss och den ceremoniella delen av lagen är uppfylld i Kristus. I de tyska baptisternas trosbekännelsen 1847 formulerar man det så här (i den översättning som F.O. Nilsson lämnade efter sig):
 
Hwad den ceremoniela delen af lagen beträffar, så tro wi, att den samma till alla delar är uppfylld af Christus, och då uti honom wäsendet är uppenbarat för skuggan, så är denna satt å sido, och uti Jesu offer, med tron uppfattadt, ligger fullkomnandet af denna del af lagen. Men hwad den sedelärande, Moraliska delen af Iagen beträffar, som är framstäld uti de tio budorden, så tro wi, att deruti är uttryckt Guds wäsen och wilja för alla tider, och att himmel och jord förgås, förrän en prick af lagen förfaller.
 
Det innebär att de tio budorden är centrala för kristen moral:
 
1. Du ska ha inte några andra gudar framför Mig.
2. Du ska inte göra några avgudar eller tillbe sådana.
3. Du ska inte missbruka Herrens din Guds namn.
4. Tänk på att hålla Sabbatsdagen helig.
5. Hedra din far och din mor.
6. Du ska inte mörda någon.
7. Du ska inte begå äktenskapsbrott.
8. Du ska inte stjäla.
9. Du ska inte vittna falskt mot din medmänniska.
10. Du ska inte ha begär till något som tillhör din medmänniska.
 
Det fjärde budet och söndagen som den kristna sabbaten
De tyska baptisterna 1847 lät budordet om sabbaten gälla och lät söndagen bli den kristna sabbaten enligt den tidiga kyrkans exempel:
 
Alla Guds bud ibland de tio äro alltså af lika wärde och helighet, och wi tro det uttryckligen af fjerde budet rörande Sabbaten” … ”Herrans dag skall efter den första Christna kyrkans exempel firas såsom de Christnas Sabbat
 
Men om morallagen är mer än de tio budorden och inte är för idag?
Om man vill kan man säga att Charles Leiter är pastorn och teologen bakom den lite mer kända predikanten Paul Washer. I den här boken förklarar han ett alternativt synsätt på lagen.
 
Först så menar han att det inte riktigt finns så tydligt stöd i Bibeln att dela upp lagen i regler för nationen Israel, den ceremoniella lagen och morallagen. Och att det är ett väldigt stort steg att sammanfatta hela Mose lag i de tio budorden.
 
Sedan så visar han hur det fjärde budet är problematiskt, att den här grunden för att låta sabbaten bli söndag är rätt svag. Och att det blir lite underligt om man ska ta med de straff som ges för att bryta mot sabbaten in i den kristna kyrkan.
 
Slutligen menar Leiter att vi står under Kristi lag snarare än Mose lag.
 
Hur går det med söndagsgudstjänsten utan det fjärde budordet?
Leiter menar att vi för söndagsgudstjänsten inte har mer än det som står i Hebréerbrevet:
 
Och låt oss inte överge våra sammankomster, så som några brukar göra, utan i stället uppmuntra varandra, och det så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig.” (Heb 10:25 Folkbibeln)
 
Det är tillräckligt starkt för att tydligt mana till att tydligt delta i kyrkans samlingar, inklusive söndagsgudstjänsten. Men, öppnar för att kanske anpassa vissa saker utifrån omständigheter utan att det råder dödsstraff på det.
 
Behöver vi inte predika Gamla Testamentet nu?
Nu är det ju inte så att Leiter slänger Moseböckerna och Gamla Testamentet på sophögen. Inte heller är han mot de tio budorden som undervisningsverktyg eller de tio budorden som en del i evangelistisk predikan. Och han visar god respekt för dem som har en traditionell syn på lagen.
 
Utvärdering av boken
Frågan om lagens roll är levande i det teologiska samtalet i bibeltroende reformatorisk kristenhet. Man kan t.ex. se att äldre katekeser ofta lägger stor vikt vid utläggning av de tio budorden, medan nyare katekeser inte alltid gör det. När man försöker hantera de restriktioner som kommer utifrån det nya coronaviruset som grasserar nu, så möter man frågan som söndagsgudstjänsten lite olika beroende på hur man tänker om det fjärde budordet. Frågan om lagens tillämpning i den kristna församlingen ger konsekvenser i så många praktiska frågor om kristet liv, i LP-sammanhang kommer t.ex. frågan om tatueringar upp lite då och då.
 
I och med frågan betyder så mycket så kan det vara nyttigt att sätta sig in i flera perspektiv. Charles Leiter är då en bra källa till ett alternativ till den traditionella synen. Något som präglar boken är hur Bibelverser och utläggning av dessa driver argumenten. Och den är skriven med respekt för traditionen, Bibeln som Guds ord, kristen moral och kristet liv.
 
En bok där jag faktiskt inte håller med om huvudtesen, men som kommer få en framträdande plats i mitt referensbibliotek. Inte minst appendixet E, där Leiter hanterar vanliga frågor utifrån ”Kristi lag”-perspektivet, kommer jag att återkomma ofta till.

Läs hela inlägget »

Bibliostyle: How We Live at Home with Books
Nina Freudenberger
Clarkson Potter, 2019
 
Studio: Creative Spaces for Creative People
Sally Coulthard
Jacqui Small LLP, 2017
 
My Creative Space: How to Design Your Home to Stimulate Ideas and Spark Innovation
Donald M. Rattner
Skyhorse, 2019
 
Vi är nog många som hamnat i en situation där vi har mer tid i hemmet, både för arbete och fritid. På Instagram kan man flera som lagt en lite tankemöda och några praktiska timmar på att förbättra sitt hemmakontor. Här är några tankar baserade på böckerna ovan.
 
Hemmabiblioteket bör vara vackert och inspirerande
Nina Freudenberger ger många exempel på hur man sätta samman ett bibliotek för studier och kreativitet. Något som är slående på de vackra bilderna är hur så många av biblioteken blandar konstföremål med böckerna. Att låta en samling böcker blir något mer, något vackert och inspirerande.
 
Hemmabiblioteket bör vara en resurs för studier och kreativitet
Ett bra hemmabibliotek har den där rika sammansättningen som gör att man både kan kolla upp grundläggande saker i de områden man arbetar inom och gå på inspirerande utflykter lite utanför sin vanliga läsning. Ett hemmabibliotek bör inte vara ett museum över vad man läst, utan snarare en resurs för studier och kreativitet. Det är kan vara värt att lägga lite tid på att planera och utveckla, men också fortlöpande rensa ut.
 
Det digitala bibliotekets för- och nackdelar
Ett digitalt kan vara ett mycket användbart komplement till det fysiska biblioteket. Det tar inte plats, sökbarheten är mycket bättre och man kommer allt från mobilen. Samtidigt så är det digitala biblioteket kanske inte samma motor i kreativa utflykter i bokhyllan.
 

  • Logos Bible Software är centrum i mitt digitala bibliotek. Verktyg för tung interaktion med Bibeln och möjlighet att bygga ett omfattande referensbibliotek. Nackdelen med Logos är väl framförallt kostnaden. Det är här jag har kommentarer och referenslitteratur.
  • Olive Bible Software är enkelt, billigt och smidigt. Förmodligen en bibelmjukvara som räcker för många. Jag använder den lite som en studiebibel på turbo och giller det så, även om jag vet att det går att göra så mycket mer.
  • Amazon Kindle är billigt och enkelt, men har bristande sökbarhet. För mig är Kindle ett bra sätt att till en låg kostnad följa med i den senaste allmän-litteraturen, t.ex. den senaste boken från Princeton Theological Seminary om ungdomsarbete, böcker att läsa en gång och kanske inte gå tillbaka till så ofta.

 
Att inreda för arbete, kreativitet och studier
För Sally Coulthard är studieplatsen bara en av flera former för en ateljé eller studio. Den kanske viktigaste poängen är att om man har ett intresse, en hobby eller ett arbete som man utför i hemmet, då är det värt att inreda en plats i hemmet anpassat för det. Är bön viktigt i ditt liv, varför inte göra en fin böneplats som inspirerar till bön. Är studier av Bibel och teologi en del av ditt tjänande i den kristna församlingen, varför inte göra iordning ett studiebibliotek, ett särskilt skrivbord och allt som behövs för det. Har du insett att du nu alltmer leder församlingen genom videokonferenser, anpassa en plats för videokonferens med bra ljus och en passande bakgrund.
 
Den vetenskapliga grunden
Men är det inte bara lite på känn tänker du. Gör det verkligen någon skillnad att ha ett trivsamt hemmakontor? Här kommer Donald M Rattner till hjälp och ger hur många exempel som helst på forskning som stöder olika metoder för att göra ditt hem till kreativt centrum i ditt liv. Till exempel är färgen blå bra för kreativitet och det gör stor skillnad att ha skrivbordet så att du tittar ut mot rummet.
 
Sammanfattning
Tre mycket inspirerande böcker om hur man kan göra hemmet till ett verktyg för hobby, studier och arbete. Inte minst bilderna väcker så många idéer och uppslag. Läs och njut …

Läs hela inlägget »
Etiketter: böcker, bön, konst

Av David Whitworth


Ecklesiologi är läran om kyrkan och har sitt grund i ordet ekklēsia som betyder församling eller menighet och är en utkallad skara. Ordet betecknar en cirkel av troende i en bestämd plats som samlas för gemenskap och tillbedjan. Dessa lokala eller synliga församlingar i Nya Testamentet var manifestationer av den enda universella menigheten.

Församlingen
Den universella församlingen är en världsomfattande sammanslutning av alla som är pånyttföda, rättfärdiggjorda och helgade i Kristus som Herre och Frälsare. Ekklēsia i sin omfattade mening är alla Guds folk i himmelen och på jorden som är andligt förenade i Kristus.

Nya Testamentet innehåller ett antal bildliga uttryck för församlingen: Kristi kropp (Ef 3:6) som innebär både den universella och lokala församlingen. Hon är en organism, en levande enhet och inte en ekumenisk organisation. Kristi kropp består uteslutande av pånyttfödda människor och är nya skapelser i Kristus. Helige Andens tempel, kyrkan i Korint kallades för Guds tempel i vilken den helige Anden bodde ( 1 kor 3:16,17). Församlingen är sanningens pelare och grundval (1 Tim 3:15) och hänvisar till kyrkan generellt och därför till varje del. Hon är väktare över sanningen, sanningens fästning och försvarare mot alla fiender.

Evangeliets fiender anklagar församlingen för alla slags grymheter och omoral. Stämmer det? Ett aktuellt fall är Knutby. Ett citat från Paul Washers bok ’Ett nytt hjärta’ sid 142 ger följande svar på anklagelser: ’Men alla deras anklagelser är helt enkelt inte sanna. De är resultat av ett och samma teologiska fel: anklagarna har inte en biblisk förståelse av församlingen. Därför anklagar de den sanna församling för de illdåd som begåtts av de som identifiera sig själva med församlingen, men som inte har någon del i henne eller hennes frälsare’. Det är den sanna församlingen som jag kortfattat har försökt beskriva.

Partikulärbaptisternas ursprung
Historien om partikulärbaptisterna börjar några årtionden senare än generalbaptisterna. Rörelsen var den andra baptiströrelsen. Generalbaptisterna var de första 1611 och var resultat av en direkt länk med de kontinentala anabaptisterna. Generalbaptisternas teologi var stark arminiansk som ledde dem att förkasta partikulärbaptisternas teologi. De sistnämnda trodde på partikulär eller bestämd försoning.

Hade partikulärbaptisterna någon beröring med de holländska anabaptisterna? Det finns antydningar om det eftersom Richard Blunt, som var holländsktalande, skickades till Holland för att tala med anabaptisterna. Blunt kom i förbindelse med rörelsen men det finns inte något bevis på att den hade någon inflytande på honom eller partikulärbaptisterna. Frågan om dop genom nedsänkning växte fram snarare inom den egna kretsen.

Partikulärbaptisterna härrör från en semi-separatistisk fristående församling vars första pastor var Henry Jacob. Denna församling separerade sig från den anglikanska reformerta kyrkan, men fasthöll kontakt med dem. Församlingen lade beslag på en fristående existens men kritiserade aldrig nationella kyrkan. Jacob blev senare partikulärbaptist.

På 1630-talet dök det upp en grupp, som var mer radikala än semi-separatisterna, vars invändningar var riktade mot nationella kyrkans giltighet. Dessa separatister ville avskära all kontakt med den anglikanska kyrkan. Dessa ’dissident bröder’ argumenterade för en förståelse av lokala församlingens ecklesiologi, baserad på församlingens självständighet. Ledare för rörelsen var puritanerna Thomas Goodwin, Philip Nye, Jeremiah Burroughs William Bridge, och Sidrach Simpson. Dessa män blev då kända som ’nonkonformister’. Ut ur denna rörelse frammanades partikulärbaptister. Partikulärbaptisternas ledare bl.a. Hanserd Knollys och William Kiffin var i nära kontakt med ’dissidentbröderna’ och deras församling kom till med nonkonformisternas välsignelser.

Det som står oklart är hur det gick till i dopförrättningen. Richard Blunt och Blacklock som var medlemmar i Jacobs semi-separatistiska församling var de första med att uträtta dop genom nedsänkning. Frågan är, var de redan döpta eller döpte de varandra? Jag lämnar frågan obesvarad eftersom svaret är oklart.

John Spilsbury grundade första partikulärbaptist-församlingen. Han förespråkade varje lokal församlingens rätt att välja dopförrättare oavsett om de är döpta eller inte. Hans argument var att de alltid måste gå i täten för att lyda Guds Ord och rätta församlingens ordning efter bibliska principer. När dessa principer är bestämt, då är de bestående och varje medlem har en plikt att underställa sig dem.

Flera partikulärbaptistiska församlingar träder fram
I början på 1640-talet började flera partikulärbaptist-församlingar träda fram. Dessa församlingar anammade en självmedveten identitet och placerade sig själva bland de reformerta kyrkorna. Denna självmedvetna identitet växte utifrån en hög syn på Bibeln som de ansåg som den högsta auktoritet. För dessa partikulärbaptister var dopet en logisk och teologisk följd av reformationens principer. De ansåg sig själva som genomgående ortodoxa i linje med de bästa reformerta kyrkorna i allt förutom dopet.

1644 års baptistbekännelse
När den första London Baptist Confession of Faith 1644 kom till orsakade det ett starkt motstånd till partikulärbaptisterna. De behandlades med misstro och mycket ofta ansågs de som villfarelse och misstänktes för politisk radikalitet. Vidare ville de inte bli identifierade med anabaptisterna. Bekännelsen föddes utav önskan att urskulda sig och att värva ett erkännande och acceptans. Sju församlingar i London samlades och gav ut bekännelseskriften. Skriften reviderades 1646 och överlämnades till det Engelska Parlamentet

1689 års baptistbekännelse
1689 års partikulärbaptist bekännelsens ursprung är inte helt klart men det finns starka indikationer att det har sitt upphov i den Petty France församlingen i London och två av församlingens äldste.

Från sina tidigaste dagar hade partikulärbaptisterna planterat nya församlingar i London och runtom staden. Thomas Collier var den mest aktiva av dem. Genom hela hans liv pendlade han läromässigt och undan för undan distanserade han sig själv från protestantisk ortodoxi. Han hade en lättsinnig syn på Bibelns auktoritet, förnekade treenigheten, att frälsning var möjlig efter döden, och mycket mera.

Allt detta kunde inte låta bli obesvarat. En grupp pastorer i England sökte London ledande pastorers hjälp för att ta itu med Colliers avvikelser. Omkring oktober 1676 samlades ett antal församlingspastorer i ett privat hus för att bemöta Colliers svajande teologi. Bland dem var Nehemiah Coxe och William Collins. Dessa två var utvalda till att skriva en skrift som gav Collier svar på tal.

Coxe och Collins var medlemmar i Petty France församlingen i London och var vigda till äldste på samma dag. Församlingen var en av de sju första partikulärbaptist-församlingar. Nehemiah Coxe var en högutbildad läkare och duktig på latin, grekiska och hebreiska såväl som en skarpsynt teolog. Trots sin unga ålder (27 år gammal) var han högaktad bland sina jämlika och därför skulle vara väl utrustad för att bli redaktör till trosbekännelsen. Coxe gick bort 1688 ett år tidigare än den allmänna partikulärbaptist-sammankomsten.

Coxes kollega William Collins fick en gedigen utbildning. Han var en lärd äldste, en god själavårdare och känd för sin fridsamma ande. Sådana egenskaper lämpade honom som redaktör till 1689 års bekännelse ihop med Coxe. Tillsammans var dessa två väl kvalificerade för att författa en bekännelse.

Den andra London bekännelsen kom ut år 1677 och är större än 1644 års bekännelse och innehåller trettiotvå kapitel. Bekännelsen har en tydlig grund i den presbyterianska Westminsterbekännelsen och den kongregationalistiska Savoy-bekännelsen, stora delar är lika ord för ord, men med avgörande skillnader när det kommer till dop och församlingens organisation. 1869 samlades delegater från 108 partikulärbaptist-församlingar och godkände skriften som teologisk ortodoxins fastställda norm.

En trosbekännelse vägleder Guds folk genom villfarelsens djungel
Det finns en uppfattning att trosbekännelser orsakar splittringar. Ekumeniska rörelsen är trosbekännelsers motståndare som vill ha en gemenskap på den lägsta gemensamma nämnaren. Så varför sträva efter gemenskap med romerska katolska kyrkan? Denna har sin tridentinska katekes som den står fast vid. Det räcker med att bläddra igenom sidorna för att få en uppfattning av skriftens giftiga innehåll. En av de grundläggande lärorna i skriften är kyrkans krav på att vara den sanna Jesu Kristi kyrka med påven som huvud. De underskriver gärna apostoliska bekännelsen men sin tolkning av det är minst sagt förbluffande.

Katekesens nionde trosartikel innehåller kommentarer om apostoliska bekännelsens artikel om ’en helig, allmännelig och apostolisk kyrka’. Katekesens utläggning är uppdelad med fyra rubriker och börjar med fråga 192 och avsluta med fråga 247. Alla dessa frågor med svar är inriktade på att rättfärdiga romerska katolska kyrkans giltighet att vara den sanna kyrkan under påven och att alla andra är avfällingar.

Jämför man detta med vilka som helst av den protestantiska kyrkans bekännelser är det inte svårt att se vilka är bibliska och vilken är lögn. I vårt fall är det 1689 som gäller. Om en församling ska vara ’sanningens pelare och grundval’ då måste hon veta vad sanningen är för något. En genomgående trosbekännelse som samlar den kristna trons grundläggande sanningar är till stor nytta.

Alla dessa bekännelser är skrivna med ett apologetiskt syfte och är vägledande för Guds folk genom villfarelsens djungel och som vi har sett vid 1689 års bekännelses uppkomst. Alla bekännelser ska underkastas Bibeln som högsta auktoritet. Jesu Kristi församling skulle må bra av sin bekännelseskrift. Tanken är värd att begrunda.

Nästa blogg kommer att handla om partikulärbaptisternas ecklesiologi som utrycks i 1689 års bekännelse i det historiska perspektivet.

För dessa serier blogg står jag huvudsakligen i stor skuld till två böcker:
James M.Renihans Edification and Beauty The practical Ecclesiology of the English Particular Baptists, 1675-1705. Volume 17 Studies in Baptist History and Thought and is a doctoral dissertation.
Samuel D. Renihans From Shadow to Substance The Federal Theology of the English Particular Baptists (1642-1704) volume 16 Centre For Baptist History And heritage Studies. This work is also a doctoral dissertation.

Läs hela inlägget »

The Excellent Benjamin Keach – Second Revised Edition
Austin Walker
Joshua Press, 2015
 
Benjamin Keach (1640-1704) var predikant, psalmförfattare, teolog, pastor och kyrkoledare bland de engelska partikulärbaptisterna. Genom Austin Walker har vi fått en omfattande biografi med god grund i källorna. Välskriven och läsvärd.
 
Några saker som är slående i läsningen är:
 

  • Fasthet och trofasthet i ledarskap är oerhört viktiga egenskaper för en församlingsrörelse. Om och om visade Keach omsorg och tydlighet när man ställdes inför nya situationer.
  • Det skrivna ordet och trycksaker var en hjärtefråga för Keach. Psalmer, böcker i teologiska frågor, katekeser och mycket annat kom från hans penna. Även om youtube spelar en större roll idag än då, så talar mycket för att det skrivande ledarskapet är fortsatt av högsta vikt.
  • Teologiskt djup gav Keach verktyg att hantera dagsfrågor. Inte bara bibelkunskap, utan också beläsenhet i de bästa protestantiska teologerna gjorde att partikulärbaptisterna kunde överleva och växa i tider av förföljelse, rörlighet och tumult. Inte minst förbundsteologins roll för att hantera praktiska frågor är intressant. Och nog gjorde svensk frikyrka gott att spegla oss i den lära om kyrkan, ecklesiologi, som Keach var med och arbetade fram.
Läs hela inlägget »

Calvin and the Biblical Languages
John D. Currid
Christan Focus Publications, 2006
 
I den kristna pressen har man de senaste åren sett en del artiklar som vill minska undervisningen i Bibelns grundspråk för präster och pastorer. Det som för mig är tydligt är att den som inte har tillgång till grundspråken i mycket högre grad är utlämnad till den tradition man står i och vad det teologiska etablissemanget förordar.
 
När man läser om Martin Luthers hjälteinsats i reformationen är det väldigt vilken avgörande roll det hade för Luther att kunna läsa Nya Testamentet på grekiska och se hur den latinska Vulgata ibland var rätt så speciellt översatt. I den här lilla boken om Jean Calvin så får vi se den stora betydelse hebreiska och grekiska hade för Calvin som predikant, kommentator och teolog.
 
En av de bästa predikanter jag känner har bara fem veckors bibelskola som formel teologisk utbildning och han förutom svenska som är han modersmål så läser han engelska med svårighet. En sådan pastor kan vara till stor välsignelse i sin församling, men behöver runt sig de som har en djupare insikt i Bibelns språk.
 
Om vi ska vara trogna reformationen och ständigt utvecklas i vår insikt i Bibeln och kunna tillämpa Bibeln i ständigt nya sammanhang så behöver vi våra rörelser ledare, teologer och predikanter som kan läsa Bibeln på dess grundspråk. Annars stelnar vi till och blir fast i tidigare generationers tolkningar som ibland kommer från tider och sammanhang som är helt annorlunda.
 
Hela den här historien runt Bibel 2000 visar ju hur viktigt det är att den levande kristna kyrkan har egen tillgång till grundspråken och inte blir beroende av en teologisk överhet som många gånger har en helt annan agenda med sin översättargärning.
 
Sedan ligger det där under ytan, en tanke om präster och pastorer som ett slags andliga lekledare, som mindre behöver Bibel och teologi och mer behöver socialvetenskap och världens forskning. Ju mer jag läser artiklar med dessa kritiska ögon, ju mer ifrågasätter jag drivkraften hos dem som t.ex. vill ha mer religionssociologi och mindre grekiska.
 
John D. Currids lilla bok ger en god genomgång av vad hebreiska och grekiska betydde för reformatorn Jean Calvin. En bok väl värd att läsa och inspireras av.

Läs hela inlägget »

Spiritual Warfare – A Biblical & Balanced Perspective
Brian Borgman & Rob Ventura
Reformed Heritage Books, 2014
 
I pingst-karismatiska kretsar kan det ibland bli rätt så uppskruvat kring andlig krigföring. Samtidigt kan det i mer dämpade kristna rörelser finnas en rädsla och ovilja att tala om satan och det övernaturliga.
 

Borgman och Ventura ger ett viktigt bidrag till samtalet om andlig krigföring när de utifrån en textutläggning av Efesierbrevet 6:10-20 försöker ge en både biblisk och balanserad undervisning. Orädda visar de på en andlig verklighet med en satan som river och sliter i kristna. Trygga visar de på hur Gud regerar och håller allt i sin hand.
 
Genom utläggningen av texten ger de god undervisning om hur viktig strategisk bön är och hur vi är i ett andligt krig. Som tillägg i slutet tar de upp tre ämnen:

  • Guds suveränitet och Satan
  • Kan en kristen bli besatt av en demon?
  • Ni kristna, be för era pastorer!

Det vi får är ett bibliskt och balanserat perspektiv, utifrån ett teologiskt ramverk som härrör från reformationen. En bok som rekommenderas, dels för att den andliga verkligheten är på riktigt, dels för att det är en bok som visar hur vi med olika teologiska övertygelser kan mötas i Bibelns undervisning i ett lite kontroversiellt ämne.

Läs hela inlägget »
Etiketter: bön, pingst, baptist

Av David Whitworth

Helga dem i sanning, ditt ord är sanning
 

Vår helgelse har vida och djupgående verkningar i vår utveckling. Det kristna livet är en uppåtgående spiral. Förståndet spelar en övervägande roll i tillväxten och Jesus är upphovsman till vårt intellekt och hellre än att utesluta vårt förstånd skall vi engagera det till full kapacitet och tänja gränserna.

Grundsatsen till det föregående tar sig uttryck i Jobs ord: ’Så sant Gud lever’ (Job 27:1). Elias dramatiska konfrontation med Kung Ahab i 1 Kung 17:1 erkände han: ’Så sant Herren, Israels Gud lever, honom som jag tjänar...’ Dessa män var väl medvetna om att denna fundamentala, eviga och fullt bindande sanning ligger till grund för alla andra faktorer. Den ger mening, harmoni, form och frihet till alla verkligheter i universum. Vi lever i en orsak och verkan-värld där Gud är första orsak till allt förutom synd. Han är upphovsman till allt som är skönt i livet och härskar över allt det onda. Människans historia är en gudomlig bok som är fullt med faktorer som uppenbarar Gud och belyser en strålande skönhet och helighetens utomvärldsliga frukt. och allt annat är en skugga av verkligheten. Vi är föränderliga och dödliga, Gud är oföränderlig, oändlig och evig.

Så var leder de förgående paragrafer till? Jo, att vi har det främsta i våra tankar som var främst i Jobs och Elias tankar, nämligen en stor medvetenhet om att de levde i Guds närvaro. Alltså, att leva i Guds närvaro under Guds auktoritet och till Guds ära. En förnimmelse av allt det föregående gör djupa spår i förståndet. Genom Bibeln skaffar sig de troende ett gott omdöme som prövar och urskiljer sanning och falskhet och också förstår rätt och fel i handling. En hög utbildning är inte nödvändig för att utveckla sanningens kriterier.

Människans beröring med varandra
Sådan här kunskap är långt ifrån abstrakt. Ett förstånd som ’förvandlas genom tankens förnyelse’ framkallar ett liv som motsvarar förståndets tillstånd. ’Ty ingen av oss lever för sig själv’ (Rom 14:7) och hur vi handlar i hela livets nyanser har sina konsekvenser. Det är som att kasta en sten i sjön som sprider ringar på vattnet. En människas onda gärningar skadar samhället samt en rättfärdig människas gärningar är till dess fördel. Människor har överlag en positiv eller negativ effekt på varandra i sitt berörande med varandra.

Människor är inte avskilda från varandra, hennes existens härleder från andra och hon överför det vidare. Var och en är en länk i en kedja. Vi är alla beroende av andra för livets uppehälle och intellektuella utveckling. Vi är antingen en välsignelse eller ett anatema för andra. Om vi är toxiska källor då kommer farsotens inverkan leva långt efter vi har gott bort. Om vi är rättfärdiga då är vi livets källor som förskönar och förbättrar vår omgivning och lämnar ett spår efter oss som lever vidare efter vår bortgång.

För att förstå den rättfärdigas väg och förändringar som äger rum inuti på den vägen kontra de orättfärdigas väg slår Ords 4:18-19 huvudet på en spik: ’De rättfärdigas stig är lik gryningens ljus, som växer i klarhet, tills dagen når sin höjd. Men de ogudaktigas väg är som djupaste mörker, de märker inte det som vållar deras fall.’ Verserna ger oss principer som förklarar för oss utvecklingens dynamik. En kristen stiger ur mörkret, kallad av Gud från mörkret till sitt underbara ljus (1 Pet 2:9). I början på det kristna livet finns det en strimma av ljus såsom solens uppgång som stegvis stiger högre och högre i strålande klarhet. Kunskap, tro, kärlek, och helighet lyser varje steg tills den dagen ljuset når sin höjd alltså när verket är fullbordat i oss.

Så är inte fallet med de ofrälsta vars väg är som djupaste mörker. Inte nog med att de ragglar omkring och livet är som djupaste mörker, det är också ett skoningslöst nedåtgående läge. Det mest tragiska är att de är okunniga om livet men ändå tror sig vara smarta och upplysta.

Visheten
Om helgelsen skall ta effektivt uttryck i våra liv så måste visheten har sin gång, så var inskaffar vi vishet? Ordspråksboken kapitel två ger kanske det bästa svar på frågan. Ett utkast kan vara till hjälp för att förstå innehållet. Detta kapitel kan indelas i tre rubriker: Vishetens förutsättningar vers 1-5. Det finns inte någon genväg till vishet, det är ett hårt arbete som gäller i Bibel. Vishetens förvärv vers 6-11. Söker vi vishet med hela vårt hjärta då kommer Herren att ge vishet (vers 6) och visheten skall komma in i hjärtat och bli till fröjd för själen (vers 10). Vishetens frukt vers 12-22. Vishet skall vara räddningen i livets alla nyanser. I vers 16 står det: ’Visheten skall rädda dig från den främmande kvinnan’, principen gäller också för kvinnor i förhållande till män. Den vishet vi söker är i Kristus ’som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning’ (1 Kor 1:30, jfr Ords 8:22-36).

Den frälsande tron som vi får som en gåva (Ef 2:8) är källan genom vilken vi utvecklas i förstånd, känslor och vilja (helgelse). Ibland kan det kännas som att vår tro inte räcker till och orsaken kan då vara fel fokus på vår tro. Vår tro är på Gud och inte på tro. Övar vi upp vår tro på Guds löften då kommer den att växa och bli starkare. Det börjar med att landsätta den lilla tro vi har.

Härlighetens stigande spiral
I 2Pet 1:1-8 är tro grunden vi bygger på för att utveckla framåt och uppåt. Nyckelkomponenten är en levande och tilltagande kunskap om Kristus. Frågan är, är Gud verklig för oss? När vi läser Bibeln och ber är vi medvetna om att vi är i gemenskap med Gud i Jesus Kristus? Den första prioriteten för de troende är att sträva efter att lära känna Kristus alltså allt Han är och allt Han har gjort. I samband med vår kunskap om Gud är strävan också efter Guds likhet. Petrus uttrycker det som att vi skall: ’få del av gudomlig natur’ (vers 4). Det betyder att återspegla de gudomliga egenskaperna och i sitt väsen ge livet sin gudomliga kvalité.

Guds likhet får sin näring i allt som hör till liv och gudsfruktan och som Guds gudomliga makt har skänkt oss genom kunskap om honom (vers 3). Genom allt som hör till liv och gudsfruktan har Han gett oss sina dyrbara och mycket stora löften (vers 4). Petrus siktar på det Nya Förbundet med alla de löften som är dyrbara och mycket stora eftersom de innehåller andliga och eviga rikedomar som vi tar till oss och omsätter i praktiken.

Petrus tar nästa steg i logisk ordning och omsätter allt de föregående i praktiken. Han börjar i vers 5 med en uppmaning att: ’Gör därför allt ni kan’ eller sträva efter och bruka alla andliga muskler. Till vilket syfte? ’för att i er tro visa ’. Ordet ’visa’ har en starkare innebörd och det betyder förse rikligen. Petrus fortsätter att förse rikligen er tro med ’dygd.’ Ordet dygd betyder moralisk kraft eller moralisk energi, vår tro skall då vara levande och aktivt. ’I dygden insikt,’ insikt är en bra översättning och det betyder upplyst kunskap och intelligens. Denna slags insikt får man inte genom att koppla bort förståndet, då den hör ihop med österländsk mysticismen. Insikt har en biblisk förankring och det är denna som skall fylla våra tankar istället och förvandla oss (Rom 12:2). ’I insikten självbehärskning’, då vi får räkna med prövningar och problem från satan, världen och köttet och för att stå emot krävs det självbehärskning och självdisciplin. Denna lära är inte populär för att det går stick i stäv med världens värderingar. ’I självbehärskning uthållighet’, dvs tålmodig ståndaktighet bär oss fram i livets alla omständigheter. ’I uthållighet gudsfruktan’, den största målsättningen för oss i livet är att förhärliga och ära Gud framför allt annat eftersom Han har skapat oss för sig själv. ’I gudsfruktan broderlig kärlek’, detta är en hänvisning till våra syskon i Kristus. Kärleken sträcker sig ut till alla människor. Kärlek är ett val och inte en känsla. Inte heller är den blind utan är: ’rik på kunskap och förstånd i allt’ (Fil 1:9 Reformationsbibeln).

Varje beståndsdel är en del av en fortskridande helhet. Vår målsättning är att vi behärskas av alla dessa dygder så att det blir en helhet i oss. Det finns logik i allt detta som Petrus beskriver i hans andra brev första kapitel.

Följer vi härlighetens väg som beskrivs i dessa verser då kommer vi att växa till, bli verksamma och fruktbärande vad gäller kunskap om vår Herre (vers 8). Saknas det så blir effekten motsatsen (vers 9). I vers 11 visar Petrus oss det gemensamma målet: ’Då skall ni få en fri och öppen ingång till vår Herre och frälsare Jesus Kristi eviga rike’.

Det är min bön och förhoppning att alla som har följt serien om helgelse har eller kommer att begrunda denna underbara lära. Det har med vår eviga destination att göra och som Paulus utrycker så väl i Kol 1:27: ’För dem (hans ’heliga’ v 26) ville Gud gör känt vilken rikedom på härlighet hedningarna har i denna hemlighet-Kristus i er, härlighetens hopp’. Undret är att vi förhärligar Gud mest när Gud är mest förhärligad i oss med den härlighet Han förhärligar oss med. Gud skapade oss för sin egen ära därför är det helt naturligt att ära honom i hela vårt förstånd, känslor och vilja som återspeglas i vår livsföring. Vi har ingen val i saken: ’Och var och en som har detta hopp till honom renar sig liksom han är ren’ (1 Joh 3:3).

Läs hela inlägget »
Etiketter: helgelse

tungotal tänkande tjänande
Daniel Alm
Libris förlag, 2019
 
I församlingsledningen går vi igenom stycken av Daniel Alms nya bok i varje samling. Vi dras med i visionen och får kreativa idéer om vad vi kan göra i den stad och det sammanhang vi finns i. En spännande och utmanande bok som är väl värd att gå igenom i grupp.
 
Här är några onyanserade reflektioner i det lite speciella forum som den här bloggen utgör:

  • Det finns ett slags teologiskt etablissemang som vill göra Pingst till en allmän-evangelikal mellanmjölk. Man läser George Eldon Ladd, John Howard Yoder och Stanley Hauerwas. Man låter sig formas av Willow Creek i gudstjänstform och Global Leadership Summit modellerar ledarskap. Allt det här kan säkert vara bra, men resultatet blir ju något annat än klassisk pingst. Här kontrar Daniel Alm med undervisning om tungotal, andedop, och Jesu snara återkomst med ton och attityd som inte bara är klassisk pingst utan också är en del av den världsvida pingst-karismatiska rörelse som med sprudlande energi sprider budskapet om Jesus över världen och förändrar människors liv genom mötet med Jesus och med det förändrar hela samhällen. Och till det förmedlar Alm ett enkelt evangelium om Jesus Kristus och honom som korsfäst, ett budskap om Jesus som vi känner från väckelsetider. Tack Daniel för att Pingst återigen är spännande!
  • Samtidigt så finns det en rörelse i pingst-karismatiska kretsar som tröttnat och skapat sin egen värld. Med egna Tv-kanaler, egna profeter och en attityd av att dra sig undan allt etablerat. Många drar åt udda högerpartier och alternativa media. Här kontrar Daniel Alm med det diakonala perspektivet och visar hur Pingst både är och kan blir en rörelse känd för sin kärlek och praktiska omsorg om dem som har det svårt. Tack Daniel för att Pingst är en rörelse som är bra och viktigt för vår stad och för Sverige!
  • På hemsidan www.baptisternashistoria.se har vi antagit 1689 års baptistbekännelse som teologisk grund för vårt samarbete. Ur det perspektivet kan man väl säga så att det inte är konstigt att en bok som förmedlar en ogenerat pingst-karismatisk och diakonal vision skaver på vårt perspektiv ibland. Men, så får det vara. Vi står fast vid vår vilja hjälpa svensk frikyrkorörelse att gå i fruktbar dialog med internationell frikyrkohistoria och med motsträviga teologer och ledare från olika historiska epoker och olika teologiska riktningar. Tack Daniel för att du vågar formulera dig tydligt så att det skaver, det är så teologi utvecklas!

 
Tillbaka till det lite mer nyanserade. Daniel Alm förklarar enkelt och klart en vision för en progressiv pingst-karismatisk och diakonal pingströrelse. Väl lämpad både för enskild läsning och som samtalsunderlag för församlingsledningar och studiegrupper.
 
Är det här en bra vision för svensk pingströrelse eller för svensk frikyrklighet? Det är ett annat samtal, med Daniel Alm har genom sin tydliga framställning gett en god utgångspunkt för ett sådant samtal.

Läs hela inlägget »
Etiketter: pingst, böcker

Av David Whitworth

 

Helga dem i sanning, ditt ord är sanning


Utgångspunkten för denna serie började med den avsaknad Guds härlighet i människan (Rom 3:23). Jag har försökt att visa vad det betyder att sakna Guds härlighet, tillståndets uppkomst och personliga och historiska konsekvenser. Gud agerade i tid och rum genom Kristi korsfästelse för att förhärliga och hävda Hans namn utifrån vilken Han frälser människor och återställer Kristi avbild och den saknade härligheten i dem.

Passiv helgelse
I sista bloggen fokuserade vi på Fil 2:12 och det ansvar vi har att arbeta på vår frälsning alltså aktiv helgelse. Vår fokus är nu på vers 13: ’Ty Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske’ detta är passiv helgelse. Alla dessa bloggar kulminera i denna vers. Hans vilja är att vi helgas: ’Detta är Guds vilja: att ni helgas, att ni avhåller er från otukt’ ( 1Tess 4:3). Det verk som Gud började i oss var Paulus övertygad om att det kommer att fullbordas: ’Jag är övertygad om att han som har börjat ett gott verk i er också skall fullborda det intill Kristi Jesu dag (Fil 1:6).

Helgelse är en växande likhet med Kristus. Vi är förutbestämda, men vad är vi förutbestämda till? Jo, till att formas efter Kristi avbild (Rom 8:29). I Efesierbrevet 1:4 står det: ’liksom han innan världens grund blev lagd har utvalt oss i honom för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför honom’. Jesu helighet är Hans härlighet och syftet med vår frälsning är att stegvis återspegla Hans härlighet: ’Och vi alla som med avtäckt ansikte skådar Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden’ (2Kor 3:18). Lägg märke till att helgelse är Andens ämbete.

Kristi härlighet uppvisas och skildras i Skriften. Heliga Anden upplyser förståndet och stimulerar hjärtat till att beskåda härligheten. Han leder oss i sanningen och visar oss dessa saker så till den grad att Kristi härlighet uppfyller tankarna, fångar hjärtat och styr viljan. Vi är alltmer förvandlade från denna världs vanor och värderingar till Jesu avbild. Det är i Kristi ansikte som Guds härlighet skimras: ’Ty Gud som sade: ”Ljus skall lysa fram ur mörkret”, han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken’.(2 Kor 4:6).

I en värld där människan uppmanas till att skapa ett gör-det-själv identitet och därigenom en illusorisk frihet är helgelse befriande. Den skapar i oss vår sanna identitet, alltså Kristus i oss och vi i Kristus vars härlighet återspeglas i oss i stigande grad till den dagen vi träder fram i härligheten och Guds verk är fullbordat i oss. Kort sagt, vi blir sanna ädla människor i Kristi likhet. Vem av oss vill inte uppleva detta?!

Kristi härlighet
Vad innebär då detta att återspegla Kristi avbild och härlighet? Se på Hans mildhet, ödmjukhet, böner liv, Hans andes fattigdom, själv-förnekelse, iver för sin Faders ära och längtan efter människors frälsning. Lägg märker till harmonin och symmetrin mellan Hans förstånd, känslor och vilja.

Den vackraste beskrivningen av Kristi skönhet i hela Bibeln måste vara den poetiska beskrivningen som hittas i Höga Visan 5:10-16. För oss i denna tidsålder kan språket låta främmande. Det behövdes det finaste och vackraste hebreiska poesi för att måla en tavla av Jesu skönhet och här brukas de vackraste jämförelserna och rikaste uttrycken. Detta faller utanför bloggen för att ge en utläggning om alla kroppsliga delar som ger uttryck för Kristi bländande egenskaper och härlighet. Men ett exempel kan vara till hjälp, i vers 10 brudens ord (församlingen) om brudgummen (Kristus): ’Min vän är strålande vit och röd, ypperst bland tiotusen’. Hans utseende ’är strålande vit och röd’ och är en bild av fullkomlig skönhet och hälsa. Enligt experterna är hebreiska för vit något som är illuminerade genom solen. Det talar till oss om Kristi gudoms glans som brinner med härlighetens sken. Röd talar till oss om Kristi blods bestänkta klädnad som slaktade lammet. I Kristus är Gud och människan förenade. Naturen speglar också Kristi härlighet likväl är det en blek jämförelse.

En växande förnimmelse om Kristi härlighet åtföljs av en växande avsky för synd som med sorg och bekännelse inför Gud resulteras i en längtan efter helgelse. I pånyttfödelse är Guds Ords ’oförgänglig säd’ planterad i hjärtat (1Pet 1:23) som vi såg i definitiv helgelse. Det är helighetens oförgängliga säd som växer i oss och som mognar till Andens frukt: ’Kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning’(Gal 5:22,23). Är vi i Kristus och Kristus är i oss så kommer vi att bära rik frukt eftersom Han är den sanna vinstocken och vi är grenarna. Detta är Jesu ord i Joh 15:1-8. I vers 8 står det: ’Min Fader förhärligas, när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar’.

Ett sätt som Anden helgar oss som nya skapelser i Kristus är att fördjupa och förstärka det gudomliga livet i själen. I varje troende finns ett andligt liv och detta livet är från Gud. Vi är därför delaktiga av gudomlig natur (2 Pet 1:4). Om Guds liv i själen fördjupas, växer och är hälsosam och stark, fyller alla våra tankar, som ’gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus’ (2 Kor 10:5) då förkovras helgelsens stora verk i oss.

Frestelser och prövningar
Besvikelse, svek, sjukdom, problem på arbetsplatsen, arbetslöshet, ålderdom, problem i skolan och problem i familjen och mycket mera. Låter allt detta bekant? Är allt detta brist på tro? Meningen är ju att vi skall vara friska och framgångsrika. Är det sant? Jag påstår utan förbehåll att det är en av de största lögnerna som propageras i dagens kristendom. Kan jag stödja detta påstående? Med fullständig visshet.

Vad betyder då frestelser och prövningar för de kristna? Jakob. Petrus och Paulus berättar för oss i klar text.

Paulus förutsätter att allt som händer i eget och de troendes liv samverkar till det bästa (Rom 8:28). Principen styrde hans tänkande så till den grad att han kunde säger: ’Tacka Gud under alla livets förhållande. Detta är Guds vilja med er i Kristus Jesus’ (1 Tess 5:18). Om det var någon människa som led så var det Paulus. Läs 2 Kor 11:23-27! Han var en man med ett gigantiskt intellekt och sade inte något på måfå ändå och han var väl förankrad i verklighet. Hur samverkar då allt till det bästa och vad är Guds vilja?

Lidandets smältdegel behövs i helgelsens fortlöpande. Vi alla, frälsta så väl som ofrälsta, upplever lidandet: ’Men människan föds till lidande, liksom eldgnistor flyger mot höjden’ (Job 5:7). För de troende finns det ett syfte med lidandet. ’Han vet vilken väg jag har vandrat, prövar han mig, skall jag komma ur prövningen som guld’(Job 23:10). Job hittade nyckel till allt elände han upplevde (läs kap 1 och 2), alltså att Gud förgyllde Job samt Han förgyller oss i våra prövningar. Petrus betonar också syftet med prövningar: ’Gläd er därför, om ni nu en kort tid måste utstå prövningar av olika slag. Äktheten i er tro är långt värdefullare än guld som är förgängligt, fastän det håller provet i eld…’(1 Pet 1:6,7). Hamnar vi i lidandets smältdegel är det för att luttra vår tro som i processen blir det värdefullaste guld. Prövningar bränner upp hjärtats skräp (kvarstående synd), luttrar känslorna och utvecklar förståndets krafter.

Genom prövningarna ’vi förvandlas till en och samma bild, (Kristus), från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren Anden’. Nya Testamentet är talrikt i ämnet. ’…vi jublar också mitt i våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet ger tålamod, tålamodet fasthet och fastheten hopp’ (Rom 5:3,4). Lidandets effekt är ståndaktighet. Jakob säger samma sak: ’Räkna det som den största glädje, mina bröder, när ni råkar ut för alla slags prövningar. Ni vet ju att när er tro sätts på prov, så gör prövningen er uthålliga.’ (Jak 1:2,3). Det är inte prövningar i sig som vi gläds åt utan frukten som följer.

Paulus vill uppmuntra och trösta oss i vårt lidande: ’Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår’ (Rom 8:18). Ge inte upp! Tappa inte modet! Ljusets kunskap om Guds härlighet som strålar fram i Kristi ansikte har lyst upp våra hjärtan (2 Kor 4:6). Varför? Paulus fortsätter i vers 7: ’Men denna skatt (Guds härlighets sken) har vi i lerkärl, (kroppen) för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss.’ Eftersom vi har Guds kraft dukar vi inte under i vårt lidande. Visst väger det tungt men säger Paulus i vers 8 och 9 av samma kapitel: ’Vi är på allt sätt trängda men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna.’

Paulus vill att vi skall se vårt lidande i evighetens perspektiv. I vers 17 säger han: ’Ty vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet.’

Påståendet att lidande är en brist på tro är absurd. Vår tro växer under lidandet som jag har bevisat och som vår tro växer kommer Kristi härlighets avbild återspeglas i oss. Vem av oss vill missa ut på det?

Läs hela inlägget »
Etiketter: helgelse