Reformationens föregångare

Guds ingrepp i historien för att bevara försoningens historiska flöde är aldrig slumpmässig eller oförutsedd. Så också med reformationen föregångare där Gud i sin allvishet hade sina utvalda redskap och metoder.
 

Den elitiska kulturen

Experterna är överens om att renässansen var en föregångare till reformationen.

Renässansen var en rad viktiga händelser i den västerländska kulturen på slutet av medeltiden. Denna omvälvning började i Italien på 1300-talets andra hälft och ändrade de högutbildades värderingar och världsbild.

Renässansen var en rörelse vaggad i kärleken till den gamla grekiska och romerska kulturen och en längtan efter dess pånyttfödelse i samtiden ( renässans är ett franskt ord som betyder pånyttfödelse i samtiden).

Rörelsen grundades i återupptäckten av litteratur från antikens Grekland och Rom. Den var en återgång till dåtidens tänkande, yttrande och handlande. Genom studier i humaniora, nämligen grammatik, retorik, poesi, historia och filosofi förmedlades renässansen.

Renässansen var i högsta grad elitisk och intelligentian som tog del i den kallades för humanister. Vi får inte missta det för nutidens humanister som är ateister, gentemot renässansens som med villighet tog till sig Bibeln. De intellektuella i denna rörelse ville dock para ihop Bibeln med grekiska filosofin och skapa en synkretism.

Renässansen blev den intellektuella och kulturella brytpunkten med den katolska kyrkans förmynderi över människor som nu befriades till att tänka och skapa själva. De lade stor vikt på människans bragder. Renässansen kunde aldrig förvandla människor inifrån och bemöta hennes djupaste behov.
 

Waldo - Waldenserna

Peter Waldo, vars födelsedatum är okänd, föddes i Lyon i Frankrike och var verksam på 1100-talet. Han nämns ofta som grundare till rörelsen som bär hans namn, men på den punkten finns det olika meningar.

Waldo kom till ljuset om den katolska kyrkans korrupta väsen och blev frälst. Från det ögonblicket ägnade han sig åt att tjäna och förhärliga Gud. Han var en framgångsrik affärsman men övergav allt det och gav bort sin rikedom till de fattiga. Han förnekade sig själv för sanningens skull i kampen mot villfarelser. Peter Waldos frimodighet, gudfruktighet och glöd stod ut i dessa farliga tider. Han samlade snart ihop en grupp troende, men var kunde han hitta den undervisning som han själv och hans lärjungar behövde? Han fick en längtan att få evangelierna översatta till sitt modersmål (Bibel var på den tiden skriven på latinska) och anställde två kyrkomän för den uppgiften. Detta var Waldos största verk.

Med evangelierna på eget språk kunde Waldenserna lägga bevis på att de inte drev fram egna läror utan att de grundades på Ordet. Den katolska kyrkans vrede riktades mot detta folk i Lyon och de förbjöds att fortsätta predika evangeliet. Man kunde på den tiden inte trotsa den katolska kyrkan utan fruktansvärda repressalier och även Waldensarna utsattes för detta. Under förföljelser flydde dessa troende till andra länder och predikade evangeliet. De hade ett gott rykte om sig för att vara försynta, sparsamma, ärliga, arbetsamma, anständiga och ett återhållsamt folk. De blev proto-protestanter till reformationen
 

John Wycliffe - Morgonstjärnan

John Wycliffe föddes i nordöstra England omkring 1329. Han läste på Oxford universitet och blev snabb känd för sitt skarpsinnighet och lärdom.'

Under sin studietid funderade han på eviga frågor som blev en väckarklocka för honom. Wycliffe suckade och bad i timmar för att få svar på sina frågor. Svaret fick han i Bibeln och gladdes åt frälsningens sanna väg och friden han hittade hos Gud. Han började omedelbart predika trons lära med stor glöd.

Han visade upp ett djupgående förstånd i sina bibliska och filosofiska studier. Han var en djupsinnig lärare och vältalig predikant. John Wycliffes liv föjlde en progressiv utveckling:

  • Hans angrepp mot påvedömet.
  • Evangeliets predikan för det fattiga.
  • Hans bibelöversättning från latinska språket till det engelska för att ge det anglosaxiska folket bibeln på sitt eget språk för första gången.
  • Hans djupa teologiska studier i den nya översättningen.

Genom hans välkända ord till påven, "om Gud ger mig ett långt liv så skall jag förse bondpojken med större kunskap om Bibeln än du har", drog John påvens vrede och förbannelse över sig. Han älskade Ordet och var välgrundad i det och han hade en brinnande längtan att förmedla det till andra. Wycliffes böcker blev omtyckta i en rad europeiska länder.

Det är sagt att om Luther och Calvin var reformationens fäder så var John Wycliffe dess farfar. Han var Englands första reformator och kallades för reformationens morgonsjärna.
 

Jan Huss den envisa

Giftermål mellan Englands och Bohemians (nuvarande Tjeckien) kungliga hus drog dessa länderna närmare varandra. Det resulterade i ett utbyte av studenter länder emellan. Studenterna kom till Oxford för att studera under John Wycliffe. Hans evangelikala övertygelser slog rot i dessa studenters hjärtan och de slukade all hans litterära verk. De tog med sig Wycliffs ovärderliga böcker hem och de lästes ivrigt av lärarkåren på Prag universitet.

Bland dessa var Doktor Jan Huss den mest berömda. Han föddes omkring 1369 i mycket fattiga förhållande. Han var ståtlig, omtänksam, mild och vänlig. Huss var mycket intellektuell begåvad och skickades till Universitetet i Prag. Där blev han en höglärd man och gjorde raska framsteg i den kyrkliga och akademiska livet på universitetet.

Jan Huss fick kallelsen som predikant till universitetets kapell. Denna modiga man predikade det evangelium som hans stora läromästare John Wycliffe predikade, nämligen rättfärdiggörelse genom tro allena på Kristus allena och frälsningen genom nåd allena. Han predikade på sitt modersmål som var otillåtet av den katolska kyrkan. Detta nådde snabbt påvens öron och det oundvikliga skedde en gång till. Huss fängslades och misshandlades och tvingades att ta tillbaka sitt uttalande om påven, kyrkan och de "falska läror" som han predikade. Den ärevördiga mannen stod orubblig och vägrade. Jan hämtades inför en skendomstol och anklagades för att vara falsk profet utan att kunna försvara sig, men han var orubblig. En av hans åklagare kallade honom för en envis irrlärare. Jan Huss brändes på bål 6 juli 1415.
 

Savonarola den "vanvettiga" munken

Jerome Savonarola föddes 1452. Från tidig ålder tog han intryck av evangeliets stora sanningar och blev rättfärdiggjord genom tron på Kristus. Vid 21 år ålder blev han munk i Dominikanorden för att fördjupa sig i  bibliska studier, bön och fasta.

Savonarola flyttades till Florens. Staden härskades av den despotiska och korrumperade Lorenso de' Medici. Omedelbart satte han igång att predika evangeliet i staden. Det fanns inte en enda i hans närhet som kunde predika med sådan kraft. Samtidigt gick han till hårt angrepp mot Medici och fördömde hans utsvävande livsstil. Den katolska kyrkan och påven kom inte undan heller och fördömdes för sina korruptioner. Savonarola drog till sig en stor skara människor som ville lyssna till denna modiga människa.

Efter Medicis död satt han igång med politiska reformer i Florens och staden blev tryggare och anständigare, minst utåt sett. Efter de politiska reformerna ville han reformera kyrkan och riktade häftig kritik mot påven och kyrkans maktberusade skräckvälde över människorna. Påven Alexander var väl medveten om Savonarolas popularitet bland Florens invånare och undrade hur han kunde ta itu med denna besvärliga munk. Påvens lösning var att bjuda in honom till Rom och erbjuda honom ett kardinal ämbete. Savonarola genomskådade påvens listighet och tackade nej.

Den enda utvägen för påven var att döma ut honom som en falsk lärare. Prelaterna försökte tvinga honom till att erkänna sig som en falsk profet och utsatt honom för sadistisk tortyr. I svaghetens ögonblick återkallade Savonarola sitt uttalande mot påven och kyrkan och erkände sig som villolärare. Han ångrade sig  djupt och återställde kritiken och sa: "Under tortyr tappade jag behärskningen och förståndet". Efter en månad av tortyr blev han avrättad genom hängning och kroppen brändes på bål.

Gud har alltid en skara människor som böjer knä till den Allsmäktige och ingen annan. Kyrkohistorien bevittna det pris de betalade och betalar ännu i våra dagar. Den katolska kyrkan är nu utan makt att tvinga de heliga till att böja knä till påven men de använder sig utav subtila metoder för att nå sitt syfte. Martyrernas blod dryper från påvens och kyrkans händer för att de predikade det sanna evangeliet. Har den katolska kyrkan någon gång bett om förlåtelse? Nej och det kommer den aldrig att göra.

Etiketter: reformationen

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln