2021 > 10

av David Whitworth


Vi befinner oss i medeltiden och avslutade sista bloggen med Bernard av Clunys ’Jerusalem, du sköna’ (1140-talet). Inget musikaliskt instrument ackompanjerades kyrkans lovprisning upp till 700-talet som det var från urkyrkans tid. Dessa ansågs som judiska eller hedniska och inte en del av den apostoliska traditionen. Synsättet rådde i kyrkan i både öst och väst i många århundraden.
 
På 700-talet kom en stor förändring i den västerländska kyrkans lovprisning. Det var då som vi hörde om den första orgel som kom till bruk och det var i en kyrka i Compiegna, norr om Paris. Orgeln blev allt vanligare i de stora katedraler och klosterkyrkorna.
 
Från början var orgeln en slags stämgaffel till munkar och körer. I denna tidsrymd (900-1100 talet) var det inte något vidsträckt bruk av musikaliska instrument i de vanliga sockenkyrkorna. I de stora katedralerna och klosterkyrkorna var bruket begränsat till kyrkans högtider.
 
I början på 1200-talet föddes Arnulf av Löven. Han blev abbot i klostret i Villers i Belgien. Han skrev den mäktiga korsfästelse psalmen ’O huvudet blodigt sårat’ som består av sju verser och varje vers utrycker Kristi korsfästes lemmar som börjar med fötter och slutar med huvudet. Den översattes till vårt språk av J. A. Eklund:
 
Hälsad var! För världens frälsning,
Jesu käre, tag min hälsning!
Låt mig ditt kors mig sluta,
mot dess stam mitt huvud luta
och låt mig vila där i tro!
Låt mig komma dig så nära,
att min synd jag ser dig bära,
se dig gisslad, smädad, naken,
i din djupa smärta vaken
min själ till ära, fröjd och ro.
 
Naglar genom foten dragna
fast och djupt i korset slagna,
vill jag fatta i min trängtan
och till dig se upp med längtan
att helad bli från syndasår.
Att du syndare haft kära,
att du velat skulden bära
under kvalens timmar tunga,
därför vill min ande sjunga
din kärleks lovsång, Broder var.
 
Därefter lovsjunges Kristi händer, sida, bröst och hjärta samt slutligen Hans huvud.
 
Under medeltiden var man benägen och med skakande allvar sjunga om domens dag. Ett exempel är Thomas av Celanos ’Vredens stora dag’. Thomas var en av Franciscus’ av Assisi första lärjungar. Han dog omkring 1255.
 
Vredens stora dag är nära,
Elden skall allt förtära,
Så var siarsångens lära.
 
Hela världen, skräckbetagen,
Skåda skall de stränga dragen
Av sin domare den dagen.
 
Domsbasuner mäktigt skalla
Och ur jordens gravar alla
Mänskor fram för tronen kalla.
 
Psalmen ’Nu kommen är vår påskafröjd’ härstammar också från medeltiden och Olavus Petri översatte den till svenska från latinska. Den innehåller sju verser. Författaren till psalmen är okänd.
 
Nu kommen är vår påskafröjd:
Pris, Jesu, dig i himmelshöjd!
Ur gravens djup befrias vi,
När själv därur du framgår fri.
 
Allting vi genom dig förmår,
Som helvetet kan nederslå,
Förlossa fångar dig till pris
Och öppna paradis.
 
Pris dig som har från dödens våld
Mig, köttslig, under synden såld,
Köpt fri och lärt den väg att gå,
Där jag ett evigt liv skall nå.
 
Från det obegripliga till det begripliga
De latinska psalmerna var hur storslagna som helst men helt obegripliga för de flesta människor. Det var prästerna och körerna ensamma som skulle utföra sångerna. Det var vid den tiden som bara de stora kyrkorna kunde upprätthålla de dyrbara övningsskolor, som var nödvändiga. Resultatet blev att kyrkosången under medeltidens sista skede sjönk ner till att bli ett obegripligt virrvarr av röster.
 
Det var dock en psalm ’Halleluja’ som kyrkobesökare kunde delta i och som skrevs på deras eget språk. Därmed väckte Psalmen också folkets sånglust. Psalmen översattes från latinska till tyska och till svenska och omarbetad av J.O.Wallin:
 
Uppstånden är vår Herre Krist,
Halleluja! Halleluja!
Till hela världens tröst förvisst.
Halleluja! Halleluja!
 
Uppfaren är vår Herre Krist,
Halleluja! Halleluja!
Fullbordat är hans verk förvisst.
Halleluja! Halleluja!
 
Reformationens tid
 
Martin Luther med alla sina gåvor och bedrifter är ju en centralfigur i den kristna församlingens historia. Bland alla sina gudagivna gåvor var förmågan att skriva psalmtexter och komponera musik till sina texter, han var en sångförfattare av stora mått. Han har kallats för evangeliska församlingssångens fader och det påstås att han skrev 42 psalmer. Men han upptäckte inte gåvan innan han var i 40-årsåldern. Sommaren 1523 nåddes han av nyheten att två av hans lärjungar i Bryssel brändes på bål för sin tros skull. Då grep han penna och papper och gav utlopp för sina känslor i sången ’En visa ny vi stämma upp’ som snabbt spreds vida omkring. Jag återger den första och åttonde versen efter Eklunds tolkning:
 
En visa ny begynna vi,
den Gud må själv oss lära!
Vad han har gjort med tunga fri
vi sjunge till hans ära.
I Bryssel stad i Nederland
två män i unga åren
fått röna hur Guds högra hand
mitt under levnadsvåren
med dem gjort stora under.
 
Två stora bål de tända an
att ditt de unga bringa.
Förundran griper varje man:
de akta pinan ringa.
Med fröjd de fram till elden gå
och Herrens namn de prisa.
Sig de sofister känna små,
när Herren så kan visa
på nytt sin makt och ära.
 
Luther hämtade inspiration från hans energiska arbete med bibeltexterna och då särskilt hans översättning av Psaltaren, varifrån han hämtat impulser till flera av sina sånger. ’En visa ny…’ räknades inte som psalm,
men 1524 utkom Luthers första psalm ’Var man må nu väl glädja sig’. Här beskriver han sin kamp om frälsningens visshets bekräftelse, vilken kom till honom i Kristus:
 
Jag under satan fången låg
Och kunde mig ej hjälpa,
Den synd, som rådde i min håg,
I grund mig ville stjälpa.
Min synd mig till förtvivlan drev.
Mitt samvet’s dom orygglig blev,
Och helvetet stod öppet.
 
Men Gud av sin barmhärtighet
Sin’ ögon till mig vände;
Han såg i nåd min uselhet
Och hjälp av höjden sände,
Ändock jag var av synder full,
Var han för mig en Fader huld
Och lät sig om mig vårda.
 
Psalmen spreds som en löpeld över hela Tyskland. Katolska kyrkan blev ursinnig och kallade den ’en horisk, skurkaktig, gudlös och djävulsk psalm.
 
Luthers kanske genom tidernas käraste psalm bland protestanter är ’Vår Gud är oss en väldig borg’. Sannolikt skrevs den 1527 och blev först känd från ett tryck av 1529. Den förklarade med enorm kraft Guds stridsmans mod i det andliga kriget och som har vigt sig till redskap i Herrens hand. 1530 bodde Luther en tid på slottet i Koburg och där blev han själv inspirerad av psalmens kraft. Det berättas, att han dagligen stod vid sitt fönster och sjöng psalmen till sin luta under det att han blickade upp mot himmelen. Den översattes från tyska av Olaus Petri 1536 och bearbetades av J.O.Wallin 1816.
 
Vår Gud är oss en väldig borg,
Han är vårt vapen trygga.
På Honom i all nöd och sorg
Vårt hopp vi vilja bygga.
Mörkrets furste stiger ned,
Hotande och vred,
Han rustar sig förvisst
Med våld och argan list.
Likväl vi oss ej frukta.
 
Vår egen kraft ej hjälpa kan,
Vi vore snart förströdda.
Men med oss står den rätta man,
Vi stå, av honom stödda.
Frågar du vad namn han bär?
Jesus Krist det är. Han är den Herren Gud,
Som klädd i segerskrud,
Sin tron för evigt grundad.
 
Och vore världen än så stor
Och fullt av mörkrets härar,
Dock, när bland oss Herren bor,
Platt intet oss förfärar.
Världens furste är ju dömd,
Och hans kraft är tömd.
Han på ett huvudhår
Oss skada ej förmår,
Ett ord kan honom fälla.
 
Guds ord och löfte skall bestå,
Vi det i hjärtat bäre.
För himmel, ej för jord vi gå
Till strids och glada äre,
Äre alltid väl till mods,
Fast vi våga gods
Och ära, liv och allt;
Ske blott som Gud befallt.
Guds rike vi behålle.
 
Hur betraktade Luther då tonsättningen till sina psalmer? Här tar jag hjälp av Wikipedia/Luthers psalmer:
Luther såg ett behov av samklang med text och melodi. När han översatte psalmerna betonade han att      ’texten, noterna, accenten, melodin och likaså hela uttrycket måste vara en genuin utväxt av den               ursprungliga texten och dess anda.’ Han betraktade musiken i sig själv antingen uppbygglig eller skadlig och den kan befordra självdisciplin genom att låta oss njuta av känslorna samtidigt som vi behåller kontrollen och den mentala friheten, eller jagets extatiska begär efter självtillfredsställelse’
Dagens tonsättare av andliga sånger skulle göra väl av att lära sig av Luther.
Den stora reformationens man var, av Gud, mångbegåvad på sångens område. Han ägde en djup insikt i människans natur och i det kristna livets motgångar och medgångar. Han skrev sina psalmer utifrån egen erfarenhet och därför kan vi lätt identifiera oss med dem och sjunga dem från djupet av våra hjärtan.
 
Luthers psalmer var inte begränsade till kampfyllda sånger utan han skrev också andra sånger som vi skall titta på i nästa blogg.

Läs hela inlägget »
Etiketter: gudstjänst, musik