Herrens lag

Andra kapitlet i Jean Calvins lilla troslära "Kortfattad översikt över den kristna tron" 1537. Vi publicerar den kapitel efter kapitel på svenska i samarbete med förlaget Banner of Truth.

I Guds Lag har vi fått en helt fullkomlig standard för rättfärdighet som med goda skäl kan kallas Herrens eviga vilja. För där finns allt han kräver av oss, fullständigt och tydligt uttryckt på två tavlor.
 
På den första Tavlan har han, med bara några få bud, visat oss vilket det tjänande av hans höghet är som behagar honom. På den andra Tavlan berättar han för oss vilka plikter av kärlek och välgörenhet vi är skyldiga vår nästa.
 
Låt oss då lyssna till Lagen, och så ska vi se vad vi borde dra för lärdomar av den, och likadant, vilken frukt vi kan få från den.
 
1. De tio budorden
 
DEN FÖRSTA TAVLAN
 
Det första budet
Jag är Herren din Gud som har befriat dig från Egyptens land och från slaverihuset. Du ska inte ha andra gudar inför mitt ansikte.
 
Den första delen av det här budet är som ett förord till hela Lagen. Detta för att Gud, när han bekräftar att han är Herren vår Gud, förklarar att han, och endast han, är den som har rätt att befalla, och vars bud vi är skyldiga att lyda. Därför säger han genom sin profet: ”Men om jag är en Far, var är då kärleken jag borde få [den som mig rätteligen tillhör]? Och om jag är Herre, var är då vördnaden och fruktan för mig [den som mig rätteligen tillhör] (Mal 1:6).
 
På ett liknande sätt påminner han oss om sina välsignelser, och gör det uppenbart hur otacksamma vi är om vi inte lyder hans röst. För det är med samma godhet genom vilken han förde det judiska folket ut ur slaveriet i Egypten som han också befriar sina tjänare från det Egypten som finns än idag - nämligen syndens makt.
 
Hans förbud mot att ha andra gudar innebär att vi inte ska tillskriva någon annan varelse det som hör till Gud. Han lägger dessutom till inför mitt ansikte, och förklarar på det sättet att han önskar att bli erkänd som Gud, inte bara genom en yttre bekännelse, utan i ren sanning från hjärtats djup.
 
Dessa ting som hör till Gud, och endast Gud, och som inte kan ges åt någon annan utan att därigenom stjäla det från honom är: att vi ska tillbe endast honom, att vi ska förlita oss på honom med hela vår kraft och vårt hela hopp, att vi ska erkänna att det är från honom allt gott och heligt kommer, och att vi ska prisa honom för all godhet och helighet.
 
Det andra budet
Du ska inte göra dig någon bild eller något som liknar något av det som är uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du ska inte böja dig ned inför dem eller tjäna dem.
 
På samma sätt som han i det förra budet förklarade sig vara den ende Guden, förklarar han nu vem han är och hur han ska tjänas och hedras.
 
Han förbjuder oss därför att vi skulle tänka på något som liknar honom. Han ger skäl för det i 5 Mos 4:15-19 och i Jes 40:18–26 – det vill säga att Anden inte på något sätt är som kroppen.
 
Han förbjuder oss vidare att i religiöst syfte tillbe någon bild.
 
Så låt oss av detta bud lära oss att tjänandet och tillbedjan av Gud sker på ett andligt sätt, för så som han är Ande, så följer det att han vill bli tjänad och tillbedd i ande och sanning (Joh 4:24).
 
Han lägger sedan till ett fruktansvärt hot med vilket han förklarar vilken allvarlig skymf det är mot honom när man överträder detta bud: För jag, Herren din Gud, är en allsmäktig och nitisk Gud. Jag låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen till tredje och fjärde led när man hatar mig, men visar nåd mot tusen generationer när man älskar mig och håller mina bud.
 
Det är som om han säger att han är den ende som vi ska ty oss till och att han inte kan tolerera någon annan kompletterande gud; och även att han ska hämnas sin storslagenhet och sin härlighet om någon för över dem till bilder eller något annat; och det att inte bara en gång, utan på fäder, barn, brorsöner, systersöner, det vill säga på alla – precis alla, som tar efter sina fäders ogudaktighet. På samma sätt säger han att ha ska visa sin nåd och godhet mot alla som älskar honom och håller hans Lag. Och han förklarar storheten i sin nåd genom att han utsträcker den till tusen generationer, medan endast tar ut sin hämnd på fyra generationer.
 
Det tredje budet
Du ska inte missbruka Herren din Guds namn, för Herren ska inte anse den oskyldig som missbrukar hans namn.
 
Här förbjuder han oss att missbruka hans heliga och helgade Namn i eder, för att bekräfta tomma ord eller lögner, eftersom att eder inte ska tjäna vårt eget behag eller tillfredställelse. De finns för att tjäna en befogad nödvändighet, när Gods härlighet måste uppehållas, eller när det är nödvändigt för att bekräfta något som leder till uppbyggelse.
 
Och han förbjuder helt att vi smutsar ner hans heliga och helgade namn på något sätt. Istället måste vi ta hans namn på våra läppar med vördnad och all värdighet, så som hans helighet kräver. Detta gäller vare sig vi avlägger en ed eller något annat yttrande som innehåller en referens till honom.
 
Och eftersom människor huvudsakligen använder detta Namn för att åberopa det, för vi förstå vilken sorts åberopande som här påbjuds.
 
Till sist tillkännager han straffet, så att de som vanhelgar hans Namns helighet genom att missbruka det, och genom andra hädelser, inte ska tro att de ska kunna komma undan från hans vedergällning.
 
Det fjärde budet
Tänk på vilodagen så att du helgar den. Sex dagar ska du arbeta och uträtta alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är Herren din Guds vila. Då ska du inte utföra något arbete, inte heller din son eller dotter, din tjänare eller tjänarinna eller din boskap, eller främlingen som bor hos dig inom dina portar. För på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat vilodagen och helgat den.
 

Vi ser att det finns tre skäl till att det här budet gavs.
 
För det första önskade Herren, genom vilan på den sjunde dagen, måla upp en bild för Israels folk, av den andliga vilan där de troende måste upphöra med sina egna gärningar och låta Herren göra sitt verk i dem.
 
För det andra önskade han att det skulle fastställas en specifik dag på vilken troende kunde samlas för att lyssna till hans Lag och ägna sig åt att tillbe honom.
 
För det tredje önskade han att en särskild dag för vila skulle ges åt tjänare och de som lever under andras makt, så att de kunde få en vila från deras arbete. Men detta är snarare en konsekvens än den huvudsakliga orsaken.
 
När det gäller det första skälet, så råder det inte något tvivel om att det nådde sin fullbordan i Kristus: för han är Sanningen vars närvaro får alla bilder att försvinna, och han är Verkligheten och när den kommer överges alla skuggor. Det är därför som S:t Paulus bekräftar att sabbaten var en skugga av en framtida verklighet (Kol 2:16-17). Han förklarar samma sanning på ett annat ställe när han, i Romarbrevet 6, lär oss att vi är begravda med Kristus, så att vi genom hans död kan dö bort från vårt kötts fördärv (Rom 6:6–7). Och det händer inte på en dag, alltigenom våra liv till dess vi, helt dött bort från oss själva, och blivit uppfyllda av Guds liv. Därför ska kristna inte ha något att göra med vidskepligt iakttagande av dagar.
 
De två sista skälen kan inte räknas till forntidens skuggor, utan hör till alla tidsåldrar. På grund av detta, och även om sabbaten är avskaffad, så händer det fortfarande bland oss att vi träffas på vissa dagar för att höra Guds Ord, bryta Nattvardens mystiska bröd  och be offentligt. För sådan är vår svaghet att det är omöjligt för sådana samlingar att ske varje dag i veckan. Det är också nödvändigt att tjänare och arbetare får möjlighet att vila från sitt arbete.
 
Alltså har den dag Judarna iakttog tagits bort (vilket var till hjälp för att rensa bort vidskepelse), och en annan dag har satts åt sidan för detta syfte (vilket var nödvändigt för att säkra och uppehålla ordning och frid i församlingen).
 
Sanningen gavs till Judarna genom bilder, men till oss är den uppenbarad utan någon skugga alls:
 
För det första, så att vi i hela vårt liv kan begrunda en obruten sabbatsvila från våra gärningar, så att Herren kan verka i oss genom sin Ande.
 
För det andra, så att vi kan upprätthålla den rättmätiga ordningen för församlingen i att lyssna till Guds Ord, ta emot sakramenten, och be offentligt.
 
För det tredje, så att vi inte på ett omänskligt sätt ska tynga ner dem som står under oss med arbete.
 
DEN ANDRA TAVLAN
 
Det femte budet
Hedra din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ska ge dig.
 
Genom det här budet får vi lära oss att utöva vördnad inför vår far och mor, och på samma sätt, inför de som är satta över oss, så som furstar och samhällsledare. Det innebär att vi ska visa dem respekt, lydnad och tacksamhet och göra dem varje möjlig tjänst. För det är Herrens vilja att vi ska handla på det sätta mot dem som har givit oss liv. Och det är av liten vikt om de är värda eller inte värda denna vördnad, för vare sig de är det eller inte, så har de givits oss som far och mor av Herren, som vill att vi ska hedra dem.
 
I förbigående måste en annan sak uppmärksammas: vi blir inte uppmanade att lyda dem utan hänsyn till Gud. Vi ska alltså inte överträda Herrens Lag bara för att behaga dem, för om de befaller oss att göra något som är mot Gud, så ska vi inte se dem som far och mor, utan som främlingar som vill dra oss bort från lydnad till vår sanne Far.
 
Detta femte bud är det första bud som bär med sig ett löfte, som S:t Paulus säger i Ef 6:2. Genom att utlova en välsignelse i det här livet till barn som har tjänat och hedrat sina fäder och mödrar genom passande iakttagande av detta bud, så förklarar Herren också att en förbannelse helt säkert väntar dem som gör uppror mot dem och är olydiga mot dem.
 
Det sjätte budet
Du ska inte mörda.
 
Här förbjuds vi allt våld och alla angrepp, och i stort varje försyndelse som kan skada vår nästas kropp.
 
För vi ska komma ihåg att människan är skapad till Guds avbild, så vi måste betrakta vår nästa som helig och helgad, på ett sådant sätt att det är omöjligt att misshandla honom utan att också misshandla den avbild av Gud som är i honom.
 
Det sjunde budet
Du ska inte vara lösaktig.
 
Här förbjuder oss Herren allt som är sexuellt opassande eller oanständigt. För det är genom äktenskapets lag som Herren har förenat man och kvinna, och så som denna förening är beseglad med hans auktoritet är den också helgad genom hans välsignelse. Det följer att varje form av förening utom äktenskapet är förbannad inför honom.
 
De som inte har gåvan att vara rena (en särskild gåva som inte står i allas makt) måste sörja för sitt kötts ostyrbara lusta genom äktenskapet som ett ärbart botemedel. För äktenskapet hålls i ära är bland alla, men sexuellt omoraliska och äktenskapsbrytare ska Gud döma (Heb 13:4).
 
Det åttonde budet
Du ska inte stjäla.
 
Här förbjuds vi allmänt från att ta besittning över andras tillhörigheter. För Herren önskar att hans folk inte alls ska ha någonting att göra med någon som helst form av röveri som övermannar och förtrycker de svaga, och inte heller med någon sorts bedrägeri där man utnyttjar oskuldsfullheten hos lättlurade människor.
 
Om vi vill hålla våra händer rena, och oskyldiga till stöld, så måste vi undvika alla former av slugheter och knep lika mycket som från våldsamma rån.
 
Det nionde budet
Du ska inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa.
 
Här fördömer Herren all form av förtal och förolämpningar som får vår broders goda rykte att vanäras, och alla lögner som skulle kunna skada honom på något sätt.
 
Eftersom ett gott namn är mer värt än vilken skatt som helst varsomhelst, så skadas vi inte mindre genom att bli bestulna vårt goda rykte än att bli bestulna på våra ägodelar. Och ofta är det lika lätt för bort en broders ägodelar genom att ge falskt vittnesbörd, som det är att lägga beslag på dem med sina händer.
 
Följaktligen är det så att precis som det förra budet binder händerna, så binder detta tungan.
 
Det tionde budet
Du ska inte ha begär till din nästas hus. Du ska inte ha begär till din nästas hustru, inte heller till hans tjänare eller tjänarinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.
 
Genom dessa ord lägger Herren fram, så att säga, en stram tygel runt alla våra starka begär som går bortom de gränser som sätts av kärlek till andra. Alla de andra buden förbjuder att göra handlingar mot kärlekens regel, men detta förbjuder oss att ens föreställa oss dem i hjärtat.
 
Detta bud fördömer alltså hat, avundsjuka och illvilja, precis som mord fördömdes tidigare.
 
Oanständiga tankar och hjärtats inre orenhet är lika mycket förbjudet som lastbart beteende. Precis som snikenhet och slughet förbjöds innan, så förbjuds nu lystnad efter rikedom. Där tidigare illvilligt tal förbjöds, så hindras nu också själva illviljan.
 
Vi ser nu hur mycket det här budet är tänkt att vara en allmän tillämpning, och hur mycket den omfattar. För Herren kräver av oss att älska våra bröder med en underbar och brinnande kärlek. Han vill att denna sympati ska vara ostörd av det minsta onda begär som hotar vår nästas välgång och framgång.
 
Andemeningen i detta bud är alltså att vi ska vara så kärleksfullt inställda mot andra så att vi inte blir det minsta påverkade av något starkt begär som står i konflikt med kärlekens lag, och att vi ska vara både redo och villiga att ge varje person vad som är hans. Och för varje person måste vi tänka oss att detta är vad vår befattnings plikt kräver att vi ger till honom.
 
2. Lagen summerad
 
När Herren Jesus Kristus undervisade att hela Lagen finns i två artiklar, förklarade han för oss klart nog vad det verkliga syftet är med Lagens alla bud.
 
Den första artikeln är att vi ska älska Herren vår Gud av hela vårt hjärta och av hela vår själ och av hela vår kraft.
 
Den andra artikeln är att vi ska älska vår nästa lika mycket som vi älskar oss själva.
 
Och han har tagit denna tolkning från Lagen själv, för den första delen hittas i 5 Mos 6:5, och den andra finner vi i 3 Mos 19:18.
 
3. Det som kommer till oss endast från Lagen
 
Här är då måttstocken och mönstret för ett heligt och rättfärdigt liv, och även en fullkomlig bild av rättfärdighet. Så om någon lever ut Guds Lag i sitt liv, så kommer han inte att sakna något av det som krävs för att vara fullkomlig inför Herren.
 
För att bekräfta detta, lovar Gud dem som har följt hans Lag inte bara att de ska få de stora välsignelser i det här livet som nämns i 3 Mos 26:3–18 och 5 Mos 28:1–14, utan också evigt liv som lön (3 Mos 18:5).
 
Å andra sidan, tillkännager Gud evig död som vedergällning för dem som inte med sina gärningar vill utföra det som påbjuds i denna Lag (5 Mos 28:15–68). Mose, som hade gjort Lagen känd, tog himmel och jord till vittne att han förelagt folket gott och ont, liv och död (5 Mos 30:19–20).
 
Men även om Lagen visar vägen till liv, så har vi ännu inte sett hur den kan vara nyttig för oss. Det är förstås så att om vår vilja vore helt tränad och inriktad på att lyda Guds vilja, så hade det räckt med att känna Lagen för att frälsa oss. Nu är det dock så, att vår köttsliga och fördärvade natur ständigt, och på alla sätt, kämpar emot Guds andliga Lag. Lagens undervisning gör inte något alls för att förbättra vår natur. Så denna Lag (som gavs för frälsning om den hade funnit åhörare som hade varit goda och kunnat följa den) blir något som slutar med synd och död. Eftersom vi alla blir fällda som överträdare av Lagen, avslöjar Lagen desto tydligare Guds rättfärdighet för oss, och i sin tur blottar den än mer vår egen orättfärdighet.
 
Därför är det så, att ju mer Lagen ertappar oss på väg djupare in i överträdelse, desto tyngre blir Guds dom över oss när den finner oss skyldiga. När löftet om evigt liv tagits bort, är allt som återstår för oss den förbannelse som, genom Lagen, faller över oss alla.
 
4. Lagen är ett steg för att komma till Kristus
 
Det bevis som Lagen ger överbevisar oss alla om vår orättfärdighet och våra överträdelser. Dess syfte är dock inte att vi ska förtvivla eller bli modlösa, så att vi sjunker i fördärv.
 
Onekligen är det så, att aposteln vittnar om att vi alla är dömda genom Lagens dom, så att varje mun ska tystas och hela världen stå skyldig inför Gud (Rom 3:19). Men, han själv undervisar på ett annat ställe att Gud har gjort alla människor till fångar under otrons makt, inte för att slå dem i spillror eller låta dem förgås, utan för att han ska kunna förbarma sig över alla (Rom 11:32).
 
Efter att ha använt Lagen för att berätta om våra svagheter och orenheter för oss, tröstar Herren oss genom att förlita på hans makt och nåd. Och det är i Kristus, hans Son, som han uppenbarar sig själv som välvillig och nådefullt inställd mot oss.
 
I Lagen framstår Gud endast som den som belönar fullständig rättfärdighet – som vi är helt berövade – och, å andra sidan, som syndens rättfärdiga och stränge Domare. Men, i Kristus är hans ansikte fullt av nåd och ömhet, och lyser på förtvivlade, ovärdiga syndare. För på detta sätt har han på ett beundransvärt sätt visat upp sin oändliga kärlek för oss: att han gav sin ende Son för oss och i honom öppnande alla sin barmhärtighets och godhets rikedomar för oss.
 

Copyright Stuart Olyott
Originally published in English under the title Truth for All Time
By Banner of Truth Trust, Edinburgh EH12 6EL, U K
All rights reserved.
Used by permission through the arrangement of The Banner of Truth Trust

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln