BÖN

Fjärde kapitlet i Jean Calvins lilla troslära "Kortfattad översikt över den kristna tron" 1537. Vi publicerar den kapitel efter kapitel på svenska i samarbete med förlaget Banner of Truth.


1. Bönens nödvändighet
Å ena sidan ser den människa som är rätt upplärd i den sanna tron tydligt hur fattig hon är, hur fullständigt berövad av allt som är gott, och hur hon saknar varje möjlighet att frälsa sig själv. Följaktligen måste hon, om hon vill finna en källa till hjälp för sitt armod,  gå utanför sig själv och söka den någon annanstans.
 
Å andra sidan begrundar hon Herren som frikostigt och villigt erbjuder sig själv i Jesus Kristus och, i Kristus, ger henne alla himmelska skatter. Herren gör detta så att människans hela tro kan ägnas åt att se på denne älskade Son, att all hennes förväntan kan bero på denne Son, och allt hennes hopp borde byggas på, och förankras i, denne Son.
 
Därför måste människan vända sig till Gud för att fråga honom, genom bön, vad hon lärt sig att vara i honom.
 
Att veta att Gud är Herren, att veta att allt gott kommer från honom, att veta att han inbjuder oss att be honom om allt vad vi behöver, och ändå inte att åkalla honom och be till honom, är som att veta om en skatt gömd i jorden, men förbli likgiltig och lämna den där, utan att ta sig besväret att gräva upp den.
 
2. Bönens innebörd
Bön är en form av kommunikation mellan Gud och oss själva genom vilken vi lägger fram våra önskningar, våra glädjeämnen, våra besvär – kort och gott allt som ligger på våra hjärtan. I och med detta måste vi varje gång vi åkallar Herren vara noga med att stiga ned i djupet av vårt hjärta och tala till honom därifrån, och inte bara med strupen eller tungan.
 
Naturligtvis är det sant att tungan hjälpsam i bön, genom att den håller anden mera uppmärksam när den tänker på Gud, och också genom att denna del av vår kropp, som är särskilt skapad för att lovprisa Guds härlighet, anlitas jämsides med hjärtat för att begrunda Guds godhet. Herren tillkännager likväl genom sin profet vilket straff som väntar på dem som ärar honom med sina läppar utan att ha någon vilja att verkligen göra det – människor vars hjärtan är långt borta ifrån honom (Jes 29:13; Matt 15:8).
 
Om sann bön måste vara en ren sinnesrörelse från våra hjärtan riktad mot Gud, så måste vi göra oss fria från varje tanke på vår egen härlighet, all föreställning om vår egen värdighet och all självtillit. Därför uppmanar profeten oss att be, att inte förlita oss på vår egen rättfärdighet utan på Herrens ofantliga barmhärtighet, och att han kan bevilja våra önskningar från kärlek till sig själv, eftersom vi är uppkallade efter hans Namn (Dan 9:18).
 
Denna medvetenhet vi har om vårt egna extrema behov får inte på något sätt avhålla oss från att närma oss Gud. Bönen har inte blivit instiftad för att vi högmodigt ska upphöja oss själva inför Gud, inte heller för att vi ska höja vår värdighet till skyarna, utan så att vi kan medge vår fattigdom, jämrande som barn som berättar för sin far om sina bekymmer. Ett sådant sätt att tänka borde, snarare, vara som en sporre, som driver oss att be än mer.
 
Det är två saker som verkligen borde få oss att be: för det första, Guds undervisning som befaller oss att be; och sedan det löfte med vilket han försäkrar oss om att vi ska få det vi ber om.
 
De som kallar på Gud och ber till honom får stor tröst, för de vet att när de ber så gör de något som behagar honom. Förvissade om detta löfte har de därmed också visshet om att få svar. ”Be, och ni ska få. Sök, och ni ska finna. Bulta, och dörren ska öppnas för er” (Matt 7:7), säger Herren. Och åter, ”Ropa till mig på nödens dag, så ska jag rädda dig, och du ska ära mig." (Ps 50:15).
 
Detta sista stycke pekar på att finns två sorters bön: åkallan (eller begäran) och tacksägelse. I begäran framställer vi inför Gud vad våra hjärtan önskar. I tacksägelse erkänner vi de välsignelser han har givit oss. Och vi måste förvissa oss om att vi ständigt använder dessa båda sorters böner. Detta eftersom vi lider av en sådan fattigdom och nöd att även den bästa av oss hela tiden måste sucka och jämra sig, och kalla på Herren med all ödmjukhet. Å andra sidan, är de frikostiga gåvor som Herren överöser oss i sin godhet är så överflödande att, var än vi ser, så är hans verks under så stora, att vi alltid har skäl att ge lovprisning och tacksägelse.
 
3. Herrens bön
 Vår barmhärtige Far har inte bara befallt oss att be och uppmanat oss att söka honom under alla omständigheter. Eftersom han ser att vi fortfarande inte vet vad vi ska be om och vad vi behöver, så har han även bestämt sig att för hjälpa oss i vår okunnighet och har själv tillhandahållit det vi saknar. Hans godhet ger oss avsevärd styrka och får oss att be som vore det med hans egen mun. Därför kommer vi givetvis inte be honom om något orimligt, konstigt eller opassande.
 
Den bön han har gett och föreskrivit består av sex böner. De första tre handlar främst om Guds ära. När vi ber dem, är Guds ära det enda vi ska ha i åtanke, vi ska inte tänka på vårt eget bästa. De övriga tre bönerna handlar om oss själva och saker vi behöver. Men bönen är ordnad på det sättet, att Guds ära som vi ber om i de första tre bönerna (när vi vänder bort våra tankar från beaktande av vårt eget bästa) för med sig vårt väl i sitt kölvatten. Å andra sidan ber vi i de tre sista bönerna bara för de saker som vi behöver för att förhärliga Gud.
 

VÅR FAR I HIMLEN

 
Den första regeln för all bön är att den måste läggas fram till Gud i Kristi namn, för bön som ges i något annat namn kan inte behaga honom.
 
Genom att kalla Gud vår Far framhåller vi verkligen Kristi namn.
 
Ingen människa i världen är värdig att framställa sig själv inför Gud och träda fram inför hans åsyn. För att rädda oss från den skam som rätteligen skulle varit vår, så gav oss denne gode himmelske Far sin Son Jesus som medlare och förebedjare. Ledda av Jesus, kan vi med frimodighet närma oss honom, helt säkra på att inget som vi ber om i Förebedjarens namn ska nekas oss, för Fadern kan inte neka honom något.
 
Guds tron är inte endast majestätets tron, utan nådens tron. Genom Jesu namn har vi modet att öppet komma inför denna tron, för att både få del av barmhärtighet och finna nåd när vi behöver den.
 
I själva verket är det så att vi precis som vi har budet att åkalla Gud och löftet att alla som gör så ska få svar, också har ett uttryckligt bud att åkalla honom i Kristi namn och ett löfte att vi ska få allt som vi ber om i hans namn (Joh 14:13; 16:23)
 
Till detta läggs att Gud, vår Far, är i himlen. Det är för att rikta uppmärksamhet på hans outtryckliga majestätiska storslagenhet (som vår ande, på grund av dess okunnighet, inte annars kan fatta), för våra ögon känner ingen verklighet vackrare och mer full av storslagenhet än himlen.
 
Uttrycket i himlen förmedlar att Gud är upphöjd, mäktig och bortom fattningsförmågan. Nu när vi hör det, så innebär det, att varje gång Guds namn nämns, så måste vi höja våra tankar högt, så att vi inte tänker oss något köttsligt eller jordiskt om honom, mäter honom med vårt förstånd eller får hans vilja att passa efter våra önskemål.
 

1. LÅT DITT NAMN HÅLLAS HELIGT.

 
Att nämna Gud är den tillbedjan genom vilken människor prisar honom för hans egenskaper, det vill säga hans vishet, godhet, allmakt, rättfärdighet, sanning och barmhärtighet.
 
Vi ber, alltså, hur Guds majestät ska hållas helig på grund av dess egenskaper. Det är förstås inte på grund av att hans majestätiska storhet i sig själv skulle kunna ökas eller minskas. Men alla måste vörda den som helig; den måste erkännas och prisas. Vad än Gud gör, så måste hans handlingar betraktas som härliga, så som de sannerligen är. Så, om Gud straffar så måste han betraktas som rättvis, om han förlåter så måste han betraktas som barmhärtig; om han uppfyller sina löften, måste han betraktas som sanningsenlig. Och med tanke på att hans ära finns liksom ”ingraverad” och skiner överallt, måste hans lovord eka i varje sinne och på varje tunga.
 

2. LÅT DITT VÄLDE KOMMA.

 
Guds herravälde är det att han leder och regerar härskande över sitt eget folk genom sin Helige Ande, för att visa dem rikedomen i hans frikostighet och barmhärtighet i allt de företar sig. Guds herravälde är också det att han kastar de förtappade som är ovilliga att underkasta sig hans herravälde i avgrunden och bringar dem på skam, slår ner deras förbannade arrogans, så att det tydligt visas att ingen makt kan stå emot hans.
 
Vi ber därför att Guds välde ska komma. Genom detta ber vi att Herren varje dag ska mångfaldiga antalet troende som lovsjunger hans härlighet i alla sina gärningar, och att han rikligen ska ösa ur all sin rika tillgång på nådebevis över dem, för att leva i dem och regera över dem in ännu större mått, tills han fullkomligt förenat dem till med själv, så att han fyller dem fullständigt.
 
Vi ber också att Gud, i så hög grad, ska få sitt ljus och sanning att stråla var dag, att Satan, hans lögner, och hans rikes mörker, ska skingras och upphävas.
 
När vi ber på det sättet ”Låt Guds rike komma”, så ber vi, slutligen, om att detta rike slutgiltigt ska föras till fulländning och slutföras; vi ber att hans dom ska uppenbaras – den dag då han ensam ska upphöjas och vara allt i alla, efter att ha samlat sitt eget folk och tagit emot dem in i härligheten, och raserat och besegrat Satans välde.
 

3. LÅT DIN VILJA SKE PÅ JORDEN SOM I HIMLEN.

 
Här ber vi om att Gud ska härska över och styra allt på jorden enligt sin goda vilja, så som han gör i himlen. Vi ber om att han ska styra allting mot den utgång som han anser är bra, genom att göra bruk av alla sina skapelser och underkasta alla viljor i lydnad under honom, precis så som han önskar.
 
Genom att be om detta avsäger vi oss våra egna begär, och lämnar över allt som är oss kärt och viger det åt Herren, och ber honom att han ska styra saker inte enligt våra önskningar, utan så som han väljer och bestämmer.
 
På det sättet ber vi inte bara att han ska göra våra begär resultatlösa och fåfänga när de är emot hans vilja, utan även att han ska skapa nya sinnelag och nya hjärtan i oss, och utrota våra egna sinnelag och hjärtan så att inga begär ska komma upp i oss annat än ett rent bifall till hans vilja.
 
Kort sagt, ber vi om att vi inte vilja något av oss själva, men istället att hans Ande ska vara viljan i oss, och genom vars inspiration vi får lära oss att älska allt som behagar honom, och att hata och avsky allt som misshagar honom.
 

4. GE OSS I DAG VÅRT DAGLIGA BRÖD.

 
Här ber vi, på ett allmänt sätt, om allt som är till hjälp för att uppehålla vår tillvaro i den här världen. Vi ber inte bara om mat och kläder, utan om allt som Gud vet att vi behöver för att äta vårt bröd i lugn och ro.
 
Kort sagt, med denna begäran så anförtror vi oss själva till Herrens försyn och överlämnar oss själva till hans omsorg, för att ge oss mat, sköta om oss och bevara oss. För denne gode Far ringaktar inte ens att ha vår kropp i sin vård och omsorg. På det sättet övar han oss att förlita oss på honom även i små saker, och att förvänta oss allt nödvändigt från honom, till och med till den sista brödsmulan och den sista droppen vatten.
 
Genom att säga, ”Ge oss i dag vårt dagliga bröd”, visar vi att vi ska önska endast det vi behöver från den ena dagen till den andra, säkra på att när vår Far ger oss mat idag, så ska han inte heller svika oss imorgon.
 
Även om vi lever i överflöd idag, så måste vi ändå be om vårt dagliga bröd, och erkänna att inget medel för att uppehålla vår tillvaro har något värde, utom så långt som Herren, med sin välsignelse, gör det fruktbart och välgörande. För vad vi har i våra händer är vårt endast så långt som Gud tillåter oss att använda det från timme till timme, och ger oss någon del i det.
 
Genom att säga vårt dagliga bröd, visar sig Guds generositet ännu mer, genom att göra till vårt det vi inte hade någon rätt att kalla vårt.
 
Slutligen så ber vi att detta bröd ska ges, detta klargör att allt som kommer till oss – även när det tycks som om vi har skaffat det genom vårt eget arbete – är en enkel och fri gåva från Gud.

 
5. OCH FÖRLÅT OSS VÅRA SKULDER,
SÅ SOM VI FÖRLÅTER DEM SOM STÅR I SKULD TILL OSS.

 
Nu ber vi om nåd och att vi ska få förlåtelse av våra synder, för denna syndaförlåtelse är nödvändig för alla människor utan undantag.
 
Och vi kallar våra överträdelser för skulder därför att straffet för dem är en betalning som vi är skyldiga till Gud, och vi kan inte på något sätt betala den skulden om vi inte vore avlösta genom denna syndaförlåtelse, som är en fri benådning beviljad genom hans barmhärtighet.
 
Och vi ber att våra skulder ska förlåtas så som vi förlåter dem som står i skuld till oss, med andra ord, på samma sätt som vi förlåter dem som har skadat oss på något sätt, vare sig vi har blivit skadade genom handlingar eller förolämpade med ord.
 
Det är ingen fråga här om några tillagda villkor, som om vi genom att förlåta andra skulle förtjäna att bli förlåtna av Gud. Det handlar om ett tecken som Gud erbjuder oss. Det ges för att försäkra oss om att Herren helt visst tar emot oss i sin barmhärtighet så som vi är helt säkra i våra samveten om att vara barmhärtiga mot andra, då våra hjärtan är helt och sant renade från allt hat, avundsjuka och hämnd.
 
Omvänt är det så att Gud genom detta tecken utesluter ur hans barnaskara alla de som, genom en benägenhet till hämnd och vägran att förlåta, bär agg till andra djupt rotat i deras hjärtan. Låt inte sådana människor inlåta sig att be till Gud som Far, för detta agg som de hyser mot människor skulle då falla på dem själva.
 

6. OCH FÖR OSS INTE IN I FRESTELSE,
UTAN RÄDDA OSS IFRÅN DEN ONDE.
AMEN.

 
Vi ber inte om att undantas från att uthärda någon frestelse alls. Vårt behov av att väckas upp, stimuleras och skakas om av frestelser är för stort för att undantas från frestelser. Genom att få för mycket lugn och ro blir vi lätt tröga och lata. Herren prövar sina utvalda varje dag, och leder dem genom vanheder, fattigdom, lidande och andra sorters kors.
 
Men vår bön är att Herren ska ge oss, med våra frestelser, en väg ut ur dem, så att vi inte ska bli besegrade och krossade av dem, utan snarare att vi, stärkta genom Gud styrka, kan stå stadiga hela tiden mot de makter som angriper oss.
 
Det finns ännu mer än detta. När vi hålls i Guds trygga förvar och under hans beskydd, blir helgade genom hans Andes nådebevis, och styrs av hans vägledning, kommer vi att förbli oövervinnliga när vi möter djävulen, döden och alla helvetets vapen. Detta är vad det innebär att bli räddade från den onde.
 

***

 
Vi måste nu se hur Herren vill att våra böner ska vägledas av kärlekens regel. Han lär inte att var och en av oss ska be om det som är gott för sig själv utan att tänka på sina medmänniskor, utan Herren lär oss att vara lika angelägna i bön för vår broders bästa som för vårt eget bästa.
 
4. Uthållighet i bön
Slutligen, det är viktigt att vi inte ska ha någon önskan att binda Gud till några särskilda omständigheter, precis som vi lär oss i Herrens bön att inte underkuva honom någon lag eller lägga några villkor på honom.
 
Innan vi själva ber några böner, så ska vi först av allt säga till honom, ”Låt din vilja ske.” Därigenom ställer vi oss redan innan under hans vilja. Det är för att vår vilja – som tyglad och hålls tillbaka som med ett betsel – inte ska ta sig friheten att befalla honom, och ställa honom under sig själv.
 
När våra hjärtan blivit upplärda att lyda honom på det här sättet och vi låter oss styras genom den gudomliga försynens goda vilja, så ska vi enkelt lära oss att vara uthålliga i bönen, vänta på Herren med tålamod, och skjuta upp uppfyllandet av våra önskningar till den stund som bestämts av hans vilja. Vi kommer också att vara säkra på, hur än saker ter sig för oss, att han alltid är närvarande, och att han i den tid han bestämt ska visa oss att hans öron inte varit döva för våra böner, även om det för människor kunder verka som att han kanske hade föraktat dem.
 
Och slutligen, när våra sinnen efter en lång väntan inte kan fatta vad det är för mening med vår bön, och känner inte att det leder till något, så ska vår tro likväl göra oss säkra på vad våra sinnen inte kan ta in – att vi har fått ta emot allt som är nödvändigt för oss. Genom tro ska vi då äga överflöd i brist och tröst i sorg. I själva verket är det så att även om vi måste leva utan allt, så ska Gud aldrig överge oss, för han kan inte svika dem som är hans, deras förväntan och tålamod. Han, i sig själv, ska stå istället för allt, för han innefattar i sig själv allt som är gott – en sanning som han ska uppenbara fullt och helt i framtiden.

Copyright Stuart Olyott
Originally published in English under the title Truth for All Time
By Banner of Truth Trust, Edinburgh EH12 6EL, U K
All rights reserved.
Used by permission through the arrangement of The Banner of Truth Trust

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln