Martin Luther del 3 Hans frälsning

Av David Whitworth


1513 började en ny fas i Martin Luthers liv. Det var ett steg utstakat av Gud. Han hade nu lärostolen i bibelteologi på Wittenberg Universitetet. Den 1 augusti satte Luther igång med sina föreläsningar över Psaltaren. På hösten 1515 föreläste han över Romarbrevet och under 1516 och 1517 undervisade han över Galaterbrevet.
 
Den stigande floden av frågor
Dessa studier blev till Luther vad Damaskusvägen blev för Paulus. Psalm 22:1 var ett av Kristi ord på korset som träffade honom rakt in i hjärtat: "Min Gud, Min Gud, varför har du övergivet mig?". Frågor som uppstod under Luthers meditation över versen var: Vad betyder dessa ord? Varför hade Kristus hamnat i denna situation och hur kunde han då ha gripits av en sådan känsla av övergivenhet?
 
Vad betyder dessa ord?
Luther kände igen sig i Kristi övergivenhet, och förnimmelsen av främlingskap till en Helig Gud. I Getsemane svettades Kristus blod som han inte gjorde på korset. Kristi nedstigande till helvetet var ingen annat än känslan av att vara förkastad av Gud och människor.
 
Varför hade Kristus kommit i denna förtvivlan och ängslan?
Luther visste varför han själv hade upplevt det. Det var uteslutande känslan av sin syndfulla och fördärvade natur inför en helig och rättfärdig Gud och hans oförmåga att kunna prestera egen rättfärdighet. Kristus på korset uppfyllde lagens krav på döden och rättfärdigheten för att tillfredsställa Guds rättfärdighet. Det var känslan av syndens överväldigande vikt som vägde ofantligt tungt på Kristus och detta orsakade förtvivlan och ängslan inför sin korsfästelse.
 
Hur kunde Kristus då ha gripits av en känsla av övergivenhet?
Svaret måste ligga i att Han tog på sig vår synd. Han som var utan synd blev för vår skuld till synd. Han vände Guds vrede från oss till sig själv. Kristus var en sann människa och blev ett med oss i vårt främlingskap.
 
En förändrad gudsbild
Från detta ögonblick förändrades Luthers gudsbild. Vredens Gud blev nådens Gud, vrede och kärlek mötte varandra på korset.
 
För Luther var Guds rättfärdighet inte längre en förskräckelse. I hans studier i Romarbrevet och Galaterbrevet fick han brottas med nyanserna i Paulus grekiska och fann en lösning.
 
"I Paulusbreven har ordet dikaiosyne två betydelser, som i svenskan återges med "rättfärdighet" respektive "rättfärdiggörelse". Det förra avser en strikt tillämpning av lagen, som när domaren avkunnar den rättvisa domen. Rättfärdiggörelse däremot talar man om när domaren avstår från att döma, frigiver fången på heders ord, hyser förtroende och personligt intresse för honom och därigenom får honom att börja ett nytt liv, varigenom rättvisan bättre betjänas än om det insisterat på att skulden skulle betalas till sista öret" (Luther mannen som blev en epok av Roland H. Bainton).
 
Frälsningen
Luthers undervisningen på universitetet över Psaltaren övergick 1516 till en utläggning av Romarbrevet. Det var under begrundande av detta brev som Sanningens ljus lyste upp i hans hjärta och det var som att tända ett ljus i ett kolsvart rum. Då han en dag kom till brevets sjuttonde vers i första kapitlet: "Den rättfärdige skall leva av tro" kom detta som en blixt från klarblå himmel och det var som salva för hans plågade själ. Från att försöka förtjäna rättfärdighet till att bli förklarad rättfärdig och tjäna rättfärdighet genom tro var ett stort steg i hans liv som vi inte kan föreställa oss.
 
Han hade bävat och hatat Gud för att han aldrig hade kunnat uppfylla Guds krav på rättfärdighet. Detta vändes när nu Luther förstod att det var Kristi rättfärdighet som tillräknades honom utan någon prestige, det är en gåva. Hans hat förvandlades till kärlek och hans bävan till vördnad och tillbedjan.
 
Vi få ge ordet till Luther:
"Jag var gripen av en längtan efter att förstå Paulus' brev till romarna och intet hindrade mig utom uttrycket "Guds rättfärdighet", vilket jag hade lärt mig ... förstå som den rättfärdighet genom vilken Gud är rättfärdig och rättvist straffar de orättfärdiga. Min belägenhet var denna: fastän jag var en god munk, stod jag inför Gud som en syndare med dåligt samvete och jag trodde inte alls på att mina förtjänster skulle blidka honom. Därför älskade jag inte en rättvist och vred Gud, utan snarare hatade jag och vände mig emot Honom. Men jag fortsatte envist med att grubbla på detta uttryck och närde en brinnande önskan att få veta vad han menade.
 
Natt och dag grubblade jag tills jag fann sambandet mellan Guds rättfärdighet och uttrycket "den rättfärdige skall leva av tro". Då förstod jag att Guds rättfärdighet är den rättfärdighet genom vilken Gud av nåd och ren barmhärtighet rättfärdiggör oss genom tron ... efter detta kände jag mig vara född på nytt och att ha vandrat genom öppnar dörrar in i paradiset. Hela Skriften fick en ny mening...och medan "Guds rättfärdighet" tidigare hade fyllt mig med hat, så ingav mig nu detta underbara ord kärlek. Detta ställe hos Paulus blev för mig paradisets port ..."(egen kursivering).
 
Luthers nya insikter omfattade redan vad som blev kärnan i hans senare, fullt utbildade teologi.
 
Predikokallelsen
Johann Staupitz, som var det redskap som Gud i sin försyn tog i akt för att utveckla Luthers fördolda anlag och kraft, kallade nu Luther till att predika i Augustinerkyrkan i Wittenberg. Luther vägrade och "hittade på hundra skäl för att slippa ifrån det ansvarsfulla uppdraget" Men Staupitz stod på sig och Luther gav efter.
 
Staupitz drag var för Luther inkörsporten till en av kyrkohistoriens största epokgörande företeelse-Reformationen. Guds förberedelse av sin tjänare för hans uppgift var nu komplett och nu var det dags för Luther att träda fram enligt Guds försyn .

Etiketter: reformationen

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln