George Whitefield och den evangeliska förnyelsen

Av David Whitworth

I dessa bloggar har vi varit på en väckelseresa. Färden började i Sverige, fortsatte till Schweiz och sen över Atlanten till USA. På resan har vi träffat många människor och sett hur Gud i väckelsen frälste massvis med människor från alla samhällsskikt.

Vår resa fortsätter nu tillbaka över Atlanten till Storbritannien men också en resa tillbaka i tiden till 1700-talet.

1700-talets första del var ett andligt och moraliskt virrvarr i både USA och Storbritannien. Oxfordhistorikern John Walsh skrev om vad som kännetecknade tidsåldern:

  • Ett påtagligt förfall av pastorernas bibliska auktoritet.
  • Rationalismens tillväxt och massiva angrepp på de kristnas uppenbarelsetro.
  • Tillväxt av materiell välgång och lyx.
  • De ungas lättsinnighet och likgiltighet inför andliga ting.
  • En känsla av andlig kraftlöshet bland de gudfruktiga.

Benjamin Keach beskrev tidevarvet så här: "Har det någonsin varit en tid då svordom, hädelse, otukt, fylleri, frossande, självupptagenhet och begär varit värre än nu?"

De anglikanska biskoparna var först och främst politiker och utförde sina kyrkliga ämbeten när tiden tillät. Prästerna var inte heller bättre, de var upptagna med filosofi, rävjakt, politik och superi m.m.

Ett kunnigt vittne från den tiden beklagade att evangeliets förnämliga läror sällan blev predikade. Läror om Kristi korsfästelse som det enda hoppet för fallna människor, frälsningen genom hans försonande blod och helgelse genom Anden ansågs som gammalmodiga. Det kristna livet förklarades som ett moraliskt liv uppnått genom goda gärningar.

Det var mot denna bakgrund som George Whitefield gjorde sin entré och blev en centralfigur i väckelsen. Han blev en av väckelsehistoriens mest hedrade människor. Han upplyste mörkret med budskapet om pånyttfödelsen och rättfärdiggörelsen allena, han införde hoppet i en dyster omgivning.

Whitefield föddes i Gloucester i England 1714. Hans pappa ägde det finaste hotellet i staden men han dog redan när George var två år gammal och det blev då hans mamma som ensam uppfostrade honom. Hans skolgång var inte någonting märkvärdigt och han var ämnad till att arbeta på hotellet, men hans mamma hade större planer för honom. Genom hans moders envishet och hennes generösa vänner, som betalade Georges utbildning, kunde han 1732 börja livet som student på Oxford University.

Följande år träffade han bröderna Wesley. De hade grundat ett sällskap som är välkänt i historien som "heliga klubben". Klubben bestod av tio eller flera studenter vars syfte var att utöva religiösa gärningar som att be, fasta och avstå från vad de ansåg som världsliga nöjen. George gick med i klubben men dessa religiösa aktiviteter gav honom dock ingen frid med Gud.

Whitefield frälstes 1735, 21 år gammal. Han fick en bok av Charles Wesley med titeln The Life of God in the Soul of Man skriven av puritanen Henry Scougal. Enligt sitt eget vittnesbörd var det en bok som skakade om honom. Han konfronterades med att egenrättfärdighet inte räcker till frälsning och att det bara är pånyttfödelse som räknas inför Gud. Ändå försökte han prestera frälsningen. George kämpade ivrigt med att bli frälst och gick på asketismens extrema stig men förgäves. Till sist när alla hans resurser hade tagit slut steg Gud in och frälste honom. I den stunden fylldes hans själ med obeskrivlig himmelsk glädje.

Whitefield var snabb att komma igång och predika, men den anglikanska kyrkan förbjöd honom för att han betonade pånyttfödelsens nödvändighet och inte gärningar för att bli frälst. Det var inget problem för honom! Lördagen 17 februari 1739 predikade han för första gången under bar himmel. Han predikade för en grupp kolgruvarbetare i Kingswood, ett kolgruveområde i utkanten av Bristol. Arbetarna med sina familjer levde i yttersta fattigdom och förnedring, de slösade sina liv i superi och våld. Det var vändpunkten inte bara för honom utan också för kyrkans historia. Whitefield trivdes med att predika utomhus och skulle så småningom predika på ängar, kyrkogårdar, fabriker, fartyg och pubar m.m. Han tog tillvara varje tillfälle att vittna om sin tro privat så väl som offentligt.

Det första friluftsmötet drog 200 människor och inom loppet av sex veckor predikade han flera gånger i veckan och ibland inför tusentals människor. På mötet i Kingswood fick en stor skara kolgruvarbetare en djup övertygelse om sin syndfullhet. Bevisen på detta var de vita rännorna av tårar som rann nerför deras kolsvarta kinder. Arbetarnas liv förändrades genomgående efter omvändelsen och trosögonblicket.

Väckelsen hade slagit rot i England! I denna väckelse med sina sammangående strömmar i Wales, Skottland och USA var det Whitefield som gick i spetsen. Arnold Dallimore räknade ut att George predikade ca 18000 predikningar till folksamlingar som ibland bestod av omkring 10000 till 15000 människor. Han predikade över 34 år mellan hans frälsning och bortgång. Han besökte Wales regelbundet, Irland två gånger, Skottland 14 gånger och korsade Atlanten 13 gånger.

Whitefield kom inte undan kritik för hans betoning på nödvändigheten av pånyttfödelsen och Andens verk i människors hjärtan. Kritikerna ansåg det som fanatism. Vi får inte romantisera kyrkohistoriens stora människor och sätta upp dem på piedestal för de hade sina skavanker som oss alla. Så var också fallet med Whitefield som bidrog till kritiken mot honom genom sitt utspel om att frälsningsvisshet tillhör den frälsande trons väsen. Påståendet kom på hans andra predikotur i USA. Senare ångrade han sig och erkände att han hade varit ovis och förhastad. Enligt honom själv talade och skrev han ofta "i sin egen ande när han trodde att den helige Ande var med honom i tal och skrift".

I väckelsens tidigare skede drog han till sig anklagelser om fanatism för att han predikade utomhus men han tillbakavisade kritiken genom att hänvisa till Paulus i Apostlagärningarna. "Var inte Paulus", frågade Whitefield, "beredd att predika där tillfälle uppstod och inget fick stå i vägen för honom från att vinna hedningarna till frälsning?" Det var samma sorts glöd som blev Whitefields drivkraft i hans oavlåtliga resande över land och hav för att vinna människors frälsning.

Etiketter: väckelse

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln