2019

Av David Whitworth

Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning


Den avgörande frågan för oss i helgelsen är var har vi vår skatt? Herrens ord är genomträngande i frågan: ’Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara’ (Matt 6:21). Ordet skatt i sin ursprungliga form är ett ställe där något förvaras, samlas eller sparas i en skattkista eller i ett förråd. Sammanhanget i Matt 6 betyder att vår skatt (ägodelar) finns i det som hjärtat är helt upptaget av. Utfallet är: ’Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen’ (Matt 12:34). Sport, hobby och mycket annat kan också fylla våra hjärtan Det finns inte något utrymme för neutralitet i frågan. Har vi vår skatt i himmelen då tänker vi på det är som där ovan och inte på det som är på jorden (Kol 3:2).

En längtan efter att vara helig är bevis på att Gud genom helige Anden är verksam i oss. Paulus säger i Fil 2:12-13:’så arbeta med fruktan och bävan på er frälsning…, Ty Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske’. Versen är kärnpunkten i helgelsen och innehåller två moment, nämligen, aktiv och passiv. Vi återkommer till dessa verser lite senare.

Vi är nya människor i Kristus med nya naturer men ändå har vi spår av synd kvar i oss som vi tampas med. Vi är pånyttfödda men ändå har vi inte nått fullkomlighet. Vi upplever högmod, avundsjuka, själviskhet och sexuella lustar osv. Varje kristen har ett problem med återstående synd och vill veta hur man kan besegra den. Alltså den bibliska läran om fortlöpande helgelse är svaret.

Det är den helige Andens ämbete att verkställa helgelse i oss: ’Ni är av Gud, Fadern, förutbestämda till att helgas genom Anden’ ( 1 Pet 1:2). Detta sker eftersom Anden bor i oss: ’Vet ni inte att ni är ett Guds tempel och att Guds Ande bor i er? (1 Kor 3:16). Längtan efter helgelsen kommer som en följd av att förstå Guds helighet och vår synd. En medvetenhet om synd växer i oss från den första dagen vi frälstes. Anden, eftersom Han är helig, visar oss våra synder stegvis. Synder som jag för ett halvt sekel sen inte tänkte på kommer fram i ljuset genom Andens upplysning i en växande medvetenhet om Guds helighet. Alltså har vi alla omedvetna synder att tampas med som Gud stegvis visar oss.

Helgelsen är ett verk som berör hela människan - hennes förstånd, känslor och viljan som sätta henne i stånd med helighet. Verket börjar alltid med förståndet som förvandlas genom förnyelsen (Rom 12:2). Förståndet är som ett slagfält där sammandrabbningen är antingen vunnen eller förlorad, där förståndet antingen förvandlas eller förvrängs och som påverkar känslorna och viljan.

Helgelsens medel
Frågan är vad är medlet som Anden brukar i helgelsen? Bön och Ordet är svaret. Herrens bön för sina lärjungar och för oss är ’Helga dem i sanningen, ditt Ord är sanning’ (Joh 17:17) som kan anknytas till Rom 12:2.Det är Anden som genom Bibeln helgar och förvandlar oss. Det finns inte någon genväg till helighet. Det kräver att vi begrundar och genomtränger Ordets läror och att oupphörligt genomdränka vårt förstånd och förvara Ordets läror i minnet. Hur kan vi ha höga förväntningar om att Kristi avbild bli återställd i oss om vi knappt läser Bibeln? Den är den enda källan som visar oss vad helighet är och därför är en intim gemenskap med Kristus genom Ordet den enda vägen framåt.
 
Utan bön är det föregående utan inverkan. För att förstå sanningen behöver vi Anden att upplysa oss i vårt förstånd eftersom Han är sanningens Ande: ’Men när han kommer, sanningens Ande, då skall han föra er in i hela sanningen’ (Joh 16:13), Paulus bön för Efesierna var ’Jag ber att vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Fader, skall ge er vishetens och uppenbarelsens Ande, så att ni får en rätt kunskap om honom’ (Ef 1:17). Intim gemenskap med vår Herre i bön är lika viktig som gemenskap med Honom i Ordet. Ståndaktighet i bön är förutsättningen för framsteg i helgelse och att återgå till Gud gång efter annan med samma bön om helgelse. Vi måste gå till Honom i tro och övertygelse om att vi får svar och då kommer våra förväntningar att inträffa. Det vi strävar efter i bön och i Ordet uppenbarar vem och vad vi är.

Det finns två moment i fortlöpande helgelse, nämligen, aktiv och passiv och både delarna har sina källor i Guds verk i oss. Anden aktiverar en längtan i oss efter att vara heliga ’ske din vilja’ kommer som en konsekvens av Andens verk och är helgelsens natur. Eftersom ’det är Guds vilja att ni helgas’(1 Tess 4:3) gäller det för oss att kuva våra viljor under Hans vilja. De troendes helighet knyts alltid till lydnadens mått. När den troendes vilja sammansmälts med Guds vilja blir gensvaret: ’Herre om det är din vilja att jag skall vara helig gör mig då helig i kropp, själ och ande. Tygla alla mina synder och bryt kraften i köttets begär. För alla mina tankar, känslor och ord till lydnad under din vilja’. För att nå ett sådant tillstånd behövs fullständig ödmjukhet.

Ödmjukheten krävs för att vi är involverade i krigsföring mot världen, köttet och djävulen. Att försöka kriga i egen kraft är dömd till misslyckande. Därför vägleder Paulus oss i detta i Ef 6:10-18. Kriget är andligt så vår vapenrustning är andlig. Förutsättningen är att vi är ’starka i Herren och hans väldiga kraft (vers 10) eftersom satan är starkare än vi (vers 12). Det behövs vapenrustningens alla delar för att ’står emot djävulens listiga angrepp’ (vers 11). Sedan han har beskrivit fienderna (vers 12) visa han oss hur vi klär oss i vapenrustningens alla delar (vers 13-17) innan han avslutar med uppmaningen till bön (vers 18).

Aktiv helgelse
Nya testamentet är fullt av uppmaningar till oss att sträva efter helgelse: ’Då vi alltså har dessa löften, mina älskade, så låt oss rena oss från all besmittelse från kött och ande och i gudsfruktan fullborda vår helgelse’ (2 Kor 7:1). Paulus uppmaningar är nyanserade som i Kol 3:2 ’Tänk på det som är där ovan, inte på det som är på jorden’ och fortsätter i vers 5: ’Döda därför era begär som hör jorden till’. Vad tänkte Paulus på med sin uppmaning att tänka på det som är där ovan? Han lämnar oss inte till att försöka lista ut svaret, han lämnar aldrig något åt slumpen. Svaret hittas i Fil 4:8, ’allt som är sant och värdigt, rätt och rent, allt som är värt att älska och uppskatta, ja, allt som kallas dygd och förtjänar beröm, tänk på allt sådant’.

Romarbrevet 6 är ett kapitel fullt med praktisk undervisning om aktiv helgelse. Vi är förenade med Kristus i Hans död och uppståndelse (vers 5) som betyder att den gamla människan är korsfäst med Kristus och är död och vi är nya människor i Honom. Synd har inte längre någon makt över oss (vers 5-8). En full medvetenhet och insyn av detta är av yttersta vikt för att vi kan göra framsteg i helgelse och bli Kristus lika.
 
Paulus följer upp vårt tillstånd i Kristus med att visa oss den praktiska handlingen i aktiv helgelses väg fram. Om synd inte längre har makt i oss då behöver vi inte längre ställa våra lemmar (ögon, öron, mun, armar, händer, ben och fötter) i orättfärdighetens tjänst. Då vi inte är längre slavar under synd är vi nu fria för att ställa våra lemmar i rättfärdighetens slavtjänst till helgelse. Om vi är Guds slavar då blir frukten att vi helgas och till slut får evigt liv (vers 12-23).

Allt detta är bara en liten bråkdel av Nya testamentes undervisning i aktiv helgelse lära. Vill vi veta Guds vilja för oss? Det har vi här i helgelsens första del ’så arbeta med fruktan och bävan på er frälsning.’

Nästa blogg kommer att fokusera på passiv helgelse ’Ty Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske.’

Läs hela inlägget »
Etiketter: helgelse

Thinking Theologically
Eric D. Barreto, red
Fortress Press, 2015
 
Hur gör man när unga människor kommer till en teologisk högskola med en massa kristna fördomar som de fått ifrån de levande församlingsgemenskaper som format deras tro och bekräftat deras kallelse till tjänst? Ja, man har en kurs som avprogrammerar och förbereder för ett nytt spännande och progressivt tänkande grundat på vänsterideologi. Det är svårt att se annat än att det är så den här boken kommit till.
 
Alltså, kontrasten mellan att göra slutkorrekturen av en rätt så konservativ baptistkatekes och så ta en paus en lördag förmiddag med denna bok. Å ena sidan bibelförankrad teologi som är i harmoni med den historiska kyrkans tro och liv, å andra sidan en bok för färska teologistudenter som ifrågasätter allt det.
 
Nu har jag själv läst en kurs i Nya Testamentet för Eric D. Barreto och uppskattar honom som lärare, grips av hans vilja att förmedla en kristen teologi som gör världen till en bättre plats. Och ja, visst behöver vi göra upp med en del torra traditioner, sociala orättvisor och förtryckande strukturer. Men, som helhet så får den här boken mig att fundera över framtiden för det man kan kalla den protestantiska mittfåran.
 
Kanske är det ingen slump att det är progressiva och rätt-tänkande Equmeniakyrkans ledare som uttalar sig i tidningarna om det allvarliga läget med medlemstappet medan Daniel Alm som leder den otidsenligt konservativa pingströrelsen mest går på om hur Sverige ska förändras genom tungotal och kärleksfull omsorg och i det tycks få rätt så många med sig.
 
Och mitt i allt så växer några nya baptistförsamlingar fram i Sverige, församlingar som står fast vid klassisk kristen tro förklarad in i en senmodern och multikulturell samtid. Jag hör deras röster, ber med dem och gläds …

Läs hela inlägget »

According to Plan
Av Graeme Goldsworthy
IVP Academic, 2002
 
I äldre tider var man ofta bättre på att tolka ett bibelstycke i ljuset av den stora berättelsen, Jesus stora räddningsplan, Guds hela plan för skapelsen. Goldsworthy visar hur detta sätt at läsa och förkunna Bibeln är fullkomligt relevant också idag och tar med oss på en genomgång av Bibelns huvudtema. På ett mycket fint sätt får vi se hur Gamla och Nya testamentet hänger ihop i den stora berättelsen om Jesus.

Läs hela inlägget »

av David Whitworth
 

Helge dem i sanningen, ditt ord är sanning


Läran om helgelse och helighet är kronan på Guds frälsningsverk i de troende. Denna blogg handlar om helgelsens förutsättningar.
 
Jag kommer inte att skriva om läran som en teoretiker utan någon som har ett halvt sekels erfarenhet både kunskapsmässigt och praktiskt. Fortlöpande helgelse är för mig ett kärt ämne som ligger mig varmt om hjärtat och jag hoppas att ni blir gripna av detta också. Jag lägger inte beslag på att vara expert. Det har varit och är ibland smärtsamt eftersom antingen världen, köttet och djävulen har fått övertaget. Varför betyder detta så mycket för mig? Kort och gott eftersom jag kontinuerligt omformas och förvandlas till Kristi avbild. Alltså till en sann ädel människa som är Guds vilja och verk i mig och i alla troende. Men det stannar inte upp med mig själv, utan att mina ständiga böner för familjemedlemmar och vänner som är frälsta är att Gud också helgar dem. Om Herren ber för min och mina syskons helgelse i Kristus så är det med glädje och kärlek jag ber för deras helgelse. Om jag blir tillfrågad av andra om vad de skall be för är svaret alltid detsamma-min helgelse, eftersom allt annat ställs under detta underbara verk i mig.
 
Det är på modet att tala om flygskam och klädskam men den största skammen är syndens skam. Sådan skam upplevde Jesaja efter han fick en förkrossande vision om Guds helighet som väckte en medvetenhet om hans syndfullhet: ”Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar och jag bor ibland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, Herren Sebaot”. (Jes 6:5). Utan en medvetenhet om synd och allt som det innebär kommer vi aldrig ha en längtan till att helgas.
 
Guds härlighet
Helgelsens nödvändighet i de troendes liv vilar på Guds helighet. Det är Guds fullständiga renhet som står i centrum. Han kan inte annat än att avsky synd och straffa den och kan inte ha någon beröring vid den. Guds helighet lyser klaraste på Jesu Kristi korsfästelse. Hans renhet och rätt åskådliggörs, Kristus i sin person bar vår synds skuld och straff och uppfyllde lagens krav på död och rättfärdighet och stillade sin Faders vrede på oss som vår ställföreträdare. Så nu ’Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet’ (1 Joh 1:9). Förlåtelse gottgör Guds rättfärdighet och rengöring gottgör Hans helighet. Det är Hans blodsutgjutelse på korset som renar oss från våra synder. (1 Joh 1:7, Upp 1:5).

Guds helighet, som uppenbarades på korset, ledde Paulus till att beskriva evangeliet i följande ord: ’Ty den här tidsålderns gud har förblindat de otroendes sinnen, så att de inte ser ljuset som strålar ut från evangeliet om Kristi härlighet - han som är Guds avbild’ (2 Kor 4:4). ’Detta enligt det evangelium om den välsignade Gudens härlighet’(1 Tim 1:11). Därför handla evangeliet först och främst om Guds och Kristi härlighet, detta är den goda nyheten. Den kan uttryckas så att härlighetens evangelium är evangeliets härlighet.

Ut ur korsets härlighet och helt på grund av det börjar Guds verk i oss. Hans frälsande nåds syfte är att gör oss heliga. Jag hör och läser anklagelsen ibland att utkorelsens lära gör Gud godtycklig och att Han frälser på måfå men den är en grov anklagelse som saknar grund. Paulus ger klart besked om utkorelsens syfte: ’liksom han innan världens grund blev lagd har utvalt oss i honom, (Kristus), för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför honom’. (Ef 1:4). Heligheten måste ha ett mönster för att det skall betyda någonting. Detta mönster är inte mindre än Gud själv: ”Ni skall vara heliga, ty jag är helig”(1 Pet 1:16). De flesta kommentatorer säger att det är en befallning men jag tror att det innehåller både befallningen och löftet som kommer att bli uppenbar.

Vår härlighet
I den första bloggen om helgelsen citerade jag Rom 3:23: ’Alla har syndat och saknar härligheten från Gud.’ Guds härlighet fattas hos oss, det är något som vi har ett stort behov av. Guds härlighet är Hans helighet: ’Vem är som du, härlig i helighet, (2 Mose 15:11). Så vad menar Paulus med att vi saknar Gods härlighet? Sättet att svara på frågan är att se vad andra verser har att säga om härligheten. I Romarbrevet 2:7: ’evigt liv åt dem som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och odödlighet,’ och i vers 10: ’men härlighet, ära och frid över var och en som gör det goda, främst över juden och även över greken,’ vidare i 5:1,2: ’Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. Genom honom har vi också tillträde till den nåd som vi nu står i, och vi jublar i hoppet om Guds härlighet’. Vi fortsätter i kapitel 8 som innehåller ett antal verser, vers 18: ’Jag hävdar att den är tidens lidande väger lätt i jämförelse med den härligheten som kommer att uppenbaras och bli vår’, i vers 30: ’Och dem som han har förutbestämt har han också kallat. Och dem som han har kallat har han också förklarat rättfärdiga. Och dem som han har förklarat rättfärdiga har han också förhärligat’.

Låt oss då fortsätta i 2 Kor 3:18: ’Och vi alla som med avtäckt ansikte skådar Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom herren, Anden’. Vad menar Paulus med alla dessa verser? Han är inte färdig än. I 2 Kor 4:6: ’Ty Gud som sade: ”ljus skall lysa fram ur mörkret”, han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken’. Vidare i 4:17: ’Ty vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet’. Vår Herre uttryckte det så här i Joh 17:22: ’Och den härlighet som du har gett mig har jag gett dem’.

Jag har citerat många verser men varför? Jo för att vi skall förstå vidden och tyngden av denna överväldigande bibliska lära. Men vad betyder alla dessa verser? Enligt D. Martyn Lloyd-Jones betyder det att åskåda Guds härlighet och glädja sig åt det. ’Ty Gud som sade: ”Ljus skall lysa fram ur mörkret”, han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan’. Varför? ’För att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken’. Han, (Lloyd-Jones), fortsätter att förklara att en kristen är en människa som har fått ta emot en uppenbarelse om Guds härlighet. Hon vet någonting om Guds härlighet och gläds åt det. Det är allting för henne och det är störst av allt.

Han förklarar vidare att vi inte bara åskådar Guds härlighet som dessa verser påstår utan också att vi är delaktiga i den. I 2 Pet 1:4 påminner Peter oss om att vi få del av gudomlig natur: ’Genom dem har han gett oss sina dyrbara och mycket stora löften, för att ni i kraft av dem skall få del av gudomlig natur’. Vad vidrig synd är, det berövar oss Guds härlighet men tack Gud för att han återställer den saknade härligheten i oss. Finns det nu en längtan i oss att återspegla Guds härlighet i våra liv?

Nästa gång fortsätter vi att utveckla denna underbara lära.

Läs hela inlägget »
Etiketter: helgelse

av David Whitworth


Helga dem i sanning, ditt ord är sanning


Vår tidsålders postmodernism särpräglas av en otrolig längtan efter att förverkliga sig själv, ’reinvent yourself’, drömma drömmen och leva ut den. Man kan vara allt man vill, det enda som behövs är att du tror på dig själv. Alla vill leva längre men ingen vill bli äldre. Allt detta är den moderna människans identitetskris som hon på alla möjliga sätt försöker rädda sig ur genom att sträva efter en egen identitet. Författaren till Predikarens bok ville också skapa egen identitet och han sparade inte på varken kraft eller medel i sitt sökande i alla livets områden för att skaffa sin identitet. Det bevisade sig vara fruktlöst och slutsatsen talar sitt eget språk: Allt är ju förgängligt och ett jagande efter vind (Pred 2:17)

För de troende är vår identitet förknippat till vad vi är i Kristus och vad Kristus åstadkommer i oss. Helgelseläran lär ut dessa två aspekter och vad de medför.

Helgelse lär oss att vi är helgade och att vi helgas. Liksom vår kallelse, pånyttfödelse, rättfärdiggörelse och adoption eller barnaskap är Guds verk och en engångsföreteelse så är också vår helgelse. Vi är helgade, som är definitivt i sin natur och därför slutgiltig och kan inte upprepas. En stor del av NT:s lära i detta avseende kommer under kategori definitiv helgelse. Mer om det senare.

Vi helgas och det är fortlöpande. Hjärtat, förståndet, viljan och vårt beteende är format allt mera efter Guds vilja och Kristi avbild och är inte fullbordat i detta liv. Kroppens uppståndelse kommer likaså att bli lik Kristi förhärligade kropp. Det är också bibliskt att tillämpa termen ’helgelse’ till denna utveckling i likformighet och förvandling.

Definitiv Helgelse
Paulus ger utryck för denna slags helgelse i 1Kor1:2: till Guds församling i Korint, de som helgats i Kristus Jesus, de kallade och heliga. Förresten, det är intressant om vi är helgade i Kristus så är vi förklarade som de heliga. Den kyrkliga hierarkin har inte någon befogenhet att välja ut och tilldela titeln ’den heliga’ på människor. Senare i samma brev påminner Paulus de kristna i Korint om att de har tvättats rena, blivit helgade och förklarade rättfärdiga (1Kor 6:11). Det är uppenbart att Paulus sätter de kristnas helgelse i samma kategori med sina verkställande kallelser, med sina identiteter som de heliga samt med pånyttfödelse och rättfärdiggörelse.

Uttrycket ’de helgade’ framtonar Paulus i Apostlagärningar 20:32 i sitt avskedstal till de äldste från Efesus: Och nu överlämnar jag er åt Gud och hans nåderika ord, som har makt att uppbygga er och ge åt er arvslotten bland alla dem som blivit helgade. (se också 26:18).

Det är inte bara Paulus som ger uttryck för definitiv helgelse utan också Hebréerbrevets författare i 10:10: Och i kraft av denna vilja är vi helgade genom att Jesu Kristi kropp blev offrad en gång för alla. Och vidare i vers 14: Genom ett enda offer har han för alla tider gjort dem som helgas fullkomliga. Petrus säger också samma sak: Ni är av Gud, Fadern, förutbestämda till att helgas genom Anden, så att ni lyder och blir bestänkta med Jesu Kristi blod. (1Pet 1:2).

Definitiv helgelse är uppenbarligen en bestämd handling i början av det nya andliga livet och därför oåterkalleligt. Det är också någonting som kännetecknar Guds folks identitet.

Frågan är då vad är denna helgelse? Det mest lärorika bibelstycke är i Rom 6. Paulus börjar kapitlet med en fråga: Vad skall vi nu säga? Skall vi fortsätta att synda för att nåden skall bli större? I samma brev från 3:21 till kapitel 6 har Paulus utvecklat rättfärdiggörelsen och rättfärdighetens läror. I det sjätte kapitel förställer han sig att dessa kristna i Rom kan dra slutsatsen att de kan leva hur de vill eftersom de är rättfärdiggjorde genom Guds nåd. I vers 2 slår han bort tanken: Nej, visst inte! Ni behöver inte ens tänka på det, bort med tanken!

I fortsättningen på Rom 6:2 fråga då Paulus: Vi som har dött bort från synden, hur skulle vi kunna fortsätta att leva i den? Han poängtera flera gånger i samma kapitel att eftersom vi har dött bort från synden är syndens makt bruten över oss. Vi är inte längre slavar under synden (v 6), Ty den som är död är friad från synd (v 7), Ni är döda från synd (v 11), Synden skall därför inte härska i er dödliga kropp, så att ni lyder dess begär (v 12), Ni som var döda men nu lever (v 13), Synden skall inte vara herre över er (v 14).

När en människa dör är hon inte längre aktiv i sfären som hon hade referens till. Hennes koppling med denna sfär är upplöst. Hon har inte någon beröring med dem som lever i denna krets och heller inte de med henne. Den människan som lever i syndens sfär under syndens makt och umgänge lever efter denna sfär i hela hennes tänkande och aktivitet.

En människa som har dött till synd lever inte längre i syndens sfär. Då förhållandet är brutet har hon blivit överförd till en annan sfär. Det är den radikala klyvningen som Paulus syftar på i Rom 6. Detta är grunden på vars de troendes hela uppfattning om sitt liv vilar på. Det finns en definitiv oåterkallelig brytning med syndens och dödens välde.

Grunden för de troendes definitiva helgelse finns i hennes verklighetsförankrade andliga enhet med Kristus i hans död, begravning och uppståndelse. Rom 6:4: Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från det döda genom Faderns härlighet. Syndens makt är bruten och Paulus utvecklar detta tema vidare till v 14 och också i Gal 2:19-20:. Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte länge jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig. Den gamla människan är korsfäst och synd skall inte längre härska över oss.

En fot i mörkret och en i ljuset?
Vi är nu nya människor i Kristus eftersom vi uppstod med honom. Det gamla är borta den nya är här. Vi rör oss inte längre i mörkrets välde utan vi tillhör ljusets rike och av Gud överförd till Hans eget rike: Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike (Kol 1:13). Petrus har samma insikt som Paulus men utrycker det på annat sätt: Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.(1Pet 2:9). Vårt tillstånd är nu detta att vi lever för Gud i Jesus Kristus. Gud ser oss i Kristus på korset Han förklarar oss helgade och heliga. Detta tillstånd är det troendes identitet och hur vi skall se på oss själva.

Döden och uppståndelsen är det centrala i hela försoningens utformning och även det centrala genom vilken helgelsen är formad i de troendes hjärtan och liv.

Definitiv helgelselära betyder inte på något sätt att en troende förvärvar ett syndfritt tillstånd i frälsningens ögonblick, det skulle då utesluta progressiv eller fortlöpande helgelse.

Vad det betyder är att i frälsningens ögonblick är varje troende genom sin enhet med Kristus ögonblickligen räknad helig (’Saint’). Ett nytt förhållande skapas genom vilken syndens slaveri är bruten och vi blir Guds och Kristi tjänare till rättfärdighet. Vi troende skall med allvar ta vara på vårt förhållande i Kristus och den radikala brytningen med synd så allvarlig som Gud själv.

Läs hela inlägget »
Etiketter: helgelse

av David Whitworth


Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning


I den första bloggen om helgelse citerade jag Rom 3:23: ’Alla har syndat och saknar härligheten från Gud’. Dessa fem bloggar om helgelse så här långt är en utläggning om första hälften av versen för att visa helgelsens nödvändighet. Denna blogg kommer att handla om den andra hälften av versen.

Alla är vi syndare och det finns ingen som kommer undan för att vi ärvde Adams fallna natur (Rom 5:12). Och eftersom Guds avbild i oss är förvriden genom syndens intrång saknar vi härligheten från Gud eller som King James bibel uttrycker det kommer vi tillkorta Guds härlighet. Synd betyder ’orättfärdighet’, ’laglöshet’, ’överträdelse’ och att missa målsättningen. Det är något av syndens betydelse som är spridda igenom hela Bibeln.

Vi kommer tillkorta och saknar Guds härlighet, som betyder att vi har ett ofantligt behov av härligheten som fattas hos oss och som är ouppnåelig i den fallna naturen. Guds helighet eller härlighet är Han i sitt väsende som är mera än en egenskap. Det ger uttryck i hans gudomliga storhet, sublimitet, majestät och oåtkomlighet. Är Han kärlek då är Hans kärlek helig. Är Han allvetande då är han helig i sitt allvetande och är Han självtillräckligt då är Han helig i sin självtillräcklighet osv. Guds helighet är sådan att synd är en skymf mot Honom. Han kan inte något annat än att avsky synd. Guds helighets största uppvisning är Kristi korsfästelse.

Ett grymt läge

Gud i sitt förhållande till sitt folk vill att: ni ska vara heliga såsom Han är helig (1 Pet 1:16). Därför är helgelse det största och viktigaste behovet i en troendes liv, återstående synd måste försvagas och heligheten växa till. För att få en ordentlig förståelse av den saknade heligheten behövs det ett klargörande av vad det betyder.

Alltså en människans tillstånd före frälsningen:

Främst var vi under Guds vrede: Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra (Ef 2:3), Joh 3:36, Rom 1:18, Ef 5:6, Kol 3:6, 1 Tess 2:16.

Döda i synd: Också er har Gud gjort levande, ni som var döda genom er överträdelser och synder(Ef 2:1). Ef 2:5, Kol 2:13

Slagna av andlig blindhet: Ty den här tidsålderns gud har förblindat de otroendes sinnen, så att de inte ser ljuset som strålar ut från evangeliet om Kristi härlighet - han som är Guds avbild. (2 Kor 4:4). (Versen sammanfattar fullkomligt blindhetens orsak och verkan). Ef 4:18. Till dessa verser kan vi lägga till Jesu ord till Nikodemus: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike (Joh 3:3).

Konsekvenserna av de ofrälstes tillstånd som beskrivas i Bibeln är omfattande och långtgående : Ty detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade (1 Kor 1:1). Läran om Kristi ställföreträdande strafflidande anses absurd.

Herrens beskrivning av människans fördärvade tillstånd i synd kan inte någon ta miste på: Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser (Matt 15:18-19). Tillståndet kan varken samhället, föräldrar eller någon/något annat skyllas för och ännu mindre kan man utbilda bort det. På domedagen skall var och en stå för sina egna missgärningar. Syndens princip är inrotad i människans natur och hon begår synd eftersom hon är syndare.

Paulus ger en utförlig framställning av hur syndens princip blottar sig i gärningar: otukt, orenhet, lösaktighet, avgudadyrkan, svartkonst, fiendskap, kiv, avund, vredesutbrott, gräl, splittringar, villoläror, illvilja, fylleri, utsvävningar och annat sådan (Gal 5:19-21). Allt detta är utfallet av ett fördärvat hjärta, som kommer att uppenbaras i de ofrälstas beteende. Herren driver saken ännu djupare: Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen (Matt 12:34).

Den saknade härligheten

Ett av det mest klarsynta bibelstycke som skildrar de kristnas ofrälsta tillstånd hittas i Ef 4:17-19. Paulus varna oss att inte leva som hedningarna och förklarar vad han menar med det: Deras tankar är tomma, deras förstånd förmörkat. De är främmande för livet i Gud därför att de är okunniga och sina hjärtan hårda som sten. Utan att skämmas kastar de sig in i utsvävningar och bedriver allt slags orenhet och får aldrig nog.

Påståendet innehåller en logisk följd. Tomma eller förgängliga tankar är Paulus huvudsats och resten av verserna är en utläggning. Tomma tankar är tankar som är riktat på allt annat än Gud, alltså det är att slösa bort de moraliska och intellektuella krafterna på värdelösa ting (jfr Rom 1:21), avsaknaden av sann kunskap om Gud är roten till problemet.
 
Förståndets förmörkande är en naturlig konsekvens och det kan liknas vid att försöka treva sig fram i ett mörkt rum. Det är omöjligt i ett förmörkat tillstånd att ta upp en resonans om sanningen, Guds Ord. Förmågan att uppskatta sanningens skönhet är obefintlig.
 
Det är en nedåtgående spiral. Varje steg bekräftar och förklarar det föregående och nästa fas är oundviklig, en människa är främmande för livet i Gud. Det betyder att livet som har sin upprinnelse i Gud, alltså helige Andes närvaro i en människas själ eller liv, är evigt liv som får sin näring och sitt uppehälle i Gud.
 
Främlingskap till livet i Gud har sin källa i okunnighet och hårdhet. Frukten av ett förmörkat förstånd är alltid okunnighet som är människans största problem. Paulus förtydliga detta i 1Kor 2:14: En oandlig människa ta inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt. I Efesierbrevet läste vi om att hårdhet följer ofrånkomligt okunnighet. Hjärtan hårda som sten är ett känslolöst och skamlöst tillstånd inför Gud. Utfallet i det sista steget i denna nedåtgående spiral når så långt en människa kan sjunka. Utan att skämmas kastar de sig in i utsvävningar och bedriver allslags orenhet och får aldrig nog. Begäret till synd finns det ingen gräns, det bara växer okontrollerat. Några arbetskamrater i England hade en pornografisk grupp där de delade pornografisk litteratur med varandra. De var helt och hållet styrda av pornografi.

Det var inte utan att Herren sa dessa ord: Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen (Matt 12:34) och Men det som går ut ur munnen kommer från hjärtat och det gör människan oren. Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser. (Matt 15:18-19).
Har vi inte här i verserna sann biblisk psykologi? Filosofer och psykologer anstränger sig för att reda ut varför världen är i kaos. Den enda förklaring finns i dessa verser.
 
Genom sin nåd har Gud frälst oss från ett oheligt liv och för att återställa den saknade härligheten i oss (Rom 3:23b). Därför varnar Paulus oss för att inte leva längre som de ofrälsta. (Ef 4:17).
 
Nästa blogg skall vi fortsätta fokusera på helgelse och hur det återspeglas i våra liv.

Läs hela inlägget »
Etiketter: helgelse

Lewi Pethrus beskriver den svenska pingstväckelsens tro på det här sättet:
 
”De lärouppfattningar, som varit kännetecknande för pingstväckelsen, sammanfaller till stor del med äldre ortodox luthersk uppfattning men skiljer sig dock därifrån på åtskilliga punkter. I fråga om helgelsen är den i hög grad påverkad av den wesleyanska uppfattningen. I dop- och församlingsfrågan sammanfaller dess åsikter med den äldre baptismens. Läran om andedopet, de andliga gåvorna och tjänsterna är ju mest kännetecknande för vår rörelse. I detta avseende har den knappast någon föregångare sedan apostlarnas dagar.” (från ”En såningsman gick ut” 1956 sid 17)
 
Äldre ortodox luthersk uppfattning
När Lewi Pethrus skriver äldre ortodox luthersk uppfattning kan man tro att han avser de stora dogmatikerna under 1600-talets början som till exempel Johann Gerhard. I svensk översättning finns numera Matthias Hafenreffer, Compendium som dåtida var en sammanfattning av den äldre ortodoxa uppfattningen och som svenska gymnasieelever använde. Enkelt kan man säga att Lewi Pethrus refererar Luther och de lutherska teologer som verkade under de följande 100 åren.
 
Frikyrkan har ofta lagt en bas för sin tro i den dominerande kristna rörelse som råder i kulturområdet. Så är 1689 års baptistbekännelse i England baserad på den protestantiska Westminsterbekännelsen 1646. Den svenska baptistpionjären Anders Wiberg hade en trosbekännelse med sig från USA 1855 som genomgick ändringar i luthersk riktning innan den antogs av Sveriges baptister 1861. När pingstväckelsen växte fram på Azusa Street i Los Angeles 1906 var det en i miljö av Metodistisk väckelse med starkt fokus på helighet. Snart kom den unga pingstväckelsen också att formas i reformatorisk riktning av baptister och presbyterianer som kom in i rörelsen.
 
Så man kan ta referensen till ”äldre luthersk uppfattning” som att den svenska Pingstväckelsen väljer att ta kulturområdets dominerande protestantiska teologi som sin bas och som en referens som visar att man står för en djup och stabil protestantisk teologi som är respekterad i Sverige, snarare än någon okänd svärmiskhet.
 
Den wesleyanska uppfattningen om helgelsen
John Wesley (1703-1791) var fostrad den Anglikanske kyrkan och grundade Metodismen. För Wesley är helgelsen viktig med målet att bli allt mer lika Jesus, bland annat genom att uttrycka sin tro i kärlek och på ett handfast sätt hjälpa människor att leva ett bättre liv.
 
Boken “Pentecostal Explorations for Holiness Today: Words from Wesley” av Randy Howard och Tony Richie diskuterar vad det innebar för den tidiga pingstväckelsen att formas av Wesleys lära om helgelsen och dess risker att hamna i lagiskhet.
 
De äldre baptisternas åsikter i dop- och församlingsfrågan
Andrew Fuller (1754 -1815) var en engelsk pastor och teolog som noggrant tänkte igenom baptisternas teologi och lade grunden för den mission som spred baptisternas tankar och det glada budskapet om Jesus över världen.
 
Fuller sammanfattar sin förståelse av den ny-testamentliga församlingens ordning såhär:
 
"De första kyrkorna var samlingar av trofasta män [och kvinnor], frivilligt förenade för det regelbundna tjänandet i ordet [förkunnelsen], förvaltning av de kristna förordningarna [dop och nattvard] och att ömsesidigt bistå varandra i tjänst för Kristus. Vi lär oss vidare att de styrdes av församlingsledare och församlingstjänare som de själva valt. Att församlingsledarna var en tillsynsfunktion, inte för andra pastorer, utan för Guds hjord och att styre och uppehållande av ordning i varje församling låg i församlingen själv. Att de olika medlemmarnas gåvor användes för främja kroppens [församlingens] väl och i fall av oreda så användes alla lämpliga metoder för att upprätta Kristi ära och få de berörda på bättre tankar."
 
Anders Wibergs baptistbekännelse 1861 beskriver dopet och församlingen på detta sätt:
 
”8. Vi tror att dopet bör erbjudas endast sådana, som själva har avlagt en trovärdig bekännelse av en levande tro på Kristus; att det bör förrättas genom att hela människans nedsänks i vatten; samt att det bör föregå upptagandet i medlemskap och deltagande i Herrens måltid.”
 
”9. Vi tror att en sann kristen församling är en gemenskap av troende och döpta kristna som har överenskommit med varandra att söka hålla allt vad Herren har befallt:
att hålla offentliga gudstjänster,
att under den Heliga Andes ledning, bland sig själva utvälja herdar eller äldste och tjänare (diakoner);
att utöva dop, Herrens måltid och kristlig församlingsdisciplin;
att befrämja gudsfruktan och broderlig kärlek;
att bidra till evangeliets utbredande;
—samt att varje sådan församling är en oberoende gemenskap, fristående i förhållande till alla andra kristna församlingar och erkänner endast Kristus som sitt överhuvud.”

 
Läran om andedopet, de andliga gåvorna och tjänsterna
När det gäller andedopet, de andliga gåvorna och de andliga tjänsterna så lade sig Lewi Pethrus nära den amerikanske pingströrelsen Assemblies of God som också beskriver sin teologi på webbplatsen https://ag.org/.

Läs hela inlägget »
Etiketter: pingst, troslära, katekes

Pentecostal Explorations for Holiness Today: Words from Wesley
Randy Howard, Tony Richie
Cherohala Press, 2017
 
När Lewi Pethrus beskriver den svenska pingstväckelsens tro, framgår det att den metodisternas lära om helgelsen är viktig:
 
”De lärouppfattningar, som varit kännetecknande för pingstväckelsen, sammanfaller till stor del med äldre ortodox luthersk uppfattning men skiljer sig dock därifrån på åtskilliga punkter. I fråga om helgelsen är den i hög grad påverkad av den wesleyanska uppfattningen. I dop- och församlingsfrågan sammanfaller dess åsikter med den äldre baptismens. Läran om andedopet, de andliga gåvorna och tjänsterna är ju mest kännetecknande för vår rörelse. I detta avseende har den knappast någon föregångare sedan apostlarnas dagar.” (från ”En såningsman gick ut” 1956 sid 17)
 
I boken ”Pentecostal Explorations for Holiness Today: Words from Wesley” utforskar författarna vad metodismens helgelselära kan innebära idag och särskilt då i de delar av pingstväckelsen som tagit till sig den lära.
 
Bokens kanske viktigaste poäng är predika helgelse, men inte gå i den lagiska fälla som bröder och systrar i äldre tider ofta gjorde. Lagiskhet är att låta yttre handlingar och beteenden vara kriteriet för helighet. I äldre tider rörde man sig ibland snabbt från en Ande-inriktad helgelse till en regel-inriktad helgelse. Den regelinriktade helgelsen kan aldrig föra oss till målet som är likhet med Jesus. Även den heligaste lag är utan kraft att frälsa och helga och den är tung att bära.
 
”Om ni med Kristus har dött bort från världens makter, varför beter ni er då som om ni levde i världen och böjer er under bud som "ta inte", "smaka inte", "rör inte"? Allt detta gäller sådant som ska användas och förbrukas – det rör sig om människors bud och läror. Visserligen ser det ut som vishet, med självvald fromhet, "ödmjukhet" och späkning av kroppen, men det har inget värde utan tillfredsställer bara det köttsliga sinnet.”
(Kol 2:20-23)
 
”Det som var omöjligt för lagen, svag som den var genom den köttsliga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer, till det yttre lik en syndig människa. I hans kropp fördömde Gud synden.”
(Rom 8:3)
 
”Hade vi fått en lag som kunde ge liv, då hade rättfärdigheten verkligen kommit av lagen.”
(Gal 3:21b)
 
”Varför vill ni då utmana Gud och lägga ett ok på lärjungarnas axlar som varken våra fäder eller vi själva har kunnat bära?”
(Apg 5:10)

Läs hela inlägget »
Etiketter: helgelse, pingst

Av David Whitworth
 

Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning


Detta är den femte bloggen i serien om helgelse. Det är kanske några som funderar på varför det går så långsamt att komma fram till ämnet helgelse. För att förstå vad helgelse är för någonting och hur det fungerar behövs det först en förståelse av varför det är nödvändigt. Det är mot denna bakgrund som jag genom dessa fem bloggar försöker ge en helhetsbild om varför det är nödvändigt och som kommer att leda till vad och hur

För att förstå syndafallets förlopp är det viktig att iscensätta det.

I Eden planterades en lustgård. Lustgården var fylld med alla slags träd. Dessa träd som bar frukt var ’ljuvliga att se på ’(estetiska) och ’goda att äta’ (aptitliga). I lustgården stationerades Adam och Eva. Gud är ordningens Gud och därför gavs våra första föräldrar uppgiften att odla och bevara trädgården, känd som det kulturella mandatet.

Inaktivitet och lathet var inte en del av paradisets plan. Människan skapades inte för att var lycklig i inaktiviteten. Hon var utrustat med förmågor, talanger och kraft anpassade till paradisets omgivning. Att öva upp dessa gåvor i lustgårdens skötsel var hennes högsta kallelse ut ur vilken hennes djupaste behov tillfredsställdes. Här i trädgården hittade Adam och Eva sin sanna identitet i gemenskap med Gud och i trädgårdsskötsel. Mitt i lustgården stod två träd-Livets träd och trädet med kunskap om gott och ont.

Livet i paradiset präglades av ordning och reda, harmoni och symmetri, mångfalden och enheten och form och frihet, alltså en återspegling av Guds härlighet i treenigheten. Detta välsignade tillstånd skulle spridas ut över hela jorden genom människans fortplantning.

Träden
Livets träd var ett tecken och ett sigill på Adam och Evas fullständiga beroende av Gud för sitt andliga livs uppehälle och sällhet och detta gällde livet i all evighet, alltså ett tecken på odödlighet eller evigt liv. Villkoret var fullkomlig lydnad till Gud.

Trädet med kunskap om gott och ont liksom livets träd var mitt i lustgården. Adam och Evas prövotid i paradiset bistod i att de lydde Gud och inte tog del av trädet med kunskapen om gott och ont. Löftet om odödlighet kom med ett villkor, antingen att lyda Gud och leva eller bryta Hans påbud och dö. Det var ett okomplicerat val mellan rättfärdighetens väg som leder till evigt liv eller orättfärdighetens väg som leder till döden.

1 Mos 2:16-17 är direktiven kristallklara:

Och Herren Gud gav mannen denna befallning: ”Du kan fritt äta av alla träd i lustgården, men av trädet med kunskap om gott och ont skall du inte äta, ty den dag du äter av det skall du döden dö.”

För att kunna förstå Evas frestelse och olydnadens utveckling behövs det en klar bild av vad texten säger och inte säger och det kommer vi till i 1Mos 3.

Frestelsen
I våra första föräldrars frestelse borde vi hålla i bakhuvudet tre av satans karaktärsdrag som mycket ofta ligger fördolda och ibland oigenkännliga: hans plan (2 Kor 2:11), hans djupheter (Upp 2:24), hans listighet (Ef 6:11). Dessa karaktärsdrag framkommer i frestelsen. I satans närmande till Eva var han förklädd till ängelns ljus och som upplysare och vän till Adam och Eva.

Lägg märke till satans ord till Eva, inledningsvis började han med ”Har Gud verkligen sagt”?.... Frågan var formulerad på ett sätt som om han kunde har missförstått och väntade på att vara upprättad men som i verkligheten inte var hans syfte. ”Har Gud verkligen sagt: ni får inte äta av alla träd i lustgården?” (1 Mos 3:1) (egen kurs). Den bakomliggande tanken var att Gud var sträng och ville begränsa Adam och Evas frihet. Det var den första lögnen, en förvrängning formulerades som en fråga. Guds befallning var ” Du kan äta av alla träd i lust gården” (egen kurs) undantaget var kunskapens träd om gott och ont. Satans listighet lyser fram i frågans formulering. Ett blott och enkelt påstående i sammanhanget skulle inte ha haft någon framgång, men just frågan fick ett gensvar från Eva.

Kvinnan svarade ormen: ”Vi får äta av frukten från träden i lustgården, men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud sagt: Ät inte av den och rör inte vid den, ty då kommer ni att dö.” (1 Mos 3: 2-3).

Varför urskilde Eva trädet som står mitt i lustgården och inte trädet med kunskap om gott och ont? Kan det vara av skälet att det stod centralt och gav en aura av åtråvärdhet? För henne var det förbjudna trädet det träd bredvid vilka alla andra tappade sina betydelser. Hon lägger till Guds befallning ”rör inte vid den.” Det var någonting som inte var med i befallningen. Att röra vid den har en djupare innebörd som betyder att ta tag i och äta Varför tillägget? Det är möjligtvis så att i hennes hjärta trodde hon att Guds befallning var
alltför sträng. Svaret var sorligt Det visade sig att Evas kärlek till Gud och hennes tro på Honom började vackla.
 
Från att använda listighet ändrar djävulen sin strategi och avancerar till att fullt ut förneka sanningen. ”Ni skall visst inte dö!”. Den kan parafrasera ”det är inte sant att ni skall döden dö”. Eva tvingades fatta ett beslut, att välja mellan Gud och ormen-djävulen. Från att förneka sanningen till att införa en alternativ verklighet var den gamla ormens nästa drag. Eva var nu insyltad i hans nät av lögner och är blottad till frestelsen och mottaglig för djävulens sista drag: ”Men Gud vet att den dag ni äter av den skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud med kunskap om gott och ont.”
 
Människans fall
Delvis var det rätt vad Gud visste men än en gång var det en stor förvrängning av sanningen. Eva avleddes från början till slut av vad Gud i verkligheten hade sagt till att feltolka Hans Ord. Satans förslag var välanpassat till människans väsens två delar, nämligen förståndet och viljan. Han föreslår mera kunskap till förståndet och till viljan mera frihet än Gud hade tillåtet.

Ordet ’kunskap’ har en djupare innebörd och betyder mer än att ha intellektuell kunskap. Det är att uppleva gott och ont. Utgångspunkten för sådan kunskap grundas i en människa som är fallen orsakad av olydnad till Gud. Således skulle Eva känna skillnaden mellan gott och ont ifall hon lyssnade till ormen.

Dialogen tog slut och Evas ögon lyste upp: ”Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av och en fröjd för ögat. Trädet var lockande eftersom man fick förstånd av det, och hon tog av frukten och åt.”(1Mos 3:6).

Syndens verk började med ögat. Trädet var gott att äta av och en fröjd för ögat. Det estetiska tilltalade Evas känslor. Trädet fångade hennes förstånd eftersom man fick förstånd av det och hon tog av frukten och åt, den sista akten var viljan. Sen gav hon till Adam och syndafallet var ett faktum som orsakade den största miljöförstörelsen någonsin-människans inre miljö och på skapelsens miljö.

Bibeln berättar på ett enkelt men grundligt psykologiskt sätt för oss syndens ursprung och syndafallets historia. Det börjar med att förmörka förståndet och fortsätter med fantasins uppeggning, det stimulerar hjärtats begär och kulminerar i viljeakten. En människa som är i uppror mot Gud tänker därför fel och okunnighet råder i förståndet. Hon behöver då framförallt en fullständig omkastning av värderingar. Hon måste lära sig att hata det som hon älskade och älska det hon hatade.

Såtillvida som hennes världsbild på livets helhet utgår från ett förvridet perspektiv gör att hon i grund och botten felvärderar allting. Är det inte orsaken till att människor kallar det onda gott och det goda ont? Är inte denna attityd starkt återspeglad i vårt samhälle idag? Det finns en förvrängd och ett febrilt sökande efter ’frihet’ hos människor för att förverkliga sig och uttrycka sig själv som hon vill och ingen auktoritet eller lag tillåts begränsa eller krympa målsättningen. Guds avbild i människan som är i uppror mot Gud är skadad och det är bara Gud som kan åtgärda det.

Läs hela inlägget »
Etiketter: helgelse

Sjätte kapitlet i Jean Calvins lilla troslära "Kortfattad översikt över den kristna tron" 1537. Vi publicerar den kapitel efter kapitel på svenska i samarbete med förlaget Banner of Truth.

1. Församlingens pastorer och deras auktoritet
 
Eftersom Herren har avsett att både hans Ord och hans sakrament ska utdelas genom människors tjänst, så är det nödvändigt att det finns pastorer inrättade i församlingarna, för att undervisa folket ren lära, både offentligt och enskilt; förvalta sakramenten och ge alla ett gott föredöme i rent och heligt liv.
 
De som ringaktar denna ordning vanhedrar inte bara människor, utan Gud själv. I sekteristisk anda, drar de sig undan församlingens gemenskap, som inte på något sätt kan hållas samman utan en sådan tjänst. För det Herren en gång vittnat om är inte obetydligt: att när de pastorer han har sänt tas emot, är det han själv som tas emot; och, på samma sätt, det är han som avvisas när de avvisas (Matt 10:40; Luk 10:16).
 
För att deras tjänande ska bli obestritt, så har pastorer dessutom tagit emot det anmärkningsvärda bemyndigandet att binda och lösa, med det löfte som följer, ”Allt som ni binder på jorden ska vara bundet i himlen, och allt som ni löser på jorden ska vara löst i himlen” (Matt 18:18). Kristus gör det klart på ett annat ställe, att binda innebär att bevara synder och att lösa innebär att efterskänka dem (Joh 20:23). Och aposteln förklarar hur lösning genomförs, när han lär att evangelium är ”Guds kraft till frälsning för var och en som tror” (Rom 1:16). Och han berättar för oss om hur bindande genomförs, när han lär att apostlarna är ”beredda att straffa all olydnad” (2 Kor 10:6). Evangeliets budskap, är sammanfattat i att vi är slavar under synd och död, och att vi är lösta och befriade genom den återlösning som är i Kristus Jesus, och de som inte tar emot honom som återlösare, är som bundna med nya bojor till en allvarligare fördömelse.
 
Låt oss dock komma ihåg, att det bemyndigande som Skriften ger till pastorer helt inryms inom de ramar som ges av Ordets tjänst, för sanningen är att Kristus inte har gett detta bemyndigande till människor, utan till Ordet som han gjort dessa män till tjänare av.
 
Låt därför Ordets tjänare vara oförskräckta att göra allt genom det Ord som de blivit satta att ge ut. Låt dem tvinga alla makter, berömdheter och högt uppsatta i världen att ödmjuka sig själva till att lyda detta Ords majestätiska storhet. Låt dem med Ordet som medel ge befallningar till alla, från den största till den minsta; låt dem bygga upp Kristi hushåll, riva ner Satans välde, vara herdar för fåren, döda vargarna, och undervisa och uppmuntra dem som är mottagliga för undervisning; låt dem klandra, tillrättavisa och överbevisa de upproriska - allt genom Guds Ord.
 
Om de vänder sig bort från Ordet för att istället följa sina egna huvudens fantasier och påhitt, låt dem då inte längre tas emot som pastorer; nej, dessa är livsfarliga vargar som ska jagas bort! För Kristus har fastslagit att vi inte ska lyssna till någon annan än dem som undervisar oss vad de har hämtat från hans Ord.
 
2. Mänskliga traditioner
 
S:t Paulus har gett oss en allmän regel för församlingarnas liv: ”Låt allt ske värdigt och med ordning” (1 Kor 14:40). Vi får därför inte betrakta de regler som tjänar att uppehålla ordning och rättskaffenhet när kristna samlas tillsammans som mänskliga traditioner. De är helt i överenstämmelse med apostelns regel så länge de inte ses som nödvändiga för frälsning, eller ses som en del av att tillbe och tjäna Gud eller görs till föremål för någon vördnad eller tillbedjan.
 
Å andra sidan ska vi kraftfullt göra motstånd mot regler som ses som nödvändiga för att tjäna och hedra Gud, kända som andliga lagar, som kan användas för att binda samveten. Dessa förordningar tillintetgör inte bara den frihet som Kristus har säkrat för oss, utan de skymmer den sanna tron och gör våld på Guds majestätiska storhet, Gud som ensam vill råda över våra samveten genom sitt Ord.
 
Låt detta därför stå fast och bestämt: allt är vårt, men vi tillhör Kristus (1 Kor 3:23), och Gud tjänas förgäves då läror undervisas som inte är något annat än människors bud (Matt 15:9).
 
3. Uteslutning
 
Uteslutning är en handling genom vilken öppet omoraliska människor, äktenskapsbrytare, tjuvar, mördare, girigbukar, kidnappare, bedragare, grälmakare, frossare, fyllerister, folkuppviglare och slösaktiga – om de inte gör ändring efter att ha blivit varnade – blir avvisade från de troendes gemenskap, enligt Guds befallning.
 
Genom att utesluta dem, är det inte församlingens mening att kasta dem i obotlig undergång och förtvivlan, utan den fördömer deras liv och leverne, och varnar dem att de helt visst ska fördömas om de inte ändrar sig till det bättre.
 
Denna disciplin är absolut nödvändig bland troende, därför att församlingen är Kristi kropp och därför inte får befläckas och förorenas genom arroganta och ruttna medlemmar som dessa, som skymfar Huvudet. De heliga får inte bli fördärvade eller skadade, så som det sker genom att ha gemenskap med onda människor. Dessutom, straffet för deras illvilja är till fördel för de ondas egna skull, av den orsaken att fördragsamhet skulle göra dem än mer hårdnackade. Genom att drabbas av skam, så lär de sig att ändra sina vägar.
 
Om de onda människorna ändrar sig till det bättre, så tar församlingen kärleksfullt emot dem på nytt, in i gemenskapen och i att ta del av den enhet som de hade blivit uteslutna från.
 
För att inte någon hårdnackat ska ringakta församlingens dom, och inte heller vara likgiltig inför att ha blivit fördömd genom de troendes utlåtande, så vittnar Herren de troendes dom inte är något annat än hans eget domsutlåtande, och att det som de bestämt på jorden är stadfäst i himlen (Matt 18:15-18). Det är Guds Ord som ger auktoritet att fördöma dem som vänt bort från det som är rätt, precis som det är Guds Ord som ger auktoritet att med välvilja ta emot dem som ändrar sina vägar.
 
4. Samhällsledningen
 
Herren har inte bara tillkännagett att han godtar samhällsledarnas ämbete och att det är honom behagligt, utan han har också varmt förordat det för oss och han har hedrat samhällsledarnas värdighet med förnämliga betygelser.
 
Herren bekräftar att samhällsledarna är frukten av hans visdom: ”Genom mig”, säger han, ”regerar kungar och stiftar furstar rätta lagar. Genom mig styr härskare och hövdingar, alla domare på jorden” (Ords 8:15-16). I Psaltaren kallar han dem för gudar, eftersom de gör hans verk (Ps 82:6). Det står skrivet på ett annat ställe att de skipar rättvisa för Gud, inte för människor (5 Mos 1:17). Och bland gåvor från Gud anför S:t Paulus dem som står i ledarskap över andra (Rom 12:8).
 
Det är emellertid i kapitel tretton i Romarbrevet som S:t Paulus ger en längre utläggning av det här ämnet, och tydligt lär att all auktoritet hos samhällsledarna kommer från Gud, och att de är Guds tjänare i att godta dem som gör gott och fördela Guds vedergällning genom att straffa dem som gör ont (Rom 13:1-7).
 
Så furstar och samhällsledare får inte glömma vem de tjänar när de utför sitt ämbete, och inte göra något som är ovärdigt Guds tjänare och närmaste män. Deras främsta angelägenhet måste vara att hålla den offentliga kristna tron helt ren, leda människors liv genom bra lagar, och att verka för samhällsinnevånarnas välfärd och lugn, både offentligt och enskilt.
 
Allt detta kan nås endast genom de två saker som profeten förordar som varande av största vikt: rätt och dom (Jer 22:3).
 
Rätt är att skydda de oskyldiga. Det är att stötta dem, se efter dem, och göra dem fria.
 
Dom är att motarbeta de ondas oförskämdhet, hålla tillbaka våld och straffa missgärningar.
 
Å andra sidan, är samhällsmedborgarnas plikt inte bara att respektera och hålla dem som står över dem i ära, utan också be till Herren för deras frälsning och välgång, underordna sig deras auktoritet, lyda deras lagar och författningar, och inte vägra ge det som åläggs dem: skatter, tullar, taxor och sådant, tjänster till samhället som militärtjänst och allt liknande.
 
Vi är inte bara skyldiga att lyda samhällsledare som utövar sin auktoritet både lagenligt och i enligt med deras plikter, utan vi måste också stå ut med de som tyranniskt missbrukar sin makt ända till vi befrias från deras ok genom rättmätig lag och ordning. För precis som en god furste är ett vittne till den gudomliga godheten som har frälsningen för avsikt, så är en usel och elak furste en hemsökelse från Gud för att straffa människornas synder. I alla fall, rent allmänt kan vi vara säkra på att Gud själv ger auktoritet både till den ena och den andra, och att vi inte kan göra motstånd mot dem utan att göra motstånd mot det Gud förordnat.
 
Men, när någon talar om den lydnad som vi är skyldiga mot auktoriteter finns det alltid ett undantag: att sådan lydnad inte för oss bort från lydnad till honom vars påbud alla kungars befallningar måste böja sig för. Herren är Kungars Kung och alla måste lyssna till honom, och endast honom, så fort han öppnar sin mun, som är mycket helig. Det är honom som vi måste lyssna till över allt annat.
 
Slutligen, det är bara i Gud, och endast i honom, som vi görs till underlydande till människor som ställts över oss. Och om dessa människor befaller oss att göra något som är mot Herren, så får vi inte bry oss om vad de säger, utan vi måste snarare sätta denna grundsats från Skriften i handling: ”Gud ska lydas mer än människor” (Apg 4:19).
 

Copyright Stuart Olyott
Originally published in English under the title Truth for All Time
By Banner of Truth Trust, Edinburgh EH12 6EL, U K
All rights reserved.
Used by permission through the arrangement of The Banner of Truth Trust.

Läs hela inlägget »

Femta kapitlet i Jean Calvins lilla troslära "Kortfattad översikt över den kristna tron" 1537. Vi publicerar den kapitel efter kapitel på svenska i samarbete med förlaget Banner of Truth.

1. Sakramentens nödvändighet
 
Sakramenten har instiftats för att öva vår tro inför Gud och inför människor.
 
Inför Gud, övar den vår tro genom att stärka den i Guds sanning. För Herren vet att det är nyttigt för vårt kötts okunnighet att visa de höga och himmelska mysterierna för oss genom förnimbara verkligheter. Det är inte för att göra gällande att sådana egenskaper är inneboende i beskaffenheten i de ting som ges till oss i sakramenten. Det är snarare Guds Ord som präglar dem med en sådan innebörd. Löftet, som finns i Ordet, kommer alltid först; tecknet läggs till för att bekräfta och intyga löftet, och liksom för att göra oss säkrare på det, för Herren ser att det här tillvägagångssättet passar vår svaga inlärningsförmåga. Vår tro är så liten och vek att om den inte får stöd från alla sidor och hålls upp med alla tillgängliga metoder, så skakas den plötsligt och helt, under de bekymmer som får den att vackla.
 
Inför människor så övar sakramenten vår tro, för tron uttrycker sig i en offentlig bekännelse och framkallar så lovprisning till Herren.
 
2. Vad ett sakrament är
 
Ett sakrament är ett yttre tecken genom vilket Herren uppvisar och vittnar om sin goda vilja mot oss, i syfte att stärka vår tros svaghet.
 
Kort och gott, ett sakrament är ett uttryck av Guds nåd tillkännagivet genom ett yttre tecken.
 
Den kristna församlingen använder endast två sakrament: dopet och nattvarden.
 
3. Dop
 
Gud har gett oss dopet, för att hjälpa, först vår tro på honom, och sedan vår bekännelse av tron inför människor.
 
Tro ser att det löfte varigenom den barmhärtige Fadern erbjuder oss gemenskap med hans Kristus, så att vi klädda i honom, kan ta del i allt som han har.
 
Dopet representerar särskilt två saker: den rening som vi tagit emot genom Kristi blod och kuvandet av vårt kött som vi erfaret genom hans död.
 
Herren har befallt att hans folk ska döpas till syndernas förlåtelse (Matt 28:19, Apg 2:38). Och S:t Paulus lär att Kristus, genom sitt livgivande Ord helgar och renar församlingen som är hans brud genom vattnets dop (Ef 5:26). S:t Paulus visar också att vi är döpta i Kristi död genom att begravas i hans död så att vi kan leva det nya livet (Rom 6:4).
 
Det betyder inte att vattnet är orsaken till, eller ens redskapet för, rening och pånyttfödelse, utan endast att kunskapen om dessa gåvor tas emot i sakramentet. Vi är tillsagda att ta emot, få och rättmätigt erhålla det som vi tror ska ges av Herren, vare sig vi lär känna dessa gåvor för första gången, eller om vi redan känner dem. Så blir vi mer visst övertygade om att de tillhör oss.
 
På samma sätt hjälper dopet vår bekännelse inför människor, för det är ett tecken genom vilket vi offentligt förklarar vår avsikt att räknas bland Guds folk, och så tillsammans med alla troende ära och tjäna Gud i en och samma kristna tro.
 
Eftersom Herrens förbund med oss först och främst är bekräftat genom dopet, så gör vi också rätt i att döpa våra barn, för de har del i det eviga förbund genom vilket Herren lovar att han inte bara ska vara vår Gud, utan också våra efterkommandes Gud (1 Mos 17:6-8).
 
4. Herrens måltid
 
Det löfte som åtföljer måltidens mysterium tillkännager öppet varför det instiftades och med vilket mål.
 
Detta mysterium försäkrar oss att Herrens kropp en gång för alla utgavs för oss, på ett sådant sätt att den nu är, och alltid kommer att vara vår. Det försäkrar oss om att hans blod en gång för alla utgöts för oss, på ett sådant sätt att det alltid ska vara vårt.
 
Elementen i detta mysterium är brödet och vinet genom vilka Herren visar oss hur han i sanning ger oss del i hans kropp och blod. Vi talar om en andlig gemenskap, som verkställs endast genom den Helige Andes intyg, och som inte på något innebär att Kristi kött är närvarande i brödet, eller att hans blod är närvarande i vinet. För även om Kristus, som upphöjts till himlen, har lämnat denna jordiska boning i vilken vi fortfarande är pilgrimer, så kan inget avstånd upphäva hans makt genom vilken han föder sitt folk med sig själv. Även om de är väldigt långt bort från honom, så skänker han dem att åtnjuta en gemenskap med honom som inte desto mindre är mycket nära.
 
Så det är i Herrens måltid som Herren ger oss undervisning som är så viss och omisskännlig att vi utan tvivel måste bli försäkrade om att Kristus, med all sin rikedom, där presenteras för oss, inte mindre än om han stod inför våra ögon och vi kunde röra honom med våra händer.
 
Kristi makt och verkan är sådan att han, i måltiden, inte bara ger våra själar en förvissad förtröstan om evigt liv, utan han gör oss också vissa om vårt kötts odödlighet. För vårt kött har redan fått liv genom hans odödliga kött, och delar, på något sätt, hans odödlighet.
 
Det är därför som kroppen och blodet ställs fram för oss genom brödet och vinet som medel, så att vi lär oss, inte bara att de är våra, utan också att de är liv och näring för oss. Därför ska vi, i samma stund som vi ser brödet helgas som Kristi kropp, se denna parallell i våra sinnen: såsom bröd ger oss näring och bevarar livet i vår kropp, så är Kristi kropp näring och skydd för vårt andliga liv. Och när vinet ställs fram för oss som ett tecken för blodet, så måste vi på samma sätt tänka på att vi från Kristi blod, på ett andligt sätt, tar emot samma välgärningar som vin ger till kroppen.

Således uppmanar oss detta mysterium, på samma sätt som det lär oss hur stor Guds frikostighet är mot oss, också att inte vara otacksamma mot sådan uppenbar generositet, utan istället att upphöja den med passande lovprisning och prisa den med tacksägelse.  
 
Slutligen, detta sakrament uppmanar oss att förenas med varandra i samma sorts enhet som binder samman kroppens lemmar, så som de är länkade med varandra. För ingen starkare eller skarpare sporre kan ges för att röra och uppmuntra oss till inbördes kärlek än detta: Genom att ge sig själv för oss, har Kristus inte bara inbjudit oss genom sitt exempel till att ge och helga oss själva till varandra, utan han ger också sig själv till att bli delad av alla, och gör oss alla ett i han själv.

Copyright Stuart Olyott
Originally published in English under the title Truth for All Time
By Banner of Truth Trust, Edinburgh EH12 6EL, U K
All rights reserved.
Used by permission through the arrangement of The Banner of Truth Trust

Läs hela inlägget »

Av David Whitworth

Helga dem i sanning, ditt ord är sanning


Adam och Evas prövotid i paradisets idyll närmade sig en förödande avslutning. En inkräktare var nära med syftet att vända upp och ned på harmonin för att skapa kaos och oordning. Samstämmigheten mellan Gud och människan, människan med sig själv, människor emellan och människan och naturen upplevde en genomgripande förändring.

Änglarnas fall föregick syndafallet. Det var det en kraft utifrån som gjorde det första draget som då ledde till människans fall och detta beskrivs i 1 Mos 3. Det finns inte någon utförlig beskrivning av änglarna i Bibeln. Från början skapades de syndfria, hämtat från 1 Mos 1:31, där allt som Gud skapade var mycket gott.

Synd bröt inte ut i första hand på jorden utan i himmelen i Guds omedelbara närvaro. Tanken och viljan att göra motstånd mot Gud uppstod ursprungligen i änglarnas hjärtan. Det var ut ur den skara änglar som satan framträdde. Mörkrets sfär var obefintlig från skapelsens början och kom till genom satans och änglarnas fall. Peter påstår att Gud straffade änglarnas uppror (2 Pet 2:4). Judas ger en mer utförlig beskrivning (v 6): Tänk också på de änglar som inte bevarade sin höga ställning utan övergav sin rätta hemvist. Dem håller han i förvar i mörker med eviga bojor till den stora dagens dom. Trots sin höga ställning som Gud gav dem var änglarna inte nöjda, de krävde något mer. Upproret ägde rum från allra första början för vi läser att djävulen har syndat ända från begynnelsen (1 Joh 3:8). Oundvikligen övergav dessa änglar sin hemvist i himmeln.

Satan och Eva-invändningar

Det är då uppenbart att det finns ännu en värld av synd än den på jorden. Det existerar en andlig sfär av ondska som består av en oräknelig skara av onda demoner. Bland dessa uppstår satan som ledare för skaran. Satan kallas en hel del namn, inte bara satan som betyder anklagare (Upp 12:10,) men också djävulen-smädare, fienden( Luk 10:19), den onde (Matt 6:13), onda andarnas furste ( Matt 9:34), härskare över luftens välde (Ef 2:2), världens furste (Joh 12:31), tidsålderns gud (2 Kor 4:4), den stora draken, den gamla ormen (Upp 12:9). Jesus uttryckligen påstår att satan har varit en mördare från början och har aldrig stått på sanningens sida eftersom sanningen inte finns i honom. (Joh 8:44).

Det var denne satan som var inkräktar i Edens lustgård och frestade Adam och Eva. 1 Mos 3 ger oss syndafallets beskrivning. Det finns invändningar angående förloppet om ormen och frestelsen att svara på innan vi kan fortsätta vidare. Berättelsen om ormens del i våra första föräldrars frestelse påstås som en fabel. En jämförelse mellan 1 Mos 3 och en fabel visar en stor klyfta. I en fabel väntar vi oss talande djur, det är inget märkligt med det, men uppmärksamheten är fokuserat på moralen i fabeln som många gånger har något att lära oss. Hur som helst när ormen sticker upp och talar då är det något som inte stämmer. Den talande ormen passar inte in och det är ett oväntat främmande inslag.

I kapitel tre krävs en annan hållning. Det finns ett allvar i detta kapitel då det är verkliga händelser. Människans fall i synd och misär var resultatet av en orm som talade. Vi handskas med någonting som vi inte kan åsidosätta vilken vi kan med fabler. Verkligheten saknas i fablernas värld, som vi inte tar på allvar.

Ormen påstås ibland som en symbol för den ondes kraft och har ingen objektiv existens. Det som fortgick var inte någon dialog mellan två varelser eftersom ormen var inte närvarande och förnimbar till Eva. I så fall var hennes resonemang med frestelsen helt enkelt en inbördes dialog. Om så är fallet då är det en liknelse. Eva föll för frestelsen på något sätt och brottades med sig själv om hur hon kunde bemöta den, men frestelsen var för stark för henne och således kapitulerade hon.

En sådan tolkning kan aldrig bortförklara de frågor som uppstår i texten. Om det inte fanns någon närvarande orm och det var inte mer än den ondes symbol varför finns det då en stark förbannelse uttalat över den (1 Mos 3:14)? Vad är syftet med ett sådant språk om det inte fanns någon orm? Och vidare varför talas om fiendskap mellan ormen och kvinnan om ormen bara var en symbol? Verserna fjorton och femton är då utan mening om det bara är en berättelse om Evas inbördes andlig kamp.

Det finns något annat att iakttaga om det bara gällde Evas kamp mot inre frestelser. Vad var ursprunget till hennes onda tankar? Möjligheten till hennes synd var med i det tillståndet hon skapades men det måste åtskiljas mellan möjlighet och att sätta möjligheten i verket. Vad var det som orsakade henne att inse möjligheten? Nej, det skapar mera problem än lösningar. Allt om Evas fall säger att ormen var närvarande i trädgården och talade med Eva. Visst är det svårt att föreställa sig en talande orm men det finns någonting djupare än det som ligger på ytan. Hela förloppet kan bara tolkas bokstavligen för att förstå människans fall och Guds ingripande för att rätta till oordningen och oredan som var syndafallets resultat. Ormen var trots allt bara en pjäs i handen på satan.

Ormen närmade sig människan och talade. Det faktum att den talade visar utan tvekan att något hade kommit i olag. Ormen tillskansade sig företrädesrätt som inte tillhörde den.

Adam och djuren

När Gud skapade Adam förde Han fram alla djur till honom för att ge dem namn. Detta betyder långt mer än att han yttrade något ljud på måfå. ’Att nämna något på semitiska språket betyder att igenkänna och utse dess natur och egenskaper’ (Edward J Young). I GT betyder namnet någonting som beskriver en människa eller ett objekt som också inger makt över detsamma. Således skildrade han djuren med förståndet och tal som Gud skapade honom med efter sin egen avbild. Adam visste av vilken orsak de existerade och deras förhållande med honom. Han visade hur fullständigt separat och olik han var från djuren.

Ormen reser sig upp och gör sig jämlik människan och beter sig som en människa. Det är någonting främmande och besynnerligt och Eva skulle ha sett det när ormen började samtalet. Varför ormen gav sig på Eva istället för Adam är det svårt att svara på. Vi vet inte hur lång tid det förflöt mellan Adam och Evas skapelse och satans närmande och det är inte heller viktigt för oss att veta. Viktigast är att de levde i paradisets lycksalighet utan synd till Guds ära tills ormen samtalade med Eva.

Den kommande bloggen blir fokuserad på syndafallet.

Läs hela inlägget »
Etiketter: helgelse

Fjärde kapitlet i Jean Calvins lilla troslära "Kortfattad översikt över den kristna tron" 1537. Vi publicerar den kapitel efter kapitel på svenska i samarbete med förlaget Banner of Truth.


1. Bönens nödvändighet
Å ena sidan ser den människa som är rätt upplärd i den sanna tron tydligt hur fattig hon är, hur fullständigt berövad av allt som är gott, och hur hon saknar varje möjlighet att frälsa sig själv. Följaktligen måste hon, om hon vill finna en källa till hjälp för sitt armod,  gå utanför sig själv och söka den någon annanstans.
 
Å andra sidan begrundar hon Herren som frikostigt och villigt erbjuder sig själv i Jesus Kristus och, i Kristus, ger henne alla himmelska skatter. Herren gör detta så att människans hela tro kan ägnas åt att se på denne älskade Son, att all hennes förväntan kan bero på denne Son, och allt hennes hopp borde byggas på, och förankras i, denne Son.
 
Därför måste människan vända sig till Gud för att fråga honom, genom bön, vad hon lärt sig att vara i honom.
 
Att veta att Gud är Herren, att veta att allt gott kommer från honom, att veta att han inbjuder oss att be honom om allt vad vi behöver, och ändå inte att åkalla honom och be till honom, är som att veta om en skatt gömd i jorden, men förbli likgiltig och lämna den där, utan att ta sig besväret att gräva upp den.
 
2. Bönens innebörd
Bön är en form av kommunikation mellan Gud och oss själva genom vilken vi lägger fram våra önskningar, våra glädjeämnen, våra besvär – kort och gott allt som ligger på våra hjärtan. I och med detta måste vi varje gång vi åkallar Herren vara noga med att stiga ned i djupet av vårt hjärta och tala till honom därifrån, och inte bara med strupen eller tungan.
 
Naturligtvis är det sant att tungan hjälpsam i bön, genom att den håller anden mera uppmärksam när den tänker på Gud, och också genom att denna del av vår kropp, som är särskilt skapad för att lovprisa Guds härlighet, anlitas jämsides med hjärtat för att begrunda Guds godhet. Herren tillkännager likväl genom sin profet vilket straff som väntar på dem som ärar honom med sina läppar utan att ha någon vilja att verkligen göra det – människor vars hjärtan är långt borta ifrån honom (Jes 29:13; Matt 15:8).
 
Om sann bön måste vara en ren sinnesrörelse från våra hjärtan riktad mot Gud, så måste vi göra oss fria från varje tanke på vår egen härlighet, all föreställning om vår egen värdighet och all självtillit. Därför uppmanar profeten oss att be, att inte förlita oss på vår egen rättfärdighet utan på Herrens ofantliga barmhärtighet, och att han kan bevilja våra önskningar från kärlek till sig själv, eftersom vi är uppkallade efter hans Namn (Dan 9:18).
 
Denna medvetenhet vi har om vårt egna extrema behov får inte på något sätt avhålla oss från att närma oss Gud. Bönen har inte blivit instiftad för att vi högmodigt ska upphöja oss själva inför Gud, inte heller för att vi ska höja vår värdighet till skyarna, utan så att vi kan medge vår fattigdom, jämrande som barn som berättar för sin far om sina bekymmer. Ett sådant sätt att tänka borde, snarare, vara som en sporre, som driver oss att be än mer.
 
Det är två saker som verkligen borde få oss att be: för det första, Guds undervisning som befaller oss att be; och sedan det löfte med vilket han försäkrar oss om att vi ska få det vi ber om.
 
De som kallar på Gud och ber till honom får stor tröst, för de vet att när de ber så gör de något som behagar honom. Förvissade om detta löfte har de därmed också visshet om att få svar. ”Be, och ni ska få. Sök, och ni ska finna. Bulta, och dörren ska öppnas för er” (Matt 7:7), säger Herren. Och åter, ”Ropa till mig på nödens dag, så ska jag rädda dig, och du ska ära mig." (Ps 50:15).
 
Detta sista stycke pekar på att finns två sorters bön: åkallan (eller begäran) och tacksägelse. I begäran framställer vi inför Gud vad våra hjärtan önskar. I tacksägelse erkänner vi de välsignelser han har givit oss. Och vi måste förvissa oss om att vi ständigt använder dessa båda sorters böner. Detta eftersom vi lider av en sådan fattigdom och nöd att även den bästa av oss hela tiden måste sucka och jämra sig, och kalla på Herren med all ödmjukhet. Å andra sidan, är de frikostiga gåvor som Herren överöser oss i sin godhet är så överflödande att, var än vi ser, så är hans verks under så stora, att vi alltid har skäl att ge lovprisning och tacksägelse.
 
3. Herrens bön
 Vår barmhärtige Far har inte bara befallt oss att be och uppmanat oss att söka honom under alla omständigheter. Eftersom han ser att vi fortfarande inte vet vad vi ska be om och vad vi behöver, så har han även bestämt sig att för hjälpa oss i vår okunnighet och har själv tillhandahållit det vi saknar. Hans godhet ger oss avsevärd styrka och får oss att be som vore det med hans egen mun. Därför kommer vi givetvis inte be honom om något orimligt, konstigt eller opassande.
 
Den bön han har gett och föreskrivit består av sex böner. De första tre handlar främst om Guds ära. När vi ber dem, är Guds ära det enda vi ska ha i åtanke, vi ska inte tänka på vårt eget bästa. De övriga tre bönerna handlar om oss själva och saker vi behöver. Men bönen är ordnad på det sättet, att Guds ära som vi ber om i de första tre bönerna (när vi vänder bort våra tankar från beaktande av vårt eget bästa) för med sig vårt väl i sitt kölvatten. Å andra sidan ber vi i de tre sista bönerna bara för de saker som vi behöver för att förhärliga Gud.
 

VÅR FAR I HIMLEN

 
Den första regeln för all bön är att den måste läggas fram till Gud i Kristi namn, för bön som ges i något annat namn kan inte behaga honom.
 
Genom att kalla Gud vår Far framhåller vi verkligen Kristi namn.
 
Ingen människa i världen är värdig att framställa sig själv inför Gud och träda fram inför hans åsyn. För att rädda oss från den skam som rätteligen skulle varit vår, så gav oss denne gode himmelske Far sin Son Jesus som medlare och förebedjare. Ledda av Jesus, kan vi med frimodighet närma oss honom, helt säkra på att inget som vi ber om i Förebedjarens namn ska nekas oss, för Fadern kan inte neka honom något.
 
Guds tron är inte endast majestätets tron, utan nådens tron. Genom Jesu namn har vi modet att öppet komma inför denna tron, för att både få del av barmhärtighet och finna nåd när vi behöver den.
 
I själva verket är det så att vi precis som vi har budet att åkalla Gud och löftet att alla som gör så ska få svar, också har ett uttryckligt bud att åkalla honom i Kristi namn och ett löfte att vi ska få allt som vi ber om i hans namn (Joh 14:13; 16:23)
 
Till detta läggs att Gud, vår Far, är i himlen. Det är för att rikta uppmärksamhet på hans outtryckliga majestätiska storslagenhet (som vår ande, på grund av dess okunnighet, inte annars kan fatta), för våra ögon känner ingen verklighet vackrare och mer full av storslagenhet än himlen.
 
Uttrycket i himlen förmedlar att Gud är upphöjd, mäktig och bortom fattningsförmågan. Nu när vi hör det, så innebär det, att varje gång Guds namn nämns, så måste vi höja våra tankar högt, så att vi inte tänker oss något köttsligt eller jordiskt om honom, mäter honom med vårt förstånd eller får hans vilja att passa efter våra önskemål.
 

1. LÅT DITT NAMN HÅLLAS HELIGT.

 
Att nämna Gud är den tillbedjan genom vilken människor prisar honom för hans egenskaper, det vill säga hans vishet, godhet, allmakt, rättfärdighet, sanning och barmhärtighet.
 
Vi ber, alltså, hur Guds majestät ska hållas helig på grund av dess egenskaper. Det är förstås inte på grund av att hans majestätiska storhet i sig själv skulle kunna ökas eller minskas. Men alla måste vörda den som helig; den måste erkännas och prisas. Vad än Gud gör, så måste hans handlingar betraktas som härliga, så som de sannerligen är. Så, om Gud straffar så måste han betraktas som rättvis, om han förlåter så måste han betraktas som barmhärtig; om han uppfyller sina löften, måste han betraktas som sanningsenlig. Och med tanke på att hans ära finns liksom ”ingraverad” och skiner överallt, måste hans lovord eka i varje sinne och på varje tunga.
 

2. LÅT DITT VÄLDE KOMMA.

 
Guds herravälde är det att han leder och regerar härskande över sitt eget folk genom sin Helige Ande, för att visa dem rikedomen i hans frikostighet och barmhärtighet i allt de företar sig. Guds herravälde är också det att han kastar de förtappade som är ovilliga att underkasta sig hans herravälde i avgrunden och bringar dem på skam, slår ner deras förbannade arrogans, så att det tydligt visas att ingen makt kan stå emot hans.
 
Vi ber därför att Guds välde ska komma. Genom detta ber vi att Herren varje dag ska mångfaldiga antalet troende som lovsjunger hans härlighet i alla sina gärningar, och att han rikligen ska ösa ur all sin rika tillgång på nådebevis över dem, för att leva i dem och regera över dem in ännu större mått, tills han fullkomligt förenat dem till med själv, så att han fyller dem fullständigt.
 
Vi ber också att Gud, i så hög grad, ska få sitt ljus och sanning att stråla var dag, att Satan, hans lögner, och hans rikes mörker, ska skingras och upphävas.
 
När vi ber på det sättet ”Låt Guds rike komma”, så ber vi, slutligen, om att detta rike slutgiltigt ska föras till fulländning och slutföras; vi ber att hans dom ska uppenbaras – den dag då han ensam ska upphöjas och vara allt i alla, efter att ha samlat sitt eget folk och tagit emot dem in i härligheten, och raserat och besegrat Satans välde.
 

3. LÅT DIN VILJA SKE PÅ JORDEN SOM I HIMLEN.

 
Här ber vi om att Gud ska härska över och styra allt på jorden enligt sin goda vilja, så som han gör i himlen. Vi ber om att han ska styra allting mot den utgång som han anser är bra, genom att göra bruk av alla sina skapelser och underkasta alla viljor i lydnad under honom, precis så som han önskar.
 
Genom att be om detta avsäger vi oss våra egna begär, och lämnar över allt som är oss kärt och viger det åt Herren, och ber honom att han ska styra saker inte enligt våra önskningar, utan så som han väljer och bestämmer.
 
På det sättet ber vi inte bara att han ska göra våra begär resultatlösa och fåfänga när de är emot hans vilja, utan även att han ska skapa nya sinnelag och nya hjärtan i oss, och utrota våra egna sinnelag och hjärtan så att inga begär ska komma upp i oss annat än ett rent bifall till hans vilja.
 
Kort sagt, ber vi om att vi inte vilja något av oss själva, men istället att hans Ande ska vara viljan i oss, och genom vars inspiration vi får lära oss att älska allt som behagar honom, och att hata och avsky allt som misshagar honom.
 

4. GE OSS I DAG VÅRT DAGLIGA BRÖD.

 
Här ber vi, på ett allmänt sätt, om allt som är till hjälp för att uppehålla vår tillvaro i den här världen. Vi ber inte bara om mat och kläder, utan om allt som Gud vet att vi behöver för att äta vårt bröd i lugn och ro.
 
Kort sagt, med denna begäran så anförtror vi oss själva till Herrens försyn och överlämnar oss själva till hans omsorg, för att ge oss mat, sköta om oss och bevara oss. För denne gode Far ringaktar inte ens att ha vår kropp i sin vård och omsorg. På det sättet övar han oss att förlita oss på honom även i små saker, och att förvänta oss allt nödvändigt från honom, till och med till den sista brödsmulan och den sista droppen vatten.
 
Genom att säga, ”Ge oss i dag vårt dagliga bröd”, visar vi att vi ska önska endast det vi behöver från den ena dagen till den andra, säkra på att när vår Far ger oss mat idag, så ska han inte heller svika oss imorgon.
 
Även om vi lever i överflöd idag, så måste vi ändå be om vårt dagliga bröd, och erkänna att inget medel för att uppehålla vår tillvaro har något värde, utom så långt som Herren, med sin välsignelse, gör det fruktbart och välgörande. För vad vi har i våra händer är vårt endast så långt som Gud tillåter oss att använda det från timme till timme, och ger oss någon del i det.
 
Genom att säga vårt dagliga bröd, visar sig Guds generositet ännu mer, genom att göra till vårt det vi inte hade någon rätt att kalla vårt.
 
Slutligen så ber vi att detta bröd ska ges, detta klargör att allt som kommer till oss – även när det tycks som om vi har skaffat det genom vårt eget arbete – är en enkel och fri gåva från Gud.

 
5. OCH FÖRLÅT OSS VÅRA SKULDER,
SÅ SOM VI FÖRLÅTER DEM SOM STÅR I SKULD TILL OSS.

 
Nu ber vi om nåd och att vi ska få förlåtelse av våra synder, för denna syndaförlåtelse är nödvändig för alla människor utan undantag.
 
Och vi kallar våra överträdelser för skulder därför att straffet för dem är en betalning som vi är skyldiga till Gud, och vi kan inte på något sätt betala den skulden om vi inte vore avlösta genom denna syndaförlåtelse, som är en fri benådning beviljad genom hans barmhärtighet.
 
Och vi ber att våra skulder ska förlåtas så som vi förlåter dem som står i skuld till oss, med andra ord, på samma sätt som vi förlåter dem som har skadat oss på något sätt, vare sig vi har blivit skadade genom handlingar eller förolämpade med ord.
 
Det är ingen fråga här om några tillagda villkor, som om vi genom att förlåta andra skulle förtjäna att bli förlåtna av Gud. Det handlar om ett tecken som Gud erbjuder oss. Det ges för att försäkra oss om att Herren helt visst tar emot oss i sin barmhärtighet så som vi är helt säkra i våra samveten om att vara barmhärtiga mot andra, då våra hjärtan är helt och sant renade från allt hat, avundsjuka och hämnd.
 
Omvänt är det så att Gud genom detta tecken utesluter ur hans barnaskara alla de som, genom en benägenhet till hämnd och vägran att förlåta, bär agg till andra djupt rotat i deras hjärtan. Låt inte sådana människor inlåta sig att be till Gud som Far, för detta agg som de hyser mot människor skulle då falla på dem själva.
 

6. OCH FÖR OSS INTE IN I FRESTELSE,
UTAN RÄDDA OSS IFRÅN DEN ONDE.
AMEN.

 
Vi ber inte om att undantas från att uthärda någon frestelse alls. Vårt behov av att väckas upp, stimuleras och skakas om av frestelser är för stort för att undantas från frestelser. Genom att få för mycket lugn och ro blir vi lätt tröga och lata. Herren prövar sina utvalda varje dag, och leder dem genom vanheder, fattigdom, lidande och andra sorters kors.
 
Men vår bön är att Herren ska ge oss, med våra frestelser, en väg ut ur dem, så att vi inte ska bli besegrade och krossade av dem, utan snarare att vi, stärkta genom Gud styrka, kan stå stadiga hela tiden mot de makter som angriper oss.
 
Det finns ännu mer än detta. När vi hålls i Guds trygga förvar och under hans beskydd, blir helgade genom hans Andes nådebevis, och styrs av hans vägledning, kommer vi att förbli oövervinnliga när vi möter djävulen, döden och alla helvetets vapen. Detta är vad det innebär att bli räddade från den onde.
 

***

 
Vi måste nu se hur Herren vill att våra böner ska vägledas av kärlekens regel. Han lär inte att var och en av oss ska be om det som är gott för sig själv utan att tänka på sina medmänniskor, utan Herren lär oss att vara lika angelägna i bön för vår broders bästa som för vårt eget bästa.
 
4. Uthållighet i bön
Slutligen, det är viktigt att vi inte ska ha någon önskan att binda Gud till några särskilda omständigheter, precis som vi lär oss i Herrens bön att inte underkuva honom någon lag eller lägga några villkor på honom.
 
Innan vi själva ber några böner, så ska vi först av allt säga till honom, ”Låt din vilja ske.” Därigenom ställer vi oss redan innan under hans vilja. Det är för att vår vilja – som tyglad och hålls tillbaka som med ett betsel – inte ska ta sig friheten att befalla honom, och ställa honom under sig själv.
 
När våra hjärtan blivit upplärda att lyda honom på det här sättet och vi låter oss styras genom den gudomliga försynens goda vilja, så ska vi enkelt lära oss att vara uthålliga i bönen, vänta på Herren med tålamod, och skjuta upp uppfyllandet av våra önskningar till den stund som bestämts av hans vilja. Vi kommer också att vara säkra på, hur än saker ter sig för oss, att han alltid är närvarande, och att han i den tid han bestämt ska visa oss att hans öron inte varit döva för våra böner, även om det för människor kunder verka som att han kanske hade föraktat dem.
 
Och slutligen, när våra sinnen efter en lång väntan inte kan fatta vad det är för mening med vår bön, och känner inte att det leder till något, så ska vår tro likväl göra oss säkra på vad våra sinnen inte kan ta in – att vi har fått ta emot allt som är nödvändigt för oss. Genom tro ska vi då äga överflöd i brist och tröst i sorg. I själva verket är det så att även om vi måste leva utan allt, så ska Gud aldrig överge oss, för han kan inte svika dem som är hans, deras förväntan och tålamod. Han, i sig själv, ska stå istället för allt, för han innefattar i sig själv allt som är gott – en sanning som han ska uppenbara fullt och helt i framtiden.

Copyright Stuart Olyott
Originally published in English under the title Truth for All Time
By Banner of Truth Trust, Edinburgh EH12 6EL, U K
All rights reserved.
Used by permission through the arrangement of The Banner of Truth Trust

Läs hela inlägget »

Av David Whitworth

Helga dem i sanning, ditt ord är sanning


Gud sade: ’Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss’. (1 Mos 1:26). Gud skapade människor till sin avbild och för att råda över alla levande varelser (vers 26b)

Två ting kan i versen iakttas:

  • Avbild och likhet. Dessa ord stödjer och förstärker varandra. För sådan som Gud är sådan är människan. Hon skapades inte som en dålig kopia utan en motsvarande avbild. Människan står oändligt under Gud men ändå relaterad till Honom. Hon är en skapad varelse och fullständigt beroende av Gud men som en människa är hon ändå fri och oberoende. Begränsning och frihet, beroende och oberoende, omåttligt avstånd och ett intimt förhållande med Honom. Alla dessa är sammansatta i en människa på ett obegripligt sätt. Hur en ynklig människa på samma gång kan återspegla Guds avbild är långt över vårt förstånd.
  • Det kulturella mandatet återspeglar Guds avbild (v 26;28). Gud gav människor sin avbild i syftet att råda över hela skapelsen. Det var inte bara de uråldriga kallelserna som att fiska, jaga och bruka jorden, men också handel, ekonomi, jordens resurser, vetenskap och konst. Denna kultur har inte människan som målet utan henne som i Guds avbild återspeglar likheten i allt hon göra. Gud är alfa och omega, först och sist.


Innehållets bredare perspektiv

Nu skall jag försöka fånga upp innehållet av Guds avbild i människan. Hon är en fysisk varelse såväl som en andlig varelse. Vi har ju en mänsklig själ, vi läser om Adam att Gud blåste in livsande i hans näsa (1 Mos 2:79 ) och formade ande i honom(Sak 12:1). Denna akt av Gud avskiljer människor från djur och gör henne till en högre varelse. Den mänskliga själens speciella ursprung bestämmer också hennes väsen. Till följd av sin andliga natur är själen odödlig.

Själens spiritualitet lyfter människan till en högre nivå än djur och ger henne en berörings punkt med änglarna. Hon skapades från jordens stoft och tillhör jorden men genom själen når hon långt över jorden. Genom sin andliga natur är människan avskild för Gud som är ande (Joh 4:24) och som är evig.

Dessa anlag och verkande krafter är karaktäristiska för Guds avbild. Gud enligt allmän och särskild uppenbarelse är inte omedveten och en blind kraft utan Han är självmedveten, personlig , vetande och viljande.

Allt det omnämnda tillhör Guds likhet i människan i ett bredare perspektiv. Men Guds avbild uttrycker sig starkast i ursprunglig rättfärdighet vilket Adam och Eva var begåvade med och som kallas Guds avbild i en mer begränsad mening. Den ursprungliga rättfärdighet som Bibeln betonar är inte att den finnas till utan vad den är för någonting. Det viktigaste är att människans likhet till Gud får sin tyngdpunkt utifrån vad hon tänker och vill men också genom det hon älskar och avskyr. Förnuftet, viljan, tendenser och antipati fick människan enligt Guds vilja och till Hans ära.
 
Innehållets begränsade perspektiv

Guds likhet i människan uttrycker sig väsentligen i fläckfri kunskap och i fullkomlig rättfärdighet och helighet som tillsammans utgör Guds avbild i en begränsad mening som människan var i skapelsen ärad och förskönad med. Adams kunskap före syndafallet var inte fullkomlig. Hans kunskap var istället adekvat till medvetenhet om sig själv, sin omgivning och kallelsen och det var en fläckfri kunskap. Med hela hans själ älskade Adam sanningen. ’Sann sanning’ som F.A. Schaeffer uttryckte det. Den första människan stod på sanningen och han såg och uppskattade allt som det verkligen i sanningen var.

Frukten av sanningskunskap var rättfärdighet och helighet. Rättfärdighet betyder att Adam och Eve var välbekanta med sanningen, i viljan och längtan således stämde det bra överens med Guds lag och i helheten tillfredsställde rättvisans krav. De stod oskyldiga inför Gud och i rätt ställning inför Honom.

Frukten av sanningskunskap var också för våra första föräldrar helighet inför Gud. Helighetens väsen uppenbarade sig i att de var fria i sin natur från syndens vanära. Det fanns inte några onda tankar eller förvrängd vilja hos dem. De återspeglade Guds helighet och skönhet. De var väl medvetna om att Guds lag var skrivna på sina hjärtan och de älskade lagen av hela sitt hjärta. Och under det att de var rotfasta i sanningen var de också rotfasta i kärlek.

Adams och Evas tillstånd före syndafallet kan vi inte ens börja ana. Huvudet och hjärtat, förståndet och viljan fullständigt rena i samförstånd med Guds vilja är främmande för vår erfarenhet. Syndafallet bar med sig syndens skuld och förorening. Därför uppenbarades andra Adam för att befria människan från sin syndaskuld och förorening.

Människans skapelse i Guds avbild och syndafallets möjlighet ingår också i möjligheten till försoning och ny skapelse. Bibeln bibehåller därför synd som ett främmande inslag i människans väsen och natur.

Gud välsignade Adam och Eva med kultur mandatets kallelse (1 Mos 28) och satte dem i lustgården för att odla och bevara den. Här fanns inget utrymme för lathet inte ens efter syndafallet och genom syndens förbannelse blev arbetet fysisk och mentalt krävande(1 Mos 3:16-19). Det finns inte någon klausul som människan kan aktivera om det är ansträngande och ”vi känner inte för det”. Uppdraget var hennes destination, människans natur och väsen, Guds avbild i henne, behövde utvecklas till ett rikare och mera fulländat innehåll i hennes strävan mot sin destination. De gudagivna förmågorna och skapande krafter återspeglar Guds skapande kraft i universum.

I sitt arbete uttrycker människan sin mänsklighet, skapad i Guds avbild. Hon är tänkande, beredvillig och en handlande varelse som strävar efter att skapa och forma någonting och kan ta ett steg tillbaka och se på sitt arbete med samtycke. Som Gud själv slutar människans arbete med vila och vällust. Sex dagars vecka kröntes med sjunde dag, Herrens dag, vilodagen som ger människans arbete värdighet och reser henne över robotens monoton och enformighet.

Alla befallningar som Adam tog emot från Gud är fast beslutna i att han, skapad i Guds avbild, i hela sitt tänkande och uppförande, och i sitt liv och verk skulle alltid förbli Guds avbild. Syftet var att återspegla avbilden i sitt äktenskap, familjeliv, i sex dagars arbetsvecka med sjunde dagen som vilans dag. Vidare, i att de var fruktsamma och fortplantade sig och uppfyllde jorden och lägger den under sig och odlar och bevarar lustgården.
 
Två saker att undvika

Adam och Eva skapades inte som autonoma människor som fritt kunde välja sin egen väg i livet utan levde på det sätt som Gud utstakade för dem.

Det finnas två saker att undvika när vi betraktar Adam. För det första: på skriftens grund måste vi vidhålla människans ögonblickliga skapelse i Guds avbild i sann kunskap, helighet och rättfärdighet. Hon var inte skapad som ett oskyldigt barn som tvingades till en mogen utveckling, inte heller utan andligt innebörd som tar en neutral ställning mellan sanningen och falskhet, det goda och det onda. Ännu mindre som stegvis utvecklades ur djurriket som efter mycket strävan blev en människa. Sådana framställningar strider mot den bibliska representation och sund förnuft.

För det andra: Det skulle gå till överdrift att betrakta Adam och Eva som fullbordade förhärligade människor. De hade inte nått upp till sin fulla potential. De var dugliga nog att inte synda men ändå inte dugliga nog att avstå från synd. Människan hade ännu inte ägt evigt liv, det var istället en preliminär odödlighet vars existens och varaktighet var beroende av ett uppfyllt villkor. Våra första föräldrar var ögonblickligen skapade i Guds avbild men kunde ändå förlora avbilden i allt dess härlighet. De bodde i paradiset men inte himlen och alla paradisets välsignelser kunde de förlora.

Adam och Evas härkomst var gudomlig. Deras natur var relaterade till den gudomliga naturen. Evig välsignelse var deras färdmål i Guds närvaro men det berodde helt på deras val och viljor.
 

Nästa blogg kommer att handlar om inkräktaren i paradisets idyll.

Läs hela inlägget »
Etiketter: helgelse

Tredje kapitlet i Jean Calvins lilla troslära "Kortfattad översikt över den kristna tron" 1537. Vi publicerar den kapitel efter kapitel på svenska i samarbete med förlaget Banner of Truth.
 
1. Vi tar tag i Kristus genom tro
 
Den barmhärtige Fadern erbjuder oss sin Son genom evangeliets Ord. Och det är genom tro som vi tar emot honom och bekräftar honom som given till oss.
 
Det är sant att evangeliets Ord kallar alla människor att ta del av Kristus, men många är förblindade och förhärdade av otro, visar därför ifrån sig denna utomordentliga nåd. Följaktligen är det då de troende som har sin glädje i Kristus; endast dessa tar emot honom som han är sänd till dem. Han är given till dem och de avvisar honom inte. De är kallade av honom och de följer honom.
 
2. Utkorelse och förutbestämmelse
 
När vi ser denna skillnad mellan troende och icke-troende behöver vi betrakta den stora hemligheten i Guds plan: för fröet som är Guds Ord slår nämligen rot och bär frukt bara i de som Herren, genom sin eviga utkorelse, har förutbestämt att bli hans barn och arvtagare till det himmelska riket.
 
För alla de andra som (enligt samma beslut som Gud fattat före världens grundläggning) är förkastade, kan den klara och tydliga förkunnelsen av sanningen inte bli till något annat än en lukt av död som leder till död.
 
Orsaken till varför Herren behandlar vissa barmhärtigt och utövar sin doms stränghet mot de andra får vi lämna därhän – endast han vet, för han har, med mycket goda avsikter, önskat låta det vara fördolt för oss. Vårt förstånds grova okänslighet skulle inte klara att hantera ett sådant starkt ljus; inte heller skulle vår litenhet begripa en så stor vishet.
 
Faktum är, att alla de som försöker stiga upp till sådana höjder, och som är ovilliga att hålla tillbaka sina sinnelags dumdristighet, kommer att erfara sanningen i det Salomo säger: att den som försöker utforska Guds höghet kommer att krossas av hans härlighet (Ord 25:2).
 
Det är nog för oss att ha bestämt detta i våra hjärtan: att Herrens sätt att handla så, även om det är fördolt för oss, inte är desto mindre heligt och rättvist. För om Gud ville fördärva hela mänskligheten, så skulle han ha rätt att göra det. Och för dem som han räddar från undergång, kan man inte begrunda något annat än hans oinskränkta godhet.
 
Låt oss då erkänna, att de utvalda är de som tar emot hans barmhärtighet – och det är det rätta sättet att beskriva dem! - och att de förkastade är de som tar emot hans vrede, en vrede som likväl inte är något annat än rättvis (Rom 9:22-23). Låt oss från beaktandet av båda ta fram starka skäl för att lovprisa hans härlighet.
 
Å andra sidan, låt oss inte (som så många) försöka tränga ända in i himlen och undersöka vad Gud, från sin evighet, har bestämt att göra med oss – och allt detta i syfte att bekräfta vår frälsnings visshet. Ett sådant sökande kan bara tjäna till att röra upp förtvivlade kval och oro i oss. Låt oss snarare vara nöjda med det vittnesbörd genom vilken han tillräckligt och mer än nog har försäkrat oss om denna visshet. Det är i Kristus som alla de som har blivit förutbestämda till liv har utvalts, och detta ägde rim redan innan världens grund var lagd. Likadant, så är det i Kristus som löftet om vår utkorelse visas för oss, om vi tar emot och ansluter oss till honom genom tro.
 
För vad är det vi letar efter i utkorelsen, om inte att vi får ta del av evigt liv? Och vi har detta liv i Kristus, han som var Liv från begynnelsen, och som ställs fram för oss som Liv, så att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan få åtnjuta evigt liv (Joh 3:16).
 
Genom att äga Kristus genom tro, så äger vi också evigt liv i honom. Eftersom det är så, så har vi ingen orsak att forska vidare gällande Guds eviga plan. För Kristus är inte bara en spegel genom vilken Guds vilja visas för oss, utan han är också ett löfte genom vilket den är underskriven och intygad.
 
3. Vad sann tro är
 
Vi får inte tro att kristen tro är blott kunskap om Gud eller en förståelse av Skriften, som fladdrar runt i hjärnan utan att röra vid hjärtat. Det är uppfattningen vi ofta har om saker som bekräftas för oss genom skäl som låter sannolika.
 
Kristen tro är, snarare, hjärtats fasta och gedigna försäkran, genom vilken vi klamrar oss fast vid Guds barmhärtighet som utlovas oss genom evangelium.
 
Därför måste en definition av tro tas från det som är underlaget för löftet. Och tron bygger i så hög grad på denna grund att den omedelbart skulle falla samman, eller snarare, helt dö bort, om denna grund togs bort.
 
Följaktligen, när Herren visar oss sin barmhärtighet genom evangeliets löften, och om vi förlitar oss på honom som givit löftet, och om vi gör detta med övertygelse och utan att tveka, så kommer vi att få del av hans Ord genom tro.
 
Och den här definitionen skiljer sig inte från den som aposteln ger, som undervisar oss att tron är en övertygelse om det vi hoppas, en yttring av det som vi inte ser (Heb 11:1). Med det menar aposteln att man äger visshet och övertygelse om det som Gud lovar, och yttringar av det som inte är fysiskt synbart – det vill säga, det eviga livet som vi hoppas att få på grund av vår förlitan på denna gudomliga frikostighet som ges till oss genom evangeliet.
 
Eftersom Guds alla löften är bekräftade i Kristus och, så att säga, uppehållna och fullbordade i honom, så är det klart att Kristus oemotsägligt och evigt är trons föremål. Och det är i detta föremål som tron begrundar den gudomliga barmhärtighetens alla rikedomar.
 
4. Tron är en gåva från Gud
 
Om vi ärligt betänker inom oss själva hur blinda våra tankar är när de möter Guds himmelska hemligheter, och hur otrogna våra hjärtan är i allt, så ska vi inte tvivla på att tron är oändligt bortom all vår naturs förmåga och att tron är Guds enastående och dyrbara gåva. För som S:t Paulus säger: ”Ingen vet vad som finns i människan utom människans egen ande; och så vet heller ingen vad som finns i Gud utom Guds Ande.” (1 Kor 2:11). Om sanningen om Gud i oss sviktar, även när det gäller det som vi kan se med våra egna ögon, hur skulle den kunna vara fast och stabil även gällande det som Herren lovar att våra ögon inte kan se och som vi inte heller kan greppa med förståndet?
 
Det står därför klart, att tro är ett ljus från den Helige Ande som lyser upp våra sinnen och stärker våra hjärtan. Den avgör oss i denna försäkran – att Guds sanning är så viss att han ska åstadkomma allt som hans heliga Ord har lovat.
 
Det är därför som den Helige Ande beskrivs som garantin i våra hjärtan som bekräftar den gudomliga sanningens säkerhet, och som sigillet som beseglar våra hjärtan medan vi ser fram emot Herrens dag. (2 Kor 1:22; Ef 1:13). Den Helige Ande vittnar med vår ande att Gud är vår Far och att vi är hans barn (Rom 8:15-16).
 
5. Vi är rättfärdiggjorda i Kristus genom tro
 
Eftersom Kristus är det bestående objektet för vår tro, så kan vi inte veta vad vi ska ta emot i tro förutom att se på honom. Han gavs till oss av Fadern för att vi i honom ska få evigt liv. Jesus sade, ”Och detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus” (Joh 17:3); och vidare, ”Den som tror på mig ska leva om han än dör” (Joh 11:25).
 
Likväl, för att det ska hända, så måste vi som är nedsmutsade med synd renas i honom, eftersom inget orent ska komma in i Guds rike. Det är därför vi måste ta del i honom, så att vi, som är syndare i oss själva, genom hans rättfärdighet kan betraktas som rättfärdiga inför Guds tron. På så sätt blir vi avklädda vår egen rättfärdighet och klädda i Kristi rättfärdighet; och orättfärdiga genom våra gärningar, är vi rättfärdiga genom Kristi trofasthet.
 
För det sägs att vi är rättfärdiga genom tro, inte därför att vi tar emot någon rättfärdighet alls i oss själva, utan därför att Kristi rättfärdighet tillräknas oss, så som om den verkligen vore vår; samtidigt som vår egen syndfullhet inte tillräknas oss. Följden är att det är möjligt, med andra ord, att i sanning benämna denna rättfärdighet som syndernas förlåtelse. Detta är det som aposteln så klart förkunnar så ofta när han jämför gärningarnas rättfärdighet med trons rättfärdighet, och när han förkunnar att den ena tillintetgörs av den andra (Rom 10:3-8; Fil 3:9).
 
Genom att studera Apostoliska trosbekännelsen – som i tur och ordning tar upp allt det som vår tro är grundad i och som den vilar på – så ska vi se hur Kristus har förtjänat rättfärdighet för oss, av vad den består av.
 
6. Vi är helgas genom tron för att kunna lyda Lagen
 
Kristus vädjar för vår sak inför Fadern, genom sin rättfärdighet, så att vi kan förklaras rättfärdiga, eftersom han är vår företrädare. På samma sätt, helgar han oss genom att låta oss ha del av hans Ande, för att göra oss rena och oskyldiga. För Herrens Ande kom över honom utan mått – vishetens, förståndets, rådets, styrkans, kunskapens och gudsfruktans Ande – för att vi ska dricka av hans fullhet och ta emot nåd från den nåd som givets honom (Joh 1:16).
 
Dessa, då, som berömmer sig av sin Kristna tro under det att de samtidigt är helt utan Andens helgelse, bedrar sig själva. För Skriften lär oss att Kristus inte endast har blivit vår rättfärdighet, utan också vår helgelse. Som följd, så kan vi inte ta emot hans rättfärdighet utan att på samma gång ta emot helgelse. Herren lovar, genom det förbund som han ingått med oss i Kristus, att han både ska ta bort våra synder och skriva sin Lag i våra hjärtan. (Jer 31:31–34; Heb 8:6–12 och 10:11-18).
 
Att lyda Lagen är därför inte ett verk som vi kan åstadkomma i egen kraft. Kraften att åstadkomma detta verk kommer genom Anden som renar våra hjärtan från dess fördärv, gör dem mjuka så att de blir hörsamma för rättfärdighet.
 
Utan tro, är Lagen inte till någon nytta alls för Kristna. Förr så gjorde den yttre undervisningen om Lagen inget annat än att anklaga oss för vår svaghet och våra överträdelser. Men eftersom Herren har skrivit in en kärlek till hans rättfärdighet i våra hjärtan, så är Lagen ett ledljus som håller oss från att lämna den rätta vägen. Den är den vishet som tränar oss, handleder oss och uppmuntrar oss att vara rättrådiga. Den är vår regel, och den kommer inte att tillåta att bli raserad genom orättfärdig tygellöshet.
 
7. Omvändelse och pånyttfödelse
 
Det är nu lätt för oss att förstå varför omvändelse alltid kommer tillsammans med tro, och varför Herren gör gällande att ingen kan komma in i himmelriket utan att vara född på nytt (Joh 3:3).
 
Omvändelse är den vändpunkt genom vilken, när vi lämnar den här värdens förvridenhet bakom, vi kommer tillbaka på Herrens stig. Och om Kristus renar oss från syndens fläckar och klär oss att ta del av hans rättfärdighet, är det inte för att vi ska vanhelga en så stor nåd med nya försyndelser – för Kristus är ju inte syndens tjänare. Istället är det för att vi ska kunna viga hela vårt framtida liv åt Herrens ära, han som adopterat oss som sina barn.
 
För att denna omvändelse ska komma till stånd, krävs det att vi blivit födda på nytt och det består av två aspekter: att vårt kött (det vill säga, vårt inre fördärv) dödas och att vi görs andligt levande, genom att den mänskliga naturen återupprättas.
 
Genom hela våra liv ska vi därför betänkta det faktum att vi är döda för synden och oss själva, för att vi ska leva för Kristus och hans rättfärdighet. Och när vi inser att detta förlopp av pånyttfödelse aldrig är slutfört så länge som vi är fångar i denna dödliga kropp, så ska vi vara noga i att fortsätta omvända oss tills vi dör.
 
8. Hur rättfärdighet genom goda gärningar och rättfärdighet genom tro hör samman
 
Det råder inte något tvivel om att goda gärningar som kommer ur ett renat samvete behagar Gud. När han känner igen sin egen rättfärdighet i oss, så kan han ingenting annat än att godta och hålla den högt.
 
Vi måste emellertid vara mycket försiktiga så att vi inte rycks med av förtröstan på goda gärningar så långt att vi glömmer att vi är rättfärdiggjorda endast genom tro på Kristus. För inför Gud, så finns det inte någon rättfärdighet genom gärningar förutom den som överensstämmer med hans egen rättfärdighet. Den människa som vill bli rättfärdiggjord genom gärningar måste därför göra mer än några få goda gärningar. Hon måste föra med sig fullständig lydnad av Lagen. Och de som har överträffat alla andra och har kommit längst i Herrens Lag är ändå väldigt långt från denna fullkomliga lydnad.
 
Därtill, även om vi antar att Guds rättfärdighet skulle vara tillfredsställd med endast en god gärning, så skulle Herren inte finna en enda god gärning i sina heliga som är utförd på ett sådant sätt att han skulle prisa den som rättfärdig. För även om detta kan tyckas förvånande, så är det obestridligt sant att det inte finns någon enda god gärning som har sitt ursprung i oss som är helt fulländat och som inte är nedsmutsad med en eller annan fläck.
 
Det här förklarar varför vi som är syndare och nedsmutsade med många av syndens fläckar måste bli rättfärdiggjorda av något utanför oss själva. Vi behöver därför Kristus, hela tiden, så att hans fulländning kan täcka över vår bristfällighet, hans renhet kan täcka över våra fläckar, hans lydnad kan torka bort vår olydnad, och slutligen, att hans rättfärdighet fritt kan läggas på vår räkning – och att allt detta utan någon hänsyn taget till våra gärningar, vars värde inte kan godtas inför Guds dom.
 
Men när våra fläckar – som annars smutsar ned våra gärningar inför Gud – täcks över på detta sätt, så ser Herren inte något i dessa handlingar än fullständig renhet och helighet. Det är därför som han hedrar dessa handlingar med stora titlar och lovord. Han kallar dem rättfärdiga och behandlar dem som sådana. Han lovar dem en väldig belöning.
 
I korthet måste vi avsluta med att det stora värdet av förening med Kristus inte bara kan ses i det faktum att vi fritt tagit emot rättfärdiggörelse genom den, utan också genom det faktum att våra gärningar anses som rättfärdiga och gengäldas med en evig lön.
 
9. Trosbekännelsen
 
Vi har just förklarat vad vi får i Kristus genom tro. Låt oss nu höra vad vår tro måste upptäcka och beakta i Kristus så att den att bli styrkt. Detta är framlagt i Trosbekännelsen (som den benämns) där vi kan se hur Kristus genom Fadern har gjorts till vishet, återlösning, liv, rättfärdighet och helgelse för oss.
 
Vem eller vilka som har skrivit denna sammanfattning av tron är av liten vikt, för den innehåller inte människors undervisning, utan härleds från mycket tillförlitliga vittnesbörd från Skriften.
 
Men för att den tro på Fadern, Sonen och den Helige Ande som vi bekänner inte ska störa någon, låt oss först tala lite om den.
 
När vi nämner vid namn Fadern, Sonen och den Helige Ande, så tänker vi inte på tre Gudar, utan snarare den verklighet som Skriften och erfarenheten av hängivenhet till Gud visar oss, av Gud som ett väsen, Fadern, Sonen och den Helige Ande. Detta sker på ett sådant sätt att vi inte ens kan tänka på Fadern utan att på samma gång ha i våra sinnen Sonen i vilken hans levande avbild lyser, och på Anden i vilken hans makt och styrka framträder.
 
Låt oss då stanna upp och samla hela vårt hjärtas tankearbete på endast en Gud; låt oss emellertid alltid begrunda Fadern med Sonen och hans Ande.
 

JAG TROR PÅ GUD, DEN ALLSMÄKTIGE FADERN,
HIMLENS OCH JORDENS SKAPARE.

 
Dessa ord lär oss inte bara att tro att Gud finns, utan snarare att han är vår Gud, och gör det visst att vi är bland dem åt vilka han lovar att han är deras Gud och som han tar emot som sitt folk.
 
All makt tillskrivs honom: han styr allt genom sin försyn, regerar över allt genom sin vilja, och leder allt genom sin styrka och sin hands makt.
 
När Gud benämns ”himlens och jordens skapare”, så betyder det att han oavbrutet bär upp, uppehåller och ger liv åt allt som han en gång skapat.
  

OCH PÅ JESUS KRISTUS,
HANS ENDE SON, VÅR HERRE.

 
Det vi förklarade tidigare, att Kristus är vår tros sanna föremål, framstår tydligt i dessa ord som lägger fram honom i varje avseende av vår frälsning.
 
Vi kallar honom Jesus, och använder den titel med vilken den himmelska uppenbarelsen hedrade honom, för han sändes för att frälsa sitt folk från deras synder. Av den anledningen förkunnar Skriften att det ”finns inget annat namn som människor fått genom vilket vi blir frälsta." (Apg 4:12)
 
Titeln Kristus betecknar att han fullt ut tagit emot smörjelsen med den Helige Andes alla nådebevis (som i Skriften symboliseras med oljan). Utan dessa nådebevis skulle vi falla av som torra och ofruktbara grenar. Denna smörjelse har upprättat honom som:
 
För det första, som Kung. Fadern har insatt honom som Kung så att han kan lägga all makt i himlen och på jorden under sig, i syfte att vi själva ska kunna bli kungar i honom, och ha makt över djävulen, synd, död och helvetet.
 
För det andra, som Präst. Detta så att han kan ge oss frid och försona oss med Fadern genom sitt offer, i syfte att vi själva ska kunna bli präster i honom, offrande våra böner till Fadern, vår tacksägelse, oss själva och allt det vi har, med insikten att han är vår förebedjare och medlare.
 
Dessutom kallas han Guds Son, men inte på det sätt som de troende är, de som är söner genom adoption och endast genom nåd. Han är den sanne och äkta Sonen, och följaktligen den ende, unike, till skillnad från alla andra.
Han är vår Herre, inte bara på grund av sin gudom som, från all evighet, är ett med Faderns gudom, utan också genom det skapade köttet i vilket han blivit uppenbarad för oss.
 
För som S:t Paulus säger, ”Det finns bara en Gud, Fadern från vilken allting är och till vilken vi själva är, och en Herre, Jesus Kristus genom vilken allting är och genom vilken vi själva är.” (1 Kor 8:6).
 

SOM BLEV AVLAD GENOM DEN HELIGE ANDE,
FÖDDES AV JUNGFRUN MARIA

 
Här påminns vi om hur Guds Son blev Jesus för oss – det vill säga, Frälsare – och Kristus – det vill säga, Den Smorde, som Kung för att hålla sin hand över oss och som Präst för att försona oss med Fadern.
 
Han antog vårt kött för att, efter att ha blivit Människoson, göra oss ett, med honom, bli Guds söner. Han klädde sig själv i vår fattigdom för att överföra sin rikedom till oss. Han tog på sig vår svaghet för att styrka oss med sin kraft. Han antog vår dödlighet för att ge oss odödlighet. Han steg ned till jorden för att ta upp oss till himlen.
 
Han föddes av jungfrun Maria för att kännas igen som Abrahams och Davids äkta son, den som utlovats av både Lagen och profeterna. Han var fullt människa, som oss i allt, med synd som det enda undantaget. Han var frestad enligt alla våra svagheter, och lärde sig därigenom att ha medlidande med dem. Inte desto mindre, blev han själv avlad i jungfrun Marias moderliv, genom den Helige Andes övernaturliga och outsägbara kraft, för att födas utan att fläckas av köttets fördärv, istället helgad genom oinskränkt renhet.
 

HAN LED UNDER PONTIUS PILATUS,
KORSFÄSTES, DOG OCH BEGRAVDES.
HAN STEG NER TILL HELVETET.

 
Dessa ord lär oss hur han åstadkom vår återlösning, för vilken han hade blivit född som dödlig människa. För genom sin lydnad tillintetgjorde han människans olydnad som uppväckt Guds vrede, och fogade sig själv i lydnad till sin Far ända tills sin död. I sin död gav han sig själv som ett offer till Fadern, så att Faderns rättfärdighet en gång för alla kan bli tillfredsställd, så att alla troende kan bli evigt helgade, och evig gottgörelse åstadkommen. Han har utgjutit sitt blod som priset för vår återlösning, så att Guds vrede, som brinner mot oss, ska utsläckas, och att vi ska bli renade från våra synder.
 
I denna återlösning så finns det inte något som är utan mystik.
 
Han led under Pontius Pilatus, vars domsavkunnande dömde honom som brottsling och lagbrytare, för att vi, genom denna dom, ska kunna frias och frikännas inför den stora Domarens domstol.
 
Han korsfästes för att utstå korset – vilket var förbannat i Guds Lag – den förbannelse våra synder förtjänar.
 
Han dog, för att genom sin död segra över den död som hotade oss, och sluka den – den död som annars skulle ha svalt och förtärt oss alla.
 
Han begravdes så att vi, förenade med honom genom den aktiva kraften i hans död, kan begrava vår synd och befrias från djävulens och dödens makt.
 
När det gäller uttrycket han steg ner till helvetet, så betyder det att han pinades av Gud, att han uthärdade och kände Guds doms stränga och fasansfulla vrede, och satte sig själv mellan Guds vrede och oss, och tillfredsställde Guds rättfärdighet i vårt ställe. Därför led och bar han det straff som vår orättfärdighet förtjänat, medan det inte fanns minsta spår av synd i honom. Inte att Fadern någonsin var vred på honom: för hur skulle han någonsin vara vred mot sin egen älskade Son i vilken han fann all sin glädje? Och förutom detta, hur skulle Sonen kunnat tillfredsställa Guds vrede genom sin förbön om han hade retat honom till vrede? Men han bar Guds vredes tyngd i den meningen att genom att pinas och duka under för Guds hand, upplevde alla uttryck av Guds raseri och vedergällning, så långt att han rördes till att skrika ut sina kval ”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?” (Matt 27:46).
 

HAN UPPSTOD PÅ TREDJE DAGEN FRÅN DE DÖDA,
HAN STEG UPP TILL HIMLEN
OCH SITTER PÅ GUDS, DEN ALLSMÄKTIGE FADERNS, HÖGRA SIDA
OCH SKALL KOMMA DÄRIFRÅN FÖR ATT DÖMA
LEVANDE OCH DÖDA.

 
Genom hans uppståndelse har vi den orubbliga vissheten om att få seger över dödens herravälde. Sanningen är att han inte kunde hållas fången av dödens bojor. Genom att utöva all sin makt kom han lös från dem, och bröt så dess vapen i bitar på ett sådant sätt så att de inte längre kan ge oss något dödligt slag.
 
Hans uppståndelse är det säkra faktum som inte bara är grunden får vår egen kommande uppståndelse, utan också för den nuvarande uppståndelse som gör det möjligt för oss att leva ett nytt slags liv.
 
Genom sitt uppstigande till himlen öppnande han porten till himmelriket för oss, den port som var stängd för alla i Adam. Han gick faktiskt in i himlen med vår mänskliga natur, som om det vore i vårt namn, så att vi i honom redan äger himlen genom hoppet och sitter med honom i de himmelska boningarna. Och det är för vårt bästa som han gått in i Guds helgedom – en helgedom som inte skapats av människohand. I enlighet med sitt ämbete som evig präst har han trätt in för att bli vår oupphörliga förespråkare och medlare.
 
Han sitter på Faderns högra sida. Detta innebär, för det första, att han är upprättad till, och förklarad att vara, Kung, Härskare och Herre över allting för att leda och upprätthålla oss genom sin makt, så att hans rådande och härlighet kan vara vår styrka, makt och härlighet mot helvetets makt.
 
För det andra innebär det han tog emot allt av den Helige Andes nådebevis för att fördela dem till de som är trofasta mot honom, och för att berika dem med dessa. På grund av detta är det så, att även om hans kropp har tagits upp till himlen och inte längre är så att vi kan se den, så slutar han ändå inte att stötta sina trofasta med hans hjälp och makt, och visar dem den tydliga kraften i hans närvaro, enligt hans löfte, ”Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matt 28:20).
 
Det följer därför, slutligen, att han ska stiga ned därifrån på den sista dagen. Han kommer att göra detta synligt, på samma sätt som han sågs när han steg upp till himlen. Han ska sedan visa sig för alla i sitt ofattbart majestätiska välde för att döma levande och döda (det vill säga de som den dagen är levande, och de som då redan är döda). Han ska vedergälla var och en efter deras gärningar, precis som var och en genom sina gärningar, kommer att ha visat sig trofast eller trolös. Det är en utomordentlig tröst för oss att veta att domen är given åt just honom vars ankomst inte innebär någonting annat än vår frälsning.
 

JAG TROR PÅ DEN HELIGE ANDE.

 
Det faktum att vi får lära oss att tro på den Helige Ande innebär att vi bjuds att från honom förvänta alla de välsignelser som i Skriften utlovas i honom.
 
Genom sin Andes makt, frambringar Jesus Kristus allt som är gott, vad än det må vara. Genom denna makt skapar, upprätthåller, vidmakthåller och ger han liv åt allt. Genom samma makt rättfärdigar, helgar, renar, kallar han och drar oss till sig själv, så att vi kan få frälsning.
 
När den Helige Ande så bor i oss, är det han som upplyser oss med sitt ljus för att vi ska lära oss och förstå den oändliga rikedom som vi, genom gudomlig frikostighet, äger i Kristus. Det är Anden som sätter våra hjärtan i brand med en eld av brinnande kärlek till Gud och vår nästa. Varje dag, och tilltagande, är det han som dödar och tillintetgör våra onda begärs laster, så att om några goda gärningar alls finns i oss, så är de frukten och följden av hans nåd. Utan honom, skulle det inte finnas annat än mörker i våra sinnen och fördärv i våra hjärtan.
 

JAG TROR PÅ DEN HELIGA OCH UNIVERSELLA FÖRSAMLINGEN,
OCH PÅ DE HELIGAS GEMENSKAP

 
Vi har redan sett vilken källa församlingen springer upp ur. Tron på församlingen ställs här fram så att vi kan vara försäkras om att de heliga är förenade, genom trons band, i en församling, i en gemenskap, i ett Guds folk för vilket Jesus, vår Herre, är ledare, furste och huvudman, som av en kropp. För det är i Kristus som de troende är utvalda före världen skapelse för att föras samman i Guds rike.
 
Denna gemenskap är katolsk, det vill säga universell, därför att den inte är två eller tre församlingar. Alla Guds utvalda är förenade och sammanförda i Kristus på ett sådant sätt att de är beroende av ett enda huvud, och växer som en enda kropp, och är bundna till varandra ordnat liknande det som håller samman lemmar i samma kropp. De har sannerligen blivit ett, därför att genom att ha en och samma tro, hopp och kärlek, så hämtar de sina liv från samma Guds Ande och är kallade att ta emot samma arv – evigt liv.
 
Denna gemenskap är också helig, därför att alla de som är utvalda genom Guds eviga försyn välkomnas som medlemmar i församlingen, är helgade genom Herren och andligt pånyttfödda.
 
Orden de heligas gemenskap förklarar ännu klarare vad församlingen är: en gemenskap av troende som är sådan att när en av dem tar emot någon gåva från Gud, så har alla del i den, även om Guds givande av gåvan kan vara mer specifikt riktad direkt till en person än till de andra. Detta är precis som lemmar i samma kropp som, i deras enhet, alla har del i allt som de äger, medan var och en har specifika gåvor och deras funktioner fortfarande varierar. Så, jag upprepar, alla utvalda är samlade tillsammans och sammanförda in i en enda kropp.
 
Vi tror att både församlingen och hennes gemenskap är helig, på så sätt att, när vi är förvissade om vår fasta tro på Kristus, är vi också förvissade om att vi är medlemmar i den församlingen.
 

JAG TROR PÅ SYNDERNAS FÖRLÅTELSE

 
Syndernas förlåtelse är den grund på vilken vår frälsning är bygger och står. Denna förlåtelse är dörren till att komma inför Gud, och det verktyg som bär upp oss och bibehåller oss i hans rike.
 
All rättfärdighet i den troende finns i syndernas förlåtelse. För denna rättfärdighet nås inte genom någon förtjänst, utan endast genom Herrens barmhärtighet.
 
Troende är så nedtyngda, bedrövade och rådvilla då de insett sina synder, att de blir nedslagna av tanken på Guds dom. De är illa till mods med sig själva och suckar och arbetar som under tunga bördor, och på grund av det hat de hyser gentemot synden och denna oroliga ande, dödar de sitt kött och allt som kommer endast från dem själva.
 
Kristus har själv köpt syndernas förlåtelse och betalat för den med priset av sitt eget blod, så att vi kan få den utan att betala någonting. Det är endast i detta blod som vi måste söka rening från våra synder och gottgörelse för dem.
 
Därför får vi lära oss att vi, som är kallade och införda i församlingskroppen, fått både syndernas förlåtelse och nåd genom Guds generositet och förtjänsten av Jesu Kristi medling. Syndernas förlåtelse ges oss inte någon annanstans eller med några andra hjälpmedel, för utanför församlingen och denna gemenskap av troende finns ingen frälsning. 
 

JAG TROR PÅ KÖTTETS UPPSTÅNDELSE
OCH DET EVIGA LIVET. AMEN.

 
Här får vi för det första lära oss att se fram emot den kommande uppståndelsen. Genom samma kraft som Herren använde för att uppväcka sin Son från de döda, så kommer han också att kalla allt kött som smakat döden innan domens dag, från stoft och fördärv till nytt liv. De som är vid liv vid den tiden ska gå in i nytt liv, och det ska hända genom en plötslig förvandling snarare än det vanliga sättet att dö.
 
Orden det eviga livet är tillagda för att skilja mellan de godas och de orättfärdigas ställning. Uppståndelsen kommer att vara gemensam för goda och onda, men kommer att leda till olika förhållanden.
 
Vår uppståndelse kommer att vara sådan, att uppväckta från förgängelse till oförgänglighet, och från dödlighet till odödlighet, och förhärligade både i kropp och själ. Sedan ska Herren ta emot oss till evig salighet, skilda från all möjlighet till förändring och förgängelse.
 
Vi kommer att ha sant och fullkomligt liv, ljus och rättfärdighet, då vi ser att vi blir oskiljaktigt förenade med Herren, såsom en källa som inte kan torka ut, inom sig själv innehåller all fullhet.
 
Denna salighet kommer vara Guds rike, det rike som är fyllt med allt ljus, glädje, makt och lycka. Dessa verkligheter är för stunden långt bortom människans kunskap. Vi ser dem endast som i en spegel och på ett förvanskat sätt tills dagen kommer då Herren ska bevilja oss att se sin härlighet ansikte mot ansikte.
 
De dömda och orättfärdiga däremot, som inte har sökt och hedrat Gud genom sann och levande tro, kommer inte ha någon del i Gud eller hans rike. De ska tillsammans med demonerna kastas in i odödlig död och oförgänglig förgängelse. Uteslutna från all glädje, från all makt och från alla andra av det himmelska rikets välsignelser, dömde till oavbrutet mörker och evigt lidande, så ska de gnagas av mask som aldrig dör och brännas med en eld som aldrig kommer att släckas.
 
10. Vad hopp är
 
Tro är som vi har sett, en orubblig övertygelse om sanningen hos Gud som varken kan ljuga eller bedra, och som varken kan vara tom eller falsk. De som kommer till detta tillstånd av visshet väntar med samma förtroende på Gud att uppfylla sina löften. För dem kan dessa löften inte vara något annat än sanningsenliga.
 
Alltså är hoppet ingenting mindre än den fasta övertygelsen om det som tron tror är sanningsenligt utlovat av Gud.
 
Tron tror att Gud är sanningsenlig: hoppet väntar på att han ska visa sin sanningsenlighet vid den lämpliga tiden.
 
Tron tror att Gud är vår Fader: hoppet räknar med att han alltid ska handla därefter mot oss.
 
Tron tror att vi redan har fått evigt liv: hoppet väntar på den dagen då det ska bli uppenbarat.
 
Tron är den grund på vilken hoppet är byggt: hoppet ger näring till tron och håller den vid liv.
 
Och precis som ingen kan förvänta eller hoppas på något från Gud utan att först tro på hans löften, på samma sätt måste vår tros svaghet (som, kraftlös, inte får falna) stöttas och bevaras genom uthålligt hopp och förväntan.

Copyright Stuart Olyott
Originally published in English under the title Truth for All Time
By Banner of Truth Trust, Edinburgh EH12 6EL, U K
All rights reserved.
Used by permission through the arrangement of The Banner of Truth Trust

Läs hela inlägget »

Av David Whitworth


Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning. (Joh 17:17)

Helgelsens fortlöpande är beroende av en fullständig övergivenhet till bön och Ordet. Att vara engagerade regelbundet i dessa två är förutsättningen för framstegen. Intim gemenskap med Gud i dessa förordnade medel är oumbärliga för att lära känna Gud och leva ett sunt kristet liv. Saknas dessa medel kan det försvaga Guds verk i oss i för att återspegla Guds helighet.

Guds helighet är ett mångskiftande ämne och för oss är det omöjligt att få en helhetsbild eftersom vårt förstånd begränsas i tid och rum och för att förstå det eviga och oändliga. Guds Ord har vi till förfogande där han uppenbarar sig för oss så att vi kan få en inblick i Hans väsen.

Ni skall vara heliga, ty jag är helig (1 Pet 1:16). Versen innehåller ett påbud. Guds helighet är versens språngbräda. ’Gud är helig till sitt väsen. För att vara helig anpassar han sig inte efter ett mönster. Han är själv detta mönster. Han är absolut helig, oändlig och ofattbar ren, och kan inte vara annat än han är’ (A.W.Tozer). ’Guds helighet är kronan på alla Hans egenskaper, livet i alla Hans förordningar och lyser upp alla Hans handlingar’ (Stephen Charnock).

Guds helighet är transcendent eller utomvärldslig egenskap, som löper genom alla Guds egenskaper och sprider glans över dem. Det är egenskapers egenskap. ’Gud är härlig i helighet’ (2 Mose 15:11). ’Helig, Helig, Helig är Herren Gud allsmäktig ( Jes 6:3). Guds helighet är Hans strålande, bländande och glänsande skönhet. Gud uppenbarade i visioner sin härlighet till Abraham (Apg 7:2), Mose (2 Mos 3:2). Hesekiels profetior och Uppenbarelseboken börjar med visioner om Guds härlighet. Kristus visade sin härlighet till tre lärjungar på berget (Matt 17:1,2) och för Paulus på vägen till Damaskus (Apg 9:3).

Pryd dig med storhet (glans-New King James) och härlighet, kläd dig i ära och majestät. (Job 40:5). Gud utmana Job, självfallet finns det inte någon som kan möta en sådan utmaning. Gud vill visa Job sin transcendens och ge honom en inblick i sitt väsen. Dessa fyra adjektiven är synonymer. Det finns inte någonting som är förnämare, högre eller bättre för oss än att söka och förnimma Guds storslagenhet. Att inte förnimma Guds härlighet betyder att vi inte utvecklas fullt ut som de människor Gud ämnat oss att bli. Davids bön: Ditt majestäts härlighet och ära vill jag begrunda (Ps 145:5) borde vi göra till vår bön.

Guds helighet i skapelsen
Ps 19, 104 och 148 visar oss vägen fram för att betrakta Guds härlighet. Dessa psalmer är Guds allmänna uppenbarelser till människan. Det är Guds värld vi lever i och Han visar oss nyanser i sin härlighet i hela kosmos.

Ps 19. Luther kommenterar: Psalmen är en stor andlig sång och en psalm om Guds härlighet. Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet förkunnar hans händers verk (Ps 19:2). När vi blickar upp mot himlen en stjärnklar natt ser vi ordning och reda, månen och stjärnorna som går i sin kretsgång. En klar augustinatt kunde jag följa stjärnfallet över himlavalvet som ett gigantiskt gudomligt fyrverkeri. Ordning och reda är himlens första regel.

Guds verk genom hans godhet, vishet, allmakt och försyn uppenbarar Hans majestät. Guds skönhet betraktas också i solens uppgång och nedgång, solen har sin härlighet så som månen och stjärnorna har sina (1Kor 15:41) men gentemot Guds härlighet är dessa bleka och fattiga. I verser 5-7 vänds vår blick mot jorden. Solens ljus och värme på jorden står i fokus. På vägen till Landvetter flygplats på en solklar dag passerade vi över Göteborgs skärgård. I ett blått hav satt dessa små glittrande öar.

Ps 104 börjar med lovprisning till Gud i Hans majestät och härlighet där författaren då utvecklar denna i jordens bildning, djurriket, havet och människans försörjning. I början förklarade Gud att allt som han hade gjort var mycket gott (1 Mos 1:30). Trots syndens förstöring syns symmetri och harmoni om vi stannar bara upp och använder våra ögon. Under tiden jag skriver snöar det kraftigt. Det finns ett nytt täcke på marken som talar om Guds helighet samtidigt som det talar om harmoni, symmetri, mångfald och enhet. Alla snöflingor har sina egna mönster men dessa flingor faller och formar en helhet. Så skapade Gud allt med vishet (vers 24).

Ps148 är hela skapelsens lovprisning till Gud, allt från himlars himmel (vers 4) till havets djup (vers 7). Allting skapades av Gud för att förhärliga sig och för att visa sin härlighet (vers 13). Naturen och naturens krafter prisar indirekt Gud. De visar Hans outrannsakliga skapande förmåga och Hans eviga herravälde.

Människorna skapades rättsinniga. Men sedan har de tänkt ut många onda planer (Pred 7:30). Judas berättar om änglarna som föll var skapade heliga eftersom de inte bevarade sin höga ställning utan övergav sin rätta hemvist (Judas brev v 6).

Guds helighet är måttet för hela Hans handling.
 
Guds helighet i lagen
Guds helighet manifesteras i lagen därför förbjuder Han synd i alla sina nyanser-i sin mest förfinade form, så väl som i sin mest grövsta form, i förståndets avsikt så väl som kroppens förorening och förnedring, det fördolda begäret så väl som den flagrantaste handlingen. (A.W.Pink). Därför läser vi: Alltså är lagen helig och budordet heligt, rätt och gott (Rom 7:12), Herrens befallningar är rätta, de ger glädje åt hjärtat. Herrens bud är klart, det upplyser ögonen (Ps 19:9).

Guds helighet på korset
Guds helighet uppvisas på korset. Han visar oss sin oändliga helighet och avsky för synd i försoningen. Om Gud tillräknade synd till sin Son, hällde ut sin vrede över och straffade Honom som vår ställföreträdare (Jes 53:4-6) då visas hur avskyvärd synden är till Gud. Har gudomlig helighet framgått vackrare än när Jesus ansiktsuttryck förvrängdes mitt upp i sitt klagorop på korset. Detta erkände Han själv i Ps 22 Hans smärta framtvingade Honom att brista ut: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? (v 2) och Han tillägger: Dock är du den Helige (v 4). Det är denna fullkomlighet som Kristus vördade.

Synd är av sådan skymf mot Guds helighet att den måste straffas, det finns ingen annan utväg. Gud förlåter oss som syndare men kan aldrig förlåta våra synder. Vi är förlåtna pga. Kristi straff lidande (Heb 9:22) Han bar våra straff. Förlåtelse tillfredsställer Guds rättfärdighet, rengöring i Kristi blod tillfredsställer Hans helighet: Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från allt orättfärdighet (1 Joh 1:9).

Med utgångspunkt i Guds helighets uppvisning på korset kan vi dra slutsatsen att evangeliet är evangeliet om Kristi härlighet (2 Kor 4:4), och att det är evangelium om den välsignade Gudens härlighet (1 Tim 1:11). Alltså evangeliets härlighet ligger i det att det är Kristi härlighets evangelium.

Guds härlighet, helighet, majestät och skönhet borde leda oss till den yttersta vördnad i vår närmande till Gud: Upphöj Herren, vår Gud, och tillbed vid hans fotapall! Helig är han, (Ps 99:5). Tillbedjan vid hans fotapall är den lägsta kroppshållning som visar ödmjukhet och vördnad. Vi tillber honom i ande och i sanning (Joh 4:24). Ju mer Guds obeskrivliga helighet överväldigar oss desto mer acceptabla är våra närmanden till Honom.
 
Eftersom Gud är helig borde vi ha en längtan att vara förvandlade till Hans avbild. Hans påbud är: Ni skall vara heliga, ty jag är helig (1Pet 1: 16). Gud är helighetens enda källa och fontän. Låt oss då söka efter Hans helighet för att vi skall vara heliga.

’Herre jag vill ha mer nåd för att förhärliga dig. Bli mer fokuserade på dig. Jag vill ha en större kvantitet helighet och äkthet. Mer mildhet, tålamod, ödmjukhet och underkastelse vill jag ha. Jag längtar efter att intimt lära känna Jesus, förnimma mer av Hans härlighet och att uppleva mer av Hans dyrbarhet och fullhet. Helige Andens helgande, sigill, vittnesbörd och Hans bekräftelse vill jag uppleva’. Denna bön skrev Octavius Winslow på 1800-talet men den är lika viktig och aktuell idag.

Läs hela inlägget »
Etiketter: helgelse

Av David Whitworth

Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning
(Joh 17:17)


Helgelsens lära är i stort sett bortglömd och försummad bland troende i dag. Den är en integrerande del av baptisternas historia och i synnerhet de reformerta baptisternas historia. Denna serie om helgelse är ett försök att få till stånd läran tillbaka på sin centrala plats i de troendes liv.

Den omnämnda versen är en del av Herrens översteprästerliga bön ( den rätta Herrens bön). Han ber först för sina lärjungar men bönen omfattar också oss. Ber då Herren för vår helgelse är det ofrånkomligt för oss att få en förståelse av vad den innebär och omfattar.

Helgelse och helighet hör ihop som medlet och ändamålet. Primära uppgiften är en skildring av vad som överhuvudtaget är meningen och syftet med denna bön.

Utgångspunkten
Det finns knappt en bättre vers som utgångspunkt än Rom 3:23: Alla har syndat och saknar härligheten från Gud. Den första satsen orsakar den andra. Alla har vi syndat eftersom alla vi är syndare, synden har genomsyrat förståndet, känslorna, viljan och kroppen. Det är en konsekvens av att vi saknar Guds härlighet. Guds härlighet är Hans helighet. I Moses lovsång efter Israels frälsning från egyptiernas hand skrev han om Guds härlighet: Vem är som du, härlig i helighet (2 Mos 15:11).

Synden behöver definieras innan vi kan gå vidare och utveckla Guds härlighet. Synd betyder att vi inte uppfyller Guds lag, de tio budorden. Detta är laglöshet och orättfärdighet och till följd uteblir uppriktighet och sanningsenlighet. Lagöverträdelse menas att vi följer vår egen vilja istället för Guds vilja och Guds ord innehåller mycket mer om detta.

Att sakna Guds härlighet är att sakna Hans Helighet. Den saknande Guds avbild i oss kan liknas vid ett snötäcke på marken som är förorenat med grus och salt. Den vita snön syns trots nedsmutsningen. Syndens effekt på oss förorenar och förvränger Kristi avbild i oss, ändå är avbilden igenkännlig till en liten del.

Syndens destruktiva kraft
Synden har och har haft förödande konsekvenser på oss människor. En andlig blindhet härjar i den ofrälsta människas förstånd som motverkar dem att komma till tals med Guds härlighet och hennes fördärvade tillstånd inför Honom. En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt (1 Kor 2:14). Den bakomliggande orsaken ligger i det att: Ty denna tidsålderns gud har förblindat de otroendes sinnen, så att de inte ser ljuset som strålar ut från evangeliet om Kristi härlighet-han som är Guds avbild ( 2 Kor 4:4). Paulus utvecklar detta med en detaljerad beskrivning om tillståndet i Ef 4:17-19. …deras tankar är tomma, deras förstånd förmörkat. De är främmande för livet i Gud därför att de är okunniga och i sina hjärtan hårda som sten. Utan att skämmas kastar de sig in i utsvävningar och bedriver allt slags orenhet och får aldrig nog.

Syndens makt över människor kan aldrig överskattas som de omnämnda verserna visar oss. Verserna innehåller en lysande framställning om syndens destruktiva och nedåtgående spiral som tär på människors resurser, tid, kraft, energi och ekonomi.

De ofrälstas tillstånd
Paulis tes Ef 4 är att människors tankar är tomma. Alltså förståndet är förmörkat, ett mentalt mörker hänger över förståndet så att hon har förlorat sin identitet och inte vet vem hon är eller var hon är på väg. De är främmande för livet i Gud. Detta är en naturlig följd och frukten av det mentala och moraliska mörker som råder över människan. Att vara främmande för Gud är att vara Guds fiende (Kol 1:21). Det livet som de ofrälsta är främmande för är det andliga livet där den inneboende helige Anden är källan. Därför är de okunniga och i sina hjärtan hårda som sten. Okunnighet är människans största problem, det består i att hon är okunnig om Guds helighet, om Guds vrede mot synd, om sitt eget fördärv, om Kristi frälsning verk och om hennes syfte i livet och mycket mer. En fullständig blindhet täcker hennes andliga ögon och hennes hjärta är hårt som sten. I ett sådant tillstånd är utfallet oundvikligt och vers 19 beskriver det för oss: Utan att skämmas kastar de sig in i utsvävningar och bedriver alla slags orenhet och får aldrig nog. För en mera utförlig beskrivning av tillståndet jämför Rom 1:21-32. Ett hårt hjärta kan aldrig uppleva skam och får aldrig nog av synd och begären tilltar. Ett hårt hjärta är i avsaknad av helighet.
 
Tillståndet är djupt rotat i hjärtat och som Kristus beskriver i ett annat uttryckssätt med samma innebörd: Men det som går ut ur munnen kommer från hjärtat, och det gör människan oren. Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser (Matt 15:18,19).
 
Syndens princip, som Paulus beskriver som köttet, är en bestämmande fakta i människors liv som är främmande för livet i Gud. Utgången blir som vi läser i vers 19 och Paulus utvecklar detta i Gal 5:19-21: Köttets gärningar är uppenbara: de är otukt, orenhet, lösaktighet, avgudadyrkan, svartkonst, fiendskap, kiv, avund, vredesutbrott, gräl, splittringar, villoläror, illvilja, fylleri, utsvävningar och annat sådant.
 
De troendes tillstånd
Men, och Gud vara tack för det lilla ordet men: Sådana var en del av er. Men ni har tvättats rena, ni har blivit helgade, ni har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn och i Vår Guds Ande. (1 Kor 6:11). Detta är de troendes ställning i Kristus. Om så är fallet då frågar Paulus: Vi som har dött bort från synden, hur skulle vi kunna fortsätta att leva i den? (Rom 6:2). Nu när vi är nya människor i Kristus skall vi inte längre leva som hedningarna (Ef 4:17) eftersom vi nu tillhör ljuset och inte längre mörkret.
 
De troendes problem är den återstående synd som besvära oss, synd är besegrad men det kvarstår fickor av motstånd som hejdar Jesu Kristi avbild att återupprättas. Så är cirkeln sluten och vi vänder oss åter till Herrens överprästerliga bön att vi helgas i ordet. Helgelse är Guds planmässiga sätt att upprätta den förlorade avbilden i oss och att återspegla Hans helighet. I planen ingår två moment, slutgiltig helgelse och fortlöpande helgelse som är två sidor av samma mynt. Dessa två infallsvinklar skall komma i fokus i de kommande bloggarna.

Läs hela inlägget »
Etiketter: helgelse

Andra kapitlet i Jean Calvins lilla troslära "Kortfattad översikt över den kristna tron" 1537. Vi publicerar den kapitel efter kapitel på svenska i samarbete med förlaget Banner of Truth.

I Guds Lag har vi fått en helt fullkomlig standard för rättfärdighet som med goda skäl kan kallas Herrens eviga vilja. För där finns allt han kräver av oss, fullständigt och tydligt uttryckt på två tavlor.
 
På den första Tavlan har han, med bara några få bud, visat oss vilket det tjänande av hans höghet är som behagar honom. På den andra Tavlan berättar han för oss vilka plikter av kärlek och välgörenhet vi är skyldiga vår nästa.
 
Låt oss då lyssna till Lagen, och så ska vi se vad vi borde dra för lärdomar av den, och likadant, vilken frukt vi kan få från den.
 
1. De tio budorden
 
DEN FÖRSTA TAVLAN
 
Det första budet
Jag är Herren din Gud som har befriat dig från Egyptens land och från slaverihuset. Du ska inte ha andra gudar inför mitt ansikte.
 
Den första delen av det här budet är som ett förord till hela Lagen. Detta för att Gud, när han bekräftar att han är Herren vår Gud, förklarar att han, och endast han, är den som har rätt att befalla, och vars bud vi är skyldiga att lyda. Därför säger han genom sin profet: ”Men om jag är en Far, var är då kärleken jag borde få [den som mig rätteligen tillhör]? Och om jag är Herre, var är då vördnaden och fruktan för mig [den som mig rätteligen tillhör] (Mal 1:6).
 
På ett liknande sätt påminner han oss om sina välsignelser, och gör det uppenbart hur otacksamma vi är om vi inte lyder hans röst. För det är med samma godhet genom vilken han förde det judiska folket ut ur slaveriet i Egypten som han också befriar sina tjänare från det Egypten som finns än idag - nämligen syndens makt.
 
Hans förbud mot att ha andra gudar innebär att vi inte ska tillskriva någon annan varelse det som hör till Gud. Han lägger dessutom till inför mitt ansikte, och förklarar på det sättet att han önskar att bli erkänd som Gud, inte bara genom en yttre bekännelse, utan i ren sanning från hjärtats djup.
 
Dessa ting som hör till Gud, och endast Gud, och som inte kan ges åt någon annan utan att därigenom stjäla det från honom är: att vi ska tillbe endast honom, att vi ska förlita oss på honom med hela vår kraft och vårt hela hopp, att vi ska erkänna att det är från honom allt gott och heligt kommer, och att vi ska prisa honom för all godhet och helighet.
 
Det andra budet
Du ska inte göra dig någon bild eller något som liknar något av det som är uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du ska inte böja dig ned inför dem eller tjäna dem.
 
På samma sätt som han i det förra budet förklarade sig vara den ende Guden, förklarar han nu vem han är och hur han ska tjänas och hedras.
 
Han förbjuder oss därför att vi skulle tänka på något som liknar honom. Han ger skäl för det i 5 Mos 4:15-19 och i Jes 40:18–26 – det vill säga att Anden inte på något sätt är som kroppen.
 
Han förbjuder oss vidare att i religiöst syfte tillbe någon bild.
 
Så låt oss av detta bud lära oss att tjänandet och tillbedjan av Gud sker på ett andligt sätt, för så som han är Ande, så följer det att han vill bli tjänad och tillbedd i ande och sanning (Joh 4:24).
 
Han lägger sedan till ett fruktansvärt hot med vilket han förklarar vilken allvarlig skymf det är mot honom när man överträder detta bud: För jag, Herren din Gud, är en allsmäktig och nitisk Gud. Jag låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen till tredje och fjärde led när man hatar mig, men visar nåd mot tusen generationer när man älskar mig och håller mina bud.
 
Det är som om han säger att han är den ende som vi ska ty oss till och att han inte kan tolerera någon annan kompletterande gud; och även att han ska hämnas sin storslagenhet och sin härlighet om någon för över dem till bilder eller något annat; och det att inte bara en gång, utan på fäder, barn, brorsöner, systersöner, det vill säga på alla – precis alla, som tar efter sina fäders ogudaktighet. På samma sätt säger han att ha ska visa sin nåd och godhet mot alla som älskar honom och håller hans Lag. Och han förklarar storheten i sin nåd genom att han utsträcker den till tusen generationer, medan endast tar ut sin hämnd på fyra generationer.
 
Det tredje budet
Du ska inte missbruka Herren din Guds namn, för Herren ska inte anse den oskyldig som missbrukar hans namn.
 
Här förbjuder han oss att missbruka hans heliga och helgade Namn i eder, för att bekräfta tomma ord eller lögner, eftersom att eder inte ska tjäna vårt eget behag eller tillfredställelse. De finns för att tjäna en befogad nödvändighet, när Gods härlighet måste uppehållas, eller när det är nödvändigt för att bekräfta något som leder till uppbyggelse.
 
Och han förbjuder helt att vi smutsar ner hans heliga och helgade namn på något sätt. Istället måste vi ta hans namn på våra läppar med vördnad och all värdighet, så som hans helighet kräver. Detta gäller vare sig vi avlägger en ed eller något annat yttrande som innehåller en referens till honom.
 
Och eftersom människor huvudsakligen använder detta Namn för att åberopa det, för vi förstå vilken sorts åberopande som här påbjuds.
 
Till sist tillkännager han straffet, så att de som vanhelgar hans Namns helighet genom att missbruka det, och genom andra hädelser, inte ska tro att de ska kunna komma undan från hans vedergällning.
 
Det fjärde budet
Tänk på vilodagen så att du helgar den. Sex dagar ska du arbeta och uträtta alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är Herren din Guds vila. Då ska du inte utföra något arbete, inte heller din son eller dotter, din tjänare eller tjänarinna eller din boskap, eller främlingen som bor hos dig inom dina portar. För på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat vilodagen och helgat den.
 

Vi ser att det finns tre skäl till att det här budet gavs.
 
För det första önskade Herren, genom vilan på den sjunde dagen, måla upp en bild för Israels folk, av den andliga vilan där de troende måste upphöra med sina egna gärningar och låta Herren göra sitt verk i dem.
 
För det andra önskade han att det skulle fastställas en specifik dag på vilken troende kunde samlas för att lyssna till hans Lag och ägna sig åt att tillbe honom.
 
För det tredje önskade han att en särskild dag för vila skulle ges åt tjänare och de som lever under andras makt, så att de kunde få en vila från deras arbete. Men detta är snarare en konsekvens än den huvudsakliga orsaken.
 
När det gäller det första skälet, så råder det inte något tvivel om att det nådde sin fullbordan i Kristus: för han är Sanningen vars närvaro får alla bilder att försvinna, och han är Verkligheten och när den kommer överges alla skuggor. Det är därför som S:t Paulus bekräftar att sabbaten var en skugga av en framtida verklighet (Kol 2:16-17). Han förklarar samma sanning på ett annat ställe när han, i Romarbrevet 6, lär oss att vi är begravda med Kristus, så att vi genom hans död kan dö bort från vårt kötts fördärv (Rom 6:6–7). Och det händer inte på en dag, alltigenom våra liv till dess vi, helt dött bort från oss själva, och blivit uppfyllda av Guds liv. Därför ska kristna inte ha något att göra med vidskepligt iakttagande av dagar.
 
De två sista skälen kan inte räknas till forntidens skuggor, utan hör till alla tidsåldrar. På grund av detta, och även om sabbaten är avskaffad, så händer det fortfarande bland oss att vi träffas på vissa dagar för att höra Guds Ord, bryta Nattvardens mystiska bröd  och be offentligt. För sådan är vår svaghet att det är omöjligt för sådana samlingar att ske varje dag i veckan. Det är också nödvändigt att tjänare och arbetare får möjlighet att vila från sitt arbete.
 
Alltså har den dag Judarna iakttog tagits bort (vilket var till hjälp för att rensa bort vidskepelse), och en annan dag har satts åt sidan för detta syfte (vilket var nödvändigt för att säkra och uppehålla ordning och frid i församlingen).
 
Sanningen gavs till Judarna genom bilder, men till oss är den uppenbarad utan någon skugga alls:
 
För det första, så att vi i hela vårt liv kan begrunda en obruten sabbatsvila från våra gärningar, så att Herren kan verka i oss genom sin Ande.
 
För det andra, så att vi kan upprätthålla den rättmätiga ordningen för församlingen i att lyssna till Guds Ord, ta emot sakramenten, och be offentligt.
 
För det tredje, så att vi inte på ett omänskligt sätt ska tynga ner dem som står under oss med arbete.
 
DEN ANDRA TAVLAN
 
Det femte budet
Hedra din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ska ge dig.
 
Genom det här budet får vi lära oss att utöva vördnad inför vår far och mor, och på samma sätt, inför de som är satta över oss, så som furstar och samhällsledare. Det innebär att vi ska visa dem respekt, lydnad och tacksamhet och göra dem varje möjlig tjänst. För det är Herrens vilja att vi ska handla på det sätta mot dem som har givit oss liv. Och det är av liten vikt om de är värda eller inte värda denna vördnad, för vare sig de är det eller inte, så har de givits oss som far och mor av Herren, som vill att vi ska hedra dem.
 
I förbigående måste en annan sak uppmärksammas: vi blir inte uppmanade att lyda dem utan hänsyn till Gud. Vi ska alltså inte överträda Herrens Lag bara för att behaga dem, för om de befaller oss att göra något som är mot Gud, så ska vi inte se dem som far och mor, utan som främlingar som vill dra oss bort från lydnad till vår sanne Far.
 
Detta femte bud är det första bud som bär med sig ett löfte, som S:t Paulus säger i Ef 6:2. Genom att utlova en välsignelse i det här livet till barn som har tjänat och hedrat sina fäder och mödrar genom passande iakttagande av detta bud, så förklarar Herren också att en förbannelse helt säkert väntar dem som gör uppror mot dem och är olydiga mot dem.
 
Det sjätte budet
Du ska inte mörda.
 
Här förbjuds vi allt våld och alla angrepp, och i stort varje försyndelse som kan skada vår nästas kropp.
 
För vi ska komma ihåg att människan är skapad till Guds avbild, så vi måste betrakta vår nästa som helig och helgad, på ett sådant sätt att det är omöjligt att misshandla honom utan att också misshandla den avbild av Gud som är i honom.
 
Det sjunde budet
Du ska inte vara lösaktig.
 
Här förbjuder oss Herren allt som är sexuellt opassande eller oanständigt. För det är genom äktenskapets lag som Herren har förenat man och kvinna, och så som denna förening är beseglad med hans auktoritet är den också helgad genom hans välsignelse. Det följer att varje form av förening utom äktenskapet är förbannad inför honom.
 
De som inte har gåvan att vara rena (en särskild gåva som inte står i allas makt) måste sörja för sitt kötts ostyrbara lusta genom äktenskapet som ett ärbart botemedel. För äktenskapet hålls i ära är bland alla, men sexuellt omoraliska och äktenskapsbrytare ska Gud döma (Heb 13:4).
 
Det åttonde budet
Du ska inte stjäla.
 
Här förbjuds vi allmänt från att ta besittning över andras tillhörigheter. För Herren önskar att hans folk inte alls ska ha någonting att göra med någon som helst form av röveri som övermannar och förtrycker de svaga, och inte heller med någon sorts bedrägeri där man utnyttjar oskuldsfullheten hos lättlurade människor.
 
Om vi vill hålla våra händer rena, och oskyldiga till stöld, så måste vi undvika alla former av slugheter och knep lika mycket som från våldsamma rån.
 
Det nionde budet
Du ska inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa.
 
Här fördömer Herren all form av förtal och förolämpningar som får vår broders goda rykte att vanäras, och alla lögner som skulle kunna skada honom på något sätt.
 
Eftersom ett gott namn är mer värt än vilken skatt som helst varsomhelst, så skadas vi inte mindre genom att bli bestulna vårt goda rykte än att bli bestulna på våra ägodelar. Och ofta är det lika lätt för bort en broders ägodelar genom att ge falskt vittnesbörd, som det är att lägga beslag på dem med sina händer.
 
Följaktligen är det så att precis som det förra budet binder händerna, så binder detta tungan.
 
Det tionde budet
Du ska inte ha begär till din nästas hus. Du ska inte ha begär till din nästas hustru, inte heller till hans tjänare eller tjänarinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.
 
Genom dessa ord lägger Herren fram, så att säga, en stram tygel runt alla våra starka begär som går bortom de gränser som sätts av kärlek till andra. Alla de andra buden förbjuder att göra handlingar mot kärlekens regel, men detta förbjuder oss att ens föreställa oss dem i hjärtat.
 
Detta bud fördömer alltså hat, avundsjuka och illvilja, precis som mord fördömdes tidigare.
 
Oanständiga tankar och hjärtats inre orenhet är lika mycket förbjudet som lastbart beteende. Precis som snikenhet och slughet förbjöds innan, så förbjuds nu lystnad efter rikedom. Där tidigare illvilligt tal förbjöds, så hindras nu också själva illviljan.
 
Vi ser nu hur mycket det här budet är tänkt att vara en allmän tillämpning, och hur mycket den omfattar. För Herren kräver av oss att älska våra bröder med en underbar och brinnande kärlek. Han vill att denna sympati ska vara ostörd av det minsta onda begär som hotar vår nästas välgång och framgång.
 
Andemeningen i detta bud är alltså att vi ska vara så kärleksfullt inställda mot andra så att vi inte blir det minsta påverkade av något starkt begär som står i konflikt med kärlekens lag, och att vi ska vara både redo och villiga att ge varje person vad som är hans. Och för varje person måste vi tänka oss att detta är vad vår befattnings plikt kräver att vi ger till honom.
 
2. Lagen summerad
 
När Herren Jesus Kristus undervisade att hela Lagen finns i två artiklar, förklarade han för oss klart nog vad det verkliga syftet är med Lagens alla bud.
 
Den första artikeln är att vi ska älska Herren vår Gud av hela vårt hjärta och av hela vår själ och av hela vår kraft.
 
Den andra artikeln är att vi ska älska vår nästa lika mycket som vi älskar oss själva.
 
Och han har tagit denna tolkning från Lagen själv, för den första delen hittas i 5 Mos 6:5, och den andra finner vi i 3 Mos 19:18.
 
3. Det som kommer till oss endast från Lagen
 
Här är då måttstocken och mönstret för ett heligt och rättfärdigt liv, och även en fullkomlig bild av rättfärdighet. Så om någon lever ut Guds Lag i sitt liv, så kommer han inte att sakna något av det som krävs för att vara fullkomlig inför Herren.
 
För att bekräfta detta, lovar Gud dem som har följt hans Lag inte bara att de ska få de stora välsignelser i det här livet som nämns i 3 Mos 26:3–18 och 5 Mos 28:1–14, utan också evigt liv som lön (3 Mos 18:5).
 
Å andra sidan, tillkännager Gud evig död som vedergällning för dem som inte med sina gärningar vill utföra det som påbjuds i denna Lag (5 Mos 28:15–68). Mose, som hade gjort Lagen känd, tog himmel och jord till vittne att han förelagt folket gott och ont, liv och död (5 Mos 30:19–20).
 
Men även om Lagen visar vägen till liv, så har vi ännu inte sett hur den kan vara nyttig för oss. Det är förstås så att om vår vilja vore helt tränad och inriktad på att lyda Guds vilja, så hade det räckt med att känna Lagen för att frälsa oss. Nu är det dock så, att vår köttsliga och fördärvade natur ständigt, och på alla sätt, kämpar emot Guds andliga Lag. Lagens undervisning gör inte något alls för att förbättra vår natur. Så denna Lag (som gavs för frälsning om den hade funnit åhörare som hade varit goda och kunnat följa den) blir något som slutar med synd och död. Eftersom vi alla blir fällda som överträdare av Lagen, avslöjar Lagen desto tydligare Guds rättfärdighet för oss, och i sin tur blottar den än mer vår egen orättfärdighet.
 
Därför är det så, att ju mer Lagen ertappar oss på väg djupare in i överträdelse, desto tyngre blir Guds dom över oss när den finner oss skyldiga. När löftet om evigt liv tagits bort, är allt som återstår för oss den förbannelse som, genom Lagen, faller över oss alla.
 
4. Lagen är ett steg för att komma till Kristus
 
Det bevis som Lagen ger överbevisar oss alla om vår orättfärdighet och våra överträdelser. Dess syfte är dock inte att vi ska förtvivla eller bli modlösa, så att vi sjunker i fördärv.
 
Onekligen är det så, att aposteln vittnar om att vi alla är dömda genom Lagens dom, så att varje mun ska tystas och hela världen stå skyldig inför Gud (Rom 3:19). Men, han själv undervisar på ett annat ställe att Gud har gjort alla människor till fångar under otrons makt, inte för att slå dem i spillror eller låta dem förgås, utan för att han ska kunna förbarma sig över alla (Rom 11:32).
 
Efter att ha använt Lagen för att berätta om våra svagheter och orenheter för oss, tröstar Herren oss genom att förlita på hans makt och nåd. Och det är i Kristus, hans Son, som han uppenbarar sig själv som välvillig och nådefullt inställd mot oss.
 
I Lagen framstår Gud endast som den som belönar fullständig rättfärdighet – som vi är helt berövade – och, å andra sidan, som syndens rättfärdiga och stränge Domare. Men, i Kristus är hans ansikte fullt av nåd och ömhet, och lyser på förtvivlade, ovärdiga syndare. För på detta sätt har han på ett beundransvärt sätt visat upp sin oändliga kärlek för oss: att han gav sin ende Son för oss och i honom öppnande alla sin barmhärtighets och godhets rikedomar för oss.
 

Copyright Stuart Olyott
Originally published in English under the title Truth for All Time
By Banner of Truth Trust, Edinburgh EH12 6EL, U K
All rights reserved.
Used by permission through the arrangement of The Banner of Truth Trust

Läs hela inlägget »


Hexaemeron
Basileios den store
Artos, 1998 (grekiskt original 378)
 
Boken bygger på en berömd predikoserie över skapelsen av Basileios den store (330-379). Här är tre tankar om boken:
 

  • Det är en vacker utläggning av Bibelns första tjugofem verser. Det målande språket, de vackra formuleringarna och de förundrande exemplen. Vem kan läsa detta, utan att förundras över den underbara värld vår Gud har skapat?
  • Basileios använder mycket av sin tids bästa bildning och vetenskap för att illustrera och förklara. Säkert ett gott sätt att knyta an till åhörarna och förklara in Bibeln i deras värld. Samtidigt är det många gånger plågsamt uppenbart att just det som är fräscht och spännande där och då, nu känns gammalt, daterat och ofta helt fel.
  • Redan i de apostoliska fäderna ser man hur den allegoriska textutläggningen ställer till det för den tidiga kyrkans teologer och predikanter. Därför är det så gott att se hur Basileios inte använder allegorin, och dessutom förklarar varför det inte är bra med allegoriska textförklaringar.
Läs hela inlägget »
Etiketter: predikan, traditionen

Första kapitlet i Jean Calvins lilla troslära "Kortfattad översikt över den kristna tron" 1537. Vi publicerar den kapitel efter kapitel på svenska i samarbete med förlaget Banner of Truth.

1. Alla människor lever för att de ska kunna lära känna Gud
 

Man finner inte en människa någonstans som inte har någon tanke på religion, hur ociviliserad eller vild hon än må vara.
 
Det är eftersom vi alla har skapats för att lära känna vår Skapares majestät och, i att lära känna den, tänka högre om den än om något annat. Vi ska ära den med bävan, kärlek och vördnad.
 
De som inte är troende försöker bara att svepa bort alla minnen av denna känsla av Gud som har planterats i deras hjärtan. Om vi lämnar dem åt sidan, så måste vi som säger oss ha en personlig tro, komma ihåg att det här livet inte kommer att vara för alltid och att det snart är över. Vi borde ägna det åt att tänka det som är oförgängligt.
 
Nu är det så att evigt och oförgängligt liv inte kan hittas någon annanstans än i Gud. Det innebär därför att vårt livs största angelägenhet är att söka Gud. Vi ska längta efter honom med hela vårt hjärta, och bara söka vår vila och frid i honom, och ingen annan.
 
2. Skillnaden mellan sann och falsk religion
 
Det är en allmän uppfattning att ett liv utan religion är ett liv i verkligt elände, där man inte på något sätt har det bättre än de vilda djuren. Eftersom det är så, vill ingen ses som helt ointresserad av personlig religion och kunskapen om Gud.
 
Men det finns många skillnader i religionens synbara uttryck. Detta beror på att de flesta människor inte på riktigt berörs av fruktan för Gud. Men vare sig de vill det eller inte så kan de inte undgå tanken att det finns någon gudomlig varelse vars makt antingen håller upp dem eller trycker ned dem. Denna tanke lämnar dem inte och kommer hela tiden tillbaka. Slagna av tanken på en så stor makt, så vördar man denna makt på ett eller annat sätt. Detta för att undvika att känna för stort förakt för den, i fruktan att den ska handla mot dem. Men, då de lever oordnat och vägra vara helt ärliga, visar sig deras brist på bekymmer i frågan att de inte bryr sig om Guds dom.
 
Dessutom, eftersom deras uppfattning om Gud styrs av deras sinnens dåraktiga och tanklösa inbilskhet, och inte från hans oändliga storslagenhet, vänder de sig i själva verket bort från den sanne Guden. Även när de gör verkliga och omsorgsfulla ansträngningar för att tjäna Gud, så är det inte annat än slöseri med tid. Det är inte den evige Guden de tillber, utan snarare deras egna hjärtans drömmar och fantasifoster.
 
Nu har de en fruktan där de mycket gärna skulle vilja fly från Guds dom, men eftersom de inte kan göra det, gruvar de sig mer än någonsin. I detta ligger ingen sann fromhet. Sann fromhet består snarare i en ren och sann glöd som älskar Gud som en verklig Far och ser upp till honom som en sann Herre. Den omfamnar hans rättfärdighet och räds att förolämpa honom mer än vad den räds att dö.
 
Och alla dessa som har denna glöd börjar inte med att dumdristigt skapa en gud utifrån sina egna önskningar. Istället söker de kunskap om den sanne Guden från Gud själv, och förstår honom inte som annorlunda från hur han själv uppenbarar sig och hur han ger sig tillkänna för dem.
 
3. Vad vi måste veta om Gud
 
Eftersom Guds storslagenhet i sig är någonting som går över och bortom människans förstånd, och helt enkelt inte kan begripas, så måste vi tillbe dess upphöjdhet, snarare än att fingranska den, så att vi inte blir helt överväldigade av sådan lysande klarhet.
 
Det är därför som vi måste söka och överväga Gud i hans verk som Skriften, av den anledningen, kallar yttringar av det som är osynligt (Rom 1:19-20; Heb 11:1) därför att dessa verk visar oss vad vi annars inte skulle veta om Herren.
 
Här talar vi inte om tomma och lättsinniga spekulationer som håller vårt sinne i ett tillstånd av osäkerhet, utan om något som är livsnödvändigt för oss alla – något som gör oss gott, som skapar en sann och stabil fromhet, det vill säga, tro blandad med fruktan.
 
När vi ser på vårt universum, så blickar vi mot vår Guds odödlighet. Det är denna odödlighet som är början till allt och ursprunget till allt som finns. Vi blickar mot hans makt som har skapat ett sådant omfattande system och som nu uppehåller det. Vi blickar mot hans vishet som har skapat en sådan stor och varierad skara av varelse, och regerar över dem utmärkt balanserat och ordnat. Vi blickar mot hans godhet som är själva orsaken till allt detta som är skapat och fortsätter att finnas. Vi blickar mot hans rättvisa som visar sig i beskydd av goda människor, och i straff för elaka människor. Vi blickar mot hans barmhärtighet som så varsamt står ut med våra synder, så att den kan kalla oss att ställa våra liv till rätta.
 
Det är verkligen mycket nödvändigt för oss att få lära oss mycket om Gud, och vi borde verkligen låta universum lära oss det. Och det skulle det göra, om det inte vore för det faktum att vi, i all vår grovhuggna okänslighet, är blinda för ett så starkt ljus. Men det är inte endast genom att vara blinda som vi syndar. Vi är så vilsna att vi, när vi betraktar Guds verk, bara kan se allt på ett ondskefullt och förvrängt sätt. Den vänder upp och ned på den himmelska visheten som annars skiner så klart.
 
Därför måste vi gå till Guds Ord där Gud är väl framställd för oss genom hans verk. Där är hans verk inte värderade enligt vår förvrängda bedömning, utan utifrån den eviga sanningens standard. Vi lär oss att vår Gud, som är den ende Guden, och som är evig, är källan till allt liv, rättfärdighet, vishet, styrka, godhet och barmhärtighet. Allt som är gott kommer helt och hållet, utan undantag, från honom. Och därför är det så att all lovprisning och tillbedjan med all rätt tillhör honom.
 
Och även om alla dessa saker framstår tydligt i varje del av himmel och jord, så är det slutligen i Guds Ord som vi alltid får sann förståelse vad som är det huvudmål som de riktar sig mot, vad deras värde är och hur vi ska förstå dem. Sedan går vi djupt in i oss själva och tänker på hur Herren i oss visar sitt liv, vishet och kraft, och hur han utövar sin rättvisa, vänlighet och godhet mot oss.
 
4. Vad vi måsta veta om människan
 
I begynnelsen formades människan till Guds avbild och likhet, så att hon kunde beundra sin Skapare i den värdighet med vilken Gud så förnämligt hade försett henne med, och så att hon kunde ära honom med proportionerlig tacksamhet.
 
Men människan, som förlitade sig på sin naturs enorma förträfflighet, och glömde var den hade kommit ifrån och genom vem som den fortsatte existera, strävade efter att upphöja sig själv skild från Herren. Därför måste hon tas ifrån alla Guds gåvor, vilka hon så dåraktigt hade stoltserat med. Och nu, då hon blivit avklädd och berövad all härlighet, kan hon känna den Gud som så hade berikat henne genom hans generösa gåvor, och som hon hade vågat avvisa.
 
Det är därför som vi alla – som är ättlingar till Adam, och i vilken den här likheten med Gud har suddats ut – är kött fött av kött. För även om vi är skapade med en själ och en kropp, så känner vi aldrig något annat än köttet. Resultatet är att vilken aspekt av människan vi än ser på, så är det omöjligt för oss att se något annat än det som är orent, vanvördigt, och avskyvärt inför Gud. För människans vishet, förblindad och dränkt i otaliga brister och sätter sig upp mot Guds vishet. Viljan är ond och full av fördärvade sinnesrörelser och hatar Guds rättvisa mer än något annat. Och människans styrka är helt oförmögen till någon god gärning, och ursinnigt böjd till syndfullhet.
 
5. Fri vilja
 
Skriften hävdar ofta att människan är slav under synden. Vad det betyder är att hennes sinne är så långt borta från Guds rättfärdighet att hon tänker på, djupt begär och inte gör något annat än det som är ont, förvridet, orättfärdigt eller nedsmutsat. För hjärtat, som har druckit sin del av syndens gift, kan inte ge något annat än syndens frukter.
 
Likväl, får vi inte tänka oss att det finns något som med våld tvingar människan att synda. Hon syndar i full överenstämmelse med sin egen vilja, och gör det angeläget och i linje med hennes egna böjelser.
 
Hennes hjärtas fördärv innebär att människan har ett mycket starkt och ihållande hat mot hela Guds rättfärdighet. Hon är dessutom hängiven varje sorts ondska. På grund av detta så sägs hon inte ha fri kraft att välja mellan gott och ont – det som kallas fri vilja.
 
6. Synd och död
 
I Skriften betyder synd både den mänskliga naturens förvridenhet som är källan till alla laster, och de onda begär som föds från den, och också de orättfärdiga och skamliga handlingar som flödar ur dessa begär: mord, stöld, äktenskapsbrott och andra sådana saker.
 
Vi, som är syndare ända sedan vi varit till i våra mödrars liv, är alla födda oskyddade för Guds vrede och vedergällning.
 
När vi växt upp, så samlar vi ständigt på oss Guds dom, allt tyngre och tyngre.
 
Slutligen, genom hela vårt liv, ökar vi hastigheten mot döden.
 
För det råder inget tvivel om att Guds rättfärdighet ser all syndfullhet som avskyvärd. Vad kan vi då förvänta från Guds ansikte – vi eländiga människor som är nedtyngda sådan vikt av synd, och nedsmutsade med otaliga orenheter – utom hans rättfärdiga vrede helt säkert kommer oss till skam?
 
Det är nödvändigt att vi vet om denna sanning, även om den slår människan med skräck och krossar henne med förtvivlan. Avklädda vår egen rättfärdighet, dragna bort från all förlitan på vår egen kraft, bortvända från allt hopp om att någonsin ha liv, till insikt om vår egen brist, elände och vanära lär oss därför att falla ned inför Herren. Genom att erkänna vår synd, maktlöshet och fullständiga fördärv, lär vi oss att ge honom all ära för hans helighet, makt och frälsning.
 
7. Hur vi förs till frälsning och liv
 
När denna kunskap om oss själva verkligen går in i våra hjärtan, visar den oss vår betydelselöshet, och den gör vägen in i sann kunskap om Gud lättare för oss. Och när den Gud som vi talar om har tagit undan vår känsla av att vi står trygga inför hans vedergällande dom och vår falska självtillit – dessa två farsoter – är det som att han redan har öppnat en första dörr in i hans rike. För det är då som vi börjar höja vår blick mot himlen, en blick som tidigare var fixerad vid jorden. Och vi, som tidigare fann vår vila och ro i oss själva, längtar nu efter Herren.
 
Å andra sidan är det även så, att trots att vår syndfullhet förtjänar något helt annat, visar sig denne barmhärtige Far, i sin ofattbara godhet, frivilligt för oss som nu blivit bedrövade och skräckslagna. Och med de medel som han vet hjälper oss i vår svaghet, kallar han oss tillbaka från vår villfarelse till den rätta vägen: från död till liv, från fördärv till frälsning, från djävulens rike till sitt eget rike.
 
För alla dem som det behagar honom att åter insätta som arvingar till det eviga livet har Herren bestämt, som ett första steg, att de ska få samvetskval, böjas ned under vikten av sina synder, och röras till att leva i fruktan för honom. Till att börja med, ställer han därför fram sin Lag, vilket är det som för oss till detta tillstånd.

Copyright Stuart Olyott
Originally published in English under the title Truth for All Time
By Banner of Truth Trust, Edinburgh EH12 6EL, U K
All rights reserved.
Used by permission through the arrangement of The Banner of Truth Trust

Läs hela inlägget »