Alexander Carson, (1776-1844)

Han avlade sin akademiska examen vid 18 år och slutade som den främste i sin klass. Han blev omedelbart presbyteriansk pastor i Tubbemore, Nordirland, en by med 2000 invånare. Han tjänade som pastor i samma församling i knappt 50 år. Som bruklig var i de flesta presbyterianska församlingarna, räckte det med en muntlig bekännelse för att bli medlem och varje försök att disciplinera slappa församlingsmedlemmar var fruktlös. Hästgalopp, tuppfäktning och dans var på modet för dagen. Carson tvekade inte att rida mitt in i myllret på hästgaloppsbanan och protestera mot sitt folk. Han vädjade till distriktsstyrelsen för stöd i disciplinfrågan men den höll sig till synen att de inte kunde kräva mer än trohet till Westminstersbekännelsen. Han var övertygad om att det var bara de sanna troende som kunde ta del av församlingsmedlemskapens förmåner. Carson avgick från distriktsstyrelsen. Detta gjorde honom främmande för sin rika svärfar och han betalade ett högt pris vad gäller världens ägodelar. Han predikade som vanligt i sin kyrka tills nästa kris uppkom, när några medlemmar upptog baptistiska övertygelser. Han gjorde motstånd med kraft och kärlek men motsättningar gjorde att han också konverterade till baptistisk övertygelse. Synoden var i uppror och de skickade ett utskott för att kasta ut Carson handgripligt från sin kyrka mitt i gudstjänsten. Han vädjade till utskottet för att få predika färdigt. Då stod en diakon upp och tog tag i talarstolens Bibel och utropade: ”Låt alla som önskar följa Bibeln komma denna väg” och kyrkan tömdes med detsamma. De samlades utomhus istället och i ladugårdarna på vintern. Folk frälstes ständigt och troende döptes, medlemskapet var total 500. Trots förlust av sina ägodelar, försörjde Gud församlingen och familjen med deras behov (de hade 13 barn) Den nya presbyterianska pastorn ansatte Carson men var ingen match för honom. Carsons böcker vittnade om hans förmåga att stå emot. Vissa har funderat på varför han satsades så mycket och gav dopets metod en framträdande roll i sitt klassiska verk Baptism: It's Mode and Subjects. Det finns viktiga skäl för denna ordning och ett är att det inte finns någon anledning att studera dopet utifrån omskärelsen. Först efter att vi har studerat innebörden av dopet kan vi reda ut förhållandet mellan dopet och omskärelsen. Carson skrev andra böcker och hjälpte Robert Haldane med sin kommentar till Romarbrevet