Partikulärbaptisternas äldstekår

Av David Whitworth


Så här långt har vi sätt hur partikulärbaptisterna ansåg den lokala församlingen som ett hus byggt med levande stenar och Jesu suveräna verk. Troende var förenade tillsammans i Kristi kropp och helgade i Guds tjänst. Deras riktning var mot det himmelska och det skulle visas i deras livsstil för att godkännas som medlemmar och genom medlemskapets varaktighet. Gemenskapen mellan de troende togs på allvar och där synd uppstod var det nödvändigt att ta itu med det. Det fanns en strävan efter att följa Bibelns direktiv i allt vad församlingens identitet gäller. Innovation och nymodigheter var obefogat och onödigt.
 
Partkulärbaptisternas uppfattning om församlingens natur, som vi hittills har sätt, har varit inåtvänt men de var också utåtriktade. De trodde att församlingsplantering var nödvändig över hela landet. De ville inte sluta sig inom sin egen gemenskapskrets utan ville föra vidare deras syn på den lokala församlingens mönster till andra. Detta skedde genom evangelister men denna tjänst betraktades inte som ett ämbete i församlingen. Ibland kunde det vara församlings äldste, men det var hellre delegerade medlemmar med uppgiften att sprida evangeliet och plantera församlingar. Dessa kristna bar med sig auktoriteten från de utsända församlingarna.
 
Ett exempel är Glaziers Hall församlingen i London. År 1649, höll församlingen en bönedag för att be Herren skicka arbetare till de ’mörkar delar av landet’. Dagen därpå och med en stor omsorg för Wales kom John Myles och Thomas Proud för att söka hjälp. Inom loppet av två veckor var de döpta och sändes tillbaka till Wales med uppdraget att plantera församlingar. Första oktober 1649 var de första kristna döpta och en församling formades som i oktober 1650 hade 43 medlemmar. Myles hade en driftig och kraftfull plan för att plantera fler församlingar och inom ett år efter att den första församlingen hade planterats hade två till grundats. En kommentator hade nog rätt i att en välorganiserad församling är central i Guds försoningssyfte och måste ha som sitt högsta mål att evangelisera för att grunda nya församlingar.
 
Församlingsplantering var det viktigaste för dessa primitiva partikulärbaptister. De urskilde inte evangeliets spridning från församlingsplantering och i deras ögon var sambandet oupplösligt. De nyfrälsta samlades och utformades till välorganiserade lokala församlingar och detta var en väsentlig del av 1689 års bekännelseskrift. Dessa människor förstod att en församling var inte bara ett sällskap av heliga människor som samlades för gemenskap med varandra utan ett redskap att sprida ljus och liv till de mörkaste platserna.
 
Församlingens styrelse
’Församlingen är som en välordnad stad, innesluten i sanningens och rättens mäktiga murar, under allsmäktigt försvar, byggd med skönhet och smyckad genom oändlig vishet’ (C.H. Spurgeon).
 
Spurgeons belysande bild av den lokala församlingen är närmast komplett i bibliska egenskaper. I församlingens styrande består ordningen i ett välbalanserat samspel mellan de äldstes styrande och kongregationalistiska demokrati. 1689 års bekännelse pekar på detta i kapitel 26, paragraf 7 och 8. I paragraf 7 står det att Kristus har givit all makt och myndighet till församlingarna för dyrkan och disciplin. I paragraf 8 förklarar man hur denna makt sätts i bruk. En församling väl ’samlad och helt organiserad’ består av tjänstemän och medlemmar och dessa tjänstemän är tillsatta för att ’förrätta förordningarna och utföra sin makt eller plikt’. Denna makt eller plikt var inte övergripande utan begränsades av Bibeln. Det betyder rent praktisk att de äldste fick utöva sina förordnade plikter när det var nödvändigt. Det var inte deras uppgift att stifta lagar i församlingen hellre var de förvaltare under gudomlig bestämmelse. En samlad och helt organiserad församling hade i sig allt nödvändigt för att fullgöra sina uppgifter i världen.

Partikulärbaptistförsamlingars självständighet var inte till för att betona de äldstes rättigheter utan det var till för att behålla medlemmars rättigheter samtidigt som de äldste utförde sina förordnade plikter. Församlingens folk vara aktiva i att fatta församlingens bestämmelser. Äldste uträttade förordningar och när det var nödvändigt utföra sin makt och plikt för församlingens räkning.

Församlingens tjänster
1689 års London bekännelseskriften nämnde två tjänster nämligen äldste och församlingstjänare som är insatta av Kristi. Dessa två tjänster var de enda som erkändes bland partikulärbaptisterna.

Bekännelsens kapitel 26 och paragrafer 8, 9 och 10 beskriver dessa ämbeten och hur det går till att tillsätta dem. Det är Kristus som tillsätter och genom den helige Anden utrustar församlingstjänare med gåvor för att uppfylla sina funktioner. Församlingens del är att tillstå dessa tjänare och avskiljer dem genom bön och fasta. Pastorerna skulle få en skälig lön för sitt arbete för att kunna ägna sig åt sin kallelse.

Hanserd Knollys förståelse om pastors ämbete var något ’gudomligt och heligt men inte härskande’. De fick inte sina befogenheter och förordnande från människor styrda av godtycklighet utan var kallade av församlingen till ämbetet.

Undervisande/styrande tjänst
Församlingens viktigaste ämbete var pastor eller äldste som var väl definierat i partikulärbaptisternas författning.

Det som inte nämns i bekännelsen är om det finns skillnad mellan undervisande äldste och styrande äldste. Då som nu fanns det olika uppfattningar i frågan, majoriteten av församlingar då uppfattade tjänsterna som en och densamma alltså äldstekåren är jämställda i befogenheter och i ämbete. Bland de ledande männen var Nehemiah Cox och Benjamin Keach som delade samma uppfattning

Vad gäller äldstes kvalifikationer var det nödvändigt att en kandidat visade upp de karaktärsdragen som Paulus lägger ut i 1 Tim 3 och Titus 1. När församlingen valde ut en kvalificerad kandidat till ämbetet uppföljdes det av en prövotid. Denna kunde vara kort eller lång och efter prövotiden höll församlingen ett val. Enhällighet bland medlemmarna var naturligtvis idealet men det var inte nödvändigt. Det var Bibeln och endast Bibeln som bestämde valet till ämbetet. Vid röstningen var invändningar som inte grundades på förståelse av Skriftens text inte godkända och ignorerades av resten av församlingen.

Äldstes funktioner
Äldstes tjänster sammanfördes klart och med försiktighet i bekännelsen (Kap 26 paragraf 10). De avskildes för att ständigt vara till hands i församlingens tjänst, i ordets och bönens tjänst, med vakan över deras själar, som de måste avlägga räkenskap för inför Honom.

Hanserd Knollys sammanfattade dessa plikter:
Äldstes ämbete i församlingen är att leda, övervaka och vårda själar som Herren Jesus Kristus har överlämnat åt dem för att föra Guds får på bete, vara rädd om dem, vägleda och ansvara för dem … enligt evangeliets förordningar.

Partkulärbaptisterna menade att äldste tjänsten innehöll två moment: Att vända blicken vertikalt på Gud som Hans representativ och horisontalt till Guds folk för att tjäna dem. Äldste som uppfyllde dessa två skyldigheter var värdiga tjänare.

Äldstes inkomst
En av de största frågorna som behandlades på 1689 års allmänna konferens var pastorernas ekonomiska ersättning. Det fanns en utbredd känsla att församlingarna försummade ekonomisk support för sina äldste. London bekännelsens kapitel 26 paragraf 10 rekommenderade ekonomiskt stöd. Behovet var så viktigt att de manade det till en trosfråga i församlingarna i hopp om att den tas upp på allvar. Benjamin Keach var bekymrad att det skulle var ett hinder för helige Ande begåvade män från att bli pastorer om de inte kunde försörja sina familjer och därför hejda församlingens tillväxt. Det stöd som pastorerna fick från sina församlingar var i många fall för liten och det var nödvändigt att söka ett arbete bredvid för att dryga ut sina inkomster. Många av dåtidens reformerta ledare var i den situationen. Keach, Knollys, Kiffin och Coxe hade ett arbete bredvid sin äldste roll.

Keaches argument var att Nya Testamentet ställer krav på församlingens ansvar att ge sin pastor en skälig inkomst som bemöter deras behov och vilket tillåter dem att bjuda på gästfrihet och frikostighet. Samtidigt var han klar med att visa bort någon att försöka gå in i tjänsten för personlig vinning och han insisterade felet med att förhandla om inkomsten i förväg för de blivande kandidaterna. Det var församlingens ansvar att visa generositet. Det var en fin balans i hela förloppet. Det vore väl för våra församlingar att fundera på dessa saker.

För svenska översättningen av 1689 baptistbekännelsen se sidan baptisternas tro.

Etiketter: baptist ecklesiologi

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln