C.O. Rosenius

Carl Olof Rosenius (1816-1868) var en svensk lekmannapredikant och en centralgestalt i luthersk folkväckelse i mitten av 1800-talet.  Av hans samtliga svenska skrifter är upplagan cirka 2 miljoner exemplar och han finns ännu i tryck. Den väckelse han var en del av och de skrifter som fick sådan spridning, gav på många sätt en gynnsam jordmån för baptisternas väckelsepredikanter att arbeta i.

En viktig del i den svenska baptiströrelsens uppkomst är läsare i luthersk folkväckelse som efter flitiga bibelstudier kommer till övertygelse om troendedopet och tanken om den fria församlingen. En i grunden luthersk teologi med avvikande mening i läran om dop, nattvard och församlingen var vanligt förekommande. Bland rörelsens tidiga ledare fanns sådana, som t.ex. Anders Wiberg och Adolf Drake, som hade studerat teologi vid det lutherska Uppsala Universitet. Samtidigt finns där tydliga inflytanden från tidiga kontakterna med J.G. Oncken och de tyska baptisterna. Kontakterna med nordamerika var också tidiga och genom den i U.S.A. utbildade K.O. Broady som rektor vid Betelseminariet från 1866 präglades predikantkåren av fromhetstyp med starkare drag av internationell baptiströrelse.

Betraktelser för var dag i året av Carl Olof Rosenius

  • "Vi vet att vi är förda från döden till livet, ty vi älskar bröderna." (1 Joh. 3:14)

    4 februari 2023 21:45 – Andreas Holmberg
    Om du därför vet med dej, att din omvändelse till Herren och din tro på nåden i Kristus haft den frukten med sej, att du fått en ny innerlig kärlek till Guds barn — inte bara till en viss kristen som gjort dej något gott eller förstår att uppskatta dej, eller har någon naturlig älskvärdhet som intar dej, utan över huvud till alla dem som du ser älska eller söka Jesus, så att dessa nu utgör din nya släkt, dina syskon — vet, att blott detta förhållande bevisar mycket mer än de herrligaste gärningar, att en ny födelse av Guds Ande försejgått i din själ. Du kan måhända annars inte tycka att du ska kunna vara ett Guds barn, eftersom hela din kristendom syns dej alltför bristfull; men alla dessa brister och detta ditt tycke betyder inget emot Guds ord om detta tecken.Däremot, om ditt tillstånd är sådant, att du väl blivit väckt ur din gamla syndasömn och du har omvänt dej från dina villostigar till gudaktighetens väg, till Guds ord, till bön och bättring, men du har den egenskapen, att du inte vill ha något att göra med andra sökande själar, utan du trivs bäst ensam, såsom du säger, "med Gud och ordet", så tycks visst detta vara något vackert och andligt, men det har bara ett emot sej, nämligen att det alldeles strider emot huvudtecknet på den rätta Guds nåd, och din bättring är säkerligen falsk och självgjord.

    Vore din bättring ett sant Andens verk, då hade den också detta tecken, kärleken till bröderna, då skulle du vara så nedslagen över dej själv, att du i allmänhet ansåge andra sökande själar för bättre än du. Och om Guds Lamms blod blivit din enda tröst och berömmelse, om du varit i den "trånga porten", där både din synd och din rättfärdighet blivit tillintetgjorda genom Guds Sons blod, och ditt hjärta blivit rätt saliggjort genom den överflödade nåden — kort sagt: om du levde i den bättring, där du själv avtoge och Kristus tillväxte, då skulle du i denna stora och för alla gemensamma gåva få sammansmälta med alla medarvingarna, så att du sannerligen med dem bleve "ett hjärta och en själ", såsom de första kristna var.

    Men vidare: om du än har några vissa bröder, som du tycker om, därför att de är ense med dej i någon viss angelägen fråga, men det är inte födelsen av Gud, det är inte den stora nåden i Kristus, som förenar er, utan någon annan överensstämmelse, då är detta inte den rätta, utmärkande kärleken. Ty Johannes säger uttryckligt: Den som älskar Honom som födde, han älskar också den som är född av Honom, varmed han låter förstå att den rätta kärleken till bröderna har sin blick därpå att de är födda av Gud, och älskar dem just därför; såsom han också genast tillägger: Därav vet vi att vi älskar Guds barn, när vi älskar Gud och håller hans bud, d. ä. när vi älskar dem för den käre och gemensamme Faderns skull. Den som inte ger akt på denna omständighet, lär förvisso vilja bedra sej — och ska även bli bedragen.

    Så herrligt däremot, då du vet med dej att det är just för nådens verk i deras hjärtan som du älskar bröderna, ja, då av din arma, eländiga bättring likväl den frukten följt, liksom av sej självt, att  alla trogna blivit din nya släkt, dina älskade bröder, som tycks dej så älskvärda, att du ofta tycker att endast du är ovärdig deras kärlek! O, ett saligt tillstånd! Visst kan du ha någon viss broder, som du mest älskar, såsom också Jesus företrädesvis älskade Johannes; men det är ändå hos alla som söker och älska Frälsaren något, som gör dem så dyrbara för dej att de alla är dina bröder och att deras väl eller ve är ditt eget. Med den "allmänneliga kärleken" kan du önska, om det vore möjligt, att hjälpa alla människor till det högsta goda du känner; men med den "broderliga kärleken" är du på ett särskilt sätt förenad med dem som står i förening med Frälsaren. Se en sådan kärlek bevisar något — bevisar, att hur illa det eljest må se ut med din kristendom, Kristus dock är ditt liv, och att under alla dina brister Kristi Ande dock bor i ditt hjärta.

    Men fastän kärleken är född av Anden i våra hjärtan och växer ur vår förening med Frälsaren, behöver den dock, såsom alla Andens frukter, väl vårdas. Därav alla Skriftens förmaningar till kärlek. Och såsom denna kärlek är en så utmärkande frukt av livet i Kristus, så är den också alltid beroende av detta liv. Så länge jag lever i frisk övning av bättring och tro, älskar jag bröderna. Men då ett jordiskt sinne börjar ta överhand hos en kristen, så att han inte lever i daglig övning av syndens kännedom och nådens omfattande, börjar han också med detsamma att bli kall för bröderna och mer se deras fel än den nåd, som bor i dem.

    Hade jag allt, men kärleken inte
    kvar i mitt hjärta, vad vore jag då?
    Skal utan kärna,
    irrande stjärna,
    måste till sist ut i mörkret bortgå.

    Rena mitt hjärta, helga mitt sinne,
    slut mej, o Herre, i kärlekens famn.
    Kärleksfull gör mej,
    led mej och för mej,
    så att i allt jag må ära ditt namn.…
  • C O Rosenius´ 207-årsdag: "Du släpper genom ditt förbunds blod dina fångar ut ur kulan, där inget vatten är." (Sak. 9:11)

    4 februari 2023 15:47 – Andreas Holmberg
    Det är sant, det är gruvligt med våra synder, vårt hjärtas lättsinnighet och ogudaktighet. Men, du betungade själ, allting skulle botas, om du bara lärde känna Kristus — du skulle mitt i din största uselhet fröjda dej storligen.Det är i synnerhet några stycken, som du inte tror och förstår: du tror inte, att all världens synder och dina redan är borttagna — i Kristi dödsminut redan helt sonade, utstrukna och avplanade; du tror inte, att all världens synder och dina blev på korset så verkligt sonade, att de aldrig en minut hindrat din benådning, utan att en evig nåd och rättfärdighet alltsedan den stunden väntat på att bara bli mottagna; att Gud med ett försonat och av kärlek brinnande hjärta sett efter dej på dina villostigar, såsom efter ett bortkommet barn. Trodde du det, så skulle du genast, full av salig förödmjukelse och kärlek, löpa i hans famn och ropa ut: O, min Herre och min Gud.

    För det andra tror du inte, att Kristi blod gäller för alla synder; du menar, att det gäller för några yttre och avlägsna synder, samt för vissa måttliga synder, men inte för de inre eller hjärtats ondska,  och inte för de rätt svåra och ohyggliga synderna, och inte för de kvarboende, starka och mäktiga synderna. Allt detta kommer därav, att du inte i levande tro besinnar, att Guds Sons blod är utgjutet för våra synder; för trodde du det, så skulle du försvinna för dej själv, du skulle alldeles glömma dej själv för den förvånande storheten av en sådan försoning. Kunde någon rätt tro, att Guds Sons blod är utgjutet för oss, så skulle den personen väl alldeles förlora sej själv och bara försjunka i ett evigt, saligt åskådande av försoningens under i Kristi blod.

    Herren öppne oss ögonen och föröke oss tron!

    Vakna då och se, hur en stor skara av evangelister, änglar, profeter och apostlar liksom med en mun vittnat, att Gud så älskade världen, att Han utgav sin ende Son till ett försoningsoffer för hela världens synder, och att denna försoning verkligen skulle tjäna syndarna till förlossning från deras synder och lagens dom. Så vittnar här profeten: "Du släpper ock genom ditt förbunds blod dina fångar ut ur kulan." Så vittnade Kristus i den natten, då Han gick till sitt lidande: "Mitt blod blir utgjutet till syndernas förlåtelse." Så vittnar Johannes: "Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss av alla våra synder." Så vittnar aposteln Petrus: "Vet, att ni är återlösta med Kristi dyra blod, såsom med ett menlöst och obesmittat lamms."

    Och ska vi väl anföra flera strödda vittnesbörd? Tänk, när en hel lång världsålder, med en av Gud föreskriven vidlyftig offertjänst, full av otaliga blodiga offer, i fyra tusen år förkunnat och föremålat världen, hur en gång i tidens fullbordan ett blodigt offer skulle ta bort och försona världens synder! Du arma, lagbundna människobarn, vad väger du mot detta stora vittnesbörd av en hel lång världsålders otaliga blodiga offer, som alla ropar till dej: Inte du, inte du kan bota den skadan, som heter: syndafallet! "Herren har vägt dej på en våg och funnit dej alltför lätt." Nej, Sion! du släpper (endast) genom ditt förbunds blod dina fångar ut ur kulan, där inget vatten är.

    Gör nu här en sund slutsats! Har du förstått, att Gud genom alla dessa vittnesbörd förkunnat oss, att han utgivit sin ende Son till ett blodigt offer för våra synder — säg, är de inte då väl och tillräckligt sonade? Är inte då hela världens synder redan sonade? Eller gäller inte Kristi blod för alla synder? Eller har Kristus utgjutit sitt blod bara för de trogna och bara för vissa smärre synder? —

    Såsom Luther säger: "Kristus har sannerligen inte utgjutit sitt blod bara för tänkta och diktade synder, utan för rätta och verkliga synder; och inte blott för de små, utan ock för de rätt stora och svåra synderna; och icke bara för de fordna och övervunna, utan också för de ännu starka, mäktiga och herrskande synder" — ty märk! var skulle vi annars få hjälp och försoning för dessa herrskande och mäktiga synder? Och var skulle vi få kraft till deras övervinnande och dödande, om vi inte först genom tron finge förlåtelsens tröst och fröjd, som ensam är vår starkhet att övervinna de mäktiga synderna? — Vi måste ju först få förlåtelse och frid och fröjd i den Helige Ande, innan vi kunna få kraft att underkuva synden! Gud bevare oss för att inskränka kraften av Guds Sons blod! Skulle inte det "rena oss av alla våra synder"?

    Så säger Herren Gud: "Kom och låt oss gå till rätta med varandra: om era synder vore blodröda, så ska de dock bli snövita: och om de än vore såsom rosenfärg, ska de dock bli såsom en ull."

    Salig för intet, frälst av Guds nåd
    enligt Guds fasta evighetsråd!
    Utan förskyllan fick syndare
    nåd och förlåtelse.
    Äran, äran, den ska Jesus ha
    här på jorden och i himlarna!
    Han har borttagit alla synderna,
    amen, halleluja!

    Världen är frälsad från evig nöd,
    köpt och förlossad i Jesu död.
    Fängelset fångats, fångarna får
    ut i det fria gå.
    Äran, äran den ska Jesus ha
    här på jorden och i himlarna.
    Han har borttagit alla synderna,
    amen, halleluja!. …
  • "Ty Kristus är därtill både död och uppstånden och åter vorden levande, att han ska vara Herre både över levande och döda." (Rom. 14:9)

    12 januari 2023 12:38 – Andreas Holmberg
    Detta saliga förhållande, att de troende alltid, vare sej de lever eller dör, hör Herren till, är frukten av Kristi hela frälsningsverk, hans död, uppståndelse och eviga levande såsom vår överstepräst och konung. Det var själva ändamålet med hela hans försoning, att han skulle återköpa oss ifrån syndens, dödens och djävulens välde, skulle förvärva sej rätt att benåda, saliggöra och äga oss såsom sina undersåtar i tid och evighet, ja, såsom här sägs, "vara Herre över oss", inte bara medan vi lever på jorden, utan också efter vår död i det eviga livet.Sådan är meningen av orden: "Kristus är fördenskull både död och åter vorden levande, att han ska vara Herre både över levande och döda."

    Här är en påtaglig motsvarighet däri, att Kristus är både död och åter levande, och att både levande och döda ska vara under hans välde. Nu vet vi väl, att både hans död och uppståndelse fordrades, för att någon själ skulle frälsas; och att den, som är frälst och benådad, är sedan Herrens först under sitt liv på jorden och sedan efter sin död, allt på grund av samma försoningsverk, Kristi död och uppståndelse. Detta är helt visst huvudsaken.

    Men aposteln har också med sitt uttryckssätt visat oss den väg, som först huvudet och sedan lemmarna skulle gå. Kristus skulle först leva på jorden, sedan dö och därpå uppstå och evigt leva. Denna väg ska också vi gå och vid varje steg höra Herren till: först under jordelivet, sedan i vår död och sist i det eviga livet. Och då aposteln här säger, att Kristus förvärvat, att han ska "vara Herre" eller "herrskare" över oss, har han därmed förklarat, varför de trogna aldrig mer ska "leva sej själva", utan i allt sitt liv och leverne betrakta sej såsom hans egendom och hans tjänare. Han är vår rätte Herre, vår friköpare och ägare; därför ska också Han regera över oss, och det inte bara i detta livet, utan också i vår död och i all evighet.

    Så har vi ju tidigt lärt förstå och uttala hela vår trosbekännelse om Kristus: "Jag tror, att Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, är min Herre, som har förlossat, förvärvat och vunnit mej, förtappade och fördömda människa, från alla synder, från dödens och djävulens våld; för att jag ska vara hans egen, bliva och leva under honom i hans rike och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet; såsom han är uppstånden ifrån döden, lever och regerar i evighet."

    Detta är just meningen av vårt språk och är summan av allt Guds evangelium. Och på detta grundar sej nu vår heliga förbindelse och alla trognas innerliga håg, att i allting se efter Herrens välbehag och hans namns ära, kort sagt att leva för honom.

    Så säger också aposteln: Han är fördenskull död för alla, att de, som lever, inte nu ska leva sej själva, utan honom, som är för dem död och uppstånden. Då Kristus dött i allas ställe, ska också de alla, för vilka han dött, inte mer betrakta sej såsom från honom särskilda människor, oavhängiga och självständiga, utan alltid såsom lemmar i honom, såsom honom tillhörande och tjänstskyldiga undersåtar. Han är fördenskull död för alla.

    Måtte Gud öppna allas våra sinnen för denna sak! Är det sant, att Guds Son blivit människa för vår skull och för oss offrat sitt liv under starkt rop och tårar, för att vi ska leva genom honom, ska för hans skull hava en evig nåd, trots alla våra synder, och sist ärva det eviga livets salighet: hur skulle inte vi då uppoffra hela vårt liv för honom, för hans ära, hans tjänst och välbehag, i allt vad vi gör eller låter bli! Ingen människa har rättighet att leva här på jorden, utan att leva för honom, som har återköpt oss från den eviga döden och fördömelsen.

    Det är redan nog sorgligt, att de trogna, som verkligen med hela sin ande helgar sej åt Herren, dock inte kan leva mer fullkomligt till hans tjänst och ära; men tänk så mycket gruvligare det är att inte ens ägna sitt liv till hans ära, utan alldeles fritt och uppsåtligt leva sej själv! Detta är ju ett alldeles osaligt liv, varom Luther yttrat de starka orden: "Fördömt till nedersta helvetet är det leverne, som en människa lever sej själv." Och hur världens barn lever ett sådant fördömt liv, då de är alldeles fria från omsorgen om Herrens ära och välbehag, då de i allt sitt leverne med tankar, ord och gärningar följer blott sitt eget behag, det är uppenbart för allas ögon. De "förnekar Herren, som har köpt dem"; om de än med munnen bekänner honom.

    Och annorlunda kan det inte vara med de andligen döda. Att någon människa verkligen lever för Herren, är ett underverk av hans nåd allena i den nya födelsen. De som står emot den nåd som kallar dem till bättring och omvändelse, de måste då förbli under den fallna naturens välde, leva blott sej själva och för sin egen räkning; och de som lever för sin egen räkning, de ska också dö för sin egen räkning, ska också själva hjälpa sej i döden och domen. Bara de som "lever i Herren" ska också "dö i Herren".

    Se, ljuset slagit mörkrets makt idag
    - o ära, halleluja till Guds Lamm! -
    för dödens seger blev dess nederlag
    - o ära, halleluja till Guds Lamm!
    Han stått upp full av makt,
    han vann seger som han sagt.
    Dödens udd han brutit av,
    till ett väntrum gjort vår grav
    - o ära, halleluja till Guds Lamm!

    Vi varje dag ska dö från synd och värld
    - o ära, halleluja till Guds Lamm! -
    i Andens kraft stå upp till himmelsfärd
    - o ära, halleluja till Guds Lamm!
    Han stått upp full av makt...…
  • "Gjord under lagen för att förlossa dem som var under lagen, så att vi skulle få barnaskapet." (Gal. 4:4-5)

    8 januari 2023 02:02 – Andreas Holmberg
    O, du eviga Guds kärlek, som så älskade världen!Hörom här, varför Guds Son är vorden människa, vad som var själva det stora ärendet och ändamålet med hans ankomst i världen. "Gjord under lagen, för att han skulle förlossa dem som var under lagen."

    O, du svarta otrosmörker, som aldrig tillstäder oss att behålla detta!

    Se, de som verkligen tror sådant, att Gud givit oss sin Son till vår lagfullgörare, inte undrar jag på att de älskar en sådan Gud och Frälsare, inte undrar jag på att de blir brinnande i anden, av någon högre himmelsk fröjd och frid och kärlek; inte undrar jag på att de blir upptända av nit emot allt annat, som vill upphäva sej till det anseendet att göra oss rättfärdiga och heliga!

    Då Gud ville frälsa de fallna människorna och förlossa dem ifrån lagens domar, hur skulle det gå till? Det måste gå till på ett sådant sätt, att inte den gudomliga rättfärdigheten till en enda bokstav eller prick bleve lidande. Och det skedde därigenoam, säger aposteln, att Guds egen Son blev skickad under lagen. Han, som var lagens Herre, gav sej att vara lagens tjänare och fullgörare för oss. O, du makalösa Guds kärlek!

    Om du nu tror detta, som hela Skriften vittnar, att vi endast genom Kristi laguppfyllelse, Kristi rättfärdighet blir rättfärdiga, då ska den enda fråga som återstår till ditt betryggande bli denna: "Är jag viss, att Kristus har riktigt fullgjort lagen till den evige Faderns förnöjelse?"

    Och då kan du vara trygg. Kristus har alldeles fullkomligt hållit lagen. Han "älskade Gud av allt sitt hjärta, av all sin själ, av alla sina krafter och av all sin håg"; det var hans mat, att han gjorde Faderns vilja. Lika fullkomligt har han också "älskat sin nästa såsom sej själv", ja, så att han också förgat sig själv, gav sitt liv i döden, vart räknad bland ogärningsmän, bar mångas synder och bad för överträdarna. Han var lydig intill döden, ja intill korsets död.

    Ty att han var gjord under lagen innebar också att han skulle ta på sej lagens dom och förbannelse över syndarna. Såsom det står skrivet: "Kristus har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han vart en förbannelse för oss." "Och eftersom barnen hade kött och blod, är också han vorden därav delaktig; för att han skulle genom döden nedlägga honom som hade döden i våld, d. ä. djävulen, och göra dem fria, som genom dödens räddhåga i allt sitt leverne måste vara trälar."

    Så har han gjort allting för oss. Prisat och högtlovat vare hans namn! Han var också den ende, som kunde göra det. "Vi var till detta verk alltför svaga i harnesket", såsom Luther säger; "vi är satta av sätet", han allena kunde utföra detta verk.

    Må nu endast var och en se till, att han också ger Kristus äran för detta verk, d.ä. att han besinnar och erkänner, att denne Herren har beställt allt väl. Det är så bedrövligt, att det inte kan med några ord nog beklagas, hur djävulen förvillar våra sinnen, så att vi lever fram vår tid, såsom visste vi ingen egentlig nytta av allt, vad Kristus gjort.

    Vi läser, sjunger och talar om, att Gud givit oss sin egen Son till vår broder, vår lagfullgörare och vårt offerlamm;  och dock går alla våra tankar och allt vårt andliga strävande ut på att vi själva ska vara ostraffliga lagfullgörare, om vi ska täckas Gud och vara riktigt vissa om hans nåd och vänskap. Vi ska bara med många stora och vackra ord prisa Medlaren, men sedan gå till det arbetet att själva försona oss med Gud. Många har i all sin livstid aldrig ännu haft någon egentlig tjänst och nytta av Kristus.

    Låt oss då en gång stanna och besinna, vad Skriften säger om den nytta och tjänst, vi skulle ha av denna stora gåva, då Gud gav oss sin Son, gjord under lagen. Aposteln säger: För att förlossa dem, som var under lagen, så att vi skulle få barnaskapet.

    Har du aldrig sett eller hört dessa ord? Skulle vi inte en gång prisa den gudomliga kärleken och låta det vara sant och vara nog, vad vår store lagfullgörare har gjort? Aposteln säger här, att han har inte gjort det åt sig själv, utan för att förlossa dem, som voro under lagen.

    Vi ber var och en, som vill vara kristen, att en gång allvarligt besinna det, som är Skriftens summa och kärna, att Kristus är lagens ände, — Kristus är lagens ände, till rättfärdighet för var och en, som tror; att det som lagen inte kunde åstadkomma, i det han vart försvagad av köttet, det, det, det gjorde Gud, sändande sin Son i syndigt kötts liknelse.

    Född av kvinna under lagen,
    se din broder i ett stall!
    Men i stallet börjar dagen,
    han har botat Adams fall.

    Barnaskap åt dej han vunnit,
    du står skriven i hans sår.
    Själv han döden övervunnit,
    Kristi seger är nu vår.

    Mot din Frälsare du väger
    dock så litet, käre vän.
    Synd och fromhet som du äger
    kommer ej i räkningen.…
  • "Bestänkta i hjärtat från ett ont samvete." (Hebr. 10:22)

    7 januari 2023 01:15 – Andreas Holmberg
    Vad vill det säga att så bestänka hjärtat? Hur sker det?I förebilden (1 Mos. 12) skedde det så, att ett knippe isop doppades i det slaktade lammets blod och därmed beströks dörrträna, både det övre och de båda sidoträna. Det isopsknippe, varmed våra hjärtan ska bestrykas, är evangelium, vilket sannerligen är doppat i Guds Lamms blod och när det förkunnas stänker heliga droppar åt alla håll.

    Evangelium talar ju först och sist om en frälsning genom Kristi blod. Evangelium säger: Lammet, som är dödat och har återlöst oss åt Gud med sitt blod, det är värdigt att ha ära och lov. Evangelium säger: Vi har förlossning genom hans blod, syndernas förlåtelse. Evangelium säger: Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss från alla synder. Evangelium säger: Om era synder vore blodröda, ska de ändå bli snövita. Genom sådana vittnesbörd blir vi med Kristi blod bestänkta i hjärtat ifrån ett ont samvete.

    Märk: ifrån ett ont samvete! Vi måste få bestänkas med Kristi blod, så att vi rentav får ett gott samvete, får alla våra synder helt borttagna från samvetet, genom en säker tillförsikt och hjärtlig förtröstan om deras förlåtelse, så att vi helt renade och med Gud försonade åter kan tala med honom såsom med en huld och kärleksrik Fader.

    Detta är Guds barns herrliga frihet, att ingen synd tillräknas dem, lagen inte dömer över dem, de är icke under lagen, utan under nåden, och har därför frid med Gud, liksom hade de aldrig haft någon synd, utan vore helt rättfärdiga och heliga. Men det är också denna tro allena, som förlossar från syndens herravälde. O, när jag såsom en arm syndare får den stora, säkra trösten, att Gud inte mer tillräknar mej missgärning, utan tillsagt mej: "Var vid gott mod, min son, dina synder förlåtas dej!" o, hur jag då springer lös ur träldomsbanden, triumferar, jubilerar, prisar Guds nåd, förbannar min synd och vill nu ingenting i hela världen högre önska mej än att bara kunna i alla mina livsdagar tjäna Herren!

    Men till detta fordras en sådan bestänkning, en sådan tro, att du i samvetet får frid för dina synder. Den som vet, hör, sjunger och läser om den stora förlossning, som är skedd i Kristus Jesus, men dock alltid bär sina synder på samvetet och ängsligt tänker på utväg att försonas, den försmädar därmed Kristi blod, som om det inte varit mäktigt att ta bort synder. Aposteln säger (v. 1,2), att när man vid de levitiska offren alltid hade kvar ett ont samvete och därför alltid ånyo offrade, bevisade detta, att oxablod och bockablod inte kunde borttaga synder; "ty eljest hade de slutat offra, eftersom de som så offrar sedan intet samvete haft av synder, när de hade varit en gång gjorda rena". Ge akt på de orden! Nu går vi och ger samma vittnesbörd om Kristi dyra blod, då också vi går med ett ont samvete. Då säger också vi därmed, att Kristi blod inte kunde ta bort synder; ty annars skulle vi ju ha frid med Gud, ha våra synder borttagna, eftersom vi en gång är gjorda rena.

    Stanna här ett ögonblick. Vad tror du? Har Kristi blod verkligen borttagit, sonat, avplanat alla dina synder? Har Kristi blod uträttat något mer än oxablod och bockablod? Eller vill du också om Kristi blod säga, att det inte kunde borttaga synder?

    Paulus gör den åtskillnaden mellan de levitiska offrens blod och Kristi blod, att då han sagt hur de förra inte kunde ta bort synder, så tillägger han om Kristus: "Men denne, då han hade offrat ett offer för synderna, som evinnerligen gäller, betygar han: Och deras synder och orättfärdigheter vill jag inte mer komma ihåg. Där nu sådan förlåtelse är, där är inte mer offer för synder." Och då följer: "Eftersom vi nu, kära bröder, har frihet att gå in i det heliga genom Jesu blod, så låt oss framgå med ett sannskyldigt hjärta i en fullkomlig tro (fullkomlig tröst), bestänkta i hjärtan ifrån ett ont samvete."

    Aposteln vill att det en gång bör få vara avgjort, att Kristi blod verkligen har borttagit synderna och att vi nu är fria. Vakna då, kära själ, och besinna, vad du gör, när du ideligen ser på dej själv och aktar Kristi blod för ett intet, som om det inte kunnat borttaga synder! Visst kan dina synder vara gruvliga, stora och många; men så stora och många kan de dock aldrig vara, att inte Guds Sons blod gäller tusen gånger mer. Be Gud om tron och låt så länge genom evangelium bestänka ditt hjärta med Kristi blod, att du blir helt fri ifrån ett ont samvete, att du helt förlorar dej i Kristi blods värde och gladeligen därmed kan trotsa alla dina synder samt död, djävul och helvete, och inget mer vet än Kristus, Kristus, död och uppstånden för oss, för oss!

    Ren och rättfärdig,
    himmelen värdig
    är jag i världens Frälsare nu.
    Ordet förkunnar
    att mina synder
    minns han ej mera, hör även du!
    Å, jag är frälst och får så förbli,
    Sonen mej gjorde verkligen fri:
    fri ifrån nöden,
    domen och döden,
    amen, halleluja!…

Tro

Rosenius fostrades kristen miljö där herrnhutismens sånger, omvändelsepredikan och reformatorn Martin Luthers skrifter var viktiga delar av andligheten.

Som medhjälpare till metodistpredikanten George Scott som verkade i Sverige1830–42 kom Rosenius i kontakt med den brittiska metodismen. 

Rosenius bevarade sin i grunden lutherska teologi där han lägger vikt vid fyra grundsatser: Bibeln som Guds ord, försoning genom Kristi ställföreträdande lidande, nåden och rättfärdiggörelsen.

Kyrkohistorikern Gunnar Westin beskriver den nyevangeliska väckelse som Rosenius var en del av som ”en ljusare, frimodigare kristendom med förlitande på var Jesus gjort, ett avvärjande av både pietistisk och kyrkoortodox gärningslära och observans samt ett energiskt upplivande av den lutherska trosrättfärdiggörelseläran.” 

Artikeln om rättfärdiggörelsen är en mästare och furste över alla slags läror, och den härskar över alla samveten och kyrkan. Utan den är världen tomhet och idel mörker
Martin Luther - ”Vad säger Luther?” EFS-förlaget

Läran om rättfärdiggörelsen, som är vårt enda skydd inte bara mot människors makt och intriger och utan också mot helvetets portar, går ut på detta: genom tron allena i Kristus, utan gärningar, förklaras vi rättfärdiga och frälsta.
Martin Luther - ”Vad säger Luther?” EFS-förlaget

Ingenting mer fordras för rättfärdiggörelse än att höra om Jesus Kristus och tro på honom som vår Frälsare.
Martin Luther - ”Vad säger Luther?” EFS-förlaget