C.O. Rosenius

Carl Olof Rosenius (1816-1868) var en svensk lekmannapredikant och en centralgestalt i luthersk folkväckelse i mitten av 1800-talet.  Av hans samtliga svenska skrifter är upplagan cirka 2 miljoner exemplar och han finns ännu i tryck. Den väckelse han var en del av och de skrifter som fick sådan spridning, gav på många sätt en gynnsam jordmån för baptisternas väckelsepredikanter att arbeta i.

En viktig del i den svenska baptiströrelsens uppkomst är läsare i luthersk folkväckelse som efter flitiga bibelstudier kommer till övertygelse om troendedopet och tanken om den fria församlingen. En i grunden luthersk teologi med avvikande mening i läran om dop, nattvard och församlingen var vanligt förekommande. Bland rörelsens tidiga ledare fanns sådana, som t.ex. Anders Wiberg och Adolf Drake, som hade studerat teologi vid det lutherska Uppsala Universitet. Samtidigt finns där tydliga inflytanden från tidiga kontakterna med J.G. Oncken och de tyska baptisterna. Kontakterna med nordamerika var också tidiga och genom den i U.S.A. utbildade K.O. Broady som rektor vid Betelseminariet från 1866 präglades predikantkåren av fromhetstyp med starkare drag av internationell baptiströrelse.

Betraktelser för var dag i året av Carl Olof Rosenius

  • "Ty Kristus är därtill både död och uppstånden och åter vorden levande, att han ska vara Herre både över levande och döda." (Rom. 14:9)

    12 januari 2020 06:18 – Andreas Holmberg
    Detta saliga förhållande, att de troende alltid, vare sej de lever eller dör, hör Herren till, är frukten av Kristi hela frälsningsverk, hans död, uppståndelse och eviga levande såsom vår överstepräst och konung. Det var själva ändamålet med hela hans försoning, att han skulle återköpa oss ifrån syndens, dödens och djävulens välde, skulle förvärva sej rätt att benåda, saliggöra och äga oss såsom sina undersåtar i tid och evighet, ja, såsom här sägs, "vara Herre över oss", inte bara medan vi lever på jorden, utan också efter vår död i det eviga livet.

    Sådan är meningen av orden: "Kristus är fördenskull både död och åter vorden levande, att han ska vara Herre både över levande och döda."

    Här är en påtaglig motsvarighet däri, att Kristus är både död och åter levande, och att både levande och döda ska vara under hans välde. Nu vet vi väl, att både hans död och uppståndelse fordrades, för att någon själ skulle frälsas; och att den, som är frälst och benådad, är sedan Herrens först under sitt liv på jorden och sedan efter sin död, allt på grund av samma försoningsverk, Kristi död och uppståndelse. Detta är helt visst huvudsaken.

    Men aposteln har också med sitt uttryckssätt visat oss den väg, som först huvudet och sedan lemmarna skulle gå. Kristus skulle först leva på jorden, sedan dö och därpå uppstå och evigt leva. Denna väg ska också vi gå och vid varje steg höra Herren till: först under jordelivet, sedan i vår död och sist i det eviga livet. Och då aposteln här säger, att Kristus förvärvat, att han ska "vara Herre" eller "herrskare" över oss, har han därmed förklarat, varför de trogna aldrig mer ska "leva sej själva", utan i allt sitt liv och leverne betrakta sej såsom hans egendom och hans tjänare. Han är vår rätte Herre, vår friköpare och ägare; därför ska också Han regera över oss, och det inte bara i detta livet, utan också i vår död och i all evighet.

    Så har vi ju tidigt lärt förstå och uttala hela vår trosbekännelse om Kristus: "Jag tror, att Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, är min Herre, som har förlossat, förvärvat och vunnit mej, förtappade och fördömda människa, från alla synder, från dödens och djävulens våld; för att jag ska vara hans egen, bliva och leva under honom i hans rike och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet; såsom han är uppstånden ifrån döden, lever och regerar i evighet."

    Detta är just meningen av vårt språk och är summan av allt Guds evangelium. Och på detta grundar sej nu vår heliga förbindelse och alla trognas innerliga håg, att i allting se efter Herrens välbehag och hans namns ära, kort sagt att leva för honom.

    Så säger också aposteln: Han är fördenskull död för alla, att de, som lever, inte nu ska leva sej själva, utan honom, som är för dem död och uppstånden. Då Kristus dött i allas ställe, ska också de alla, för vilka han dött, inte mer betrakta sej såsom från honom särskilda människor, oavhängiga och självständiga, utan alltid såsom lemmar i honom, såsom honom tillhörande och tjänstskyldiga undersåtar. Han är fördenskull död för alla.

    Måtte Gud öppna allas våra sinnen för denna sak! Är det sant, att Guds Son blivit människa för vår skull och för oss offrat sitt liv under starkt rop och tårar, för att vi ska leva genom honom, ska för hans skull hava en evig nåd, trots alla våra synder, och sist ärva det eviga livets salighet: hur skulle inte vi då uppoffra hela vårt liv för honom, för hans ära, hans tjänst och välbehag, i allt vad vi gör eller låter bli! Ingen människa har rättighet att leva här på jorden, utan att leva för honom, som har återköpt oss från den eviga döden och fördömelsen.

    Det är redan nog sorgligt, att de trogna, som verkligen med hela sin ande helgar sej åt Herren, dock inte kan leva mer fullkomligt till hans tjänst och ära; men tänk så mycket gruvligare det är att inte ens ägna sitt liv till hans ära, utan alldeles fritt och uppsåtligt leva sej själv! Detta är ju ett alldeles osaligt liv, varom Luther yttrat de starka orden: "Fördömt till nedersta helvetet är det leverne, som en människa lever sej själv." Och hur världens barn lever ett sådant fördömt liv, då de är alldeles fria från omsorgen om Herrens ära och välbehag, då de i allt sitt leverne med tankar, ord och gärningar följer blott sitt eget behag, det är uppenbart för allas ögon. De "förnekar Herren, som har köpt dem"; om de än med munnen bekänner honom.

    Och annorlunda kan det inte vara med de andligen döda. Att någon människa verkligen lever för Herren, är ett underverk av hans nåd allena i den nya födelsen. De som står emot den nåd som kallar dem till bättring och omvändelse, de måste då förbli under den fallna naturens välde, leva blott sej själva och för sin egen räkning; och de som lever för sin egen räkning, de ska också dö för sin egen räkning, ska också själva hjälpa sej i döden och domen. Bara de som "lever i Herren" ska också "dö i Herren".

    Se, ljuset slagit mörkrets makt idag
    - o ära, halleluja till Guds Lamm! -
    för dödens seger blev dess nederlag
    - o ära, halleluja till Guds Lamm!
    Han stått upp full av makt,
    han vann seger som han sagt.
    Dödens udd han brutit av,
    till ett väntrum gjort vår grav
    - o ära, halleluja till Guds Lamm!

    Vi varje dag ska dö från synd och värld
    - o ära, halleluja till Guds Lamm! -
    i Andens kraft stå upp till himmelsfärd
    - o ära, halleluja till Guds Lamm!
    Han stått upp full av makt...…
  • "Älskar du mej?" (Joh. 21:6)

    12 januari 2020 06:17 – Andreas Holmberg
    Det är Herren själv, som här talar — han som ska döma på den yttersta dagen, Han, till vilken du ber i bönen. O, vi skulle dock, om det gällde, krypa på våra knän till Jerusalem för att få höra honom själv säga vad han allraförst frågar efter. Nu frågar han allraförst efter din kärlek.

    Dröj ännu med ditt svar, till dess du väl fattat hans mening. Märk: hans första fråga är: Älskar du mej? —. inte: tjänar du mej? lyder du mej? bekänner du mej? utan: älskar du?

    För det andra säger han inte: älskar du mitt, utan: mej. Han säger inte: älskar du mina krafter och gåvor? utan: älskar du mej — mej, såsom själv en gåva till dej, mej, såsom själv, i min person, hela din tröst och salighet?

    Vad det första angår, så kan du ju vara säker på att du har kärlek till Jesus, då du tjänar och lyder honom; ty Jesus säger själv: "Den som älskar mej håller mina bud; den som inte älskar mej håller inte mina bud." Och Johannes säger: "Detta är kärleken till Gud, att vi håller hans bud."

    Men bida! Du tyder det för hastigt. Vi ska snart få se att det inte är säkert att du älskar Jesus, fastän du på visst sätt tjänar och lyder honom eller gör de gärningar han befaller dej; nej, att "hålla hans bud" är ännu något mer.

    Vi ska med Kristi egna ord visa att man kan vara en utmärkt Kristi tjänare, ha stor andlig upplysning och en stor rikedom på de heligaste gärningar och stor nitälskan för Kristi sak och ändå inte rätteligen älska honom. Ty i brevet till "församlingens ängel" i Efesus säger Herren uttryckligt, att denne lärare hade inte endast vanlig kristlig upplysning, utan också en fin, prövande blick — "du har prövat dem som säger att de är apostlar, och dock inte är det, och du har befunnit dem vara lögnare".

    Vidare säger han uttryckligen, att denne lärare inte var bland dem som endast har kunskap, upplysning och ord, utan han hade också kraft och nit till helig verksamhet. Ja, han arbetade så troget för Herrens Kristi namn, att han fick lida för det, och därvid hade han "tålamod".

    För det tredje säger Herren, att denne lärare inte bara var upplyst och verksam med predikande i allmänhet, utan att han också höll god kyrkotukt i sin församling och stod emot falska lärare. Sammanfatta nu allt detta, och du ska se en skön bild av en mindre vanlig Kristi tjänare, och dock — dock hade han övergivit den första kärleken, och blott därmed var hela hans tillstånd sådant, att om inte ändring skedde, skulle Herren snart komma och stöta bort ljusstaken från dess rum.

    Härav kan du förstå, att det är något mer att hålla hans bud än att göra vissa gärningar efter hans bud, och att, om du än vore en så utmärkt Kristi tjänare, som denne var, Herren dock har ännu en fråga till dej: Älskar du mej?

     Vad det senare angår, eller att du måste ge akt på ordet mej — "Älskar du mej, inte mitt" — är det just härigenom den äkta brudkärleken skiljer sej ifrån skökokärleken. Många har en viss kärlek till Jesus, men bara för de förträffliga ting som han verkar i dem och andra, men har aldrig såsom förtappade syndare blivit frälsta av honom och intagna av hans blotta kärlek, eller av det han är i sin person, utan de älskar honom, som sagt, för de sköna gåvorna. Detta är "skökokärleken".

    Vi talar inte om ett så grovt folk som Judas Iskariot, som följde Jesus för pungens skull, eller trollkarlen Simon, som av samma orena begär ville tillhandla sej den Helige Andes gåva; utan vi talar om det obegripligt fina och hemlighetsfulla bedrägeriet av vår självförgudningsnatur, som grundlades genom den gamle ormens tjusande ord: ni ska bli såsom Gud, vetande vad gott och ont är. Ty allt sedan dess har bredvid de sinnliga lustarna också funnits hos oss en lika adamitisk självhelighetsnatur, till vilken människan flyr när hon förnimmer syndens vederstygglighet. Och när hon då märker, såsom nyssnämnde Simon, att i Jesu namn gives krafter, såsom eljest icke, att hos honom är förborgade alla visdoms och förstånds håvor, alla dygders och heliga gärningars kraft, då slår man sej på dessa, blir så en Jesu lärjunge, älskar och följer honom, tillber och åkallar honom, men allt med ögat på dessa krafter och gåvor, och inte för vad han gjort och är i sin person. Detta, eller vad han är och gjort i sin person, kan man med förståndet erkänna och med munnen prisa, men hjärtat ser på gåvorna, själens hela blick är fästad blott vid dessa, inte vid den korsfäste.

    O, att vi dock för Herrens skull och våra själars frälsning bleve så uppriktiga, att vi gåve akt på, vad som är hjärtats föremål, om det är själva nåden, försoningsnåden, tvagningen i Kristi blod. Det hjälper inte att huvudet och tungan är kristliga, utan tänk efter vad som är ditt hjärtas första och sista!

    Jesus dej möter med allvar och kärlek, 
    tar dej från folket åt sidan med sej, 
    ser dej i ögat och frågar dej ärligt: 
    "Du som vill följa mej, älskar du mej? 
    Dyrt har jag löst dej med kors och med pina, 
    hjärtat mitt brustit av kärlek till dej. 
    Se, du är tecknad i händerna mina 
    och vill mej följa - men älskar du mej?" 

    Vad ska jag säga och vad ska jag svara 
    - svara den ende som ser ända in? 
    Jesus, du hör om jag än säger bara: 
    "Fyll du mitt hjärta med kärleken din!" 
    Låt mej med Petrus till gensvar bli färdig, 
    även om hjärtkylan ännu mej skär: 
    "Herre, du älskar fast jag är ovärdig, 
    hur kan jag annat än hålla dej kär?"…
  • "Jesus Kristus är densamme i går och i dag, och desslikes i evighet." (Hebr. 13:8)

    3 januari 2020 07:06 – Andreas Holmberg
    Så utropar aposteln i sista kapitlet till hebréerna. Detta är ju dock en stor tröst i tidens alla skiften och växlingar, att Kristus ännu lever och är densamme i går och i dag och desslikes i evighet! Då ska allting kunna hjälpas och bli väl!

    Vad skulle också vid ett årsskifte vara en mer tröstande och kär betraktelse för kristna — för vilka Kristus är allt i alla — vad skulle vara mer lämpligt att utgöra deras lösen eller fältrop än detta: Jesus Kristus är densamme i går och i dag, och desslikes i evighet!

    Ni som känner Kristus, som någonsin har förnummit att Herren är god, som har erfarit, smakat och sett, hur ljuvlig Herren är, hur stor han är i nåd och barmhärtighet, hur trofast och hur mäktig att allting hjälpa — tänk och besinna, att alldeles på samma sätt är han ännu i dag och i alla tider, i dag som i går, i år som i det förflutna året, och så desslikes i evighet!

    Han kan omöjligt förändras, han är "evigheternas Fader", han är alldeles oombytlig, i alla tiders skiften densamme. Det är endast här nere, i oss, i våra känslor, tankar och förnimmelser, som omväxling och förändringar föregår. Mitt under detsamma är Kristus alldeles oförändrad, alldeles densamme. Så att om vi minnas t. ex. att han någonsin förlåtit synder alldeles oförskyllt, om han någonsin gjort oss såsom helt ogudaktiga rättfärdiga, av idel fri nåd, genom sin egen förtjänst, så gör han detsamma alla dagar. Om han någonsin tröstat oss, då vi inte var värda att bliva tröstade, utan hellre hade förtjänt att bliva straffade och förskjutna, så vill han lika oförskyllt trösta oss ännu i dag. Om vi minns att han någonsin förlossat oss ifrån nöd, ifrån synd och frestelser, då vi själva inte hade ringaste kraft att befria oss därifrån, så vet vi, att han både vill och kan i sin tid göra detsamma ännu. Om vi har att förtälja: den och den gången var jag alldeles bortkommen, förvirrad och förvänd, ett borttappat får, men han, den gode Herden, uppsökte och återhämtade mej, rörde mej med sitt ord igen och förde mej tillbaka, se, så vet vi att han alltid även i kommande tider vill göra detsamma.

    Ty han är alltid densamme: Jesus Kristus i går och i dag, och han desslikes i evighet. Han har visst inte ännu bevisat oss sin sista välgärning! "Han har först älskat oss". Och såsom han hade älskat de sina, som var i världen (fritt, oförskyllt och innerligt), så älskade han dem intill änden.

    Sådan tröst har vi inte blott av vår egen korta och inskränkta erfarenhet, nej, allt ifrån världens skapelse, genom alla århundradens tidelängd, går samma erfarenhet av vår Herres Jesu Kristi nåd och kraft. Jesus Kristus i går och i dag, och han desslikes i evighet!

    Då vi ser, hur han förr tog emot syndare och förlät de grövsta missgärningar, då vet vi att han gör detsamma även nu med oss. Då han fordom till en beryktad storsynderska, som gråter vid hans fötter, säger: "Synderna förlåtas dej, gå med frid"; då Saulus, som var en "försmädare, en förföljare och våldsverkare", blir den mest benådade apostel; då David, som efter den allrastörsta nåds åtnjutande ännu fallit i blodigaste missgärningar, åter får tillsägelse om nåd och förlåtelse — då vet vi att på vår Herres Kristi nåd inte är någon ände, att han ännu vill allting förlåta alla dem som söker honom.

    Ja, då vi ser hur han aldrig tröttnade med sina lärjungars svagheter, utan ideligen straffade och rättade dem, men aldrig förkastade dem, då vet vi att han aldrig heller skall tröttna med oss. Och då vi ser hur benägen han var att höra bön, även när den var så kort att den endast bestod i hans kläders vidrörande, då vet vi att han ännu hör också de kortaste böner. Ty vid allt detta ska vi betänka, att Kristus ännu i dag är alldeles densamme: Jesus Kristus i går och i dag, och han desslikes i evighet!

    Detta är dock en obeskrivligt stor tröst och fast borg, när tiderna växlar, ja, stormar och mörknar. Då kan ännu  en kristen med glädje sjunga: "Jag sitter under hans skugga, som jag begär! Du, Herre, är min starkhet, min klippa, min borg och Förlossare, min Gud och min tröst. Du förblir den du är, och dina år tar ingen ände".

    //: Jesus är densamme
    Kristus är densamme
    som i går,
    än i dag
    och i all evighet. Amen. ://

    Se, Kristus är densamme,
    vad än förvandlas här.…
  • "Guds gåvor och kallelse är sådana, att han inte kan ångra dem." (Rom. 11:29)

    28 december 2019 03:12 – Andreas Holmberg
    Vilken mäktig tröst innehåller inte dessa ord! Textens huvudtanke är, att en förut av Gud given nåd och utkorelse inte kan av honom ångras eller återkallas.

    Nu har även vi en mycket tidig kallelse och utkorelse till grund för vårt salighetshopp; oss är givna några dyra och allrastörsta löften. Tillämpom nu på dem: "Guds gåvor och kallelse är sådana, att Han inte kan ångra dem." Han "utvalde oss i Kristus, förrän världens grund var lagd."

    Detta Guds frälsningsråd måste vara alldeles orubbligt — och av oss oberoende, eftersom Gud fattade det så tidigt, att ingen människa kunde medverka därtill. Det skedde, "förr än världens grund var lagd." Då ännu ingen dag var kommen, då ännu varken sol eller måne funnos, då Herren Gud i sitt eget eviga väsendes fria råd tänkte på att skapa världar och att på jorden skapa ett släkte efter sitt beläte, till barn och arvingar av alla sina gåvor, ett släkte, som skulle kunna beskåda och fröjdas av hans verk och hans fullkomligheter; och då han också, på det vi skulle lära att känna även hans gudomliga rättfärdighet och barmhärtighet, beslöt sätta oss på ett prov, och han förutsåg, hur vi genom den fallna ängelns avund och list skulle förledas, falla och fördärvas, ja, förutsåg allt det fördärv och elände, som skulle följa på fallet — se, då fattade han detta frälsningsråd, att ge oss till medlare sin egen evige Son, som skulle nedstiga till jorden, ikläda sej vårt kött och ta på sej vår sak, ta på sej lagens fullgörande och straffets lidande i vårt ställe, på det var och en, som i sin syndanöd endast flyr till honom, i tron håller sej till honom, ska inte förgås, utan få evinnerligt liv.

    Detta var Guds eget fria frälsningsråd, Guds eviga nådeval, varom aposteln säger: "Han har utvalt oss i honom före världens grundläggning." "Han har tagit oss sej själv till barn genom Jesus Kristus efter sin viljas goda behag, sin herrliga nåd till lov." Detta sitt råd förkunnade han själv redan på syndafallets dag; och sedan lät han genom så många vittnen och genom millioner förebildande offer beständigt upprepa sitt löfte, till dess det i fullbordans tid uppfylldes i Jesu födelse, lidande, död och uppståndelse. Då vittnade Johannes Döparen: "Se Guds Lamm, som borttager världens synder." Då vittnade Herren själv: "Mitt blod blir utgjutet för er till syndernas förlåtelse." Då vittnade en stor evangelisters skara, att i honom allena är salighet; och att hans blod renar oss från alla synder.

    Detta frälsningsråd är således mycket tidigt fattat och rikligen förkunnat. Skulle Herren Gud nu ångra och återta denna sin eviga kallelse och gåva och börja att söka rättfärdigheten hos oss, samt handla med oss efter våra synder? Är då den store Herren Gud inte trofast och oföränderlig i sitt eget eviga råd, samt vid sina många och dyra löften? Skulle han någonsin ändra, vad han själv beslutat och förkunnat — märk, "efter sin egen viljas goda behag"?

    Sådant tänker vi inte om den store Guden, annat än när vår synd förskräcker oss; då tycker vi, att Gud ska handla med oss efter våra synder. Men må vi då väl besinna, att det var just för vår synds skull, Herren Gud gav oss sin Son till vår Frälsare. Skulle han då nu kunna se på våra synder och för deras skull varda oss onådig, oss, som med allt vårt elände likväl tror på Sonen och bara i honom söka vår frälsning? Skulle han dock för syndens skull tröttna vid oss och förkasta oss? Då vore ju hans eget evighetsråd tillintetgjort. Detta kan evinnerligen aldrig ske. "Guds gåvor och kallelser är sådana, att han inte kan ångra dem." Lovad och evinnerligen prisad vare Gud, som före världens grundläggning utvalt oss i Kristus, eller beslutat blott i honom vara oss nådig. Detta sitt evighetsråd ska han aldrig ångra. Detta är det första vi här borde betänka.

    Sedan har han också tidigt gjort ett enskilt förbund med var och en av oss, nämligen då han i dopet, som är "ett gott samvetes förbund med Gud", upptog oss till sina barn och "iklädde oss Kristus", för att vi skulle endast i honom vara rättfärdiga och "alldeles rena". Skulle väl Herren Gud någonsin rygga detta förbund och nu börja döma en troende själ, efter vad hon är i sej själv? Är jag i otro avfallen, så är jag visserligen, såväl som en otrogen jude, nu en från vinträdet "avbruten kvist" och kan inte såsom sådan vara delaktig av stammens saft och sötma, av Kristi nåd; men Herren Gud "tänker evinnerligen på sitt förbund" och vill på mej använda en särskild nåd, att föra mej tillbaka.

    Kort sagt: Vår otrohet kan inte göra Guds trohet om intet. Herren Gud kan omöjligt ändra och rygga sitt förbund. "Guds gåvor och kallelser är sådana, att han inte kan ångra dem."

    Visst vill Jesus gärna se dej,
    hur bedrövligt det än gått.
    Skiljebrev kan han ej ge dej,
    skiljebrev har ingen fått.…
  • "Hör, så får er själ leva!" (Jes. 55:3)

    14 december 2019 01:55 – Andreas Holmberg
    Se nu hur profeten här stadfäster hela Skriftens stora huvudlära, att vi genom tron blir rättfärdiga inför Gud. Paulus säger: "Tron är av predikan;" och Kristus: Ni är rena "genom mitt tal". Inte mer har ni gjort, än att ni har hört mitt tal, och så har tron gått upp i era hjärtan, och så är ni rena. Och detta säger Kristus  själv, som ska döma på den yttersta dagen.

    Då nu hela Skriften binder all salighet bara vid det korta ordet tron, vill vi samla all vår uppmärksamhet vid den enda punkten. Hur kommer man till tron? Och vad är tron? Varje väckt och frälsningssökande själ har till slut i denna punkt allt sitt bekymmer, och all dess salighet beror på denna fråga.

    Hör då, vad Herrens Ande säger om det: "Hör, så får er själ leva". Endast: hör! Tron kommer av hörandet.

    Tron kommer inte av sej själv. Det är alla väcktas förvillelse och skada, att de bara tänker och tänker och ideligen tänker, men inte hör vad Gud säger. På detta sätt uppkommer inte tron, inte heller genom att bara önska och vänta på den Helige Ande, inte heller genom att arbeta på sitt hjärta för att bringa det till tro. Nej, Kristus säger: "genom mitt tal."

    Stanna och hör, hur Gud talar, ta Gud på orden och lita på att han inte ljuger, det må synas, hur illa det kan med din förtjänst, eller din eländiga bättring, och kännas, hur litet det kan i ditt hjärta. Kan du bara ta Gud på orden och med hjärtats tro omfatta hans vittnesbörd om Kristus, så har du också med detsamma hela Frälsaren och allt vad han förvärvat.

    Lägg märke till hur kostligt aposteln Paulus talat om detta i Rom. 10: "Den rättfärdighet, som är av tron, säger så: Säg inte i ditt hjärta: vem vill fara upp i himmelen? Det är, att hämta Kristus hit ned; eller vem vill fara ned i djupet? Det är, att hämta Kristus upp igen ifrån de döda. Vad säger Skriften? Ordet är hart när dej, nämligen i din mun och i ditt hjärta; detta är det ordet om tron, som vi predikar."

    Hör, en sådan lärdom! Se inte hit eller dit efter Kristus, vill aposteln säga, speja inte omkring i ovissa rymder, i ett dunkelt oändligt fjärran! Vad säger Skriften! Ordet är hart när dej. Hör! du har ordet — det ordet om tron! —

    Ja, men Kristus?

    Hör du inte! Du har ordet! Ta ordet, så har du Kristus.

    Du tycker att Kristus är så långt borta, liksom vore han i himmelen eller i djupet, du vet inte var han är, eller hur och när han ska bli din. Du sträcker dej i ett obestämt fjärran efter honom. Det behöver du inte, säger aposteln. Ordet är hart när dej, nämligen det ordet om tron. Omfattar du det ordet, så omfattar du Kristus. Ty i samma stund det ordet om Kristus får rum i ditt hjärta, i samma stund har du också Kristus med all hans förtjänst, ja, allt vad det ordet innehåller.

    På detta sätt frälsar tron. Gud ger dej ett ord, du omfattar det, och på stunden har du vad det ordet innehöll och lovade. Det var detta som Kristus ville oupphörligen lära oss, då han gick omkring och hjälpte alla endast med ord. Han sade ett ord, de trodde det ordet, och genast skedde det.

    Särskilt lärorikt är exemplet av konungsmannen i Joh. 4. Hans son ligger för döden; då går han bort till Jesus och ber honom komma och bota hans son. Men Jesus började med att straffa otron och säger: "Utan att ni ser tecken och under, tror ni inte." Likväl upprepade konungsmannen sin begäran. Men nej, Kristus gick inte med honom. Vad gjorde Han då i stället? Han gav honom ett ord och sade: Gå, din son lever. "Då trodde mannen ordet och gick." Men han var så långt ifrån sitt hem, att han först den andra dagen mötte de tjänare, som var utsända till att båda honom: "Din son lever." Och då han utfrågade stunden, när det blev bättre med honom, fann han, att det var just den stund, då Jesus sade: Gå, din son lever — alltså just den stund, då han med tron omfattade ordet.

    Men se här vad det är att "vandra i tron". Mannen fick ingenting att se; inte gick Kristus med honom, inte heller fick han något läkemedel att bära och se på; han fick alldeles ingenting som kunde ses eller kännas, fick endast ett ord, och med ordet allena gick han till andra dagen och fick under den långa natten åtnöja sej bara med ordet; därefter fick han vittnesbörd igenom tjänarna. Se nu här, på detta sätt ska vi också åtnöjas med ett enda ord av denne Herren, vandra i tron och se alls ingenting av dess uppfyllelse.

    Detta är övermåttan viktigt att djupt inprägla i sitt hjärta; ty det är alldeles obegripligt, vilka långvariga och utpinande kval det kostar mången själ att komma ifrån sina känslor och fatta denna hemlighet, att vi måste börja med att bara höra och omfatta ett ord av Kristus och lita på det. Man vill oupphörligen känna något i sitt hjärta och erhålla en märklig erfarenhet av Andens liv, innan man ska tro. Men sådant kan inte ske med oss, förrän vi först omfattat ordet.

    Må vi akta på den tiden
    då du söker oss, o Gud!
    Snart är nådens dag förliden
    och vi får ej flera bud.
    O, så hjälp oss nu att höra
    vad vår själ kan saliggöra!
    //: Upplåt du vårt hjärtas öra


    och förnim vårt böneljud ://…

Tro

Rosenius fostrades kristen miljö där herrnhutismens sånger, omvändelsepredikan och reformatorn Martin Luthers skrifter var viktiga delar av andligheten.

Som medhjälpare till metodistpredikanten George Scott som verkade i Sverige1830–42 kom Rosenius i kontakt med den brittiska metodismen. 

Rosenius bevarade sin i grunden lutherska teologi där han lägger vikt vid fyra grundsatser: Bibeln som Guds ord, försoning genom Kristi ställföreträdande lidande, nåden och rättfärdiggörelsen.

Kyrkohistorikern Gunnar Westin beskriver den nyevangeliska väckelse som Rosenius var en del av som ”en ljusare, frimodigare kristendom med förlitande på var Jesus gjort, ett avvärjande av både pietistisk och kyrkoortodox gärningslära och observans samt ett energiskt upplivande av den lutherska trosrättfärdiggörelseläran.” 

Artikeln om rättfärdiggörelsen är en mästare och furste över alla slags läror, och den härskar över alla samveten och kyrkan. Utan den är världen tomhet och idel mörker
Martin Luther - ”Vad säger Luther?” EFS-förlaget

Läran om rättfärdiggörelsen, som är vårt enda skydd inte bara mot människors makt och intriger och utan också mot helvetets portar, går ut på detta: genom tron allena i Kristus, utan gärningar, förklaras vi rättfärdiga och frälsta.
Martin Luther - ”Vad säger Luther?” EFS-förlaget

Ingenting mer fordras för rättfärdiggörelse än att höra om Jesus Kristus och tro på honom som vår Frälsare.
Martin Luther - ”Vad säger Luther?” EFS-förlaget