Tredje kapitlet i Jean Calvins lilla troslära "Kortfattad översikt över den kristna tron" 1537. Vi publicerar den kapitel efter kapitel på svenska i samarbete med förlaget Banner of Truth.
 
1. Vi tar tag i Kristus genom tro
 
Den barmhärtige Fadern erbjuder oss sin Son genom evangeliets Ord. Och det är genom tro som vi tar emot honom och bekräftar honom som given till oss.
 
Det är sant att evangeliets Ord kallar alla människor att ta del av Kristus, men många är förblindade och förhärdade av otro, visar därför ifrån sig denna utomordentliga nåd. Följaktligen är det då de troende som har sin glädje i Kristus; endast dessa tar emot honom som han är sänd till dem. Han är given till dem och de avvisar honom inte. De är kallade av honom och de följer honom.
 
2. Utkorelse och förutbestämmelse
 
När vi ser denna skillnad mellan troende och icke-troende behöver vi betrakta den stora hemligheten i Guds plan: för fröet som är Guds Ord slår nämligen rot och bär frukt bara i de som Herren, genom sin eviga utkorelse, har förutbestämt att bli hans barn och arvtagare till det himmelska riket.
 
För alla de andra som (enligt samma beslut som Gud fattat före världens grundläggning) är förkastade, kan den klara och tydliga förkunnelsen av sanningen inte bli till något annat än en lukt av död som leder till död.
 
Orsaken till varför Herren behandlar vissa barmhärtigt och utövar sin doms stränghet mot de andra får vi lämna därhän – endast han vet, för han har, med mycket goda avsikter, önskat låta det vara fördolt för oss. Vårt förstånds grova okänslighet skulle inte klara att hantera ett sådant starkt ljus; inte heller skulle vår litenhet begripa en så stor vishet.
 
Faktum är, att alla de som försöker stiga upp till sådana höjder, och som är ovilliga att hålla tillbaka sina sinnelags dumdristighet, kommer att erfara sanningen i det Salomo säger: att den som försöker utforska Guds höghet kommer att krossas av hans härlighet (Ord 25:2).
 
Det är nog för oss att ha bestämt detta i våra hjärtan: att Herrens sätt att handla så, även om det är fördolt för oss, inte är desto mindre heligt och rättvist. För om Gud ville fördärva hela mänskligheten, så skulle han ha rätt att göra det. Och för dem som han räddar från undergång, kan man inte begrunda något annat än hans oinskränkta godhet.
 
Låt oss då erkänna, att de utvalda är de som tar emot hans barmhärtighet – och det är det rätta sättet att beskriva dem! - och att de förkastade är de som tar emot hans vrede, en vrede som likväl inte är något annat än rättvis (Rom 9:22-23). Låt oss från beaktandet av båda ta fram starka skäl för att lovprisa hans härlighet.
 
Å andra sidan, låt oss inte (som så många) försöka tränga ända in i himlen och undersöka vad Gud, från sin evighet, har bestämt att göra med oss – och allt detta i syfte att bekräfta vår frälsnings visshet. Ett sådant sökande kan bara tjäna till att röra upp förtvivlade kval och oro i oss. Låt oss snarare vara nöjda med det vittnesbörd genom vilken han tillräckligt och mer än nog har försäkrat oss om denna visshet. Det är i Kristus som alla de som har blivit förutbestämda till liv har utvalts, och detta ägde rim redan innan världens grund var lagd. Likadant, så är det i Kristus som löftet om vår utkorelse visas för oss, om vi tar emot och ansluter oss till honom genom tro.
 
För vad är det vi letar efter i utkorelsen, om inte att vi får ta del av evigt liv? Och vi har detta liv i Kristus, han som var Liv från begynnelsen, och som ställs fram för oss som Liv, så att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan få åtnjuta evigt liv (Joh 3:16).
 
Genom att äga Kristus genom tro, så äger vi också evigt liv i honom. Eftersom det är så, så har vi ingen orsak att forska vidare gällande Guds eviga plan. För Kristus är inte bara en spegel genom vilken Guds vilja visas för oss, utan han är också ett löfte genom vilket den är underskriven och intygad.
 
3. Vad sann tro är
 
Vi får inte tro att kristen tro är blott kunskap om Gud eller en förståelse av Skriften, som fladdrar runt i hjärnan utan att röra vid hjärtat. Det är uppfattningen vi ofta har om saker som bekräftas för oss genom skäl som låter sannolika.
 
Kristen tro är, snarare, hjärtats fasta och gedigna försäkran, genom vilken vi klamrar oss fast vid Guds barmhärtighet som utlovas oss genom evangelium.
 
Därför måste en definition av tro tas från det som är underlaget för löftet. Och tron bygger i så hög grad på denna grund att den omedelbart skulle falla samman, eller snarare, helt dö bort, om denna grund togs bort.
 
Följaktligen, när Herren visar oss sin barmhärtighet genom evangeliets löften, och om vi förlitar oss på honom som givit löftet, och om vi gör detta med övertygelse och utan att tveka, så kommer vi att få del av hans Ord genom tro.
 
Och den här definitionen skiljer sig inte från den som aposteln ger, som undervisar oss att tron är en övertygelse om det vi hoppas, en yttring av det som vi inte ser (Heb 11:1). Med det menar aposteln att man äger visshet och övertygelse om det som Gud lovar, och yttringar av det som inte är fysiskt synbart – det vill säga, det eviga livet som vi hoppas att få på grund av vår förlitan på denna gudomliga frikostighet som ges till oss genom evangeliet.
 
Eftersom Guds alla löften är bekräftade i Kristus och, så att säga, uppehållna och fullbordade i honom, så är det klart att Kristus oemotsägligt och evigt är trons föremål. Och det är i detta föremål som tron begrundar den gudomliga barmhärtighetens alla rikedomar.
 
4. Tron är en gåva från Gud
 
Om vi ärligt betänker inom oss själva hur blinda våra tankar är när de möter Guds himmelska hemligheter, och hur otrogna våra hjärtan är i allt, så ska vi inte tvivla på att tron är oändligt bortom all vår naturs förmåga och att tron är Guds enastående och dyrbara gåva. För som S:t Paulus säger: ”Ingen vet vad som finns i människan utom människans egen ande; och så vet heller ingen vad som finns i Gud utom Guds Ande.” (1 Kor 2:11). Om sanningen om Gud i oss sviktar, även när det gäller det som vi kan se med våra egna ögon, hur skulle den kunna vara fast och stabil även gällande det som Herren lovar att våra ögon inte kan se och som vi inte heller kan greppa med förståndet?
 
Det står därför klart, att tro är ett ljus från den Helige Ande som lyser upp våra sinnen och stärker våra hjärtan. Den avgör oss i denna försäkran – att Guds sanning är så viss att han ska åstadkomma allt som hans heliga Ord har lovat.
 
Det är därför som den Helige Ande beskrivs som garantin i våra hjärtan som bekräftar den gudomliga sanningens säkerhet, och som sigillet som beseglar våra hjärtan medan vi ser fram emot Herrens dag. (2 Kor 1:22; Ef 1:13). Den Helige Ande vittnar med vår ande att Gud är vår Far och att vi är hans barn (Rom 8:15-16).
 
5. Vi är rättfärdiggjorda i Kristus genom tro
 
Eftersom Kristus är det bestående objektet för vår tro, så kan vi inte veta vad vi ska ta emot i tro förutom att se på honom. Han gavs till oss av Fadern för att vi i honom ska få evigt liv. Jesus sade, ”Och detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus” (Joh 17:3); och vidare, ”Den som tror på mig ska leva om han än dör” (Joh 11:25).
 
Likväl, för att det ska hända, så måste vi som är nedsmutsade med synd renas i honom, eftersom inget orent ska komma in i Guds rike. Det är därför vi måste ta del i honom, så att vi, som är syndare i oss själva, genom hans rättfärdighet kan betraktas som rättfärdiga inför Guds tron. På så sätt blir vi avklädda vår egen rättfärdighet och klädda i Kristi rättfärdighet; och orättfärdiga genom våra gärningar, är vi rättfärdiga genom Kristi trofasthet.
 
För det sägs att vi är rättfärdiga genom tro, inte därför att vi tar emot någon rättfärdighet alls i oss själva, utan därför att Kristi rättfärdighet tillräknas oss, så som om den verkligen vore vår; samtidigt som vår egen syndfullhet inte tillräknas oss. Följden är att det är möjligt, med andra ord, att i sanning benämna denna rättfärdighet som syndernas förlåtelse. Detta är det som aposteln så klart förkunnar så ofta när han jämför gärningarnas rättfärdighet med trons rättfärdighet, och när han förkunnar att den ena tillintetgörs av den andra (Rom 10:3-8; Fil 3:9).
 
Genom att studera Apostoliska trosbekännelsen – som i tur och ordning tar upp allt det som vår tro är grundad i och som den vilar på – så ska vi se hur Kristus har förtjänat rättfärdighet för oss, av vad den består av.
 
6. Vi är helgas genom tron för att kunna lyda Lagen
 
Kristus vädjar för vår sak inför Fadern, genom sin rättfärdighet, så att vi kan förklaras rättfärdiga, eftersom han är vår företrädare. På samma sätt, helgar han oss genom att låta oss ha del av hans Ande, för att göra oss rena och oskyldiga. För Herrens Ande kom över honom utan mått – vishetens, förståndets, rådets, styrkans, kunskapens och gudsfruktans Ande – för att vi ska dricka av hans fullhet och ta emot nåd från den nåd som givets honom (Joh 1:16).
 
Dessa, då, som berömmer sig av sin Kristna tro under det att de samtidigt är helt utan Andens helgelse, bedrar sig själva. För Skriften lär oss att Kristus inte endast har blivit vår rättfärdighet, utan också vår helgelse. Som följd, så kan vi inte ta emot hans rättfärdighet utan att på samma gång ta emot helgelse. Herren lovar, genom det förbund som han ingått med oss i Kristus, att han både ska ta bort våra synder och skriva sin Lag i våra hjärtan. (Jer 31:31–34; Heb 8:6–12 och 10:11-18).
 
Att lyda Lagen är därför inte ett verk som vi kan åstadkomma i egen kraft. Kraften att åstadkomma detta verk kommer genom Anden som renar våra hjärtan från dess fördärv, gör dem mjuka så att de blir hörsamma för rättfärdighet.
 
Utan tro, är Lagen inte till någon nytta alls för Kristna. Förr så gjorde den yttre undervisningen om Lagen inget annat än att anklaga oss för vår svaghet och våra överträdelser. Men eftersom Herren har skrivit in en kärlek till hans rättfärdighet i våra hjärtan, så är Lagen ett ledljus som håller oss från att lämna den rätta vägen. Den är den vishet som tränar oss, handleder oss och uppmuntrar oss att vara rättrådiga. Den är vår regel, och den kommer inte att tillåta att bli raserad genom orättfärdig tygellöshet.
 
7. Omvändelse och pånyttfödelse
 
Det är nu lätt för oss att förstå varför omvändelse alltid kommer tillsammans med tro, och varför Herren gör gällande att ingen kan komma in i himmelriket utan att vara född på nytt (Joh 3:3).
 
Omvändelse är den vändpunkt genom vilken, när vi lämnar den här värdens förvridenhet bakom, vi kommer tillbaka på Herrens stig. Och om Kristus renar oss från syndens fläckar och klär oss att ta del av hans rättfärdighet, är det inte för att vi ska vanhelga en så stor nåd med nya försyndelser – för Kristus är ju inte syndens tjänare. Istället är det för att vi ska kunna viga hela vårt framtida liv åt Herrens ära, han som adopterat oss som sina barn.
 
För att denna omvändelse ska komma till stånd, krävs det att vi blivit födda på nytt och det består av två aspekter: att vårt kött (det vill säga, vårt inre fördärv) dödas och att vi görs andligt levande, genom att den mänskliga naturen återupprättas.
 
Genom hela våra liv ska vi därför betänkta det faktum att vi är döda för synden och oss själva, för att vi ska leva för Kristus och hans rättfärdighet. Och när vi inser att detta förlopp av pånyttfödelse aldrig är slutfört så länge som vi är fångar i denna dödliga kropp, så ska vi vara noga i att fortsätta omvända oss tills vi dör.
 
8. Hur rättfärdighet genom goda gärningar och rättfärdighet genom tro hör samman
 
Det råder inte något tvivel om att goda gärningar som kommer ur ett renat samvete behagar Gud. När han känner igen sin egen rättfärdighet i oss, så kan han ingenting annat än att godta och hålla den högt.
 
Vi måste emellertid vara mycket försiktiga så att vi inte rycks med av förtröstan på goda gärningar så långt att vi glömmer att vi är rättfärdiggjorda endast genom tro på Kristus. För inför Gud, så finns det inte någon rättfärdighet genom gärningar förutom den som överensstämmer med hans egen rättfärdighet. Den människa som vill bli rättfärdiggjord genom gärningar måste därför göra mer än några få goda gärningar. Hon måste föra med sig fullständig lydnad av Lagen. Och de som har överträffat alla andra och har kommit längst i Herrens Lag är ändå väldigt långt från denna fullkomliga lydnad.
 
Därtill, även om vi antar att Guds rättfärdighet skulle vara tillfredsställd med endast en god gärning, så skulle Herren inte finna en enda god gärning i sina heliga som är utförd på ett sådant sätt att han skulle prisa den som rättfärdig. För även om detta kan tyckas förvånande, så är det obestridligt sant att det inte finns någon enda god gärning som har sitt ursprung i oss som är helt fulländat och som inte är nedsmutsad med en eller annan fläck.
 
Det här förklarar varför vi som är syndare och nedsmutsade med många av syndens fläckar måste bli rättfärdiggjorda av något utanför oss själva. Vi behöver därför Kristus, hela tiden, så att hans fulländning kan täcka över vår bristfällighet, hans renhet kan täcka över våra fläckar, hans lydnad kan torka bort vår olydnad, och slutligen, att hans rättfärdighet fritt kan läggas på vår räkning – och att allt detta utan någon hänsyn taget till våra gärningar, vars värde inte kan godtas inför Guds dom.
 
Men när våra fläckar – som annars smutsar ned våra gärningar inför Gud – täcks över på detta sätt, så ser Herren inte något i dessa handlingar än fullständig renhet och helighet. Det är därför som han hedrar dessa handlingar med stora titlar och lovord. Han kallar dem rättfärdiga och behandlar dem som sådana. Han lovar dem en väldig belöning.
 
I korthet måste vi avsluta med att det stora värdet av förening med Kristus inte bara kan ses i det faktum att vi fritt tagit emot rättfärdiggörelse genom den, utan också genom det faktum att våra gärningar anses som rättfärdiga och gengäldas med en evig lön.
 
9. Trosbekännelsen
 
Vi har just förklarat vad vi får i Kristus genom tro. Låt oss nu höra vad vår tro måste upptäcka och beakta i Kristus så att den att bli styrkt. Detta är framlagt i Trosbekännelsen (som den benämns) där vi kan se hur Kristus genom Fadern har gjorts till vishet, återlösning, liv, rättfärdighet och helgelse för oss.
 
Vem eller vilka som har skrivit denna sammanfattning av tron är av liten vikt, för den innehåller inte människors undervisning, utan härleds från mycket tillförlitliga vittnesbörd från Skriften.
 
Men för att den tro på Fadern, Sonen och den Helige Ande som vi bekänner inte ska störa någon, låt oss först tala lite om den.
 
När vi nämner vid namn Fadern, Sonen och den Helige Ande, så tänker vi inte på tre Gudar, utan snarare den verklighet som Skriften och erfarenheten av hängivenhet till Gud visar oss, av Gud som ett väsen, Fadern, Sonen och den Helige Ande. Detta sker på ett sådant sätt att vi inte ens kan tänka på Fadern utan att på samma gång ha i våra sinnen Sonen i vilken hans levande avbild lyser, och på Anden i vilken hans makt och styrka framträder.
 
Låt oss då stanna upp och samla hela vårt hjärtas tankearbete på endast en Gud; låt oss emellertid alltid begrunda Fadern med Sonen och hans Ande.
 

JAG TROR PÅ GUD, DEN ALLSMÄKTIGE FADERN,
HIMLENS OCH JORDENS SKAPARE.

 
Dessa ord lär oss inte bara att tro att Gud finns, utan snarare att han är vår Gud, och gör det visst att vi är bland dem åt vilka han lovar att han är deras Gud och som han tar emot som sitt folk.
 
All makt tillskrivs honom: han styr allt genom sin försyn, regerar över allt genom sin vilja, och leder allt genom sin styrka och sin hands makt.
 
När Gud benämns ”himlens och jordens skapare”, så betyder det att han oavbrutet bär upp, uppehåller och ger liv åt allt som han en gång skapat.
  

OCH PÅ JESUS KRISTUS,
HANS ENDE SON, VÅR HERRE.

 
Det vi förklarade tidigare, att Kristus är vår tros sanna föremål, framstår tydligt i dessa ord som lägger fram honom i varje avseende av vår frälsning.
 
Vi kallar honom Jesus, och använder den titel med vilken den himmelska uppenbarelsen hedrade honom, för han sändes för att frälsa sitt folk från deras synder. Av den anledningen förkunnar Skriften att det ”finns inget annat namn som människor fått genom vilket vi blir frälsta." (Apg 4:12)
 
Titeln Kristus betecknar att han fullt ut tagit emot smörjelsen med den Helige Andes alla nådebevis (som i Skriften symboliseras med oljan). Utan dessa nådebevis skulle vi falla av som torra och ofruktbara grenar. Denna smörjelse har upprättat honom som:
 
För det första, som Kung. Fadern har insatt honom som Kung så att han kan lägga all makt i himlen och på jorden under sig, i syfte att vi själva ska kunna bli kungar i honom, och ha makt över djävulen, synd, död och helvetet.
 
För det andra, som Präst. Detta så att han kan ge oss frid och försona oss med Fadern genom sitt offer, i syfte att vi själva ska kunna bli präster i honom, offrande våra böner till Fadern, vår tacksägelse, oss själva och allt det vi har, med insikten att han är vår förebedjare och medlare.
 
Dessutom kallas han Guds Son, men inte på det sätt som de troende är, de som är söner genom adoption och endast genom nåd. Han är den sanne och äkta Sonen, och följaktligen den ende, unike, till skillnad från alla andra.
Han är vår Herre, inte bara på grund av sin gudom som, från all evighet, är ett med Faderns gudom, utan också genom det skapade köttet i vilket han blivit uppenbarad för oss.
 
För som S:t Paulus säger, ”Det finns bara en Gud, Fadern från vilken allting är och till vilken vi själva är, och en Herre, Jesus Kristus genom vilken allting är och genom vilken vi själva är.” (1 Kor 8:6).
 

SOM BLEV AVLAD GENOM DEN HELIGE ANDE,
FÖDDES AV JUNGFRUN MARIA

 
Här påminns vi om hur Guds Son blev Jesus för oss – det vill säga, Frälsare – och Kristus – det vill säga, Den Smorde, som Kung för att hålla sin hand över oss och som Präst för att försona oss med Fadern.
 
Han antog vårt kött för att, efter att ha blivit Människoson, göra oss ett, med honom, bli Guds söner. Han klädde sig själv i vår fattigdom för att överföra sin rikedom till oss. Han tog på sig vår svaghet för att styrka oss med sin kraft. Han antog vår dödlighet för att ge oss odödlighet. Han steg ned till jorden för att ta upp oss till himlen.
 
Han föddes av jungfrun Maria för att kännas igen som Abrahams och Davids äkta son, den som utlovats av både Lagen och profeterna. Han var fullt människa, som oss i allt, med synd som det enda undantaget. Han var frestad enligt alla våra svagheter, och lärde sig därigenom att ha medlidande med dem. Inte desto mindre, blev han själv avlad i jungfrun Marias moderliv, genom den Helige Andes övernaturliga och outsägbara kraft, för att födas utan att fläckas av köttets fördärv, istället helgad genom oinskränkt renhet.
 

HAN LED UNDER PONTIUS PILATUS,
KORSFÄSTES, DOG OCH BEGRAVDES.
HAN STEG NER TILL HELVETET.

 
Dessa ord lär oss hur han åstadkom vår återlösning, för vilken han hade blivit född som dödlig människa. För genom sin lydnad tillintetgjorde han människans olydnad som uppväckt Guds vrede, och fogade sig själv i lydnad till sin Far ända tills sin död. I sin död gav han sig själv som ett offer till Fadern, så att Faderns rättfärdighet en gång för alla kan bli tillfredsställd, så att alla troende kan bli evigt helgade, och evig gottgörelse åstadkommen. Han har utgjutit sitt blod som priset för vår återlösning, så att Guds vrede, som brinner mot oss, ska utsläckas, och att vi ska bli renade från våra synder.
 
I denna återlösning så finns det inte något som är utan mystik.
 
Han led under Pontius Pilatus, vars domsavkunnande dömde honom som brottsling och lagbrytare, för att vi, genom denna dom, ska kunna frias och frikännas inför den stora Domarens domstol.
 
Han korsfästes för att utstå korset – vilket var förbannat i Guds Lag – den förbannelse våra synder förtjänar.
 
Han dog, för att genom sin död segra över den död som hotade oss, och sluka den – den död som annars skulle ha svalt och förtärt oss alla.
 
Han begravdes så att vi, förenade med honom genom den aktiva kraften i hans död, kan begrava vår synd och befrias från djävulens och dödens makt.
 
När det gäller uttrycket han steg ner till helvetet, så betyder det att han pinades av Gud, att han uthärdade och kände Guds doms stränga och fasansfulla vrede, och satte sig själv mellan Guds vrede och oss, och tillfredsställde Guds rättfärdighet i vårt ställe. Därför led och bar han det straff som vår orättfärdighet förtjänat, medan det inte fanns minsta spår av synd i honom. Inte att Fadern någonsin var vred på honom: för hur skulle han någonsin vara vred mot sin egen älskade Son i vilken han fann all sin glädje? Och förutom detta, hur skulle Sonen kunnat tillfredsställa Guds vrede genom sin förbön om han hade retat honom till vrede? Men han bar Guds vredes tyngd i den meningen att genom att pinas och duka under för Guds hand, upplevde alla uttryck av Guds raseri och vedergällning, så långt att han rördes till att skrika ut sina kval ”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?” (Matt 27:46).
 

HAN UPPSTOD PÅ TREDJE DAGEN FRÅN DE DÖDA,
HAN STEG UPP TILL HIMLEN
OCH SITTER PÅ GUDS, DEN ALLSMÄKTIGE FADERNS, HÖGRA SIDA
OCH SKALL KOMMA DÄRIFRÅN FÖR ATT DÖMA
LEVANDE OCH DÖDA.

 
Genom hans uppståndelse har vi den orubbliga vissheten om att få seger över dödens herravälde. Sanningen är att han inte kunde hållas fången av dödens bojor. Genom att utöva all sin makt kom han lös från dem, och bröt så dess vapen i bitar på ett sådant sätt så att de inte längre kan ge oss något dödligt slag.
 
Hans uppståndelse är det säkra faktum som inte bara är grunden får vår egen kommande uppståndelse, utan också för den nuvarande uppståndelse som gör det möjligt för oss att leva ett nytt slags liv.
 
Genom sitt uppstigande till himlen öppnande han porten till himmelriket för oss, den port som var stängd för alla i Adam. Han gick faktiskt in i himlen med vår mänskliga natur, som om det vore i vårt namn, så att vi i honom redan äger himlen genom hoppet och sitter med honom i de himmelska boningarna. Och det är för vårt bästa som han gått in i Guds helgedom – en helgedom som inte skapats av människohand. I enlighet med sitt ämbete som evig präst har han trätt in för att bli vår oupphörliga förespråkare och medlare.
 
Han sitter på Faderns högra sida. Detta innebär, för det första, att han är upprättad till, och förklarad att vara, Kung, Härskare och Herre över allting för att leda och upprätthålla oss genom sin makt, så att hans rådande och härlighet kan vara vår styrka, makt och härlighet mot helvetets makt.
 
För det andra innebär det han tog emot allt av den Helige Andes nådebevis för att fördela dem till de som är trofasta mot honom, och för att berika dem med dessa. På grund av detta är det så, att även om hans kropp har tagits upp till himlen och inte längre är så att vi kan se den, så slutar han ändå inte att stötta sina trofasta med hans hjälp och makt, och visar dem den tydliga kraften i hans närvaro, enligt hans löfte, ”Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matt 28:20).
 
Det följer därför, slutligen, att han ska stiga ned därifrån på den sista dagen. Han kommer att göra detta synligt, på samma sätt som han sågs när han steg upp till himlen. Han ska sedan visa sig för alla i sitt ofattbart majestätiska välde för att döma levande och döda (det vill säga de som den dagen är levande, och de som då redan är döda). Han ska vedergälla var och en efter deras gärningar, precis som var och en genom sina gärningar, kommer att ha visat sig trofast eller trolös. Det är en utomordentlig tröst för oss att veta att domen är given åt just honom vars ankomst inte innebär någonting annat än vår frälsning.
 

JAG TROR PÅ DEN HELIGE ANDE.

 
Det faktum att vi får lära oss att tro på den Helige Ande innebär att vi bjuds att från honom förvänta alla de välsignelser som i Skriften utlovas i honom.
 
Genom sin Andes makt, frambringar Jesus Kristus allt som är gott, vad än det må vara. Genom denna makt skapar, upprätthåller, vidmakthåller och ger han liv åt allt. Genom samma makt rättfärdigar, helgar, renar, kallar han och drar oss till sig själv, så att vi kan få frälsning.
 
När den Helige Ande så bor i oss, är det han som upplyser oss med sitt ljus för att vi ska lära oss och förstå den oändliga rikedom som vi, genom gudomlig frikostighet, äger i Kristus. Det är Anden som sätter våra hjärtan i brand med en eld av brinnande kärlek till Gud och vår nästa. Varje dag, och tilltagande, är det han som dödar och tillintetgör våra onda begärs laster, så att om några goda gärningar alls finns i oss, så är de frukten och följden av hans nåd. Utan honom, skulle det inte finnas annat än mörker i våra sinnen och fördärv i våra hjärtan.
 

JAG TROR PÅ DEN HELIGA OCH UNIVERSELLA FÖRSAMLINGEN,
OCH PÅ DE HELIGAS GEMENSKAP

 
Vi har redan sett vilken källa församlingen springer upp ur. Tron på församlingen ställs här fram så att vi kan vara försäkras om att de heliga är förenade, genom trons band, i en församling, i en gemenskap, i ett Guds folk för vilket Jesus, vår Herre, är ledare, furste och huvudman, som av en kropp. För det är i Kristus som de troende är utvalda före världen skapelse för att föras samman i Guds rike.
 
Denna gemenskap är katolsk, det vill säga universell, därför att den inte är två eller tre församlingar. Alla Guds utvalda är förenade och sammanförda i Kristus på ett sådant sätt att de är beroende av ett enda huvud, och växer som en enda kropp, och är bundna till varandra ordnat liknande det som håller samman lemmar i samma kropp. De har sannerligen blivit ett, därför att genom att ha en och samma tro, hopp och kärlek, så hämtar de sina liv från samma Guds Ande och är kallade att ta emot samma arv – evigt liv.
 
Denna gemenskap är också helig, därför att alla de som är utvalda genom Guds eviga försyn välkomnas som medlemmar i församlingen, är helgade genom Herren och andligt pånyttfödda.
 
Orden de heligas gemenskap förklarar ännu klarare vad församlingen är: en gemenskap av troende som är sådan att när en av dem tar emot någon gåva från Gud, så har alla del i den, även om Guds givande av gåvan kan vara mer specifikt riktad direkt till en person än till de andra. Detta är precis som lemmar i samma kropp som, i deras enhet, alla har del i allt som de äger, medan var och en har specifika gåvor och deras funktioner fortfarande varierar. Så, jag upprepar, alla utvalda är samlade tillsammans och sammanförda in i en enda kropp.
 
Vi tror att både församlingen och hennes gemenskap är helig, på så sätt att, när vi är förvissade om vår fasta tro på Kristus, är vi också förvissade om att vi är medlemmar i den församlingen.
 

JAG TROR PÅ SYNDERNAS FÖRLÅTELSE

 
Syndernas förlåtelse är den grund på vilken vår frälsning är bygger och står. Denna förlåtelse är dörren till att komma inför Gud, och det verktyg som bär upp oss och bibehåller oss i hans rike.
 
All rättfärdighet i den troende finns i syndernas förlåtelse. För denna rättfärdighet nås inte genom någon förtjänst, utan endast genom Herrens barmhärtighet.
 
Troende är så nedtyngda, bedrövade och rådvilla då de insett sina synder, att de blir nedslagna av tanken på Guds dom. De är illa till mods med sig själva och suckar och arbetar som under tunga bördor, och på grund av det hat de hyser gentemot synden och denna oroliga ande, dödar de sitt kött och allt som kommer endast från dem själva.
 
Kristus har själv köpt syndernas förlåtelse och betalat för den med priset av sitt eget blod, så att vi kan få den utan att betala någonting. Det är endast i detta blod som vi måste söka rening från våra synder och gottgörelse för dem.
 
Därför får vi lära oss att vi, som är kallade och införda i församlingskroppen, fått både syndernas förlåtelse och nåd genom Guds generositet och förtjänsten av Jesu Kristi medling. Syndernas förlåtelse ges oss inte någon annanstans eller med några andra hjälpmedel, för utanför församlingen och denna gemenskap av troende finns ingen frälsning. 
 

JAG TROR PÅ KÖTTETS UPPSTÅNDELSE
OCH DET EVIGA LIVET. AMEN.

 
Här får vi för det första lära oss att se fram emot den kommande uppståndelsen. Genom samma kraft som Herren använde för att uppväcka sin Son från de döda, så kommer han också att kalla allt kött som smakat döden innan domens dag, från stoft och fördärv till nytt liv. De som är vid liv vid den tiden ska gå in i nytt liv, och det ska hända genom en plötslig förvandling snarare än det vanliga sättet att dö.
 
Orden det eviga livet är tillagda för att skilja mellan de godas och de orättfärdigas ställning. Uppståndelsen kommer att vara gemensam för goda och onda, men kommer att leda till olika förhållanden.
 
Vår uppståndelse kommer att vara sådan, att uppväckta från förgängelse till oförgänglighet, och från dödlighet till odödlighet, och förhärligade både i kropp och själ. Sedan ska Herren ta emot oss till evig salighet, skilda från all möjlighet till förändring och förgängelse.
 
Vi kommer att ha sant och fullkomligt liv, ljus och rättfärdighet, då vi ser att vi blir oskiljaktigt förenade med Herren, såsom en källa som inte kan torka ut, inom sig själv innehåller all fullhet.
 
Denna salighet kommer vara Guds rike, det rike som är fyllt med allt ljus, glädje, makt och lycka. Dessa verkligheter är för stunden långt bortom människans kunskap. Vi ser dem endast som i en spegel och på ett förvanskat sätt tills dagen kommer då Herren ska bevilja oss att se sin härlighet ansikte mot ansikte.
 
De dömda och orättfärdiga däremot, som inte har sökt och hedrat Gud genom sann och levande tro, kommer inte ha någon del i Gud eller hans rike. De ska tillsammans med demonerna kastas in i odödlig död och oförgänglig förgängelse. Uteslutna från all glädje, från all makt och från alla andra av det himmelska rikets välsignelser, dömde till oavbrutet mörker och evigt lidande, så ska de gnagas av mask som aldrig dör och brännas med en eld som aldrig kommer att släckas.
 
10. Vad hopp är
 
Tro är som vi har sett, en orubblig övertygelse om sanningen hos Gud som varken kan ljuga eller bedra, och som varken kan vara tom eller falsk. De som kommer till detta tillstånd av visshet väntar med samma förtroende på Gud att uppfylla sina löften. För dem kan dessa löften inte vara något annat än sanningsenliga.
 
Alltså är hoppet ingenting mindre än den fasta övertygelsen om det som tron tror är sanningsenligt utlovat av Gud.
 
Tron tror att Gud är sanningsenlig: hoppet väntar på att han ska visa sin sanningsenlighet vid den lämpliga tiden.
 
Tron tror att Gud är vår Fader: hoppet räknar med att han alltid ska handla därefter mot oss.
 
Tron tror att vi redan har fått evigt liv: hoppet väntar på den dagen då det ska bli uppenbarat.
 
Tron är den grund på vilken hoppet är byggt: hoppet ger näring till tron och håller den vid liv.
 
Och precis som ingen kan förvänta eller hoppas på något från Gud utan att först tro på hans löften, på samma sätt måste vår tros svaghet (som, kraftlös, inte får falna) stöttas och bevaras genom uthålligt hopp och förväntan.

Copyright Stuart Olyott
Originally published in English under the title Truth for All Time
By Banner of Truth Trust, Edinburgh EH12 6EL, U K
All rights reserved.
Used by permission through the arrangement of The Banner of Truth Trust

Läs hela inlägget »

Av David Withworth


Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning. (Joh 17:17)

Helgelsens fortlöpande är beroende av en fullständig övergivenhet till bön och Ordet. Att vara engagerade regelbundet i dessa två är förutsättningen för framstegen. Intim gemenskap med Gud i dessa förordnade medel är oumbärliga för att lära känna Gud och leva ett sunt kristet liv. Saknas dessa medel kan det försvaga Guds verk i oss i för att återspegla Guds helighet.

Guds helighet är ett mångskiftande ämne och för oss är det omöjligt att få en helhetsbild eftersom vårt förstånd begränsas i tid och rum och för att förstå det eviga och oändliga. Guds Ord har vi till förfogande där han uppenbarar sig för oss så att vi kan få en inblick i Hans väsen.

Ni skall vara heliga, ty jag är helig (1 Pet 1:16). Versen innehåller ett påbud. Guds helighet är versens språngbräda. ’Gud är helig till sitt väsen. För att vara helig anpassar han sig inte efter ett mönster. Han är själv detta mönster. Han är absolut helig, oändlig och ofattbar ren, och kan inte vara annat än han är’ (A.W.Tozer). ’Guds helighet är kronan på alla Hans egenskaper, livet i alla Hans förordningar och lyser upp alla Hans handlingar’ (Stephen Charnock).

Guds helighet är transcendent eller utomvärldslig egenskap, som löper genom alla Guds egenskaper och sprider glans över dem. Det är egenskapers egenskap. ’Gud är härlig i helighet’ (2 Mose 15:11). ’Helig, Helig, Helig är Herren Gud allsmäktig ( Jes 6:3). Guds helighet är Hans strålande, bländande och glänsande skönhet. Gud uppenbarade i visioner sin härlighet till Abraham (Apg 7:2), Mose (2 Mos 3:2). Hesekiels profetior och Uppenbarelseboken börjar med visioner om Guds härlighet. Kristus visade sin härlighet till tre lärjungar på berget (Matt 17:1,2) och för Paulus på vägen till Damaskus (Apg 9:3).

Pryd dig med storhet (glans-New King James) och härlighet, kläd dig i ära och majestät. (Job 40:5). Gud utmana Job, självfallet finns det inte någon som kan möta en sådan utmaning. Gud vill visa Job sin transcendens och ge honom en inblick i sitt väsen. Dessa fyra adjektiven är synonymer. Det finns inte någonting som är förnämare, högre eller bättre för oss än att söka och förnimma Guds storslagenhet. Att inte förnimma Guds härlighet betyder att vi inte utvecklas fullt ut som de människor Gud ämnat oss att bli. Davids bön: Ditt majestäts härlighet och ära vill jag begrunda (Ps 145:5) borde vi göra till vår bön.

Guds helighet i skapelsen
Ps 19, 104 och 148 visar oss vägen fram för att betrakta Guds härlighet. Dessa psalmer är Guds allmänna uppenbarelser till människan. Det är Guds värld vi lever i och Han visar oss nyanser i sin härlighet i hela kosmos.

Ps 19. Luther kommenterar: Psalmen är en stor andlig sång och en psalm om Guds härlighet. Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet förkunnar hans händers verk (Ps 19:2). När vi blickar upp mot himlen en stjärnklar natt ser vi ordning och reda, månen och stjärnorna som går i sin kretsgång. En klar augustinatt kunde jag följa stjärnfallet över himlavalvet som ett gigantiskt gudomligt fyrverkeri. Ordning och reda är himlens första regel.

Guds verk genom hans godhet, vishet, allmakt och försyn uppenbarar Hans majestät. Guds skönhet betraktas också i solens uppgång och nedgång, solen har sin härlighet så som månen och stjärnorna har sina (1Kor 15:41) men gentemot Guds härlighet är dessa bleka och fattiga. I verser 5-7 vänds vår blick mot jorden. Solens ljus och värme på jorden står i fokus. På vägen till Landvetter flygplats på en solklar dag passerade vi över Göteborgs skärgård. I ett blått hav satt dessa små glittrande öar.

Ps 104 börjar med lovprisning till Gud i Hans majestät och härlighet där författaren då utvecklar denna i jordens bildning, djurriket, havet och människans försörjning. I början förklarade Gud att allt som han hade gjort var mycket gott (1 Mos 1:30). Trots syndens förstöring syns symmetri och harmoni om vi stannar bara upp och använder våra ögon. Under tiden jag skriver snöar det kraftigt. Det finns ett nytt täcke på marken som talar om Guds helighet samtidigt som det talar om harmoni, symmetri, mångfald och enhet. Alla snöflingor har sina egna mönster men dessa flingor faller och formar en helhet. Så skapade Gud allt med vishet (vers 24).

Ps148 är hela skapelsens lovprisning till Gud, allt från himlars himmel (vers 4) till havets djup (vers 7). Allting skapades av Gud för att förhärliga sig och för att visa sin härlighet (vers 13). Naturen och naturens krafter prisar indirekt Gud. De visar Hans outrannsakliga skapande förmåga och Hans eviga herravälde.

Människorna skapades rättsinniga. Men sedan har de tänkt ut många onda planer (Pred 7:30). Judas berättar om änglarna som föll var skapade heliga eftersom de inte bevarade sin höga ställning utan övergav sin rätta hemvist (Judas brev v 6).

Guds helighet är måttet för hela Hans handling.
 
Guds helighet i lagen
Guds helighet manifesteras i lagen därför förbjuder Han synd i alla sina nyanser-i sin mest förfinade form, så väl som i sin mest grövsta form, i förståndets avsikt så väl som kroppens förorening och förnedring, det fördolda begäret så väl som den flagrantaste handlingen. (A.W.Pink). Därför läser vi: Alltså är lagen helig och budordet heligt, rätt och gott (Rom 7:12), Herrens befallningar är rätta, de ger glädje åt hjärtat. Herrens bud är klart, det upplyser ögonen (Ps 19:9).

Guds helighet på korset
Guds helighet uppvisas på korset. Han visar oss sin oändliga helighet och avsky för synd i försoningen. Om Gud tillräknade synd till sin Son, hällde ut sin vrede över och straffade Honom som vår ställföreträdare (Jes 53:4-6) då visas hur avskyvärd synden är till Gud. Har gudomlig helighet framgått vackrare än när Jesus ansiktsuttryck förvrängdes mitt upp i sitt klagorop på korset. Detta erkände Han själv i Ps 22 Hans smärta framtvingade Honom att brista ut: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? (v 2) och Han tillägger: Dock är du den Helige (v 4). Det är denna fullkomlighet som Kristus vördade.

Synd är av sådan skymf mot Guds helighet att den måste straffas, det finns ingen annan utväg. Gud förlåter oss som syndare men kan aldrig förlåta våra synder. Vi är förlåtna pga. Kristi straff lidande (Heb 9:22) Han bar våra straff. Förlåtelse tillfredsställer Guds rättfärdighet, rengöring i Kristi blod tillfredsställer Hans helighet: Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från allt orättfärdighet (1 Joh 1:9).

Med utgångspunkt i Guds helighets uppvisning på korset kan vi dra slutsatsen att evangeliet är evangeliet om Kristi härlighet (2 Kor 4:4), och att det är evangelium om den välsignade Gudens härlighet (1 Tim 1:11). Alltså evangeliets härlighet ligger i det att det är Kristi härlighets evangelium.

Guds härlighet, helighet, majestät och skönhet borde leda oss till den yttersta vördnad i vår närmande till Gud: Upphöj Herren, vår Gud, och tillbed vid hans fotapall! Helig är han, (Ps 99:5). Tillbedjan vid hans fotapall är den lägsta kroppshållning som visar ödmjukhet och vördnad. Vi tillber honom i ande och i sanning (Joh 4:24). Ju mer Guds obeskrivliga helighet överväldigar oss desto mer acceptabla är våra närmanden till Honom.
 
Eftersom Gud är helig borde vi ha en längtan att vara förvandlade till Hans avbild. Hans påbud är: Ni skall vara heliga, ty jag är helig (1Pet 1: 16). Gud är helighetens enda källa och fontän. Låt oss då söka efter Hans helighet för att vi skall vara heliga.

’Herre jag vill ha mer nåd för att förhärliga dig. Bli mer fokuserade på dig. Jag vill ha en större kvantitet helighet och äkthet. Mer mildhet, tålamod, ödmjukhet och underkastelse vill jag ha. Jag längtar efter att intimt lära känna Jesus, förnimma mer av Hans härlighet och att uppleva mer av Hans dyrbarhet och fullhet. Helige Andens helgande, sigill, vittnesbörd och Hans bekräftelse vill jag uppleva’. Denna bön skrev Octavius Winslow på 1800-talet men den är lika viktig och aktuell idag.

Läs hela inlägget »
Etiketter: helgelse

Av David Withworth

Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning
(Joh 17:17)


Helgelsens lära är i stort sett bortglömd och försummad bland troende i dag. Den är en integrerande del av baptisternas historia och i synnerhet de reformerta baptisternas historia. Denna serie om helgelse är ett försök att få till stånd läran tillbaka på sin centrala plats i de troendes liv.

Den omnämnda versen är en del av Herrens översteprästerliga bön ( den rätta Herrens bön). Han ber först för sina lärjungar men bönen omfattar också oss. Ber då Herren för vår helgelse är det ofrånkomligt för oss att få en förståelse av vad den innebär och omfattar.

Helgelse och helighet hör ihop som medlet och ändamålet. Primära uppgiften är en skildring av vad som överhuvudtaget är meningen och syftet med denna bön.

Utgångspunkten
Det finns knappt en bättre vers som utgångspunkt än Rom 3:23: Alla har syndat och saknar härligheten från Gud. Den första satsen orsakar den andra. Alla har vi syndat eftersom alla vi är syndare, synden har genomsyrat förståndet, känslorna, viljan och kroppen. Det är en konsekvens av att vi saknar Guds härlighet. Guds härlighet är Hans helighet. I Moses lovsång efter Israels frälsning från egyptiernas hand skrev han om Guds härlighet: Vem är som du, härlig i helighet (2 Mos 15:11).

Synden behöver definieras innan vi kan gå vidare och utveckla Guds härlighet. Synd betyder att vi inte uppfyller Guds lag, de tio budorden. Detta är laglöshet och orättfärdighet och till följd uteblir uppriktighet och sanningsenlighet. Lagöverträdelse menas att vi följer vår egen vilja istället för Guds vilja och Guds ord innehåller mycket mer om detta.

Att sakna Guds härlighet är att sakna Hans Helighet. Den saknande Guds avbild i oss kan liknas vid ett snötäcke på marken som är förorenat med grus och salt. Den vita snön syns trots nedsmutsningen. Syndens effekt på oss förorenar och förvränger Kristi avbild i oss, ändå är avbilden igenkännlig till en liten del.

Syndens destruktiva kraft
Synden har och har haft förödande konsekvenser på oss människor. En andlig blindhet härjar i den ofrälsta människas förstånd som motverkar dem att komma till tals med Guds härlighet och hennes fördärvade tillstånd inför Honom. En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt (1 Kor 2:14). Den bakomliggande orsaken ligger i det att: Ty denna tidsålderns gud har förblindat de otroendes sinnen, så att de inte ser ljuset som strålar ut från evangeliet om Kristi härlighet-han som är Guds avbild ( 2 Kor 4:4). Paulus utvecklar detta med en detaljerad beskrivning om tillståndet i Ef 4:17-19. …deras tankar är tomma, deras förstånd förmörkat. De är främmande för livet i Gud därför att de är okunniga och i sina hjärtan hårda som sten. Utan att skämmas kastar de sig in i utsvävningar och bedriver allt slags orenhet och får aldrig nog.

Syndens makt över människor kan aldrig överskattas som de omnämnda verserna visar oss. Verserna innehåller en lysande framställning om syndens destruktiva och nedåtgående spiral som tär på människors resurser, tid, kraft, energi och ekonomi.

De ofrälstas tillstånd
Paulis tes Ef 4 är att människors tankar är tomma. Alltså förståndet är förmörkat, ett mentalt mörker hänger över förståndet så att hon har förlorat sin identitet och inte vet vem hon är eller var hon är på väg. De är främmande för livet i Gud. Detta är en naturlig följd och frukten av det mentala och moraliska mörker som råder över människan. Att vara främmande för Gud är att vara Guds fiende (Kol 1:21). Det livet som de ofrälsta är främmande för är det andliga livet där den inneboende helige Anden är källan. Därför är de okunniga och i sina hjärtan hårda som sten. Okunnighet är människans största problem, det består i att hon är okunnig om Guds helighet, om Guds vrede mot synd, om sitt eget fördärv, om Kristi frälsning verk och om hennes syfte i livet och mycket mer. En fullständig blindhet täcker hennes andliga ögon och hennes hjärta är hårt som sten. I ett sådant tillstånd är utfallet oundvikligt och vers 19 beskriver det för oss: Utan att skämmas kastar de sig in i utsvävningar och bedriver alla slags orenhet och får aldrig nog. För en mera utförlig beskrivning av tillståndet jämför Rom 1:21-32. Ett hårt hjärta kan aldrig uppleva skam och får aldrig nog av synd och begären tilltar. Ett hårt hjärta är i avsaknad av helighet.
 
Tillståndet är djupt rotat i hjärtat och som Kristus beskriver i ett annat uttryckssätt med samma innebörd: Men det som går ut ur munnen kommer från hjärtat, och det gör människan oren. Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser (Matt 15:18,19).
 
Syndens princip, som Paulus beskriver som köttet, är en bestämmande fakta i människors liv som är främmande för livet i Gud. Utgången blir som vi läser i vers 19 och Paulus utvecklar detta i Gal 5:19-21: Köttets gärningar är uppenbara: de är otukt, orenhet, lösaktighet, avgudadyrkan, svartkonst, fiendskap, kiv, avund, vredesutbrott, gräl, splittringar, villoläror, illvilja, fylleri, utsvävningar och annat sådant.
 
De troendes tillstånd
Men, och Gud vara tack för det lilla ordet men: Sådana var en del av er. Men ni har tvättats rena, ni har blivit helgade, ni har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn och i Vår Guds Ande. (1 Kor 6:11). Detta är de troendes ställning i Kristus. Om så är fallet då frågar Paulus: Vi som har dött bort från synden, hur skulle vi kunna fortsätta att leva i den? (Rom 6:2). Nu när vi är nya människor i Kristus skall vi inte längre leva som hedningarna (Ef 4:17) eftersom vi nu tillhör ljuset och inte längre mörkret.
 
De troendes problem är den återstående synd som besvära oss, synd är besegrad men det kvarstår fickor av motstånd som hejdar Jesu Kristi avbild att återupprättas. Så är cirkeln sluten och vi vänder oss åter till Herrens överprästerliga bön att vi helgas i ordet. Helgelse är Guds planmässiga sätt att upprätta den förlorade avbilden i oss och att återspegla Hans helighet. I planen ingår två moment, slutgiltig helgelse och fortlöpande helgelse som är två sidor av samma mynt. Dessa två infallsvinklar skall komma i fokus i de kommande bloggarna.

Läs hela inlägget »
Etiketter: helgelse

Andra kapitlet i Jean Calvins lilla troslära "Kortfattad översikt över den kristna tron" 1537. Vi publicerar den kapitel efter kapitel på svenska i samarbete med förlaget Banner of Truth.

I Guds Lag har vi fått en helt fullkomlig standard för rättfärdighet som med goda skäl kan kallas Herrens eviga vilja. För där finns allt han kräver av oss, fullständigt och tydligt uttryckt på två tavlor.
 
På den första Tavlan har han, med bara några få bud, visat oss vilket det tjänande av hans höghet är som behagar honom. På den andra Tavlan berättar han för oss vilka plikter av kärlek och välgörenhet vi är skyldiga vår nästa.
 
Låt oss då lyssna till Lagen, och så ska vi se vad vi borde dra för lärdomar av den, och likadant, vilken frukt vi kan få från den.
 
1. De tio budorden
 
DEN FÖRSTA TAVLAN
 
Det första budet
Jag är Herren din Gud som har befriat dig från Egyptens land och från slaverihuset. Du ska inte ha andra gudar inför mitt ansikte.
 
Den första delen av det här budet är som ett förord till hela Lagen. Detta för att Gud, när han bekräftar att han är Herren vår Gud, förklarar att han, och endast han, är den som har rätt att befalla, och vars bud vi är skyldiga att lyda. Därför säger han genom sin profet: ”Men om jag är en Far, var är då kärleken jag borde få [den som mig rätteligen tillhör]? Och om jag är Herre, var är då vördnaden och fruktan för mig [den som mig rätteligen tillhör] (Mal 1:6).
 
På ett liknande sätt påminner han oss om sina välsignelser, och gör det uppenbart hur otacksamma vi är om vi inte lyder hans röst. För det är med samma godhet genom vilken han förde det judiska folket ut ur slaveriet i Egypten som han också befriar sina tjänare från det Egypten som finns än idag - nämligen syndens makt.
 
Hans förbud mot att ha andra gudar innebär att vi inte ska tillskriva någon annan varelse det som hör till Gud. Han lägger dessutom till inför mitt ansikte, och förklarar på det sättet att han önskar att bli erkänd som Gud, inte bara genom en yttre bekännelse, utan i ren sanning från hjärtats djup.
 
Dessa ting som hör till Gud, och endast Gud, och som inte kan ges åt någon annan utan att därigenom stjäla det från honom är: att vi ska tillbe endast honom, att vi ska förlita oss på honom med hela vår kraft och vårt hela hopp, att vi ska erkänna att det är från honom allt gott och heligt kommer, och att vi ska prisa honom för all godhet och helighet.
 
Det andra budet
Du ska inte göra dig någon bild eller något som liknar något av det som är uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du ska inte böja dig ned inför dem eller tjäna dem.
 
På samma sätt som han i det förra budet förklarade sig vara den ende Guden, förklarar han nu vem han är och hur han ska tjänas och hedras.
 
Han förbjuder oss därför att vi skulle tänka på något som liknar honom. Han ger skäl för det i 5 Mos 4:15-19 och i Jes 40:18–26 – det vill säga att Anden inte på något sätt är som kroppen.
 
Han förbjuder oss vidare att i religiöst syfte tillbe någon bild.
 
Så låt oss av detta bud lära oss att tjänandet och tillbedjan av Gud sker på ett andligt sätt, för så som han är Ande, så följer det att han vill bli tjänad och tillbedd i ande och sanning (Joh 4:24).
 
Han lägger sedan till ett fruktansvärt hot med vilket han förklarar vilken allvarlig skymf det är mot honom när man överträder detta bud: För jag, Herren din Gud, är en allsmäktig och nitisk Gud. Jag låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen till tredje och fjärde led när man hatar mig, men visar nåd mot tusen generationer när man älskar mig och håller mina bud.
 
Det är som om han säger att han är den ende som vi ska ty oss till och att han inte kan tolerera någon annan kompletterande gud; och även att han ska hämnas sin storslagenhet och sin härlighet om någon för över dem till bilder eller något annat; och det att inte bara en gång, utan på fäder, barn, brorsöner, systersöner, det vill säga på alla – precis alla, som tar efter sina fäders ogudaktighet. På samma sätt säger han att ha ska visa sin nåd och godhet mot alla som älskar honom och håller hans Lag. Och han förklarar storheten i sin nåd genom att han utsträcker den till tusen generationer, medan endast tar ut sin hämnd på fyra generationer.
 
Det tredje budet
Du ska inte missbruka Herren din Guds namn, för Herren ska inte anse den oskyldig som missbrukar hans namn.
 
Här förbjuder han oss att missbruka hans heliga och helgade Namn i eder, för att bekräfta tomma ord eller lögner, eftersom att eder inte ska tjäna vårt eget behag eller tillfredställelse. De finns för att tjäna en befogad nödvändighet, när Gods härlighet måste uppehållas, eller när det är nödvändigt för att bekräfta något som leder till uppbyggelse.
 
Och han förbjuder helt att vi smutsar ner hans heliga och helgade namn på något sätt. Istället måste vi ta hans namn på våra läppar med vördnad och all värdighet, så som hans helighet kräver. Detta gäller vare sig vi avlägger en ed eller något annat yttrande som innehåller en referens till honom.
 
Och eftersom människor huvudsakligen använder detta Namn för att åberopa det, för vi förstå vilken sorts åberopande som här påbjuds.
 
Till sist tillkännager han straffet, så att de som vanhelgar hans Namns helighet genom att missbruka det, och genom andra hädelser, inte ska tro att de ska kunna komma undan från hans vedergällning.
 
Det fjärde budet
Tänk på vilodagen så att du helgar den. Sex dagar ska du arbeta och uträtta alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är Herren din Guds vila. Då ska du inte utföra något arbete, inte heller din son eller dotter, din tjänare eller tjänarinna eller din boskap, eller främlingen som bor hos dig inom dina portar. För på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat vilodagen och helgat den.
 

Vi ser att det finns tre skäl till att det här budet gavs.
 
För det första önskade Herren, genom vilan på den sjunde dagen, måla upp en bild för Israels folk, av den andliga vilan där de troende måste upphöra med sina egna gärningar och låta Herren göra sitt verk i dem.
 
För det andra önskade han att det skulle fastställas en specifik dag på vilken troende kunde samlas för att lyssna till hans Lag och ägna sig åt att tillbe honom.
 
För det tredje önskade han att en särskild dag för vila skulle ges åt tjänare och de som lever under andras makt, så att de kunde få en vila från deras arbete. Men detta är snarare en konsekvens än den huvudsakliga orsaken.
 
När det gäller det första skälet, så råder det inte något tvivel om att det nådde sin fullbordan i Kristus: för han är Sanningen vars närvaro får alla bilder att försvinna, och han är Verkligheten och när den kommer överges alla skuggor. Det är därför som S:t Paulus bekräftar att sabbaten var en skugga av en framtida verklighet (Kol 2:16-17). Han förklarar samma sanning på ett annat ställe när han, i Romarbrevet 6, lär oss att vi är begravda med Kristus, så att vi genom hans död kan dö bort från vårt kötts fördärv (Rom 6:6–7). Och det händer inte på en dag, alltigenom våra liv till dess vi, helt dött bort från oss själva, och blivit uppfyllda av Guds liv. Därför ska kristna inte ha något att göra med vidskepligt iakttagande av dagar.
 
De två sista skälen kan inte räknas till forntidens skuggor, utan hör till alla tidsåldrar. På grund av detta, och även om sabbaten är avskaffad, så händer det fortfarande bland oss att vi träffas på vissa dagar för att höra Guds Ord, bryta Nattvardens mystiska bröd  och be offentligt. För sådan är vår svaghet att det är omöjligt för sådana samlingar att ske varje dag i veckan. Det är också nödvändigt att tjänare och arbetare får möjlighet att vila från sitt arbete.
 
Alltså har den dag Judarna iakttog tagits bort (vilket var till hjälp för att rensa bort vidskepelse), och en annan dag har satts åt sidan för detta syfte (vilket var nödvändigt för att säkra och uppehålla ordning och frid i församlingen).
 
Sanningen gavs till Judarna genom bilder, men till oss är den uppenbarad utan någon skugga alls:
 
För det första, så att vi i hela vårt liv kan begrunda en obruten sabbatsvila från våra gärningar, så att Herren kan verka i oss genom sin Ande.
 
För det andra, så att vi kan upprätthålla den rättmätiga ordningen för församlingen i att lyssna till Guds Ord, ta emot sakramenten, och be offentligt.
 
För det tredje, så att vi inte på ett omänskligt sätt ska tynga ner dem som står under oss med arbete.
 
DEN ANDRA TAVLAN
 
Det femte budet
Hedra din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ska ge dig.
 
Genom det här budet får vi lära oss att utöva vördnad inför vår far och mor, och på samma sätt, inför de som är satta över oss, så som furstar och samhällsledare. Det innebär att vi ska visa dem respekt, lydnad och tacksamhet och göra dem varje möjlig tjänst. För det är Herrens vilja att vi ska handla på det sätta mot dem som har givit oss liv. Och det är av liten vikt om de är värda eller inte värda denna vördnad, för vare sig de är det eller inte, så har de givits oss som far och mor av Herren, som vill att vi ska hedra dem.
 
I förbigående måste en annan sak uppmärksammas: vi blir inte uppmanade att lyda dem utan hänsyn till Gud. Vi ska alltså inte överträda Herrens Lag bara för att behaga dem, för om de befaller oss att göra något som är mot Gud, så ska vi inte se dem som far och mor, utan som främlingar som vill dra oss bort från lydnad till vår sanne Far.
 
Detta femte bud är det första bud som bär med sig ett löfte, som S:t Paulus säger i Ef 6:2. Genom att utlova en välsignelse i det här livet till barn som har tjänat och hedrat sina fäder och mödrar genom passande iakttagande av detta bud, så förklarar Herren också att en förbannelse helt säkert väntar dem som gör uppror mot dem och är olydiga mot dem.
 
Det sjätte budet
Du ska inte mörda.
 
Här förbjuds vi allt våld och alla angrepp, och i stort varje försyndelse som kan skada vår nästas kropp.
 
För vi ska komma ihåg att människan är skapad till Guds avbild, så vi måste betrakta vår nästa som helig och helgad, på ett sådant sätt att det är omöjligt att misshandla honom utan att också misshandla den avbild av Gud som är i honom.
 
Det sjunde budet
Du ska inte vara lösaktig.
 
Här förbjuder oss Herren allt som är sexuellt opassande eller oanständigt. För det är genom äktenskapets lag som Herren har förenat man och kvinna, och så som denna förening är beseglad med hans auktoritet är den också helgad genom hans välsignelse. Det följer att varje form av förening utom äktenskapet är förbannad inför honom.
 
De som inte har gåvan att vara rena (en särskild gåva som inte står i allas makt) måste sörja för sitt kötts ostyrbara lusta genom äktenskapet som ett ärbart botemedel. För äktenskapet hålls i ära är bland alla, men sexuellt omoraliska och äktenskapsbrytare ska Gud döma (Heb 13:4).
 
Det åttonde budet
Du ska inte stjäla.
 
Här förbjuds vi allmänt från att ta besittning över andras tillhörigheter. För Herren önskar att hans folk inte alls ska ha någonting att göra med någon som helst form av röveri som övermannar och förtrycker de svaga, och inte heller med någon sorts bedrägeri där man utnyttjar oskuldsfullheten hos lättlurade människor.
 
Om vi vill hålla våra händer rena, och oskyldiga till stöld, så måste vi undvika alla former av slugheter och knep lika mycket som från våldsamma rån.
 
Det nionde budet
Du ska inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa.
 
Här fördömer Herren all form av förtal och förolämpningar som får vår broders goda rykte att vanäras, och alla lögner som skulle kunna skada honom på något sätt.
 
Eftersom ett gott namn är mer värt än vilken skatt som helst varsomhelst, så skadas vi inte mindre genom att bli bestulna vårt goda rykte än att bli bestulna på våra ägodelar. Och ofta är det lika lätt för bort en broders ägodelar genom att ge falskt vittnesbörd, som det är att lägga beslag på dem med sina händer.
 
Följaktligen är det så att precis som det förra budet binder händerna, så binder detta tungan.
 
Det tionde budet
Du ska inte ha begär till din nästas hus. Du ska inte ha begär till din nästas hustru, inte heller till hans tjänare eller tjänarinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.
 
Genom dessa ord lägger Herren fram, så att säga, en stram tygel runt alla våra starka begär som går bortom de gränser som sätts av kärlek till andra. Alla de andra buden förbjuder att göra handlingar mot kärlekens regel, men detta förbjuder oss att ens föreställa oss dem i hjärtat.
 
Detta bud fördömer alltså hat, avundsjuka och illvilja, precis som mord fördömdes tidigare.
 
Oanständiga tankar och hjärtats inre orenhet är lika mycket förbjudet som lastbart beteende. Precis som snikenhet och slughet förbjöds innan, så förbjuds nu lystnad efter rikedom. Där tidigare illvilligt tal förbjöds, så hindras nu också själva illviljan.
 
Vi ser nu hur mycket det här budet är tänkt att vara en allmän tillämpning, och hur mycket den omfattar. För Herren kräver av oss att älska våra bröder med en underbar och brinnande kärlek. Han vill att denna sympati ska vara ostörd av det minsta onda begär som hotar vår nästas välgång och framgång.
 
Andemeningen i detta bud är alltså att vi ska vara så kärleksfullt inställda mot andra så att vi inte blir det minsta påverkade av något starkt begär som står i konflikt med kärlekens lag, och att vi ska vara både redo och villiga att ge varje person vad som är hans. Och för varje person måste vi tänka oss att detta är vad vår befattnings plikt kräver att vi ger till honom.
 
2. Lagen summerad
 
När Herren Jesus Kristus undervisade att hela Lagen finns i två artiklar, förklarade han för oss klart nog vad det verkliga syftet är med Lagens alla bud.
 
Den första artikeln är att vi ska älska Herren vår Gud av hela vårt hjärta och av hela vår själ och av hela vår kraft.
 
Den andra artikeln är att vi ska älska vår nästa lika mycket som vi älskar oss själva.
 
Och han har tagit denna tolkning från Lagen själv, för den första delen hittas i 5 Mos 6:5, och den andra finner vi i 3 Mos 19:18.
 
3. Det som kommer till oss endast från Lagen
 
Här är då måttstocken och mönstret för ett heligt och rättfärdigt liv, och även en fullkomlig bild av rättfärdighet. Så om någon lever ut Guds Lag i sitt liv, så kommer han inte att sakna något av det som krävs för att vara fullkomlig inför Herren.
 
För att bekräfta detta, lovar Gud dem som har följt hans Lag inte bara att de ska få de stora välsignelser i det här livet som nämns i 3 Mos 26:3–18 och 5 Mos 28:1–14, utan också evigt liv som lön (3 Mos 18:5).
 
Å andra sidan, tillkännager Gud evig död som vedergällning för dem som inte med sina gärningar vill utföra det som påbjuds i denna Lag (5 Mos 28:15–68). Mose, som hade gjort Lagen känd, tog himmel och jord till vittne att han förelagt folket gott och ont, liv och död (5 Mos 30:19–20).
 
Men även om Lagen visar vägen till liv, så har vi ännu inte sett hur den kan vara nyttig för oss. Det är förstås så att om vår vilja vore helt tränad och inriktad på att lyda Guds vilja, så hade det räckt med att känna Lagen för att frälsa oss. Nu är det dock så, att vår köttsliga och fördärvade natur ständigt, och på alla sätt, kämpar emot Guds andliga Lag. Lagens undervisning gör inte något alls för att förbättra vår natur. Så denna Lag (som gavs för frälsning om den hade funnit åhörare som hade varit goda och kunnat följa den) blir något som slutar med synd och död. Eftersom vi alla blir fällda som överträdare av Lagen, avslöjar Lagen desto tydligare Guds rättfärdighet för oss, och i sin tur blottar den än mer vår egen orättfärdighet.
 
Därför är det så, att ju mer Lagen ertappar oss på väg djupare in i överträdelse, desto tyngre blir Guds dom över oss när den finner oss skyldiga. När löftet om evigt liv tagits bort, är allt som återstår för oss den förbannelse som, genom Lagen, faller över oss alla.
 
4. Lagen är ett steg för att komma till Kristus
 
Det bevis som Lagen ger överbevisar oss alla om vår orättfärdighet och våra överträdelser. Dess syfte är dock inte att vi ska förtvivla eller bli modlösa, så att vi sjunker i fördärv.
 
Onekligen är det så, att aposteln vittnar om att vi alla är dömda genom Lagens dom, så att varje mun ska tystas och hela världen stå skyldig inför Gud (Rom 3:19). Men, han själv undervisar på ett annat ställe att Gud har gjort alla människor till fångar under otrons makt, inte för att slå dem i spillror eller låta dem förgås, utan för att han ska kunna förbarma sig över alla (Rom 11:32).
 
Efter att ha använt Lagen för att berätta om våra svagheter och orenheter för oss, tröstar Herren oss genom att förlita på hans makt och nåd. Och det är i Kristus, hans Son, som han uppenbarar sig själv som välvillig och nådefullt inställd mot oss.
 
I Lagen framstår Gud endast som den som belönar fullständig rättfärdighet – som vi är helt berövade – och, å andra sidan, som syndens rättfärdiga och stränge Domare. Men, i Kristus är hans ansikte fullt av nåd och ömhet, och lyser på förtvivlade, ovärdiga syndare. För på detta sätt har han på ett beundransvärt sätt visat upp sin oändliga kärlek för oss: att han gav sin ende Son för oss och i honom öppnande alla sin barmhärtighets och godhets rikedomar för oss.
 

Copyright Stuart Olyott
Originally published in English under the title Truth for All Time
By Banner of Truth Trust, Edinburgh EH12 6EL, U K
All rights reserved.
Used by permission through the arrangement of The Banner of Truth Trust

Läs hela inlägget »


Hexaemeron
Basileios den store
Artos, 1998 (grekiskt original 378)
 
Boken bygger på en berömd predikoserie över skapelsen av Basileios den store (330-379). Här är tre tankar om boken:
 

  • Det är en vacker utläggning av Bibelns första tjugofem verser. Det målande språket, de vackra formuleringarna och de förundrande exemplen. Vem kan läsa detta, utan att förundras över den underbara värld vår Gud har skapat?
  • Basileios använder mycket av sin tids bästa bildning och vetenskap för att illustrera och förklara. Säkert ett gott sätt att knyta an till åhörarna och förklara in Bibeln i deras värld. Samtidigt är det många gånger plågsamt uppenbart att just det som är fräscht och spännande där och då, nu känns gammalt, daterat och ofta helt fel.
  • Redan i de apostoliska fäderna ser man hur den allegoriska textutläggningen ställer till det för den tidiga kyrkans teologer och predikanter. Därför är det så gott att se hur Basileios inte använder allegorin, och dessutom förklarar varför det inte är bra med allegoriska textförklaringar.
Läs hela inlägget »
Etiketter: predikan traditionen

Första kapitlet i Jean Calvins lilla troslära "Kortfattad översikt över den kristna tron" 1537. Vi publicerar den kapitel efter kapitel på svenska i samarbete med förlaget Banner of Truth.

1. Alla människor lever för att de ska kunna lära känna Gud
 

Man finner inte en människa någonstans som inte har någon tanke på religion, hur ociviliserad eller vild hon än må vara.
 
Det är eftersom vi alla har skapats för att lära känna vår Skapares majestät och, i att lära känna den, tänka högre om den än om något annat. Vi ska ära den med bävan, kärlek och vördnad.
 
De som inte är troende försöker bara att svepa bort alla minnen av denna känsla av Gud som har planterats i deras hjärtan. Om vi lämnar dem åt sidan, så måste vi som säger oss ha en personlig tro, komma ihåg att det här livet inte kommer att vara för alltid och att det snart är över. Vi borde ägna det åt att tänka det som är oförgängligt.
 
Nu är det så att evigt och oförgängligt liv inte kan hittas någon annanstans än i Gud. Det innebär därför att vårt livs största angelägenhet är att söka Gud. Vi ska längta efter honom med hela vårt hjärta, och bara söka vår vila och frid i honom, och ingen annan.
 
2. Skillnaden mellan sann och falsk religion
 
Det är en allmän uppfattning att ett liv utan religion är ett liv i verkligt elände, där man inte på något sätt har det bättre än de vilda djuren. Eftersom det är så, vill ingen ses som helt ointresserad av personlig religion och kunskapen om Gud.
 
Men det finns många skillnader i religionens synbara uttryck. Detta beror på att de flesta människor inte på riktigt berörs av fruktan för Gud. Men vare sig de vill det eller inte så kan de inte undgå tanken att det finns någon gudomlig varelse vars makt antingen håller upp dem eller trycker ned dem. Denna tanke lämnar dem inte och kommer hela tiden tillbaka. Slagna av tanken på en så stor makt, så vördar man denna makt på ett eller annat sätt. Detta för att undvika att känna för stort förakt för den, i fruktan att den ska handla mot dem. Men, då de lever oordnat och vägra vara helt ärliga, visar sig deras brist på bekymmer i frågan att de inte bryr sig om Guds dom.
 
Dessutom, eftersom deras uppfattning om Gud styrs av deras sinnens dåraktiga och tanklösa inbilskhet, och inte från hans oändliga storslagenhet, vänder de sig i själva verket bort från den sanne Guden. Även när de gör verkliga och omsorgsfulla ansträngningar för att tjäna Gud, så är det inte annat än slöseri med tid. Det är inte den evige Guden de tillber, utan snarare deras egna hjärtans drömmar och fantasifoster.
 
Nu har de en fruktan där de mycket gärna skulle vilja fly från Guds dom, men eftersom de inte kan göra det, gruvar de sig mer än någonsin. I detta ligger ingen sann fromhet. Sann fromhet består snarare i en ren och sann glöd som älskar Gud som en verklig Far och ser upp till honom som en sann Herre. Den omfamnar hans rättfärdighet och räds att förolämpa honom mer än vad den räds att dö.
 
Och alla dessa som har denna glöd börjar inte med att dumdristigt skapa en gud utifrån sina egna önskningar. Istället söker de kunskap om den sanne Guden från Gud själv, och förstår honom inte som annorlunda från hur han själv uppenbarar sig och hur han ger sig tillkänna för dem.
 
3. Vad vi måste veta om Gud
 
Eftersom Guds storslagenhet i sig är någonting som går över och bortom människans förstånd, och helt enkelt inte kan begripas, så måste vi tillbe dess upphöjdhet, snarare än att fingranska den, så att vi inte blir helt överväldigade av sådan lysande klarhet.
 
Det är därför som vi måste söka och överväga Gud i hans verk som Skriften, av den anledningen, kallar yttringar av det som är osynligt (Rom 1:19-20; Heb 11:1) därför att dessa verk visar oss vad vi annars inte skulle veta om Herren.
 
Här talar vi inte om tomma och lättsinniga spekulationer som håller vårt sinne i ett tillstånd av osäkerhet, utan om något som är livsnödvändigt för oss alla – något som gör oss gott, som skapar en sann och stabil fromhet, det vill säga, tro blandad med fruktan.
 
När vi ser på vårt universum, så blickar vi mot vår Guds odödlighet. Det är denna odödlighet som är början till allt och ursprunget till allt som finns. Vi blickar mot hans makt som har skapat ett sådant omfattande system och som nu uppehåller det. Vi blickar mot hans vishet som har skapat en sådan stor och varierad skara av varelse, och regerar över dem utmärkt balanserat och ordnat. Vi blickar mot hans godhet som är själva orsaken till allt detta som är skapat och fortsätter att finnas. Vi blickar mot hans rättvisa som visar sig i beskydd av goda människor, och i straff för elaka människor. Vi blickar mot hans barmhärtighet som så varsamt står ut med våra synder, så att den kan kalla oss att ställa våra liv till rätta.
 
Det är verkligen mycket nödvändigt för oss att få lära oss mycket om Gud, och vi borde verkligen låta universum lära oss det. Och det skulle det göra, om det inte vore för det faktum att vi, i all vår grovhuggna okänslighet, är blinda för ett så starkt ljus. Men det är inte endast genom att vara blinda som vi syndar. Vi är så vilsna att vi, när vi betraktar Guds verk, bara kan se allt på ett ondskefullt och förvrängt sätt. Den vänder upp och ned på den himmelska visheten som annars skiner så klart.
 
Därför måste vi gå till Guds Ord där Gud är väl framställd för oss genom hans verk. Där är hans verk inte värderade enligt vår förvrängda bedömning, utan utifrån den eviga sanningens standard. Vi lär oss att vår Gud, som är den ende Guden, och som är evig, är källan till allt liv, rättfärdighet, vishet, styrka, godhet och barmhärtighet. Allt som är gott kommer helt och hållet, utan undantag, från honom. Och därför är det så att all lovprisning och tillbedjan med all rätt tillhör honom.
 
Och även om alla dessa saker framstår tydligt i varje del av himmel och jord, så är det slutligen i Guds Ord som vi alltid får sann förståelse vad som är det huvudmål som de riktar sig mot, vad deras värde är och hur vi ska förstå dem. Sedan går vi djupt in i oss själva och tänker på hur Herren i oss visar sitt liv, vishet och kraft, och hur han utövar sin rättvisa, vänlighet och godhet mot oss.
 
4. Vad vi måsta veta om människan
 
I begynnelsen formades människan till Guds avbild och likhet, så att hon kunde beundra sin Skapare i den värdighet med vilken Gud så förnämligt hade försett henne med, och så att hon kunde ära honom med proportionerlig tacksamhet.
 
Men människan, som förlitade sig på sin naturs enorma förträfflighet, och glömde var den hade kommit ifrån och genom vem som den fortsatte existera, strävade efter att upphöja sig själv skild från Herren. Därför måste hon tas ifrån alla Guds gåvor, vilka hon så dåraktigt hade stoltserat med. Och nu, då hon blivit avklädd och berövad all härlighet, kan hon känna den Gud som så hade berikat henne genom hans generösa gåvor, och som hon hade vågat avvisa.
 
Det är därför som vi alla – som är ättlingar till Adam, och i vilken den här likheten med Gud har suddats ut – är kött fött av kött. För även om vi är skapade med en själ och en kropp, så känner vi aldrig något annat än köttet. Resultatet är att vilken aspekt av människan vi än ser på, så är det omöjligt för oss att se något annat än det som är orent, vanvördigt, och avskyvärt inför Gud. För människans vishet, förblindad och dränkt i otaliga brister och sätter sig upp mot Guds vishet. Viljan är ond och full av fördärvade sinnesrörelser och hatar Guds rättvisa mer än något annat. Och människans styrka är helt oförmögen till någon god gärning, och ursinnigt böjd till syndfullhet.
 
5. Fri vilja
 
Skriften hävdar ofta att människan är slav under synden. Vad det betyder är att hennes sinne är så långt borta från Guds rättfärdighet att hon tänker på, djupt begär och inte gör något annat än det som är ont, förvridet, orättfärdigt eller nedsmutsat. För hjärtat, som har druckit sin del av syndens gift, kan inte ge något annat än syndens frukter.
 
Likväl, får vi inte tänka oss att det finns något som med våld tvingar människan att synda. Hon syndar i full överenstämmelse med sin egen vilja, och gör det angeläget och i linje med hennes egna böjelser.
 
Hennes hjärtas fördärv innebär att människan har ett mycket starkt och ihållande hat mot hela Guds rättfärdighet. Hon är dessutom hängiven varje sorts ondska. På grund av detta så sägs hon inte ha fri kraft att välja mellan gott och ont – det som kallas fri vilja.
 
6. Synd och död
 
I Skriften betyder synd både den mänskliga naturens förvridenhet som är källan till alla laster, och de onda begär som föds från den, och också de orättfärdiga och skamliga handlingar som flödar ur dessa begär: mord, stöld, äktenskapsbrott och andra sådana saker.
 
Vi, som är syndare ända sedan vi varit till i våra mödrars liv, är alla födda oskyddade för Guds vrede och vedergällning.
 
När vi växt upp, så samlar vi ständigt på oss Guds dom, allt tyngre och tyngre.
 
Slutligen, genom hela vårt liv, ökar vi hastigheten mot döden.
 
För det råder inget tvivel om att Guds rättfärdighet ser all syndfullhet som avskyvärd. Vad kan vi då förvänta från Guds ansikte – vi eländiga människor som är nedtyngda sådan vikt av synd, och nedsmutsade med otaliga orenheter – utom hans rättfärdiga vrede helt säkert kommer oss till skam?
 
Det är nödvändigt att vi vet om denna sanning, även om den slår människan med skräck och krossar henne med förtvivlan. Avklädda vår egen rättfärdighet, dragna bort från all förlitan på vår egen kraft, bortvända från allt hopp om att någonsin ha liv, till insikt om vår egen brist, elände och vanära lär oss därför att falla ned inför Herren. Genom att erkänna vår synd, maktlöshet och fullständiga fördärv, lär vi oss att ge honom all ära för hans helighet, makt och frälsning.
 
7. Hur vi förs till frälsning och liv
 
När denna kunskap om oss själva verkligen går in i våra hjärtan, visar den oss vår betydelselöshet, och den gör vägen in i sann kunskap om Gud lättare för oss. Och när den Gud som vi talar om har tagit undan vår känsla av att vi står trygga inför hans vedergällande dom och vår falska självtillit – dessa två farsoter – är det som att han redan har öppnat en första dörr in i hans rike. För det är då som vi börjar höja vår blick mot himlen, en blick som tidigare var fixerad vid jorden. Och vi, som tidigare fann vår vila och ro i oss själva, längtar nu efter Herren.
 
Å andra sidan är det även så, att trots att vår syndfullhet förtjänar något helt annat, visar sig denne barmhärtige Far, i sin ofattbara godhet, frivilligt för oss som nu blivit bedrövade och skräckslagna. Och med de medel som han vet hjälper oss i vår svaghet, kallar han oss tillbaka från vår villfarelse till den rätta vägen: från död till liv, från fördärv till frälsning, från djävulens rike till sitt eget rike.
 
För alla dem som det behagar honom att åter insätta som arvingar till det eviga livet har Herren bestämt, som ett första steg, att de ska få samvetskval, böjas ned under vikten av sina synder, och röras till att leva i fruktan för honom. Till att börja med, ställer han därför fram sin Lag, vilket är det som för oss till detta tillstånd.

Copyright Stuart Olyott
Originally published in English under the title Truth for All Time
By Banner of Truth Trust, Edinburgh EH12 6EL, U K
All rights reserved.
Used by permission through the arrangement of The Banner of Truth Trust

Läs hela inlägget »

Förordet till Jean Calvins lilla troslära "Kortfattad översikt över den kristna tron" 1537. Vi publicerar den kapitel efter kapitel på svenska i samarbete med förlaget Banner of Truth.

I din hand har du en liten men ovärderlig pärla. Den har legat nergrävd och glömd alldeles för länge, men nu när den har kommit fram i ljuset får du se att den lyser starkare än någonsin och utan att ha förlorat något av sitt värde.
 
Jean Calvin visste att om de bibliska sanningarna som återupptäcktes i Reformationen skulle kunna spridas över världen, så måste de presenteras på ett sätt som vanligt folk kan förstå. Så, under vintern 1536–1537, skrev den 29-årige Calvin, på franska, sin Kortfattad översikt över den kristna tron [Brève Instruction chrétienne]. Denna lilla bok är faktiskt ett sammandrag av den första utgåvan av hans Undervisning om den kristna religionen [Institutio religionis christianae] och många stycken är tagna ord för ord från detta tidigare verk.
 
Denna bok, Kortfattad översikt, ersattes 1542 med en katekes, i vilken trons grunder behandlades med samma djup, men i en annan ordning. Denna blev snart den slutgiltiga katekesen för de fransktalande reformerta församlingarna i hela Europa. Det goda rykte som Calvins katekes fick, innebar att denna bok, Kortfattad översikt, kom ur bruk och blev helt bortglömd i över tre hundra år.
 
1877 hittades ett exemplar av originalet, kanske det enda som finns kvar, i nationalbiblioteket i Paris av Monsieur Henri Bordier. Detta ledde till att boken gavs ut på nytt 1878. På det följde översättningar till tyska (1880 och 1926) och italienska (1935). En version på modern franska togs fram av Pierre Courthial och gavs ut 1953. Det är från Dr. Courthials moderniserade text och med hans tillåtelse, som den här engelska versionen har översatts.
 
[Denna svenska översättning utgår från Stuart Olyotts engelska översättning och har dessutom stämts av mot Paul T Fuhrmans översättning från 1949].
 
Så långt jag vet, har Calvins Kortfattad undervisning publicerats på engelska endast en gång förut. 1949 gav Lutterworth Press, London, ut en utgåva översatt av Paul T. Fuhrman. Detta vetenskapliga verk, som har ett historiskt förord och kritiska och förklarande noter, följer noga Calvins franska text från 1537, såväl som med hänsyn till hans egen översättning av den till latin 1538 ”åt de övriga församlingarna”. Jag har konsulterat denna översättning i varje del, även om jag inte har känt mig fri att hålla med om många av dess översättningsval.
 
Den här [engelska] översättningen har granskats av Carol Chapman vid avdelningen för franska på Liverpools universitet och, oberoende, av Margret Lang vid avdelning för franska vid Edinburghs universitet. Jag är tacksam till dessa två upptagna damer för den tid och omsorg som de har lagt ned på detta arbete. I tillägg till deras ändringar, så har de givit många goda förslag till förbättringar av översättningen som jag arbetat in. När detta är sagt, så vill jag trycka på att det slutgiltiga ansvaret för översättningens riktighet och noggrannhet ligger hos mig.  
 
Calvins hade inte för vana att ge exakta referenser till de skriftställen han syftar på. Dessa har lagts till i den här utgåvan till hjälp för moderna läsare. Du kommer också att se att några av citaten från Skriften skiljer sig mycket från hur de återges i de Biblar vi har idag. Oftast är de så därför att han ger sin egen översättning, även om han ibland citerar från bibelöversättningar som i allmänhet är okända för dagens kristna [i den svenska översättningen har vi utgått från Folkbibeln 2015 och därifrån anpassat till Calvins översättningsval].
 
Här är alltså Calvins slående, men kortfattade försök att beskriva den kristna tron för folket! Dess mål är inte att angripa någon person eller institution, utan för att bygga upp troende. Dess stil är enkel och ren, om än upphöjd. Dess ämne är majestätiskt, genomdränkt av sund undervisning i den heliga Skrift. Har ser du drivkraften i reformationens första tid. Här har du kärnan av protestantisk tro och känner värmen från dess glödande kärlek till Gud och människor.
 
När du läser den här boken, kommer du att förstå att Guds sanning, som här läggs fram så klart, är något som du förväntas att leva ut. Låt det förverkligas hos varje läsare, som genom att läsa denna bok, får möta den kristna tron för första gången. Och låt det också mer och mer bli till verklighet för alla oss som, genom Guds godhet, redan har förts in i personlig förening med vår Herre Jesus Kristus.
 
Stuart Olyott

Copyright ã Stuart Olyott
Originally published in English under the title Truth for All Time
By Banner of Truth Trust, Edinburgh EH12 6EL, U K
All rights reserved.
Used by permission through the arrangement of The Banner of Truth Trust

Läs hela inlägget »

Denne förunderliga teologi, Jean Calvin (1509-1564). En man vars tankar är så mycket är överenstämmelse med Luther, men samtidigt så missförstådd av vår tids lutheraner. I den lilla boken ”Brève instruction chrétienne” utgiven 1537 vill han ge en kortfattad introduktion till reformationens tro.
 
I samarbete med det brittiska förlaget Banner of Truth kommer vi att kapitel för kapitel publicera Calvins lilla bok om kristen tro här på bloggen. Även om det finns goda översättningar till engelska och mycken sekundärlitteratur, så tror vi att det kan vara gott för Sverige att få möta Calvin själv på vårt modersmål.
 
Vi möter en teolog som fullkomnar det Martin Luther (1483–1546) inte kunde ta till sin logiska konsekvens, men också ett intellekt med styrka att göra en syntes mellan Luther och Huldrych Zwingli (1484–1531). Det är en ungdomligt frisk Calvin som skriver och många gånger kan man nästan chockeras av det rättframma och raka uttrycksättet.
 

  • Kontinuitet. En stor del av boken, själva basen, är en utläggning av trosbekännelsen, Herrens bön, de tio budorden och sakramenten. För de tänkta läsarna bör boken på det sättet inte setts som något omstörtande brott mot traditionen, utan snarare en renande återgång till trons grunder i dess oförstörda skick. Inte något uppbrott, utan åter till Bibelns rena kristna tro.
  • Radikalitet. Samtidigt är det grundläggande förändringar Calvin förespråkar. Precis som den lutherska Augsburgska bekännelsen (som Calvin bejakade), så gör Calvin upp med den medeltida kyrkans många missbruk. Istället förespråkas en enkel gudstjänst enligt Bibelns anvisningar, rättfärdiggörelsen genom tron allena och frälsning genom nåd allena. Så görs individ efter individ fri från vidskepelse, avgudadyrkan och människors traditioner.
  • Folklighet. När en av sin tids skickligaste teologer anstränger sig för att skriva en kort och enkel sammanfattning av kristen tro på folkspråket är det en god sak. Man kan tänka att lite av reformationens dragningskraft låg just här. Då den medeltida kyrkan lade mycket vikt vid auktoriteter, traditioner, hierarkier och institutioner ser vi här något helt annat. Här togs den vanlige bibelläsaren på allvar och fick stöd i att själv läsa och förstår Bibeln och den kristna tron. Tänk att själv få möta Gud med endast Jesus som medlare!
Läs hela inlägget »

Av David Whitworth

 
Enhet och mångfald existerar sida vid sida i treenigheten, och ännu viktigare hittas enhet i mångfalden och mångfald i enheten. Eftersom denna lära existerar i treenigheten framlockar den då existentiella resultat. Jag skall försöka utreda dessa resultat i fem områden: I skapelsen, uppenbarelsen, frälsningen, församlingen och samhället.

Skapelsen
Universum härskas av lagar och principer som är sammanflätade i design och struktur och som är grundstommen i enheten. Ett exempel är matematikens lagar som i enhet hittas mångfalden. Min fru och jag gillar att lösa sudoku och eftersom matematikens lagar är varaktiga så kan vi lösa sudokun i dess, till synes, oändligt växlingar.

Vårens fågelsång är ett av det skönaste exempel på enhet i mångfalden och mångfald i enheten. Varje fågelart har sin egen sång men alla sånger harmoniseras till en stor kör stigande upp till ett stort crescendo som fyller luften med en oskriven symfoni.

Ytterligare ett exempel är ett snötäcke på marken en kall vinterdag i som innehåller oräkneliga mängder snöflingor och alla har eget mönster.
Skapelsen är genom synd befläckad, men ändå trots det är den en uppvisning av treenighetens härlighet och harmoni (Ps 104). Det är ibland nödvändigt att stanna upp och ta hänsyn till dessa visuella hjälpmedel som borde fylla oss med glädje, vördnad och tillbedjan.

Uppenbarelsen
Bibeln är ett litterärt mästerverk utan motstycke, eftersom det är Guds ord överfört till oss från en evig dimension. Vi skulle då ha stora förväntningar att mångfald och enhet präglar dessa sidor som de sannerligen också gör.

Bibelns skrivelser är inspirerade, skrivna av män drivna av Gud från alla samhällsställningar: politiker, kungar, filosofer, fiskare, herdar, och poeter hittas bland författarna. Bibeln var skriven över 1600 års tidrymd på tre kontinenter och på tre språk. Den täcker en rad ämne som historia, poesi, äventyr, religion, politik, läran och logik. Vilken mångfald!

Bibelns enhet hittas i Jesus Kristus-Ordets centrala skepnad, och i sitt fundamentala tema om kosmisk frälsning genom Kristus utvecklad i världens historia.

Enhet och mångfald, som är samstämmig i treenigheten, är sammanflätade in i tillvaron och bekräftad i uppenbarelsen.

Skriftens heliga mönster och innehåll som uppvisar treenigheten förser oss med existensens sanna epistemologi (en fråga om vad vi vet och hur vi vet detta). Bibeln underrättas till oss i propositioner och således är sanningen objektiv och varken underkastas empirisk granskning eller det dialektiska paradigmet. Ordet bekräftas ändå i kunskap och i erfarenhet

Frälsningen
Enhet i mångfalden är glänsande i treenighetens frälsningsplan (2 Tess 2:13,14). Gud Fader utkorar och kallar oss. (Ef 1:4). Sonen genom sin ställföreträdande strafflidande försonar oss (Gal 3:13). Heliga Anden föder oss på nytt (Joh 3). Han omskapar Kristi avbild i oss (Gal 4:19) genom sinnets förnyelse (Rom 12:2) och helgelse i sanningen (Joh 17:17). Helgelse är fortlöpande: vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet (2 Kor 3:18). Kristi sköna avbild, Hans utstrålning, omskapas stegvis i och genom oss. Alltså vi förvandlas till sanna ädla människor.

Guds metoder för att frälsa sina utvalda är mångfaldiga. Paulus’ resa till Damaskus tvärstannade för att Herren ämnade frälsa honom (Apg 9). Lydia satt vid floden när Herren genom Paulus öppnade hennes hjärta på odramatiskt sätt. (Apg 16:14). Annat var det med Filippi fångvakten som Gud frälste i det mest omskakande omständigheter (Apg 16: 25-34).

Den lokala församlingen
Den lokala församlingen är en samling Guds folk som genom formgivning utkallas till gemenskap. Att bibehålla, förklara och tillämpa sanningen är hennes uppgift (1 Tim 3:15). Heliga Anden är verksam i sitt folk för att skänka gåvor till församlingens tillväxt och uppbyggelse (1Kor 12:4-10) och för att utföra sin angivelse som sanningens väktare och förkunnare. Guds yttersta syfte med församlingens gåvor är att förhärliga sig själv (1 Kor10:31).

Gåvornas mångfald, skänkta av Gud till församlingen, är en av treenighetens mångfalds klaraste manifestationer.

Inte mindre iögonfallande är den lokala församlingens enhet i mångfalden. I 1 Kor 12:12 och framåt utvecklar Paulus kroppens analogi om medlemmars enhet och mångfalden i enheten. Människans rörlighet skapar lokala församlingar med ett medlemskap som består av ett antal nationaliteter så väl som kristna från olika samhällsskikt. Det är en genomgripande enhet utan motstycke.

Samhället
Syndens fula ärr sätter sin stämpel på mänskligheten men ändå finns enhetens spår och (inte ovillkorligen i) mångfalden. Paulus på Areopagen utryckte det som Ty i Honom är det vi lever, rör oss och finns till (Apg 17:28). En organisk enhet existerar mellan människor, djur och växtliv som är bunden till Kristus för att överleva. Mångfalden är en självklar del av människosläktet som skapades till folkgrupper, språkgrupper och stammar. Lika mycket har Gud i sin kärlek skänkt människor olika förmågor och talanger för att bidra till mänsklighetens välfärd. I sådana områden som konst, astronomi, medicin och vetenskapliga upptäckter kommer dessa talanger och förmågor till sin rätt men ibland är de förvrängda och missbrukade.

Syndens förskräcklighet har vanställt enheten och mångfalden, och är iögonfallande i alla livets områden. Postmodernismen ställer krav för frihet och mångfalden utan det minsta hänsyn till enheten. Överallt ser vi horribla konsekvenser av detta ohämmade förhållningssätt som lämnar efter sig stora spår av mänskliga vrak.

Å andra sidan, enhet eller enformighet som uppenbaras exempelvis i religion eller politik utan hänsyn till Bibelns mänskliga grundvärderingar är despotisk och brutal i sina planläggningar att manipulera och kuva människor. Det behövs inte något bevis på.
 
Enhet och mångfald, väsentlig i treenigheten, förser oss med en omfattande och integrerad syn på livet. Denna världsbild hjälper oss att begripa tillvarons väsen och grund och de komplexa problem som mänskligheten tampas med. Att förneka denna lära är vådlig och ödslig och överlämnar världen på subjektivismens strand utblottad till väder och vindens moraliska och etiska frätande.

Om jag bestrider treenighetens existens och således samband mellan Fader, Sonen och Anden så förnekar jag grunden till alla slags relationer. Rent praktisk är jag främmande till mig själv, följaktligen måste jag upprätthålla förbindelsen med min existens och det genom att dana min egen identitet och framtiden. Helt logisk, i mitt sökande, är jag då ansvarig bara till mig själv. Om så är fallet vad har jag då för förpliktelser mot mina medmänniskor? Som en främling till mig själv och konsekvent till andra människor vad har jag för behov av att behandlar dem med värdighet? Vad gäller miljön är den helt betydelselös och ger mig inte någon ansvarskänsla.

Historien är nedskräpad med fall på fall av extremismens pendel, uppskruvad av synd, pendlande mellan form och frihet.

Denna treenighetslära vill sätta oss i stånd att åskåda livet i sina rika variationer och enhet (Ps 104) som en existentiell uppvisning av treenigheten.

Vi får också en framtidsglimt där form och frihet blomstrar och sammanlöper i fullkomligt konsonans i nya himlar och en ny jord (2 Pet 3:13).

Slutligen, nya infallsvinklar öppnas upp som vi har aldrig förr anat. Upptäckterna vill gripa oss och fylla oss med glädje i att förhärliga Gud.

Läs hela inlägget »
Etiketter: troslära

Av David Whitworth

 
När jag var ung och inte hade varit frälst mer än några få år var bibelläsning och studium svårt i mitt försök att tränga mig in i Bibelns lärosatser. Jag ägde då tre kommentarer för att hjälpa mig underlätta det. Det fattades ändå en nyckel för att öppna dörren och stiga in i Bibelns ovärderliga skattkammare och få tag på denna ofantliga rikedom. Sanningens guld, lärans diamanter och vishetens silver var inlåsta bakom dörren. Den saknade nyckeln skulle komma från oväntat håll.

Det var en dyster höstkväll 1968 som jag efter församlingens bönemöte kom i konversation med en äldste i församlingen. Jag var helt omedveten om att konversationen skulle leda mig in i ett nytt skede i mitt troende liv.

En samling var planerad i hörsalen på Lancaster University som var inhyrd för kvällen. Lancaster är en medelstor stad, ungefär 9,5 mil söder om min hemstad i nordvästra England.

Samtalet med äldsten Jim ledde in på samlingen och om en predikant av stort format som skulle predika. Han sa att predikanten hade för vana att predika i en timme som på sextiotalet var sällsynt. Jim ägde varken bil eller körkort men han ville så gärna höra predikanten. Naturligtvis blev jag tillfrågad för att jag ägde en bil och om jag också var intresserad. Predikanten var för mig helt okänd men ändå intresseväckande. En brinnande längtan fanns hos mig att lära känna Bibeln och sådant här tillfälle kunde jag inte missa.

Så kom kvällen då vi skulle resa till Lancaster University, Jim, min bror och mig. Jag kände knappt någon spänd förväntan men nyfikenhet. Däremot strålade Jim av glädje förväntansfull för vad som låg framför oss.

Vi anlände till universitets bilparkering fyrtiofem minuter innan mötet började. Parkeringen var redan då välfylld. Människor strömmade in i hörsalen. Vi tre tog var sin sittplats och en förväntansfull stämning fyllde salen. Efter sång och bön gick en opretentiös äldre man fram till talarstolen. Han tog av sin rock, vek ihop den och hängde den över stolen bredvid. Mannen? D.M. Lloyd-Jones. En tysthet föll över hela salen på omkring tusen människor.

Han bad och sen öppnade sin Bibel och hämtade texten från Apg 5:24-42. Jag skall försöka återge ett litet utkast.

Rubriken var enkelt-tre reaktioner till evangeliet

Introduktionen: Apostlarna sattes i fängelse för att de predikade evangeliet i Jerusalem. På natten kom Herrens ängel och förde ut dem och gav dem dekretet att predika evangeliet i templet och detta orsakade ett uppror. Då fördes de bort och ställdes inför Stora rådet för att förklara varför de predikade efter att ha fått förbud. Då följde Petrus välkända svar Man måste lyda Gud mer än människor (vers 29) Så fortsatt han och predikade evangeliet inför Sanhedrin.

Den första reaktionen (vers 33) kom från Rådet som totalt förkastade evangeliet. De blev ursinniga och vill döda dem. Rådets medlemmar härskades och styrdes av heta känslor som flödade ut från ofrälsta hjärtan. Möjligheten till att föra ett resonemang med dem var obefintlig, förståndet var ur funktion.

Den andra reaktionen kom från Gamaliel. (vers 34). Denne man var en hög intellektuell begåvad man som hade en doktorshatt i GT lagen och en av dåtidens största lärare. Han var högt aktad av alla och var dessutom Paulus’ lärare.

Gamaliel stod i bjärt kontrast till resten av Sanhedrin. Han var en man som var lugn, sansad och han styrdes av förnuftet mer än känslorna. Han utgrundade och analyserade saken och var tolerant. Världen skulle vara bättre om flera sådana människor fanns. Han var verkligen en gudfruktig man.

Men Gamaliel var inte troende, varför? Två gånger använde han ordet ”om” (vers 38,39). Han insåg inte Kristi gudomlighet. Han jämställde Kristus med Teudas (v 36) och Judas (v 37), (inte Judas Iskariot). Teudas grundade en sekt men han blev avrättad och sekten förskingrades och upplöstes. Judas var revolutionär och orsakade uppror, men han omkom och revolutionen rann ut i sanden. Gamaliel påstådde lugnt att den kristna ”sekten” kunde följa en av två alternativ. Antingen var det ett påhitt och då skulle det rinna ut i sanden eller var det ett Guds verk och då skulle det judiska rådet kanske göra sig skyldig till att strida mot Gud. Idag (1968) är Kristus jämställd med Gandhi eller Che Guevara.

Den tredje reaktionen utgick från apostlarna (vers 40-42). I dessa verser hittas de sanna troendes särdrag.

Den första tanken hos mig efter predikan var om Dr. Lloyd-Jones verkligen hade predikat längre än femton minuter men en titt på klockan avslöjade att predikans längd var en timme! Samlingen hade varit tyst, ingen hostade eller nös i en timme och det enda som hördes var D.M.Lloyd-Jones röst. För första gången under en predikan upplevde jag Guds närvaro och jag rörde inte en muskel under hela predikan. Det kändes som om det var bara Gud och jag i salen och han talade till mig genom predikanten om Kristi gudomlighet.

Det var början på en upptäcktsresa som ledde mig till att hitta nyckeln till en bättre förståelse av Bibeln. 1970 gavs den första samlingen av D.M.Lloyd-Jones predikningar på Romarbrevet ut i bokform som var en serie från Westminster Chapel. Serien tog fjorton år att fullborda.

Boken som var först ut var en utläggning av kapitel 3:20-4:25 vars titel är Atonement and Justification. Det var ett måste att köpa och läsa och visade sig vara till rik välsignelse än idag. Här fick jag nyckeln som öppnade dörren till Bibelns alla skatter. Lloyd-Jones ägde ett analytiskt förstånd som frodades i sin tid som medicinsk läkare. Hans analys av texten var förbluffande.

Han var begåvad med en förmåga att förklara texten och öppna upp den och nästa steg att sätta stycket i sitt sammanhang och sen sätta sammanhanget i den stora bibliska bilden. Detta uppnåddes med de relevanta bibelverserna som kastade ljus över texten. Sist och inte minst var tillämpningen som alla kunde ta till sig i sina enskilda omständigheter. Denna sorters förkunnelse var då ytterst sällsynt.

Ett exempel på hur Martin Lloyd-Jones analyserar texten om Paulus’ på ett logiskt sätt och lägger fram sina propositioner och förklarar dem hittas i boken The Gospel of God kapitel 1 vers 17 som är Paulus’ första proposition. Där framställer Paulus rättfärdighetens uppenbarelse i evangeliet , uppföljd i vers 18 av hans andra proposition om Guds vredes uppenbarelse. Martin Lloyd-Jones hänvisar till Paulus’ utgångspunkt i den negativa propositionen först i vers 18, alltså Guds vrede. Utvecklingen, förklaringen och tillämpning av texten om apostelns proposition följs noggrant och sträcker sig fram till kap.3:20. I vers 21 återkommer han till Guds rättfärdighet, det positiva, som är Romarbrevets tema och som D.M.Lloyd-Jones utlägger på hans egen oefterhärmlig sätt.

Hela Romarbrevets serie var en vändpunkt för mig och som ledde mig från klarhet till klarhet. För första gången betraktade jag Bibelns logik och hur sanningens system är sammanfogad, varje del är en del av Bibelns helhet. Skrifterna tolkar sig själva och detta blev nyckeln som öppnade dörren till denna ofantliga skatt. Vi behöver läsa hela Guds Ord mer än en gång för att få ’the big picture’ och gräva fram sanningens guld, lärans diamanter och vishetens silver.

Martin Lloyd-Jones’ förmåga att utveckla Bibelns världsbild på hans tid var epokgörande. Alla dessa principer hade ett stort inflytande på mig och är bevekelsegrund för den glädje som kommer av att söka, studera, meditera på och bearbeta Ordet. Jag tackar Gud för oktoberkvällen 1968.

Jag rekommenderar starkt Joan Bakewell’s intervju med Martin Lloyd-Jones från 1970 på BBC som hittas på Youtube.

Läs hela inlägget »
Etiketter: m.loyd-jones predikan