Av David Whitworth


Förutbestämmelse motarbetar drivkraften till att förklara evangeliet. Denna invändning grundas på att ändamålet är bestämt utan hänvisning till medlet. Det är inte bara att några få isolerade händelser hit och dit har varit förutbestämt utan hela händelsekedja med sina närstående förhållanden till varandra. I Guds plan bildar alla delar en enhet. Om Gud förordnar en människas frälsning då har Han också förordnat medlet så att hon skall höra evangeliet och komma till omvändelse och tro.

Mose ord i 5 Mos 29:29 ger genklang av sanningen: Det fördolda hör Herren, vår Gud, till. Men det uppenbarade gäller för oss och våra barn till evig tid, för att vi skall följa alla ord i denna lag. De utkorade är det fördolda som hör Herren till och som inte vi vet någonting om och det är inte vår sak. Att predika frälsningen i Kristus är det uppenbarade och är vår sak (Matt 28:19,20) eftersom det predikade ordet är Guds förordnade medel till att frälsa sina utkorade (Rom 10:14, 15).

Allt sedan framtidens händelser är för oss fördolda och okända, då borde vi vara ihärdiga och allvarsamma i vår plikt i evangeliets tjänst som om det inte hade vara någon kungörelse om det. Det sägs att vi skall be som om allt beror på Gud och vara verksamma som om allt beror på oss.

Istället för att förutbestämmelse avslår viljan eller skapar passivitet att predika evangeliet blir den istället drivkraften som motiverar. Historien är bevis på detta. William Carey brann för att missionera i Indien, Adoniram Judson i Burma, David Brainerd predikade Frälsaren för Nordamerikanska urinvånare, Henry Martyn i Persien och Robert Morrison i Kina. Dessa är bara några namn och alla hade den gemensamma nämnaren, nämligen de älskade den reformerta läran.
 
Guds förordnade medel
Guds medel i frälsningens verk är i grunden Bibeln, det är det predikade Ordet som frälser (Rom 1:16). Således kan kalvinisten predika evangeliet i full förtroende om att det är verksamt och att det kommer att fullborda det som Gud har bestämt, Förgäves skall det inte vända tillbaka till mig (Hans Ord) utan att ha verkat vad jag vill, och utfört det vartill jag har sänt ut det(Jes 55:11).
 
Vi kan, med försiktighet, utifrån Bibeln, framställa en bild av frälsningens beståndsdelar. Vi har redan sett att evangeliet är Guds kraft till frälsning. Vi vänder oss då till Bibeln i ett försök att utveckla innebörden av Rom 1:16.
 
En ypperlig startpunkt är Heb 4:12: Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar.
 
Det första Ordet är levande. Det är livligt och aktivt när det sås i en människas hjärta och växer fram och skjuter skott och är livskraftigt i en människa som är död i synd. Bibeln är verksam. Den är inte ofruktbar utan den fullbordar den avsedda verkan ( Jes 55:11). Det är skarpare än något tveeggat svärd. Ordet har två vassa sidor, lagen och evangeliet och är Helige Andens svärd (Ef 6:17) som Han stöter djupt i människans hjärta.
 
Den är domare över hjärtats uppsåt och tankar. Ordet domare antyder en som är skicklig och expert i att urskilja, pröva och kritisera sakens tillstånd. Bibelns gärning i den ofrälste är att med skicklighet och expertis urskilja, pröva och kritisera förståndet och strävan.
 
Praktiska följden
Den Helige Anden med Ordet som medel och allt som det innebär i ovanstående texten, överbevisar, världen om synd och rättfärdighet och dom (Joh 16:8). Petrus predikade evangeliet på pingstdagen i Jerusalem och i slutet på predikan hände detta: När de hörde detta, högg det till i hjärtat på dem, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: vad skall vi göra? (Apg 2:37)
 
Observera versens mönster, de hörde det predikade Ordet. Ordet riktades till förståndet det var det första steget. Ordet högg till i hjärtat på dem, det tveeggade svärdet genomborrade hjärtat på den samlade folkskaran och det sved, alltså Ordet tog tag i förståndet och känslorna var det andra steget. Gensvaret var vad skall vi göra? De var förtvivlade, Anden gjorde Ordet effektivt i dem så att också viljan blev fångad av Ordet. Det kunde bara bli en följd, alltså ställdes frågan: vad skall vi göra? Omvändelse var Petrus svar på frågan och tredje steget kom som ett utfall av Andens verk.
 
Allt det föregående är en del av pånyttfödelse. Genom Ordet är människan född på nytt: Ni är ju födda på nytt, inte av en förgänglig säd, utan genom en oförgänglig, genom Guds levande ord som består. (1Pet 1:23). Och, I kraft av sin vilja födde Han oss på nytt genom sannings ord (Jak 1:18). Så som Paulus utrycker det: Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit.(2 Kor 5:17).
 
Därför har kalvinisten varje skäl att predika evangeliet i full vetskap och förtroende om att Gud frälser människor istället för att göra det möjligt för dem att frälsas genom sina ’fria’ vilja. Guds Ord till Paulus Apg 18:9,10: Var inte rädd,. utan tala och tig inte! Jag är med dig, och ingen skall angripa dig och göra dig någon ont, ty jag har mycket folk här i staden. Lägg märke till att Gud inte berättade för Paulus hur många människor Han hade i Korint inte heller vem de var. Paulus’ ansvar var att predika i vetskap om att Gud gör resten.
 
Passivitet?
Hör jag en röst som protesterar om det är endast Guds kraft som leder en människa till omvändelse och tro då kan man inte göra något mera än att vänta passivt på Guds verkställande kraft. Gång efter annan uppmanar och befaller Gud de ofrälsta att vända om till Honom: Omvänd er, ty himmelriket är nu här (Matt 4:17). Omvänd er och tro evangelium! (Mark 1:15). Ångra er därför och vänd om, så att era synder bli utplånade (Apg 3:19).
 
Guds suveränitet och människans ansvar är två parallella sanningar som går hand i hand, och är en gudomlig paradox. De reformerta kan därför, utan förbehåll, predika evangeliet. Jag vet inte hur många gånger jag har hört påståendet att ’Gud tvingar inte någon människa till frälsningen’. Påståendet är en truism och därför onödigt. Människor som Gud frälser kommer villiga i omvändelse och tro, de som Han har fött på nytt har fått ett nytt förstånd, nya känslor och ny vilja. Till slut får alla vad de vill, de som söker frälsningen får det och de som inte vill bli frälsta , blir inte frälsta och lever vidare under Guds dom som ligger på människans eget ansvar.
 
Den ofrälsta människans oförmåga att frälsa sig själv, kan därför inte stå i vägen för att söka frälsningen genom Guds förordnade medel. Dessa sanningarnas äkta avsikt är att stimulera människor att aktivt och energiskt söka frälsningen: Bed och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er. Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. (Matt 7: 7,8). Passivitet ingår inte i Guds planer att frälsa människor och bygga sin församling. Predikaren och åhöraren har ett gemensamt ansvar inför Gud och ingen kommer undan.

Det är en av kalvinismens starka sidor att framhäva symmetrin och harmonin som existerar mellan Guds suveränitet och människans ansvar. De reformerta erkänner att Bibelns sannings system är en helhet och det går inte att isolera en enda del från helheten utan att hela systemet bryter samman.

Slutsatsen
Denna blogg är den sista i serien om invändningar mot kalvinismen. Serien är inte på något sätt uttömmande och det var inte heller meningen. Istället har jag försökt att lyfta fram de huvudinvändningarna och besvara dem.
Därmed sätter jag punkt för hela serien om kalvinismen. Min förhoppning är att dessa bloggar, i kalvinismens sanna anda, förhärligar Gud genom att ge bevis på att det är nådens läror som ärar Gud mest.

Läs hela inlägget »
Etiketter: j.calvin troslära

Av David Whitworth

  • William Park Armstrong, Editor: Calvin and the Reformation.
  • Francis Bacon: Det nya Atlantis (inledningen).
  • Fredric Bedoire: Hugenotternas Värld.
  • Loraine Boettner: The Reformed Doctrine of Predestination.
  • John Burrows, Redaktör: Klassisk musik.
  • Jean Calvin: Institutes of The Christian Religion.
  • William Cunningham: The Reformers and the Theology of the Reformation.
  • J.H.D’Aubigne: Reformations-Historia, andra delen.
  • David Otis Fuller, Editor: Valiant for the Truth (Calvin).
  • Gunnar Hallingberg: Läsarna.
  • Elsie M. Johnson: Man Of Geneva, (biography of Calvin).
  • Abraham Kuiper: Calvinism.
  • R.B.Kuiper: For Whom Did Christ Die?
  • James E. McGoldrick: Gud’s Renaissance Man, (biography of Abraham Kuiper).
  • John Murray: Collected Writings, volume 1.
  • N.R Needham: 2,000 Of Christs Power.
  • T.H.L. Parker: Portrait of Calvin.
  • N.A.F. Puaux: Franska Protestantismens Historia.
  • Torvald Ribbner: De svenska traktatsällskapen 1808-1856.
  • Nils Rodén: Hans Jacob Lundborg.
  • Francis A. Schaeffer: How Should We Then Live?
  • Arthur Sundstedt: striden om Konventikelplakatet.
  • Emanuel Stickelberger: Calvin.
  • B.B Warfield: Calvin and Augustine.
  • Author unknown: Rembrandt.
Läs hela inlägget »
Etiketter: j.calvin böcker

Av David Whitworth

 
Bland de invändningarna mot förutbestämmelseläran är att den är oförenlig med Bibelns universella verser som påstår att Kristus dog för ”alla människor” eller för ”hela världen” och att Gud vill att alla människor skall bli frälsta 1Tim 2:4. I 2Pet 3:9 läser vi att: Han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla få tid att omvända sig.

Dessa verser och flera andra lär oss helt enkelt att Gud är välvillig och tar ingen glädje i människors lidande. Denna blogg skall fokusera på orden ”hela världen,” ”alla människor,” och att ”Gud vill.”

”Vill”
Ordet ”vill” varierar i Bibelns språkbruk och i vardagsspråket. Ibland kan det betyda ett ”syfte,” eller ett ”beslut,” och ibland en ”önskan.” En domare på fotbollsmatchen har ingen önskan att visa ett rött kort till en spelare samtidigt som han har beslutat att utvisa honom eller henne som straff för att bryta mot reglerna. Ordet ”vill” översätts ibland som önska, t.ex. Jesus frågade Jakob och Johannes mor ’Vad vill du?’ Matt 20:21. Paulus sade, ’Men i församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förstånd för att undervisa andra, än tio tusen i tungomål.’ 1 Kor 14:19. (egen kursiv).

”Alla”
Likaså ordet ”alla” nyanseras i Bibeln. I vissa fall är det klart att det inte är bokstavligen. Efter det att Petrus och Johannes botade en lam man läser vi: ’Ty alla prisade Gud för det som hade hänt,’ Apg 4:21. Jesus sade till sina lärjungar: ”Och ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull,” Luk 21:17. När Jesus sade ’Och när jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig’ Joh 12:32 kunde det bokstavligen aldrig betyda varje människa, historia visar oss klart att det finns ett oräkneligt antal som inte dras till Jesus som lever i uppror och dö i synd. Det som Han menade var att ett oräkneligt antal från varje folkslag, land och språkgrupp dras till Honom (Upp 7:9).
1 Kor15:22 är kanske den vers som används mest mot Kalvinismen där vi läser: ’Liksom i Adam alla dör, så skall också i Kristus alla göras levande.’ Men denna vers är tagen från Paulus’ berömda uppståndelsekapitel. Sammanhanget ger en kristallklar förklaring att han inte skriver om frälsningen i denna nuvarande tidsålder utan det nya livet som skänks i uppståndelsen (v23-24). Det som Paulus vill säga är att när Kristus kommer tillbaka blir ett härligt uppståndelseliv en verklighet för alla som är i Kristus.
1 Tim 2:4 är en vers som våra syskon i Kristus gärna vill dra upp som invändning mot förutbestämmelse. Paulus skriver: ”Gud vår frälsare vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen.” Sammanhanget ger svar på tal. Paulus uppmanar oss att i vers 1 be för alla människor och i vers 2 för kungar och alla i ledande ställning. ”Alla” i sammanhanget kan då inte betyda annat än från alla folkslag och stammar och länder och språk.
 
”Världen”
Termen ”världen” har också olika nyanser. Johannes brukade ordet på flera ställen i sitt evangelium och 1 Joh 2:2 säger han att Kristus är försoning för hela världens synder och i Joh 12:47 att Han har kommit för att frälsa världen. När Johannes döpare i Joh 1:29 kungjorde för fariséerna att Guds lamm kom för att ta bort världens synd, var det inte någon teologisk utläggning till kristna om frälsningens bredd utan han predikade till syndare. Alltså han predikade bara till judarna som var hans missionsfält Joh 1:31. Johannes bruk av ordet ”världen” var inte bara att frälsningen gällde judarna utan också hedningarna. Ordet ”världen ”har då en allmän mening i dessa verser.
Ibland används ordet som en stor del av världen som i Upp 13:3 där det står: ’Hela världen förundrade sig över vilddjuret och följde efter det.’ Eller i 1 Joh 5:19 ’Vi vet att vi tillhör Gud och att hela världen är i den ondes våld.’ Det skulle vara ytterst motsägelsefullt att påstå att det menas varje människa i dessa verser.

Ordet hänvisar ibland till en liten del av världen som när Paulus skrev till församlingen i Rom ’att man i hela världen förkunnar er tro,’ Rom 1:8. Den kända världen på Paulus´ tid sträckte sig runt Medelhavet och hela den världen visste inte ens om församlingens existens. Det var endast de troende, som var en liten del av Romerska riket, som tackade Gud för deras tro.
’Och det hände vid den tiden att från kejsaren Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas’ Luk 2:1. Det kunde aldrig betyda varje människa, de sjuka och gamla utgår från skattskrivningen av naturliga skäl.
Joh 3:16 är en vers som ofta citeras för att neutralisera bestämmelseläran. Judarna trodde sig har monopol på försoningen men den är global. Gud så älskade världen och inte en liten del av den. Det finns inget bevis på att den omfattar varje människa. Versen används ofta i det extrema och framställer Gud så kärleksfull att han inte straffar någon. Älskade Gud Esau? (Rom 9:13), älskade Gud Farao? (Rom 9:17). Älskar Gud ogudaktighet, ogärningsmän, blodtörstiga och falska? (Ps 5:5-7). Det finns två alternativ att tolka Paulus’ ord i 1Tim 2:4, om att Gud vill att alla människors skall bli frälsta utifrån den fria viljans synsätt. Antingen så frälser Gud alla människor eller så är Han besviken på att sin önskan inte uppfylls. För att hävda att världen betyder varje människa strider mot Bibliska ställen som kategorisk framställer Guds suveränitet.

Allt för ofta är det att frälsningen, som Kristus utformade, betraktas på en individuell plan och så är det, men vid och genom frälsningen av individer frälser Gud världen. Det finns inte någon motsättning mellan att Kristus dog för sitt folk och att Han dog för världen. Till slut kommer Hans folk att bli världen.

Det är i den reformerta trons genialitet som betonar att genom nåd frälser Gud världen organiskt. De utkorade är inte en fristående samling individer utan kollektivt är de Kristus församling och också medlemmar i den organism som är mänskligheten. 
 
Det hjälper att komma ihåg att världens frälsning, som i likhet med individens frälsning, är en utveckling. Frälsningen är en pågående process. Pånyttfödelse, omvändelse, aktiv tro, rättfärdiggörelse, adoption (barnaskap), helgelse och att bli förhärligad följer varandra. Vi är alla som bäst fattiga syndare. Varje troende är i behov av frälsning. Vi har kvarvarande synd att kämpa med och är i behov av att Kristus’ avbild återställs i oss. Denna utveckling är livslång och kallas för helgelse som har för syfte att gör oss heliga och fullbordas inte förrän vi når härligheten.
Lite kortfattade och enkelt. Vi är frälsta från syndens skuld, gradvis frälsas från syndens makt över oss och kommer att bli frälsta från syndens närvaro.
 
Försoningens mönster (omfattning)
 Avslutningsvis, ett citat från John Owen som är passande i sammanhanget:
'Gud tillfogade sin vrede som är en konsekvens, och Kristus underkastades helvetets plågor, antingen för alla synder hos alla människor, eller alla synder hos en del människor, eller en del synder hos alla människor. Om den sista, en del synder hos alla människor, då har alla människor några synder att ge räkenskap för, och då skall inte en enda människa bli frälst. Om det är alla synder hos en del människor, och det är det vi bekräftar, att Kristus som avlösare led för alla de utkorades alla synder.
 
Om Kristus led för alla människors alla synder varför är då inte alla befriade från straff för alla sina synder? Några kanske vill påstå, på grund av deras otro vill de inte tro. Men är otro synd eller inte? Om det inte är synd varför skulle de då straffas för det? Om det är synd, då undergick Kristus straffet för skulden som otro drar på sig, eller inte. Om Kristus straffades för otro varför skulle detta hindra dem mer än alla andra synder att ta del av frukten av hans död? Om inte han straffades då dog han inte för alla deras synder'. Owen avsluter med en utmaning till dem som tror på människans fria vilja i frälsningen: 'Låta dem få välja vilken del de vill'.

Läs hela inlägget »

The Bondage of the Will 1525 – The Annotated Luther Study Edition
Martin Luther – Översättning Volker Leppin
Fortress Press, 2016 (ursprunglingen 1525)
 
The Bondage of the Will
Martin Luther – Översättning J.I Packer och O.R. Johnston
Baker Academic, 1957 (ursprungligen 1525)
 
Luther i studieutgåva
Studieutgåvan av Luthers ”Om den trälbundna viljan” har fina noter i marginalerna som bland annat förklarar Luthers referenser till antika författare. Dessa förklarande noter är en stor fördel med denna utgåva. Det går att diskutera huruvida det är en fördel eller en nackdel att det är en förkortad utgåva, en utgåva där man valt ut de delar av Luthers text som man tyckt varit relevanta.
 
Kanske är det lite oroväckande att förordet beskriver Luthers text som ”en lång och ibland förvirrande text som Luther slutförde i en hast”. Ja, hela den förordet och även noterna har en distans till Luther där men liksom inte riktigt vill kännas vid hans starka ord trots att det är ett lutherskt förlag.
 
Luther med förord av J.I. Packer
Bakers utgåva är fullständig, har en god översättning och ett lysande förord av J.I. Packer. Dock saknas förklarande noter till de många referenser till antika författare som Luther ger, i svaret till Erasmus ville Luther visa sig för forskarvärlden som väl beläst och kunnig teolog och utan förklarande noter blir det rätt mycket att slå upp om man vill följa med helt i Luthers tankar.
 
Packer förklarar i förordet hur boken av många setts som ett exempel mycket god systematisk teologi från Luther och hur bokens huvudtanke delades av princip alla reformatorer.

Luthers viktigaste teologiska text
Luther själv höll ”Om den trälbundna viljan” som sin viktigaste teologiska text och skriver till Capito 1537 att det är bara ”Lilla katekesen” och ”Om den trälbundna viljan” som är rätta och värda att bevaras i samlade verk.
 
Samverkar vi med Gud i frälsningen?
Luthers stora fråga är om frälsningen är helt av Gud eller om vi samverkar med Gud i frälsningen. Och Luthers svar är att vi inte samverkar med Gud i frälsningen och att frälsningen är helt av Gud och inte på något sätt av oss.
 
Det här var kontroversiellt för den romerskkatolska kyrkan och för den humanistiske forskaren Erasmus. Det var inte kontroversiellt bland de teologer och ledare som fanns i den protestantiska reformationen.
 
Relevans för den tidiga svenska baptiströrelsen
Anders Wiberg var en viktig ledare i den tidiga svenska baptiströrelsen. Genom sin utbildning vid Uppsala Universitet var han inte bara väl känd med luthersk teologi utan hade också de språkkunskaper som behövdes för att kunna läsa Luther även när svenska utgåvor saknades.
 
Det här innebär att en ledare som Anders Wiberg bör kunnat visa hur grundtanken i den reformerta teologin man mötte hos internationella baptistledare som J.G. Oncken och C.H. Spurgeon också fanns hos Luther.
 
Den trälbundna viljan i frikyrkan idag
Man möter i dagens frikyrkor många som tycker det är väldigt viktigt att poängtera att vi samarbetar med Gud i frälsningen. För Luther och de andra reformatorerna vore det något helt främmande. Att mena att vi samarbetar med Gud i frälsningen ger en risk för gärningslära och otrygghet i frälsningen.
 
En bok för idag
Luthers ”Om den trälbundna viljan” är omskakande och intressant läsning med direkt relevans för det kristna vardagslivet. Samtidigt är det djup teologi och utmanande filosofi som väcker många tankar värda att begrunda över inte bara en, utan många koppar gott kaffe.

Läs hela inlägget »

Av David Whitworth

 
Mötet med den svenska nyevangeliska väckelsen med ledare som George Scott och C.O. Rosenius hade stor betydelse för att forma en ung Anders Wiberg som kristen ledare. Besöket hos J.G. Oncken som fick honom sedan att ta ställning för troendedopet och bli baptist.
 
Mötet med den nyevangeliska väckelsen
 Eftersom Wiberg ämnade ta en fil.dr. började han nu under vintern 1839 studera kemi vid Teknologiska Institutet i Stockholm. Han bodde i ett vindsrum och i samma hus bodde Samuel Svensson som var troende. I konversation med varandra sade Samuel bl.a. "Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer". Enligt Wiberg fastnade de orden som en pil i hans hjärta. Han föll på knä och bad Herren om förbarmande. Ännu var stunden inte inne för hans frälsning, det skulle dröja tre år till "innan jag blev frigjord".
 
Vid denna tid träffade Wiberg George Scott och detta blev starten på en ny tidsepok i hans liv. Scott var redaktör för Missionstidningen och han uppmuntrade Anders att redigera den som var det enda missionsblad som gavs ut i Sverige under denna tid. Under åren 1840-1842 skötte Anders denna syssla. Vid denna tidpunkt lärde han känna C. O. Rosenius. Scott hade ett starkt inflytande på dessa unga mäns liv.
 
Frälsningen
 Wiberg återvände till Uppsala 1842 för att studera till präst. Han hade nu en längtan efter att bli frälst men han strävade efter frälsningen genom egen rättfärdighet. Han föll i förtvivlan och i sin ångest "låg jag på golvet och vred mig som en mask". Frälsningen var inte långt borta och den kom då han läste Johan Arndts Sann Kristendom.
 
Efter att ha fullgjort sina präststudier 1843 blev han vigd som präst i Uppsala Domkyrka och samma år fick Wiberg en tjänst i Rogsta, Hälsingland. Gud välsignade honom med väckelse i socknen. I Rogsta växte fiendskapen mot honom både innanför och utanför kyrkan. Hans hälsa vacklade genom överansträngning och han spottade blod.
 
Vad gäller hans inre liv under denna tiden fick han ständigt nya erfarenheter, som ledde honom till en allt djupare självkännedom om sina begränsningar och ett allt närmare förhållande med sin Frälsare.
 
Samvetskvalen
 Anders sista tjänst i Statskyrkan var i Njutånger 1848. Gud välsignade honom än en gång med väckelse, men han kom i allt större betänkligheter över tillståndet inom statskyrkan och sin ställning som präst. Detta kulminerade på ett konfirmandläger när det var dags att dela ut nattvarden till barnen. I Wibergs ögon var det bara några få barn som visade tecken på frälsning. Det var smärtsamt för honom att ge ofrälsta barn tillträde till Herrens nattvard. Denna händelse ledde honom till att grundligt undersöka Bibeln och även Luthers skrifter för att få svar på frågan. Han fann snart att det var obibliskt att släppa fram de ofrälsta till nattvarden. Han beslöt sig då för att lämna sin tjänst som präst. Hans samvetsgranna och orubbliga trohet mot Sanningen utgör grunddraget i hela hans liv och karaktär.
 
Anders Wiberg funderade nu på att bli missionär och sökte tjänst hos London Missionary Society. Han blev antagen men förverkligade det inte.
                                                                         
In i det okända
1850 gav sig Anders iväg från Hälsingland till Stockholm alldeles okunnig om Herrens vilja för honom och utan ekonomiska medel och stöd. Han förtröstade helt på Herrens hjälp och ledning. I huvudstaden kom han i kontakt med många av Sveriges evangeliska väckelsefacklor, Carl Olof Rosenius, Per Magnus Elmblad, bröderna Gustaf och Per Palmqvist, David Forssell, Oskar Ahnfeldt och Peter Ferdinand Hejdenberg m fl.
 
Vändpunkten
 På våren 1851 åkte Anders med David Forssell och B. H. S. Lundvall till Hamburg. Under besöket träffade han de reformerta baptistpastorerna Johann Gerhardt Oncken och dansken Julius Köbner. Det är ingen överraskning att frågan om troendedopet kom upp i konversationen. Wiberg försvarade ivrigt barndopet. Köbner räckte honom en skrift om troendedop som Wiberg läste på vägen hem.
 
Barndopet var ingen självklarhet för Wiberg längre. Han studerade Bibeln genomgående i ämnet och blev en övertygad baptist. Hans studier blev till en bok med titeln Hvilken bör döpas? som gavs ut 1853. Det Kristliga Dopet var ett utökat arbete om dopet som gavs ut senare. I början var Anders tveksam till att släppa den förstnämnda boken men hans vänner uppmanade honom detta och han gav sitt tillstånd. Den sistnämnda boken är en av de mest omfattande, om inte den mest omfattade, i ämnet och innehåller 371 sidor. Det var modigt av Wiberg att ge ut denna och nu blev han statskyrkans fiende nummer ett. Hatet mot honom växte sig allt kraftigare.
 
Wibergs hälsotillstånd försvagades alltmer av att han led av utbrändhet och läkaren rådde honom till att resa ut till havs.

Läs hela inlägget »

Av David Whitworth

 
Anders Wiberg kom att bli en av de tydligaste ledarna i den tidiga svenska baptiströrelsen. Han växte upp i ett tidigt svenskt 1800-tal präglat av andlig nöd.
 
Hemmalivet
Anders Wiberg föddes 17 juli 1816 i byn Vi, Hälsingtuna socken i Hälsingland. Hans föräldrar var bönder. Familjelivet var ett tragiskt kapitel. Hans far led av spritproblem och blev dödad av en granne. En kväll var båda männen berusade och kom i ett bråk som ledde till Anders pappas död. Lille Anders var då bara sju år gammal. Efter faderns död tog hans mamma hand om hemmet, som hon skötte med kärlek och vishet. Enligt honom själv var han tacksam för den uppfostran han fick av sin mamma.
 
Anders tidigaste och starkaste intryck av evangeliets kraft upplevde han hos Norrlandsläseriets sammankomster i stugorna i grannskapet. En sjöman vid namnet Poussads predikan gjorde ett djupt och bestående intryck på honom.
 
Studentåren
 På våren 1827 flyttade Anders till elementärskolan. Efter ett par år i skolan fick han ett jobb i en handelsbod. Under tiden upplevde han någonting som han sent skulle glömma. Han gick och badade med två andra pojkar. Anders kom för långt ut i vattnet och sjönk till botten då han inte kunde simma. Han greps nu av stor förskräckelse för döden men klarade sig med livet i behåll. Han uppfylldes av tacksamhet till Gud för att Han räddat honom och ville ge sitt liv åt Herren.
 
Wiberg började nu läsa Bibeln och god kristen litteratur, som John Bunyans Det heliga kriget. Därefter uppfylldes han av en oemotståndlig längtan att studera. Anders fick studera under den gudfruktige prästen Olof Stålberg under läsåret 1830-1831. Medan han studerade latin hade han Gossners utläggning av Nya testamentet uppslagen bredvid sig. Stålberg hade glömt sina kunskaper i det grekiska språket men det var inget hinder för den ivrige Anders. Då studerade han språket på egen hand, 14 år gammal!
 
Wibergs studier gick vidare när han på sommaren 1832 kom under prästen Lars Landgrens ledning. Anders gjorde raska framsteg i sina studier och ansågs vara mogen att söka till gymnasiet i Gävle 1833. Hans framgångar på gymnasiet var beundransvärda men hans andliga liv var i gungning. Än hade det inte skett något sant frälsningsverk i honom.
 
Uppsala
 Sommaren 1835 tog Wiberg studenten vid gymnasiet i Gävle och började som student i Uppsala. "Här var jag blottställd för ungdomsfrestelser, för vilka jag dukade under" skrev han senare. Universitetsstudierna avbröts på grund av att hans ekonomi var kärv. Då tog han tjänst som privatlärare hos en framstående familj. Under tiden studerade han grekiska och hebreiska till långt in på natten. Detta hade en skadlig effekt på hälsan.

Läs hela inlägget »

Av David Whitworth

 
Andra hälften av 1700-talet var en slags brytningstid i Statskyrkans historia. Herrnhutismens inflytande från Tyskland gjorde sig gällande i väckelsen, som fick fotfäste i Norrland och gavs namnet Norrlandsläseriet. Den herrnhutiska väckelsen spred sig också delvis till andra delar av landet. Men en andlig vinter föll över Sverige och väckelsen avtog. Rationalismens snåla och iskalla vindar blåste över Sverige från Tyskland, släkte väckelsens eld och lämnade efter sig spår av kaos och förödelse.
 
Vid sekelskiftet var det andliga tillståndet i Sverige nattsvart. Kyrkans predikstol fylldes av ofrälsta präster och prästerskapet sågs som ett yrke med politiska fördelar. Bland prästerna hörde alkoholism, girighet, omoral och svordomar inte till ovanligheterna.
 
Prästen betraktades som Kristi tjänare och Sanningens vägvisare. Då är det inte att undra på att folket trodde sig ha rätt att leva på ett liknande sätt. Frukten av detta blev utbredd vidskepelse och en utsvävande livsstil. Okunnigheten om Bibeln var mycket stor och främst bland prästerskapet. För att vinna frälsningen var det enligt prästerna tillräckligt att leva så rättfärdigt som möjligt och i dödens ögonblick kalla till sig prästen för att ta emot nattvarden som ansågs som ett respass till himmelen. Sverige var i sanning en andlig öken.
 
1800-talets första 30 år var vemodiga. Det var svårt att hitta några troende i landet men hoppet var inte ute. Gud hade bevarat 7000 som vägrade böja knä till upplysningsfilosofins gud.
 
Ebeneser Henderson och John Paterson var två skotska missionärer som var på väg till Indien 1807, men under Guds försyn fastnade de i Sverige. Deras uppmärksamhet drogs till den stora bristen på biblar. Då bestämde de sig för att sätta igång med bibel- och traktatspridning. Detta lade delvis grunden till den kommande stora väckelsen.
 
Samuel Owen var ingenjör och stor industriman som var bosatt i Sverige. Han startade en fabrik som byggde ångmaskiner. Till bekännelsen var han troende metodist och han skickade efter en pastor från England som huspredikant. 1829 anlände George Scott till Sverige och anställdes i Owens tjänst i Stockholm. Sammankomsterna hölls i Owens hem.
 
Vid den tiden var det ökända konventikelplakatet redan lagstadgat och i full verksam kraft. Lagen tillät utlänningar att hålla sina konventiklar (gudstjänster) men bara på sitt eget språk. Svenskar förbjöds att närvara vid dessa sammankomster. Scotts gudstjänster drog snart till sig engelsktalande svenskar. Han var snabbt igång med att lära sig det svenska språket och predikade snart på detsamma. Gud välsignade Scott med väckelse i Stockholm. Kyrkohistoriker är överens om att han utövade ett stort inflytande på den andliga väckelsens förlopp och det svenska kulturlivet överhuvudtaget. Scott var verksam i Sverige 1829-1842.

Läs hela inlägget »
Etiketter: a.wiberg baptist sverige

Through Western Eyes – Eastern Orthodoxy: A Reformed Perspective
Robert Letham
Mentor, 2007
 
Östkyrkan är så olika oss att den faktiskt är rätt så lika oss. Mycket av protestantism och frikyrka är en protest mot sådant som gick fel med katolska kyrkan under medeltiden och reaktion på upplysningens kritik av kyrkan. Östkyrkan gick på sidan av allt detta och har utvecklats oberoende med utgångspunkt från de beslut som togs i de allmänna kyrkomötena. Resultatet är en kyrka som är väldigt främmande, men på många sätt träffat rätt i teologi och tillbedjan.

God ekumenik
Robert Letham gör ekumenik på bästa sätt. Visar på likheter, skillnader, områden där vi kan lära av varandra och frågor som måste lösas om det ska bli enhet. Han bjuder inte på någon minsta gemensamma nämnares ekumenik, utan menar att vi kan mötas i de skillnader vi har.

Djupt om treenigheten
För mig tog boken lång tid att läsa, inte minst den djuplodande diskussionen om treenigheten kräver en del kraft att följa. Men, å så klargörande i många frågor.

Att börja med vår egen tradition
En sak som blir allt tydligare för mig är att frikyrkans dialog med de historiska kyrkorna underlättas betydligt om vi börjar med att spegla oss i vår egen historia och ta vara på de stora bekännelseskrifterna i vår tradition. För den som är av baptistisk övertygelse så är den detaljerade baptistiska trosbekännelsen från 1689 en god grund att stå på när man t.ex. möter Östkyrkans djupa teologi. Att utgå från ytlig evangelikalism eller urvattnad liberalism öppnar för missförstånd och en stor risk att vi försöker argumentera för fel saker.

En bok för dig
En bok både för den som vill lära känna Östkyrkan och för den som vill lära sin egen tradition genom att spegla den i en annan. Rekommenderas starkt.

Läs hela inlägget »

Av David Whitworth

 
Det finns en missförståelse om förutbestämmelse genom att förväxla den med fatalismen eller ödestron. Den väsentliga skillnaden är att fatalismen inte innehåller något utrymme för en personlig Gud. Allt styrs av blinda, oförsonliga, opersonliga och ointelligenta krafter som fångar upp människan och styr henne mot sitt öde utan att det kan hejdas. Fatalismen är dessutom amoralisk

Guds förutbestämmelse visar oss däremot att från all evighet har Gud en enhetlig plan eller syfte som Han fullkomnar genom händelserna i världsordningen. Planen är till för att förhärliga sig själv och till sitt folks fördel. I enlighet med förutbestämmelsen är människans ansvar och frihet bevarade. Det är mitt upp i denna visshet som Gud har inrättat människans frihet. Fatalismen ger inget utrymme för kärlek, barmhärtighet, helighet, rättvisa eller vishet men förutbestämmelsen ger dock dessa egenskaper den starkaste grund.

Fatalismen leder bara till förtvivlan, medan förutbestämmelsen framställer Guds härlighet och rike i all sin skönhet och nyanser och inger en trygghet. Den stora skillnaden mellan förutbestämmelsen och fatalismen ligger i att människan inte är någon förprogrammerad maskin som är överlämnad åt slumpen. Hon är istället i handen på en oändlig god och vis Gud.

Det är omöjligt att vara fatalist. Om så var fallet skulle tankegången lyda så här: ”Om jag skulle dö idag har jag ingen nytta av att äta jag skall ju ändå dö. Jag behöver heller inte äta om jag skall leva flera år till, för jag kommer ju ändå att leva”.

En kristen har sin tillit till Gud eftersom hon vet att Han är allvis, kärleksfull och helig och därför är ödet obefintligt i en kristens liv. Gud vet slutet från början och de troende behöver därför inte drabbas av panik i livets motgångar.

Martin Luther drog den logiska slutsatsen av ödets konsekvenser: ”Om Gud emellertid berövas makten och visheten att välja, vad blir då kvar annat än ödets avgud, under vars makt allt sker av slumpen? Slutligen kommer man då därhän, att människor frälses och fördömes, utan att Gud vet om det”. (Om Den Trälbundna Viljan, sidan 195)

Att förutbestämmelse är inkonsekvent med människans fria handlingar och moraliska ansvar.

Problemet med människans fria handlingar.
Hur kan en person vara fri och ansvarig om hennes handlingar är förutbestämt från all evighet? Vi beskriver en fri och ansvarig människa är en som är intelligent och handlar med förnuftig självbestämmelse. Förutbestämmelse menar vi att från all evighet har Gud säkerställt alla händelser som äger rum i varje människas liv och i naturens sfär. Självklart måste varje människas handling vara utan tvång och överensstämma med hennes egen böjelse och önskan, annars kan hon inte vara ansvarig för sin handling.
 
I Guds eviga plan, som är komplex och nyanserad och som inkludera alla människors frihet att agera och reagera med varandra, har Gud förutbestämt människor till att behålla sin frihet under Hans suveränitet. Bibeln ger oss ingen förklaring och vi kan inte heller förstå det. Guds vilja är den primära orsaken i alla händelsers utveckling och människors vilja är den sekundära orsaken. Dessa två samarbetar i fullkomlig harmoni.

Med all frihet förrådde Judas Kristus, det fanns inget tvång med i bilden. Det var istället hans penningbegär som var drivkraften till förräderi. Han tog tillfället i akt att roffa åt sig pengar. Judas gärning var den sekundära orsaken, den primära orsaken var Guds vilja (Apg 2:23, se också 4:27,28). Ett citat från Luther (ibidem):

”Om Gud förutsett, att Judas skulle bli en förrädare, så blev Judas nödvändigtvis en förrädare. Det låg varken i Judas eller någon annan skapad varelses hand att göra annorlunda eller att ändra viljan. Låt vara att han gjorde det villigt och inte av tvång, detta viljande var dock Guds verk. Gud drev fram det liksom allt annat genom sin allmakt”.

Som vi ser i Judas fall, valde han det onda framför det goda, alltså det var ett medvetet och fritt val. Viljan är ändå i slaveri till synd och Satan. Detta tillstånd kan beskrivas som ’frihetens slaveri’ Kan vi då säga att viljan är fri? Svar nej, det skulle vara lämpligare att beteckna det som egenviljan och den är människans naturliga tillstånd. Alltsedan syndafallet lever människan i uppror mot Gud och för egen nytta. Först när Gud griper in och räddar oss kan vi människor inte välja något annat än synd.

”Men gentemot Gud eller i ting som gäller frälsning eller fördömelse har hon inte fria viljan utan är fången, underkastad och trälbunden antigen under Guds vilja eller Satans.”(Luther, ibid).

Människans viljeakt styrs av sin egen natur och i enighet med sitt begär, temperament, fallenhet och kunskap. Hon är inte oberoende av Gud och inte heller av mentala och fysiska lagar. Allt detta inverkar på hennes livs val. Det starkaste anlaget är det som styr hennes sätt att leva.

Om vi erkänner den fria viljan i den meningen att alla avgörande beslut ligger i människors händer då har hon blivit som Gud - den primära orsaken till allting, och så har vi så mången semi-gudar som fria viljor.

Josef såldes som en slav av sina bröder, bakomliggande orsaken var avundsjukan eftersom han var Jakobs ögonsten. Dessa bröder följde helt enkelt sin onda naturs lust. De var fullt medvetna om att de hade med frihet gjort denna onda gärning. Ett antal år senare erkände de sin skuld. Ändå kunde Josef säga till sina bröder:

”Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo genom det som nu har skett för att bevara många människors liv” (1 Mos 50:20).

Brödernas gärning var en länk i en kedja av en rad händelser genom vilken Gud uppfyllde sitt syfte. I berättelsen hittas ett klassiskt exempel av samverkan mellan Guds suveränitet och människans frihet.
 
Några Bibel-verser som bekräftar denna sanning:

Och Herren hade gjort egyptierna vänligt sinnade mot israeliterna, så att de gav dem vad de begärde (2 Mos 12:36).

Men de lyssnade inte till sin far, (Elis söner) ty Herren ville döda dem (1 Sam 2:25).

Då sade Absalom och alla Israels män: ”Arkiten Husajs råd är bättre än Ahitofels råd.” Ty Herren hade ordnat den så att Ahitofels goda råd gjordes om intet, för att Herren skulle bringa olycka över Absalom (2 Sam 17:14).

Ty Herren hade gjort dem glada och vänt den assyriska kungens hjärta till dem, så att han understödde dem i arbetet på Guds, Israels Guds, hus (Esra 6:22)

Kungen (Artasastas) gav honom (Esra) allt han begärde, eftersom Herrens, hans Guds, hand var over honom (Esra 7:6).

Människans hjärta tänker ut sin väg, men Herren är den som styr hennes steg (Ords 16:9).

Jag (Gud) är den som säger om Koresh (Persernas ogudaktiga kung) ”Han är min herde, han skall fullborda allt det jag vill. Han skall säga om Jerusalem: Det skall bli uppbyggt, och till templet: Din grund skall bli lagd på nytt.” (Jes 44:28).

Jag vet det, Herre: Människans väg beror inte på henne själv, det står inte i vandrarens makt att styra sina steg (Jer 10:23).

(Apropå de onda ) Ty Gud har ingett dem tanken att utföra Hans plan och handla i en och samma avsikt och att ställa sin kungamakt i vilddjurets tjänst, till dess Guds Ord går i uppfyllelse ( Upp 17:17).

Jesus korsfästelse, historias värste elände, var förutbestämt och inkluderade alla händelser som ledde upp till korsfästelsen. Händelserna kring korset ingick också i den gudomliga planen.

Är det inte då påtagligt att Bibeln lär oss att Gud härskar över människor, även elaka människor, för att verkställa hans planer utan att inskränka på deras fria handlingar?

Fortsättningen följer.

Läs hela inlägget »

Practical Theology – An Introduction
Richard R. Osmer
Eerdmans, 2008
 
Straining at the Oars – Case Studies in Pastoral Leadership
H. Dana Fearon III med Gordon S Mikoski
Eerdmans, 2013
 
En del av att vara ledare i en församling är att hamna i komplicerade situationer, situationer där klara tankar, ledarerfarenhet och kristen vishet behövs. Här är två böcker som hjälper till att förbereda en kristen ledare inför dessa prövande tillfällen.
 
Richard R. Osmer ger rådet att börja med att ställa fyra frågor:

  • Vad är det som händer? (Det beskrivande empiriska uppdraget)
  • Varför händer det här? (Det tolkande uppdraget)
  • Vad borde pågå? (Det normerande uppdraget)
  • Hur kan vi agera i det här? (Det pragmatiska uppdraget)

 
I boken visar Osmer sedan hur man kan arbeta med dessa frågor genom att ta hjälp av erfarenhet och teologisk och sekulär forskning och är generös med praktiska exempel och fallstudier.
 
H. Dana Fearon III låter fokus ligga på fallstudier från ett långt liv som pastor, en bok full av den vishet som bara kommer från många år av tjänande i en levande församling.
 
Böckerna kompletterar varandra på ett bra sätt. Det finns mycket att lära om hur ett ansvarsfullt ledarskap kan se ut.
 
Samtidigt så märks det väl att böckerna är skrivna i den amerikanska kristenhetens huvudfåra, där hundbegravningar, barndop, lite blandad bibelsyn och anpassning till det omgivande samhället färgar hur man hanterar pastorala frågor. Särskilt Osmer lägger en så stor vikt vid den sekulära forskningen som stöd, att man ibland undrar om pastorn lika gärna kunnat vara socialarbetare.
 
Det är med lite blandade känslor jag skriver om dessa böcker. Så mycket god erfarenhet förmedlas. Samtidigt visar böckerna också på en anpassning till det omgivande samhället som inte känns bra. Längtar efter motsvarande böcker där Bibelns roll för själavård och ledarskapsfrågor är starkare, till exempel som i Martyn Lloyd-Jones bok ”Spiritual Depression: Its Causes and Cure”.

Läs hela inlägget »