av David Whitworth


Dopet och Herrens måltid är viktiga beståndsdelar i tillbedjan i församlingslivet enligt 1689 bekännelsen och som hittas i kapitel 22:5, 28:1 och 29. Det sistnämnda kapitlet är enkelt och rättframt och utan meningsstrid. Paragraf 1 gör anspråk på dopet som ett ’tecken’ till dem som tar emot frälsningens välsignelser. Den uppföljs av deklarationen i paragraf 2 att det är enbart dem som bekänner sig troende och upplever välsignelsens betydelse som är lämpliga kandidater för dopets förordning. Paragraf 3 bekräftar vattnens nödvändighet i vilken kandidaten döps i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Kapitlet avslutas med anspråk på att förordningens metod är nedsänkning.

Det föregående enkla påståendet är utan antydning av den kontrovers som var ingående i upptagande av läran. Troendedopet var den största läran som utmärkte partikulärbaptisterna från fristående församlingar runt om. En av det mest inflytelserika och kontroversiella böcker om troendedop som kom ut vid den tiden (1674) var skriven av en viss överste Henry Danvers med titeln ’A Treatise of Baptism’. Denna ansågs av flera som en klassiker på ämnet, boken innehöll 450 sidor (jag har inte någon tillgång till boken).

Det tjänar vårt syfte bättre att göra en översikt om Anders Wibergs ’Det Kristliga Dopet’. Första utgåvan kom 1852 och innehåller 371 sidor och den har otroligt mycket gemensamt med Danvers och var inte mindre inflytelserik och kontroversiell. Båda böckerna närmar sig troendedopet utifrån en historisk/teologisk/exegetisk perspektiv och därför passar Wibergs bok väl in med 1689 bekännelsen. I början var han inte mån om att ge ut skriften men efter uppmaningar från sina vänner gav han efter och gav ut den. Boken är som Danvers ett mästerverk, och som väntat tände den en bred och upphetsade kontrovers om troendedopets art. Spädbarnsdöpare var ursinniga och gick till häftiga angrepp mot honom.

Den fullständiga titeln på boken är: ”Det Kristliga Dopet - framställt i Bibelns egna ord och beledsagad med förklarande anmärkningar samt vittnesbörd av framstående teologer”.

Här läser vi redan i bokens titel omfattningen av dess innehåll. Det är en noggrann och försiktig granskning. Denna utkom på engelska i USA och i bokens inledning är följande citat: ’The Baptist Record’ innehöll följande anmälan: ’Denna värderika bok, utarbetad med den yttersta omsorg på det svenska språket, för att gå deras behov till mötes, som forska efter sanningen både i Sverige och Amerika…Ingenting kunde vara mera tillfredsställande att inhämta, och ingenting mera tidsenligt än detta’. Boken är helt samstämmig med 1689 bekännelsen.

Första avdelningen
Boken har tre avdelningar och ett avslutande bihang. Första avdelningen består av 177 sidor och är den längsta och har rubriken ’Den heliga skrifts lära om det kristliga dopet’. De första tretton punkterna är en genomgång av Nya testamentliga fall om troendedop samt dopets form och börjar med Johannes döparens dop. Punkter 14, 15 ger Wiberg exegesen om grekiska ordet ’baptizo’ och ordets betydelse hos de klassiska författarna. Punkterna 16-21. är av ett polemiskt slag.

Punkt sexton har rubriken ’Ställen, där dopet tillfälligtvis Wiberg vidröres’. Det innefattar Gal 3:26-27, Ef 4:5, 1 Kor 12:13, 15:29 och 1 Pet 3:20-21 och Wiberg gör kommentarer på dessa verser.

Punkt 17 har rubriken ’Ställen misstydda till stöd för barndopet’. Här tar han upp de verser t.ex. Matt 19:13-15 som våra spädbarnsdöpare vänner brukar för att försvara barndopet. Anmärkningar innehåller förstås långa utlägg på verserna. Punkt 18 granskar 3 verser som är tvivelaktiga vad gäller dopet. Punkt 19 är en summering och slutmärkning över ämnet i NT. Wiberg ställer då frågan om det finns något ställe i NT som ger befallning om eller antyder nyfödda barns bestänkning och han är förstås negativ i frågan. Därefter kallar han på en rad berömda teologer som är av samma mening. Omskärelsen i punkt 20 behandlas som en punkt för sig och är 24 sidor lång

Det får inte glömmas bort att Wiberg var präst i den luterska kyrkan och därmed var han en ivrig spädbarnsdöpare innan han blev baptist. Han var ärlig i sin framställning om spädbarns döpares ställning. Den luterska kyrkan blev hans största fiende och som gjorde allt för att hindrar honom men trots det gjorde han sig aldrig skyldig till att misstyda sina motståndare. Boken präglas av artighet och utan den minsta invektiv.

Det kanske är lämpligt att ge en förmaning vad gäller en allmän princip i livet och i synnerhet kyrkohistoria. Hur lätt är det inte att snedvrida en rörelses eller en människans livsåskådning som vi inte är ense om. Det är oärligt och om vi inte är försiktiga kan det göra oss skyldiga till kyrkohistorisk revisionism utav ett polemiskt syfte. Vi troende har ett ansvar att återge meningsmotståndarnas avsikt utan att på minsta sätt snedvrida det. Vi lever i en tid som präglas av revisionismen där historia skrivs om utifrån en viss politisk ideologi i politiska korrekthetens namn. Låt oss inte bära skuld för denna slags oärlighet

Andra avdelningen
Andra avdelningen av ’Det kristliga dopet’ har rubriken ’Vittnesbörd från den kristna kyrkans historia’. och innehåller sju punkter. Denna dubbla polemik, grundade på Bibeln och historia, kännetecknade baptisterna Wibergs, Herkules Collins och Benjamin Keach apologetik. Denna metod tillgodoser behovet av att grundlägga troendedop i Bibeln (den styrande principen) och för att svara på kritiken att denna praxis var en historisk nyhet.

Wiberg likställde inte på något sätt den historiska baptismens vittnesbörd med Bibelns vittnesbörd som om det behövde stöd utan en tillfällig bekräftelse av en redan bestämd sanning. Poängen var också att tillbakavisa de svaga invändningarna mot den rätta läran om dopet som spädbarnsdöpare härledde från den kristna kyrkans historia.

Efter dessa förberedande kommentarer är det dags att titta närmare på andra avdelningen.

Detta börjar med dopet i det första århundradet i den apostoliska tiden. Här nämns de fem sk. apostoliska fäderna – Barnabas, Clemens av Rom, Hermas, Ignatius och Polykarpus. Wiberg börjar med fädernas tystnad vad gäller barndopet och fortsätter: ’men tvärtom innehåller deras skrifter flera ställen, där troendes dop omnämnes’. I nästa andetag anropar han en rad kyrkohistoriker för att bekräfta om att alla dessa fäder pekade på troende dop.

Efter det första århundradet flyttar han fram till andra århundradet. Här möter vi Justinus Martyr, Ireneus, Tertullianus och Klemens av Alexandria. Och liksom det första århundradet vände han sig till en rad kyrkohistoriker och deras skrifter i ämnet.

Wiberg flyttar fram genom århundraden med samma procedur tills han når fram till sjätte och följande århundraden. I denna del av historia framställer han rörelser och deras syn på troendedop istället för individer.

Andra avdelningens sjunde och sista punkt har underrubriken ’Kyrkohistoriens vittnesbörd särskilt med avseende på sättet för dopets förrättande’. Dopets form kommer under luppen och Wiberg anropar en rad kyrkohistoriker vad gäller betydelsen och tillämpningen av grekiska ordet baptizo. Wiberg citerar här den kanske mest kända och berömda amerikanska historiken Philip Schaff:

’Vad angår det yttre sättet att förrätta detta religionsbruk, så var nedsänkning, och icke bestänkning otvivelaktig den ursprungliga, regelmässiga formen. Detta utvisas genom själva betydelsen av de grekiska orden baptizo, baptisma och baptismos vilka brukas för att beteckna detta bruk’.

De tre föregående grekiska orden kan inte betyda något annat än att nedsänka under vattenytan som symbolisera vår förening med Kristus i Hans död, begravning, uppståndelse och himmelsfärd (Rom 6:1-6).

Tredje avdelningen
I denna avdelning tar Anders Wiberg itu med invändningar rörande sättet för dopets förräntande (punkt 1) och invändningar rörande dopets föremål (punkt 2).

Bokens sista del är ett bihang. Troendedopets nödvändighet sätts här in i den lokala församlingens sammanhang. Denna uppföljs av en framställning om Kristi församling som täcker sju punkter.

Troende barn
Vår partikulärbaptist förfäder satt inte någon åldersgräns för troendedop.
Benjamin Keach: ’Jag medger att små barn har obestridlig rätt till troendedop och därefter ta del av Herrens måltid men inte spädbarn… Jag har den uppfattningen att Timoteus var mycket ung när han blev troende och döptes, kanske var han ett barn, men bevisar man att han var spädbarn när han döptes så blir jag pedobaptist’.

Grundat på detta uttal skulle Keach ha tillåtit att troende barn bli medlemmar i församlingen, för det var bara medlemmar som kunde ta del av Herrens måltid. 1679 tog Petty France församlingen i London upp en tolvårig pojke som medlem i församlingen. Dopförrättaren var en ’begåvad broder’ som erkändes av församlingen.

I nästa blogg skall vi gå igenom bihanget i ’Det Kristliga Dopet’.

Läs hela inlägget »

 av David Whitworth

 
Den styrande principens inverkan märks i de olika beståndsdelar som bidrar till församlingarnas praxis i tillbedjan.
 
Engelska puritanismens tillbedjans dag är känd för dess strikta betoning på hålla sabbat. Detta framgår tydligt i många av partikulärbaptisternas författar skrifter från 1640-talet och framåt. Herrens dags sabbat skulle sättas avsides för allmän och personlig tillbedjan. Herrens dag och sabbaten var så förenade med varandra att andra London bekännelsen sammanför dem i ett enda kapitel (kap.22) vars rubrik lyder ’Om religiös dyrkan och sabbatsdagen’. Herrens dag var den främsta dagen där tillbedjan offrades till Gud. Skillnaden mellan baptisterna och den bredare puritanen/separatist/självständig rörelsen var obetydlig.
 
Hanserd Knollys var helt säker på Herrens dags sabbat. Han skrev i sin utläggning av Uppenbarelseboken 1:10 att tillbedjan på sabbaten är oavbruten men dagen blev förändrad genom Kristi uppståndelse. Han tillbringade gamla epokens sista sabbat i graven och uppstod på den nya epokens första sabbat och säger:
’Herrens dag, i ordets egentliga bemärkelse var veckans första dag (söndag) som det står i Matt 28:1… och lägg märke till att Herrens dag i den grekiska texten lyder: den första av sabbater’.
 
För de kristna i Nya Testamentets var veckans första dag (söndag) sabbaten instiftad av Gud.
Ombuden i 1689 års partikulärbaptisters riksmöte uppfattade att veckans första dags firande var under hot. Ett antal frågor dök upp och gensvaret var:
Vare sig eller ej är det alla kristnas och församlingars plikt att iakttaga Herrens dag eller veckans första dag till Guds tjänst och tillbedjan gemensamt och enskild?’
 
Gensvaret var positivt och grundat på åtta argument från Nya Testamentet och kortfattat lyder det så här: som sabbatens Herre ägde Kristus makt att observera dagen och ändra dagens sedvänja och bruk och så gjorde Han genom sin uppståndelse på veckans första dag’. Det syntes att den tidiga församlingen hade ett mönster för sina sammankomster på denna dag.
 
Denna fråga fördes fram inför riksmötet, inte för att någon övergav sabbatsdagens iakttagelser men snarare var det att några baptistförsamlingar i London höll kvar vid sjundedagen som sabbaten. Av allt att bedöma var det knappast en broder som hade någon invändning mot riksmötes beslut att Herrens dag återspeglade sabbaten som var förordnad i bekännelsen och bekräftades i veckans samlingar. Detta var de allmänna församlingars övertygelse och veckans första dag var den kristna sabbaten, alltså tillbedjans dag.
 
Tillbedjans beståndsdelar
Puritanernas gudstillbedjan var till sitt väsen enkelt format. För att närma sig Gud i tillbedjan måste dessa vara grundade i Bibeln och avspegla Guds andlighet. På många sätt var det svårigheter med 1600-talets puritaners reaktion, som de uppfattade det var den anglikanska kyrkans pretentiösa och påhittade ritualer.
 
Partikulärbaptisterna var en självmedveten del av den puritanska rörelsen och i linje med den inbegripen med deras enkelhet och förkastade allt som inte hade en skriftlig bekräftelse. Tillbedjans enkelhet i sin ordning bestod av bibelläsning, bön, predikan och lovsång och detta var mötesformens helhet. Ordningen upprepades vid aftonens sammankomster.
 
Hanserd Knollys gav en mer ingående beskrivning. Beståndsdelarna i Gudsdyrkan inkluderar bön, bibelläsning med utläggning och tolkning, predikan, dop, Herrens måltid och lovsång. Den församling i England som vi tillhörde och likhet med många flera höll en mötesform som lite skämtsamt kallades ”hymn sandwich”. Sammankomsterna började med lovsång och fortsatte med bön, lovsång bibelläsning, lovsång predikan, lovsång och avslutade med bön. (Det var en lite lätt avvikning).
 
Tillbaka till partikulärbaptisterna. Bön skulle komma spontant på ett begripligt språk och av en församlings äldste. Folket skulle stå upp eller knäböja, undantaget var de sjuka eller svaga.
Att ’utlägga och tolka’ Bibeln var ’bibellärarens’ uppgift. Syftet var handledning i Ordet och ansågs som en ’förordning’ som genom vilken Kristus lovade ’evangeliets välsignelse’.
 
Ordets förkunnelse föll på pastorns ansvar, som uppmanade folket till omvändelse och tro, att söka helighet och att leva i samförstånd med Bibeln. Han verkade för att konvertera syndare med Ordet, uppbygga de troende, övertyga dem som satte sig upp mot evangeliet och att trösta, styrka och instifta Kristi lärjungar.
 
Enligt Knollys är lovsången en ’evangeliets förordning’ som behöver nåd i hjärtat och melodi på läpparna. Lovsångens stoff är ’psalmer, hymner och andliga sånger’. Han ville hellre ha ’dessa psalmer, hymner och andliga sånger som Bibeln innehåller’ än de som är tonsatta av människor.
 
Knollys godtog solister på församlingens sammankomster men ansåg att naturliga gåvor var otillräckligt. Förmågan att sjunga betraktades som en andlig gåva för att användas till Guds ära. Däremot var Benjamin Keach helt emot solister i församlingen. Han var övertygad om att det inte fanns någonting i Bibeln som kunde godkänna allmänt bruk och liknade det vid schlagersångare (ballad-singer). I både fallen var Knollys och Keach säkra på sin sak som de grundade på deras förståelse av Skriften.
 
Guds Ords centralitet
För dessa första partikulärbaptister var Bibeln kärnpunkten i sina sammankomster och synnerligen sant med hänsyn till det predikade ordet. Det var en stor tillgång genom vilken Kristus brukade sitt profetiska ämbete i församlingen. Enligt Keach var det själva Kristus ’som kan sägas predika när Hans tjänare utför det i Hans namn, Hans ställe eller genom Hans auktoritet’. Nehemia Coxe uppfattade prediknings ämbete som den ’framstående delen av pastors ämbete, eftersom han är Guds språkrör till Hans folk, för att överlämna budskapet från Gud till folket och att tala till dem i Hans namn’. Att predika Guds Ord var för partikulärbaptisterna av fundamental vikt.
 
Predikans centralitet i församlingens tillbedjan kan påvisas genom Keach citat:
’Predikans förordning… är ett rikt arbetsfält i synnerhet när evangeliet predikas kraftfullt genom Andens smörjelse, det är predikantens uppgift att öppna upp Bibelns text… evangeliets predikning är mat för själen’.
 
Församlingens medlemmar växer till i tro och kunskap genom Ordets utläggning. Den flitiga förkunnaren studera ihärdigt, talar enkelt och klart, är ivrigt för Guds ära och vill vara till nytta för folkets själar.
 
Undervisning-förkunnelse
Hanserd Knollys visar en intressant skillnad mellan undervisning och predikning. Läsning, utläggning och bibeltolkning förstods som undervisning ’för att lära känna Guds vilja och tankar… uppenbarade för… lärdom och uppbyggelse’. Det bekräftades av Kristi och apostlarnas förebilder och med ett löfte om Guds välsignelse. Ordets predikning var avskild från undervisningen. Den omfattade uppmaningar till tro och omvändelse, till att leva en helig livsstil och växa till i tro. Knollys stödjer detta på Rom 12:6-8 där det verkar som om Paulus skiljer på profetia, undervisning och förmaning. Undervisningen riktades till förståndet. Förkunnelsen var, såsom Knollys förstod det, en rimlig process fokuserad på samvetet och viljan. Det betyder inte på något sätt att predikningen uteslöt förståndet. Den lyfte istället undervisningen till en annan nivå från information till en djup personligt karaktärsförändring. De som undervisade eftersträvade att upplysa människors förstånd samtidigt som predikanterna sökte förändra deras levnadssätt.
 
Herkules Collins predikningsmetod hade mycket gemensamt med Knollys. Samtidigt som stor betoning låg på Skriftens noggranna tolkningsmetod, ’skall varje lära tillämpas.’ I sammanhanget ’tillämpas ’är att omsätta i praktiken läran till samvetet. Syftet var att omskapa människors liv och detta verkställs vid försiktig och kraftig uppmaningar tagen från Bibelns läror. Ett citat av D.M. Lloyd-Jones är passande i sammanhanget: ’Puritaner var aktsamma om att betona att det var bara genom det predikade ordet som helighet kunde gynnas bland människor. Under predikans gång tar man Ordet och tillämpar det till dem’.
 
På detta sätt var förkunnelsens handling tillbedjans höjdpunkt i församlingens sammankomster. Församlingen var inte någon religiös institution samlad för att utföra kultiska ritualer. Det var den levande Gudens boning och innefattade därför en genuin konfrontation mellan Gud och lyssnare.

Läs hela inlägget »

av David Whitworth


Undervisning och predikningens roll var centrala i dessa primitiva baptisters församlingsliv men det var inte begränsat till äldste/pastors ämbete utan att det fanns också plats för andra att tjäna församlingen genom det predikade ordet. Bekännelsens kapitel 26 paragraf 11 förser en sådan tjänst: ’…också andra som är begåvade och utrustade till det av den helige Ande, och godkända och kallade av församlingen, får och bör utföra det.’

Baptisterna tog sig an den kongregationalistiska synen på begåvade predikanter eller lekmän. De höll en lång debatt med de strikta presbyterianerna över lekmannens roll i Ordets förkunnelse. De hävde att bara predikanter som har fått en teologisk utbildning på universitet och vigda var berättigade att predika. För baptisternas del var dessa predikanter inte vigda som pastorer utan en special grupp av lekmän som hade blivit erkända och urskilda åt tjänsten.

Tre församlingar i Bristol var 1674 utan sina pastorer som satt fängslade och var beroende av sina begåvade predikanter för att kunna fortsätta samlas för tillbedjan. Däremot var presbyterianerna på gränsen till att avsluta sina samlingar eftersom de inte erkände predikanter utan universitetsutbildning.

Herkules Collins var ett typiskt exempel på partikulärbaptisternas ställningstagande i frågan och försvarade det med fem argument för att erkänna och dra nytta av begåvade bröder för att predika. 1. Församlingen måste få någon möjlighet att värdera hans gåvor innan han väljs till uppgiften. 2. ’Evangeliets krav’ är att alla män som har gåvan har krav på sig till att predika och uppbygga. 3. ’Evangeliets löfte’ om välsignelse till alla som brukar sina gåvor får ledning att förbättra gåvan i Ordets förkunnelse. 4.Det finns ett antal ’Evangelia exempel’ som Apollos och församlingen i Jerusalems förskingrade medlemmar efter Stefanus’ martyrdom som ger stöd åt bruket. 5. ’Evangeliets normer’ om profetians gåva, sådan som Paulus uppmanar till att söka, är en längtan efter gåvan från Gud till att tolka och utlägga Bibeln för församlingens uppbyggelse’.

Benjamin Keach hade liknande tankar då han ville uppmuntra ’undervisarens’ tjänst och hans argumentation var i likhet med Collins. Dessa ’begåvade bröder’, hade en begränsad roll och funktion i Guds hus. Deras uppgift var ett komplement till äldste och pastorer.

En ’begåvad broders’ tjänst kunde ofta leda till en pastors eller äldstes tjänst i församlingen. Nehemiah Coxe började sin bana som en erkänd begåvad predikant i Bedford Independent Church innan han blev kallad till en av pastorerna i Petty France församling i London från 1675 till hans bortgång 1688.

Alla slags offentliga tjänster betraktades som en hög och helig kallelse och behandlades med allvar. Självutnämnda som ville gå sin egen väg tillrättavisades under församlingens styre. Detta hände 1694 i en församling i London då en av medlemmarna bestämde sig för att hålla ett förkunnelse möte trots att han inte godkändes av församlingen för att han saknade gåvan. Han blev tillrättavisad i Herrens namn men gav inte något bevis på omvändelse och var utesluten från församlingen. Predikanter som inte erkändes var aldrig tillåtna att predika.
 
Sammanfattningsvis, 1689 års London bekännelses församlingslära som kapital 26 paragraf 11 behandlar, tillämpades regelmässigt av partikulärbaptisterna. Lekmän med predikans gåva fick uppmuntran och erkännandet men under väldefinierad vägledningen. De som valde att gå sin egen väg i frågan hanterades som egensinniga medan de som var godkända och kallade fick församlings välsignelser.

Församlingstjänares ämbete
Församlingstjänare nämns bara två gånger i bekännelsen, i slutet av 26:8 och i 26:9. Detta ämbete fick inte samma tyngd som det undervisande/styrande ämbetet. Det var en värdig tjänst men aldrig att förväxla med äldste tjänsten.

Enligt Nehemiah Coxe var församlingstjänares ett enda uppgift att ta hand om de fattiga. Benjamin Keach utvecklade dock ämbetet till att de skall tjäna till bords, alltså förse Herrens bord med vinet och brödet till nattvarden. De skulle också förse pastorer med ekonomiskt stöd från församlingsmedlemmarna samt veckovis besöka och förse de fattiga med insamling från medlemmarna i den mån ’som Gud har välsignat dem’. Äldre änkors välfärd ingick också i församlingens vård så att inte någon försummades.

Välgörenhet var en viktig del i dessa första baptistförsamlingars arbete och var mycket praktiska. Devonshire Square församlingen i London samlade veckovis in stöd till det fattiga och köpte kol för att värma hemmen.

Antalet församlingstjänare var inte bestämt. Nehemiah Coxe hävdade att de sju utvalda i Apg 6 inte kunde tillämpas som en allmän regel eftersom församlingen var stor och sju tjänare passade deras behov. Hans egen församling utvalde och invigde 1688 fyra män till uppgiften.

En församlingstjänare granskades i likhet med de äldste noggrant. Coxe trodde inte på någon prövotid som enligt honom skulle var en missförståelse av 1.Tim 3:10 som fodrar att kandidaterna har de moraliska behörigheterna som inte är direkt kopplade med deras förmåga att tjäna. I många fall invigdes församlingstjänare strax efter kallelsen. Förslag om kandidaturer kom från både äldste och församlingens medlemmar. Församlingstjänares installation var lika högtidlig som för de äldste. Trots att tjänsten kunde leda till en äldstes kallelse var det inte en språngbräda till tjänsten.

Partikulärbatisterna var bestämda om att följa Skriftens regel i bruket av sin bekännelse och denna princip var regelbundet tillämpad vad gäller församlingens äldste och pastorer. Den var för församlingens välbefinnande och även om församlingen existerade och kunde fungera utan dessa tjänster var den ändå ofullständig.

Den största utmaning för baptisternas rikskyrkomöte var frågan om brist på pastorernas ekonomiska stöd och specifika åtgärder togs för att försöka lösa detta. Församlingar var ivriga för välgörenhet och församlingstjänare var invalda för att ta hand om de fattiga.

Församlingens Gudstillbedjan
Partikulärbaptisternas Gudsdyrkan tog en central ställning i deras mötesform. Baptisterna ansåg att deras syn och praxis i frågan hämtades från reformationen och därför ansåg sig själva som reformationens arvtagare. De reformertas (Genevé) centrala undervisning var så kallade ’kontrollerande princip’. William Cunningham beskrev principen så här:

’Bibeln innehåller tillräckligt klara indikationer för att i församlingens ledning och tillbedjan inte något skulle införas, enligt Kristi förstånd och vilja, om inte det kan stödjas positivt från Bibeln’.

Kalvinisterna och deras arvtagare trodde på Skriftens enkelhet och klarhet och förespråkade då vissa former av tillbedjan. Någonting som inte kunde bekräftas i Bibeln betraktades som innovation och därför inte tillåten i Guds tillbedjan.

1600-talets puritanska bekännelseskrifters utbud intygar denna övertygelse som i exempelvis Westminster bekännelsen kapitel 21. Partikulärbaptisterna införlivade det i sin egen bekännelse i kapitel 1 paragraf 6 och i kapitel 22. Dessa två delar visar baptisternas omsorg för Guds tillbedjans renhet. De förband sig genom egen bekännelse till puritanismens centrala grundsats. Gud skall tillbedjas bara på sättet Han har ordnat och inte enligt människans påhitt och fantasi oavsett hur bra det kan ge sken av.

William Kiffin och tre andra pastorer uttryckte det i dessa ord:

’Det är en stor sanning att vi inte skall utesluta något i vår gudstillbedjan som Han själv har förordnat, så skall vi inte heller inkludera något som Han inte har förordnat...’

Enligt baptisterna styrs tillbedjan av Guds förordningar och måste vara verksam i enighet med Bibelns föreskrifter, dess auktoritet i frågan om detaljer var överlägsen. De trodde på och tillbad Gud bara på sättet som Han själv hade förordnat. Gud är suverän och Han allena behöll rätten att bestämma det som är acceptabelt i tillbedjan och innovationer var inte tillåtna.

Kontrollerande principen ansågs som positiv i grund och botten. Om tillbedjans verkställs [1]coram deo, då måste den återspegla det som passar en sådan upphöjd förmån.

Denna kontrollerande princip hade sitt utfall i partikulärbaptisternas väg till att tillbedja Gud. Deras enkelhet krävde Skriftliga bekräftelse i alla aspekter av församlingens liv. Allt ifrån dagen att samlas för tillbedjan till att förrätta förordningar, varsam noggrannhet omsattes i praktiken i varje del av församlingens gudstjänstliv.

Fortsättningen följer i nästa blogg med praktisk tillbedjan i församlingens liv.

För svenska översättningen av 1689 baptistbekännelsen se sidan baptisternas tro.

[1]Coram deo: Leva i Guds närvaro, under Guds auktoritet, till Guds ära.

Läs hela inlägget »
Etiketter: ecklesiologi baptist

Av David Whitworth


Så här långt har vi sätt hur partikulärbaptisterna ansåg den lokala församlingen som ett hus byggt med levande stenar och Jesu suveräna verk. Troende var förenade tillsammans i Kristi kropp och helgade i Guds tjänst. Deras riktning var mot det himmelska och det skulle visas i deras livsstil för att godkännas som medlemmar och genom medlemskapets varaktighet. Gemenskapen mellan de troende togs på allvar och där synd uppstod var det nödvändigt att ta itu med det. Det fanns en strävan efter att följa Bibelns direktiv i allt vad församlingens identitet gäller. Innovation och nymodigheter var obefogat och onödigt.
 
Partkulärbaptisternas uppfattning om församlingens natur, som vi hittills har sätt, har varit inåtvänt men de var också utåtriktade. De trodde att församlingsplantering var nödvändig över hela landet. De ville inte sluta sig inom sin egen gemenskapskrets utan ville föra vidare deras syn på den lokala församlingens mönster till andra. Detta skedde genom evangelister men denna tjänst betraktades inte som ett ämbete i församlingen. Ibland kunde det vara församlings äldste, men det var hellre delegerade medlemmar med uppgiften att sprida evangeliet och plantera församlingar. Dessa kristna bar med sig auktoriteten från de utsända församlingarna.
 
Ett exempel är Glaziers Hall församlingen i London. År 1649, höll församlingen en bönedag för att be Herren skicka arbetare till de ’mörkar delar av landet’. Dagen därpå och med en stor omsorg för Wales kom John Myles och Thomas Proud för att söka hjälp. Inom loppet av två veckor var de döpta och sändes tillbaka till Wales med uppdraget att plantera församlingar. Första oktober 1649 var de första kristna döpta och en församling formades som i oktober 1650 hade 43 medlemmar. Myles hade en driftig och kraftfull plan för att plantera fler församlingar och inom ett år efter att den första församlingen hade planterats hade två till grundats. En kommentator hade nog rätt i att en välorganiserad församling är central i Guds försoningssyfte och måste ha som sitt högsta mål att evangelisera för att grunda nya församlingar.
 
Församlingsplantering var det viktigaste för dessa primitiva partikulärbaptister. De urskilde inte evangeliets spridning från församlingsplantering och i deras ögon var sambandet oupplösligt. De nyfrälsta samlades och utformades till välorganiserade lokala församlingar och detta var en väsentlig del av 1689 års bekännelseskrift. Dessa människor förstod att en församling var inte bara ett sällskap av heliga människor som samlades för gemenskap med varandra utan ett redskap att sprida ljus och liv till de mörkaste platserna.
 
Församlingens styrelse
’Församlingen är som en välordnad stad, innesluten i sanningens och rättens mäktiga murar, under allsmäktigt försvar, byggd med skönhet och smyckad genom oändlig vishet’ (C.H. Spurgeon).
 
Spurgeons belysande bild av den lokala församlingen är närmast komplett i bibliska egenskaper. I församlingens styrande består ordningen i ett välbalanserat samspel mellan de äldstes styrande och kongregationalistiska demokrati. 1689 års bekännelse pekar på detta i kapitel 26, paragraf 7 och 8. I paragraf 7 står det att Kristus har givit all makt och myndighet till församlingarna för dyrkan och disciplin. I paragraf 8 förklarar man hur denna makt sätts i bruk. En församling väl ’samlad och helt organiserad’ består av tjänstemän och medlemmar och dessa tjänstemän är tillsatta för att ’förrätta förordningarna och utföra sin makt eller plikt’. Denna makt eller plikt var inte övergripande utan begränsades av Bibeln. Det betyder rent praktisk att de äldste fick utöva sina förordnade plikter när det var nödvändigt. Det var inte deras uppgift att stifta lagar i församlingen hellre var de förvaltare under gudomlig bestämmelse. En samlad och helt organiserad församling hade i sig allt nödvändigt för att fullgöra sina uppgifter i världen.

Partikulärbaptistförsamlingars självständighet var inte till för att betona de äldstes rättigheter utan det var till för att behålla medlemmars rättigheter samtidigt som de äldste utförde sina förordnade plikter. Församlingens folk vara aktiva i att fatta församlingens bestämmelser. Äldste uträttade förordningar och när det var nödvändigt utföra sin makt och plikt för församlingens räkning.

Församlingens tjänster
1689 års London bekännelseskriften nämnde två tjänster nämligen äldste och församlingstjänare som är insatta av Kristi. Dessa två tjänster var de enda som erkändes bland partikulärbaptisterna.

Bekännelsens kapitel 26 och paragrafer 8, 9 och 10 beskriver dessa ämbeten och hur det går till att tillsätta dem. Det är Kristus som tillsätter och genom den helige Anden utrustar församlingstjänare med gåvor för att uppfylla sina funktioner. Församlingens del är att tillstå dessa tjänare och avskiljer dem genom bön och fasta. Pastorerna skulle få en skälig lön för sitt arbete för att kunna ägna sig åt sin kallelse.

Hanserd Knollys förståelse om pastors ämbete var något ’gudomligt och heligt men inte härskande’. De fick inte sina befogenheter och förordnande från människor styrda av godtycklighet utan var kallade av församlingen till ämbetet.

Undervisande/styrande tjänst
Församlingens viktigaste ämbete var pastor eller äldste som var väl definierat i partikulärbaptisternas författning.

Det som inte nämns i bekännelsen är om det finns skillnad mellan undervisande äldste och styrande äldste. Då som nu fanns det olika uppfattningar i frågan, majoriteten av församlingar då uppfattade tjänsterna som en och densamma alltså äldstekåren är jämställda i befogenheter och i ämbete. Bland de ledande männen var Nehemiah Cox och Benjamin Keach som delade samma uppfattning

Vad gäller äldstes kvalifikationer var det nödvändigt att en kandidat visade upp de karaktärsdragen som Paulus lägger ut i 1 Tim 3 och Titus 1. När församlingen valde ut en kvalificerad kandidat till ämbetet uppföljdes det av en prövotid. Denna kunde vara kort eller lång och efter prövotiden höll församlingen ett val. Enhällighet bland medlemmarna var naturligtvis idealet men det var inte nödvändigt. Det var Bibeln och endast Bibeln som bestämde valet till ämbetet. Vid röstningen var invändningar som inte grundades på förståelse av Skriftens text inte godkända och ignorerades av resten av församlingen.

Äldstes funktioner
Äldstes tjänster sammanfördes klart och med försiktighet i bekännelsen (Kap 26 paragraf 10). De avskildes för att ständigt vara till hands i församlingens tjänst, i ordets och bönens tjänst, med vakan över deras själar, som de måste avlägga räkenskap för inför Honom.

Hanserd Knollys sammanfattade dessa plikter:
Äldstes ämbete i församlingen är att leda, övervaka och vårda själar som Herren Jesus Kristus har överlämnat åt dem för att föra Guds får på bete, vara rädd om dem, vägleda och ansvara för dem … enligt evangeliets förordningar.

Partkulärbaptisterna menade att äldste tjänsten innehöll två moment: Att vända blicken vertikalt på Gud som Hans representativ och horisontalt till Guds folk för att tjäna dem. Äldste som uppfyllde dessa två skyldigheter var värdiga tjänare.

Äldstes inkomst
En av de största frågorna som behandlades på 1689 års allmänna konferens var pastorernas ekonomiska ersättning. Det fanns en utbredd känsla att församlingarna försummade ekonomisk support för sina äldste. London bekännelsens kapitel 26 paragraf 10 rekommenderade ekonomiskt stöd. Behovet var så viktigt att de manade det till en trosfråga i församlingarna i hopp om att den tas upp på allvar. Benjamin Keach var bekymrad att det skulle var ett hinder för helige Ande begåvade män från att bli pastorer om de inte kunde försörja sina familjer och därför hejda församlingens tillväxt. Det stöd som pastorerna fick från sina församlingar var i många fall för liten och det var nödvändigt att söka ett arbete bredvid för att dryga ut sina inkomster. Många av dåtidens reformerta ledare var i den situationen. Keach, Knollys, Kiffin och Coxe hade ett arbete bredvid sin äldste roll.

Keaches argument var att Nya Testamentet ställer krav på församlingens ansvar att ge sin pastor en skälig inkomst som bemöter deras behov och vilket tillåter dem att bjuda på gästfrihet och frikostighet. Samtidigt var han klar med att visa bort någon att försöka gå in i tjänsten för personlig vinning och han insisterade felet med att förhandla om inkomsten i förväg för de blivande kandidaterna. Det var församlingens ansvar att visa generositet. Det var en fin balans i hela förloppet. Det vore väl för våra församlingar att fundera på dessa saker.

För svenska översättningen av 1689 baptistbekännelsen se sidan baptisternas tro.

Läs hela inlägget »
Etiketter: baptist ecklesiologi

Är den bibliska undervisningen att församlingen ska ha två ämbeten: Äldste och församlingstjänare? Eller finns det grund för ett tredje ämbete? Mångas tanke är att ett tredje ämbete skulle vara biskop i den form som lutheranerna har det. Generalbaptisterna föreslår en annan form för det tredje ämbetet: Budbäraren.
 
Partikulärbaptisterna – två ämbeten
I 1689 års baptistbekännelse så kan man se att partikulärbaptisterna hade två ämbeten i församlingen: äldste/församlingsledare och församlingstjänare/diakon.
 
8. En enskild församling, samlad och helt organiserad i enlighet med Kristi tanke, består av tjänstemän och medlemmar; och de tjänstemän som Kristus angivit ska utväljas och avskiljas av församlingen (som på detta sätt kallats och samlats), särskilt för att förrätta förordningarna och utföra sin makt eller plikt, som Han anförtror dem, eller kallar dem att göra, och som ska fortsätta ända till världens slut, är församlingsledare eller äldste, och församlingstjänare. Apg 20:17, 28; Fil 1:1” (1689 Kapitel 26 paragraf 8)
 
Generalbaptisterna – tre ämbeten
Generalbaptisterna vid samma tid hade annan lära om församlingens ämbeten. Man lade till budbärare/apostel som en tredje form av ämbete. Thomas Grantham (1633/34-92) var en av de främsta ledarna för generalbaptisterna i sin tid.  Han beskriver budbärarna som resande och tjänande flera församlingar. Budbärarna planterar församlingar, hjälper församlingar t.ex. med organisationsfrågor och stöttar församlingar i kampen mot villolära. Man kan sammanfatta budbärarens uppgift i dessa tre punkter:

  • Predika evangelium
  • Undervisa och stärka församlingar
  • Försvara evangelium mot angrepp 

Eller med Granthams egna ord om budbärarnas uppgifter:
 
1. När det gäller den lagliga makten, eller auktoriteten, att predika evangelium på alla platser, vid alla tider, till alla personer, så som tillfälle och möjlighet ges av Guds försyn, ska detta ges dem. Mark 16:15. Matt 28:19,20.
2. Outtröttlig arbetsamhet i att undervisa och stärka både pastorer och församlingar (främst de som är nygrundade i tron) i allt Guds råd, och genom att arbete med att fullkomna det som brister gällande tron i någon av församlingarna. Apg 20:31. Apg 19:1-6. 2 Kor 11:28. 2 Pet 1:12, 13, 14, 15. Tit 1:5.
3. Tillsatta för att försvara evangelium, eller den lära som en gång gavs, mot falska apostlar, eller sådana som för in falska läror, Fil 1:27,17. 1 Tim 1:3. och också stärka vissa pastorers händer mot de som vill ta deras position, eller sådana som föraktar Kristi tjänare. 3 Joh 1:5. 1 Tim 1:17. Gal 4:17,18
.” (Christianismus Primitivus 1678)
 
Risken att budbäraren förvandlas till ärkebiskop
Inom generalbaptisterna var man medveten om risken att budbärarämbetet riskerade att ställas över församlingarnas äldste, som en baptistisk version av den anglikanska statskyrkans biskopar och ärkebiskopar. En viktig åtgärd var att säkra att budbärarna sändes ut från enskilda lokala församlingar och inte från någon central organisation.
 
I samtida svenskt sammanhang
I svenska frikyrkoförsamlingar idag kan det vara värt att reflektera över de senaste årens dragning mot centralstyrning. Pingst har en av samfundet avlönad riksevangelist. Equmenikyrkan börjar om några dagar en kyrkokonferens som bland annat tar upp frågan om lokalpastorer, en av många frågor som handlar om en tilltagande centralisering i Equmeniakyrkan. Är en viss mån av centralstyrning bra? Hur hanterar vi centralstyrning på ett bra sätt så att vi inte för dess nackdelar och faror? Många frågor …

Läs hela inlägget »
Etiketter: ecklesiologi baptist

Medieval Christianity - A New History
Kevin Madigan
Yale University Press, 2016
 
Västeuropas kyrka i medeltiden, år 500 till 1500, allt sammanfattat i en översiktlig bok. Ett gott hantverk och många intressanta saker att lära. Inte minst den mångfald som fanns i den medeltida kyrkan.
 
Det kanske mest slående är de många reformer och reformrörelser som fanns under dessa tusen år. Att Martin Luthers reformation var kulmen på tusen år av reformer, att mycket var förberett.

Läs hela inlägget »

Av David Whitworth


Historia kan definieras i sin abstrakta och säregna natur som utveckling. Det är ett stegvis utvidgande över ett brett område (William G.T. Shedd, History of Christian Doctrine vol 1). I den utvecklingen finns en lag om organisk ordningsföljd. Det finns inte en händelse i hela historiens olika avdelningar som äger rum på måfå utan allt hänger ihop. Historiens utveckling är inte lika med förbättring. Den abstrakta definitionen av historia beskriver en rörelses utveckling från sin utgångspunkt. Den bestämmer inte om rörelsen är på väg uppåt eller neråt, eller från bra till det bättre eller från usel till uslare.

Vad har allt detta med partikulärbaptisternas rötter och deras lära om församlingen att göra? Bibeln delar upp världen i två delar, ljusets rike och mörkrets rike. Mörkrets rike är den delen av mänskligheten som är under djävulens våld och utför hans vilja. Det är ett rike som är dömt och som sjunker neråt mer och mer. Ljusets rike, i vilken den osynliga församlingen är en del av, expanderar och växer uppåt och Partikulärbaptisterna är en del av detta rike. Det var i syndafallet som dessa två rörelser hade sina utgångspunkter (1 Mos 3:15).

Historiska flödet
Som en del av en helhet i det historiska flödet är våra rötter intimt sammanflätade i den osynliga församlingens historia. För de första partikulärbaptisterna var församlingsordningen avgörande där form och frihet var bestämmande och dessa principer var väl formulerade i 1689 års bekännelse.

Historia spelar en väsentlig roll och utan den hänger allt i luften. Föreställ dig själv att du inte vet var och när du föddes och dina föräldrar är okända, då är rotlöshet ett faktum. Ett av de stora problemen i världen idag på det personliga planet är att människor har gått miste om sitt ursprung och identitet och detta ger upphov till oro och rotlöshet.

I Partikulärbaptisternas ställning vad gäller den lokala församlingens författning hittas två strömningar. Den ena som betonade en församlings familjeförbund och den andra som var helt emot en sådan eftersom det saknades bibliska exempel. Förbundet består av åtta paragrafer och varje paragraf börjar med ’Vi lovar’ och förpliktade sig till Gud och till varandra. Detta förbund av andlig enhet upptogs i 1689 av baptistförsamlingen i Southwark under pastor Benjamin Keach’ vård. Ett ytterligare exempel är John Spilsbery vars församling också upptog förbundet. Förbundet lästes upp innan varje Herrens måltid. Däremot Hanserd Knollys hade ett annat perspektiv och för honom räckte det om medlemmar visade upp de bibliska anspråken utan behovet av ett förbund.

Vad gäller förordningen av nya församlingar hade Knollys en klar metod. En dag av fasta och bön följdes av ett besök av ’en utrustad evangeliets tjänare ihop med äldste och ledande män från andra församlingar’ som skulle träffa den nya gruppen för att predika om deras förpliktelser i förhållande till församlingens förordning. Det är då dessa äldste, efter medlemmarnas överenskommelse om att forma en gemenskap, skapar en synlig församling som skall träffas för att på Herrens dag tillbedja Gud och stå fast vid den apostoliska läran. De besökande äldste var närvarande för att vara till hjälp.

Församlingens författnings akt berodde på de instiftande medlemmarnas engagemang. Om de var villiga att överlåta sig själva till varandra och visar en beslutsamhet att underlåta sig Bibelns bestämmelser då kunde de bilda en församling.

Metoden tillämpades i ett antal församlingsförfattningar som grundades på 1690-talet, Bampton i Devon, Maze Pond i London och Bridlington i Yorkshire var några av dem. Dessa exempel visade delaktighet i 1689 års bekännelse vad gäller den lokala församlingens förordning bortsett från bruket av en församlings familjeförbund. Församlingens medlemmar är genom Guds handlande kallade ut ur världen. De anförtror sig själva åt Honom och åt varandra och är ense om att tjänstgöra tillsammans som en församling. Verkligheten av Guds verk var åskådliggjord i församlingslivet.

Medlemskap
Handlingssättet för att ta emot nya medlemmar i den partikulärbaptist församlingen var mycket varsamt definierad. I bekännelsens förklaring att medlemmarna i dessa församlingar ’är heliga genom sin kallelse’ (kap 26 paragraf 6) och visar detta genom sin livsföring tog församlingen på ett varsamt sätt emot de blivande medlemmarna.

De som ansökte medlemskap och som inte var medlemmar i någon annan församling var föreslagna till hela församlingen och de ombads då att ge sitt vittnesbörd om sitt liv som frälsta inför hela församlingen. I vissa omständigheter gav de sitt vittnesbörd till en representativ grupp från församlingen och i vissa fall skickade församling ut några medlemmar till hemorten, grannskapet och arbetsgivaren för att kontrollera vittnesbördets giltighet. Församlingens medlemmar kunde lägga fram invändningar mot ansökaren men om allt var i sin ordning blev de upptagna som medlemmar. De kunde vägras medlemskap om något inte stämde i ansökarens vittnesbörd.

Omständigheterna var lite annorlunda när medlemskapet flyttas från en annan församling. Medlemmar från församlingar längre bort ( tänk på att infrastrukturen var obefintlig på 1600-talet) var upptagna vid ett rekommendationsbrev från hemförsamlingen. Om inte ett sådant var tillgängligt sökte församlingen kontakt med hemmahörande församlingen för att reda ut ansökarens vittnesbörd. Om en församling var på närmare håll kunde ett ombud skickas för att reda ut saken.

I varje fall ser vi allvaret i medlemskapets förlopp som behandlades med försiktighet. Pånyttfödelse och dess synliga frukt krävde prövningar.

Medlemmars ansvar och församlingstukt
Församlingsmedlemskapets ansvar innehåller två aspekter, det finns det positiva ansvaret som är bindande för alla medlemmar och sanktionerna mot dem som inte lever enligt dessa skyldigheter.

Bekännelsen knöt ihop medlemskapets förmåner och ansvar med disciplin. Kravet på medlemmarna var stort men om de var sanna troende skulle det visas i ett heligt levnadssätt. Bekännelsens paragrafer 12 och 13 beskriver medlemmars skyldigheter.

Paragraf 12 beskriver de troendes ansvar att gå med i en församling när och var de har möjligheten och ta del av församlingens förmåner så väl som tukten i enlighet med Kristi regel.

Paragraf 13 handlar om församlingsmedlemmar som har tagit anstöt av någonting och har genomfört de gällande bibliska principer skall inte störa församlingsordningen eller hålla sig ifrån församlingens sammankomster utan vänta på Kristus i församlingens vidare agerande.

I dagens samhälle prioriteras våra rättigheter samtidigt som våra skyldigheter ignoreras. Likväl är det med församlingstukt som har blivit ett skällsord. Visst har det varit missbrukat men det är inget skäl att avskaffa församlingstukten och Bibeln kräver att i kärlek upprätta de vilsna.

Benjamin Keach sammanfattade medlemmars skyldigheter i två grupper: till pastorer och till varandra. Till pastorn har medlemmar åtta skyldigheter: (1) bön, (2) heder, (3) undergivenhet, (4) försvar från motståndarnas vanrykte, (5) information t.ex. i besvärliga tider, (6) en skälig lön (om det är möjligt), (7) trohet i prövningars tider, ( 8) deltaganden vid församlingsmöte.

Medlemmarnas skyldigheter till varandra är: (1) Undergivenhet till församlingen som en helhet, (2) frid, enhet och harmoni, (3) en villighet att följa de bibliska principerna för att angripa spänning mellan medlemmar. (4) neutralitet vad gäller tuktans tillämpning.

Partikulärbaptist-församlingar var måna om att medlemmars livsstil ärade Gud, alltså avskild från världen (’anpassa er inte efter denna världen’) och levde i helighet inför Gud. Renhet i församlingen var en nödvändig grund. Om församlingen var ett Guds tempel och om tillbedjan till Honom skedde i hans heliga närvaro kunde synd inte accepteras. När det var avslöjat måste det konfronteras. Församlingstukt fungerade på tre nivåer: Tillfällig avstängning, upphävande av gemenskap eller uteslutning. Tillfällig avstängning brukades som ett medel om synden krävde ytterligare utredning men också för att ge medlemmen tid och tillfälle att omvända sig. Att upphäva gemenskapen var ett redskap för att tukta en ’utsvävande’ medlem och det kunde ske på två sett: en allmän varning uppföljd av en tid till omvändelse eller i fall att varningen var ignorerad var gemenskapen begränsad men ändå ansågs hon/han som medlem. Uteslutningen från församlingsgemenskapen var den sista utvägen och det var uteslutande ur gemenskap och ’över lämnade åt satan’. Dessa steg utfördes med kärlek och ömhet för att föra tillbaka utsvävande medlemmar.

Bland de synder som berättigade församlingstukten var äktenskap med ofrälsta, stöld, äktenskapsbrott, fylleri , vårdslöshet i familjen och/eller misshandel.

För svenska översättningen av 1689 baptistbekännelsen se sidan baptisternas tro.

Läs hela inlägget »
Etiketter: baptist ecklesiologi

“Låt oss nu betänka vad en församling är. Jag menar då att en församling är en frivillig samling av män och kvinnor, som självmant förenas, för att tillbe Gud, på ett sådant sätt som de bedömer vara godtagbart för Gud, och verksamt för deras själars frälsning.”
John Locke i ”Ett brev gällande tolerans”
 
Andra avhandlingen om styrelseskicket
John Locke
Daidalos, 2016. Ursprungligen 1690.
 
Frihet och rättigheter i engelskt 1600-tal
I England under 1600-talet växte det fram en rörelse med fokus och individens rättigheter och individens frihet. Man tog det inte längre självklart att kungar och biskopar skulle ha av Gud given makt. Istället var varje man och kvinna fri och med rätt att bilda och delta samhällen och församlingar enligt egen önskan.
 
John Lockes teori om samhället
John Locke (1632-1704) ger i ”Andra avhandlingen om styrelseskicket” en genomgång av vad det innebär med ett frivilligt samhälle byggt på individens orubbliga rättigheter. Än idag är det frisk och inspirerande läsning. Och argumenten har senare fördjupats av försvarats t.ex. i Robert Nozicks ”Anarki, Stat och Utopi” 1974.
 
Baptisternas teori om församlingen
De brittiska baptisterna formulerar i trosbekännelserna 1644 och 1689 en teori vad det innebär med fria församlingar formade av fria män och kvinnor som frivilligt ingår förbund med varandra att samlas och leva i en kristen församling.
 
Svensk fackföreningsrörelse
Den tidiga svenska fackföreningsrörelsen i 1800-talet var precis som den tidiga franska revolutionen och den amerikanska revolutionen fokuserad på individens frihet och rättigheter i Lockes anda. Senare kom man att sakta övergå till att bli en mer utilitaristiskt präglad arbetarrörelse.
 
Frikyrkan och frisinnet
När frikyrkan växer fram i Sverige i mitten av 1800-talet så är huvudsakligen i nära den frisinnade liberala politiken. Man är mot den lutherska statliga överhetskyrkan och det kommer naturligt att också ha ungefär samma övertygelse i politiska frågor. Än idag är många i frikyrkorna politiskt liberala och organiserade i Liberalerna. Och det vara ungefär samma personer som organiserade sig för politisk frihet som grundade frikyrkoförsamlingar.
 
När utilitarismen kommer in i frikyrkan
När Sverige tas över av den utilitaristiska arbetarrörelsen under 1900-talet får pragmatism och tanken om mest möjliga lycka för så många som möjligt ta över från tankar om frihet och rättigheter. Vad som helst kan nu rättfärdigas om det leder till nytta.
 
I en frikyrka som formats i en mylla av frihet och rättigheter så skär sig hela frikyrkans ideal med utilitarismen.
 
Vad kan man vänta sig i frikyrka när generationer fostrats av socialistisk och utilitaristisk propaganda från staten genom skolor och television?
 

  • Från ett utilitaristiskt perspektiv blir hela idén om att tillbe Gud utifrån sitt samvete och övertygelse suspekt. Därför blir ekumenik en naturlig fråga att driva. Ingen skillnad är viktig, bäst är om allt är tillbedjan med minsta gemensamma nämnare i en gigantisk organisation.
  • Från ett utilitaristiskt perspektiv övergår uppdraget alltid detaljer. Därför blir sökarrvänliga gudstjänster med så litet kristet innehåll aom möjligt en naturlig väg.
  • Från ett utilitaristiskt perspektiv så avgörs moralfrågor från ett utilitaristiskt perspektiv. Kristen moral blir inte längre viktig. Det viktiga är att vara en god tjänare till staten och de övertygelser och åsikter som staten förväntar.

Slutsats
Den brittiska frikyrkotanke som gett grunden för svensk frikyrka växer fram i ett 1600-tal i kretsar där man tänker ungefär som John Locke. När frikyrkan växer fram i Sverige i mitten av 1800-talet är det i en miljö av hantverkare och progressiva frihetslängtande människor som tänker ungefär som John Locke. Under 1900-talet formas sedan många i frikyrkan av socialistiska tankar om maximal lycka för så många som möjligt och tappar förståelsen för själva grundtanken i frikyrkan.
 
Kanske måste frikyrkan återupptäcka John Locke för att åter finna sin själ.

Läs hela inlägget »

Anarki, stat och utopi
Robert Nozick
Timbro, 2019. Ursprungligen ”Anarchy, State, and Utopia” 1974
 
The Cambridge Companion to Nozick's Anarchy, State, and Utopia
Red. Ralf M. Bader
Cambridge University Press, 2011
 
Ända sedan den romerske kejsaren Konstantin den store valde att se sig som kristen år 312 så har förhållande med staten och kristendomen varit underligt.  Då Gustav Vasa själv utnämnde svenska biskopar 1530 formades Sverige av statskyrkotanken. Och även sedan den statliga lutherska kyrkan frigjordes från staten år 2000 så har det funnits en grundtanke om att Svenska kyrkan ska vara en statens vän som servar svenska folket med dess andliga behov. Individen har i Sverige också en närmast unik tilltro till statens som sin vän vilket öppnar för en stat som tar hand om folket från vaggan till graven och där frihetslängtan både politiskt och religiöst ofta kan ses som något illojalt.
 
Som en bomb på samhällsfilosofernas lekplats
I det röda 70-talet slår en bok av Robert Nozick (1938–2002) ner som en bomb på samhällsfilosofernas lekplats. Det är ”Anarki, stat och utopi” som 1974 argumenterar för att en stat är moraliskt berättigad, men att denna stat inte ska vara större en än en minimalstat. Hela resonemanget bygger på individens rättigheter och individens frihet att göra egna val.
 
Många försökte avfärda Nozick och hans idéer som stod i kontrast till tanken på en stat som till allt större del styr och rättar till samhället på alla områden och alla nivåer. Därför är det intressant att vid en omläsning 2020 Nozick 2020 också ta med ”The Cambridge Companion to Nozick's Anarchy, State, and Utopia” från 2011 som visar att Nozicks politiska filosofi fortsatt är intressant, relevant och värd att studera.
 
Inte en idealstat utan flera utopiska samhällen
Den tredje, avslutande och intressantaste del av boken behandlar drömmen om idealstaten, ”Utopia”. Omvälvande menar Nozick att eftersom människor är olika och har olika drömmar och prioriteringar så är det inte en idealstat som är den bästa för alla människor, utan ett ramverk av minimalstatens som i sig har plats för människor att tillsammans samlas i associationer för att förverkliga olika utopier där man ordnar dessa på olika sätt och där var och en har möjligheten att tillsammans med likasinnade bygga ett utopiskt samhälle som passar just dem.
 
Frikyrkotanken
Översatt till religionens område innebär Nozicks idéer att hela tanken med en statlig kyrka är helt mysko och idén om en moraliskt bindande folkkyrka är lika orimlig. I ett fritt land måste det vara lagligt, men också förebildligt, att låta individer samlas i olika religiösa sammanslutningar som bäst möter varje individs tanke om idealförsamlingen eller idealsamfundet. Allt annat är statskyrkotänkande i olika varianter.

Är det inte en tanke som både är spännande och kreativ, att vi tjänar Guds rike bäst genom olika församlingar och olika församlingsrörelser som genom olika betoningar, olika teologier, olika gudstjänstformer och olika styrelseformer når människor på olika sätt. Eftersom människor är olika som tjänas de bäst på olika sätt.
 
Och för att det här ska fungera så behöver vi en stat som så lite som möjligt lägger sig i hur människor lever sina liv och lever ut sin tro.

Läs hela inlägget »
Etiketter: ecklesiologi baptist

av David Withworth


I den första bloggen försökte jag lite kortfattat beskriva Jesu Kristi församlings egenskaper och funktion samt 1689 års bekännelses uppkomst som bottnade i den växande partikulärbaptist rörelsen. Tillväxten var stadig och vid år 1660 fanns det 131 församlingar. Nästa steg är att reda ut partikulärbaptisternas-församlings lära som beskrivs i 1689 års bekännelse.

I kapitel 26 i bekännelsen hittar vi läran om församlingen som är en ram för dess karaktär, syfte och funktion. Kapitlet kan indelas i två allmänna delar: den universella eller allmänna församlingen (paragraf 1-4) och den lokala församlingen (paragraf 5-15).

Den allmänna församlingen
Dessa fyra paragrafer beskriver den allmänna församlingens tillvaro i världen. Denna kallas osynlig eftersom det är helige Andes invärtes verk att förvandla människor till nya skapelser i Kristus. Dessa människor är sanna medlemmar i den universella församlingen. Församlingens antal består i totalsumman av alla de utvalda i alla tidsåldrar (paragraf 1). De som i livet bekänner sin tro på Kristus som Herre och Frälsare, lever ett heligt liv och håller sig till sund biblisk lära (det som helgar och uppbygger), är de som kallas för ’synliga heliga kristna’. De samlas i lokala församlingar och åskådliggöra den allmänna församlingen (paragraf 2).

Det finns ju inte någon församling på jorden som är fullkomligt ren. Men det finns de som har avvikit från det Nya Testamentliga mönstret och därför måste avvisas som sanna församlingar (paragraf 3). Fem av de sju församlingarna i Mindre Asien (Upp kap 2,3) vek ifrån bibliska principer och vägrade lyssna till Herrens varningar och detta ledde till deras fall.

Kristus är församlingens huvud och äger all makt och auktoritet över henne. I sanna reformationens ande kallas påven för laglöshetens människa och antikrist (2 Tess) och ansågs som inkräktare på Kristis makt och auktoritet. Det finns igen mänsklig makthavare över församlingen därför betraktar bekännelsen påven som antikrist och fiende till Kristus som den rätte fursten och Herre (paragraf 4).

Dessa paragrafer visar oss att det existera en allmännelig församling i världen och att den är osynlig. Den består av alla de utvalda i alla tidsåldrar, de som har varit mottagare till Andens invärtes verk. I den allmänneliga församlingen är många enskilda samfund. De synliga lokala församlingarna förkroppsligar den allmänneliga församlingen. Hanserd Knollys iakttog det intima förhållandet mellan det synliga och det osynliga och visade att den allmänneliga församlingen består i den totala summan av delarna och delarna synliggör helheten. Det var denna lära som förhindrade partikulärbaptisterna att fjärma sig från presbyterianerna och de självständiga och att anse dem som sanna församlingar i den allmänna församlingen trots skillnader över frågor om dop och församlingsstyre. Så var inte fallet med den anglikanska kyrkan med sina socknar, och inte heller den romerska katolska kyrkan med sin församlings form. Ändå erkände de att de finns sann troende i båda dessa samfund.

I bekännelsens paragraf 3 dras uppmärksamheten till församlingens bristfällighet i denna tidsålder. Det kan finnas ständigt tillväxt eller förfall och ett krig pågår sinsemellan och ibland får förfallet övertaget. Då upphör församlingen vid denna tidpunkt att vara en församling och blir satans synagoga.

Ett antal partikulärbaptist författare sökte ta itu med detta och kallade på de sanna troende att dra sig ur dessa otillbörliga kyrkor och gå med i en bibeltrogen församling. Romersk katolska kyrkan betraktades som det ’odjur’, ’antikrist’ och den ’stora hor’ fyllda med falska profeter. En författare beskrev åtta sätt som katolska kyrkan skiljer sig från den sanna församlingen:
(1) I sitt överhuvud: påven kontra Kristus,
(2) i sitt medlemskap: medborgare i ett imperium kontra synliga och åtskilda samlade troende,
(3) i tillbedjans föremål: Gud plus ett antal ’heliga’ kontra Gud allena,
(4) i gudstjänstens lokal: en helgad byggnad kontra inte helgade byggnader
(5) under gudstjänstens ordning: bestämda högtider och de heligas dagar kontra den ’kristna sabbaten’
(6) i prästerskapets tjänst: kontra församlingens två ämbeten: äldste och diakon,
(7) i tillbedjans ritualer och ceremoniella: kontra enkelhet grundade på bibliska direktiv,
(8) i bruk av tvång och förföljelser: kontra kärlek, tålamod och förlåtelse.

I alla dessa punkter uppfattade partikulärbaptisterna de viktigaste och centrala tvistefrågorna som skilde dem från katolska kyrkan. Praktikens mått var tagna från Bibeln och ut ur vilken allt värderades. Den allmänneliga kyrkan kunde inte definieras som dem i gemenskap med påven, medborgare i hans rike och inte heller kunde den bli synlig i ett lands medborgarskap. Istället var partikulärbaptisternas frågor sammanfattningen av alla sanna samlade församlingar.

Kapitel 26 och paragraf 4 är en övergång från universella församlingens lära som tidigare är förklarade i de första tre paragrafer till läran om den lokala församlingen i de återstående paragraferna. Medlaren Kristus tog emot allmakten från sin Fader och den makten utrycker Han i att kalla, instifta, ordna och härska över församlingen. Därför är församlingens auktoritets säte i himmelen och inte på jorden. Då kan påven inte på något sätt betraktas som den allmänna församlingens huvud och bör anses som inkräktare istället.

De hänvisade verserna i 4:e paragrafen talar om Kristi absoluta auktoritet att styra församlingen som Han utför genom gåvorna han gav henne, nämligen: apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare. De lokala församlingarna är lydiga detta styre och detta var den drivande kraften bakom de primitiva baptisterna.

Lokala församlingen
Bekännelsens 5:e och 6:e paragrafer är bron mellan den universella församlingen och den lokala församlingen och Kristi makt är den bärande idén. Paragraferna beskriver lokala församlingens anlag som föds genom Kristi makt i varje individs kallelse och befallning till församlingsmedlemskap. Dessa är de som visar äkthet i sin heliga kallelse genom ’sin bekännelse och livsföring’, och frivilligt förenar sig i lokala församlingar under evangeliets förordningar.

Vad det gäller lokala församlingens natur ger inte bekännelsen någon definition. Den anger församlingens uppkomst genom Kristi verk och gör anspråk på en mångfald av villkor som ska följas omsorgsfullt. Definitionen som saknas hittas i de tidiga partikulärbaptisternas skrivelser. Hercules Collins hänvisar till John Owen för en församlings definition:

Fråga. Vad är ett evangelium-instiftad församling?
Svar. Ett sällskap av människor kallade ut ur världen eller sina naturliga världsliga tillstånd genom Guds Ord och den helige Anden. Sällskapet är kallat till att tillbedja Gud i Kristus i lydnad av tro och kunskap. Dessa folk är fogat tillsammans i ett heligt förbund eller särskild uppgörelse för att utöva gemenskap och iakttagelse av alla evangeliets förordningar.

Denna definition beskriver många beståndsdelar gemensamt med paragraferna 5 och 6.

Andra ledare som Keach och Knollys visade i sina beskrivningar lite nyanser t.ex Knollys urskiljer sanna och falska församlingar. Genom alla dessa skrifter utvecklades en klar partikulärbaptist identitet grundade i bekännelsen.

Församlingen förklarades genom sitt förhållande till dess medlemmar, deras förpliktelser, dess styre och sina funktioner. Församlingar var organisationer som kom till genom Jesu Kristi verksamma närvaro.

Partikulärbaptisterna ansåg inte sina församlingar som de enda sanna församlingarna utan betraktade pedobaptist församlingar, trots barndop, att vara genuina. Benjamin Keach uppfattade att pastorer borde veta hur många och i vilken ordning de grundläggande principerna i en sann evangelisk församlings författning innehåller. Dessa sex gemenskaps pelare är hämtade från Hebr 6:2: ’Omvändelse, tro, dop, handpåläggning, tro på de dödas uppståndelse och eviga dom’. Dessa kallas för elementära principer och hör till de nyfrälsta och deras upptagning som församlingsmedlemmar. Handpåläggningen och dop var inte villkor till frälsningen och inte heller Keach tolkade det så. Vad gäller handpåläggningen var det en akt som var relaterad till medlemsupptagningen där äldste lade händerna på den blivande medlemmen och bad för henne eller honom individuellt. Denna akt som inkluderades i Keaches lista var inte allmänt accepterad i partikulärbaptisternas kretsar.

En noggrann läsning av 1689 bekännelseskrift visar att dop inte är knyten till församlingsmedlemskap. I Londons sammankomster hade de flesta församlingar slutna medlemskap men närvarande var också församlingar med öppet medlemskap som var villiga att dela gemenskap med andra som hade lite annan uppfattning än sina egna. På ett sådant sätt visade partikulärbaptisterna sin förståelse av Kristi församlings universella natur, alltså att hon inte var baptisternas kropp utan Kristi kropp, en samling synliga kristna kallade ut från världen och förenade tillsammans i lydnad till Kristus bortsett från vilken konstitution de höll sig till.

För svenska översättningen av 1689 baptistbekännelse se sidan baptisternas tro.

Nästa blogg kommer att fokusera på lokala församlingens författning och medlemskap.

Läs hela inlägget »