Av David Withworth

Helga dem i sanning, ditt ord är sanning


Adam och Evas prövotid i paradisets idyll närmade sig en förödande avslutning. En inkräktare var nära med syftet att vända upp och ned på harmonin för att skapa kaos och oordning. Samstämmigheten mellan Gud och människan, människan med sig själv, människor emellan och människan och naturen upplevde en genomgripande förändring.

Änglarnas fall föregick syndafallet. Det var det en kraft utifrån som gjorde det första draget som då ledde till människans fall och detta beskrivs i 1 Mos 3. Det finns inte någon utförlig beskrivning av änglarna i Bibeln. Från början skapades de syndfria, hämtat från 1 Mos 1:31, där allt som Gud skapade var mycket gott.

Synd bröt inte ut i första hand på jorden utan i himmelen i Guds omedelbara närvaro. Tanken och viljan att göra motstånd mot Gud uppstod ursprungligen i änglarnas hjärtan. Det var ut ur den skara änglar som satan framträdde. Mörkrets sfär var obefintlig från skapelsens början och kom till genom satans och änglarnas fall. Peter påstår att Gud straffade änglarnas uppror (2 Pet 2:4). Judas ger en mer utförlig beskrivning (v 6): Tänk också på de änglar som inte bevarade sin höga ställning utan övergav sin rätta hemvist. Dem håller han i förvar i mörker med eviga bojor till den stora dagens dom. Trots sin höga ställning som Gud gav dem var änglarna inte nöjda, de krävde något mer. Upproret ägde rum från allra första början för vi läser att djävulen har syndat ända från begynnelsen (1 Joh 3:8). Oundvikligen övergav dessa änglar sin hemvist i himmeln.

Satan och Eva-invändningar

Det är då uppenbart att det finns ännu en värld av synd än den på jorden. Det existerar en andlig sfär av ondska som består av en oräknelig skara av onda demoner. Bland dessa uppstår satan som ledare för skaran. Satan kallas en hel del namn, inte bara satan som betyder anklagare (Upp 12:10,) men också djävulen-smädare, fienden( Luk 10:19), den onde (Matt 6:13), onda andarnas furste ( Matt 9:34), härskare över luftens välde (Ef 2:2), världens furste (Joh 12:31), tidsålderns gud (2 Kor 4:4), den stora draken, den gamla ormen (Upp 12:9). Jesus uttryckligen påstår att satan har varit en mördare från början och har aldrig stått på sanningens sida eftersom sanningen inte finns i honom. (Joh 8:44).

Det var denne satan som var inkräktar i Edens lustgård och frestade Adam och Eva. 1 Mos 3 ger oss syndafallets beskrivning. Det finns invändningar angående förloppet om ormen och frestelsen att svara på innan vi kan fortsätta vidare. Berättelsen om ormens del i våra första föräldrars frestelse påstås som en fabel. En jämförelse mellan 1 Mos 3 och en fabel visar en stor klyfta. I en fabel väntar vi oss talande djur, det är inget märkligt med det, men uppmärksamheten är fokuserat på moralen i fabeln som många gånger har något att lära oss. Hur som helst när ormen sticker upp och talar då är det något som inte stämmer. Den talande ormen passar inte in och det är ett oväntat främmande inslag.

I kapitel tre krävs en annan hållning. Det finns ett allvar i detta kapitel då det är verkliga händelser. Människans fall i synd och misär var resultatet av en orm som talade. Vi handskas med någonting som vi inte kan åsidosätta vilken vi kan med fabler. Verkligheten saknas i fablernas värld, som vi inte tar på allvar.

Ormen påstås ibland som en symbol för den ondes kraft och har ingen objektiv existens. Det som fortgick var inte någon dialog mellan två varelser eftersom ormen var inte närvarande och förnimbar till Eva. I så fall var hennes resonemang med frestelsen helt enkelt en inbördes dialog. Om så är fallet då är det en liknelse. Eva föll för frestelsen på något sätt och brottades med sig själv om hur hon kunde bemöta den, men frestelsen var för stark för henne och således kapitulerade hon.

En sådan tolkning kan aldrig bortförklara de frågor som uppstår i texten. Om det inte fanns någon närvarande orm och det var inte mer än den ondes symbol varför finns det då en stark förbannelse uttalat över den (1 Mos 3:14)? Vad är syftet med ett sådant språk om det inte fanns någon orm? Och vidare varför talas om fiendskap mellan ormen och kvinnan om ormen bara var en symbol? Verserna fjorton och femton är då utan mening om det bara är en berättelse om Evas inbördes andlig kamp.

Det finns något annat att iakttaga om det bara gällde Evas kamp mot inre frestelser. Vad var ursprunget till hennes onda tankar? Möjligheten till hennes synd var med i det tillståndet hon skapades men det måste åtskiljas mellan möjlighet och att sätta möjligheten i verket. Vad var det som orsakade henne att inse möjligheten? Nej, det skapar mera problem än lösningar. Allt om Evas fall säger att ormen var närvarande i trädgården och talade med Eva. Visst är det svårt att föreställa sig en talande orm men det finns någonting djupare än det som ligger på ytan. Hela förloppet kan bara tolkas bokstavligen för att förstå människans fall och Guds ingripande för att rätta till oordningen och oredan som var syndafallets resultat. Ormen var trots allt bara en pjäs i handen på satan.

Ormen närmade sig människan och talade. Det faktum att den talade visar utan tvekan att något hade kommit i olag. Ormen tillskansade sig företrädesrätt som inte tillhörde den.

Adam och djuren

När Gud skapade Adam förde Han fram alla djur till honom för att ge dem namn. Detta betyder långt mer än att han yttrade något ljud på måfå. ’Att nämna något på semitiska språket betyder att igenkänna och utse dess natur och egenskaper’ (Edward J Young). I GT betyder namnet någonting som beskriver en människa eller ett objekt som också inger makt över detsamma. Således skildrade han djuren med förståndet och tal som Gud skapade honom med efter sin egen avbild. Adam visste av vilken orsak de existerade och deras förhållande med honom. Han visade hur fullständigt separat och olik han var från djuren.

Ormen reser sig upp och gör sig jämlik människan och beter sig som en människa. Det är någonting främmande och besynnerligt och Eva skulle ha sett det när ormen började samtalet. Varför ormen gav sig på Eva istället för Adam är det svårt att svara på. Vi vet inte hur lång tid det förflöt mellan Adam och Evas skapelse och satans närmande och det är inte heller viktigt för oss att veta. Viktigast är att de levde i paradisets lycksalighet utan synd till Guds ära tills ormen samtalade med Eva.

Den kommande bloggen blir fokuserad på syndafallet.

Läs hela inlägget »
Etiketter: helgelse

Fjärde kapitlet i Jean Calvins lilla troslära "Kortfattad översikt över den kristna tron" 1537. Vi publicerar den kapitel efter kapitel på svenska i samarbete med förlaget Banner of Truth.


1. Bönens nödvändighet
Å ena sidan ser den människa som är rätt upplärd i den sanna tron tydligt hur fattig hon är, hur fullständigt berövad av allt som är gott, och hur hon saknar varje möjlighet att frälsa sig själv. Följaktligen måste hon, om hon vill finna en källa till hjälp för sitt armod,  gå utanför sig själv och söka den någon annanstans.
 
Å andra sidan begrundar hon Herren som frikostigt och villigt erbjuder sig själv i Jesus Kristus och, i Kristus, ger henne alla himmelska skatter. Herren gör detta så att människans hela tro kan ägnas åt att se på denne älskade Son, att all hennes förväntan kan bero på denne Son, och allt hennes hopp borde byggas på, och förankras i, denne Son.
 
Därför måste människan vända sig till Gud för att fråga honom, genom bön, vad hon lärt sig att vara i honom.
 
Att veta att Gud är Herren, att veta att allt gott kommer från honom, att veta att han inbjuder oss att be honom om allt vad vi behöver, och ändå inte att åkalla honom och be till honom, är som att veta om en skatt gömd i jorden, men förbli likgiltig och lämna den där, utan att ta sig besväret att gräva upp den.
 
2. Bönens innebörd
Bön är en form av kommunikation mellan Gud och oss själva genom vilken vi lägger fram våra önskningar, våra glädjeämnen, våra besvär – kort och gott allt som ligger på våra hjärtan. I och med detta måste vi varje gång vi åkallar Herren vara noga med att stiga ned i djupet av vårt hjärta och tala till honom därifrån, och inte bara med strupen eller tungan.
 
Naturligtvis är det sant att tungan hjälpsam i bön, genom att den håller anden mera uppmärksam när den tänker på Gud, och också genom att denna del av vår kropp, som är särskilt skapad för att lovprisa Guds härlighet, anlitas jämsides med hjärtat för att begrunda Guds godhet. Herren tillkännager likväl genom sin profet vilket straff som väntar på dem som ärar honom med sina läppar utan att ha någon vilja att verkligen göra det – människor vars hjärtan är långt borta ifrån honom (Jes 29:13; Matt 15:8).
 
Om sann bön måste vara en ren sinnesrörelse från våra hjärtan riktad mot Gud, så måste vi göra oss fria från varje tanke på vår egen härlighet, all föreställning om vår egen värdighet och all självtillit. Därför uppmanar profeten oss att be, att inte förlita oss på vår egen rättfärdighet utan på Herrens ofantliga barmhärtighet, och att han kan bevilja våra önskningar från kärlek till sig själv, eftersom vi är uppkallade efter hans Namn (Dan 9:18).
 
Denna medvetenhet vi har om vårt egna extrema behov får inte på något sätt avhålla oss från att närma oss Gud. Bönen har inte blivit instiftad för att vi högmodigt ska upphöja oss själva inför Gud, inte heller för att vi ska höja vår värdighet till skyarna, utan så att vi kan medge vår fattigdom, jämrande som barn som berättar för sin far om sina bekymmer. Ett sådant sätt att tänka borde, snarare, vara som en sporre, som driver oss att be än mer.
 
Det är två saker som verkligen borde få oss att be: för det första, Guds undervisning som befaller oss att be; och sedan det löfte med vilket han försäkrar oss om att vi ska få det vi ber om.
 
De som kallar på Gud och ber till honom får stor tröst, för de vet att när de ber så gör de något som behagar honom. Förvissade om detta löfte har de därmed också visshet om att få svar. ”Be, och ni ska få. Sök, och ni ska finna. Bulta, och dörren ska öppnas för er” (Matt 7:7), säger Herren. Och åter, ”Ropa till mig på nödens dag, så ska jag rädda dig, och du ska ära mig." (Ps 50:15).
 
Detta sista stycke pekar på att finns två sorters bön: åkallan (eller begäran) och tacksägelse. I begäran framställer vi inför Gud vad våra hjärtan önskar. I tacksägelse erkänner vi de välsignelser han har givit oss. Och vi måste förvissa oss om att vi ständigt använder dessa båda sorters böner. Detta eftersom vi lider av en sådan fattigdom och nöd att även den bästa av oss hela tiden måste sucka och jämra sig, och kalla på Herren med all ödmjukhet. Å andra sidan, är de frikostiga gåvor som Herren överöser oss i sin godhet är så överflödande att, var än vi ser, så är hans verks under så stora, att vi alltid har skäl att ge lovprisning och tacksägelse.
 
3. Herrens bön
 Vår barmhärtige Far har inte bara befallt oss att be och uppmanat oss att söka honom under alla omständigheter. Eftersom han ser att vi fortfarande inte vet vad vi ska be om och vad vi behöver, så har han även bestämt sig att för hjälpa oss i vår okunnighet och har själv tillhandahållit det vi saknar. Hans godhet ger oss avsevärd styrka och får oss att be som vore det med hans egen mun. Därför kommer vi givetvis inte be honom om något orimligt, konstigt eller opassande.
 
Den bön han har gett och föreskrivit består av sex böner. De första tre handlar främst om Guds ära. När vi ber dem, är Guds ära det enda vi ska ha i åtanke, vi ska inte tänka på vårt eget bästa. De övriga tre bönerna handlar om oss själva och saker vi behöver. Men bönen är ordnad på det sättet, att Guds ära som vi ber om i de första tre bönerna (när vi vänder bort våra tankar från beaktande av vårt eget bästa) för med sig vårt väl i sitt kölvatten. Å andra sidan ber vi i de tre sista bönerna bara för de saker som vi behöver för att förhärliga Gud.
 

VÅR FAR I HIMLEN

 
Den första regeln för all bön är att den måste läggas fram till Gud i Kristi namn, för bön som ges i något annat namn kan inte behaga honom.
 
Genom att kalla Gud vår Far framhåller vi verkligen Kristi namn.
 
Ingen människa i världen är värdig att framställa sig själv inför Gud och träda fram inför hans åsyn. För att rädda oss från den skam som rätteligen skulle varit vår, så gav oss denne gode himmelske Far sin Son Jesus som medlare och förebedjare. Ledda av Jesus, kan vi med frimodighet närma oss honom, helt säkra på att inget som vi ber om i Förebedjarens namn ska nekas oss, för Fadern kan inte neka honom något.
 
Guds tron är inte endast majestätets tron, utan nådens tron. Genom Jesu namn har vi modet att öppet komma inför denna tron, för att både få del av barmhärtighet och finna nåd när vi behöver den.
 
I själva verket är det så att vi precis som vi har budet att åkalla Gud och löftet att alla som gör så ska få svar, också har ett uttryckligt bud att åkalla honom i Kristi namn och ett löfte att vi ska få allt som vi ber om i hans namn (Joh 14:13; 16:23)
 
Till detta läggs att Gud, vår Far, är i himlen. Det är för att rikta uppmärksamhet på hans outtryckliga majestätiska storslagenhet (som vår ande, på grund av dess okunnighet, inte annars kan fatta), för våra ögon känner ingen verklighet vackrare och mer full av storslagenhet än himlen.
 
Uttrycket i himlen förmedlar att Gud är upphöjd, mäktig och bortom fattningsförmågan. Nu när vi hör det, så innebär det, att varje gång Guds namn nämns, så måste vi höja våra tankar högt, så att vi inte tänker oss något köttsligt eller jordiskt om honom, mäter honom med vårt förstånd eller får hans vilja att passa efter våra önskemål.
 

1. LÅT DITT NAMN HÅLLAS HELIGT.

 
Att nämna Gud är den tillbedjan genom vilken människor prisar honom för hans egenskaper, det vill säga hans vishet, godhet, allmakt, rättfärdighet, sanning och barmhärtighet.
 
Vi ber, alltså, hur Guds majestät ska hållas helig på grund av dess egenskaper. Det är förstås inte på grund av att hans majestätiska storhet i sig själv skulle kunna ökas eller minskas. Men alla måste vörda den som helig; den måste erkännas och prisas. Vad än Gud gör, så måste hans handlingar betraktas som härliga, så som de sannerligen är. Så, om Gud straffar så måste han betraktas som rättvis, om han förlåter så måste han betraktas som barmhärtig; om han uppfyller sina löften, måste han betraktas som sanningsenlig. Och med tanke på att hans ära finns liksom ”ingraverad” och skiner överallt, måste hans lovord eka i varje sinne och på varje tunga.
 

2. LÅT DITT VÄLDE KOMMA.

 
Guds herravälde är det att han leder och regerar härskande över sitt eget folk genom sin Helige Ande, för att visa dem rikedomen i hans frikostighet och barmhärtighet i allt de företar sig. Guds herravälde är också det att han kastar de förtappade som är ovilliga att underkasta sig hans herravälde i avgrunden och bringar dem på skam, slår ner deras förbannade arrogans, så att det tydligt visas att ingen makt kan stå emot hans.
 
Vi ber därför att Guds välde ska komma. Genom detta ber vi att Herren varje dag ska mångfaldiga antalet troende som lovsjunger hans härlighet i alla sina gärningar, och att han rikligen ska ösa ur all sin rika tillgång på nådebevis över dem, för att leva i dem och regera över dem in ännu större mått, tills han fullkomligt förenat dem till med själv, så att han fyller dem fullständigt.
 
Vi ber också att Gud, i så hög grad, ska få sitt ljus och sanning att stråla var dag, att Satan, hans lögner, och hans rikes mörker, ska skingras och upphävas.
 
När vi ber på det sättet ”Låt Guds rike komma”, så ber vi, slutligen, om att detta rike slutgiltigt ska föras till fulländning och slutföras; vi ber att hans dom ska uppenbaras – den dag då han ensam ska upphöjas och vara allt i alla, efter att ha samlat sitt eget folk och tagit emot dem in i härligheten, och raserat och besegrat Satans välde.
 

3. LÅT DIN VILJA SKE PÅ JORDEN SOM I HIMLEN.

 
Här ber vi om att Gud ska härska över och styra allt på jorden enligt sin goda vilja, så som han gör i himlen. Vi ber om att han ska styra allting mot den utgång som han anser är bra, genom att göra bruk av alla sina skapelser och underkasta alla viljor i lydnad under honom, precis så som han önskar.
 
Genom att be om detta avsäger vi oss våra egna begär, och lämnar över allt som är oss kärt och viger det åt Herren, och ber honom att han ska styra saker inte enligt våra önskningar, utan så som han väljer och bestämmer.
 
På det sättet ber vi inte bara att han ska göra våra begär resultatlösa och fåfänga när de är emot hans vilja, utan även att han ska skapa nya sinnelag och nya hjärtan i oss, och utrota våra egna sinnelag och hjärtan så att inga begär ska komma upp i oss annat än ett rent bifall till hans vilja.
 
Kort sagt, ber vi om att vi inte vilja något av oss själva, men istället att hans Ande ska vara viljan i oss, och genom vars inspiration vi får lära oss att älska allt som behagar honom, och att hata och avsky allt som misshagar honom.
 

4. GE OSS I DAG VÅRT DAGLIGA BRÖD.

 
Här ber vi, på ett allmänt sätt, om allt som är till hjälp för att uppehålla vår tillvaro i den här världen. Vi ber inte bara om mat och kläder, utan om allt som Gud vet att vi behöver för att äta vårt bröd i lugn och ro.
 
Kort sagt, med denna begäran så anförtror vi oss själva till Herrens försyn och överlämnar oss själva till hans omsorg, för att ge oss mat, sköta om oss och bevara oss. För denne gode Far ringaktar inte ens att ha vår kropp i sin vård och omsorg. På det sättet övar han oss att förlita oss på honom även i små saker, och att förvänta oss allt nödvändigt från honom, till och med till den sista brödsmulan och den sista droppen vatten.
 
Genom att säga, ”Ge oss i dag vårt dagliga bröd”, visar vi att vi ska önska endast det vi behöver från den ena dagen till den andra, säkra på att när vår Far ger oss mat idag, så ska han inte heller svika oss imorgon.
 
Även om vi lever i överflöd idag, så måste vi ändå be om vårt dagliga bröd, och erkänna att inget medel för att uppehålla vår tillvaro har något värde, utom så långt som Herren, med sin välsignelse, gör det fruktbart och välgörande. För vad vi har i våra händer är vårt endast så långt som Gud tillåter oss att använda det från timme till timme, och ger oss någon del i det.
 
Genom att säga vårt dagliga bröd, visar sig Guds generositet ännu mer, genom att göra till vårt det vi inte hade någon rätt att kalla vårt.
 
Slutligen så ber vi att detta bröd ska ges, detta klargör att allt som kommer till oss – även när det tycks som om vi har skaffat det genom vårt eget arbete – är en enkel och fri gåva från Gud.

 
5. OCH FÖRLÅT OSS VÅRA SKULDER,
SÅ SOM VI FÖRLÅTER DEM SOM STÅR I SKULD TILL OSS.

 
Nu ber vi om nåd och att vi ska få förlåtelse av våra synder, för denna syndaförlåtelse är nödvändig för alla människor utan undantag.
 
Och vi kallar våra överträdelser för skulder därför att straffet för dem är en betalning som vi är skyldiga till Gud, och vi kan inte på något sätt betala den skulden om vi inte vore avlösta genom denna syndaförlåtelse, som är en fri benådning beviljad genom hans barmhärtighet.
 
Och vi ber att våra skulder ska förlåtas så som vi förlåter dem som står i skuld till oss, med andra ord, på samma sätt som vi förlåter dem som har skadat oss på något sätt, vare sig vi har blivit skadade genom handlingar eller förolämpade med ord.
 
Det är ingen fråga här om några tillagda villkor, som om vi genom att förlåta andra skulle förtjäna att bli förlåtna av Gud. Det handlar om ett tecken som Gud erbjuder oss. Det ges för att försäkra oss om att Herren helt visst tar emot oss i sin barmhärtighet så som vi är helt säkra i våra samveten om att vara barmhärtiga mot andra, då våra hjärtan är helt och sant renade från allt hat, avundsjuka och hämnd.
 
Omvänt är det så att Gud genom detta tecken utesluter ur hans barnaskara alla de som, genom en benägenhet till hämnd och vägran att förlåta, bär agg till andra djupt rotat i deras hjärtan. Låt inte sådana människor inlåta sig att be till Gud som Far, för detta agg som de hyser mot människor skulle då falla på dem själva.
 

6. OCH FÖR OSS INTE IN I FRESTELSE,
UTAN RÄDDA OSS IFRÅN DEN ONDE.
AMEN.

 
Vi ber inte om att undantas från att uthärda någon frestelse alls. Vårt behov av att väckas upp, stimuleras och skakas om av frestelser är för stort för att undantas från frestelser. Genom att få för mycket lugn och ro blir vi lätt tröga och lata. Herren prövar sina utvalda varje dag, och leder dem genom vanheder, fattigdom, lidande och andra sorters kors.
 
Men vår bön är att Herren ska ge oss, med våra frestelser, en väg ut ur dem, så att vi inte ska bli besegrade och krossade av dem, utan snarare att vi, stärkta genom Gud styrka, kan stå stadiga hela tiden mot de makter som angriper oss.
 
Det finns ännu mer än detta. När vi hålls i Guds trygga förvar och under hans beskydd, blir helgade genom hans Andes nådebevis, och styrs av hans vägledning, kommer vi att förbli oövervinnliga när vi möter djävulen, döden och alla helvetets vapen. Detta är vad det innebär att bli räddade från den onde.
 

***

 
Vi måste nu se hur Herren vill att våra böner ska vägledas av kärlekens regel. Han lär inte att var och en av oss ska be om det som är gott för sig själv utan att tänka på sina medmänniskor, utan Herren lär oss att vara lika angelägna i bön för vår broders bästa som för vårt eget bästa.
 
4. Uthållighet i bön
Slutligen, det är viktigt att vi inte ska ha någon önskan att binda Gud till några särskilda omständigheter, precis som vi lär oss i Herrens bön att inte underkuva honom någon lag eller lägga några villkor på honom.
 
Innan vi själva ber några böner, så ska vi först av allt säga till honom, ”Låt din vilja ske.” Därigenom ställer vi oss redan innan under hans vilja. Det är för att vår vilja – som tyglad och hålls tillbaka som med ett betsel – inte ska ta sig friheten att befalla honom, och ställa honom under sig själv.
 
När våra hjärtan blivit upplärda att lyda honom på det här sättet och vi låter oss styras genom den gudomliga försynens goda vilja, så ska vi enkelt lära oss att vara uthålliga i bönen, vänta på Herren med tålamod, och skjuta upp uppfyllandet av våra önskningar till den stund som bestämts av hans vilja. Vi kommer också att vara säkra på, hur än saker ter sig för oss, att han alltid är närvarande, och att han i den tid han bestämt ska visa oss att hans öron inte varit döva för våra böner, även om det för människor kunder verka som att han kanske hade föraktat dem.
 
Och slutligen, när våra sinnen efter en lång väntan inte kan fatta vad det är för mening med vår bön, och känner inte att det leder till något, så ska vår tro likväl göra oss säkra på vad våra sinnen inte kan ta in – att vi har fått ta emot allt som är nödvändigt för oss. Genom tro ska vi då äga överflöd i brist och tröst i sorg. I själva verket är det så att även om vi måste leva utan allt, så ska Gud aldrig överge oss, för han kan inte svika dem som är hans, deras förväntan och tålamod. Han, i sig själv, ska stå istället för allt, för han innefattar i sig själv allt som är gott – en sanning som han ska uppenbara fullt och helt i framtiden.

Copyright Stuart Olyott
Originally published in English under the title Truth for All Time
By Banner of Truth Trust, Edinburgh EH12 6EL, U K
All rights reserved.
Used by permission through the arrangement of The Banner of Truth Trust

Läs hela inlägget »

Av David Withworth

 

Helga dem i sanning, ditt ord är sanning


Gud sade: ’Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss’. (1 Mos 1:26). Gud skapade människor till sin avbild och för att råda över alla levande varelser (vers 26b)

Två ting kan i versen iakttas:

  • Avbild och likhet. Dessa ord stödjer och förstärker varandra. För sådan som Gud är sådan är människan. Hon skapades inte som en dålig kopia utan en motsvarande avbild. Människan står oändligt under Gud men ändå relaterad till Honom. Hon är en skapad varelse och fullständigt beroende av Gud men som en människa är hon ändå fri och oberoende. Begränsning och frihet, beroende och oberoende, omåttligt avstånd och ett intimt förhållande med Honom. Alla dessa är sammansatta i en människa på ett obegripligt sätt. Hur en ynklig människa på samma gång kan återspegla Guds avbild är långt över vårt förstånd.
  • Det kulturella mandatet återspeglar Guds avbild (v 26;28). Gud gav människor sin avbild i syftet att råda över hela skapelsen. Det var inte bara de uråldriga kallelserna som att fiska, jaga och bruka jorden, men också handel, ekonomi, jordens resurser, vetenskap och konst. Denna kultur har inte människan som målet utan henne som i Guds avbild återspeglar likheten i allt hon göra. Gud är alfa och omega, först och sist.


Innehållets bredare perspektiv

Nu skall jag försöka fånga upp innehållet av Guds avbild i människan. Hon är en fysisk varelse såväl som en andlig varelse. Vi har ju en mänsklig själ, vi läser om Adam att Gud blåste in livsande i hans näsa (1 Mos 2:79 ) och formade ande i honom(Sak 12:1). Denna akt av Gud avskiljer människor från djur och gör henne till en högre varelse. Den mänskliga själens speciella ursprung bestämmer också hennes väsen. Till följd av sin andliga natur är själen odödlig.

Själens spiritualitet lyfter människan till en högre nivå än djur och ger henne en berörings punkt med änglarna. Hon skapades från jordens stoft och tillhör jorden men genom själen når hon långt över jorden. Genom sin andliga natur är människan avskild för Gud som är ande (Joh 4:24) och som är evig.

Dessa anlag och verkande krafter är karaktäristiska för Guds avbild. Gud enligt allmän och särskild uppenbarelse är inte omedveten och en blind kraft utan Han är självmedveten, personlig , vetande och viljande.

Allt det omnämnda tillhör Guds likhet i människan i ett bredare perspektiv. Men Guds avbild uttrycker sig starkast i ursprunglig rättfärdighet vilket Adam och Eva var begåvade med och som kallas Guds avbild i en mer begränsad mening. Den ursprungliga rättfärdighet som Bibeln betonar är inte att den finnas till utan vad den är för någonting. Det viktigaste är att människans likhet till Gud får sin tyngdpunkt utifrån vad hon tänker och vill men också genom det hon älskar och avskyr. Förnuftet, viljan, tendenser och antipati fick människan enligt Guds vilja och till Hans ära.
 
Innehållets begränsade perspektiv

Guds likhet i människan uttrycker sig väsentligen i fläckfri kunskap och i fullkomlig rättfärdighet och helighet som tillsammans utgör Guds avbild i en begränsad mening som människan var i skapelsen ärad och förskönad med. Adams kunskap före syndafallet var inte fullkomlig. Hans kunskap var istället adekvat till medvetenhet om sig själv, sin omgivning och kallelsen och det var en fläckfri kunskap. Med hela hans själ älskade Adam sanningen. ’Sann sanning’ som F.A. Schaeffer uttryckte det. Den första människan stod på sanningen och han såg och uppskattade allt som det verkligen i sanningen var.

Frukten av sanningskunskap var rättfärdighet och helighet. Rättfärdighet betyder att Adam och Eve var välbekanta med sanningen, i viljan och längtan således stämde det bra överens med Guds lag och i helheten tillfredsställde rättvisans krav. De stod oskyldiga inför Gud och i rätt ställning inför Honom.

Frukten av sanningskunskap var också för våra första föräldrar helighet inför Gud. Helighetens väsen uppenbarade sig i att de var fria i sin natur från syndens vanära. Det fanns inte några onda tankar eller förvrängd vilja hos dem. De återspeglade Guds helighet och skönhet. De var väl medvetna om att Guds lag var skrivna på sina hjärtan och de älskade lagen av hela sitt hjärta. Och under det att de var rotfasta i sanningen var de också rotfasta i kärlek.

Adams och Evas tillstånd före syndafallet kan vi inte ens börja ana. Huvudet och hjärtat, förståndet och viljan fullständigt rena i samförstånd med Guds vilja är främmande för vår erfarenhet. Syndafallet bar med sig syndens skuld och förorening. Därför uppenbarades andra Adam för att befria människan från sin syndaskuld och förorening.

Människans skapelse i Guds avbild och syndafallets möjlighet ingår också i möjligheten till försoning och ny skapelse. Bibeln bibehåller därför synd som ett främmande inslag i människans väsen och natur.

Gud välsignade Adam och Eva med kultur mandatets kallelse (1 Mos 28) och satte dem i lustgården för att odla och bevara den. Här fanns inget utrymme för lathet inte ens efter syndafallet och genom syndens förbannelse blev arbetet fysisk och mentalt krävande(1 Mos 3:16-19). Det finns inte någon klausul som människan kan aktivera om det är ansträngande och ”vi känner inte för det”. Uppdraget var hennes destination, människans natur och väsen, Guds avbild i henne, behövde utvecklas till ett rikare och mera fulländat innehåll i hennes strävan mot sin destination. De gudagivna förmågorna och skapande krafter återspeglar Guds skapande kraft i universum.

I sitt arbete uttrycker människan sin mänsklighet, skapad i Guds avbild. Hon är tänkande, beredvillig och en handlande varelse som strävar efter att skapa och forma någonting och kan ta ett steg tillbaka och se på sitt arbete med samtycke. Som Gud själv slutar människans arbete med vila och vällust. Sex dagars vecka kröntes med sjunde dag, Herrens dag, vilodagen som ger människans arbete värdighet och reser henne över robotens monoton och enformighet.

Alla befallningar som Adam tog emot från Gud är fast beslutna i att han, skapad i Guds avbild, i hela sitt tänkande och uppförande, och i sitt liv och verk skulle alltid förbli Guds avbild. Syftet var att återspegla avbilden i sitt äktenskap, familjeliv, i sex dagars arbetsvecka med sjunde dagen som vilans dag. Vidare, i att de var fruktsamma och fortplantade sig och uppfyllde jorden och lägger den under sig och odlar och bevarar lustgården.
 
Två saker att undvika

Adam och Eva skapades inte som autonoma människor som fritt kunde välja sin egen väg i livet utan levde på det sätt som Gud utstakade för dem.

Det finnas två saker att undvika när vi betraktar Adam. För det första: på skriftens grund måste vi vidhålla människans ögonblickliga skapelse i Guds avbild i sann kunskap, helighet och rättfärdighet. Hon var inte skapad som ett oskyldigt barn som tvingades till en mogen utveckling, inte heller utan andligt innebörd som tar en neutral ställning mellan sanningen och falskhet, det goda och det onda. Ännu mindre som stegvis utvecklades ur djurriket som efter mycket strävan blev en människa. Sådana framställningar strider mot den bibliska representation och sund förnuft.

För det andra: Det skulle gå till överdrift att betrakta Adam och Eva som fullbordade förhärligade människor. De hade inte nått upp till sin fulla potential. De var dugliga nog att inte synda men ändå inte dugliga nog att avstå från synd. Människan hade ännu inte ägt evigt liv, det var istället en preliminär odödlighet vars existens och varaktighet var beroende av ett uppfyllt villkor. Våra första föräldrar var ögonblickligen skapade i Guds avbild men kunde ändå förlora avbilden i allt dess härlighet. De bodde i paradiset men inte himlen och alla paradisets välsignelser kunde de förlora.

Adam och Evas härkomst var gudomlig. Deras natur var relaterade till den gudomliga naturen. Evig välsignelse var deras färdmål i Guds närvaro men det berodde helt på deras val och viljor.

Nästa blogg kommer att handlar om inkräktaren i paradisets idyll.

Läs hela inlägget »
Etiketter: helgelse

Tredje kapitlet i Jean Calvins lilla troslära "Kortfattad översikt över den kristna tron" 1537. Vi publicerar den kapitel efter kapitel på svenska i samarbete med förlaget Banner of Truth.
 
1. Vi tar tag i Kristus genom tro
 
Den barmhärtige Fadern erbjuder oss sin Son genom evangeliets Ord. Och det är genom tro som vi tar emot honom och bekräftar honom som given till oss.
 
Det är sant att evangeliets Ord kallar alla människor att ta del av Kristus, men många är förblindade och förhärdade av otro, visar därför ifrån sig denna utomordentliga nåd. Följaktligen är det då de troende som har sin glädje i Kristus; endast dessa tar emot honom som han är sänd till dem. Han är given till dem och de avvisar honom inte. De är kallade av honom och de följer honom.
 
2. Utkorelse och förutbestämmelse
 
När vi ser denna skillnad mellan troende och icke-troende behöver vi betrakta den stora hemligheten i Guds plan: för fröet som är Guds Ord slår nämligen rot och bär frukt bara i de som Herren, genom sin eviga utkorelse, har förutbestämt att bli hans barn och arvtagare till det himmelska riket.
 
För alla de andra som (enligt samma beslut som Gud fattat före världens grundläggning) är förkastade, kan den klara och tydliga förkunnelsen av sanningen inte bli till något annat än en lukt av död som leder till död.
 
Orsaken till varför Herren behandlar vissa barmhärtigt och utövar sin doms stränghet mot de andra får vi lämna därhän – endast han vet, för han har, med mycket goda avsikter, önskat låta det vara fördolt för oss. Vårt förstånds grova okänslighet skulle inte klara att hantera ett sådant starkt ljus; inte heller skulle vår litenhet begripa en så stor vishet.
 
Faktum är, att alla de som försöker stiga upp till sådana höjder, och som är ovilliga att hålla tillbaka sina sinnelags dumdristighet, kommer att erfara sanningen i det Salomo säger: att den som försöker utforska Guds höghet kommer att krossas av hans härlighet (Ord 25:2).
 
Det är nog för oss att ha bestämt detta i våra hjärtan: att Herrens sätt att handla så, även om det är fördolt för oss, inte är desto mindre heligt och rättvist. För om Gud ville fördärva hela mänskligheten, så skulle han ha rätt att göra det. Och för dem som han räddar från undergång, kan man inte begrunda något annat än hans oinskränkta godhet.
 
Låt oss då erkänna, att de utvalda är de som tar emot hans barmhärtighet – och det är det rätta sättet att beskriva dem! - och att de förkastade är de som tar emot hans vrede, en vrede som likväl inte är något annat än rättvis (Rom 9:22-23). Låt oss från beaktandet av båda ta fram starka skäl för att lovprisa hans härlighet.
 
Å andra sidan, låt oss inte (som så många) försöka tränga ända in i himlen och undersöka vad Gud, från sin evighet, har bestämt att göra med oss – och allt detta i syfte att bekräfta vår frälsnings visshet. Ett sådant sökande kan bara tjäna till att röra upp förtvivlade kval och oro i oss. Låt oss snarare vara nöjda med det vittnesbörd genom vilken han tillräckligt och mer än nog har försäkrat oss om denna visshet. Det är i Kristus som alla de som har blivit förutbestämda till liv har utvalts, och detta ägde rim redan innan världens grund var lagd. Likadant, så är det i Kristus som löftet om vår utkorelse visas för oss, om vi tar emot och ansluter oss till honom genom tro.
 
För vad är det vi letar efter i utkorelsen, om inte att vi får ta del av evigt liv? Och vi har detta liv i Kristus, han som var Liv från begynnelsen, och som ställs fram för oss som Liv, så att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan få åtnjuta evigt liv (Joh 3:16).
 
Genom att äga Kristus genom tro, så äger vi också evigt liv i honom. Eftersom det är så, så har vi ingen orsak att forska vidare gällande Guds eviga plan. För Kristus är inte bara en spegel genom vilken Guds vilja visas för oss, utan han är också ett löfte genom vilket den är underskriven och intygad.
 
3. Vad sann tro är
 
Vi får inte tro att kristen tro är blott kunskap om Gud eller en förståelse av Skriften, som fladdrar runt i hjärnan utan att röra vid hjärtat. Det är uppfattningen vi ofta har om saker som bekräftas för oss genom skäl som låter sannolika.
 
Kristen tro är, snarare, hjärtats fasta och gedigna försäkran, genom vilken vi klamrar oss fast vid Guds barmhärtighet som utlovas oss genom evangelium.
 
Därför måste en definition av tro tas från det som är underlaget för löftet. Och tron bygger i så hög grad på denna grund att den omedelbart skulle falla samman, eller snarare, helt dö bort, om denna grund togs bort.
 
Följaktligen, när Herren visar oss sin barmhärtighet genom evangeliets löften, och om vi förlitar oss på honom som givit löftet, och om vi gör detta med övertygelse och utan att tveka, så kommer vi att få del av hans Ord genom tro.
 
Och den här definitionen skiljer sig inte från den som aposteln ger, som undervisar oss att tron är en övertygelse om det vi hoppas, en yttring av det som vi inte ser (Heb 11:1). Med det menar aposteln att man äger visshet och övertygelse om det som Gud lovar, och yttringar av det som inte är fysiskt synbart – det vill säga, det eviga livet som vi hoppas att få på grund av vår förlitan på denna gudomliga frikostighet som ges till oss genom evangeliet.
 
Eftersom Guds alla löften är bekräftade i Kristus och, så att säga, uppehållna och fullbordade i honom, så är det klart att Kristus oemotsägligt och evigt är trons föremål. Och det är i detta föremål som tron begrundar den gudomliga barmhärtighetens alla rikedomar.
 
4. Tron är en gåva från Gud
 
Om vi ärligt betänker inom oss själva hur blinda våra tankar är när de möter Guds himmelska hemligheter, och hur otrogna våra hjärtan är i allt, så ska vi inte tvivla på att tron är oändligt bortom all vår naturs förmåga och att tron är Guds enastående och dyrbara gåva. För som S:t Paulus säger: ”Ingen vet vad som finns i människan utom människans egen ande; och så vet heller ingen vad som finns i Gud utom Guds Ande.” (1 Kor 2:11). Om sanningen om Gud i oss sviktar, även när det gäller det som vi kan se med våra egna ögon, hur skulle den kunna vara fast och stabil även gällande det som Herren lovar att våra ögon inte kan se och som vi inte heller kan greppa med förståndet?
 
Det står därför klart, att tro är ett ljus från den Helige Ande som lyser upp våra sinnen och stärker våra hjärtan. Den avgör oss i denna försäkran – att Guds sanning är så viss att han ska åstadkomma allt som hans heliga Ord har lovat.
 
Det är därför som den Helige Ande beskrivs som garantin i våra hjärtan som bekräftar den gudomliga sanningens säkerhet, och som sigillet som beseglar våra hjärtan medan vi ser fram emot Herrens dag. (2 Kor 1:22; Ef 1:13). Den Helige Ande vittnar med vår ande att Gud är vår Far och att vi är hans barn (Rom 8:15-16).
 
5. Vi är rättfärdiggjorda i Kristus genom tro
 
Eftersom Kristus är det bestående objektet för vår tro, så kan vi inte veta vad vi ska ta emot i tro förutom att se på honom. Han gavs till oss av Fadern för att vi i honom ska få evigt liv. Jesus sade, ”Och detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus” (Joh 17:3); och vidare, ”Den som tror på mig ska leva om han än dör” (Joh 11:25).
 
Likväl, för att det ska hända, så måste vi som är nedsmutsade med synd renas i honom, eftersom inget orent ska komma in i Guds rike. Det är därför vi måste ta del i honom, så att vi, som är syndare i oss själva, genom hans rättfärdighet kan betraktas som rättfärdiga inför Guds tron. På så sätt blir vi avklädda vår egen rättfärdighet och klädda i Kristi rättfärdighet; och orättfärdiga genom våra gärningar, är vi rättfärdiga genom Kristi trofasthet.
 
För det sägs att vi är rättfärdiga genom tro, inte därför att vi tar emot någon rättfärdighet alls i oss själva, utan därför att Kristi rättfärdighet tillräknas oss, så som om den verkligen vore vår; samtidigt som vår egen syndfullhet inte tillräknas oss. Följden är att det är möjligt, med andra ord, att i sanning benämna denna rättfärdighet som syndernas förlåtelse. Detta är det som aposteln så klart förkunnar så ofta när han jämför gärningarnas rättfärdighet med trons rättfärdighet, och när han förkunnar att den ena tillintetgörs av den andra (Rom 10:3-8; Fil 3:9).
 
Genom att studera Apostoliska trosbekännelsen – som i tur och ordning tar upp allt det som vår tro är grundad i och som den vilar på – så ska vi se hur Kristus har förtjänat rättfärdighet för oss, av vad den består av.
 
6. Vi är helgas genom tron för att kunna lyda Lagen
 
Kristus vädjar för vår sak inför Fadern, genom sin rättfärdighet, så att vi kan förklaras rättfärdiga, eftersom han är vår företrädare. På samma sätt, helgar han oss genom att låta oss ha del av hans Ande, för att göra oss rena och oskyldiga. För Herrens Ande kom över honom utan mått – vishetens, förståndets, rådets, styrkans, kunskapens och gudsfruktans Ande – för att vi ska dricka av hans fullhet och ta emot nåd från den nåd som givets honom (Joh 1:16).
 
Dessa, då, som berömmer sig av sin Kristna tro under det att de samtidigt är helt utan Andens helgelse, bedrar sig själva. För Skriften lär oss att Kristus inte endast har blivit vår rättfärdighet, utan också vår helgelse. Som följd, så kan vi inte ta emot hans rättfärdighet utan att på samma gång ta emot helgelse. Herren lovar, genom det förbund som han ingått med oss i Kristus, att han både ska ta bort våra synder och skriva sin Lag i våra hjärtan. (Jer 31:31–34; Heb 8:6–12 och 10:11-18).
 
Att lyda Lagen är därför inte ett verk som vi kan åstadkomma i egen kraft. Kraften att åstadkomma detta verk kommer genom Anden som renar våra hjärtan från dess fördärv, gör dem mjuka så att de blir hörsamma för rättfärdighet.
 
Utan tro, är Lagen inte till någon nytta alls för Kristna. Förr så gjorde den yttre undervisningen om Lagen inget annat än att anklaga oss för vår svaghet och våra överträdelser. Men eftersom Herren har skrivit in en kärlek till hans rättfärdighet i våra hjärtan, så är Lagen ett ledljus som håller oss från att lämna den rätta vägen. Den är den vishet som tränar oss, handleder oss och uppmuntrar oss att vara rättrådiga. Den är vår regel, och den kommer inte att tillåta att bli raserad genom orättfärdig tygellöshet.
 
7. Omvändelse och pånyttfödelse
 
Det är nu lätt för oss att förstå varför omvändelse alltid kommer tillsammans med tro, och varför Herren gör gällande att ingen kan komma in i himmelriket utan att vara född på nytt (Joh 3:3).
 
Omvändelse är den vändpunkt genom vilken, när vi lämnar den här värdens förvridenhet bakom, vi kommer tillbaka på Herrens stig. Och om Kristus renar oss från syndens fläckar och klär oss att ta del av hans rättfärdighet, är det inte för att vi ska vanhelga en så stor nåd med nya försyndelser – för Kristus är ju inte syndens tjänare. Istället är det för att vi ska kunna viga hela vårt framtida liv åt Herrens ära, han som adopterat oss som sina barn.
 
För att denna omvändelse ska komma till stånd, krävs det att vi blivit födda på nytt och det består av två aspekter: att vårt kött (det vill säga, vårt inre fördärv) dödas och att vi görs andligt levande, genom att den mänskliga naturen återupprättas.
 
Genom hela våra liv ska vi därför betänkta det faktum att vi är döda för synden och oss själva, för att vi ska leva för Kristus och hans rättfärdighet. Och när vi inser att detta förlopp av pånyttfödelse aldrig är slutfört så länge som vi är fångar i denna dödliga kropp, så ska vi vara noga i att fortsätta omvända oss tills vi dör.
 
8. Hur rättfärdighet genom goda gärningar och rättfärdighet genom tro hör samman
 
Det råder inte något tvivel om att goda gärningar som kommer ur ett renat samvete behagar Gud. När han känner igen sin egen rättfärdighet i oss, så kan han ingenting annat än att godta och hålla den högt.
 
Vi måste emellertid vara mycket försiktiga så att vi inte rycks med av förtröstan på goda gärningar så långt att vi glömmer att vi är rättfärdiggjorda endast genom tro på Kristus. För inför Gud, så finns det inte någon rättfärdighet genom gärningar förutom den som överensstämmer med hans egen rättfärdighet. Den människa som vill bli rättfärdiggjord genom gärningar måste därför göra mer än några få goda gärningar. Hon måste föra med sig fullständig lydnad av Lagen. Och de som har överträffat alla andra och har kommit längst i Herrens Lag är ändå väldigt långt från denna fullkomliga lydnad.
 
Därtill, även om vi antar att Guds rättfärdighet skulle vara tillfredsställd med endast en god gärning, så skulle Herren inte finna en enda god gärning i sina heliga som är utförd på ett sådant sätt att han skulle prisa den som rättfärdig. För även om detta kan tyckas förvånande, så är det obestridligt sant att det inte finns någon enda god gärning som har sitt ursprung i oss som är helt fulländat och som inte är nedsmutsad med en eller annan fläck.
 
Det här förklarar varför vi som är syndare och nedsmutsade med många av syndens fläckar måste bli rättfärdiggjorda av något utanför oss själva. Vi behöver därför Kristus, hela tiden, så att hans fulländning kan täcka över vår bristfällighet, hans renhet kan täcka över våra fläckar, hans lydnad kan torka bort vår olydnad, och slutligen, att hans rättfärdighet fritt kan läggas på vår räkning – och att allt detta utan någon hänsyn taget till våra gärningar, vars värde inte kan godtas inför Guds dom.
 
Men när våra fläckar – som annars smutsar ned våra gärningar inför Gud – täcks över på detta sätt, så ser Herren inte något i dessa handlingar än fullständig renhet och helighet. Det är därför som han hedrar dessa handlingar med stora titlar och lovord. Han kallar dem rättfärdiga och behandlar dem som sådana. Han lovar dem en väldig belöning.
 
I korthet måste vi avsluta med att det stora värdet av förening med Kristus inte bara kan ses i det faktum att vi fritt tagit emot rättfärdiggörelse genom den, utan också genom det faktum att våra gärningar anses som rättfärdiga och gengäldas med en evig lön.
 
9. Trosbekännelsen
 
Vi har just förklarat vad vi får i Kristus genom tro. Låt oss nu höra vad vår tro måste upptäcka och beakta i Kristus så att den att bli styrkt. Detta är framlagt i Trosbekännelsen (som den benämns) där vi kan se hur Kristus genom Fadern har gjorts till vishet, återlösning, liv, rättfärdighet och helgelse för oss.
 
Vem eller vilka som har skrivit denna sammanfattning av tron är av liten vikt, för den innehåller inte människors undervisning, utan härleds från mycket tillförlitliga vittnesbörd från Skriften.
 
Men för att den tro på Fadern, Sonen och den Helige Ande som vi bekänner inte ska störa någon, låt oss först tala lite om den.
 
När vi nämner vid namn Fadern, Sonen och den Helige Ande, så tänker vi inte på tre Gudar, utan snarare den verklighet som Skriften och erfarenheten av hängivenhet till Gud visar oss, av Gud som ett väsen, Fadern, Sonen och den Helige Ande. Detta sker på ett sådant sätt att vi inte ens kan tänka på Fadern utan att på samma gång ha i våra sinnen Sonen i vilken hans levande avbild lyser, och på Anden i vilken hans makt och styrka framträder.
 
Låt oss då stanna upp och samla hela vårt hjärtas tankearbete på endast en Gud; låt oss emellertid alltid begrunda Fadern med Sonen och hans Ande.
 

JAG TROR PÅ GUD, DEN ALLSMÄKTIGE FADERN,
HIMLENS OCH JORDENS SKAPARE.

 
Dessa ord lär oss inte bara att tro att Gud finns, utan snarare att han är vår Gud, och gör det visst att vi är bland dem åt vilka han lovar att han är deras Gud och som han tar emot som sitt folk.
 
All makt tillskrivs honom: han styr allt genom sin försyn, regerar över allt genom sin vilja, och leder allt genom sin styrka och sin hands makt.
 
När Gud benämns ”himlens och jordens skapare”, så betyder det att han oavbrutet bär upp, uppehåller och ger liv åt allt som han en gång skapat.
  

OCH PÅ JESUS KRISTUS,
HANS ENDE SON, VÅR HERRE.

 
Det vi förklarade tidigare, att Kristus är vår tros sanna föremål, framstår tydligt i dessa ord som lägger fram honom i varje avseende av vår frälsning.
 
Vi kallar honom Jesus, och använder den titel med vilken den himmelska uppenbarelsen hedrade honom, för han sändes för att frälsa sitt folk från deras synder. Av den anledningen förkunnar Skriften att det ”finns inget annat namn som människor fått genom vilket vi blir frälsta." (Apg 4:12)
 
Titeln Kristus betecknar att han fullt ut tagit emot smörjelsen med den Helige Andes alla nådebevis (som i Skriften symboliseras med oljan). Utan dessa nådebevis skulle vi falla av som torra och ofruktbara grenar. Denna smörjelse har upprättat honom som:
 
För det första, som Kung. Fadern har insatt honom som Kung så att han kan lägga all makt i himlen och på jorden under sig, i syfte att vi själva ska kunna bli kungar i honom, och ha makt över djävulen, synd, död och helvetet.
 
För det andra, som Präst. Detta så att han kan ge oss frid och försona oss med Fadern genom sitt offer, i syfte att vi själva ska kunna bli präster i honom, offrande våra böner till Fadern, vår tacksägelse, oss själva och allt det vi har, med insikten att han är vår förebedjare och medlare.
 
Dessutom kallas han Guds Son, men inte på det sätt som de troende är, de som är söner genom adoption och endast genom nåd. Han är den sanne och äkta Sonen, och följaktligen den ende, unike, till skillnad från alla andra.
Han är vår Herre, inte bara på grund av sin gudom som, från all evighet, är ett med Faderns gudom, utan också genom det skapade köttet i vilket han blivit uppenbarad för oss.
 
För som S:t Paulus säger, ”Det finns bara en Gud, Fadern från vilken allting är och till vilken vi själva är, och en Herre, Jesus Kristus genom vilken allting är och genom vilken vi själva är.” (1 Kor 8:6).
 

SOM BLEV AVLAD GENOM DEN HELIGE ANDE,
FÖDDES AV JUNGFRUN MARIA

 
Här påminns vi om hur Guds Son blev Jesus för oss – det vill säga, Frälsare – och Kristus – det vill säga, Den Smorde, som Kung för att hålla sin hand över oss och som Präst för att försona oss med Fadern.
 
Han antog vårt kött för att, efter att ha blivit Människoson, göra oss ett, med honom, bli Guds söner. Han klädde sig själv i vår fattigdom för att överföra sin rikedom till oss. Han tog på sig vår svaghet för att styrka oss med sin kraft. Han antog vår dödlighet för att ge oss odödlighet. Han steg ned till jorden för att ta upp oss till himlen.
 
Han föddes av jungfrun Maria för att kännas igen som Abrahams och Davids äkta son, den som utlovats av både Lagen och profeterna. Han var fullt människa, som oss i allt, med synd som det enda undantaget. Han var frestad enligt alla våra svagheter, och lärde sig därigenom att ha medlidande med dem. Inte desto mindre, blev han själv avlad i jungfrun Marias moderliv, genom den Helige Andes övernaturliga och outsägbara kraft, för att födas utan att fläckas av köttets fördärv, istället helgad genom oinskränkt renhet.
 

HAN LED UNDER PONTIUS PILATUS,
KORSFÄSTES, DOG OCH BEGRAVDES.
HAN STEG NER TILL HELVETET.

 
Dessa ord lär oss hur han åstadkom vår återlösning, för vilken han hade blivit född som dödlig människa. För genom sin lydnad tillintetgjorde han människans olydnad som uppväckt Guds vrede, och fogade sig själv i lydnad till sin Far ända tills sin död. I sin död gav han sig själv som ett offer till Fadern, så att Faderns rättfärdighet en gång för alla kan bli tillfredsställd, så att alla troende kan bli evigt helgade, och evig gottgörelse åstadkommen. Han har utgjutit sitt blod som priset för vår återlösning, så att Guds vrede, som brinner mot oss, ska utsläckas, och att vi ska bli renade från våra synder.
 
I denna återlösning så finns det inte något som är utan mystik.
 
Han led under Pontius Pilatus, vars domsavkunnande dömde honom som brottsling och lagbrytare, för att vi, genom denna dom, ska kunna frias och frikännas inför den stora Domarens domstol.
 
Han korsfästes för att utstå korset – vilket var förbannat i Guds Lag – den förbannelse våra synder förtjänar.
 
Han dog, för att genom sin död segra över den död som hotade oss, och sluka den – den död som annars skulle ha svalt och förtärt oss alla.
 
Han begravdes så att vi, förenade med honom genom den aktiva kraften i hans död, kan begrava vår synd och befrias från djävulens och dödens makt.
 
När det gäller uttrycket han steg ner till helvetet, så betyder det att han pinades av Gud, att han uthärdade och kände Guds doms stränga och fasansfulla vrede, och satte sig själv mellan Guds vrede och oss, och tillfredsställde Guds rättfärdighet i vårt ställe. Därför led och bar han det straff som vår orättfärdighet förtjänat, medan det inte fanns minsta spår av synd i honom. Inte att Fadern någonsin var vred på honom: för hur skulle han någonsin vara vred mot sin egen älskade Son i vilken han fann all sin glädje? Och förutom detta, hur skulle Sonen kunnat tillfredsställa Guds vrede genom sin förbön om han hade retat honom till vrede? Men han bar Guds vredes tyngd i den meningen att genom att pinas och duka under för Guds hand, upplevde alla uttryck av Guds raseri och vedergällning, så långt att han rördes till att skrika ut sina kval ”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?” (Matt 27:46).
 

HAN UPPSTOD PÅ TREDJE DAGEN FRÅN DE DÖDA,
HAN STEG UPP TILL HIMLEN
OCH SITTER PÅ GUDS, DEN ALLSMÄKTIGE FADERNS, HÖGRA SIDA
OCH SKALL KOMMA DÄRIFRÅN FÖR ATT DÖMA
LEVANDE OCH DÖDA.

 
Genom hans uppståndelse har vi den orubbliga vissheten om att få seger över dödens herravälde. Sanningen är att han inte kunde hållas fången av dödens bojor. Genom att utöva all sin makt kom han lös från dem, och bröt så dess vapen i bitar på ett sådant sätt så att de inte längre kan ge oss något dödligt slag.
 
Hans uppståndelse är det säkra faktum som inte bara är grunden får vår egen kommande uppståndelse, utan också för den nuvarande uppståndelse som gör det möjligt för oss att leva ett nytt slags liv.
 
Genom sitt uppstigande till himlen öppnande han porten till himmelriket för oss, den port som var stängd för alla i Adam. Han gick faktiskt in i himlen med vår mänskliga natur, som om det vore i vårt namn, så att vi i honom redan äger himlen genom hoppet och sitter med honom i de himmelska boningarna. Och det är för vårt bästa som han gått in i Guds helgedom – en helgedom som inte skapats av människohand. I enlighet med sitt ämbete som evig präst har han trätt in för att bli vår oupphörliga förespråkare och medlare.
 
Han sitter på Faderns högra sida. Detta innebär, för det första, att han är upprättad till, och förklarad att vara, Kung, Härskare och Herre över allting för att leda och upprätthålla oss genom sin makt, så att hans rådande och härlighet kan vara vår styrka, makt och härlighet mot helvetets makt.
 
För det andra innebär det han tog emot allt av den Helige Andes nådebevis för att fördela dem till de som är trofasta mot honom, och för att berika dem med dessa. På grund av detta är det så, att även om hans kropp har tagits upp till himlen och inte längre är så att vi kan se den, så slutar han ändå inte att stötta sina trofasta med hans hjälp och makt, och visar dem den tydliga kraften i hans närvaro, enligt hans löfte, ”Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matt 28:20).
 
Det följer därför, slutligen, att han ska stiga ned därifrån på den sista dagen. Han kommer att göra detta synligt, på samma sätt som han sågs när han steg upp till himlen. Han ska sedan visa sig för alla i sitt ofattbart majestätiska välde för att döma levande och döda (det vill säga de som den dagen är levande, och de som då redan är döda). Han ska vedergälla var och en efter deras gärningar, precis som var och en genom sina gärningar, kommer att ha visat sig trofast eller trolös. Det är en utomordentlig tröst för oss att veta att domen är given åt just honom vars ankomst inte innebär någonting annat än vår frälsning.
 

JAG TROR PÅ DEN HELIGE ANDE.

 
Det faktum att vi får lära oss att tro på den Helige Ande innebär att vi bjuds att från honom förvänta alla de välsignelser som i Skriften utlovas i honom.
 
Genom sin Andes makt, frambringar Jesus Kristus allt som är gott, vad än det må vara. Genom denna makt skapar, upprätthåller, vidmakthåller och ger han liv åt allt. Genom samma makt rättfärdigar, helgar, renar, kallar han och drar oss till sig själv, så att vi kan få frälsning.
 
När den Helige Ande så bor i oss, är det han som upplyser oss med sitt ljus för att vi ska lära oss och förstå den oändliga rikedom som vi, genom gudomlig frikostighet, äger i Kristus. Det är Anden som sätter våra hjärtan i brand med en eld av brinnande kärlek till Gud och vår nästa. Varje dag, och tilltagande, är det han som dödar och tillintetgör våra onda begärs laster, så att om några goda gärningar alls finns i oss, så är de frukten och följden av hans nåd. Utan honom, skulle det inte finnas annat än mörker i våra sinnen och fördärv i våra hjärtan.
 

JAG TROR PÅ DEN HELIGA OCH UNIVERSELLA FÖRSAMLINGEN,
OCH PÅ DE HELIGAS GEMENSKAP

 
Vi har redan sett vilken källa församlingen springer upp ur. Tron på församlingen ställs här fram så att vi kan vara försäkras om att de heliga är förenade, genom trons band, i en församling, i en gemenskap, i ett Guds folk för vilket Jesus, vår Herre, är ledare, furste och huvudman, som av en kropp. För det är i Kristus som de troende är utvalda före världen skapelse för att föras samman i Guds rike.
 
Denna gemenskap är katolsk, det vill säga universell, därför att den inte är två eller tre församlingar. Alla Guds utvalda är förenade och sammanförda i Kristus på ett sådant sätt att de är beroende av ett enda huvud, och växer som en enda kropp, och är bundna till varandra ordnat liknande det som håller samman lemmar i samma kropp. De har sannerligen blivit ett, därför att genom att ha en och samma tro, hopp och kärlek, så hämtar de sina liv från samma Guds Ande och är kallade att ta emot samma arv – evigt liv.
 
Denna gemenskap är också helig, därför att alla de som är utvalda genom Guds eviga försyn välkomnas som medlemmar i församlingen, är helgade genom Herren och andligt pånyttfödda.
 
Orden de heligas gemenskap förklarar ännu klarare vad församlingen är: en gemenskap av troende som är sådan att när en av dem tar emot någon gåva från Gud, så har alla del i den, även om Guds givande av gåvan kan vara mer specifikt riktad direkt till en person än till de andra. Detta är precis som lemmar i samma kropp som, i deras enhet, alla har del i allt som de äger, medan var och en har specifika gåvor och deras funktioner fortfarande varierar. Så, jag upprepar, alla utvalda är samlade tillsammans och sammanförda in i en enda kropp.
 
Vi tror att både församlingen och hennes gemenskap är helig, på så sätt att, när vi är förvissade om vår fasta tro på Kristus, är vi också förvissade om att vi är medlemmar i den församlingen.
 

JAG TROR PÅ SYNDERNAS FÖRLÅTELSE

 
Syndernas förlåtelse är den grund på vilken vår frälsning är bygger och står. Denna förlåtelse är dörren till att komma inför Gud, och det verktyg som bär upp oss och bibehåller oss i hans rike.
 
All rättfärdighet i den troende finns i syndernas förlåtelse. För denna rättfärdighet nås inte genom någon förtjänst, utan endast genom Herrens barmhärtighet.
 
Troende är så nedtyngda, bedrövade och rådvilla då de insett sina synder, att de blir nedslagna av tanken på Guds dom. De är illa till mods med sig själva och suckar och arbetar som under tunga bördor, och på grund av det hat de hyser gentemot synden och denna oroliga ande, dödar de sitt kött och allt som kommer endast från dem själva.
 
Kristus har själv köpt syndernas förlåtelse och betalat för den med priset av sitt eget blod, så att vi kan få den utan att betala någonting. Det är endast i detta blod som vi måste söka rening från våra synder och gottgörelse för dem.
 
Därför får vi lära oss att vi, som är kallade och införda i församlingskroppen, fått både syndernas förlåtelse och nåd genom Guds generositet och förtjänsten av Jesu Kristi medling. Syndernas förlåtelse ges oss inte någon annanstans eller med några andra hjälpmedel, för utanför församlingen och denna gemenskap av troende finns ingen frälsning. 
 

JAG TROR PÅ KÖTTETS UPPSTÅNDELSE
OCH DET EVIGA LIVET. AMEN.

 
Här får vi för det första lära oss att se fram emot den kommande uppståndelsen. Genom samma kraft som Herren använde för att uppväcka sin Son från de döda, så kommer han också att kalla allt kött som smakat döden innan domens dag, från stoft och fördärv till nytt liv. De som är vid liv vid den tiden ska gå in i nytt liv, och det ska hända genom en plötslig förvandling snarare än det vanliga sättet att dö.
 
Orden det eviga livet är tillagda för att skilja mellan de godas och de orättfärdigas ställning. Uppståndelsen kommer att vara gemensam för goda och onda, men kommer att leda till olika förhållanden.
 
Vår uppståndelse kommer att vara sådan, att uppväckta från förgängelse till oförgänglighet, och från dödlighet till odödlighet, och förhärligade både i kropp och själ. Sedan ska Herren ta emot oss till evig salighet, skilda från all möjlighet till förändring och förgängelse.
 
Vi kommer att ha sant och fullkomligt liv, ljus och rättfärdighet, då vi ser att vi blir oskiljaktigt förenade med Herren, såsom en källa som inte kan torka ut, inom sig själv innehåller all fullhet.
 
Denna salighet kommer vara Guds rike, det rike som är fyllt med allt ljus, glädje, makt och lycka. Dessa verkligheter är för stunden långt bortom människans kunskap. Vi ser dem endast som i en spegel och på ett förvanskat sätt tills dagen kommer då Herren ska bevilja oss att se sin härlighet ansikte mot ansikte.
 
De dömda och orättfärdiga däremot, som inte har sökt och hedrat Gud genom sann och levande tro, kommer inte ha någon del i Gud eller hans rike. De ska tillsammans med demonerna kastas in i odödlig död och oförgänglig förgängelse. Uteslutna från all glädje, från all makt och från alla andra av det himmelska rikets välsignelser, dömde till oavbrutet mörker och evigt lidande, så ska de gnagas av mask som aldrig dör och brännas med en eld som aldrig kommer att släckas.
 
10. Vad hopp är
 
Tro är som vi har sett, en orubblig övertygelse om sanningen hos Gud som varken kan ljuga eller bedra, och som varken kan vara tom eller falsk. De som kommer till detta tillstånd av visshet väntar med samma förtroende på Gud att uppfylla sina löften. För dem kan dessa löften inte vara något annat än sanningsenliga.
 
Alltså är hoppet ingenting mindre än den fasta övertygelsen om det som tron tror är sanningsenligt utlovat av Gud.
 
Tron tror att Gud är sanningsenlig: hoppet väntar på att han ska visa sin sanningsenlighet vid den lämpliga tiden.
 
Tron tror att Gud är vår Fader: hoppet räknar med att han alltid ska handla därefter mot oss.
 
Tron tror att vi redan har fått evigt liv: hoppet väntar på den dagen då det ska bli uppenbarat.
 
Tron är den grund på vilken hoppet är byggt: hoppet ger näring till tron och håller den vid liv.
 
Och precis som ingen kan förvänta eller hoppas på något från Gud utan att först tro på hans löften, på samma sätt måste vår tros svaghet (som, kraftlös, inte får falna) stöttas och bevaras genom uthålligt hopp och förväntan.

Copyright Stuart Olyott
Originally published in English under the title Truth for All Time
By Banner of Truth Trust, Edinburgh EH12 6EL, U K
All rights reserved.
Used by permission through the arrangement of The Banner of Truth Trust

Läs hela inlägget »

Av David Withworth


Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning. (Joh 17:17)

Helgelsens fortlöpande är beroende av en fullständig övergivenhet till bön och Ordet. Att vara engagerade regelbundet i dessa två är förutsättningen för framstegen. Intim gemenskap med Gud i dessa förordnade medel är oumbärliga för att lära känna Gud och leva ett sunt kristet liv. Saknas dessa medel kan det försvaga Guds verk i oss i för att återspegla Guds helighet.

Guds helighet är ett mångskiftande ämne och för oss är det omöjligt att få en helhetsbild eftersom vårt förstånd begränsas i tid och rum och för att förstå det eviga och oändliga. Guds Ord har vi till förfogande där han uppenbarar sig för oss så att vi kan få en inblick i Hans väsen.

Ni skall vara heliga, ty jag är helig (1 Pet 1:16). Versen innehåller ett påbud. Guds helighet är versens språngbräda. ’Gud är helig till sitt väsen. För att vara helig anpassar han sig inte efter ett mönster. Han är själv detta mönster. Han är absolut helig, oändlig och ofattbar ren, och kan inte vara annat än han är’ (A.W.Tozer). ’Guds helighet är kronan på alla Hans egenskaper, livet i alla Hans förordningar och lyser upp alla Hans handlingar’ (Stephen Charnock).

Guds helighet är transcendent eller utomvärldslig egenskap, som löper genom alla Guds egenskaper och sprider glans över dem. Det är egenskapers egenskap. ’Gud är härlig i helighet’ (2 Mose 15:11). ’Helig, Helig, Helig är Herren Gud allsmäktig ( Jes 6:3). Guds helighet är Hans strålande, bländande och glänsande skönhet. Gud uppenbarade i visioner sin härlighet till Abraham (Apg 7:2), Mose (2 Mos 3:2). Hesekiels profetior och Uppenbarelseboken börjar med visioner om Guds härlighet. Kristus visade sin härlighet till tre lärjungar på berget (Matt 17:1,2) och för Paulus på vägen till Damaskus (Apg 9:3).

Pryd dig med storhet (glans-New King James) och härlighet, kläd dig i ära och majestät. (Job 40:5). Gud utmana Job, självfallet finns det inte någon som kan möta en sådan utmaning. Gud vill visa Job sin transcendens och ge honom en inblick i sitt väsen. Dessa fyra adjektiven är synonymer. Det finns inte någonting som är förnämare, högre eller bättre för oss än att söka och förnimma Guds storslagenhet. Att inte förnimma Guds härlighet betyder att vi inte utvecklas fullt ut som de människor Gud ämnat oss att bli. Davids bön: Ditt majestäts härlighet och ära vill jag begrunda (Ps 145:5) borde vi göra till vår bön.

Guds helighet i skapelsen
Ps 19, 104 och 148 visar oss vägen fram för att betrakta Guds härlighet. Dessa psalmer är Guds allmänna uppenbarelser till människan. Det är Guds värld vi lever i och Han visar oss nyanser i sin härlighet i hela kosmos.

Ps 19. Luther kommenterar: Psalmen är en stor andlig sång och en psalm om Guds härlighet. Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet förkunnar hans händers verk (Ps 19:2). När vi blickar upp mot himlen en stjärnklar natt ser vi ordning och reda, månen och stjärnorna som går i sin kretsgång. En klar augustinatt kunde jag följa stjärnfallet över himlavalvet som ett gigantiskt gudomligt fyrverkeri. Ordning och reda är himlens första regel.

Guds verk genom hans godhet, vishet, allmakt och försyn uppenbarar Hans majestät. Guds skönhet betraktas också i solens uppgång och nedgång, solen har sin härlighet så som månen och stjärnorna har sina (1Kor 15:41) men gentemot Guds härlighet är dessa bleka och fattiga. I verser 5-7 vänds vår blick mot jorden. Solens ljus och värme på jorden står i fokus. På vägen till Landvetter flygplats på en solklar dag passerade vi över Göteborgs skärgård. I ett blått hav satt dessa små glittrande öar.

Ps 104 börjar med lovprisning till Gud i Hans majestät och härlighet där författaren då utvecklar denna i jordens bildning, djurriket, havet och människans försörjning. I början förklarade Gud att allt som han hade gjort var mycket gott (1 Mos 1:30). Trots syndens förstöring syns symmetri och harmoni om vi stannar bara upp och använder våra ögon. Under tiden jag skriver snöar det kraftigt. Det finns ett nytt täcke på marken som talar om Guds helighet samtidigt som det talar om harmoni, symmetri, mångfald och enhet. Alla snöflingor har sina egna mönster men dessa flingor faller och formar en helhet. Så skapade Gud allt med vishet (vers 24).

Ps148 är hela skapelsens lovprisning till Gud, allt från himlars himmel (vers 4) till havets djup (vers 7). Allting skapades av Gud för att förhärliga sig och för att visa sin härlighet (vers 13). Naturen och naturens krafter prisar indirekt Gud. De visar Hans outrannsakliga skapande förmåga och Hans eviga herravälde.

Människorna skapades rättsinniga. Men sedan har de tänkt ut många onda planer (Pred 7:30). Judas berättar om änglarna som föll var skapade heliga eftersom de inte bevarade sin höga ställning utan övergav sin rätta hemvist (Judas brev v 6).

Guds helighet är måttet för hela Hans handling.
 
Guds helighet i lagen
Guds helighet manifesteras i lagen därför förbjuder Han synd i alla sina nyanser-i sin mest förfinade form, så väl som i sin mest grövsta form, i förståndets avsikt så väl som kroppens förorening och förnedring, det fördolda begäret så väl som den flagrantaste handlingen. (A.W.Pink). Därför läser vi: Alltså är lagen helig och budordet heligt, rätt och gott (Rom 7:12), Herrens befallningar är rätta, de ger glädje åt hjärtat. Herrens bud är klart, det upplyser ögonen (Ps 19:9).

Guds helighet på korset
Guds helighet uppvisas på korset. Han visar oss sin oändliga helighet och avsky för synd i försoningen. Om Gud tillräknade synd till sin Son, hällde ut sin vrede över och straffade Honom som vår ställföreträdare (Jes 53:4-6) då visas hur avskyvärd synden är till Gud. Har gudomlig helighet framgått vackrare än när Jesus ansiktsuttryck förvrängdes mitt upp i sitt klagorop på korset. Detta erkände Han själv i Ps 22 Hans smärta framtvingade Honom att brista ut: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? (v 2) och Han tillägger: Dock är du den Helige (v 4). Det är denna fullkomlighet som Kristus vördade.

Synd är av sådan skymf mot Guds helighet att den måste straffas, det finns ingen annan utväg. Gud förlåter oss som syndare men kan aldrig förlåta våra synder. Vi är förlåtna pga. Kristi straff lidande (Heb 9:22) Han bar våra straff. Förlåtelse tillfredsställer Guds rättfärdighet, rengöring i Kristi blod tillfredsställer Hans helighet: Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från allt orättfärdighet (1 Joh 1:9).

Med utgångspunkt i Guds helighets uppvisning på korset kan vi dra slutsatsen att evangeliet är evangeliet om Kristi härlighet (2 Kor 4:4), och att det är evangelium om den välsignade Gudens härlighet (1 Tim 1:11). Alltså evangeliets härlighet ligger i det att det är Kristi härlighets evangelium.

Guds härlighet, helighet, majestät och skönhet borde leda oss till den yttersta vördnad i vår närmande till Gud: Upphöj Herren, vår Gud, och tillbed vid hans fotapall! Helig är han, (Ps 99:5). Tillbedjan vid hans fotapall är den lägsta kroppshållning som visar ödmjukhet och vördnad. Vi tillber honom i ande och i sanning (Joh 4:24). Ju mer Guds obeskrivliga helighet överväldigar oss desto mer acceptabla är våra närmanden till Honom.
 
Eftersom Gud är helig borde vi ha en längtan att vara förvandlade till Hans avbild. Hans påbud är: Ni skall vara heliga, ty jag är helig (1Pet 1: 16). Gud är helighetens enda källa och fontän. Låt oss då söka efter Hans helighet för att vi skall vara heliga.

’Herre jag vill ha mer nåd för att förhärliga dig. Bli mer fokuserade på dig. Jag vill ha en större kvantitet helighet och äkthet. Mer mildhet, tålamod, ödmjukhet och underkastelse vill jag ha. Jag längtar efter att intimt lära känna Jesus, förnimma mer av Hans härlighet och att uppleva mer av Hans dyrbarhet och fullhet. Helige Andens helgande, sigill, vittnesbörd och Hans bekräftelse vill jag uppleva’. Denna bön skrev Octavius Winslow på 1800-talet men den är lika viktig och aktuell idag.

Läs hela inlägget »
Etiketter: helgelse

Av David Withworth

Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning
(Joh 17:17)


Helgelsens lära är i stort sett bortglömd och försummad bland troende i dag. Den är en integrerande del av baptisternas historia och i synnerhet de reformerta baptisternas historia. Denna serie om helgelse är ett försök att få till stånd läran tillbaka på sin centrala plats i de troendes liv.

Den omnämnda versen är en del av Herrens översteprästerliga bön ( den rätta Herrens bön). Han ber först för sina lärjungar men bönen omfattar också oss. Ber då Herren för vår helgelse är det ofrånkomligt för oss att få en förståelse av vad den innebär och omfattar.

Helgelse och helighet hör ihop som medlet och ändamålet. Primära uppgiften är en skildring av vad som överhuvudtaget är meningen och syftet med denna bön.

Utgångspunkten
Det finns knappt en bättre vers som utgångspunkt än Rom 3:23: Alla har syndat och saknar härligheten från Gud. Den första satsen orsakar den andra. Alla har vi syndat eftersom alla vi är syndare, synden har genomsyrat förståndet, känslorna, viljan och kroppen. Det är en konsekvens av att vi saknar Guds härlighet. Guds härlighet är Hans helighet. I Moses lovsång efter Israels frälsning från egyptiernas hand skrev han om Guds härlighet: Vem är som du, härlig i helighet (2 Mos 15:11).

Synden behöver definieras innan vi kan gå vidare och utveckla Guds härlighet. Synd betyder att vi inte uppfyller Guds lag, de tio budorden. Detta är laglöshet och orättfärdighet och till följd uteblir uppriktighet och sanningsenlighet. Lagöverträdelse menas att vi följer vår egen vilja istället för Guds vilja och Guds ord innehåller mycket mer om detta.

Att sakna Guds härlighet är att sakna Hans Helighet. Den saknande Guds avbild i oss kan liknas vid ett snötäcke på marken som är förorenat med grus och salt. Den vita snön syns trots nedsmutsningen. Syndens effekt på oss förorenar och förvränger Kristi avbild i oss, ändå är avbilden igenkännlig till en liten del.

Syndens destruktiva kraft
Synden har och har haft förödande konsekvenser på oss människor. En andlig blindhet härjar i den ofrälsta människas förstånd som motverkar dem att komma till tals med Guds härlighet och hennes fördärvade tillstånd inför Honom. En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt (1 Kor 2:14). Den bakomliggande orsaken ligger i det att: Ty denna tidsålderns gud har förblindat de otroendes sinnen, så att de inte ser ljuset som strålar ut från evangeliet om Kristi härlighet-han som är Guds avbild ( 2 Kor 4:4). Paulus utvecklar detta med en detaljerad beskrivning om tillståndet i Ef 4:17-19. …deras tankar är tomma, deras förstånd förmörkat. De är främmande för livet i Gud därför att de är okunniga och i sina hjärtan hårda som sten. Utan att skämmas kastar de sig in i utsvävningar och bedriver allt slags orenhet och får aldrig nog.

Syndens makt över människor kan aldrig överskattas som de omnämnda verserna visar oss. Verserna innehåller en lysande framställning om syndens destruktiva och nedåtgående spiral som tär på människors resurser, tid, kraft, energi och ekonomi.

De ofrälstas tillstånd
Paulis tes Ef 4 är att människors tankar är tomma. Alltså förståndet är förmörkat, ett mentalt mörker hänger över förståndet så att hon har förlorat sin identitet och inte vet vem hon är eller var hon är på väg. De är främmande för livet i Gud. Detta är en naturlig följd och frukten av det mentala och moraliska mörker som råder över människan. Att vara främmande för Gud är att vara Guds fiende (Kol 1:21). Det livet som de ofrälsta är främmande för är det andliga livet där den inneboende helige Anden är källan. Därför är de okunniga och i sina hjärtan hårda som sten. Okunnighet är människans största problem, det består i att hon är okunnig om Guds helighet, om Guds vrede mot synd, om sitt eget fördärv, om Kristi frälsning verk och om hennes syfte i livet och mycket mer. En fullständig blindhet täcker hennes andliga ögon och hennes hjärta är hårt som sten. I ett sådant tillstånd är utfallet oundvikligt och vers 19 beskriver det för oss: Utan att skämmas kastar de sig in i utsvävningar och bedriver alla slags orenhet och får aldrig nog. För en mera utförlig beskrivning av tillståndet jämför Rom 1:21-32. Ett hårt hjärta kan aldrig uppleva skam och får aldrig nog av synd och begären tilltar. Ett hårt hjärta är i avsaknad av helighet.
 
Tillståndet är djupt rotat i hjärtat och som Kristus beskriver i ett annat uttryckssätt med samma innebörd: Men det som går ut ur munnen kommer från hjärtat, och det gör människan oren. Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser (Matt 15:18,19).
 
Syndens princip, som Paulus beskriver som köttet, är en bestämmande fakta i människors liv som är främmande för livet i Gud. Utgången blir som vi läser i vers 19 och Paulus utvecklar detta i Gal 5:19-21: Köttets gärningar är uppenbara: de är otukt, orenhet, lösaktighet, avgudadyrkan, svartkonst, fiendskap, kiv, avund, vredesutbrott, gräl, splittringar, villoläror, illvilja, fylleri, utsvävningar och annat sådant.
 
De troendes tillstånd
Men, och Gud vara tack för det lilla ordet men: Sådana var en del av er. Men ni har tvättats rena, ni har blivit helgade, ni har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn och i Vår Guds Ande. (1 Kor 6:11). Detta är de troendes ställning i Kristus. Om så är fallet då frågar Paulus: Vi som har dött bort från synden, hur skulle vi kunna fortsätta att leva i den? (Rom 6:2). Nu när vi är nya människor i Kristus skall vi inte längre leva som hedningarna (Ef 4:17) eftersom vi nu tillhör ljuset och inte längre mörkret.
 
De troendes problem är den återstående synd som besvära oss, synd är besegrad men det kvarstår fickor av motstånd som hejdar Jesu Kristi avbild att återupprättas. Så är cirkeln sluten och vi vänder oss åter till Herrens överprästerliga bön att vi helgas i ordet. Helgelse är Guds planmässiga sätt att upprätta den förlorade avbilden i oss och att återspegla Hans helighet. I planen ingår två moment, slutgiltig helgelse och fortlöpande helgelse som är två sidor av samma mynt. Dessa två infallsvinklar skall komma i fokus i de kommande bloggarna.

Läs hela inlägget »
Etiketter: helgelse

Andra kapitlet i Jean Calvins lilla troslära "Kortfattad översikt över den kristna tron" 1537. Vi publicerar den kapitel efter kapitel på svenska i samarbete med förlaget Banner of Truth.

I Guds Lag har vi fått en helt fullkomlig standard för rättfärdighet som med goda skäl kan kallas Herrens eviga vilja. För där finns allt han kräver av oss, fullständigt och tydligt uttryckt på två tavlor.
 
På den första Tavlan har han, med bara några få bud, visat oss vilket det tjänande av hans höghet är som behagar honom. På den andra Tavlan berättar han för oss vilka plikter av kärlek och välgörenhet vi är skyldiga vår nästa.
 
Låt oss då lyssna till Lagen, och så ska vi se vad vi borde dra för lärdomar av den, och likadant, vilken frukt vi kan få från den.
 
1. De tio budorden
 
DEN FÖRSTA TAVLAN
 
Det första budet
Jag är Herren din Gud som har befriat dig från Egyptens land och från slaverihuset. Du ska inte ha andra gudar inför mitt ansikte.
 
Den första delen av det här budet är som ett förord till hela Lagen. Detta för att Gud, när han bekräftar att han är Herren vår Gud, förklarar att han, och endast han, är den som har rätt att befalla, och vars bud vi är skyldiga att lyda. Därför säger han genom sin profet: ”Men om jag är en Far, var är då kärleken jag borde få [den som mig rätteligen tillhör]? Och om jag är Herre, var är då vördnaden och fruktan för mig [den som mig rätteligen tillhör] (Mal 1:6).
 
På ett liknande sätt påminner han oss om sina välsignelser, och gör det uppenbart hur otacksamma vi är om vi inte lyder hans röst. För det är med samma godhet genom vilken han förde det judiska folket ut ur slaveriet i Egypten som han också befriar sina tjänare från det Egypten som finns än idag - nämligen syndens makt.
 
Hans förbud mot att ha andra gudar innebär att vi inte ska tillskriva någon annan varelse det som hör till Gud. Han lägger dessutom till inför mitt ansikte, och förklarar på det sättet att han önskar att bli erkänd som Gud, inte bara genom en yttre bekännelse, utan i ren sanning från hjärtats djup.
 
Dessa ting som hör till Gud, och endast Gud, och som inte kan ges åt någon annan utan att därigenom stjäla det från honom är: att vi ska tillbe endast honom, att vi ska förlita oss på honom med hela vår kraft och vårt hela hopp, att vi ska erkänna att det är från honom allt gott och heligt kommer, och att vi ska prisa honom för all godhet och helighet.
 
Det andra budet
Du ska inte göra dig någon bild eller något som liknar något av det som är uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du ska inte böja dig ned inför dem eller tjäna dem.
 
På samma sätt som han i det förra budet förklarade sig vara den ende Guden, förklarar han nu vem han är och hur han ska tjänas och hedras.
 
Han förbjuder oss därför att vi skulle tänka på något som liknar honom. Han ger skäl för det i 5 Mos 4:15-19 och i Jes 40:18–26 – det vill säga att Anden inte på något sätt är som kroppen.
 
Han förbjuder oss vidare att i religiöst syfte tillbe någon bild.
 
Så låt oss av detta bud lära oss att tjänandet och tillbedjan av Gud sker på ett andligt sätt, för så som han är Ande, så följer det att han vill bli tjänad och tillbedd i ande och sanning (Joh 4:24).
 
Han lägger sedan till ett fruktansvärt hot med vilket han förklarar vilken allvarlig skymf det är mot honom när man överträder detta bud: För jag, Herren din Gud, är en allsmäktig och nitisk Gud. Jag låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen till tredje och fjärde led när man hatar mig, men visar nåd mot tusen generationer när man älskar mig och håller mina bud.
 
Det är som om han säger att han är den ende som vi ska ty oss till och att han inte kan tolerera någon annan kompletterande gud; och även att han ska hämnas sin storslagenhet och sin härlighet om någon för över dem till bilder eller något annat; och det att inte bara en gång, utan på fäder, barn, brorsöner, systersöner, det vill säga på alla – precis alla, som tar efter sina fäders ogudaktighet. På samma sätt säger han att ha ska visa sin nåd och godhet mot alla som älskar honom och håller hans Lag. Och han förklarar storheten i sin nåd genom att han utsträcker den till tusen generationer, medan endast tar ut sin hämnd på fyra generationer.
 
Det tredje budet
Du ska inte missbruka Herren din Guds namn, för Herren ska inte anse den oskyldig som missbrukar hans namn.
 
Här förbjuder han oss att missbruka hans heliga och helgade Namn i eder, för att bekräfta tomma ord eller lögner, eftersom att eder inte ska tjäna vårt eget behag eller tillfredställelse. De finns för att tjäna en befogad nödvändighet, när Gods härlighet måste uppehållas, eller när det är nödvändigt för att bekräfta något som leder till uppbyggelse.
 
Och han förbjuder helt att vi smutsar ner hans heliga och helgade namn på något sätt. Istället måste vi ta hans namn på våra läppar med vördnad och all värdighet, så som hans helighet kräver. Detta gäller vare sig vi avlägger en ed eller något annat yttrande som innehåller en referens till honom.
 
Och eftersom människor huvudsakligen använder detta Namn för att åberopa det, för vi förstå vilken sorts åberopande som här påbjuds.
 
Till sist tillkännager han straffet, så att de som vanhelgar hans Namns helighet genom att missbruka det, och genom andra hädelser, inte ska tro att de ska kunna komma undan från hans vedergällning.
 
Det fjärde budet
Tänk på vilodagen så att du helgar den. Sex dagar ska du arbeta och uträtta alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är Herren din Guds vila. Då ska du inte utföra något arbete, inte heller din son eller dotter, din tjänare eller tjänarinna eller din boskap, eller främlingen som bor hos dig inom dina portar. För på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat vilodagen och helgat den.
 

Vi ser att det finns tre skäl till att det här budet gavs.
 
För det första önskade Herren, genom vilan på den sjunde dagen, måla upp en bild för Israels folk, av den andliga vilan där de troende måste upphöra med sina egna gärningar och låta Herren göra sitt verk i dem.
 
För det andra önskade han att det skulle fastställas en specifik dag på vilken troende kunde samlas för att lyssna till hans Lag och ägna sig åt att tillbe honom.
 
För det tredje önskade han att en särskild dag för vila skulle ges åt tjänare och de som lever under andras makt, så att de kunde få en vila från deras arbete. Men detta är snarare en konsekvens än den huvudsakliga orsaken.
 
När det gäller det första skälet, så råder det inte något tvivel om att det nådde sin fullbordan i Kristus: för han är Sanningen vars närvaro får alla bilder att försvinna, och han är Verkligheten och när den kommer överges alla skuggor. Det är därför som S:t Paulus bekräftar att sabbaten var en skugga av en framtida verklighet (Kol 2:16-17). Han förklarar samma sanning på ett annat ställe när han, i Romarbrevet 6, lär oss att vi är begravda med Kristus, så att vi genom hans död kan dö bort från vårt kötts fördärv (Rom 6:6–7). Och det händer inte på en dag, alltigenom våra liv till dess vi, helt dött bort från oss själva, och blivit uppfyllda av Guds liv. Därför ska kristna inte ha något att göra med vidskepligt iakttagande av dagar.
 
De två sista skälen kan inte räknas till forntidens skuggor, utan hör till alla tidsåldrar. På grund av detta, och även om sabbaten är avskaffad, så händer det fortfarande bland oss att vi träffas på vissa dagar för att höra Guds Ord, bryta Nattvardens mystiska bröd  och be offentligt. För sådan är vår svaghet att det är omöjligt för sådana samlingar att ske varje dag i veckan. Det är också nödvändigt att tjänare och arbetare får möjlighet att vila från sitt arbete.
 
Alltså har den dag Judarna iakttog tagits bort (vilket var till hjälp för att rensa bort vidskepelse), och en annan dag har satts åt sidan för detta syfte (vilket var nödvändigt för att säkra och uppehålla ordning och frid i församlingen).
 
Sanningen gavs till Judarna genom bilder, men till oss är den uppenbarad utan någon skugga alls:
 
För det första, så att vi i hela vårt liv kan begrunda en obruten sabbatsvila från våra gärningar, så att Herren kan verka i oss genom sin Ande.
 
För det andra, så att vi kan upprätthålla den rättmätiga ordningen för församlingen i att lyssna till Guds Ord, ta emot sakramenten, och be offentligt.
 
För det tredje, så att vi inte på ett omänskligt sätt ska tynga ner dem som står under oss med arbete.
 
DEN ANDRA TAVLAN
 
Det femte budet
Hedra din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ska ge dig.
 
Genom det här budet får vi lära oss att utöva vördnad inför vår far och mor, och på samma sätt, inför de som är satta över oss, så som furstar och samhällsledare. Det innebär att vi ska visa dem respekt, lydnad och tacksamhet och göra dem varje möjlig tjänst. För det är Herrens vilja att vi ska handla på det sätta mot dem som har givit oss liv. Och det är av liten vikt om de är värda eller inte värda denna vördnad, för vare sig de är det eller inte, så har de givits oss som far och mor av Herren, som vill att vi ska hedra dem.
 
I förbigående måste en annan sak uppmärksammas: vi blir inte uppmanade att lyda dem utan hänsyn till Gud. Vi ska alltså inte överträda Herrens Lag bara för att behaga dem, för om de befaller oss att göra något som är mot Gud, så ska vi inte se dem som far och mor, utan som främlingar som vill dra oss bort från lydnad till vår sanne Far.
 
Detta femte bud är det första bud som bär med sig ett löfte, som S:t Paulus säger i Ef 6:2. Genom att utlova en välsignelse i det här livet till barn som har tjänat och hedrat sina fäder och mödrar genom passande iakttagande av detta bud, så förklarar Herren också att en förbannelse helt säkert väntar dem som gör uppror mot dem och är olydiga mot dem.
 
Det sjätte budet
Du ska inte mörda.
 
Här förbjuds vi allt våld och alla angrepp, och i stort varje försyndelse som kan skada vår nästas kropp.
 
För vi ska komma ihåg att människan är skapad till Guds avbild, så vi måste betrakta vår nästa som helig och helgad, på ett sådant sätt att det är omöjligt att misshandla honom utan att också misshandla den avbild av Gud som är i honom.
 
Det sjunde budet
Du ska inte vara lösaktig.
 
Här förbjuder oss Herren allt som är sexuellt opassande eller oanständigt. För det är genom äktenskapets lag som Herren har förenat man och kvinna, och så som denna förening är beseglad med hans auktoritet är den också helgad genom hans välsignelse. Det följer att varje form av förening utom äktenskapet är förbannad inför honom.
 
De som inte har gåvan att vara rena (en särskild gåva som inte står i allas makt) måste sörja för sitt kötts ostyrbara lusta genom äktenskapet som ett ärbart botemedel. För äktenskapet hålls i ära är bland alla, men sexuellt omoraliska och äktenskapsbrytare ska Gud döma (Heb 13:4).
 
Det åttonde budet
Du ska inte stjäla.
 
Här förbjuds vi allmänt från att ta besittning över andras tillhörigheter. För Herren önskar att hans folk inte alls ska ha någonting att göra med någon som helst form av röveri som övermannar och förtrycker de svaga, och inte heller med någon sorts bedrägeri där man utnyttjar oskuldsfullheten hos lättlurade människor.
 
Om vi vill hålla våra händer rena, och oskyldiga till stöld, så måste vi undvika alla former av slugheter och knep lika mycket som från våldsamma rån.
 
Det nionde budet
Du ska inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa.
 
Här fördömer Herren all form av förtal och förolämpningar som får vår broders goda rykte att vanäras, och alla lögner som skulle kunna skada honom på något sätt.
 
Eftersom ett gott namn är mer värt än vilken skatt som helst varsomhelst, så skadas vi inte mindre genom att bli bestulna vårt goda rykte än att bli bestulna på våra ägodelar. Och ofta är det lika lätt för bort en broders ägodelar genom att ge falskt vittnesbörd, som det är att lägga beslag på dem med sina händer.
 
Följaktligen är det så att precis som det förra budet binder händerna, så binder detta tungan.
 
Det tionde budet
Du ska inte ha begär till din nästas hus. Du ska inte ha begär till din nästas hustru, inte heller till hans tjänare eller tjänarinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.
 
Genom dessa ord lägger Herren fram, så att säga, en stram tygel runt alla våra starka begär som går bortom de gränser som sätts av kärlek till andra. Alla de andra buden förbjuder att göra handlingar mot kärlekens regel, men detta förbjuder oss att ens föreställa oss dem i hjärtat.
 
Detta bud fördömer alltså hat, avundsjuka och illvilja, precis som mord fördömdes tidigare.
 
Oanständiga tankar och hjärtats inre orenhet är lika mycket förbjudet som lastbart beteende. Precis som snikenhet och slughet förbjöds innan, så förbjuds nu lystnad efter rikedom. Där tidigare illvilligt tal förbjöds, så hindras nu också själva illviljan.
 
Vi ser nu hur mycket det här budet är tänkt att vara en allmän tillämpning, och hur mycket den omfattar. För Herren kräver av oss att älska våra bröder med en underbar och brinnande kärlek. Han vill att denna sympati ska vara ostörd av det minsta onda begär som hotar vår nästas välgång och framgång.
 
Andemeningen i detta bud är alltså att vi ska vara så kärleksfullt inställda mot andra så att vi inte blir det minsta påverkade av något starkt begär som står i konflikt med kärlekens lag, och att vi ska vara både redo och villiga att ge varje person vad som är hans. Och för varje person måste vi tänka oss att detta är vad vår befattnings plikt kräver att vi ger till honom.
 
2. Lagen summerad
 
När Herren Jesus Kristus undervisade att hela Lagen finns i två artiklar, förklarade han för oss klart nog vad det verkliga syftet är med Lagens alla bud.
 
Den första artikeln är att vi ska älska Herren vår Gud av hela vårt hjärta och av hela vår själ och av hela vår kraft.
 
Den andra artikeln är att vi ska älska vår nästa lika mycket som vi älskar oss själva.
 
Och han har tagit denna tolkning från Lagen själv, för den första delen hittas i 5 Mos 6:5, och den andra finner vi i 3 Mos 19:18.
 
3. Det som kommer till oss endast från Lagen
 
Här är då måttstocken och mönstret för ett heligt och rättfärdigt liv, och även en fullkomlig bild av rättfärdighet. Så om någon lever ut Guds Lag i sitt liv, så kommer han inte att sakna något av det som krävs för att vara fullkomlig inför Herren.
 
För att bekräfta detta, lovar Gud dem som har följt hans Lag inte bara att de ska få de stora välsignelser i det här livet som nämns i 3 Mos 26:3–18 och 5 Mos 28:1–14, utan också evigt liv som lön (3 Mos 18:5).
 
Å andra sidan, tillkännager Gud evig död som vedergällning för dem som inte med sina gärningar vill utföra det som påbjuds i denna Lag (5 Mos 28:15–68). Mose, som hade gjort Lagen känd, tog himmel och jord till vittne att han förelagt folket gott och ont, liv och död (5 Mos 30:19–20).
 
Men även om Lagen visar vägen till liv, så har vi ännu inte sett hur den kan vara nyttig för oss. Det är förstås så att om vår vilja vore helt tränad och inriktad på att lyda Guds vilja, så hade det räckt med att känna Lagen för att frälsa oss. Nu är det dock så, att vår köttsliga och fördärvade natur ständigt, och på alla sätt, kämpar emot Guds andliga Lag. Lagens undervisning gör inte något alls för att förbättra vår natur. Så denna Lag (som gavs för frälsning om den hade funnit åhörare som hade varit goda och kunnat följa den) blir något som slutar med synd och död. Eftersom vi alla blir fällda som överträdare av Lagen, avslöjar Lagen desto tydligare Guds rättfärdighet för oss, och i sin tur blottar den än mer vår egen orättfärdighet.
 
Därför är det så, att ju mer Lagen ertappar oss på väg djupare in i överträdelse, desto tyngre blir Guds dom över oss när den finner oss skyldiga. När löftet om evigt liv tagits bort, är allt som återstår för oss den förbannelse som, genom Lagen, faller över oss alla.
 
4. Lagen är ett steg för att komma till Kristus
 
Det bevis som Lagen ger överbevisar oss alla om vår orättfärdighet och våra överträdelser. Dess syfte är dock inte att vi ska förtvivla eller bli modlösa, så att vi sjunker i fördärv.
 
Onekligen är det så, att aposteln vittnar om att vi alla är dömda genom Lagens dom, så att varje mun ska tystas och hela världen stå skyldig inför Gud (Rom 3:19). Men, han själv undervisar på ett annat ställe att Gud har gjort alla människor till fångar under otrons makt, inte för att slå dem i spillror eller låta dem förgås, utan för att han ska kunna förbarma sig över alla (Rom 11:32).
 
Efter att ha använt Lagen för att berätta om våra svagheter och orenheter för oss, tröstar Herren oss genom att förlita på hans makt och nåd. Och det är i Kristus, hans Son, som han uppenbarar sig själv som välvillig och nådefullt inställd mot oss.
 
I Lagen framstår Gud endast som den som belönar fullständig rättfärdighet – som vi är helt berövade – och, å andra sidan, som syndens rättfärdiga och stränge Domare. Men, i Kristus är hans ansikte fullt av nåd och ömhet, och lyser på förtvivlade, ovärdiga syndare. För på detta sätt har han på ett beundransvärt sätt visat upp sin oändliga kärlek för oss: att han gav sin ende Son för oss och i honom öppnande alla sin barmhärtighets och godhets rikedomar för oss.
 

Copyright Stuart Olyott
Originally published in English under the title Truth for All Time
By Banner of Truth Trust, Edinburgh EH12 6EL, U K
All rights reserved.
Used by permission through the arrangement of The Banner of Truth Trust

Läs hela inlägget »


Hexaemeron
Basileios den store
Artos, 1998 (grekiskt original 378)
 
Boken bygger på en berömd predikoserie över skapelsen av Basileios den store (330-379). Här är tre tankar om boken:
 

  • Det är en vacker utläggning av Bibelns första tjugofem verser. Det målande språket, de vackra formuleringarna och de förundrande exemplen. Vem kan läsa detta, utan att förundras över den underbara värld vår Gud har skapat?
  • Basileios använder mycket av sin tids bästa bildning och vetenskap för att illustrera och förklara. Säkert ett gott sätt att knyta an till åhörarna och förklara in Bibeln i deras värld. Samtidigt är det många gånger plågsamt uppenbart att just det som är fräscht och spännande där och då, nu känns gammalt, daterat och ofta helt fel.
  • Redan i de apostoliska fäderna ser man hur den allegoriska textutläggningen ställer till det för den tidiga kyrkans teologer och predikanter. Därför är det så gott att se hur Basileios inte använder allegorin, och dessutom förklarar varför det inte är bra med allegoriska textförklaringar.
Läs hela inlägget »
Etiketter: predikan traditionen

Första kapitlet i Jean Calvins lilla troslära "Kortfattad översikt över den kristna tron" 1537. Vi publicerar den kapitel efter kapitel på svenska i samarbete med förlaget Banner of Truth.

1. Alla människor lever för att de ska kunna lära känna Gud
 

Man finner inte en människa någonstans som inte har någon tanke på religion, hur ociviliserad eller vild hon än må vara.
 
Det är eftersom vi alla har skapats för att lära känna vår Skapares majestät och, i att lära känna den, tänka högre om den än om något annat. Vi ska ära den med bävan, kärlek och vördnad.
 
De som inte är troende försöker bara att svepa bort alla minnen av denna känsla av Gud som har planterats i deras hjärtan. Om vi lämnar dem åt sidan, så måste vi som säger oss ha en personlig tro, komma ihåg att det här livet inte kommer att vara för alltid och att det snart är över. Vi borde ägna det åt att tänka det som är oförgängligt.
 
Nu är det så att evigt och oförgängligt liv inte kan hittas någon annanstans än i Gud. Det innebär därför att vårt livs största angelägenhet är att söka Gud. Vi ska längta efter honom med hela vårt hjärta, och bara söka vår vila och frid i honom, och ingen annan.
 
2. Skillnaden mellan sann och falsk religion
 
Det är en allmän uppfattning att ett liv utan religion är ett liv i verkligt elände, där man inte på något sätt har det bättre än de vilda djuren. Eftersom det är så, vill ingen ses som helt ointresserad av personlig religion och kunskapen om Gud.
 
Men det finns många skillnader i religionens synbara uttryck. Detta beror på att de flesta människor inte på riktigt berörs av fruktan för Gud. Men vare sig de vill det eller inte så kan de inte undgå tanken att det finns någon gudomlig varelse vars makt antingen håller upp dem eller trycker ned dem. Denna tanke lämnar dem inte och kommer hela tiden tillbaka. Slagna av tanken på en så stor makt, så vördar man denna makt på ett eller annat sätt. Detta för att undvika att känna för stort förakt för den, i fruktan att den ska handla mot dem. Men, då de lever oordnat och vägra vara helt ärliga, visar sig deras brist på bekymmer i frågan att de inte bryr sig om Guds dom.
 
Dessutom, eftersom deras uppfattning om Gud styrs av deras sinnens dåraktiga och tanklösa inbilskhet, och inte från hans oändliga storslagenhet, vänder de sig i själva verket bort från den sanne Guden. Även när de gör verkliga och omsorgsfulla ansträngningar för att tjäna Gud, så är det inte annat än slöseri med tid. Det är inte den evige Guden de tillber, utan snarare deras egna hjärtans drömmar och fantasifoster.
 
Nu har de en fruktan där de mycket gärna skulle vilja fly från Guds dom, men eftersom de inte kan göra det, gruvar de sig mer än någonsin. I detta ligger ingen sann fromhet. Sann fromhet består snarare i en ren och sann glöd som älskar Gud som en verklig Far och ser upp till honom som en sann Herre. Den omfamnar hans rättfärdighet och räds att förolämpa honom mer än vad den räds att dö.
 
Och alla dessa som har denna glöd börjar inte med att dumdristigt skapa en gud utifrån sina egna önskningar. Istället söker de kunskap om den sanne Guden från Gud själv, och förstår honom inte som annorlunda från hur han själv uppenbarar sig och hur han ger sig tillkänna för dem.
 
3. Vad vi måste veta om Gud
 
Eftersom Guds storslagenhet i sig är någonting som går över och bortom människans förstånd, och helt enkelt inte kan begripas, så måste vi tillbe dess upphöjdhet, snarare än att fingranska den, så att vi inte blir helt överväldigade av sådan lysande klarhet.
 
Det är därför som vi måste söka och överväga Gud i hans verk som Skriften, av den anledningen, kallar yttringar av det som är osynligt (Rom 1:19-20; Heb 11:1) därför att dessa verk visar oss vad vi annars inte skulle veta om Herren.
 
Här talar vi inte om tomma och lättsinniga spekulationer som håller vårt sinne i ett tillstånd av osäkerhet, utan om något som är livsnödvändigt för oss alla – något som gör oss gott, som skapar en sann och stabil fromhet, det vill säga, tro blandad med fruktan.
 
När vi ser på vårt universum, så blickar vi mot vår Guds odödlighet. Det är denna odödlighet som är början till allt och ursprunget till allt som finns. Vi blickar mot hans makt som har skapat ett sådant omfattande system och som nu uppehåller det. Vi blickar mot hans vishet som har skapat en sådan stor och varierad skara av varelse, och regerar över dem utmärkt balanserat och ordnat. Vi blickar mot hans godhet som är själva orsaken till allt detta som är skapat och fortsätter att finnas. Vi blickar mot hans rättvisa som visar sig i beskydd av goda människor, och i straff för elaka människor. Vi blickar mot hans barmhärtighet som så varsamt står ut med våra synder, så att den kan kalla oss att ställa våra liv till rätta.
 
Det är verkligen mycket nödvändigt för oss att få lära oss mycket om Gud, och vi borde verkligen låta universum lära oss det. Och det skulle det göra, om det inte vore för det faktum att vi, i all vår grovhuggna okänslighet, är blinda för ett så starkt ljus. Men det är inte endast genom att vara blinda som vi syndar. Vi är så vilsna att vi, när vi betraktar Guds verk, bara kan se allt på ett ondskefullt och förvrängt sätt. Den vänder upp och ned på den himmelska visheten som annars skiner så klart.
 
Därför måste vi gå till Guds Ord där Gud är väl framställd för oss genom hans verk. Där är hans verk inte värderade enligt vår förvrängda bedömning, utan utifrån den eviga sanningens standard. Vi lär oss att vår Gud, som är den ende Guden, och som är evig, är källan till allt liv, rättfärdighet, vishet, styrka, godhet och barmhärtighet. Allt som är gott kommer helt och hållet, utan undantag, från honom. Och därför är det så att all lovprisning och tillbedjan med all rätt tillhör honom.
 
Och även om alla dessa saker framstår tydligt i varje del av himmel och jord, så är det slutligen i Guds Ord som vi alltid får sann förståelse vad som är det huvudmål som de riktar sig mot, vad deras värde är och hur vi ska förstå dem. Sedan går vi djupt in i oss själva och tänker på hur Herren i oss visar sitt liv, vishet och kraft, och hur han utövar sin rättvisa, vänlighet och godhet mot oss.
 
4. Vad vi måsta veta om människan
 
I begynnelsen formades människan till Guds avbild och likhet, så att hon kunde beundra sin Skapare i den värdighet med vilken Gud så förnämligt hade försett henne med, och så att hon kunde ära honom med proportionerlig tacksamhet.
 
Men människan, som förlitade sig på sin naturs enorma förträfflighet, och glömde var den hade kommit ifrån och genom vem som den fortsatte existera, strävade efter att upphöja sig själv skild från Herren. Därför måste hon tas ifrån alla Guds gåvor, vilka hon så dåraktigt hade stoltserat med. Och nu, då hon blivit avklädd och berövad all härlighet, kan hon känna den Gud som så hade berikat henne genom hans generösa gåvor, och som hon hade vågat avvisa.
 
Det är därför som vi alla – som är ättlingar till Adam, och i vilken den här likheten med Gud har suddats ut – är kött fött av kött. För även om vi är skapade med en själ och en kropp, så känner vi aldrig något annat än köttet. Resultatet är att vilken aspekt av människan vi än ser på, så är det omöjligt för oss att se något annat än det som är orent, vanvördigt, och avskyvärt inför Gud. För människans vishet, förblindad och dränkt i otaliga brister och sätter sig upp mot Guds vishet. Viljan är ond och full av fördärvade sinnesrörelser och hatar Guds rättvisa mer än något annat. Och människans styrka är helt oförmögen till någon god gärning, och ursinnigt böjd till syndfullhet.
 
5. Fri vilja
 
Skriften hävdar ofta att människan är slav under synden. Vad det betyder är att hennes sinne är så långt borta från Guds rättfärdighet att hon tänker på, djupt begär och inte gör något annat än det som är ont, förvridet, orättfärdigt eller nedsmutsat. För hjärtat, som har druckit sin del av syndens gift, kan inte ge något annat än syndens frukter.
 
Likväl, får vi inte tänka oss att det finns något som med våld tvingar människan att synda. Hon syndar i full överenstämmelse med sin egen vilja, och gör det angeläget och i linje med hennes egna böjelser.
 
Hennes hjärtas fördärv innebär att människan har ett mycket starkt och ihållande hat mot hela Guds rättfärdighet. Hon är dessutom hängiven varje sorts ondska. På grund av detta så sägs hon inte ha fri kraft att välja mellan gott och ont – det som kallas fri vilja.
 
6. Synd och död
 
I Skriften betyder synd både den mänskliga naturens förvridenhet som är källan till alla laster, och de onda begär som föds från den, och också de orättfärdiga och skamliga handlingar som flödar ur dessa begär: mord, stöld, äktenskapsbrott och andra sådana saker.
 
Vi, som är syndare ända sedan vi varit till i våra mödrars liv, är alla födda oskyddade för Guds vrede och vedergällning.
 
När vi växt upp, så samlar vi ständigt på oss Guds dom, allt tyngre och tyngre.
 
Slutligen, genom hela vårt liv, ökar vi hastigheten mot döden.
 
För det råder inget tvivel om att Guds rättfärdighet ser all syndfullhet som avskyvärd. Vad kan vi då förvänta från Guds ansikte – vi eländiga människor som är nedtyngda sådan vikt av synd, och nedsmutsade med otaliga orenheter – utom hans rättfärdiga vrede helt säkert kommer oss till skam?
 
Det är nödvändigt att vi vet om denna sanning, även om den slår människan med skräck och krossar henne med förtvivlan. Avklädda vår egen rättfärdighet, dragna bort från all förlitan på vår egen kraft, bortvända från allt hopp om att någonsin ha liv, till insikt om vår egen brist, elände och vanära lär oss därför att falla ned inför Herren. Genom att erkänna vår synd, maktlöshet och fullständiga fördärv, lär vi oss att ge honom all ära för hans helighet, makt och frälsning.
 
7. Hur vi förs till frälsning och liv
 
När denna kunskap om oss själva verkligen går in i våra hjärtan, visar den oss vår betydelselöshet, och den gör vägen in i sann kunskap om Gud lättare för oss. Och när den Gud som vi talar om har tagit undan vår känsla av att vi står trygga inför hans vedergällande dom och vår falska självtillit – dessa två farsoter – är det som att han redan har öppnat en första dörr in i hans rike. För det är då som vi börjar höja vår blick mot himlen, en blick som tidigare var fixerad vid jorden. Och vi, som tidigare fann vår vila och ro i oss själva, längtar nu efter Herren.
 
Å andra sidan är det även så, att trots att vår syndfullhet förtjänar något helt annat, visar sig denne barmhärtige Far, i sin ofattbara godhet, frivilligt för oss som nu blivit bedrövade och skräckslagna. Och med de medel som han vet hjälper oss i vår svaghet, kallar han oss tillbaka från vår villfarelse till den rätta vägen: från död till liv, från fördärv till frälsning, från djävulens rike till sitt eget rike.
 
För alla dem som det behagar honom att åter insätta som arvingar till det eviga livet har Herren bestämt, som ett första steg, att de ska få samvetskval, böjas ned under vikten av sina synder, och röras till att leva i fruktan för honom. Till att börja med, ställer han därför fram sin Lag, vilket är det som för oss till detta tillstånd.

Copyright Stuart Olyott
Originally published in English under the title Truth for All Time
By Banner of Truth Trust, Edinburgh EH12 6EL, U K
All rights reserved.
Used by permission through the arrangement of The Banner of Truth Trust

Läs hela inlägget »

Förordet till Jean Calvins lilla troslära "Kortfattad översikt över den kristna tron" 1537. Vi publicerar den kapitel efter kapitel på svenska i samarbete med förlaget Banner of Truth.

I din hand har du en liten men ovärderlig pärla. Den har legat nergrävd och glömd alldeles för länge, men nu när den har kommit fram i ljuset får du se att den lyser starkare än någonsin och utan att ha förlorat något av sitt värde.
 
Jean Calvin visste att om de bibliska sanningarna som återupptäcktes i Reformationen skulle kunna spridas över världen, så måste de presenteras på ett sätt som vanligt folk kan förstå. Så, under vintern 1536–1537, skrev den 29-årige Calvin, på franska, sin Kortfattad översikt över den kristna tron [Brève Instruction chrétienne]. Denna lilla bok är faktiskt ett sammandrag av den första utgåvan av hans Undervisning om den kristna religionen [Institutio religionis christianae] och många stycken är tagna ord för ord från detta tidigare verk.
 
Denna bok, Kortfattad översikt, ersattes 1542 med en katekes, i vilken trons grunder behandlades med samma djup, men i en annan ordning. Denna blev snart den slutgiltiga katekesen för de fransktalande reformerta församlingarna i hela Europa. Det goda rykte som Calvins katekes fick, innebar att denna bok, Kortfattad översikt, kom ur bruk och blev helt bortglömd i över tre hundra år.
 
1877 hittades ett exemplar av originalet, kanske det enda som finns kvar, i nationalbiblioteket i Paris av Monsieur Henri Bordier. Detta ledde till att boken gavs ut på nytt 1878. På det följde översättningar till tyska (1880 och 1926) och italienska (1935). En version på modern franska togs fram av Pierre Courthial och gavs ut 1953. Det är från Dr. Courthials moderniserade text och med hans tillåtelse, som den här engelska versionen har översatts.
 
[Denna svenska översättning utgår från Stuart Olyotts engelska översättning och har dessutom stämts av mot Paul T Fuhrmans översättning från 1949].
 
Så långt jag vet, har Calvins Kortfattad undervisning publicerats på engelska endast en gång förut. 1949 gav Lutterworth Press, London, ut en utgåva översatt av Paul T. Fuhrman. Detta vetenskapliga verk, som har ett historiskt förord och kritiska och förklarande noter, följer noga Calvins franska text från 1537, såväl som med hänsyn till hans egen översättning av den till latin 1538 ”åt de övriga församlingarna”. Jag har konsulterat denna översättning i varje del, även om jag inte har känt mig fri att hålla med om många av dess översättningsval.
 
Den här [engelska] översättningen har granskats av Carol Chapman vid avdelningen för franska på Liverpools universitet och, oberoende, av Margret Lang vid avdelning för franska vid Edinburghs universitet. Jag är tacksam till dessa två upptagna damer för den tid och omsorg som de har lagt ned på detta arbete. I tillägg till deras ändringar, så har de givit många goda förslag till förbättringar av översättningen som jag arbetat in. När detta är sagt, så vill jag trycka på att det slutgiltiga ansvaret för översättningens riktighet och noggrannhet ligger hos mig.  
 
Calvins hade inte för vana att ge exakta referenser till de skriftställen han syftar på. Dessa har lagts till i den här utgåvan till hjälp för moderna läsare. Du kommer också att se att några av citaten från Skriften skiljer sig mycket från hur de återges i de Biblar vi har idag. Oftast är de så därför att han ger sin egen översättning, även om han ibland citerar från bibelöversättningar som i allmänhet är okända för dagens kristna [i den svenska översättningen har vi utgått från Folkbibeln 2015 och därifrån anpassat till Calvins översättningsval].
 
Här är alltså Calvins slående, men kortfattade försök att beskriva den kristna tron för folket! Dess mål är inte att angripa någon person eller institution, utan för att bygga upp troende. Dess stil är enkel och ren, om än upphöjd. Dess ämne är majestätiskt, genomdränkt av sund undervisning i den heliga Skrift. Har ser du drivkraften i reformationens första tid. Här har du kärnan av protestantisk tro och känner värmen från dess glödande kärlek till Gud och människor.
 
När du läser den här boken, kommer du att förstå att Guds sanning, som här läggs fram så klart, är något som du förväntas att leva ut. Låt det förverkligas hos varje läsare, som genom att läsa denna bok, får möta den kristna tron för första gången. Och låt det också mer och mer bli till verklighet för alla oss som, genom Guds godhet, redan har förts in i personlig förening med vår Herre Jesus Kristus.
 
Stuart Olyott

Copyright ã Stuart Olyott
Originally published in English under the title Truth for All Time
By Banner of Truth Trust, Edinburgh EH12 6EL, U K
All rights reserved.
Used by permission through the arrangement of The Banner of Truth Trust

Läs hela inlägget »