Andra kapitlet i Jean Calvins lilla troslära "Kortfattad översikt över den kristna tron" 1537. Vi publicerar den kapitel efter kapitel på svenska i samarbete med förlaget Banner of Truth.

I Guds Lag har vi fått en helt fullkomlig standard för rättfärdighet som med goda skäl kan kallas Herrens eviga vilja. För där finns allt han kräver av oss, fullständigt och tydligt uttryckt på två tavlor.
 
På den första Tavlan har han, med bara några få bud, visat oss vilket det tjänande av hans höghet är som behagar honom. På den andra Tavlan berättar han för oss vilka plikter av kärlek och välgörenhet vi är skyldiga vår nästa.
 
Låt oss då lyssna till Lagen, och så ska vi se vad vi borde dra för lärdomar av den, och likadant, vilken frukt vi kan få från den.
 
1. De tio budorden
 
DEN FÖRSTA TAVLAN
 
Det första budet
Jag är Herren din Gud som har befriat dig från Egyptens land och från slaverihuset. Du ska inte ha andra gudar inför mitt ansikte.
 
Den första delen av det här budet är som ett förord till hela Lagen. Detta för att Gud, när han bekräftar att han är Herren vår Gud, förklarar att han, och endast han, är den som har rätt att befalla, och vars bud vi är skyldiga att lyda. Därför säger han genom sin profet: ”Men om jag är en Far, var är då kärleken jag borde få [den som mig rätteligen tillhör]? Och om jag är Herre, var är då vördnaden och fruktan för mig [den som mig rätteligen tillhör] (Mal 1:6).
 
På ett liknande sätt påminner han oss om sina välsignelser, och gör det uppenbart hur otacksamma vi är om vi inte lyder hans röst. För det är med samma godhet genom vilken han förde det judiska folket ut ur slaveriet i Egypten som han också befriar sina tjänare från det Egypten som finns än idag - nämligen syndens makt.
 
Hans förbud mot att ha andra gudar innebär att vi inte ska tillskriva någon annan varelse det som hör till Gud. Han lägger dessutom till inför mitt ansikte, och förklarar på det sättet att han önskar att bli erkänd som Gud, inte bara genom en yttre bekännelse, utan i ren sanning från hjärtats djup.
 
Dessa ting som hör till Gud, och endast Gud, och som inte kan ges åt någon annan utan att därigenom stjäla det från honom är: att vi ska tillbe endast honom, att vi ska förlita oss på honom med hela vår kraft och vårt hela hopp, att vi ska erkänna att det är från honom allt gott och heligt kommer, och att vi ska prisa honom för all godhet och helighet.
 
Det andra budet
Du ska inte göra dig någon bild eller något som liknar något av det som är uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du ska inte böja dig ned inför dem eller tjäna dem.
 
På samma sätt som han i det förra budet förklarade sig vara den ende Guden, förklarar han nu vem han är och hur han ska tjänas och hedras.
 
Han förbjuder oss därför att vi skulle tänka på något som liknar honom. Han ger skäl för det i 5 Mos 4:15-19 och i Jes 40:18–26 – det vill säga att Anden inte på något sätt är som kroppen.
 
Han förbjuder oss vidare att i religiöst syfte tillbe någon bild.
 
Så låt oss av detta bud lära oss att tjänandet och tillbedjan av Gud sker på ett andligt sätt, för så som han är Ande, så följer det att han vill bli tjänad och tillbedd i ande och sanning (Joh 4:24).
 
Han lägger sedan till ett fruktansvärt hot med vilket han förklarar vilken allvarlig skymf det är mot honom när man överträder detta bud: För jag, Herren din Gud, är en allsmäktig och nitisk Gud. Jag låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen till tredje och fjärde led när man hatar mig, men visar nåd mot tusen generationer när man älskar mig och håller mina bud.
 
Det är som om han säger att han är den ende som vi ska ty oss till och att han inte kan tolerera någon annan kompletterande gud; och även att han ska hämnas sin storslagenhet och sin härlighet om någon för över dem till bilder eller något annat; och det att inte bara en gång, utan på fäder, barn, brorsöner, systersöner, det vill säga på alla – precis alla, som tar efter sina fäders ogudaktighet. På samma sätt säger han att ha ska visa sin nåd och godhet mot alla som älskar honom och håller hans Lag. Och han förklarar storheten i sin nåd genom att han utsträcker den till tusen generationer, medan endast tar ut sin hämnd på fyra generationer.
 
Det tredje budet
Du ska inte missbruka Herren din Guds namn, för Herren ska inte anse den oskyldig som missbrukar hans namn.
 
Här förbjuder han oss att missbruka hans heliga och helgade Namn i eder, för att bekräfta tomma ord eller lögner, eftersom att eder inte ska tjäna vårt eget behag eller tillfredställelse. De finns för att tjäna en befogad nödvändighet, när Gods härlighet måste uppehållas, eller när det är nödvändigt för att bekräfta något som leder till uppbyggelse.
 
Och han förbjuder helt att vi smutsar ner hans heliga och helgade namn på något sätt. Istället måste vi ta hans namn på våra läppar med vördnad och all värdighet, så som hans helighet kräver. Detta gäller vare sig vi avlägger en ed eller något annat yttrande som innehåller en referens till honom.
 
Och eftersom människor huvudsakligen använder detta Namn för att åberopa det, för vi förstå vilken sorts åberopande som här påbjuds.
 
Till sist tillkännager han straffet, så att de som vanhelgar hans Namns helighet genom att missbruka det, och genom andra hädelser, inte ska tro att de ska kunna komma undan från hans vedergällning.
 
Det fjärde budet
Tänk på vilodagen så att du helgar den. Sex dagar ska du arbeta och uträtta alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är Herren din Guds vila. Då ska du inte utföra något arbete, inte heller din son eller dotter, din tjänare eller tjänarinna eller din boskap, eller främlingen som bor hos dig inom dina portar. För på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat vilodagen och helgat den.
 

Vi ser att det finns tre skäl till att det här budet gavs.
 
För det första önskade Herren, genom vilan på den sjunde dagen, måla upp en bild för Israels folk, av den andliga vilan där de troende måste upphöra med sina egna gärningar och låta Herren göra sitt verk i dem.
 
För det andra önskade han att det skulle fastställas en specifik dag på vilken troende kunde samlas för att lyssna till hans Lag och ägna sig åt att tillbe honom.
 
För det tredje önskade han att en särskild dag för vila skulle ges åt tjänare och de som lever under andras makt, så att de kunde få en vila från deras arbete. Men detta är snarare en konsekvens än den huvudsakliga orsaken.
 
När det gäller det första skälet, så råder det inte något tvivel om att det nådde sin fullbordan i Kristus: för han är Sanningen vars närvaro får alla bilder att försvinna, och han är Verkligheten och när den kommer överges alla skuggor. Det är därför som S:t Paulus bekräftar att sabbaten var en skugga av en framtida verklighet (Kol 2:16-17). Han förklarar samma sanning på ett annat ställe när han, i Romarbrevet 6, lär oss att vi är begravda med Kristus, så att vi genom hans död kan dö bort från vårt kötts fördärv (Rom 6:6–7). Och det händer inte på en dag, alltigenom våra liv till dess vi, helt dött bort från oss själva, och blivit uppfyllda av Guds liv. Därför ska kristna inte ha något att göra med vidskepligt iakttagande av dagar.
 
De två sista skälen kan inte räknas till forntidens skuggor, utan hör till alla tidsåldrar. På grund av detta, och även om sabbaten är avskaffad, så händer det fortfarande bland oss att vi träffas på vissa dagar för att höra Guds Ord, bryta Nattvardens mystiska bröd  och be offentligt. För sådan är vår svaghet att det är omöjligt för sådana samlingar att ske varje dag i veckan. Det är också nödvändigt att tjänare och arbetare får möjlighet att vila från sitt arbete.
 
Alltså har den dag Judarna iakttog tagits bort (vilket var till hjälp för att rensa bort vidskepelse), och en annan dag har satts åt sidan för detta syfte (vilket var nödvändigt för att säkra och uppehålla ordning och frid i församlingen).
 
Sanningen gavs till Judarna genom bilder, men till oss är den uppenbarad utan någon skugga alls:
 
För det första, så att vi i hela vårt liv kan begrunda en obruten sabbatsvila från våra gärningar, så att Herren kan verka i oss genom sin Ande.
 
För det andra, så att vi kan upprätthålla den rättmätiga ordningen för församlingen i att lyssna till Guds Ord, ta emot sakramenten, och be offentligt.
 
För det tredje, så att vi inte på ett omänskligt sätt ska tynga ner dem som står under oss med arbete.
 
DEN ANDRA TAVLAN
 
Det femte budet
Hedra din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ska ge dig.
 
Genom det här budet får vi lära oss att utöva vördnad inför vår far och mor, och på samma sätt, inför de som är satta över oss, så som furstar och samhällsledare. Det innebär att vi ska visa dem respekt, lydnad och tacksamhet och göra dem varje möjlig tjänst. För det är Herrens vilja att vi ska handla på det sätta mot dem som har givit oss liv. Och det är av liten vikt om de är värda eller inte värda denna vördnad, för vare sig de är det eller inte, så har de givits oss som far och mor av Herren, som vill att vi ska hedra dem.
 
I förbigående måste en annan sak uppmärksammas: vi blir inte uppmanade att lyda dem utan hänsyn till Gud. Vi ska alltså inte överträda Herrens Lag bara för att behaga dem, för om de befaller oss att göra något som är mot Gud, så ska vi inte se dem som far och mor, utan som främlingar som vill dra oss bort från lydnad till vår sanne Far.
 
Detta femte bud är det första bud som bär med sig ett löfte, som S:t Paulus säger i Ef 6:2. Genom att utlova en välsignelse i det här livet till barn som har tjänat och hedrat sina fäder och mödrar genom passande iakttagande av detta bud, så förklarar Herren också att en förbannelse helt säkert väntar dem som gör uppror mot dem och är olydiga mot dem.
 
Det sjätte budet
Du ska inte mörda.
 
Här förbjuds vi allt våld och alla angrepp, och i stort varje försyndelse som kan skada vår nästas kropp.
 
För vi ska komma ihåg att människan är skapad till Guds avbild, så vi måste betrakta vår nästa som helig och helgad, på ett sådant sätt att det är omöjligt att misshandla honom utan att också misshandla den avbild av Gud som är i honom.
 
Det sjunde budet
Du ska inte vara lösaktig.
 
Här förbjuder oss Herren allt som är sexuellt opassande eller oanständigt. För det är genom äktenskapets lag som Herren har förenat man och kvinna, och så som denna förening är beseglad med hans auktoritet är den också helgad genom hans välsignelse. Det följer att varje form av förening utom äktenskapet är förbannad inför honom.
 
De som inte har gåvan att vara rena (en särskild gåva som inte står i allas makt) måste sörja för sitt kötts ostyrbara lusta genom äktenskapet som ett ärbart botemedel. För äktenskapet hålls i ära är bland alla, men sexuellt omoraliska och äktenskapsbrytare ska Gud döma (Heb 13:4).
 
Det åttonde budet
Du ska inte stjäla.
 
Här förbjuds vi allmänt från att ta besittning över andras tillhörigheter. För Herren önskar att hans folk inte alls ska ha någonting att göra med någon som helst form av röveri som övermannar och förtrycker de svaga, och inte heller med någon sorts bedrägeri där man utnyttjar oskuldsfullheten hos lättlurade människor.
 
Om vi vill hålla våra händer rena, och oskyldiga till stöld, så måste vi undvika alla former av slugheter och knep lika mycket som från våldsamma rån.
 
Det nionde budet
Du ska inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa.
 
Här fördömer Herren all form av förtal och förolämpningar som får vår broders goda rykte att vanäras, och alla lögner som skulle kunna skada honom på något sätt.
 
Eftersom ett gott namn är mer värt än vilken skatt som helst varsomhelst, så skadas vi inte mindre genom att bli bestulna vårt goda rykte än att bli bestulna på våra ägodelar. Och ofta är det lika lätt för bort en broders ägodelar genom att ge falskt vittnesbörd, som det är att lägga beslag på dem med sina händer.
 
Följaktligen är det så att precis som det förra budet binder händerna, så binder detta tungan.
 
Det tionde budet
Du ska inte ha begär till din nästas hus. Du ska inte ha begär till din nästas hustru, inte heller till hans tjänare eller tjänarinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.
 
Genom dessa ord lägger Herren fram, så att säga, en stram tygel runt alla våra starka begär som går bortom de gränser som sätts av kärlek till andra. Alla de andra buden förbjuder att göra handlingar mot kärlekens regel, men detta förbjuder oss att ens föreställa oss dem i hjärtat.
 
Detta bud fördömer alltså hat, avundsjuka och illvilja, precis som mord fördömdes tidigare.
 
Oanständiga tankar och hjärtats inre orenhet är lika mycket förbjudet som lastbart beteende. Precis som snikenhet och slughet förbjöds innan, så förbjuds nu lystnad efter rikedom. Där tidigare illvilligt tal förbjöds, så hindras nu också själva illviljan.
 
Vi ser nu hur mycket det här budet är tänkt att vara en allmän tillämpning, och hur mycket den omfattar. För Herren kräver av oss att älska våra bröder med en underbar och brinnande kärlek. Han vill att denna sympati ska vara ostörd av det minsta onda begär som hotar vår nästas välgång och framgång.
 
Andemeningen i detta bud är alltså att vi ska vara så kärleksfullt inställda mot andra så att vi inte blir det minsta påverkade av något starkt begär som står i konflikt med kärlekens lag, och att vi ska vara både redo och villiga att ge varje person vad som är hans. Och för varje person måste vi tänka oss att detta är vad vår befattnings plikt kräver att vi ger till honom.
 
2. Lagen summerad
 
När Herren Jesus Kristus undervisade att hela Lagen finns i två artiklar, förklarade han för oss klart nog vad det verkliga syftet är med Lagens alla bud.
 
Den första artikeln är att vi ska älska Herren vår Gud av hela vårt hjärta och av hela vår själ och av hela vår kraft.
 
Den andra artikeln är att vi ska älska vår nästa lika mycket som vi älskar oss själva.
 
Och han har tagit denna tolkning från Lagen själv, för den första delen hittas i 5 Mos 6:5, och den andra finner vi i 3 Mos 19:18.
 
3. Det som kommer till oss endast från Lagen
 
Här är då måttstocken och mönstret för ett heligt och rättfärdigt liv, och även en fullkomlig bild av rättfärdighet. Så om någon lever ut Guds Lag i sitt liv, så kommer han inte att sakna något av det som krävs för att vara fullkomlig inför Herren.
 
För att bekräfta detta, lovar Gud dem som har följt hans Lag inte bara att de ska få de stora välsignelser i det här livet som nämns i 3 Mos 26:3–18 och 5 Mos 28:1–14, utan också evigt liv som lön (3 Mos 18:5).
 
Å andra sidan, tillkännager Gud evig död som vedergällning för dem som inte med sina gärningar vill utföra det som påbjuds i denna Lag (5 Mos 28:15–68). Mose, som hade gjort Lagen känd, tog himmel och jord till vittne att han förelagt folket gott och ont, liv och död (5 Mos 30:19–20).
 
Men även om Lagen visar vägen till liv, så har vi ännu inte sett hur den kan vara nyttig för oss. Det är förstås så att om vår vilja vore helt tränad och inriktad på att lyda Guds vilja, så hade det räckt med att känna Lagen för att frälsa oss. Nu är det dock så, att vår köttsliga och fördärvade natur ständigt, och på alla sätt, kämpar emot Guds andliga Lag. Lagens undervisning gör inte något alls för att förbättra vår natur. Så denna Lag (som gavs för frälsning om den hade funnit åhörare som hade varit goda och kunnat följa den) blir något som slutar med synd och död. Eftersom vi alla blir fällda som överträdare av Lagen, avslöjar Lagen desto tydligare Guds rättfärdighet för oss, och i sin tur blottar den än mer vår egen orättfärdighet.
 
Därför är det så, att ju mer Lagen ertappar oss på väg djupare in i överträdelse, desto tyngre blir Guds dom över oss när den finner oss skyldiga. När löftet om evigt liv tagits bort, är allt som återstår för oss den förbannelse som, genom Lagen, faller över oss alla.
 
4. Lagen är ett steg för att komma till Kristus
 
Det bevis som Lagen ger överbevisar oss alla om vår orättfärdighet och våra överträdelser. Dess syfte är dock inte att vi ska förtvivla eller bli modlösa, så att vi sjunker i fördärv.
 
Onekligen är det så, att aposteln vittnar om att vi alla är dömda genom Lagens dom, så att varje mun ska tystas och hela världen stå skyldig inför Gud (Rom 3:19). Men, han själv undervisar på ett annat ställe att Gud har gjort alla människor till fångar under otrons makt, inte för att slå dem i spillror eller låta dem förgås, utan för att han ska kunna förbarma sig över alla (Rom 11:32).
 
Efter att ha använt Lagen för att berätta om våra svagheter och orenheter för oss, tröstar Herren oss genom att förlita på hans makt och nåd. Och det är i Kristus, hans Son, som han uppenbarar sig själv som välvillig och nådefullt inställd mot oss.
 
I Lagen framstår Gud endast som den som belönar fullständig rättfärdighet – som vi är helt berövade – och, å andra sidan, som syndens rättfärdiga och stränge Domare. Men, i Kristus är hans ansikte fullt av nåd och ömhet, och lyser på förtvivlade, ovärdiga syndare. För på detta sätt har han på ett beundransvärt sätt visat upp sin oändliga kärlek för oss: att han gav sin ende Son för oss och i honom öppnande alla sin barmhärtighets och godhets rikedomar för oss.
 

Copyright Stuart Olyott
Originally published in English under the title Truth for All Time
By Banner of Truth Trust, Edinburgh EH12 6EL, U K
All rights reserved.
Used by permission through the arrangement of The Banner of Truth Trust

Läs hela inlägget »


Hexaemeron
Basileios den store
Artos, 1998 (grekiskt original 378)
 
Boken bygger på en berömd predikoserie över skapelsen av Basileios den store (330-379). Här är tre tankar om boken:
 

  • Det är en vacker utläggning av Bibelns första tjugofem verser. Det målande språket, de vackra formuleringarna och de förundrande exemplen. Vem kan läsa detta, utan att förundras över den underbara värld vår Gud har skapat?
  • Basileios använder mycket av sin tids bästa bildning och vetenskap för att illustrera och förklara. Säkert ett gott sätt att knyta an till åhörarna och förklara in Bibeln i deras värld. Samtidigt är det många gånger plågsamt uppenbart att just det som är fräscht och spännande där och då, nu känns gammalt, daterat och ofta helt fel.
  • Redan i de apostoliska fäderna ser man hur den allegoriska textutläggningen ställer till det för den tidiga kyrkans teologer och predikanter. Därför är det så gott att se hur Basileios inte använder allegorin, och dessutom förklarar varför det inte är bra med allegoriska textförklaringar.
Läs hela inlägget »
Etiketter: predikan traditionen

Första kapitlet i Jean Calvins lilla troslära "Kortfattad översikt över den kristna tron" 1537. Vi publicerar den kapitel efter kapitel på svenska i samarbete med förlaget Banner of Truth.

1. Alla människor lever för att de ska kunna lära känna Gud
 

Man finner inte en människa någonstans som inte har någon tanke på religion, hur ociviliserad eller vild hon än må vara.
 
Det är eftersom vi alla har skapats för att lära känna vår Skapares majestät och, i att lära känna den, tänka högre om den än om något annat. Vi ska ära den med bävan, kärlek och vördnad.
 
De som inte är troende försöker bara att svepa bort alla minnen av denna känsla av Gud som har planterats i deras hjärtan. Om vi lämnar dem åt sidan, så måste vi som säger oss ha en personlig tro, komma ihåg att det här livet inte kommer att vara för alltid och att det snart är över. Vi borde ägna det åt att tänka det som är oförgängligt.
 
Nu är det så att evigt och oförgängligt liv inte kan hittas någon annanstans än i Gud. Det innebär därför att vårt livs största angelägenhet är att söka Gud. Vi ska längta efter honom med hela vårt hjärta, och bara söka vår vila och frid i honom, och ingen annan.
 
2. Skillnaden mellan sann och falsk religion
 
Det är en allmän uppfattning att ett liv utan religion är ett liv i verkligt elände, där man inte på något sätt har det bättre än de vilda djuren. Eftersom det är så, vill ingen ses som helt ointresserad av personlig religion och kunskapen om Gud.
 
Men det finns många skillnader i religionens synbara uttryck. Detta beror på att de flesta människor inte på riktigt berörs av fruktan för Gud. Men vare sig de vill det eller inte så kan de inte undgå tanken att det finns någon gudomlig varelse vars makt antingen håller upp dem eller trycker ned dem. Denna tanke lämnar dem inte och kommer hela tiden tillbaka. Slagna av tanken på en så stor makt, så vördar man denna makt på ett eller annat sätt. Detta för att undvika att känna för stort förakt för den, i fruktan att den ska handla mot dem. Men, då de lever oordnat och vägra vara helt ärliga, visar sig deras brist på bekymmer i frågan att de inte bryr sig om Guds dom.
 
Dessutom, eftersom deras uppfattning om Gud styrs av deras sinnens dåraktiga och tanklösa inbilskhet, och inte från hans oändliga storslagenhet, vänder de sig i själva verket bort från den sanne Guden. Även när de gör verkliga och omsorgsfulla ansträngningar för att tjäna Gud, så är det inte annat än slöseri med tid. Det är inte den evige Guden de tillber, utan snarare deras egna hjärtans drömmar och fantasifoster.
 
Nu har de en fruktan där de mycket gärna skulle vilja fly från Guds dom, men eftersom de inte kan göra det, gruvar de sig mer än någonsin. I detta ligger ingen sann fromhet. Sann fromhet består snarare i en ren och sann glöd som älskar Gud som en verklig Far och ser upp till honom som en sann Herre. Den omfamnar hans rättfärdighet och räds att förolämpa honom mer än vad den räds att dö.
 
Och alla dessa som har denna glöd börjar inte med att dumdristigt skapa en gud utifrån sina egna önskningar. Istället söker de kunskap om den sanne Guden från Gud själv, och förstår honom inte som annorlunda från hur han själv uppenbarar sig och hur han ger sig tillkänna för dem.
 
3. Vad vi måste veta om Gud
 
Eftersom Guds storslagenhet i sig är någonting som går över och bortom människans förstånd, och helt enkelt inte kan begripas, så måste vi tillbe dess upphöjdhet, snarare än att fingranska den, så att vi inte blir helt överväldigade av sådan lysande klarhet.
 
Det är därför som vi måste söka och överväga Gud i hans verk som Skriften, av den anledningen, kallar yttringar av det som är osynligt (Rom 1:19-20; Heb 11:1) därför att dessa verk visar oss vad vi annars inte skulle veta om Herren.
 
Här talar vi inte om tomma och lättsinniga spekulationer som håller vårt sinne i ett tillstånd av osäkerhet, utan om något som är livsnödvändigt för oss alla – något som gör oss gott, som skapar en sann och stabil fromhet, det vill säga, tro blandad med fruktan.
 
När vi ser på vårt universum, så blickar vi mot vår Guds odödlighet. Det är denna odödlighet som är början till allt och ursprunget till allt som finns. Vi blickar mot hans makt som har skapat ett sådant omfattande system och som nu uppehåller det. Vi blickar mot hans vishet som har skapat en sådan stor och varierad skara av varelse, och regerar över dem utmärkt balanserat och ordnat. Vi blickar mot hans godhet som är själva orsaken till allt detta som är skapat och fortsätter att finnas. Vi blickar mot hans rättvisa som visar sig i beskydd av goda människor, och i straff för elaka människor. Vi blickar mot hans barmhärtighet som så varsamt står ut med våra synder, så att den kan kalla oss att ställa våra liv till rätta.
 
Det är verkligen mycket nödvändigt för oss att få lära oss mycket om Gud, och vi borde verkligen låta universum lära oss det. Och det skulle det göra, om det inte vore för det faktum att vi, i all vår grovhuggna okänslighet, är blinda för ett så starkt ljus. Men det är inte endast genom att vara blinda som vi syndar. Vi är så vilsna att vi, när vi betraktar Guds verk, bara kan se allt på ett ondskefullt och förvrängt sätt. Den vänder upp och ned på den himmelska visheten som annars skiner så klart.
 
Därför måste vi gå till Guds Ord där Gud är väl framställd för oss genom hans verk. Där är hans verk inte värderade enligt vår förvrängda bedömning, utan utifrån den eviga sanningens standard. Vi lär oss att vår Gud, som är den ende Guden, och som är evig, är källan till allt liv, rättfärdighet, vishet, styrka, godhet och barmhärtighet. Allt som är gott kommer helt och hållet, utan undantag, från honom. Och därför är det så att all lovprisning och tillbedjan med all rätt tillhör honom.
 
Och även om alla dessa saker framstår tydligt i varje del av himmel och jord, så är det slutligen i Guds Ord som vi alltid får sann förståelse vad som är det huvudmål som de riktar sig mot, vad deras värde är och hur vi ska förstå dem. Sedan går vi djupt in i oss själva och tänker på hur Herren i oss visar sitt liv, vishet och kraft, och hur han utövar sin rättvisa, vänlighet och godhet mot oss.
 
4. Vad vi måsta veta om människan
 
I begynnelsen formades människan till Guds avbild och likhet, så att hon kunde beundra sin Skapare i den värdighet med vilken Gud så förnämligt hade försett henne med, och så att hon kunde ära honom med proportionerlig tacksamhet.
 
Men människan, som förlitade sig på sin naturs enorma förträfflighet, och glömde var den hade kommit ifrån och genom vem som den fortsatte existera, strävade efter att upphöja sig själv skild från Herren. Därför måste hon tas ifrån alla Guds gåvor, vilka hon så dåraktigt hade stoltserat med. Och nu, då hon blivit avklädd och berövad all härlighet, kan hon känna den Gud som så hade berikat henne genom hans generösa gåvor, och som hon hade vågat avvisa.
 
Det är därför som vi alla – som är ättlingar till Adam, och i vilken den här likheten med Gud har suddats ut – är kött fött av kött. För även om vi är skapade med en själ och en kropp, så känner vi aldrig något annat än köttet. Resultatet är att vilken aspekt av människan vi än ser på, så är det omöjligt för oss att se något annat än det som är orent, vanvördigt, och avskyvärt inför Gud. För människans vishet, förblindad och dränkt i otaliga brister och sätter sig upp mot Guds vishet. Viljan är ond och full av fördärvade sinnesrörelser och hatar Guds rättvisa mer än något annat. Och människans styrka är helt oförmögen till någon god gärning, och ursinnigt böjd till syndfullhet.
 
5. Fri vilja
 
Skriften hävdar ofta att människan är slav under synden. Vad det betyder är att hennes sinne är så långt borta från Guds rättfärdighet att hon tänker på, djupt begär och inte gör något annat än det som är ont, förvridet, orättfärdigt eller nedsmutsat. För hjärtat, som har druckit sin del av syndens gift, kan inte ge något annat än syndens frukter.
 
Likväl, får vi inte tänka oss att det finns något som med våld tvingar människan att synda. Hon syndar i full överenstämmelse med sin egen vilja, och gör det angeläget och i linje med hennes egna böjelser.
 
Hennes hjärtas fördärv innebär att människan har ett mycket starkt och ihållande hat mot hela Guds rättfärdighet. Hon är dessutom hängiven varje sorts ondska. På grund av detta så sägs hon inte ha fri kraft att välja mellan gott och ont – det som kallas fri vilja.
 
6. Synd och död
 
I Skriften betyder synd både den mänskliga naturens förvridenhet som är källan till alla laster, och de onda begär som föds från den, och också de orättfärdiga och skamliga handlingar som flödar ur dessa begär: mord, stöld, äktenskapsbrott och andra sådana saker.
 
Vi, som är syndare ända sedan vi varit till i våra mödrars liv, är alla födda oskyddade för Guds vrede och vedergällning.
 
När vi växt upp, så samlar vi ständigt på oss Guds dom, allt tyngre och tyngre.
 
Slutligen, genom hela vårt liv, ökar vi hastigheten mot döden.
 
För det råder inget tvivel om att Guds rättfärdighet ser all syndfullhet som avskyvärd. Vad kan vi då förvänta från Guds ansikte – vi eländiga människor som är nedtyngda sådan vikt av synd, och nedsmutsade med otaliga orenheter – utom hans rättfärdiga vrede helt säkert kommer oss till skam?
 
Det är nödvändigt att vi vet om denna sanning, även om den slår människan med skräck och krossar henne med förtvivlan. Avklädda vår egen rättfärdighet, dragna bort från all förlitan på vår egen kraft, bortvända från allt hopp om att någonsin ha liv, till insikt om vår egen brist, elände och vanära lär oss därför att falla ned inför Herren. Genom att erkänna vår synd, maktlöshet och fullständiga fördärv, lär vi oss att ge honom all ära för hans helighet, makt och frälsning.
 
7. Hur vi förs till frälsning och liv
 
När denna kunskap om oss själva verkligen går in i våra hjärtan, visar den oss vår betydelselöshet, och den gör vägen in i sann kunskap om Gud lättare för oss. Och när den Gud som vi talar om har tagit undan vår känsla av att vi står trygga inför hans vedergällande dom och vår falska självtillit – dessa två farsoter – är det som att han redan har öppnat en första dörr in i hans rike. För det är då som vi börjar höja vår blick mot himlen, en blick som tidigare var fixerad vid jorden. Och vi, som tidigare fann vår vila och ro i oss själva, längtar nu efter Herren.
 
Å andra sidan är det även så, att trots att vår syndfullhet förtjänar något helt annat, visar sig denne barmhärtige Far, i sin ofattbara godhet, frivilligt för oss som nu blivit bedrövade och skräckslagna. Och med de medel som han vet hjälper oss i vår svaghet, kallar han oss tillbaka från vår villfarelse till den rätta vägen: från död till liv, från fördärv till frälsning, från djävulens rike till sitt eget rike.
 
För alla dem som det behagar honom att åter insätta som arvingar till det eviga livet har Herren bestämt, som ett första steg, att de ska få samvetskval, böjas ned under vikten av sina synder, och röras till att leva i fruktan för honom. Till att börja med, ställer han därför fram sin Lag, vilket är det som för oss till detta tillstånd.

Copyright Stuart Olyott
Originally published in English under the title Truth for All Time
By Banner of Truth Trust, Edinburgh EH12 6EL, U K
All rights reserved.
Used by permission through the arrangement of The Banner of Truth Trust

Läs hela inlägget »

Förordet till Jean Calvins lilla troslära "Kortfattad översikt över den kristna tron" 1537. Vi publicerar den kapitel efter kapitel på svenska i samarbete med förlaget Banner of Truth.

I din hand har du en liten men ovärderlig pärla. Den har legat nergrävd och glömd alldeles för länge, men nu när den har kommit fram i ljuset får du se att den lyser starkare än någonsin och utan att ha förlorat något av sitt värde.
 
Jean Calvin visste att om de bibliska sanningarna som återupptäcktes i Reformationen skulle kunna spridas över världen, så måste de presenteras på ett sätt som vanligt folk kan förstå. Så, under vintern 1536–1537, skrev den 29-årige Calvin, på franska, sin Kortfattad översikt över den kristna tron [Brève Instruction chrétienne]. Denna lilla bok är faktiskt ett sammandrag av den första utgåvan av hans Undervisning om den kristna religionen [Institutio religionis christianae] och många stycken är tagna ord för ord från detta tidigare verk.
 
Denna bok, Kortfattad översikt, ersattes 1542 med en katekes, i vilken trons grunder behandlades med samma djup, men i en annan ordning. Denna blev snart den slutgiltiga katekesen för de fransktalande reformerta församlingarna i hela Europa. Det goda rykte som Calvins katekes fick, innebar att denna bok, Kortfattad översikt, kom ur bruk och blev helt bortglömd i över tre hundra år.
 
1877 hittades ett exemplar av originalet, kanske det enda som finns kvar, i nationalbiblioteket i Paris av Monsieur Henri Bordier. Detta ledde till att boken gavs ut på nytt 1878. På det följde översättningar till tyska (1880 och 1926) och italienska (1935). En version på modern franska togs fram av Pierre Courthial och gavs ut 1953. Det är från Dr. Courthials moderniserade text och med hans tillåtelse, som den här engelska versionen har översatts.
 
[Denna svenska översättning utgår från Stuart Olyotts engelska översättning och har dessutom stämts av mot Paul T Fuhrmans översättning från 1949].
 
Så långt jag vet, har Calvins Kortfattad undervisning publicerats på engelska endast en gång förut. 1949 gav Lutterworth Press, London, ut en utgåva översatt av Paul T. Fuhrman. Detta vetenskapliga verk, som har ett historiskt förord och kritiska och förklarande noter, följer noga Calvins franska text från 1537, såväl som med hänsyn till hans egen översättning av den till latin 1538 ”åt de övriga församlingarna”. Jag har konsulterat denna översättning i varje del, även om jag inte har känt mig fri att hålla med om många av dess översättningsval.
 
Den här [engelska] översättningen har granskats av Carol Chapman vid avdelningen för franska på Liverpools universitet och, oberoende, av Margret Lang vid avdelning för franska vid Edinburghs universitet. Jag är tacksam till dessa två upptagna damer för den tid och omsorg som de har lagt ned på detta arbete. I tillägg till deras ändringar, så har de givit många goda förslag till förbättringar av översättningen som jag arbetat in. När detta är sagt, så vill jag trycka på att det slutgiltiga ansvaret för översättningens riktighet och noggrannhet ligger hos mig.  
 
Calvins hade inte för vana att ge exakta referenser till de skriftställen han syftar på. Dessa har lagts till i den här utgåvan till hjälp för moderna läsare. Du kommer också att se att några av citaten från Skriften skiljer sig mycket från hur de återges i de Biblar vi har idag. Oftast är de så därför att han ger sin egen översättning, även om han ibland citerar från bibelöversättningar som i allmänhet är okända för dagens kristna [i den svenska översättningen har vi utgått från Folkbibeln 2015 och därifrån anpassat till Calvins översättningsval].
 
Här är alltså Calvins slående, men kortfattade försök att beskriva den kristna tron för folket! Dess mål är inte att angripa någon person eller institution, utan för att bygga upp troende. Dess stil är enkel och ren, om än upphöjd. Dess ämne är majestätiskt, genomdränkt av sund undervisning i den heliga Skrift. Har ser du drivkraften i reformationens första tid. Här har du kärnan av protestantisk tro och känner värmen från dess glödande kärlek till Gud och människor.
 
När du läser den här boken, kommer du att förstå att Guds sanning, som här läggs fram så klart, är något som du förväntas att leva ut. Låt det förverkligas hos varje läsare, som genom att läsa denna bok, får möta den kristna tron för första gången. Och låt det också mer och mer bli till verklighet för alla oss som, genom Guds godhet, redan har förts in i personlig förening med vår Herre Jesus Kristus.
 
Stuart Olyott

Copyright ã Stuart Olyott
Originally published in English under the title Truth for All Time
By Banner of Truth Trust, Edinburgh EH12 6EL, U K
All rights reserved.
Used by permission through the arrangement of The Banner of Truth Trust

Läs hela inlägget »

Denne förunderliga teologi, Jean Calvin (1509-1564). En man vars tankar är så mycket är överenstämmelse med Luther, men samtidigt så missförstådd av vår tids lutheraner. I den lilla boken ”Brève instruction chrétienne” utgiven 1537 vill han ge en kortfattad introduktion till reformationens tro.
 
I samarbete med det brittiska förlaget Banner of Truth kommer vi att kapitel för kapitel publicera Calvins lilla bok om kristen tro här på bloggen. Även om det finns goda översättningar till engelska och mycken sekundärlitteratur, så tror vi att det kan vara gott för Sverige att få möta Calvin själv på vårt modersmål.
 
Vi möter en teolog som fullkomnar det Martin Luther (1483–1546) inte kunde ta till sin logiska konsekvens, men också ett intellekt med styrka att göra en syntes mellan Luther och Huldrych Zwingli (1484–1531). Det är en ungdomligt frisk Calvin som skriver och många gånger kan man nästan chockeras av det rättframma och raka uttrycksättet.
 

  • Kontinuitet. En stor del av boken, själva basen, är en utläggning av trosbekännelsen, Herrens bön, de tio budorden och sakramenten. För de tänkta läsarna bör boken på det sättet inte setts som något omstörtande brott mot traditionen, utan snarare en renande återgång till trons grunder i dess oförstörda skick. Inte något uppbrott, utan åter till Bibelns rena kristna tro.
  • Radikalitet. Samtidigt är det grundläggande förändringar Calvin förespråkar. Precis som den lutherska Augsburgska bekännelsen (som Calvin bejakade), så gör Calvin upp med den medeltida kyrkans många missbruk. Istället förespråkas en enkel gudstjänst enligt Bibelns anvisningar, rättfärdiggörelsen genom tron allena och frälsning genom nåd allena. Så görs individ efter individ fri från vidskepelse, avgudadyrkan och människors traditioner.
  • Folklighet. När en av sin tids skickligaste teologer anstränger sig för att skriva en kort och enkel sammanfattning av kristen tro på folkspråket är det en god sak. Man kan tänka att lite av reformationens dragningskraft låg just här. Då den medeltida kyrkan lade mycket vikt vid auktoriteter, traditioner, hierarkier och institutioner ser vi här något helt annat. Här togs den vanlige bibelläsaren på allvar och fick stöd i att själv läsa och förstår Bibeln och den kristna tron. Tänk att själv få möta Gud med endast Jesus som medlare!
Läs hela inlägget »

Av David Whitworth

 
Enhet och mångfald existerar sida vid sida i treenigheten, och ännu viktigare hittas enhet i mångfalden och mångfald i enheten. Eftersom denna lära existerar i treenigheten framlockar den då existentiella resultat. Jag skall försöka utreda dessa resultat i fem områden: I skapelsen, uppenbarelsen, frälsningen, församlingen och samhället.

Skapelsen
Universum härskas av lagar och principer som är sammanflätade i design och struktur och som är grundstommen i enheten. Ett exempel är matematikens lagar som i enhet hittas mångfalden. Min fru och jag gillar att lösa sudoku och eftersom matematikens lagar är varaktiga så kan vi lösa sudokun i dess, till synes, oändligt växlingar.

Vårens fågelsång är ett av det skönaste exempel på enhet i mångfalden och mångfald i enheten. Varje fågelart har sin egen sång men alla sånger harmoniseras till en stor kör stigande upp till ett stort crescendo som fyller luften med en oskriven symfoni.

Ytterligare ett exempel är ett snötäcke på marken en kall vinterdag i som innehåller oräkneliga mängder snöflingor och alla har eget mönster.
Skapelsen är genom synd befläckad, men ändå trots det är den en uppvisning av treenighetens härlighet och harmoni (Ps 104). Det är ibland nödvändigt att stanna upp och ta hänsyn till dessa visuella hjälpmedel som borde fylla oss med glädje, vördnad och tillbedjan.

Uppenbarelsen
Bibeln är ett litterärt mästerverk utan motstycke, eftersom det är Guds ord överfört till oss från en evig dimension. Vi skulle då ha stora förväntningar att mångfald och enhet präglar dessa sidor som de sannerligen också gör.

Bibelns skrivelser är inspirerade, skrivna av män drivna av Gud från alla samhällsställningar: politiker, kungar, filosofer, fiskare, herdar, och poeter hittas bland författarna. Bibeln var skriven över 1600 års tidrymd på tre kontinenter och på tre språk. Den täcker en rad ämne som historia, poesi, äventyr, religion, politik, läran och logik. Vilken mångfald!

Bibelns enhet hittas i Jesus Kristus-Ordets centrala skepnad, och i sitt fundamentala tema om kosmisk frälsning genom Kristus utvecklad i världens historia.

Enhet och mångfald, som är samstämmig i treenigheten, är sammanflätade in i tillvaron och bekräftad i uppenbarelsen.

Skriftens heliga mönster och innehåll som uppvisar treenigheten förser oss med existensens sanna epistemologi (en fråga om vad vi vet och hur vi vet detta). Bibeln underrättas till oss i propositioner och således är sanningen objektiv och varken underkastas empirisk granskning eller det dialektiska paradigmet. Ordet bekräftas ändå i kunskap och i erfarenhet

Frälsningen
Enhet i mångfalden är glänsande i treenighetens frälsningsplan (2 Tess 2:13,14). Gud Fader utkorar och kallar oss. (Ef 1:4). Sonen genom sin ställföreträdande strafflidande försonar oss (Gal 3:13). Heliga Anden föder oss på nytt (Joh 3). Han omskapar Kristi avbild i oss (Gal 4:19) genom sinnets förnyelse (Rom 12:2) och helgelse i sanningen (Joh 17:17). Helgelse är fortlöpande: vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet (2 Kor 3:18). Kristi sköna avbild, Hans utstrålning, omskapas stegvis i och genom oss. Alltså vi förvandlas till sanna ädla människor.

Guds metoder för att frälsa sina utvalda är mångfaldiga. Paulus’ resa till Damaskus tvärstannade för att Herren ämnade frälsa honom (Apg 9). Lydia satt vid floden när Herren genom Paulus öppnade hennes hjärta på odramatiskt sätt. (Apg 16:14). Annat var det med Filippi fångvakten som Gud frälste i det mest omskakande omständigheter (Apg 16: 25-34).

Den lokala församlingen
Den lokala församlingen är en samling Guds folk som genom formgivning utkallas till gemenskap. Att bibehålla, förklara och tillämpa sanningen är hennes uppgift (1 Tim 3:15). Heliga Anden är verksam i sitt folk för att skänka gåvor till församlingens tillväxt och uppbyggelse (1Kor 12:4-10) och för att utföra sin angivelse som sanningens väktare och förkunnare. Guds yttersta syfte med församlingens gåvor är att förhärliga sig själv (1 Kor10:31).

Gåvornas mångfald, skänkta av Gud till församlingen, är en av treenighetens mångfalds klaraste manifestationer.

Inte mindre iögonfallande är den lokala församlingens enhet i mångfalden. I 1 Kor 12:12 och framåt utvecklar Paulus kroppens analogi om medlemmars enhet och mångfalden i enheten. Människans rörlighet skapar lokala församlingar med ett medlemskap som består av ett antal nationaliteter så väl som kristna från olika samhällsskikt. Det är en genomgripande enhet utan motstycke.

Samhället
Syndens fula ärr sätter sin stämpel på mänskligheten men ändå finns enhetens spår och (inte ovillkorligen i) mångfalden. Paulus på Areopagen utryckte det som Ty i Honom är det vi lever, rör oss och finns till (Apg 17:28). En organisk enhet existerar mellan människor, djur och växtliv som är bunden till Kristus för att överleva. Mångfalden är en självklar del av människosläktet som skapades till folkgrupper, språkgrupper och stammar. Lika mycket har Gud i sin kärlek skänkt människor olika förmågor och talanger för att bidra till mänsklighetens välfärd. I sådana områden som konst, astronomi, medicin och vetenskapliga upptäckter kommer dessa talanger och förmågor till sin rätt men ibland är de förvrängda och missbrukade.

Syndens förskräcklighet har vanställt enheten och mångfalden, och är iögonfallande i alla livets områden. Postmodernismen ställer krav för frihet och mångfalden utan det minsta hänsyn till enheten. Överallt ser vi horribla konsekvenser av detta ohämmade förhållningssätt som lämnar efter sig stora spår av mänskliga vrak.

Å andra sidan, enhet eller enformighet som uppenbaras exempelvis i religion eller politik utan hänsyn till Bibelns mänskliga grundvärderingar är despotisk och brutal i sina planläggningar att manipulera och kuva människor. Det behövs inte något bevis på.
 
Enhet och mångfald, väsentlig i treenigheten, förser oss med en omfattande och integrerad syn på livet. Denna världsbild hjälper oss att begripa tillvarons väsen och grund och de komplexa problem som mänskligheten tampas med. Att förneka denna lära är vådlig och ödslig och överlämnar världen på subjektivismens strand utblottad till väder och vindens moraliska och etiska frätande.

Om jag bestrider treenighetens existens och således samband mellan Fader, Sonen och Anden så förnekar jag grunden till alla slags relationer. Rent praktisk är jag främmande till mig själv, följaktligen måste jag upprätthålla förbindelsen med min existens och det genom att dana min egen identitet och framtiden. Helt logisk, i mitt sökande, är jag då ansvarig bara till mig själv. Om så är fallet vad har jag då för förpliktelser mot mina medmänniskor? Som en främling till mig själv och konsekvent till andra människor vad har jag för behov av att behandlar dem med värdighet? Vad gäller miljön är den helt betydelselös och ger mig inte någon ansvarskänsla.

Historien är nedskräpad med fall på fall av extremismens pendel, uppskruvad av synd, pendlande mellan form och frihet.

Denna treenighetslära vill sätta oss i stånd att åskåda livet i sina rika variationer och enhet (Ps 104) som en existentiell uppvisning av treenigheten.

Vi får också en framtidsglimt där form och frihet blomstrar och sammanlöper i fullkomligt konsonans i nya himlar och en ny jord (2 Pet 3:13).

Slutligen, nya infallsvinklar öppnas upp som vi har aldrig förr anat. Upptäckterna vill gripa oss och fylla oss med glädje i att förhärliga Gud.

Läs hela inlägget »
Etiketter: troslära

Av David Whitworth

 
När jag var ung och inte hade varit frälst mer än några få år var bibelläsning och studium svårt i mitt försök att tränga mig in i Bibelns lärosatser. Jag ägde då tre kommentarer för att hjälpa mig underlätta det. Det fattades ändå en nyckel för att öppna dörren och stiga in i Bibelns ovärderliga skattkammare och få tag på denna ofantliga rikedom. Sanningens guld, lärans diamanter och vishetens silver var inlåsta bakom dörren. Den saknade nyckeln skulle komma från oväntat håll.

Det var en dyster höstkväll 1968 som jag efter församlingens bönemöte kom i konversation med en äldste i församlingen. Jag var helt omedveten om att konversationen skulle leda mig in i ett nytt skede i mitt troende liv.

En samling var planerad i hörsalen på Lancaster University som var inhyrd för kvällen. Lancaster är en medelstor stad, ungefär 9,5 mil söder om min hemstad i nordvästra England.

Samtalet med äldsten Jim ledde in på samlingen och om en predikant av stort format som skulle predika. Han sa att predikanten hade för vana att predika i en timme som på sextiotalet var sällsynt. Jim ägde varken bil eller körkort men han ville så gärna höra predikanten. Naturligtvis blev jag tillfrågad för att jag ägde en bil och om jag också var intresserad. Predikanten var för mig helt okänd men ändå intresseväckande. En brinnande längtan fanns hos mig att lära känna Bibeln och sådant här tillfälle kunde jag inte missa.

Så kom kvällen då vi skulle resa till Lancaster University, Jim, min bror och mig. Jag kände knappt någon spänd förväntan men nyfikenhet. Däremot strålade Jim av glädje förväntansfull för vad som låg framför oss.

Vi anlände till universitets bilparkering fyrtiofem minuter innan mötet började. Parkeringen var redan då välfylld. Människor strömmade in i hörsalen. Vi tre tog var sin sittplats och en förväntansfull stämning fyllde salen. Efter sång och bön gick en opretentiös äldre man fram till talarstolen. Han tog av sin rock, vek ihop den och hängde den över stolen bredvid. Mannen? D.M. Lloyd-Jones. En tysthet föll över hela salen på omkring tusen människor.

Han bad och sen öppnade sin Bibel och hämtade texten från Apg 5:24-42. Jag skall försöka återge ett litet utkast.

Rubriken var enkelt-tre reaktioner till evangeliet

Introduktionen: Apostlarna sattes i fängelse för att de predikade evangeliet i Jerusalem. På natten kom Herrens ängel och förde ut dem och gav dem dekretet att predika evangeliet i templet och detta orsakade ett uppror. Då fördes de bort och ställdes inför Stora rådet för att förklara varför de predikade efter att ha fått förbud. Då följde Petrus välkända svar Man måste lyda Gud mer än människor (vers 29) Så fortsatt han och predikade evangeliet inför Sanhedrin.

Den första reaktionen (vers 33) kom från Rådet som totalt förkastade evangeliet. De blev ursinniga och vill döda dem. Rådets medlemmar härskades och styrdes av heta känslor som flödade ut från ofrälsta hjärtan. Möjligheten till att föra ett resonemang med dem var obefintlig, förståndet var ur funktion.

Den andra reaktionen kom från Gamaliel. (vers 34). Denne man var en hög intellektuell begåvad man som hade en doktorshatt i GT lagen och en av dåtidens största lärare. Han var högt aktad av alla och var dessutom Paulus’ lärare.

Gamaliel stod i bjärt kontrast till resten av Sanhedrin. Han var en man som var lugn, sansad och han styrdes av förnuftet mer än känslorna. Han utgrundade och analyserade saken och var tolerant. Världen skulle vara bättre om flera sådana människor fanns. Han var verkligen en gudfruktig man.

Men Gamaliel var inte troende, varför? Två gånger använde han ordet ”om” (vers 38,39). Han insåg inte Kristi gudomlighet. Han jämställde Kristus med Teudas (v 36) och Judas (v 37), (inte Judas Iskariot). Teudas grundade en sekt men han blev avrättad och sekten förskingrades och upplöstes. Judas var revolutionär och orsakade uppror, men han omkom och revolutionen rann ut i sanden. Gamaliel påstådde lugnt att den kristna ”sekten” kunde följa en av två alternativ. Antingen var det ett påhitt och då skulle det rinna ut i sanden eller var det ett Guds verk och då skulle det judiska rådet kanske göra sig skyldig till att strida mot Gud. Idag (1968) är Kristus jämställd med Gandhi eller Che Guevara.

Den tredje reaktionen utgick från apostlarna (vers 40-42). I dessa verser hittas de sanna troendes särdrag.

Den första tanken hos mig efter predikan var om Dr. Lloyd-Jones verkligen hade predikat längre än femton minuter men en titt på klockan avslöjade att predikans längd var en timme! Samlingen hade varit tyst, ingen hostade eller nös i en timme och det enda som hördes var D.M.Lloyd-Jones röst. För första gången under en predikan upplevde jag Guds närvaro och jag rörde inte en muskel under hela predikan. Det kändes som om det var bara Gud och jag i salen och han talade till mig genom predikanten om Kristi gudomlighet.

Det var början på en upptäcktsresa som ledde mig till att hitta nyckeln till en bättre förståelse av Bibeln. 1970 gavs den första samlingen av D.M.Lloyd-Jones predikningar på Romarbrevet ut i bokform som var en serie från Westminster Chapel. Serien tog fjorton år att fullborda.

Boken som var först ut var en utläggning av kapitel 3:20-4:25 vars titel är Atonement and Justification. Det var ett måste att köpa och läsa och visade sig vara till rik välsignelse än idag. Här fick jag nyckeln som öppnade dörren till Bibelns alla skatter. Lloyd-Jones ägde ett analytiskt förstånd som frodades i sin tid som medicinsk läkare. Hans analys av texten var förbluffande.

Han var begåvad med en förmåga att förklara texten och öppna upp den och nästa steg att sätta stycket i sitt sammanhang och sen sätta sammanhanget i den stora bibliska bilden. Detta uppnåddes med de relevanta bibelverserna som kastade ljus över texten. Sist och inte minst var tillämpningen som alla kunde ta till sig i sina enskilda omständigheter. Denna sorters förkunnelse var då ytterst sällsynt.

Ett exempel på hur Martin Lloyd-Jones analyserar texten om Paulus’ på ett logiskt sätt och lägger fram sina propositioner och förklarar dem hittas i boken The Gospel of God kapitel 1 vers 17 som är Paulus’ första proposition. Där framställer Paulus rättfärdighetens uppenbarelse i evangeliet , uppföljd i vers 18 av hans andra proposition om Guds vredes uppenbarelse. Martin Lloyd-Jones hänvisar till Paulus’ utgångspunkt i den negativa propositionen först i vers 18, alltså Guds vrede. Utvecklingen, förklaringen och tillämpning av texten om apostelns proposition följs noggrant och sträcker sig fram till kap.3:20. I vers 21 återkommer han till Guds rättfärdighet, det positiva, som är Romarbrevets tema och som D.M.Lloyd-Jones utlägger på hans egen oefterhärmlig sätt.

Hela Romarbrevets serie var en vändpunkt för mig och som ledde mig från klarhet till klarhet. För första gången betraktade jag Bibelns logik och hur sanningens system är sammanfogad, varje del är en del av Bibelns helhet. Skrifterna tolkar sig själva och detta blev nyckeln som öppnade dörren till denna ofantliga skatt. Vi behöver läsa hela Guds Ord mer än en gång för att få ’the big picture’ och gräva fram sanningens guld, lärans diamanter och vishetens silver.

Martin Lloyd-Jones’ förmåga att utveckla Bibelns världsbild på hans tid var epokgörande. Alla dessa principer hade ett stort inflytande på mig och är bevekelsegrund för den glädje som kommer av att söka, studera, meditera på och bearbeta Ordet. Jag tackar Gud för oktoberkvällen 1968.

Jag rekommenderar starkt Joan Bakewell’s intervju med Martin Lloyd-Jones från 1970 på BBC som hittas på Youtube.

Läs hela inlägget »
Etiketter: m.loyd-jones predikan

Om den heliga Anden
Basileios av Caesarea
Artos, 2018
 
Hon är fostrad i en oneness-församling och har lite svårt för det här med treenigheten. Det som är gott är att hon är medveten om det och söker sig fram mot den förståelse av treenigheten vi har som kristen församling. Andra är det svårare med, de som sällan hört en predikan om treenigheten och försöker pussla ihop något som känns rimligt och alltför ofta hamnar i någon form av modalism och sabellianism. Andra hamnar i praktiken i en två-enighet, snarare än tre-enighet.
 
En av kyrkans tidiga lärare, Basileios av Caesarea (330–379), visar hur mycket grundarbete som behövde göras för att sätta ord på den undervisning om treenigheten som finns i Bibeln och som de tidiga kristna praktiskt levde ut i lovsång och tillbedjan. I den här boken är det läran om den helige Ande som är i fokus, den helige Ande som Gud ”som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras”.
 
I det engelska språkområdet känns kyrkans tidiga lärare ofta mycket mossigare än vad de egentligen är, mycket på grund av att översättningarna är från slutet av 1800-talet. Dock ej så på svenska, förlaget Artos har gjort en god gärning för svensk kristenhet genom att ge ut skrifter av den här typen på en god och samtida svenska.
 
En kristen församling som tappar rötterna i de tidiga kristna lärarnas kamp för den sanna läran driver lätt iväg och får svårare att förklara varför vi tror som vi tror. Sanningen finns i Bibeln, Guds ofelbara ord, men en lärare som Basileios den Store kan hjälpa oss att bättre förstå Bibeln.

Läs hela inlägget »

Av David Whitworth


Förutbestämmelse motarbetar drivkraften till att förklara evangeliet. Denna invändning grundas på att ändamålet är bestämt utan hänvisning till medlet. Det är inte bara att några få isolerade händelser hit och dit har varit förutbestämt utan hela händelsekedja med sina närstående förhållanden till varandra. I Guds plan bildar alla delar en enhet. Om Gud förordnar en människas frälsning då har Han också förordnat medlet så att hon skall höra evangeliet och komma till omvändelse och tro.

Mose ord i 5 Mos 29:29 ger genklang av sanningen: Det fördolda hör Herren, vår Gud, till. Men det uppenbarade gäller för oss och våra barn till evig tid, för att vi skall följa alla ord i denna lag. De utkorade är det fördolda som hör Herren till och som inte vi vet någonting om och det är inte vår sak. Att predika frälsningen i Kristus är det uppenbarade och är vår sak (Matt 28:19,20) eftersom det predikade ordet är Guds förordnade medel till att frälsa sina utkorade (Rom 10:14, 15).

Allt sedan framtidens händelser är för oss fördolda och okända, då borde vi vara ihärdiga och allvarsamma i vår plikt i evangeliets tjänst som om det inte hade vara någon kungörelse om det. Det sägs att vi skall be som om allt beror på Gud och vara verksamma som om allt beror på oss.

Istället för att förutbestämmelse avslår viljan eller skapar passivitet att predika evangeliet blir den istället drivkraften som motiverar. Historien är bevis på detta. William Carey brann för att missionera i Indien, Adoniram Judson i Burma, David Brainerd predikade Frälsaren för Nordamerikanska urinvånare, Henry Martyn i Persien och Robert Morrison i Kina. Dessa är bara några namn och alla hade den gemensamma nämnaren, nämligen de älskade den reformerta läran.
 
Guds förordnade medel
Guds medel i frälsningens verk är i grunden Bibeln, det är det predikade Ordet som frälser (Rom 1:16). Således kan kalvinisten predika evangeliet i full förtroende om att det är verksamt och att det kommer att fullborda det som Gud har bestämt, Förgäves skall det inte vända tillbaka till mig (Hans Ord) utan att ha verkat vad jag vill, och utfört det vartill jag har sänt ut det(Jes 55:11).
 
Vi kan, med försiktighet, utifrån Bibeln, framställa en bild av frälsningens beståndsdelar. Vi har redan sett att evangeliet är Guds kraft till frälsning. Vi vänder oss då till Bibeln i ett försök att utveckla innebörden av Rom 1:16.
 
En ypperlig startpunkt är Heb 4:12: Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar.
 
Det första Ordet är levande. Det är livligt och aktivt när det sås i en människas hjärta och växer fram och skjuter skott och är livskraftigt i en människa som är död i synd. Bibeln är verksam. Den är inte ofruktbar utan den fullbordar den avsedda verkan ( Jes 55:11). Det är skarpare än något tveeggat svärd. Ordet har två vassa sidor, lagen och evangeliet och är Helige Andens svärd (Ef 6:17) som Han stöter djupt i människans hjärta.
 
Den är domare över hjärtats uppsåt och tankar. Ordet domare antyder en som är skicklig och expert i att urskilja, pröva och kritisera sakens tillstånd. Bibelns gärning i den ofrälste är att med skicklighet och expertis urskilja, pröva och kritisera förståndet och strävan.
 
Praktiska följden
Den Helige Anden med Ordet som medel och allt som det innebär i ovanstående texten, överbevisar, världen om synd och rättfärdighet och dom (Joh 16:8). Petrus predikade evangeliet på pingstdagen i Jerusalem och i slutet på predikan hände detta: När de hörde detta, högg det till i hjärtat på dem, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: vad skall vi göra? (Apg 2:37)
 
Observera versens mönster, de hörde det predikade Ordet. Ordet riktades till förståndet det var det första steget. Ordet högg till i hjärtat på dem, det tveeggade svärdet genomborrade hjärtat på den samlade folkskaran och det sved, alltså Ordet tog tag i förståndet och känslorna var det andra steget. Gensvaret var vad skall vi göra? De var förtvivlade, Anden gjorde Ordet effektivt i dem så att också viljan blev fångad av Ordet. Det kunde bara bli en följd, alltså ställdes frågan: vad skall vi göra? Omvändelse var Petrus svar på frågan och tredje steget kom som ett utfall av Andens verk.
 
Allt det föregående är en del av pånyttfödelse. Genom Ordet är människan född på nytt: Ni är ju födda på nytt, inte av en förgänglig säd, utan genom en oförgänglig, genom Guds levande ord som består. (1Pet 1:23). Och, I kraft av sin vilja födde Han oss på nytt genom sannings ord (Jak 1:18). Så som Paulus utrycker det: Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit.(2 Kor 5:17).
 
Därför har kalvinisten varje skäl att predika evangeliet i full vetskap och förtroende om att Gud frälser människor istället för att göra det möjligt för dem att frälsas genom sina ’fria’ vilja. Guds Ord till Paulus Apg 18:9,10: Var inte rädd,. utan tala och tig inte! Jag är med dig, och ingen skall angripa dig och göra dig någon ont, ty jag har mycket folk här i staden. Lägg märke till att Gud inte berättade för Paulus hur många människor Han hade i Korint inte heller vem de var. Paulus’ ansvar var att predika i vetskap om att Gud gör resten.
 
Passivitet?
Hör jag en röst som protesterar om det är endast Guds kraft som leder en människa till omvändelse och tro då kan man inte göra något mera än att vänta passivt på Guds verkställande kraft. Gång efter annan uppmanar och befaller Gud de ofrälsta att vända om till Honom: Omvänd er, ty himmelriket är nu här (Matt 4:17). Omvänd er och tro evangelium! (Mark 1:15). Ångra er därför och vänd om, så att era synder bli utplånade (Apg 3:19).
 
Guds suveränitet och människans ansvar är två parallella sanningar som går hand i hand, och är en gudomlig paradox. De reformerta kan därför, utan förbehåll, predika evangeliet. Jag vet inte hur många gånger jag har hört påståendet att ’Gud tvingar inte någon människa till frälsningen’. Påståendet är en truism och därför onödigt. Människor som Gud frälser kommer villiga i omvändelse och tro, de som Han har fött på nytt har fått ett nytt förstånd, nya känslor och ny vilja. Till slut får alla vad de vill, de som söker frälsningen får det och de som inte vill bli frälsta , blir inte frälsta och lever vidare under Guds dom som ligger på människans eget ansvar.
 
Den ofrälsta människans oförmåga att frälsa sig själv, kan därför inte stå i vägen för att söka frälsningen genom Guds förordnade medel. Dessa sanningarnas äkta avsikt är att stimulera människor att aktivt och energiskt söka frälsningen: Bed och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er. Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. (Matt 7: 7,8). Passivitet ingår inte i Guds planer att frälsa människor och bygga sin församling. Predikaren och åhöraren har ett gemensamt ansvar inför Gud och ingen kommer undan.

Det är en av kalvinismens starka sidor att framhäva symmetrin och harmonin som existerar mellan Guds suveränitet och människans ansvar. De reformerta erkänner att Bibelns sannings system är en helhet och det går inte att isolera en enda del från helheten utan att hela systemet bryter samman.

Slutsatsen
Denna blogg är den sista i serien om invändningar mot kalvinismen. Serien är inte på något sätt uttömmande och det var inte heller meningen. Istället har jag försökt att lyfta fram de huvudinvändningarna och besvara dem.
Därmed sätter jag punkt för hela serien om kalvinismen. Min förhoppning är att dessa bloggar, i kalvinismens sanna anda, förhärligar Gud genom att ge bevis på att det är nådens läror som ärar Gud mest.

Läs hela inlägget »
Etiketter: j.calvin troslära

Av David Whitworth

  • William Park Armstrong, Editor: Calvin and the Reformation.
  • Francis Bacon: Det nya Atlantis (inledningen).
  • Fredric Bedoire: Hugenotternas Värld.
  • Loraine Boettner: The Reformed Doctrine of Predestination.
  • John Burrows, Redaktör: Klassisk musik.
  • Jean Calvin: Institutes of The Christian Religion.
  • William Cunningham: The Reformers and the Theology of the Reformation.
  • J.H.D’Aubigne: Reformations-Historia, andra delen.
  • David Otis Fuller, Editor: Valiant for the Truth (Calvin).
  • Gunnar Hallingberg: Läsarna.
  • Elsie M. Johnson: Man Of Geneva, (biography of Calvin).
  • Abraham Kuiper: Calvinism.
  • R.B.Kuiper: For Whom Did Christ Die?
  • James E. McGoldrick: Gud’s Renaissance Man, (biography of Abraham Kuiper).
  • John Murray: Collected Writings, volume 1.
  • N.R Needham: 2,000 Of Christs Power.
  • T.H.L. Parker: Portrait of Calvin.
  • N.A.F. Puaux: Franska Protestantismens Historia.
  • Torvald Ribbner: De svenska traktatsällskapen 1808-1856.
  • Nils Rodén: Hans Jacob Lundborg.
  • Francis A. Schaeffer: How Should We Then Live?
  • Arthur Sundstedt: striden om Konventikelplakatet.
  • Emanuel Stickelberger: Calvin.
  • B.B Warfield: Calvin and Augustine.
  • Author unknown: Rembrandt.
Läs hela inlägget »
Etiketter: j.calvin böcker