av David Whitworth
 

Helge dem i sanningen, ditt ord är sanning


Läran om helgelse och helighet är kronan på Guds frälsningsverk i de troende. Denna blogg handlar om helgelsens förutsättningar.
 
Jag kommer inte att skriva om läran som en teoretiker utan någon som har ett halvt sekels erfarenhet både kunskapsmässigt och praktiskt. Fortlöpande helgelse är för mig ett kärt ämne som ligger mig varmt om hjärtat och jag hoppas att ni blir gripna av detta också. Jag lägger inte beslag på att vara expert. Det har varit och är ibland smärtsamt eftersom antingen världen, köttet och djävulen har fått övertaget. Varför betyder detta så mycket för mig? Kort och gott eftersom jag kontinuerligt omformas och förvandlas till Kristi avbild. Alltså till en sann ädel människa som är Guds vilja och verk i mig och i alla troende. Men det stannar inte upp med mig själv, utan att mina ständiga böner för familjemedlemmar och vänner som är frälsta är att Gud också helgar dem. Om Herren ber för min och mina syskons helgelse i Kristus så är det med glädje och kärlek jag ber för deras helgelse. Om jag blir tillfrågad av andra om vad de skall be för är svaret alltid detsamma-min helgelse, eftersom allt annat ställs under detta underbara verk i mig.
 
Det är på modet att tala om flygskam och klädskam men den största skammen är syndens skam. Sådan skam upplevde Jesaja efter han fick en förkrossande vision om Guds helighet som väckte en medvetenhet om hans syndfullhet: ”Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar och jag bor ibland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, Herren Sebaot”. (Jes 6:5). Utan en medvetenhet om synd och allt som det innebär kommer vi aldrig ha en längtan till att helgas.
 
Guds härlighet
Helgelsens nödvändighet i de troendes liv vilar på Guds helighet. Det är Guds fullständiga renhet som står i centrum. Han kan inte annat än att avsky synd och straffa den och kan inte ha någon beröring vid den. Guds helighet lyser klaraste på Jesu Kristi korsfästelse. Hans renhet och rätt åskådliggörs, Kristus i sin person bar vår synds skuld och straff och uppfyllde lagens krav på död och rättfärdighet och stillade sin Faders vrede på oss som vår ställföreträdare. Så nu ’Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet’ (1 Joh 1:9). Förlåtelse gottgör Guds rättfärdighet och rengöring gottgör Hans helighet. Det är Hans blodsutgjutelse på korset som renar oss från våra synder. (1 Joh 1:7, Upp 1:5).

Guds helighet, som uppenbarades på korset, ledde Paulus till att beskriva evangeliet i följande ord: ’Ty den här tidsålderns gud har förblindat de otroendes sinnen, så att de inte ser ljuset som strålar ut från evangeliet om Kristi härlighet - han som är Guds avbild’ (2 Kor 4:4). ’Detta enligt det evangelium om den välsignade Gudens härlighet’(1 Tim 1:11). Därför handla evangeliet först och främst om Guds och Kristi härlighet, detta är den goda nyheten. Den kan uttryckas så att härlighetens evangelium är evangeliets härlighet.

Ut ur korsets härlighet och helt på grund av det börjar Guds verk i oss. Hans frälsande nåds syfte är att gör oss heliga. Jag hör och läser anklagelsen ibland att utkorelsens lära gör Gud godtycklig och att Han frälser på måfå men den är en grov anklagelse som saknar grund. Paulus ger klart besked om utkorelsens syfte: ’liksom han innan världens grund blev lagd har utvalt oss i honom, (Kristus), för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför honom’. (Ef 1:4). Heligheten måste ha ett mönster för att det skall betyda någonting. Detta mönster är inte mindre än Gud själv: ”Ni skall vara heliga, ty jag är helig”(1 Pet 1:16). De flesta kommentatorer säger att det är en befallning men jag tror att det innehåller både befallningen och löftet som kommer att bli uppenbar.

Vår härlighet
I den första bloggen om helgelsen citerade jag Rom 3:23: ’Alla har syndat och saknar härligheten från Gud.’ Guds härlighet fattas hos oss, det är något som vi har ett stort behov av. Guds härlighet är Hans helighet: ’Vem är som du, härlig i helighet, (2 Mose 15:11). Så vad menar Paulus med att vi saknar Gods härlighet? Sättet att svara på frågan är att se vad andra verser har att säga om härligheten. I Romarbrevet 2:7: ’evigt liv åt dem som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och odödlighet,’ och i vers 10: ’men härlighet, ära och frid över var och en som gör det goda, främst över juden och även över greken,’ vidare i 5:1,2: ’Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. Genom honom har vi också tillträde till den nåd som vi nu står i, och vi jublar i hoppet om Guds härlighet’. Vi fortsätter i kapitel 8 som innehåller ett antal verser, vers 18: ’Jag hävdar att den är tidens lidande väger lätt i jämförelse med den härligheten som kommer att uppenbaras och bli vår’, i vers 30: ’Och dem som han har förutbestämt har han också kallat. Och dem som han har kallat har han också förklarat rättfärdiga. Och dem som han har förklarat rättfärdiga har han också förhärligat’.

Låt oss då fortsätta i 2 Kor 3:18: ’Och vi alla som med avtäckt ansikte skådar Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom herren, Anden’. Vad menar Paulus med alla dessa verser? Han är inte färdig än. I 2 Kor 4:6: ’Ty Gud som sade: ”ljus skall lysa fram ur mörkret”, han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken’. Vidare i 4:17: ’Ty vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet’. Vår Herre uttryckte det så här i Joh 17:22: ’Och den härlighet som du har gett mig har jag gett dem’.

Jag har citerat många verser men varför? Jo för att vi skall förstå vidden och tyngden av denna överväldigande bibliska lära. Men vad betyder alla dessa verser? Enligt D. Martyn Lloyd-Jones betyder det att åskåda Guds härlighet och glädja sig åt det. ’Ty Gud som sade: ”Ljus skall lysa fram ur mörkret”, han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan’. Varför? ’För att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken’. Han, (Lloyd-Jones), fortsätter att förklara att en kristen är en människa som har fått ta emot en uppenbarelse om Guds härlighet. Hon vet någonting om Guds härlighet och gläds åt det. Det är allting för henne och det är störst av allt.

Han förklarar vidare att vi inte bara åskådar Guds härlighet som dessa verser påstår utan också att vi är delaktiga i den. I 2 Pet 1:4 påminner Peter oss om att vi få del av gudomlig natur: ’Genom dem har han gett oss sina dyrbara och mycket stora löften, för att ni i kraft av dem skall få del av gudomlig natur’. Vad vidrig synd är, det berövar oss Guds härlighet men tack Gud för att han återställer den saknade härligheten i oss. Finns det nu en längtan i oss att återspegla Guds härlighet i våra liv?

Nästa gång fortsätter vi att utveckla denna underbara lära.

Läs hela inlägget »
Etiketter: helgelse

av David Whitworth


Helga dem i sanning, ditt ord är sanning


Vår tidsålders postmodernism särpräglas av en otrolig längtan efter att förverkliga sig själv, ’reinvent yourself’, drömma drömmen och leva ut den. Man kan vara allt man vill, det enda som behövs är att du tror på dig själv. Alla vill leva längre men ingen vill bli äldre. Allt detta är den moderna människans identitetskris som hon på alla möjliga sätt försöker rädda sig ur genom att sträva efter en egen identitet. Författaren till Predikarens bok ville också skapa egen identitet och han sparade inte på varken kraft eller medel i sitt sökande i alla livets områden för att skaffa sin identitet. Det bevisade sig vara fruktlöst och slutsatsen talar sitt eget språk: Allt är ju förgängligt och ett jagande efter vind (Pred 2:17)

För de troende är vår identitet förknippat till vad vi är i Kristus och vad Kristus åstadkommer i oss. Helgelseläran lär ut dessa två aspekter och vad de medför.

Helgelse lär oss att vi är helgade och att vi helgas. Liksom vår kallelse, pånyttfödelse, rättfärdiggörelse och adoption eller barnaskap är Guds verk och en engångsföreteelse så är också vår helgelse. Vi är helgade, som är definitivt i sin natur och därför slutgiltig och kan inte upprepas. En stor del av NT:s lära i detta avseende kommer under kategori definitiv helgelse. Mer om det senare.

Vi helgas och det är fortlöpande. Hjärtat, förståndet, viljan och vårt beteende är format allt mera efter Guds vilja och Kristi avbild och är inte fullbordat i detta liv. Kroppens uppståndelse kommer likaså att bli lik Kristi förhärligade kropp. Det är också bibliskt att tillämpa termen ’helgelse’ till denna utveckling i likformighet och förvandling.

Definitiv Helgelse
Paulus ger utryck för denna slags helgelse i 1Kor1:2: till Guds församling i Korint, de som helgats i Kristus Jesus, de kallade och heliga. Förresten, det är intressant om vi är helgade i Kristus så är vi förklarade som de heliga. Den kyrkliga hierarkin har inte någon befogenhet att välja ut och tilldela titeln ’den heliga’ på människor. Senare i samma brev påminner Paulus de kristna i Korint om att de har tvättats rena, blivit helgade och förklarade rättfärdiga (1Kor 6:11). Det är uppenbart att Paulus sätter de kristnas helgelse i samma kategori med sina verkställande kallelser, med sina identiteter som de heliga samt med pånyttfödelse och rättfärdiggörelse.

Uttrycket ’de helgade’ framtonar Paulus i Apostlagärningar 20:32 i sitt avskedstal till de äldste från Efesus: Och nu överlämnar jag er åt Gud och hans nåderika ord, som har makt att uppbygga er och ge åt er arvslotten bland alla dem som blivit helgade. (se också 26:18).

Det är inte bara Paulus som ger uttryck för definitiv helgelse utan också Hebréerbrevets författare i 10:10: Och i kraft av denna vilja är vi helgade genom att Jesu Kristi kropp blev offrad en gång för alla. Och vidare i vers 14: Genom ett enda offer har han för alla tider gjort dem som helgas fullkomliga. Petrus säger också samma sak: Ni är av Gud, Fadern, förutbestämda till att helgas genom Anden, så att ni lyder och blir bestänkta med Jesu Kristi blod. (1Pet 1:2).

Definitiv helgelse är uppenbarligen en bestämd handling i början av det nya andliga livet och därför oåterkalleligt. Det är också någonting som kännetecknar Guds folks identitet.

Frågan är då vad är denna helgelse? Det mest lärorika bibelstycke är i Rom 6. Paulus börjar kapitlet med en fråga: Vad skall vi nu säga? Skall vi fortsätta att synda för att nåden skall bli större? I samma brev från 3:21 till kapitel 6 har Paulus utvecklat rättfärdiggörelsen och rättfärdighetens läror. I det sjätte kapitel förställer han sig att dessa kristna i Rom kan dra slutsatsen att de kan leva hur de vill eftersom de är rättfärdiggjorde genom Guds nåd. I vers 2 slår han bort tanken: Nej, visst inte! Ni behöver inte ens tänka på det, bort med tanken!

I fortsättningen på Rom 6:2 fråga då Paulus: Vi som har dött bort från synden, hur skulle vi kunna fortsätta att leva i den? Han poängtera flera gånger i samma kapitel att eftersom vi har dött bort från synden är syndens makt bruten över oss. Vi är inte längre slavar under synden (v 6), Ty den som är död är friad från synd (v 7), Ni är döda från synd (v 11), Synden skall därför inte härska i er dödliga kropp, så att ni lyder dess begär (v 12), Ni som var döda men nu lever (v 13), Synden skall inte vara herre över er (v 14).

När en människa dör är hon inte längre aktiv i sfären som hon hade referens till. Hennes koppling med denna sfär är upplöst. Hon har inte någon beröring med dem som lever i denna krets och heller inte de med henne. Den människan som lever i syndens sfär under syndens makt och umgänge lever efter denna sfär i hela hennes tänkande och aktivitet.

En människa som har dött till synd lever inte längre i syndens sfär. Då förhållandet är brutet har hon blivit överförd till en annan sfär. Det är den radikala klyvningen som Paulus syftar på i Rom 6. Detta är grunden på vars de troendes hela uppfattning om sitt liv vilar på. Det finns en definitiv oåterkallelig brytning med syndens och dödens välde.

Grunden för de troendes definitiva helgelse finns i hennes verklighetsförankrade andliga enhet med Kristus i hans död, begravning och uppståndelse. Rom 6:4: Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från det döda genom Faderns härlighet. Syndens makt är bruten och Paulus utvecklar detta tema vidare till v 14 och också i Gal 2:19-20:. Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte länge jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig. Den gamla människan är korsfäst och synd skall inte längre härska över oss.

En fot i mörkret och en i ljuset?
Vi är nu nya människor i Kristus eftersom vi uppstod med honom. Det gamla är borta den nya är här. Vi rör oss inte längre i mörkrets välde utan vi tillhör ljusets rike och av Gud överförd till Hans eget rike: Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike (Kol 1:13). Petrus har samma insikt som Paulus men utrycker det på annat sätt: Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.(1Pet 2:9). Vårt tillstånd är nu detta att vi lever för Gud i Jesus Kristus. Gud ser oss i Kristus på korset Han förklarar oss helgade och heliga. Detta tillstånd är det troendes identitet och hur vi skall se på oss själva.

Döden och uppståndelsen är det centrala i hela försoningens utformning och även det centrala genom vilken helgelsen är formad i de troendes hjärtan och liv.

Definitiv helgelselära betyder inte på något sätt att en troende förvärvar ett syndfritt tillstånd i frälsningens ögonblick, det skulle då utesluta progressiv eller fortlöpande helgelse.

Vad det betyder är att i frälsningens ögonblick är varje troende genom sin enhet med Kristus ögonblickligen räknad helig (’Saint’). Ett nytt förhållande skapas genom vilken syndens slaveri är bruten och vi blir Guds och Kristi tjänare till rättfärdighet. Vi troende skall med allvar ta vara på vårt förhållande i Kristus och den radikala brytningen med synd så allvarlig som Gud själv.

Läs hela inlägget »
Etiketter: helgelse

av David Whitworth


Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning


I den första bloggen om helgelse citerade jag Rom 3:23: ’Alla har syndat och saknar härligheten från Gud’. Dessa fem bloggar om helgelse så här långt är en utläggning om första hälften av versen för att visa helgelsens nödvändighet. Denna blogg kommer att handla om den andra hälften av versen.

Alla är vi syndare och det finns ingen som kommer undan för att vi ärvde Adams fallna natur (Rom 5:12). Och eftersom Guds avbild i oss är förvriden genom syndens intrång saknar vi härligheten från Gud eller som King James bibel uttrycker det kommer vi tillkorta Guds härlighet. Synd betyder ’orättfärdighet’, ’laglöshet’, ’överträdelse’ och att missa målsättningen. Det är något av syndens betydelse som är spridda igenom hela Bibeln.

Vi kommer tillkorta och saknar Guds härlighet, som betyder att vi har ett ofantligt behov av härligheten som fattas hos oss och som är ouppnåelig i den fallna naturen. Guds helighet eller härlighet är Han i sitt väsende som är mera än en egenskap. Det ger uttryck i hans gudomliga storhet, sublimitet, majestät och oåtkomlighet. Är Han kärlek då är Hans kärlek helig. Är Han allvetande då är han helig i sitt allvetande och är Han självtillräckligt då är Han helig i sin självtillräcklighet osv. Guds helighet är sådan att synd är en skymf mot Honom. Han kan inte något annat än att avsky synd. Guds helighets största uppvisning är Kristi korsfästelse.

Ett grymt läge

Gud i sitt förhållande till sitt folk vill att: ni ska vara heliga såsom Han är helig (1 Pet 1:16). Därför är helgelse det största och viktigaste behovet i en troendes liv, återstående synd måste försvagas och heligheten växa till. För att få en ordentlig förståelse av den saknade heligheten behövs det ett klargörande av vad det betyder.

Alltså en människans tillstånd före frälsningen:

Främst var vi under Guds vrede: Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra (Ef 2:3), Joh 3:36, Rom 1:18, Ef 5:6, Kol 3:6, 1 Tess 2:16.

Döda i synd: Också er har Gud gjort levande, ni som var döda genom er överträdelser och synder(Ef 2:1). Ef 2:5, Kol 2:13

Slagna av andlig blindhet: Ty den här tidsålderns gud har förblindat de otroendes sinnen, så att de inte ser ljuset som strålar ut från evangeliet om Kristi härlighet - han som är Guds avbild. (2 Kor 4:4). (Versen sammanfattar fullkomligt blindhetens orsak och verkan). Ef 4:18. Till dessa verser kan vi lägga till Jesu ord till Nikodemus: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike (Joh 3:3).

Konsekvenserna av de ofrälstes tillstånd som beskrivas i Bibeln är omfattande och långtgående : Ty detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade (1 Kor 1:1). Läran om Kristi ställföreträdande strafflidande anses absurd.

Herrens beskrivning av människans fördärvade tillstånd i synd kan inte någon ta miste på: Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser (Matt 15:18-19). Tillståndet kan varken samhället, föräldrar eller någon/något annat skyllas för och ännu mindre kan man utbilda bort det. På domedagen skall var och en stå för sina egna missgärningar. Syndens princip är inrotad i människans natur och hon begår synd eftersom hon är syndare.

Paulus ger en utförlig framställning av hur syndens princip blottar sig i gärningar: otukt, orenhet, lösaktighet, avgudadyrkan, svartkonst, fiendskap, kiv, avund, vredesutbrott, gräl, splittringar, villoläror, illvilja, fylleri, utsvävningar och annat sådan (Gal 5:19-21). Allt detta är utfallet av ett fördärvat hjärta, som kommer att uppenbaras i de ofrälstas beteende. Herren driver saken ännu djupare: Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen (Matt 12:34).

Den saknade härligheten

Ett av det mest klarsynta bibelstycke som skildrar de kristnas ofrälsta tillstånd hittas i Ef 4:17-19. Paulus varna oss att inte leva som hedningarna och förklarar vad han menar med det: Deras tankar är tomma, deras förstånd förmörkat. De är främmande för livet i Gud därför att de är okunniga och sina hjärtan hårda som sten. Utan att skämmas kastar de sig in i utsvävningar och bedriver allt slags orenhet och får aldrig nog.

Påståendet innehåller en logisk följd. Tomma eller förgängliga tankar är Paulus huvudsats och resten av verserna är en utläggning. Tomma tankar är tankar som är riktat på allt annat än Gud, alltså det är att slösa bort de moraliska och intellektuella krafterna på värdelösa ting (jfr Rom 1:21), avsaknaden av sann kunskap om Gud är roten till problemet.
 
Förståndets förmörkande är en naturlig konsekvens och det kan liknas vid att försöka treva sig fram i ett mörkt rum. Det är omöjligt i ett förmörkat tillstånd att ta upp en resonans om sanningen, Guds Ord. Förmågan att uppskatta sanningens skönhet är obefintlig.
 
Det är en nedåtgående spiral. Varje steg bekräftar och förklarar det föregående och nästa fas är oundviklig, en människa är främmande för livet i Gud. Det betyder att livet som har sin upprinnelse i Gud, alltså helige Andes närvaro i en människas själ eller liv, är evigt liv som får sin näring och sitt uppehälle i Gud.
 
Främlingskap till livet i Gud har sin källa i okunnighet och hårdhet. Frukten av ett förmörkat förstånd är alltid okunnighet som är människans största problem. Paulus förtydliga detta i 1Kor 2:14: En oandlig människa ta inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt. I Efesierbrevet läste vi om att hårdhet följer ofrånkomligt okunnighet. Hjärtan hårda som sten är ett känslolöst och skamlöst tillstånd inför Gud. Utfallet i det sista steget i denna nedåtgående spiral når så långt en människa kan sjunka. Utan att skämmas kastar de sig in i utsvävningar och bedriver allslags orenhet och får aldrig nog. Begäret till synd finns det ingen gräns, det bara växer okontrollerat. Några arbetskamrater i England hade en pornografisk grupp där de delade pornografisk litteratur med varandra. De var helt och hållet styrda av pornografi.

Det var inte utan att Herren sa dessa ord: Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen (Matt 12:34) och Men det som går ut ur munnen kommer från hjärtat och det gör människan oren. Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser. (Matt 15:18-19).
Har vi inte här i verserna sann biblisk psykologi? Filosofer och psykologer anstränger sig för att reda ut varför världen är i kaos. Den enda förklaring finns i dessa verser.
 
Genom sin nåd har Gud frälst oss från ett oheligt liv och för att återställa den saknade härligheten i oss (Rom 3:23b). Därför varnar Paulus oss för att inte leva längre som de ofrälsta. (Ef 4:17).
 
Nästa blogg skall vi fortsätta fokusera på helgelse och hur det återspeglas i våra liv.

Läs hela inlägget »
Etiketter: helgelse

Lewi Pethrus beskriver den svenska pingstväckelsens tro på det här sättet:
 
”De lärouppfattningar, som varit kännetecknande för pingstväckelsen, sammanfaller till stor del med äldre ortodox luthersk uppfattning men skiljer sig dock därifrån på åtskilliga punkter. I fråga om helgelsen är den i hög grad påverkad av den wesleyanska uppfattningen. I dop- och församlingsfrågan sammanfaller dess åsikter med den äldre baptismens. Läran om andedopet, de andliga gåvorna och tjänsterna är ju mest kännetecknande för vår rörelse. I detta avseende har den knappast någon föregångare sedan apostlarnas dagar.” (från ”En såningsman gick ut” 1956 sid 17)
 
Äldre ortodox luthersk uppfattning
När Lewi Pethrus skriver äldre ortodox luthersk uppfattning kan man tro att han avser de stora dogmatikerna under 1600-talets början som till exempel Johann Gerhard. I svensk översättning finns numera Matthias Hafenreffer, Compendium som dåtida var en sammanfattning av den äldre ortodoxa uppfattningen och som svenska gymnasieelever använde. Enkelt kan man säga att Lewi Pethrus refererar Luther och de lutherska teologer som verkade under de följande 100 åren.
 
Frikyrkan har ofta lagt en bas för sin tro i den dominerande kristna rörelse som råder i kulturområdet. Så är 1689 års baptistbekännelse i England baserad på den protestantiska Westminsterbekännelsen 1646. Den svenska baptistpionjären Anders Wiberg hade en trosbekännelse med sig från USA 1855 som genomgick ändringar i luthersk riktning innan den antogs av Sveriges baptister 1861. När pingstväckelsen växte fram på Azusa Street i Los Angeles 1906 var det en i miljö av Metodistisk väckelse med starkt fokus på helighet. Snart kom den unga pingstväckelsen också att formas i reformatorisk riktning av baptister och presbyterianer som kom in i rörelsen.
 
Så man kan ta referensen till ”äldre luthersk uppfattning” som att den svenska Pingstväckelsen väljer att ta kulturområdets dominerande protestantiska teologi som sin bas och som en referens som visar att man står för en djup och stabil protestantisk teologi som är respekterad i Sverige, snarare än någon okänd svärmiskhet.
 
Den wesleyanska uppfattningen om helgelsen
John Wesley (1703-1791) var fostrad den Anglikanske kyrkan och grundade Metodismen. För Wesley är helgelsen viktig med målet att bli allt mer lika Jesus, bland annat genom att uttrycka sin tro i kärlek och på ett handfast sätt hjälpa människor att leva ett bättre liv.
 
Boken “Pentecostal Explorations for Holiness Today: Words from Wesley” av Randy Howard och Tony Richie diskuterar vad det innebar för den tidiga pingstväckelsen att formas av Wesleys lära om helgelsen och dess risker att hamna i lagiskhet.
 
De äldre baptisternas åsikter i dop- och församlingsfrågan
Andrew Fuller (1754 -1815) var en engelsk pastor och teolog som noggrant tänkte igenom baptisternas teologi och lade grunden för den mission som spred baptisternas tankar och det glada budskapet om Jesus över världen.
 
Fuller sammanfattar sin förståelse av den ny-testamentliga församlingens ordning såhär:
 
"De första kyrkorna var samlingar av trofasta män [och kvinnor], frivilligt förenade för det regelbundna tjänandet i ordet [förkunnelsen], förvaltning av de kristna förordningarna [dop och nattvard] och att ömsesidigt bistå varandra i tjänst för Kristus. Vi lär oss vidare att de styrdes av församlingsledare och församlingstjänare som de själva valt. Att församlingsledarna var en tillsynsfunktion, inte för andra pastorer, utan för Guds hjord och att styre och uppehållande av ordning i varje församling låg i församlingen själv. Att de olika medlemmarnas gåvor användes för främja kroppens [församlingens] väl och i fall av oreda så användes alla lämpliga metoder för att upprätta Kristi ära och få de berörda på bättre tankar."
 
Anders Wibergs baptistbekännelse 1861 beskriver dopet och församlingen på detta sätt:
 
”8. Vi tror att dopet bör erbjudas endast sådana, som själva har avlagt en trovärdig bekännelse av en levande tro på Kristus; att det bör förrättas genom att hela människans nedsänks i vatten; samt att det bör föregå upptagandet i medlemskap och deltagande i Herrens måltid.”
 
”9. Vi tror att en sann kristen församling är en gemenskap av troende och döpta kristna som har överenskommit med varandra att söka hålla allt vad Herren har befallt:
att hålla offentliga gudstjänster,
att under den Heliga Andes ledning, bland sig själva utvälja herdar eller äldste och tjänare (diakoner);
att utöva dop, Herrens måltid och kristlig församlingsdisciplin;
att befrämja gudsfruktan och broderlig kärlek;
att bidra till evangeliets utbredande;
—samt att varje sådan församling är en oberoende gemenskap, fristående i förhållande till alla andra kristna församlingar och erkänner endast Kristus som sitt överhuvud.”

 
Läran om andedopet, de andliga gåvorna och tjänsterna
När det gäller andedopet, de andliga gåvorna och de andliga tjänsterna så lade sig Lewi Pethrus nära den amerikanske pingströrelsen Assemblies of God som också beskriver sin teologi på webbplatsen https://ag.org/.

Läs hela inlägget »
Etiketter: pingst troslära katekes

Pentecostal Explorations for Holiness Today: Words from Wesley
Randy Howard, Tony Richie
Cherohala Press, 2017
 
När Lewi Pethrus beskriver den svenska pingstväckelsens tro, framgår det att den metodisternas lära om helgelsen är viktig:
 
”De lärouppfattningar, som varit kännetecknande för pingstväckelsen, sammanfaller till stor del med äldre ortodox luthersk uppfattning men skiljer sig dock därifrån på åtskilliga punkter. I fråga om helgelsen är den i hög grad påverkad av den wesleyanska uppfattningen. I dop- och församlingsfrågan sammanfaller dess åsikter med den äldre baptismens. Läran om andedopet, de andliga gåvorna och tjänsterna är ju mest kännetecknande för vår rörelse. I detta avseende har den knappast någon föregångare sedan apostlarnas dagar.” (från ”En såningsman gick ut” 1956 sid 17)
 
I boken ”Pentecostal Explorations for Holiness Today: Words from Wesley” utforskar författarna vad metodismens helgelselära kan innebära idag och särskilt då i de delar av pingstväckelsen som tagit till sig den lära.
 
Bokens kanske viktigaste poäng är predika helgelse, men inte gå i den lagiska fälla som bröder och systrar i äldre tider ofta gjorde. Lagiskhet är att låta yttre handlingar och beteenden vara kriteriet för helighet. I äldre tider rörde man sig ibland snabbt från en Ande-inriktad helgelse till en regel-inriktad helgelse. Den regelinriktade helgelsen kan aldrig föra oss till målet som är likhet med Jesus. Även den heligaste lag är utan kraft att frälsa och helga och den är tung att bära.
 
”Om ni med Kristus har dött bort från världens makter, varför beter ni er då som om ni levde i världen och böjer er under bud som "ta inte", "smaka inte", "rör inte"? Allt detta gäller sådant som ska användas och förbrukas – det rör sig om människors bud och läror. Visserligen ser det ut som vishet, med självvald fromhet, "ödmjukhet" och späkning av kroppen, men det har inget värde utan tillfredsställer bara det köttsliga sinnet.”
(Kol 2:20-23)
 
”Det som var omöjligt för lagen, svag som den var genom den köttsliga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer, till det yttre lik en syndig människa. I hans kropp fördömde Gud synden.”
(Rom 8:3)
 
”Hade vi fått en lag som kunde ge liv, då hade rättfärdigheten verkligen kommit av lagen.”
(Gal 3:21b)
 
”Varför vill ni då utmana Gud och lägga ett ok på lärjungarnas axlar som varken våra fäder eller vi själva har kunnat bära?”
(Apg 5:10)

Läs hela inlägget »
Etiketter: helgelse pingst

Av David Whitworth
 

Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning


Detta är den femte bloggen i serien om helgelse. Det är kanske några som funderar på varför det går så långsamt att komma fram till ämnet helgelse. För att förstå vad helgelse är för någonting och hur det fungerar behövs det först en förståelse av varför det är nödvändigt. Det är mot denna bakgrund som jag genom dessa fem bloggar försöker ge en helhetsbild om varför det är nödvändigt och som kommer att leda till vad och hur

För att förstå syndafallets förlopp är det viktig att iscensätta det.

I Eden planterades en lustgård. Lustgården var fylld med alla slags träd. Dessa träd som bar frukt var ’ljuvliga att se på ’(estetiska) och ’goda att äta’ (aptitliga). I lustgården stationerades Adam och Eva. Gud är ordningens Gud och därför gavs våra första föräldrar uppgiften att odla och bevara trädgården, känd som det kulturella mandatet.

Inaktivitet och lathet var inte en del av paradisets plan. Människan skapades inte för att var lycklig i inaktiviteten. Hon var utrustat med förmågor, talanger och kraft anpassade till paradisets omgivning. Att öva upp dessa gåvor i lustgårdens skötsel var hennes högsta kallelse ut ur vilken hennes djupaste behov tillfredsställdes. Här i trädgården hittade Adam och Eva sin sanna identitet i gemenskap med Gud och i trädgårdsskötsel. Mitt i lustgården stod två träd-Livets träd och trädet med kunskap om gott och ont.

Livet i paradiset präglades av ordning och reda, harmoni och symmetri, mångfalden och enheten och form och frihet, alltså en återspegling av Guds härlighet i treenigheten. Detta välsignade tillstånd skulle spridas ut över hela jorden genom människans fortplantning.

Träden
Livets träd var ett tecken och ett sigill på Adam och Evas fullständiga beroende av Gud för sitt andliga livs uppehälle och sällhet och detta gällde livet i all evighet, alltså ett tecken på odödlighet eller evigt liv. Villkoret var fullkomlig lydnad till Gud.

Trädet med kunskap om gott och ont liksom livets träd var mitt i lustgården. Adam och Evas prövotid i paradiset bistod i att de lydde Gud och inte tog del av trädet med kunskapen om gott och ont. Löftet om odödlighet kom med ett villkor, antingen att lyda Gud och leva eller bryta Hans påbud och dö. Det var ett okomplicerat val mellan rättfärdighetens väg som leder till evigt liv eller orättfärdighetens väg som leder till döden.

1 Mos 2:16-17 är direktiven kristallklara:

Och Herren Gud gav mannen denna befallning: ”Du kan fritt äta av alla träd i lustgården, men av trädet med kunskap om gott och ont skall du inte äta, ty den dag du äter av det skall du döden dö.”

För att kunna förstå Evas frestelse och olydnadens utveckling behövs det en klar bild av vad texten säger och inte säger och det kommer vi till i 1Mos 3.

Frestelsen
I våra första föräldrars frestelse borde vi hålla i bakhuvudet tre av satans karaktärsdrag som mycket ofta ligger fördolda och ibland oigenkännliga: hans plan (2 Kor 2:11), hans djupheter (Upp 2:24), hans listighet (Ef 6:11). Dessa karaktärsdrag framkommer i frestelsen. I satans närmande till Eva var han förklädd till ängelns ljus och som upplysare och vän till Adam och Eva.

Lägg märke till satans ord till Eva, inledningsvis började han med ”Har Gud verkligen sagt”?.... Frågan var formulerad på ett sätt som om han kunde har missförstått och väntade på att vara upprättad men som i verkligheten inte var hans syfte. ”Har Gud verkligen sagt: ni får inte äta av alla träd i lustgården?” (1 Mos 3:1) (egen kurs). Den bakomliggande tanken var att Gud var sträng och ville begränsa Adam och Evas frihet. Det var den första lögnen, en förvrängning formulerades som en fråga. Guds befallning var ” Du kan äta av alla träd i lust gården” (egen kurs) undantaget var kunskapens träd om gott och ont. Satans listighet lyser fram i frågans formulering. Ett blott och enkelt påstående i sammanhanget skulle inte ha haft någon framgång, men just frågan fick ett gensvar från Eva.

Kvinnan svarade ormen: ”Vi får äta av frukten från träden i lustgården, men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud sagt: Ät inte av den och rör inte vid den, ty då kommer ni att dö.” (1 Mos 3: 2-3).

Varför urskilde Eva trädet som står mitt i lustgården och inte trädet med kunskap om gott och ont? Kan det vara av skälet att det stod centralt och gav en aura av åtråvärdhet? För henne var det förbjudna trädet det träd bredvid vilka alla andra tappade sina betydelser. Hon lägger till Guds befallning ”rör inte vid den.” Det var någonting som inte var med i befallningen. Att röra vid den har en djupare innebörd som betyder att ta tag i och äta Varför tillägget? Det är möjligtvis så att i hennes hjärta trodde hon att Guds befallning var
alltför sträng. Svaret var sorligt Det visade sig att Evas kärlek till Gud och hennes tro på Honom började vackla.
 
Från att använda listighet ändrar djävulen sin strategi och avancerar till att fullt ut förneka sanningen. ”Ni skall visst inte dö!”. Den kan parafrasera ”det är inte sant att ni skall döden dö”. Eva tvingades fatta ett beslut, att välja mellan Gud och ormen-djävulen. Från att förneka sanningen till att införa en alternativ verklighet var den gamla ormens nästa drag. Eva var nu insyltad i hans nät av lögner och är blottad till frestelsen och mottaglig för djävulens sista drag: ”Men Gud vet att den dag ni äter av den skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud med kunskap om gott och ont.”
 
Människans fall
Delvis var det rätt vad Gud visste men än en gång var det en stor förvrängning av sanningen. Eva avleddes från början till slut av vad Gud i verkligheten hade sagt till att feltolka Hans Ord. Satans förslag var välanpassat till människans väsens två delar, nämligen förståndet och viljan. Han föreslår mera kunskap till förståndet och till viljan mera frihet än Gud hade tillåtet.

Ordet ’kunskap’ har en djupare innebörd och betyder mer än att ha intellektuell kunskap. Det är att uppleva gott och ont. Utgångspunkten för sådan kunskap grundas i en människa som är fallen orsakad av olydnad till Gud. Således skulle Eva känna skillnaden mellan gott och ont ifall hon lyssnade till ormen.

Dialogen tog slut och Evas ögon lyste upp: ”Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av och en fröjd för ögat. Trädet var lockande eftersom man fick förstånd av det, och hon tog av frukten och åt.”(1Mos 3:6).

Syndens verk började med ögat. Trädet var gott att äta av och en fröjd för ögat. Det estetiska tilltalade Evas känslor. Trädet fångade hennes förstånd eftersom man fick förstånd av det och hon tog av frukten och åt, den sista akten var viljan. Sen gav hon till Adam och syndafallet var ett faktum som orsakade den största miljöförstörelsen någonsin-människans inre miljö och på skapelsens miljö.

Bibeln berättar på ett enkelt men grundligt psykologiskt sätt för oss syndens ursprung och syndafallets historia. Det börjar med att förmörka förståndet och fortsätter med fantasins uppeggning, det stimulerar hjärtats begär och kulminerar i viljeakten. En människa som är i uppror mot Gud tänker därför fel och okunnighet råder i förståndet. Hon behöver då framförallt en fullständig omkastning av värderingar. Hon måste lära sig att hata det som hon älskade och älska det hon hatade.

Såtillvida som hennes världsbild på livets helhet utgår från ett förvridet perspektiv gör att hon i grund och botten felvärderar allting. Är det inte orsaken till att människor kallar det onda gott och det goda ont? Är inte denna attityd starkt återspeglad i vårt samhälle idag? Det finns en förvrängd och ett febrilt sökande efter ’frihet’ hos människor för att förverkliga sig och uttrycka sig själv som hon vill och ingen auktoritet eller lag tillåts begränsa eller krympa målsättningen. Guds avbild i människan som är i uppror mot Gud är skadad och det är bara Gud som kan åtgärda det.

Läs hela inlägget »
Etiketter: helgelse

Sjätte kapitlet i Jean Calvins lilla troslära "Kortfattad översikt över den kristna tron" 1537. Vi publicerar den kapitel efter kapitel på svenska i samarbete med förlaget Banner of Truth.

1. Församlingens pastorer och deras auktoritet
 
Eftersom Herren har avsett att både hans Ord och hans sakrament ska utdelas genom människors tjänst, så är det nödvändigt att det finns pastorer inrättade i församlingarna, för att undervisa folket ren lära, både offentligt och enskilt; förvalta sakramenten och ge alla ett gott föredöme i rent och heligt liv.
 
De som ringaktar denna ordning vanhedrar inte bara människor, utan Gud själv. I sekteristisk anda, drar de sig undan församlingens gemenskap, som inte på något sätt kan hållas samman utan en sådan tjänst. För det Herren en gång vittnat om är inte obetydligt: att när de pastorer han har sänt tas emot, är det han själv som tas emot; och, på samma sätt, det är han som avvisas när de avvisas (Matt 10:40; Luk 10:16).
 
För att deras tjänande ska bli obestritt, så har pastorer dessutom tagit emot det anmärkningsvärda bemyndigandet att binda och lösa, med det löfte som följer, ”Allt som ni binder på jorden ska vara bundet i himlen, och allt som ni löser på jorden ska vara löst i himlen” (Matt 18:18). Kristus gör det klart på ett annat ställe, att binda innebär att bevara synder och att lösa innebär att efterskänka dem (Joh 20:23). Och aposteln förklarar hur lösning genomförs, när han lär att evangelium är ”Guds kraft till frälsning för var och en som tror” (Rom 1:16). Och han berättar för oss om hur bindande genomförs, när han lär att apostlarna är ”beredda att straffa all olydnad” (2 Kor 10:6). Evangeliets budskap, är sammanfattat i att vi är slavar under synd och död, och att vi är lösta och befriade genom den återlösning som är i Kristus Jesus, och de som inte tar emot honom som återlösare, är som bundna med nya bojor till en allvarligare fördömelse.
 
Låt oss dock komma ihåg, att det bemyndigande som Skriften ger till pastorer helt inryms inom de ramar som ges av Ordets tjänst, för sanningen är att Kristus inte har gett detta bemyndigande till människor, utan till Ordet som han gjort dessa män till tjänare av.
 
Låt därför Ordets tjänare vara oförskräckta att göra allt genom det Ord som de blivit satta att ge ut. Låt dem tvinga alla makter, berömdheter och högt uppsatta i världen att ödmjuka sig själva till att lyda detta Ords majestätiska storhet. Låt dem med Ordet som medel ge befallningar till alla, från den största till den minsta; låt dem bygga upp Kristi hushåll, riva ner Satans välde, vara herdar för fåren, döda vargarna, och undervisa och uppmuntra dem som är mottagliga för undervisning; låt dem klandra, tillrättavisa och överbevisa de upproriska - allt genom Guds Ord.
 
Om de vänder sig bort från Ordet för att istället följa sina egna huvudens fantasier och påhitt, låt dem då inte längre tas emot som pastorer; nej, dessa är livsfarliga vargar som ska jagas bort! För Kristus har fastslagit att vi inte ska lyssna till någon annan än dem som undervisar oss vad de har hämtat från hans Ord.
 
2. Mänskliga traditioner
 
S:t Paulus har gett oss en allmän regel för församlingarnas liv: ”Låt allt ske värdigt och med ordning” (1 Kor 14:40). Vi får därför inte betrakta de regler som tjänar att uppehålla ordning och rättskaffenhet när kristna samlas tillsammans som mänskliga traditioner. De är helt i överenstämmelse med apostelns regel så länge de inte ses som nödvändiga för frälsning, eller ses som en del av att tillbe och tjäna Gud eller görs till föremål för någon vördnad eller tillbedjan.
 
Å andra sidan ska vi kraftfullt göra motstånd mot regler som ses som nödvändiga för att tjäna och hedra Gud, kända som andliga lagar, som kan användas för att binda samveten. Dessa förordningar tillintetgör inte bara den frihet som Kristus har säkrat för oss, utan de skymmer den sanna tron och gör våld på Guds majestätiska storhet, Gud som ensam vill råda över våra samveten genom sitt Ord.
 
Låt detta därför stå fast och bestämt: allt är vårt, men vi tillhör Kristus (1 Kor 3:23), och Gud tjänas förgäves då läror undervisas som inte är något annat än människors bud (Matt 15:9).
 
3. Uteslutning
 
Uteslutning är en handling genom vilken öppet omoraliska människor, äktenskapsbrytare, tjuvar, mördare, girigbukar, kidnappare, bedragare, grälmakare, frossare, fyllerister, folkuppviglare och slösaktiga – om de inte gör ändring efter att ha blivit varnade – blir avvisade från de troendes gemenskap, enligt Guds befallning.
 
Genom att utesluta dem, är det inte församlingens mening att kasta dem i obotlig undergång och förtvivlan, utan den fördömer deras liv och leverne, och varnar dem att de helt visst ska fördömas om de inte ändrar sig till det bättre.
 
Denna disciplin är absolut nödvändig bland troende, därför att församlingen är Kristi kropp och därför inte får befläckas och förorenas genom arroganta och ruttna medlemmar som dessa, som skymfar Huvudet. De heliga får inte bli fördärvade eller skadade, så som det sker genom att ha gemenskap med onda människor. Dessutom, straffet för deras illvilja är till fördel för de ondas egna skull, av den orsaken att fördragsamhet skulle göra dem än mer hårdnackade. Genom att drabbas av skam, så lär de sig att ändra sina vägar.
 
Om de onda människorna ändrar sig till det bättre, så tar församlingen kärleksfullt emot dem på nytt, in i gemenskapen och i att ta del av den enhet som de hade blivit uteslutna från.
 
För att inte någon hårdnackat ska ringakta församlingens dom, och inte heller vara likgiltig inför att ha blivit fördömd genom de troendes utlåtande, så vittnar Herren de troendes dom inte är något annat än hans eget domsutlåtande, och att det som de bestämt på jorden är stadfäst i himlen (Matt 18:15-18). Det är Guds Ord som ger auktoritet att fördöma dem som vänt bort från det som är rätt, precis som det är Guds Ord som ger auktoritet att med välvilja ta emot dem som ändrar sina vägar.
 
4. Samhällsledningen
 
Herren har inte bara tillkännagett att han godtar samhällsledarnas ämbete och att det är honom behagligt, utan han har också varmt förordat det för oss och han har hedrat samhällsledarnas värdighet med förnämliga betygelser.
 
Herren bekräftar att samhällsledarna är frukten av hans visdom: ”Genom mig”, säger han, ”regerar kungar och stiftar furstar rätta lagar. Genom mig styr härskare och hövdingar, alla domare på jorden” (Ords 8:15-16). I Psaltaren kallar han dem för gudar, eftersom de gör hans verk (Ps 82:6). Det står skrivet på ett annat ställe att de skipar rättvisa för Gud, inte för människor (5 Mos 1:17). Och bland gåvor från Gud anför S:t Paulus dem som står i ledarskap över andra (Rom 12:8).
 
Det är emellertid i kapitel tretton i Romarbrevet som S:t Paulus ger en längre utläggning av det här ämnet, och tydligt lär att all auktoritet hos samhällsledarna kommer från Gud, och att de är Guds tjänare i att godta dem som gör gott och fördela Guds vedergällning genom att straffa dem som gör ont (Rom 13:1-7).
 
Så furstar och samhällsledare får inte glömma vem de tjänar när de utför sitt ämbete, och inte göra något som är ovärdigt Guds tjänare och närmaste män. Deras främsta angelägenhet måste vara att hålla den offentliga kristna tron helt ren, leda människors liv genom bra lagar, och att verka för samhällsinnevånarnas välfärd och lugn, både offentligt och enskilt.
 
Allt detta kan nås endast genom de två saker som profeten förordar som varande av största vikt: rätt och dom (Jer 22:3).
 
Rätt är att skydda de oskyldiga. Det är att stötta dem, se efter dem, och göra dem fria.
 
Dom är att motarbeta de ondas oförskämdhet, hålla tillbaka våld och straffa missgärningar.
 
Å andra sidan, är samhällsmedborgarnas plikt inte bara att respektera och hålla dem som står över dem i ära, utan också be till Herren för deras frälsning och välgång, underordna sig deras auktoritet, lyda deras lagar och författningar, och inte vägra ge det som åläggs dem: skatter, tullar, taxor och sådant, tjänster till samhället som militärtjänst och allt liknande.
 
Vi är inte bara skyldiga att lyda samhällsledare som utövar sin auktoritet både lagenligt och i enligt med deras plikter, utan vi måste också stå ut med de som tyranniskt missbrukar sin makt ända till vi befrias från deras ok genom rättmätig lag och ordning. För precis som en god furste är ett vittne till den gudomliga godheten som har frälsningen för avsikt, så är en usel och elak furste en hemsökelse från Gud för att straffa människornas synder. I alla fall, rent allmänt kan vi vara säkra på att Gud själv ger auktoritet både till den ena och den andra, och att vi inte kan göra motstånd mot dem utan att göra motstånd mot det Gud förordnat.
 
Men, när någon talar om den lydnad som vi är skyldiga mot auktoriteter finns det alltid ett undantag: att sådan lydnad inte för oss bort från lydnad till honom vars påbud alla kungars befallningar måste böja sig för. Herren är Kungars Kung och alla måste lyssna till honom, och endast honom, så fort han öppnar sin mun, som är mycket helig. Det är honom som vi måste lyssna till över allt annat.
 
Slutligen, det är bara i Gud, och endast i honom, som vi görs till underlydande till människor som ställts över oss. Och om dessa människor befaller oss att göra något som är mot Herren, så får vi inte bry oss om vad de säger, utan vi måste snarare sätta denna grundsats från Skriften i handling: ”Gud ska lydas mer än människor” (Apg 4:19).
 

Copyright Stuart Olyott
Originally published in English under the title Truth for All Time
By Banner of Truth Trust, Edinburgh EH12 6EL, U K
All rights reserved.
Used by permission through the arrangement of The Banner of Truth Trust.

Läs hela inlägget »

Femta kapitlet i Jean Calvins lilla troslära "Kortfattad översikt över den kristna tron" 1537. Vi publicerar den kapitel efter kapitel på svenska i samarbete med förlaget Banner of Truth.

1. Sakramentens nödvändighet
 
Sakramenten har instiftats för att öva vår tro inför Gud och inför människor.
 
Inför Gud, övar den vår tro genom att stärka den i Guds sanning. För Herren vet att det är nyttigt för vårt kötts okunnighet att visa de höga och himmelska mysterierna för oss genom förnimbara verkligheter. Det är inte för att göra gällande att sådana egenskaper är inneboende i beskaffenheten i de ting som ges till oss i sakramenten. Det är snarare Guds Ord som präglar dem med en sådan innebörd. Löftet, som finns i Ordet, kommer alltid först; tecknet läggs till för att bekräfta och intyga löftet, och liksom för att göra oss säkrare på det, för Herren ser att det här tillvägagångssättet passar vår svaga inlärningsförmåga. Vår tro är så liten och vek att om den inte får stöd från alla sidor och hålls upp med alla tillgängliga metoder, så skakas den plötsligt och helt, under de bekymmer som får den att vackla.
 
Inför människor så övar sakramenten vår tro, för tron uttrycker sig i en offentlig bekännelse och framkallar så lovprisning till Herren.
 
2. Vad ett sakrament är
 
Ett sakrament är ett yttre tecken genom vilket Herren uppvisar och vittnar om sin goda vilja mot oss, i syfte att stärka vår tros svaghet.
 
Kort och gott, ett sakrament är ett uttryck av Guds nåd tillkännagivet genom ett yttre tecken.
 
Den kristna församlingen använder endast två sakrament: dopet och nattvarden.
 
3. Dop
 
Gud har gett oss dopet, för att hjälpa, först vår tro på honom, och sedan vår bekännelse av tron inför människor.
 
Tro ser att det löfte varigenom den barmhärtige Fadern erbjuder oss gemenskap med hans Kristus, så att vi klädda i honom, kan ta del i allt som han har.
 
Dopet representerar särskilt två saker: den rening som vi tagit emot genom Kristi blod och kuvandet av vårt kött som vi erfaret genom hans död.
 
Herren har befallt att hans folk ska döpas till syndernas förlåtelse (Matt 28:19, Apg 2:38). Och S:t Paulus lär att Kristus, genom sitt livgivande Ord helgar och renar församlingen som är hans brud genom vattnets dop (Ef 5:26). S:t Paulus visar också att vi är döpta i Kristi död genom att begravas i hans död så att vi kan leva det nya livet (Rom 6:4).
 
Det betyder inte att vattnet är orsaken till, eller ens redskapet för, rening och pånyttfödelse, utan endast att kunskapen om dessa gåvor tas emot i sakramentet. Vi är tillsagda att ta emot, få och rättmätigt erhålla det som vi tror ska ges av Herren, vare sig vi lär känna dessa gåvor för första gången, eller om vi redan känner dem. Så blir vi mer visst övertygade om att de tillhör oss.
 
På samma sätt hjälper dopet vår bekännelse inför människor, för det är ett tecken genom vilket vi offentligt förklarar vår avsikt att räknas bland Guds folk, och så tillsammans med alla troende ära och tjäna Gud i en och samma kristna tro.
 
Eftersom Herrens förbund med oss först och främst är bekräftat genom dopet, så gör vi också rätt i att döpa våra barn, för de har del i det eviga förbund genom vilket Herren lovar att han inte bara ska vara vår Gud, utan också våra efterkommandes Gud (1 Mos 17:6-8).
 
4. Herrens måltid
 
Det löfte som åtföljer måltidens mysterium tillkännager öppet varför det instiftades och med vilket mål.
 
Detta mysterium försäkrar oss att Herrens kropp en gång för alla utgavs för oss, på ett sådant sätt att den nu är, och alltid kommer att vara vår. Det försäkrar oss om att hans blod en gång för alla utgöts för oss, på ett sådant sätt att det alltid ska vara vårt.
 
Elementen i detta mysterium är brödet och vinet genom vilka Herren visar oss hur han i sanning ger oss del i hans kropp och blod. Vi talar om en andlig gemenskap, som verkställs endast genom den Helige Andes intyg, och som inte på något innebär att Kristi kött är närvarande i brödet, eller att hans blod är närvarande i vinet. För även om Kristus, som upphöjts till himlen, har lämnat denna jordiska boning i vilken vi fortfarande är pilgrimer, så kan inget avstånd upphäva hans makt genom vilken han föder sitt folk med sig själv. Även om de är väldigt långt bort från honom, så skänker han dem att åtnjuta en gemenskap med honom som inte desto mindre är mycket nära.
 
Så det är i Herrens måltid som Herren ger oss undervisning som är så viss och omisskännlig att vi utan tvivel måste bli försäkrade om att Kristus, med all sin rikedom, där presenteras för oss, inte mindre än om han stod inför våra ögon och vi kunde röra honom med våra händer.
 
Kristi makt och verkan är sådan att han, i måltiden, inte bara ger våra själar en förvissad förtröstan om evigt liv, utan han gör oss också vissa om vårt kötts odödlighet. För vårt kött har redan fått liv genom hans odödliga kött, och delar, på något sätt, hans odödlighet.
 
Det är därför som kroppen och blodet ställs fram för oss genom brödet och vinet som medel, så att vi lär oss, inte bara att de är våra, utan också att de är liv och näring för oss. Därför ska vi, i samma stund som vi ser brödet helgas som Kristi kropp, se denna parallell i våra sinnen: såsom bröd ger oss näring och bevarar livet i vår kropp, så är Kristi kropp näring och skydd för vårt andliga liv. Och när vinet ställs fram för oss som ett tecken för blodet, så måste vi på samma sätt tänka på att vi från Kristi blod, på ett andligt sätt, tar emot samma välgärningar som vin ger till kroppen.

Således uppmanar oss detta mysterium, på samma sätt som det lär oss hur stor Guds frikostighet är mot oss, också att inte vara otacksamma mot sådan uppenbar generositet, utan istället att upphöja den med passande lovprisning och prisa den med tacksägelse.  
 
Slutligen, detta sakrament uppmanar oss att förenas med varandra i samma sorts enhet som binder samman kroppens lemmar, så som de är länkade med varandra. För ingen starkare eller skarpare sporre kan ges för att röra och uppmuntra oss till inbördes kärlek än detta: Genom att ge sig själv för oss, har Kristus inte bara inbjudit oss genom sitt exempel till att ge och helga oss själva till varandra, utan han ger också sig själv till att bli delad av alla, och gör oss alla ett i han själv.

Copyright Stuart Olyott
Originally published in English under the title Truth for All Time
By Banner of Truth Trust, Edinburgh EH12 6EL, U K
All rights reserved.
Used by permission through the arrangement of The Banner of Truth Trust

Läs hela inlägget »

Av David Whitworth

Helga dem i sanning, ditt ord är sanning


Adam och Evas prövotid i paradisets idyll närmade sig en förödande avslutning. En inkräktare var nära med syftet att vända upp och ned på harmonin för att skapa kaos och oordning. Samstämmigheten mellan Gud och människan, människan med sig själv, människor emellan och människan och naturen upplevde en genomgripande förändring.

Änglarnas fall föregick syndafallet. Det var det en kraft utifrån som gjorde det första draget som då ledde till människans fall och detta beskrivs i 1 Mos 3. Det finns inte någon utförlig beskrivning av änglarna i Bibeln. Från början skapades de syndfria, hämtat från 1 Mos 1:31, där allt som Gud skapade var mycket gott.

Synd bröt inte ut i första hand på jorden utan i himmelen i Guds omedelbara närvaro. Tanken och viljan att göra motstånd mot Gud uppstod ursprungligen i änglarnas hjärtan. Det var ut ur den skara änglar som satan framträdde. Mörkrets sfär var obefintlig från skapelsens början och kom till genom satans och änglarnas fall. Peter påstår att Gud straffade änglarnas uppror (2 Pet 2:4). Judas ger en mer utförlig beskrivning (v 6): Tänk också på de änglar som inte bevarade sin höga ställning utan övergav sin rätta hemvist. Dem håller han i förvar i mörker med eviga bojor till den stora dagens dom. Trots sin höga ställning som Gud gav dem var änglarna inte nöjda, de krävde något mer. Upproret ägde rum från allra första början för vi läser att djävulen har syndat ända från begynnelsen (1 Joh 3:8). Oundvikligen övergav dessa änglar sin hemvist i himmeln.

Satan och Eva-invändningar

Det är då uppenbart att det finns ännu en värld av synd än den på jorden. Det existerar en andlig sfär av ondska som består av en oräknelig skara av onda demoner. Bland dessa uppstår satan som ledare för skaran. Satan kallas en hel del namn, inte bara satan som betyder anklagare (Upp 12:10,) men också djävulen-smädare, fienden( Luk 10:19), den onde (Matt 6:13), onda andarnas furste ( Matt 9:34), härskare över luftens välde (Ef 2:2), världens furste (Joh 12:31), tidsålderns gud (2 Kor 4:4), den stora draken, den gamla ormen (Upp 12:9). Jesus uttryckligen påstår att satan har varit en mördare från början och har aldrig stått på sanningens sida eftersom sanningen inte finns i honom. (Joh 8:44).

Det var denne satan som var inkräktar i Edens lustgård och frestade Adam och Eva. 1 Mos 3 ger oss syndafallets beskrivning. Det finns invändningar angående förloppet om ormen och frestelsen att svara på innan vi kan fortsätta vidare. Berättelsen om ormens del i våra första föräldrars frestelse påstås som en fabel. En jämförelse mellan 1 Mos 3 och en fabel visar en stor klyfta. I en fabel väntar vi oss talande djur, det är inget märkligt med det, men uppmärksamheten är fokuserat på moralen i fabeln som många gånger har något att lära oss. Hur som helst när ormen sticker upp och talar då är det något som inte stämmer. Den talande ormen passar inte in och det är ett oväntat främmande inslag.

I kapitel tre krävs en annan hållning. Det finns ett allvar i detta kapitel då det är verkliga händelser. Människans fall i synd och misär var resultatet av en orm som talade. Vi handskas med någonting som vi inte kan åsidosätta vilken vi kan med fabler. Verkligheten saknas i fablernas värld, som vi inte tar på allvar.

Ormen påstås ibland som en symbol för den ondes kraft och har ingen objektiv existens. Det som fortgick var inte någon dialog mellan två varelser eftersom ormen var inte närvarande och förnimbar till Eva. I så fall var hennes resonemang med frestelsen helt enkelt en inbördes dialog. Om så är fallet då är det en liknelse. Eva föll för frestelsen på något sätt och brottades med sig själv om hur hon kunde bemöta den, men frestelsen var för stark för henne och således kapitulerade hon.

En sådan tolkning kan aldrig bortförklara de frågor som uppstår i texten. Om det inte fanns någon närvarande orm och det var inte mer än den ondes symbol varför finns det då en stark förbannelse uttalat över den (1 Mos 3:14)? Vad är syftet med ett sådant språk om det inte fanns någon orm? Och vidare varför talas om fiendskap mellan ormen och kvinnan om ormen bara var en symbol? Verserna fjorton och femton är då utan mening om det bara är en berättelse om Evas inbördes andlig kamp.

Det finns något annat att iakttaga om det bara gällde Evas kamp mot inre frestelser. Vad var ursprunget till hennes onda tankar? Möjligheten till hennes synd var med i det tillståndet hon skapades men det måste åtskiljas mellan möjlighet och att sätta möjligheten i verket. Vad var det som orsakade henne att inse möjligheten? Nej, det skapar mera problem än lösningar. Allt om Evas fall säger att ormen var närvarande i trädgården och talade med Eva. Visst är det svårt att föreställa sig en talande orm men det finns någonting djupare än det som ligger på ytan. Hela förloppet kan bara tolkas bokstavligen för att förstå människans fall och Guds ingripande för att rätta till oordningen och oredan som var syndafallets resultat. Ormen var trots allt bara en pjäs i handen på satan.

Ormen närmade sig människan och talade. Det faktum att den talade visar utan tvekan att något hade kommit i olag. Ormen tillskansade sig företrädesrätt som inte tillhörde den.

Adam och djuren

När Gud skapade Adam förde Han fram alla djur till honom för att ge dem namn. Detta betyder långt mer än att han yttrade något ljud på måfå. ’Att nämna något på semitiska språket betyder att igenkänna och utse dess natur och egenskaper’ (Edward J Young). I GT betyder namnet någonting som beskriver en människa eller ett objekt som också inger makt över detsamma. Således skildrade han djuren med förståndet och tal som Gud skapade honom med efter sin egen avbild. Adam visste av vilken orsak de existerade och deras förhållande med honom. Han visade hur fullständigt separat och olik han var från djuren.

Ormen reser sig upp och gör sig jämlik människan och beter sig som en människa. Det är någonting främmande och besynnerligt och Eva skulle ha sett det när ormen började samtalet. Varför ormen gav sig på Eva istället för Adam är det svårt att svara på. Vi vet inte hur lång tid det förflöt mellan Adam och Evas skapelse och satans närmande och det är inte heller viktigt för oss att veta. Viktigast är att de levde i paradisets lycksalighet utan synd till Guds ära tills ormen samtalade med Eva.

Den kommande bloggen blir fokuserad på syndafallet.

Läs hela inlägget »
Etiketter: helgelse

Fjärde kapitlet i Jean Calvins lilla troslära "Kortfattad översikt över den kristna tron" 1537. Vi publicerar den kapitel efter kapitel på svenska i samarbete med förlaget Banner of Truth.


1. Bönens nödvändighet
Å ena sidan ser den människa som är rätt upplärd i den sanna tron tydligt hur fattig hon är, hur fullständigt berövad av allt som är gott, och hur hon saknar varje möjlighet att frälsa sig själv. Följaktligen måste hon, om hon vill finna en källa till hjälp för sitt armod,  gå utanför sig själv och söka den någon annanstans.
 
Å andra sidan begrundar hon Herren som frikostigt och villigt erbjuder sig själv i Jesus Kristus och, i Kristus, ger henne alla himmelska skatter. Herren gör detta så att människans hela tro kan ägnas åt att se på denne älskade Son, att all hennes förväntan kan bero på denne Son, och allt hennes hopp borde byggas på, och förankras i, denne Son.
 
Därför måste människan vända sig till Gud för att fråga honom, genom bön, vad hon lärt sig att vara i honom.
 
Att veta att Gud är Herren, att veta att allt gott kommer från honom, att veta att han inbjuder oss att be honom om allt vad vi behöver, och ändå inte att åkalla honom och be till honom, är som att veta om en skatt gömd i jorden, men förbli likgiltig och lämna den där, utan att ta sig besväret att gräva upp den.
 
2. Bönens innebörd
Bön är en form av kommunikation mellan Gud och oss själva genom vilken vi lägger fram våra önskningar, våra glädjeämnen, våra besvär – kort och gott allt som ligger på våra hjärtan. I och med detta måste vi varje gång vi åkallar Herren vara noga med att stiga ned i djupet av vårt hjärta och tala till honom därifrån, och inte bara med strupen eller tungan.
 
Naturligtvis är det sant att tungan hjälpsam i bön, genom att den håller anden mera uppmärksam när den tänker på Gud, och också genom att denna del av vår kropp, som är särskilt skapad för att lovprisa Guds härlighet, anlitas jämsides med hjärtat för att begrunda Guds godhet. Herren tillkännager likväl genom sin profet vilket straff som väntar på dem som ärar honom med sina läppar utan att ha någon vilja att verkligen göra det – människor vars hjärtan är långt borta ifrån honom (Jes 29:13; Matt 15:8).
 
Om sann bön måste vara en ren sinnesrörelse från våra hjärtan riktad mot Gud, så måste vi göra oss fria från varje tanke på vår egen härlighet, all föreställning om vår egen värdighet och all självtillit. Därför uppmanar profeten oss att be, att inte förlita oss på vår egen rättfärdighet utan på Herrens ofantliga barmhärtighet, och att han kan bevilja våra önskningar från kärlek till sig själv, eftersom vi är uppkallade efter hans Namn (Dan 9:18).
 
Denna medvetenhet vi har om vårt egna extrema behov får inte på något sätt avhålla oss från att närma oss Gud. Bönen har inte blivit instiftad för att vi högmodigt ska upphöja oss själva inför Gud, inte heller för att vi ska höja vår värdighet till skyarna, utan så att vi kan medge vår fattigdom, jämrande som barn som berättar för sin far om sina bekymmer. Ett sådant sätt att tänka borde, snarare, vara som en sporre, som driver oss att be än mer.
 
Det är två saker som verkligen borde få oss att be: för det första, Guds undervisning som befaller oss att be; och sedan det löfte med vilket han försäkrar oss om att vi ska få det vi ber om.
 
De som kallar på Gud och ber till honom får stor tröst, för de vet att när de ber så gör de något som behagar honom. Förvissade om detta löfte har de därmed också visshet om att få svar. ”Be, och ni ska få. Sök, och ni ska finna. Bulta, och dörren ska öppnas för er” (Matt 7:7), säger Herren. Och åter, ”Ropa till mig på nödens dag, så ska jag rädda dig, och du ska ära mig." (Ps 50:15).
 
Detta sista stycke pekar på att finns två sorters bön: åkallan (eller begäran) och tacksägelse. I begäran framställer vi inför Gud vad våra hjärtan önskar. I tacksägelse erkänner vi de välsignelser han har givit oss. Och vi måste förvissa oss om att vi ständigt använder dessa båda sorters böner. Detta eftersom vi lider av en sådan fattigdom och nöd att även den bästa av oss hela tiden måste sucka och jämra sig, och kalla på Herren med all ödmjukhet. Å andra sidan, är de frikostiga gåvor som Herren överöser oss i sin godhet är så överflödande att, var än vi ser, så är hans verks under så stora, att vi alltid har skäl att ge lovprisning och tacksägelse.
 
3. Herrens bön
 Vår barmhärtige Far har inte bara befallt oss att be och uppmanat oss att söka honom under alla omständigheter. Eftersom han ser att vi fortfarande inte vet vad vi ska be om och vad vi behöver, så har han även bestämt sig att för hjälpa oss i vår okunnighet och har själv tillhandahållit det vi saknar. Hans godhet ger oss avsevärd styrka och får oss att be som vore det med hans egen mun. Därför kommer vi givetvis inte be honom om något orimligt, konstigt eller opassande.
 
Den bön han har gett och föreskrivit består av sex böner. De första tre handlar främst om Guds ära. När vi ber dem, är Guds ära det enda vi ska ha i åtanke, vi ska inte tänka på vårt eget bästa. De övriga tre bönerna handlar om oss själva och saker vi behöver. Men bönen är ordnad på det sättet, att Guds ära som vi ber om i de första tre bönerna (när vi vänder bort våra tankar från beaktande av vårt eget bästa) för med sig vårt väl i sitt kölvatten. Å andra sidan ber vi i de tre sista bönerna bara för de saker som vi behöver för att förhärliga Gud.
 

VÅR FAR I HIMLEN

 
Den första regeln för all bön är att den måste läggas fram till Gud i Kristi namn, för bön som ges i något annat namn kan inte behaga honom.
 
Genom att kalla Gud vår Far framhåller vi verkligen Kristi namn.
 
Ingen människa i världen är värdig att framställa sig själv inför Gud och träda fram inför hans åsyn. För att rädda oss från den skam som rätteligen skulle varit vår, så gav oss denne gode himmelske Far sin Son Jesus som medlare och förebedjare. Ledda av Jesus, kan vi med frimodighet närma oss honom, helt säkra på att inget som vi ber om i Förebedjarens namn ska nekas oss, för Fadern kan inte neka honom något.
 
Guds tron är inte endast majestätets tron, utan nådens tron. Genom Jesu namn har vi modet att öppet komma inför denna tron, för att både få del av barmhärtighet och finna nåd när vi behöver den.
 
I själva verket är det så att vi precis som vi har budet att åkalla Gud och löftet att alla som gör så ska få svar, också har ett uttryckligt bud att åkalla honom i Kristi namn och ett löfte att vi ska få allt som vi ber om i hans namn (Joh 14:13; 16:23)
 
Till detta läggs att Gud, vår Far, är i himlen. Det är för att rikta uppmärksamhet på hans outtryckliga majestätiska storslagenhet (som vår ande, på grund av dess okunnighet, inte annars kan fatta), för våra ögon känner ingen verklighet vackrare och mer full av storslagenhet än himlen.
 
Uttrycket i himlen förmedlar att Gud är upphöjd, mäktig och bortom fattningsförmågan. Nu när vi hör det, så innebär det, att varje gång Guds namn nämns, så måste vi höja våra tankar högt, så att vi inte tänker oss något köttsligt eller jordiskt om honom, mäter honom med vårt förstånd eller får hans vilja att passa efter våra önskemål.
 

1. LÅT DITT NAMN HÅLLAS HELIGT.

 
Att nämna Gud är den tillbedjan genom vilken människor prisar honom för hans egenskaper, det vill säga hans vishet, godhet, allmakt, rättfärdighet, sanning och barmhärtighet.
 
Vi ber, alltså, hur Guds majestät ska hållas helig på grund av dess egenskaper. Det är förstås inte på grund av att hans majestätiska storhet i sig själv skulle kunna ökas eller minskas. Men alla måste vörda den som helig; den måste erkännas och prisas. Vad än Gud gör, så måste hans handlingar betraktas som härliga, så som de sannerligen är. Så, om Gud straffar så måste han betraktas som rättvis, om han förlåter så måste han betraktas som barmhärtig; om han uppfyller sina löften, måste han betraktas som sanningsenlig. Och med tanke på att hans ära finns liksom ”ingraverad” och skiner överallt, måste hans lovord eka i varje sinne och på varje tunga.
 

2. LÅT DITT VÄLDE KOMMA.

 
Guds herravälde är det att han leder och regerar härskande över sitt eget folk genom sin Helige Ande, för att visa dem rikedomen i hans frikostighet och barmhärtighet i allt de företar sig. Guds herravälde är också det att han kastar de förtappade som är ovilliga att underkasta sig hans herravälde i avgrunden och bringar dem på skam, slår ner deras förbannade arrogans, så att det tydligt visas att ingen makt kan stå emot hans.
 
Vi ber därför att Guds välde ska komma. Genom detta ber vi att Herren varje dag ska mångfaldiga antalet troende som lovsjunger hans härlighet i alla sina gärningar, och att han rikligen ska ösa ur all sin rika tillgång på nådebevis över dem, för att leva i dem och regera över dem in ännu större mått, tills han fullkomligt förenat dem till med själv, så att han fyller dem fullständigt.
 
Vi ber också att Gud, i så hög grad, ska få sitt ljus och sanning att stråla var dag, att Satan, hans lögner, och hans rikes mörker, ska skingras och upphävas.
 
När vi ber på det sättet ”Låt Guds rike komma”, så ber vi, slutligen, om att detta rike slutgiltigt ska föras till fulländning och slutföras; vi ber att hans dom ska uppenbaras – den dag då han ensam ska upphöjas och vara allt i alla, efter att ha samlat sitt eget folk och tagit emot dem in i härligheten, och raserat och besegrat Satans välde.
 

3. LÅT DIN VILJA SKE PÅ JORDEN SOM I HIMLEN.

 
Här ber vi om att Gud ska härska över och styra allt på jorden enligt sin goda vilja, så som han gör i himlen. Vi ber om att han ska styra allting mot den utgång som han anser är bra, genom att göra bruk av alla sina skapelser och underkasta alla viljor i lydnad under honom, precis så som han önskar.
 
Genom att be om detta avsäger vi oss våra egna begär, och lämnar över allt som är oss kärt och viger det åt Herren, och ber honom att han ska styra saker inte enligt våra önskningar, utan så som han väljer och bestämmer.
 
På det sättet ber vi inte bara att han ska göra våra begär resultatlösa och fåfänga när de är emot hans vilja, utan även att han ska skapa nya sinnelag och nya hjärtan i oss, och utrota våra egna sinnelag och hjärtan så att inga begär ska komma upp i oss annat än ett rent bifall till hans vilja.
 
Kort sagt, ber vi om att vi inte vilja något av oss själva, men istället att hans Ande ska vara viljan i oss, och genom vars inspiration vi får lära oss att älska allt som behagar honom, och att hata och avsky allt som misshagar honom.
 

4. GE OSS I DAG VÅRT DAGLIGA BRÖD.

 
Här ber vi, på ett allmänt sätt, om allt som är till hjälp för att uppehålla vår tillvaro i den här världen. Vi ber inte bara om mat och kläder, utan om allt som Gud vet att vi behöver för att äta vårt bröd i lugn och ro.
 
Kort sagt, med denna begäran så anförtror vi oss själva till Herrens försyn och överlämnar oss själva till hans omsorg, för att ge oss mat, sköta om oss och bevara oss. För denne gode Far ringaktar inte ens att ha vår kropp i sin vård och omsorg. På det sättet övar han oss att förlita oss på honom även i små saker, och att förvänta oss allt nödvändigt från honom, till och med till den sista brödsmulan och den sista droppen vatten.
 
Genom att säga, ”Ge oss i dag vårt dagliga bröd”, visar vi att vi ska önska endast det vi behöver från den ena dagen till den andra, säkra på att när vår Far ger oss mat idag, så ska han inte heller svika oss imorgon.
 
Även om vi lever i överflöd idag, så måste vi ändå be om vårt dagliga bröd, och erkänna att inget medel för att uppehålla vår tillvaro har något värde, utom så långt som Herren, med sin välsignelse, gör det fruktbart och välgörande. För vad vi har i våra händer är vårt endast så långt som Gud tillåter oss att använda det från timme till timme, och ger oss någon del i det.
 
Genom att säga vårt dagliga bröd, visar sig Guds generositet ännu mer, genom att göra till vårt det vi inte hade någon rätt att kalla vårt.
 
Slutligen så ber vi att detta bröd ska ges, detta klargör att allt som kommer till oss – även när det tycks som om vi har skaffat det genom vårt eget arbete – är en enkel och fri gåva från Gud.

 
5. OCH FÖRLÅT OSS VÅRA SKULDER,
SÅ SOM VI FÖRLÅTER DEM SOM STÅR I SKULD TILL OSS.

 
Nu ber vi om nåd och att vi ska få förlåtelse av våra synder, för denna syndaförlåtelse är nödvändig för alla människor utan undantag.
 
Och vi kallar våra överträdelser för skulder därför att straffet för dem är en betalning som vi är skyldiga till Gud, och vi kan inte på något sätt betala den skulden om vi inte vore avlösta genom denna syndaförlåtelse, som är en fri benådning beviljad genom hans barmhärtighet.
 
Och vi ber att våra skulder ska förlåtas så som vi förlåter dem som står i skuld till oss, med andra ord, på samma sätt som vi förlåter dem som har skadat oss på något sätt, vare sig vi har blivit skadade genom handlingar eller förolämpade med ord.
 
Det är ingen fråga här om några tillagda villkor, som om vi genom att förlåta andra skulle förtjäna att bli förlåtna av Gud. Det handlar om ett tecken som Gud erbjuder oss. Det ges för att försäkra oss om att Herren helt visst tar emot oss i sin barmhärtighet så som vi är helt säkra i våra samveten om att vara barmhärtiga mot andra, då våra hjärtan är helt och sant renade från allt hat, avundsjuka och hämnd.
 
Omvänt är det så att Gud genom detta tecken utesluter ur hans barnaskara alla de som, genom en benägenhet till hämnd och vägran att förlåta, bär agg till andra djupt rotat i deras hjärtan. Låt inte sådana människor inlåta sig att be till Gud som Far, för detta agg som de hyser mot människor skulle då falla på dem själva.
 

6. OCH FÖR OSS INTE IN I FRESTELSE,
UTAN RÄDDA OSS IFRÅN DEN ONDE.
AMEN.

 
Vi ber inte om att undantas från att uthärda någon frestelse alls. Vårt behov av att väckas upp, stimuleras och skakas om av frestelser är för stort för att undantas från frestelser. Genom att få för mycket lugn och ro blir vi lätt tröga och lata. Herren prövar sina utvalda varje dag, och leder dem genom vanheder, fattigdom, lidande och andra sorters kors.
 
Men vår bön är att Herren ska ge oss, med våra frestelser, en väg ut ur dem, så att vi inte ska bli besegrade och krossade av dem, utan snarare att vi, stärkta genom Gud styrka, kan stå stadiga hela tiden mot de makter som angriper oss.
 
Det finns ännu mer än detta. När vi hålls i Guds trygga förvar och under hans beskydd, blir helgade genom hans Andes nådebevis, och styrs av hans vägledning, kommer vi att förbli oövervinnliga när vi möter djävulen, döden och alla helvetets vapen. Detta är vad det innebär att bli räddade från den onde.
 

***

 
Vi måste nu se hur Herren vill att våra böner ska vägledas av kärlekens regel. Han lär inte att var och en av oss ska be om det som är gott för sig själv utan att tänka på sina medmänniskor, utan Herren lär oss att vara lika angelägna i bön för vår broders bästa som för vårt eget bästa.
 
4. Uthållighet i bön
Slutligen, det är viktigt att vi inte ska ha någon önskan att binda Gud till några särskilda omständigheter, precis som vi lär oss i Herrens bön att inte underkuva honom någon lag eller lägga några villkor på honom.
 
Innan vi själva ber några böner, så ska vi först av allt säga till honom, ”Låt din vilja ske.” Därigenom ställer vi oss redan innan under hans vilja. Det är för att vår vilja – som tyglad och hålls tillbaka som med ett betsel – inte ska ta sig friheten att befalla honom, och ställa honom under sig själv.
 
När våra hjärtan blivit upplärda att lyda honom på det här sättet och vi låter oss styras genom den gudomliga försynens goda vilja, så ska vi enkelt lära oss att vara uthålliga i bönen, vänta på Herren med tålamod, och skjuta upp uppfyllandet av våra önskningar till den stund som bestämts av hans vilja. Vi kommer också att vara säkra på, hur än saker ter sig för oss, att han alltid är närvarande, och att han i den tid han bestämt ska visa oss att hans öron inte varit döva för våra böner, även om det för människor kunder verka som att han kanske hade föraktat dem.
 
Och slutligen, när våra sinnen efter en lång väntan inte kan fatta vad det är för mening med vår bön, och känner inte att det leder till något, så ska vår tro likväl göra oss säkra på vad våra sinnen inte kan ta in – att vi har fått ta emot allt som är nödvändigt för oss. Genom tro ska vi då äga överflöd i brist och tröst i sorg. I själva verket är det så att även om vi måste leva utan allt, så ska Gud aldrig överge oss, för han kan inte svika dem som är hans, deras förväntan och tålamod. Han, i sig själv, ska stå istället för allt, för han innefattar i sig själv allt som är gott – en sanning som han ska uppenbara fullt och helt i framtiden.

Copyright Stuart Olyott
Originally published in English under the title Truth for All Time
By Banner of Truth Trust, Edinburgh EH12 6EL, U K
All rights reserved.
Used by permission through the arrangement of The Banner of Truth Trust

Läs hela inlägget »