Sjung för Herren en ny sång 15

av David Whitworth

 
Blogg 14 var ett litet avbrott men nu fortsätter vi med psalmerna som skrevs på 1800-talet. För mig har det varit och är en rik erfarenhet att resa genom tiderna och välja ut psalmer från varje århundrade. Gud i sin godhet och nåd har i alla tider skänkt sin församling begåvade människor som kunde skriva dessa underbara psalmer.
 
Vi börjar bloggen med Josef Grytzell (1862-1908). Josef föddes utanför Hedemora på en prästgård där hans pappa var trädgårdsmästare. Han kom tidigt till tro och 1878 blev medlem i en baptistförsamling i Gävle. Han var till sitt yrke bokbindare. Senare utbildade han sig till predikant vid Betelseminariet och kallades som andre predikant till Stockholms första baptistförsamling.
 
1893 var Josef invald till ordförande i Baptistmissionens Tryckningskommitté där han var flitigt verksam i förlagsarbetet fram till 1898. Samma år flyttade familjen till Malmö där han fick en kallelse som pastor i Baptistförsamlingen.
 
Den första psalmen ’Guds kärlek är den största’ är en underbar sång om Guds kärlek skriven på ett vackert språk:
 
Guds kärlek är den största
som jord och himmel har.
Hans kärlek är det första,
den före allting var.
Dess djup kan ingen mäta,
dess höjd kan ingen nå.
När allting här försvinner,
Guds kärlek skall bestå.
 
Oss Jesu död bevisar
Guds kärleksfulla råd,
och människoskaror prisar
hans underbara nåd.
Guds kärlek är en källa
av liv och godhet full,
vars rika flöden välla
för varje mänskas skull.

En mäktig lovsång klingar
kring Guds och lammets tron,
där frälsta skaror bringar
sin hyllning till Guds Son.
Och hela himlen svarar
i ändlöst återljud,
att kärlek evigt vara,
ty kärleken är Gud.
 
’Verka med iver’ är en psalm som manar till att leva och verka till Guds ära. Alla är vi ibland betungade med bekymmer och känner att vi inte orkar längre. Denna psalm uppmuntrar oss till att se bortom oss själva och se till Herren och Hans verk med ögonen på framtiden och den vila och lön som Han erbjuder oss:
 
Verka med iver, dagen försvinner,
skuggan förlänges, solen går ned.
Mycket att bärga ännu du finner,
skördarna mognar: Verka och bed!
 
Verka för Herren, gör vad han säger,
vittna om frälsning, glädje och frid.
Verka i trohet, medan du äger
hälsa och krafter, gåvor och tid.
 
Verka med iver, timmarna ila,
skörden skall bärgas, skynda dig ut.
Verka tills Herren bjuder dig vila.
Lönen av honom får du till slut.
 
Nästa psalm ’Tala, Herre, låt oss höra’ uttrycker en längtan efter helighet och väckelse. Skulle inte detta fylla våra hjärtan och böner? Sången innehåller fyra verser men jag återger tre stycken:
 
Tala, Herre, låt oss höra
ord ifrån din mun i dag,
låt ej något oss få störa,
ge oss glädje i din lag.
Böj vårt sinne, och
din boning hos oss tag.
 
Gör oss, Herre, för dig stilla,
nedbryt allt som stor dig mot.
Vad du ej hos oss kan gilla
lär oss offra utan knot.
Grip oss alla med din kärlek,
håll oss tätt vid korsets fot.

Låt din Ande mäktigt falla
över din församling här.
Väck de tröga, värm de kalla,
låt oss se dig, Herre kär.
Och med helig kraft från höjden
kom och var oss alla när.
 
Johan Ludvig Runeberg (1804-1877) föddes i Jakobstad Finland. Han var finlandssvensk författare och poet. Som ett barn var han skör och sjuklig men det var friluftslivet som botade honom och han blev frisk och stark. Han älskade friluftslivet och gillade att jaga genom att gillra snaror.
 
Hans föräldrar var i mindre goda omständigheter och vid åtta års ålder tog hans farbror över ansvaret att uppfostra honom. Vid hans farbrors död 1815 återvände han hem igen. Med vännernas understöd kunde han börja sin utbildning på Vasa Trivialskola. 1822 flyttade Runeberg till Åbo för att fortsätta sina studier vid Kejserliga Akademien där han blev filosofie magister. Under sin studenttid undervisade han också för att försörja sig själv.
 
Runeberg började skriva verser i tidig ålder och blev en av Finlands största skalder och hans födelsedag firas som Runebergsdagen varje år med Runebergstårta. Han skrev sången
”Vårt Land” som blev Finlands nationalsång och som är inledningen till Fänriks Ståls sägner.
 
Jag återger två av hans psalmer. Det första har titeln ’Han på korset han allena’. Det är en beskrivning om korsets betydelse för de troende och innehåller fem verser av vilka jag återger tre.
 
Han på korset han allena,
är min fröjd och salighet.
Ingen kan så väl mig mena,
ingen så mitt bästa vet.
Ingen är mot mig så god,
ingen har hans tålamod.
Söker jag kring land och rike,
aldrig finner jag hans like.
 
Honom vill jag glad tillhöra,
vad mig än blir förelagt.
Kristus kan mig saliggöra,
inte världens gunst och makt.
Vanskligt är i världen allt,
som ett töcken tomt och kallt,
men den jag vill efterfråga,
evig är hans kärleks låga.

Han på korset, han allena,
allt mitt hopp och goda är.
Ingen må mig det förmena
att jag håller honom kär.
Ingen annan har för mig
så fullkomligt offrat sig.
Han kan mig med Gud förena,
han på korset, han allena.
 
Nästa psalm handlar om bönesvar och tacksägelse.
’Jag lyfter ögat mot himmelen’
 
Jag lyfter ögat mot himmelen
och knäpper hop mina händer.
Du käre Gud som är barnens vän,
till dig min tanke jag vänder.
 
Jag är så glad att få tacka dig,
och gärna vill jag det göra.
Jag vet det visst att du ser på mig,
och vad jag ber vill du höra.
 
Tack för allt gott du mig ständigt ger
att känna, älska och äga.
Tack, gode Fader, för mycket mer
än jag kan tänka och säga.
 
Så skydda mig med din starka hand,
du Fader god utan like,
och låt mig växa för livets land,
som är ditt himmelska rike.
 
C.O Rosenius var en av 1800-talets störste predikanter och vars liv kan läses om på denna webbsida. Han skrev några psalmer som blev mycket välkända. Hans mest älskade kanske är ’Var jag går i skogar, berg och dalar’. På ett mycket vackert sätt skriver han om livets alla skeden där Kristus är med oss och ger oss tröst och kraft. Psalmen har fyra verser av vilka jag återger tre:
 
Var jag går i skogar, berg och dalar,
följer mig en vän, jag hör hans röst.
Han osynlig är, men till mig talar,
talar stundom varning, stundom tröst.
Han, min Herde, gick för mig i döden,
men han lever i all evighet.
Sina får han följer, vårdar, föder
med osäglig trofasthet.
Sina får han följer, vårdar, föder
med osäglig trofasthet.
 
Allt vad vi på färden kan behöva,
allt för evigt har jag i min vän.
Allt som här mitt kan bedröva
känner han och tröstar mig igen.
När långt borta tycks mig vännen kära,
jag då minns hans ord: En liten tid,
/: sen en tid igen, och jag är nära,
då blir åter fröjd och frid. :/
 
Endast du, Uppståndne, kan mig frälsa,
endast du är med mig var jag går.
Dina sår är läkedom och hälsa.
Fäst min tro vid dig, att hem jag når.
Genom liv och död du, Herre, led mig.
Låt mig uppstå, klädd i renhets skrud,
/: frälst och salig ropa, när jag ser dig:
O min Herre och min Gud! :/
 
Nästa psalm ’Ängsliga hjärta, upp ur din dvala!’
är en uppmuntran till att vi ska fästa blicken vid Jesus trons upphovsman och fullkomnare (Hebr 12:2). Vi få inte dras ner i ängslan när livets omständigheter hotar överskölja oss för vi har i Kristus en fast klippa att stor på. Psalmen har fem verser:
 
Ängsliga hjärta, upp ur din dvala!
Glömmer du alldeles bort vad du har:
Frälsarens vänskap, nåd och gemenskap.
Ännu han lever, densamma han var.
 
Gud är i Kristus ännu din Fader,
Sonen är ännu din Broder, som dog,
trofaste Anden ännu vid handen
städse dig leder. Är detta ej nog?
 
O vilka under helgonen äro:
Leva i salighet, sucka så tungt,
äro så höga se det så föga,
bo i Guds borg men ha sällan det lugnt.
 
Vandra i trone, se honom icke,
detta är regeln, det bliver därvid.
Korta minuter känslan åtnjuter
vad vi i sanning dock äger alltid.
 
 
Upp då ur dvalan, ängsliga hjärta,
glöm icke alldeles bort vad du har.
Även den timma, tätaste dimma
solen fördöljer, är solen dock klar.
 
Därmed avsluter vi denna blogg som är den femte bloggen om 1800-talet och i nästa blogg är det dags att flytta fram till 1900-talet.