Partikulärbaptisternas rötter och deras lära om församlingen

av David Withworth


I den första bloggen försökte jag lite kortfattat beskriva Jesu Kristi församlings egenskaper och funktion samt 1689 års bekännelses uppkomst som bottnade i den växande partikulärbaptist rörelsen. Tillväxten var stadig och vid år 1660 fanns det 131 församlingar. Nästa steg är att reda ut partikulärbaptisternas-församlings lära som beskrivs i 1689 års bekännelse.

I kapitel 26 i bekännelsen hittar vi läran om församlingen som är en ram för dess karaktär, syfte och funktion. Kapitlet kan indelas i två allmänna delar: den universella eller allmänna församlingen (paragraf 1-4) och den lokala församlingen (paragraf 5-15).

Den allmänna församlingen
Dessa fyra paragrafer beskriver den allmänna församlingens tillvaro i världen. Denna kallas osynlig eftersom det är helige Andes invärtes verk att förvandla människor till nya skapelser i Kristus. Dessa människor är sanna medlemmar i den universella församlingen. Församlingens antal består i totalsumman av alla de utvalda i alla tidsåldrar (paragraf 1). De som i livet bekänner sin tro på Kristus som Herre och Frälsare, lever ett heligt liv och håller sig till sund biblisk lära (det som helgar och uppbygger), är de som kallas för ’synliga heliga kristna’. De samlas i lokala församlingar och åskådliggöra den allmänna församlingen (paragraf 2).

Det finns ju inte någon församling på jorden som är fullkomligt ren. Men det finns de som har avvikit från det Nya Testamentliga mönstret och därför måste avvisas som sanna församlingar (paragraf 3). Fem av de sju församlingarna i Mindre Asien (Upp kap 2,3) vek ifrån bibliska principer och vägrade lyssna till Herrens varningar och detta ledde till deras fall.

Kristus är församlingens huvud och äger all makt och auktoritet över henne. I sanna reformationens ande kallas påven för laglöshetens människa och antikrist (2 Tess) och ansågs som inkräktare på Kristis makt och auktoritet. Det finns igen mänsklig makthavare över församlingen därför betraktar bekännelsen påven som antikrist och fiende till Kristus som den rätte fursten och Herre (paragraf 4).

Dessa paragrafer visar oss att det existera en allmännelig församling i världen och att den är osynlig. Den består av alla de utvalda i alla tidsåldrar, de som har varit mottagare till Andens invärtes verk. I den allmänneliga församlingen är många enskilda samfund. De synliga lokala församlingarna förkroppsligar den allmänneliga församlingen. Hanserd Knollys iakttog det intima förhållandet mellan det synliga och det osynliga och visade att den allmänneliga församlingen består i den totala summan av delarna och delarna synliggör helheten. Det var denna lära som förhindrade partikulärbaptisterna att fjärma sig från presbyterianerna och de självständiga och att anse dem som sanna församlingar i den allmänna församlingen trots skillnader över frågor om dop och församlingsstyre. Så var inte fallet med den anglikanska kyrkan med sina socknar, och inte heller den romerska katolska kyrkan med sin församlings form. Ändå erkände de att de finns sann troende i båda dessa samfund.

I bekännelsens paragraf 3 dras uppmärksamheten till församlingens bristfällighet i denna tidsålder. Det kan finnas ständigt tillväxt eller förfall och ett krig pågår sinsemellan och ibland får förfallet övertaget. Då upphör församlingen vid denna tidpunkt att vara en församling och blir satans synagoga.

Ett antal partikulärbaptist författare sökte ta itu med detta och kallade på de sanna troende att dra sig ur dessa otillbörliga kyrkor och gå med i en bibeltrogen församling. Romersk katolska kyrkan betraktades som det ’odjur’, ’antikrist’ och den ’stora hor’ fyllda med falska profeter. En författare beskrev åtta sätt som katolska kyrkan skiljer sig från den sanna församlingen:
(1) I sitt överhuvud: påven kontra Kristus,
(2) i sitt medlemskap: medborgare i ett imperium kontra synliga och åtskilda samlade troende,
(3) i tillbedjans föremål: Gud plus ett antal ’heliga’ kontra Gud allena,
(4) i gudstjänstens lokal: en helgad byggnad kontra inte helgade byggnader
(5) under gudstjänstens ordning: bestämda högtider och de heligas dagar kontra den ’kristna sabbaten’
(6) i prästerskapets tjänst: kontra församlingens två ämbeten: äldste och diakon,
(7) i tillbedjans ritualer och ceremoniella: kontra enkelhet grundade på bibliska direktiv,
(8) i bruk av tvång och förföljelser: kontra kärlek, tålamod och förlåtelse.

I alla dessa punkter uppfattade partikulärbaptisterna de viktigaste och centrala tvistefrågorna som skilde dem från katolska kyrkan. Praktikens mått var tagna från Bibeln och ut ur vilken allt värderades. Den allmänneliga kyrkan kunde inte definieras som dem i gemenskap med påven, medborgare i hans rike och inte heller kunde den bli synlig i ett lands medborgarskap. Istället var partikulärbaptisternas frågor sammanfattningen av alla sanna samlade församlingar.

Kapitel 26 och paragraf 4 är en övergång från universella församlingens lära som tidigare är förklarade i de första tre paragrafer till läran om den lokala församlingen i de återstående paragraferna. Medlaren Kristus tog emot allmakten från sin Fader och den makten utrycker Han i att kalla, instifta, ordna och härska över församlingen. Därför är församlingens auktoritets säte i himmelen och inte på jorden. Då kan påven inte på något sätt betraktas som den allmänna församlingens huvud och bör anses som inkräktare istället.

De hänvisade verserna i 4:e paragrafen talar om Kristi absoluta auktoritet att styra församlingen som Han utför genom gåvorna han gav henne, nämligen: apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare. De lokala församlingarna är lydiga detta styre och detta var den drivande kraften bakom de primitiva baptisterna.

Lokala församlingen
Bekännelsens 5:e och 6:e paragrafer är bron mellan den universella församlingen och den lokala församlingen och Kristi makt är den bärande idén. Paragraferna beskriver lokala församlingens anlag som föds genom Kristi makt i varje individs kallelse och befallning till församlingsmedlemskap. Dessa är de som visar äkthet i sin heliga kallelse genom ’sin bekännelse och livsföring’, och frivilligt förenar sig i lokala församlingar under evangeliets förordningar.

Vad det gäller lokala församlingens natur ger inte bekännelsen någon definition. Den anger församlingens uppkomst genom Kristi verk och gör anspråk på en mångfald av villkor som ska följas omsorgsfullt. Definitionen som saknas hittas i de tidiga partikulärbaptisternas skrivelser. Hercules Collins hänvisar till John Owen för en församlings definition:

Fråga. Vad är ett evangelium-instiftad församling?
Svar. Ett sällskap av människor kallade ut ur världen eller sina naturliga världsliga tillstånd genom Guds Ord och den helige Anden. Sällskapet är kallat till att tillbedja Gud i Kristus i lydnad av tro och kunskap. Dessa folk är fogat tillsammans i ett heligt förbund eller särskild uppgörelse för att utöva gemenskap och iakttagelse av alla evangeliets förordningar.

Denna definition beskriver många beståndsdelar gemensamt med paragraferna 5 och 6.

Andra ledare som Keach och Knollys visade i sina beskrivningar lite nyanser t.ex Knollys urskiljer sanna och falska församlingar. Genom alla dessa skrifter utvecklades en klar partikulärbaptist identitet grundade i bekännelsen.

Församlingen förklarades genom sitt förhållande till dess medlemmar, deras förpliktelser, dess styre och sina funktioner. Församlingar var organisationer som kom till genom Jesu Kristi verksamma närvaro.

Partikulärbaptisterna ansåg inte sina församlingar som de enda sanna församlingarna utan betraktade pedobaptist församlingar, trots barndop, att vara genuina. Benjamin Keach uppfattade att pastorer borde veta hur många och i vilken ordning de grundläggande principerna i en sann evangelisk församlings författning innehåller. Dessa sex gemenskaps pelare är hämtade från Hebr 6:2: ’Omvändelse, tro, dop, handpåläggning, tro på de dödas uppståndelse och eviga dom’. Dessa kallas för elementära principer och hör till de nyfrälsta och deras upptagning som församlingsmedlemmar. Handpåläggningen och dop var inte villkor till frälsningen och inte heller Keach tolkade det så. Vad gäller handpåläggningen var det en akt som var relaterad till medlemsupptagningen där äldste lade händerna på den blivande medlemmen och bad för henne eller honom individuellt. Denna akt som inkluderades i Keaches lista var inte allmänt accepterad i partikulärbaptisternas kretsar.

En noggrann läsning av 1689 bekännelseskrift visar att dop inte är knyten till församlingsmedlemskap. I Londons sammankomster hade de flesta församlingar slutna medlemskap men närvarande var också församlingar med öppet medlemskap som var villiga att dela gemenskap med andra som hade lite annan uppfattning än sina egna. På ett sådant sätt visade partikulärbaptisterna sin förståelse av Kristi församlings universella natur, alltså att hon inte var baptisternas kropp utan Kristi kropp, en samling synliga kristna kallade ut från världen och förenade tillsammans i lydnad till Kristus bortsett från vilken konstitution de höll sig till.

För svenska översättningen av 1689 baptistbekännelse se sidan baptisternas tro.

Nästa blogg kommer att fokusera på lokala församlingens författning och medlemskap.

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln