Guds avbild i människan

Av David Withworth

 

Helga dem i sanning, ditt ord är sanning


Gud sade: ’Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss’. (1 Mos 1:26). Gud skapade människor till sin avbild och för att råda över alla levande varelser (vers 26b)

Två ting kan i versen iakttas:

  • Avbild och likhet. Dessa ord stödjer och förstärker varandra. För sådan som Gud är sådan är människan. Hon skapades inte som en dålig kopia utan en motsvarande avbild. Människan står oändligt under Gud men ändå relaterad till Honom. Hon är en skapad varelse och fullständigt beroende av Gud men som en människa är hon ändå fri och oberoende. Begränsning och frihet, beroende och oberoende, omåttligt avstånd och ett intimt förhållande med Honom. Alla dessa är sammansatta i en människa på ett obegripligt sätt. Hur en ynklig människa på samma gång kan återspegla Guds avbild är långt över vårt förstånd.
  • Det kulturella mandatet återspeglar Guds avbild (v 26;28). Gud gav människor sin avbild i syftet att råda över hela skapelsen. Det var inte bara de uråldriga kallelserna som att fiska, jaga och bruka jorden, men också handel, ekonomi, jordens resurser, vetenskap och konst. Denna kultur har inte människan som målet utan henne som i Guds avbild återspeglar likheten i allt hon göra. Gud är alfa och omega, först och sist.


Innehållets bredare perspektiv

Nu skall jag försöka fånga upp innehållet av Guds avbild i människan. Hon är en fysisk varelse såväl som en andlig varelse. Vi har ju en mänsklig själ, vi läser om Adam att Gud blåste in livsande i hans näsa (1 Mos 2:79 ) och formade ande i honom(Sak 12:1). Denna akt av Gud avskiljer människor från djur och gör henne till en högre varelse. Den mänskliga själens speciella ursprung bestämmer också hennes väsen. Till följd av sin andliga natur är själen odödlig.

Själens spiritualitet lyfter människan till en högre nivå än djur och ger henne en berörings punkt med änglarna. Hon skapades från jordens stoft och tillhör jorden men genom själen når hon långt över jorden. Genom sin andliga natur är människan avskild för Gud som är ande (Joh 4:24) och som är evig.

Dessa anlag och verkande krafter är karaktäristiska för Guds avbild. Gud enligt allmän och särskild uppenbarelse är inte omedveten och en blind kraft utan Han är självmedveten, personlig , vetande och viljande.

Allt det omnämnda tillhör Guds likhet i människan i ett bredare perspektiv. Men Guds avbild uttrycker sig starkast i ursprunglig rättfärdighet vilket Adam och Eva var begåvade med och som kallas Guds avbild i en mer begränsad mening. Den ursprungliga rättfärdighet som Bibeln betonar är inte att den finnas till utan vad den är för någonting. Det viktigaste är att människans likhet till Gud får sin tyngdpunkt utifrån vad hon tänker och vill men också genom det hon älskar och avskyr. Förnuftet, viljan, tendenser och antipati fick människan enligt Guds vilja och till Hans ära.
 
Innehållets begränsade perspektiv

Guds likhet i människan uttrycker sig väsentligen i fläckfri kunskap och i fullkomlig rättfärdighet och helighet som tillsammans utgör Guds avbild i en begränsad mening som människan var i skapelsen ärad och förskönad med. Adams kunskap före syndafallet var inte fullkomlig. Hans kunskap var istället adekvat till medvetenhet om sig själv, sin omgivning och kallelsen och det var en fläckfri kunskap. Med hela hans själ älskade Adam sanningen. ’Sann sanning’ som F.A. Schaeffer uttryckte det. Den första människan stod på sanningen och han såg och uppskattade allt som det verkligen i sanningen var.

Frukten av sanningskunskap var rättfärdighet och helighet. Rättfärdighet betyder att Adam och Eve var välbekanta med sanningen, i viljan och längtan således stämde det bra överens med Guds lag och i helheten tillfredsställde rättvisans krav. De stod oskyldiga inför Gud och i rätt ställning inför Honom.

Frukten av sanningskunskap var också för våra första föräldrar helighet inför Gud. Helighetens väsen uppenbarade sig i att de var fria i sin natur från syndens vanära. Det fanns inte några onda tankar eller förvrängd vilja hos dem. De återspeglade Guds helighet och skönhet. De var väl medvetna om att Guds lag var skrivna på sina hjärtan och de älskade lagen av hela sitt hjärta. Och under det att de var rotfasta i sanningen var de också rotfasta i kärlek.

Adams och Evas tillstånd före syndafallet kan vi inte ens börja ana. Huvudet och hjärtat, förståndet och viljan fullständigt rena i samförstånd med Guds vilja är främmande för vår erfarenhet. Syndafallet bar med sig syndens skuld och förorening. Därför uppenbarades andra Adam för att befria människan från sin syndaskuld och förorening.

Människans skapelse i Guds avbild och syndafallets möjlighet ingår också i möjligheten till försoning och ny skapelse. Bibeln bibehåller därför synd som ett främmande inslag i människans väsen och natur.

Gud välsignade Adam och Eva med kultur mandatets kallelse (1 Mos 28) och satte dem i lustgården för att odla och bevara den. Här fanns inget utrymme för lathet inte ens efter syndafallet och genom syndens förbannelse blev arbetet fysisk och mentalt krävande(1 Mos 3:16-19). Det finns inte någon klausul som människan kan aktivera om det är ansträngande och ”vi känner inte för det”. Uppdraget var hennes destination, människans natur och väsen, Guds avbild i henne, behövde utvecklas till ett rikare och mera fulländat innehåll i hennes strävan mot sin destination. De gudagivna förmågorna och skapande krafter återspeglar Guds skapande kraft i universum.

I sitt arbete uttrycker människan sin mänsklighet, skapad i Guds avbild. Hon är tänkande, beredvillig och en handlande varelse som strävar efter att skapa och forma någonting och kan ta ett steg tillbaka och se på sitt arbete med samtycke. Som Gud själv slutar människans arbete med vila och vällust. Sex dagars vecka kröntes med sjunde dag, Herrens dag, vilodagen som ger människans arbete värdighet och reser henne över robotens monoton och enformighet.

Alla befallningar som Adam tog emot från Gud är fast beslutna i att han, skapad i Guds avbild, i hela sitt tänkande och uppförande, och i sitt liv och verk skulle alltid förbli Guds avbild. Syftet var att återspegla avbilden i sitt äktenskap, familjeliv, i sex dagars arbetsvecka med sjunde dagen som vilans dag. Vidare, i att de var fruktsamma och fortplantade sig och uppfyllde jorden och lägger den under sig och odlar och bevarar lustgården.
 
Två saker att undvika

Adam och Eva skapades inte som autonoma människor som fritt kunde välja sin egen väg i livet utan levde på det sätt som Gud utstakade för dem.

Det finnas två saker att undvika när vi betraktar Adam. För det första: på skriftens grund måste vi vidhålla människans ögonblickliga skapelse i Guds avbild i sann kunskap, helighet och rättfärdighet. Hon var inte skapad som ett oskyldigt barn som tvingades till en mogen utveckling, inte heller utan andligt innebörd som tar en neutral ställning mellan sanningen och falskhet, det goda och det onda. Ännu mindre som stegvis utvecklades ur djurriket som efter mycket strävan blev en människa. Sådana framställningar strider mot den bibliska representation och sund förnuft.

För det andra: Det skulle gå till överdrift att betrakta Adam och Eva som fullbordade förhärligade människor. De hade inte nått upp till sin fulla potential. De var dugliga nog att inte synda men ändå inte dugliga nog att avstå från synd. Människan hade ännu inte ägt evigt liv, det var istället en preliminär odödlighet vars existens och varaktighet var beroende av ett uppfyllt villkor. Våra första föräldrar var ögonblickligen skapade i Guds avbild men kunde ändå förlora avbilden i allt dess härlighet. De bodde i paradiset men inte himlen och alla paradisets välsignelser kunde de förlora.

Adam och Evas härkomst var gudomlig. Deras natur var relaterade till den gudomliga naturen. Evig välsignelse var deras färdmål i Guds närvaro men det berodde helt på deras val och viljor.

Nästa blogg kommer att handlar om inkräktaren i paradisets idyll.

Etiketter: helgelse

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln