Paul Veyne När världen blev kristen 312-394

När världen blev kristen 312-394
Paul Veyne
Bokförlaget Daidalos, 2013

Paul Veyne är en fransk professor som är expert på romersk historia. I den här boken utforskar han den romerska kejsaren Konstantin den store (ca272-337) och hur hans omvändelse till kristendomen år 312 spelade en viktig roll i det händelseförlopp som gjorde vår del av världen kristen. Veyne är mycket beläst och boken är en fröjd att läsa. Det ska kanske sägas att boken inte är skriven från ett kristet perspektiv, och att det akademiska anslaget kanske inte är för alla. Men, ämnet är spännande och analysen är skarp.

Synen på kejsar Konstantin är lite av en vattendelare bland kristna rörelser. Anabaptister och de fria församlingarna ser ofta att kyrkans fall kom med Konstantins sammanblandning med mellan kyrkan och staten. Reformatorn Jean Calvin menade att kyrkans fall kom med påve Gregorius I, Gregorius den store, (540-604) medan reformatorn Huldrych Zwingli förlade fallet till påve Gregorius VII, Hildebrand, (ca 1020-1085). Enkelt kan man säga att barndöpare med statskyrkliga tendenser ser många positiva saker med kyrkans horande med staten under Konstantin och förlägger kyrkans fall senare under medeltiden. Döparrörelsen ser istället att något farligt började med Konstantin och att de fria församlingarna som sedan försökt bevara väckelsen sedan den tiden hela tiden varit utsatt för förföljelser.

Här är tre reflektioner utifrån Veynes bok:

• Konstantin omvändelse år 312 var verklig och han blev en ärlig kristen. Han trodde verkligen att han Gud utsett honom till en speciell roll för att föra världen till frälsning genom Jesus Kristus. Vid hans omvändelse var de kristna en avantgardistisk sekt med ca 10 % av befolkningen kristna, efter att den process som Konstantin startat verkat klart var större delen av medborgarna i det romerska riket åtminstone till namnet kristna. Visst kom många sedan att bli kristna av opportunistiska skäl, men Konstantin ska inte räknas till dem. Han hade som många romerska kejsare en enorm tro på sig själv och sin roll i historien, men man kan också säga att Veynes bok bekräftar Konstantins viktiga roll för statskyrkokristendomen som Europas religion. En person kan göra avgörande skillnad i världshistorien, en sådan person var Konstantin.
• Konstantins kristnande av Europa hade kunna gå om intet. De första kejsarna som kom efter Konstantins fortsatte hans arbete. Men, en av efterträdarna Julianus Apostata (331-363) försökte när han blev härskare år 361 att återföra det romerska riket till hedendomen. Veyne menar att valet av efterträdare till Julianus år 363 var ett tillfälle då kristendomen kunnat bli en parantes i historien. Det var inte på något sätt självklart att den nya kejsaren skulle vara kristen, det pågick en maktkamp mellan en hednisk falang och en kristen falang och det hade lika gärna blivit vilken av dem. Nu blev det så att klaner som hade inflytande att sätta in en ny dynasti av kejsare valde att utse kristna kejsare och inte hedningar. Man kan undra hur det har påverkat Europas historia. Hur hade vår del av världen sett ut om kristendomen aldrig blivit statsreligion? Mycket av det som vi ser som civiliserat och självklart har kristen grund. Men, kunde motsvarande ting, som till exempel vår sjukvård eller slaveriets avskaffande, lika gärna skett på hednisk grund? Kunde vår civilisation kanske ha frodats på den stoiska etikens bas? Här finns många intressanta frågor. Veyne menar att det kanske inte finns så stark grund för att tillmäta kristendomen alltför stor roll i byggandet av den västerländska civilisationen som vi känner den. Och visst kan man undra vad inte en kristendom bestående av avantgardistiska församlingar med 10-20 % av befolkningen som överlåtna medlemmar kunnat åstadkomma.
•  Något som är väldigt tydligt att kyrkan förändrades av att hora med staten. Både teologi och praktik förändrades för att hantera att alla nu föddes in som kristna. Att vara en avantgardistisk sekt fungerade inte längre nu när man var en del av etablissemanget. Och det blev frestande att ta hjälp av staten för att hantera oliktänkande. Det var tydligt när baptiströrelsen kom till Sverige att konstantinismen var stark och levande i den svenska lutherska statskyrkan, förföljelserna blev hårda och brutala. Vi kan också se i vår tid hur den lutherska statskyrkan hela tiden följer statens ledband i teologi och moralfrågor. Kanske är det snart dags att låta konstantinismen somna in och låta fria församlingar föra Sverige till väckelse?