Karl Barth - Det kristna dopet

Karl Barth: Det kristna dopet. Westerbergs 1949. "Die Kirchliche Lehre von der Taufe", föreläsningar i Gwatt, Schweiz 1943. 

Den schweiziska teologen Karl Barth (1886-1968) är en av 1900-talets mest betydande teologer i den protestantiska huvudfåran. I Sverige är det framför allt Missionsförbundet "Equmeniakyrkan" som hämtat inspiration från Barth, till exempel genom Lars Lindberg som var rektor på Teologiska Seminariet på Lidingö 1985-1994. 

Även om Barth är mest känd för sina insatser i troslära (dogmatik), så har han också varit professor i bibeltolkning (exegetik). Därför är det mycket intressant när en mogen Barth i dessa föreläsningar delar sina tankar om det kristna dopet. Till stor förundran bland hans anhängare i folkkyrkorna, vars praktik är att döpa spädbarn, så argumenterar Barth starkt för troendedopet, det vill säga dop först efter att dopkandidaten bekänt sin tro. 

Barth kan inte se det annorlunda än som att dopet har en aktiv, snarare än passiv, dopkandidat: 

"Vad exegesen beträffar, skall detta sägas. Dopet är i Nya Testamentet i varje fall också det oumbärliga svaret på en oundviklig fråga från den människa som kommit till tro. Det svarar nämligen på frågan om den gudomliga vissheten och om den gudomliga auktoriteten hos det ord, som människan först hört och redan i tro mottagit och bejakat. Det svarar på hennes begäran om denna besegling av hennes tro och på hennes bekännelse av det som hon erkänt vara föremålet för sin tro. Det svarar på hennes önskan att icke endast vara övertygad om Jesu Kristi gemenskap i sitt inre utan också att få syn på den en gång för alla. Den skänker henne detta svar genom att det håller fram för henne en bild, där hon själv icke är den första men väl den andra huvudpersonen, bilden av Jesu Kristi död och uppståndelse. Det målar för henne Jesus Kristus som den för henne korsfäste (Gal 3:1). Kan en önskan om något sådant vara felaktig? Kan denna akt själv ha en annan karaktär än att vara svaret på denna fråga från dopkandidaten?" 

Till så kallade "omdop" är Barth tveksam: 

"Nattvarden, predikan, bönen få och skola upprepas. Guds lov skall höras varje ny dag och varje ny timme. Dopets ära som en del i kyrkans förkunnelse är, att det sker en gång. Ty en gång har Kristus dött för våra synder och en gång har han uppväckts från de döda till vår rättfärdighet, en gång för alla." 

Barth kom att utveckla sin ståndpunkt i "Den kyrkliga dogmatiken" band IV.4 1967. Handböcker föreslår att Barths lära om dopet där rör sig i anabaptistisk riktning, snarare än tillbaka mot folkkyrkan. 

För baptister är Bibeln "högsta auktoritet som det nedskrivna Guds Ord och som fullt pålitligt för tro och levnadssätt". Det är genom noggranna studier av Bibeln som vi prövar vår praktik för dopet. Och visst finns det god grund för att "dopet av troende genom nedsänkning är det bibliska sättet att offentligt tillkännage lärjungaskap för dem som har ångrat synden och kommit till personlig tro på Jesus Kristus som Herre och Frälsare".  

Vi kan vara trygga i den bibeltolkning som kommer ur vår tradition och som är förankrad i vår världsvida gemenskap av församlingar som har troendedopet som sin praktik. Men, visst är det intressant att en av den protestantiska huvudfårans främsta teologer kommer till liknande slutsatser!