av David Whitworth
 

Reformationen i Europa på 1500-talet förde med sig splittringar inom kristenheten och det kan inte förnekas. Man blev misstänkt och missförstådd av varandra. Samtidigt var de barn av sin tidsålder såsom vi är i vår tidsålder och vi kommer att kritiseras av framtidens generationer. Men den gemensamma nämnaren var en återvändning till Bibeln och dess läror och förkunnelser.

Istället för att hålla gudstjänsten på latin och predikan utifrån den latinska Bibeln fick alla Bibeln på sitt eget språk. Därefter formades gudstjänsten och förkunnelsen spelade en framträdande roll och i församlingens tillbedjan.

Reformationen markerade en ny epok i predikans utveckling. Grunden till utvecklingen var de fem solars: Sola Skriptura-Skriften allena; Sola Gratia-nåden allena; Sola Fide-tro allena; Solus Cristos-genom Kristus allena; Soli Deo Gloria-till Gud allena vare äran.

Reformationen som öppnades upp genom Martin Luther banade vägen för predikans konst. För Luther var Guds Ordets förkunnelse det viktigaste i församlingens gudstjänstliv och som han också själv upprättade i sin kyrka. Det är sannolikt att han tänkte på församlingen i Jerusalem och hur de samlades i Apg 2: 42: ”De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna.”

Luther gav tyska folket Bibeln på deras egna språk, diktade psalmsånger, skrev läroböcker som Stora Katekesen för vuxna och den Lilla Katekesen för barnen. Han skrev också kommentarer på Galaterbrevet, bergspredikan och mycket annat och dessutom var han en stor predikant. Han tog på fullt allvar predikans tjänst och predikantens uppdrag är att utveckla Ordet. Han var mångsidig och ingen av sina samtida kunde tävla med honom.

Predikan hade inte uppfunnits vid reformationen men den gavs en högre ställning. En präst berättade för Luther att hans predikningar alltid var för korta och att predikningarna var plågsamma för honom. Luther gav honom råd som han upprepade ständigt för sig själv. Jag citera rådet som är ganska lång men det präglas av vishet och värdigt att citera i sin helhet:

”Om Petrus och Paulus var här, skulle de gräla på dig eftersom du utan vidare vill bli lika duktig som de. Att krypa är i alla fall något även om man inte kan gå . Gör ditt bästa. Om du inte kan predika en timme, predika en halv timme eller en kvart. Försök inte att ta efter andra. Koncentrera dig på de påtagligaste och enklaste punkterna, själva hjärtpunkten, och lämna resten till Gud. Se endast till hans ära och inte till människors bifall. Bed Gud att han ger dig en tunga och åhörarna öron. Jag kan tala om för dig att predikandet inte är människans verk. Fast jag är gammal (han var 48 år) och erfaren, är jag rädd varje gång jag skall predika. Du kommer med all säkerhet att upptäcka tre saker: för det första, du har förberett din predikan med all omsorg och det rinner genom dina fingrar som vatten; för det andra, du kanske överger ditt utkast och Gud ger dig nåd och du kommer att predika bättre än någonsin. Dina åhörare kommer att vara nöjda men inte du; och för det tredje, fastän du inte lyckats få ned något i förväg på pappret, kommer du att kunna predika acceptabelt både för dina åhörare och inför dig själv. Så be till Gud och lämna allt till honom.”

Luther predikade kyrkoårets texter som traditionellt sammanfogats med de olika söndagarna. År efter år predikade han över samma texter och över samma stora dager i kristenhetens kalender: advent, jul, trettondagen, fastan, påsken och pingsten. Ändå fanns det en friskhet och år från år kunde han ge ämnet en ny förklaring. Hans predikningar täckte alla tänkbara ämne från Skriften.

”Liksom Luthers predikningar ofta var didaktiska, var hans föreläsningar ofta predikningar. Han undervisade alltid vare sig han stod i katedern eller predikstolen; och han predikade alltid vare sig han stod i predikstolen eller katedern” (Roland Bainton). Hans föreläsningar över Jona var mer av en predikan i sitt sätt för att steg för steg utlägga boken och tillämpa varje steg.

Luther kände igen sig själv i Jona som i alla andra bibliska gestalter och de speglade hans egna erfarenheter och här följer ett utdrag.

Jona skickades till Nineve för att tillrättavisa Nineves mäktige kung och den stora staden. Det var en kallelse som krävde styrka och tapperhet. Tänk, om vi hade varit med, då skulle vi säkerligen anse det som omdömeslöst att skicka en ensam människa att förklara Guds dom över ett så stort rike. Lika dumt som det skulle vara att en av oss skulle åka till Kina med ett sådant uppdrag. Men Guds gärningar har alltid ett tycke av dårskap.

Men varför tog Jona ett skepp till Tarsis? Han trodde han kunde fly från Gud. Varför vägrade Jona? Därför att han tyckte att uppdraget var så stort. Ingen profet hade tidigare utvalts att gå till hedningarna. Ett annat skäl var att Jona trodde att Gud bara var judarnas Gud och han ville hellre dö än att förkunna Guds nåd för hedningarna.

Då sände Gud en stormvind. Den kom till för att straffa Jona men varför utsattes de andra passagerarna? Vi har ingen rätt att ge regler för Guds handlande. De andra människorna var inte oskyldiga inför Honom.

Jona sov i lastrummet under däck. Människan är sån när hon har syndat hon känner inget i samvetet. Men när han väcktes och insåg sitt farliga läge förstod han också sin skuld. Men Jona var ännu inte beredd att öppet bekänna. Han stod bredvid sjömännen och ser dem kämpa tills Gud visade dem att de alla skulle förgås med honom men ingen ville fortfarande bekänna. De måste kasta lott. Synder kan inte förlåtas förrän de blottläggs och bekänns.

Då sa Jona: ”Jag är en hebré, och jag fruktar Herren, himmelens Gud, som har gjort havet och det torra.” Syndens och samvetets börda blir tyngre om den bekänns. Tron börjar brinna, om än det är svagt. När Guds vrede drabbar oss, följer två ting därav, synd och oro.

Jona erkände att hans synd var mycket större än när han sa: ”Jag är en hebré…” Detta gjorde att han än mindre kunde ursäktas. Och Jona sa: ”Kasta mig i havet.” Jona måste gå till botten med sin skam som var tusen gånger större eftersom han stod där med sin skam inför Gud själv. För honom fanns det ingen utväg, inget gömställe nej, inte ens i helvetet. Han visste ju inte att han skulle räddas. Gud tar all heder och allt välbehag av människan och lämnar henne i oförfalskad skam och tröstlöshet.

Jonas uttalade sin egen dom över olydnadens synd: ”Kasta mig i havet.” Jonas kunde inte förutse slutet på eländet han såg bara död framför sig. Det värsta var att denna död var ett resultat av Guds vrede. Vem darrar inte inför döden? Även om han inte känner Guds vrede. Vilken kamp måste han inte ha haft i sitt hjärta! Han fick kämpa mot synd, mot sitt eget samvete, sitt eget hjärta, mot död och mot Guds vrede, allt på en gång.

Från havets djup kallade nu Gud en stor fisk. Monstret öppnade sitt fruktansvärda gap och vågorna rusade in och drog med sig Jona ner i buken. Vilken riktig bild ger inte detta av ångest och lidande. Just så krossades Jonas samvetet inför Guds vrede, inför döden, helvetet och fördömelse. Han var fången i fisken i tre dagar och tre nätter som måste har känts som de längsta tre dagarna som han kunde uppleva. Han tänkte hela tiden när ska det bli ett slut på detta.

Hur kan någon tro att en människa kan leva tre dagar och tre nätter i buken på en fisk, utan ljus, utan mat, alldeles ensam och överleva? Vi skulle tro att det var en saga om det inte stod Skriften!

”Och Jona bad till Herren, sin Gud, i fiskens buk.” Bönen visade vad han tänkte. Han förväntade sig inte frälsningen istället trodde han att han skulle dö, men det hindrade inte honom från att be: ”Jag åkallade Herren i min nöd, och han svarade mig.” Detta visar att vi alltid måste be till Gud. Om du bara kan ropa till Gud är smärtan förbi. Men det är så svårt. När Jona kom till den punkten att han kunde ropa ut sitt trångmål hade han vunnit. Åkalla Herren i ditt bekymmer och det kommer att lätta. Åkalla och inget annat! Han frågar inte efter dina dugligheter eller något som kan behaga Gud för det finns just ingenting att bära fram.

”Alla dina svallande böljor gick över mig.” Observera Jonas ordval, det är ”dina” vågor. Vilket kraftigt intryck måste inte havet ha gjort på Jona? Hur kommer inte Guds Helighet att omskaka människor på domedagen? ”När min själ försmäktade i mig, då tänkte jag på Herren.” Detta är att vända sig från Gud Domaren till Gud Fadern. Men det är något som inte ligger i människans makt. ”Frälsningen är hos Herren.” Och på Herrens befallning kastade fisken upp Jona på land. ”Dödens verktyg har blivit en makt till liv.

Nästa gång ska vi titta på John Calvin.

av David Whitworth

Så här långt har vi sett Paulus frälsning, hans kallelse som predikant och hans kraftfulla och visa agerande i en nödsituation. Nu går vi vidare och ser på honom som pastor. Vi har sett hur evangeliet spreds från Jerusalem till Samaria och nu genom Paulus till Mindre Asien och Europa. Under hans tre missionsresor grundade han ju flera församlingar. Men dessa församlingar lämnade han inte för att klara sig på egen hand. Paulus den store teologen satt inte i ett elfenbenstorn. Han hade ett stort pastorshjärta fylld av kärlek som han visade i dessa församlingar.

Apostlagärningarna är Nya Testamentets historiska del och binder ihop evangelierna och breven. Utan Apostlagärningarna kunde vi aldrig förstå just evangeliernas sammankoppling med NTs brev och många frågor lämnas obesvarade. Hur kunde vi annars få veta om den helige Andens utgjutning på pingstdagen, Stefanus martyrdom och konsekvenserna för evangeliets spridning och framgång eller Jerusalems församlings grundande och liv? Eller hur evangeliet först kom till Samariterna och senare till hedningarna? Vår kunskap om Paulus liv och missionsresor och hans brev och teologi skulle vara mycket bristfällig.

Lukas primära syfte var att bygga upp de troende genom att visa hur Guds eviga plan fick sin uppfyllelse i Kristus och hur planen utvecklades i den första församlingens historia. Lukas viktigaste bidrag i Apostlagärningarna är den apostoliska förkunnelsen om Jesu Kristi Kors. Detta binder ihop evangeliernas förevisning om Honom med NTs brev där Han är förklarad. Lukas påpekar att Paulus spelar en avgörande roll i grundandet av en ny epok i församlingens historia.

Pastor Paulus
Vi har sett förändringen i Paulus från att vara en hänsynslös fiende mot alla församlingar till att vara en kärleksfull ivrare för församlingarnas tillväxt och framgång. Frågan är hur han utryckte denna kärlek. Jag har samlat ihop några intressanta synpunkter som både predikanter/pastorer och vi alla kan lära oss av.

I 2 Kor 11:23-30 räknar Paulus upp några svårigheter som han upplevde i evangeliets tjänst. Vem som helst kunde vara deprimerad i dessa omständigheter och vara försjunken i sig själv. Inte Paulus! Trots hans motgångar säger han: ”Förutom allt detta har jag den dagliga  uppgiften, omsorgen om alla församlingarna.” (vers 28). Några exempel på omsorgen förekommer i hans förböner som hittas i Ef 1:17-19; 3:14-21, Fil 1:9-11, Kol 1:9-12.Detta var verkligen en omsorg utan motstycke och inte nog med det, han erkände sin svaghet! Kan ni tänka er att den stora orädda aposteln kände sig svag! Det visade sig att han var av kött och blod som vi alla andra.

Vi kan inte på något sett ifrågasätta Paulus trofasthet. I början på hans andra missionsresa vill han ”vända tillbaka och besöka bröderna i alla de städer där vi har predikat Herrens ord, och se hur de har det” (Apg 15:36). Han var inte villig att överge dem för att de själva skulle treva sig fram.

Han visade stor vishet och artighet i sitt brev till Filemon. Filemons tjänare Onesimus var på rymmen och träffade då Paulus i Rom och detta ledde till Onesimus räddning. Han ville behålla Onesimus som sin medhjälpare men skickade ändå tillbaka honom till Filemon.Paulus började brevet med att tacka Gud för alla de goda egenskaper som kännetecknade Filemon. Alltså Paulus visade en stor artighet. Då kom han in på brevets höjdpunkt. Han vill nu att Filemon tar tillbaka Onesimus som en broder i Kristus och inte som en slav. Här ser vi Paulus vishet. Han undergräver slaveriets villkor utan att direkt avisa det som säkert skulle ha lett till en blodig revolution i det romerska riket.

Paulus var oftast rättfram och drog sig inte undan. Hans första missionsresa började på Cypern (Apg 13:6-12). Han predikade evangeliet först i Salamis och reste sen till Pafos. Det var här Paulus och Barnabas träffade landshövdingen Sergius Paulus som ville höra Guds ord. Men Elymus, trollkarlen, försökte hindra landshövdingen att komma till tro. Med det starkaste ordalaget sade Paulus till Elymus: ”Du djävulens son, full av allt slags svek och bedrägeri, du fiende till allt som är rätt, skall du aldrig upphöra att förvränga Herrens raka vägar? Se, nu kommer Herrens hand över dig, och du skall bli blind en tid och inte kunna se solen.” Apg 13:10-11. (jmf Gal 1:8-9; 2:11-14).

Paulus pastors hjärta
Ett gott exempel av Paulus som pastor är det som vi hittar i Apg 20:17-32. Dessa verser avslöjar en man med ett stort pastorshjärta som kommer till utryck i empati, ömhet, ödmjukhet, kärlek, uthållighet, glöd och orubblighet.

Paulus hade givit tre av sina bästa år till församlingen i Efesus och helt naturlig passade han på att ge en överblick över dessa år. Han hade aldrig talat bättre än i sitt avskedstal och han överträffade helt enkelt sig själv. Det finns en värdighet hos Paulus som aldrig lämnat honom. Hans ädla karaktär bar han med sig i alla tider och omständigheter och allt detta förenades i ödmjukhet. I en situation som detta är Paulus unik och utan like vad gäller kärlek. Det var ingen överraskning att församlingen ”brast alla i gråt och föll honom om halsen och kysste honom” (Apg20:37).

Paulus är mån om att se sig själv som Herrens tjänare under dessa tre år. Han börjar för det mesta sina förkunnelser och brev med att han var Herrens tjänare. För honom var det ett privilegium och en glädje. Det fanns en förening mellan hans stora stolthet och hans överväldigade ödmjukhet i sin Herres tjänst. I Paulus ser vi en pastors förebild. Alla pastorer och predikanter borde begrunda detta bibelstycke, prövar sig själva och fundera på vad för slags äldste eller predikanter de är.

Paulus älskade församlingen i Efesus för att det var ”Guds församling som han har köpt med sitt eget blod” (vers 28). Detta var kärnan i Paulus tal till församlingens medlemmar. Det var priset Jesus Kristus betalade och det kostade honom allt att friköpa sin brud. Det är inte konstig han älskade församlingen, Guds kärlek till församlingen flödade genom Paulus.

Under alla dessa tre år i Efesus begärde Paulus inte en enda krona från församlingen. Han sa: ”Ni vet själva att dessa händer har sörjt för mina egna och mina följeslagares behov. I allt jag har jag visat er att ni genom att arbeta på detta sätt ska ta er an de svaga och komma ihåg de ord som Herren Jesus Kristus  själv sade: Det är saligare att giva än att taga.” (v.34-35). Det var raka motsatsen till många av dagens predikanter som utan skam bedrar Guds folk. Denna anklagelse kunde aldrig riktas mot Paulus.

”Jag har inte försummat något som kunde vara till nytta för er. Jag har predikat och undervisat, offentligt och i hemmen, och jag har uppmanat både judar och greker att de skall omvända sig till Gud och tro på vår Herre Jesus” (Apg:20-21). Glöm inte att han arbetade samtidigt! Vilken arbetshäst! Jag undra hur mycket sömn han fick. Paulus predikade alla de grundläggande lärorna: Treenigheten, människans behov av räddning, omvändelse och tro, rättfärdiggörelse, adoption och helgelse mm. Han arbetade intensivt med sina händer och med sitt sinne, predikade och undervisade offentligt och i hemmen.

Paulus gjorde hembesök hos varje församlingsmedlem och predikade och undervisade dem (20:20). Han gjorde det till sin uppgift att lära känna dem. Han var av kärlek djupt intresserad av deras välstånd, prövningar, bibliska förståelse och deras tillväxt i tro och kunskap om Herren. Han grät med dem i deras bedrövelser och gladdes med dem i deras glädje. Förutom allt detta besökte han också de sjuka. En äldste som försummar detta är en dålig herde.

En äldste/predikant som är trofast till Ordet kan räkna med motstånd i form av påhopp, skymford, lögner och mycket annat. Paulus upplevde detta inför Felix när hans fiender anklagade honom med lögner (Apg 24:5-6). Vi alla kan egentligen räkna med motstånd som uttrycker sig i olika former. Under tiden jag skriver denna driver en ’kristen ’ tidning hetskampanj mot en känd och älskad pastor utan det minsta intresse av att reda ut vad sanningen är.

Paulus, som en god och trogen pastor, utfärdade varningar om de faror som ligger framför församlingen i Efesus efter hans sista avresa. Dessa hotelser kom från två håll. ” Jag vet att när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden. Ja, ur er egen krets skall män träda fram och förvränga sanningen för att dra lärjungarna på sin sida”(Apg 20:29-30). Dessa vargar är destruktiva och hänsynslösa. De förvanskar sanningarna och förvränger dessa genom överdrifter i förhållande med varandra. Det blir bara en karikatyr av det hela.

Han varnade för de som kommer ur egen krets (v.30) och de i församlingen som också förvränger sanningen, skapar parti och orsakar splittring. Paulus råd i detta är starkt och enkelt ”Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan blir er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem”(Rom 16:17).

Till sist, och det viktigaste av allt, som gäller oss alla, är bön. Vi kan ta stor lärdom av Paulus i hans böner för församlingarna som vi läser i Ef 1:15-23, 3:14-21, Fil 1:3-5, 9-11, Kol 1:3, 9-10.

I nästa blogg kommer vi att kliva in i 1500-talet.

Av David Whitworth

Vi har nu sett hur Paulus blev en ny människa i Kristus: ”Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit” (2 Kor 5:17). Dessa ord är Paulus egna och det finns ingen som förstod vikten av dem som han gjorde. Det goda verk som hade börjat i honom skulle komma till utryck på ett underbart sätt.

Vi läser i Apg 9:19 att Paulus sökte lärjungarnas gemenskap och stannade några dagar hos dem. Det var det första tecknet i hans nya liv. Han älskade de troende och ville umgås med dem, och ”växa till i tro och kunskap om Kristus” genom deras gemenskap. Han såg en skönhet hos dem som drog honom till dem och han gav sitt vittnesbörd att också han var en lärjunge. Från hat till kärlek - vilken förvandling!

Predikanten Paulus
Vi tar upp berättelsen igen i Apg 9:20 ”han började genast predika i synagogorna att Jesus är Guds Son.” Paulus upplevelse på Damaskusvägen med den levade Kristus brann i honom och drev honom till att predika Honom så tidigt som möjligt. Inte oväntat att alla häpnade och judarna som bodde i Damaskus var svarslösa när Paulus bevisade att Jesus är Messias. Hans grundval var Gamla Testamentet och det var få som kunde som han. Bland annat kommer Jesaja 53 säkerligen under Paulus mikroskop. Hans möte med Messias och evangeliet om Honom genomsyrade allt han skrev och predikade och det hade en djup effekt på honom som missionär.

Från första dagen var Kristi kors allt för Paulus. Kristi kors är ”mitt evangelium” var hans övertygelse. Det var det enda evangelium som han alltid och överallt predikade. Jesu Kristi kors var för honom Alfa och Omega, början, mitten och slutet i alla hans predikningar. Alla Paulus läror grundades i Kristi kors: syndens vidrighet, Guds vrede och dom över synd och människors uppror mot Honom, Hans försoningsplan, förlåtelse, adoption, rättfärdiggörande och helgelse. Korset är ”nyttigt till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet” (2 Tim 3:16).

Det fanns ingenting annat som var av större intresse för Paulus. Ut ur korset kommer de storslagna lärorna om Guds nåd och Kristi kärlek. Det var dessa läror som motiverade Paulus till att bryta ut i lovprisning och ära till Gud. Det är omöjligt att ta bort korset från Paulus predikningar. Tar man bort korset från honom så är han som alla andra människor. Hans mun är tyst och han har ingenting kvar att predika om. Men erkänn att när Gud uppenbarade Kristus i Paulus då blir han en annan man. Han blir trons hjälte, en gigant i kyrkohistorien. Det fanns en uppslukande glöd i hans hjärta för att predika ”hela Guds rådslut” och han kunde stå ut med allt för att få predika Kristus. Han kände sig tvungen att predika evangeliet ”mot greker och barbarer, både mot lärde och olärde har jag skyldigheter” (Rom 1:14) och det fanns ingenting som kunde hejda honom.

Jesu Kristi kors och Paulus frälsning genom korset är de två huvudämnen som fogar samman varandra och detta är den största delen i hans förkunnelse. Han kunde då säga ” Jag är korsfäst med Kristus och jag lever, men inte längre jag, utan Kristus lever i mig. För det liv jag nu lever i köttet, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivet sig själv för mig” (Gal 2:19-20 Reformationsbibeln). Paulus säger: ” för min del vill jag aldrig berömma mig av något annat än vår Herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst för mig och jag för världen” (Gal 6:14. Se Rom 6!). Paulus synd och Kristi kors lyser upp kristallklart i hans förkunnelse och hans liv. En som är aspirant till predikantens tjänst måste dra nytta av dessa Paulus grundsatser och lärdom av allt det föregående.
 
Paulus handlingskraft.
Paulus var välsignad med en stor handlingsförmåga och finkänslighet.

När han var i stormen och led skeppsbrott på väg till Rom (Apg 27:13-44) ser vi hur dessa egenskaper kommer fram. Lukas var med på resan och det är intressant att vi kan observera hans nautiska kunskaper. Han använder sig av tekniska termer vad gäller skeppet och väderförhållande som hör ihop med sådan kunskap i forntidens historia och Lukas var mycket noga i sin beskrivning.

Skeppet fångades upp i en storm trots Paulus varning för att segla under vintern istället för att övervintra i ”Goda hamnarna, nära staden Lasea.” (Apg 27:8). Det var en kraftig virvelstorm som blåste upp utan förvarning (27:14). Besättningen var hjälplös och kunde inte styra skeppet längre och det enda alternativet var att ge efter och låta det drivas av vinden. Det var ett förskräckligt scenario för alla ombord förutom Paulus. En kommentar som bäst beskriver detta hittas i Ps 107:25-27: ”Han (Gud) talade, och en stormvind uppstod så att havets vågor gick höga. De for upp mot himlen och ner i djupen, så att de miste modet i sin olycka. De raglade och stapplade som druckna, det var förbi med all deras vishet.”

I sin hopplöshet gjorde besättningen ett försök att göra någonting åt denna för dom omöjliga situation. De kastade allt som var möjligt överbord för att lindra det kommande stora och oundvikliga haveriet. Paulus som hittills hade varit en tyst iakttagare steg fram och tog tag i hela situationen. Den älskade aposteln talade med auktoritet. Han levde i Guds närvaro, under Guds auktoritet till Guds ära. Därför kunde han säga att de skulle ha lyssnat till hans råd för att undvika den stora förödelsen som de råkade in i(27:21). Vilken finkänslighet Paulus visar upp i dessa verser! Han uppmanade alla ombord att vara vid gott mod för att alla skulle räddas, förutom fartyget som kommer att går under (vers 22). Här framträder Paulus kvaliteter i sin uppmuntran och tröst till alla ombord.

Han kunde förklara för dem att en guds ängel hade bekräftat för honom att de skulle nå Rom och att Paulus skall stå inför kejsaren (vers 24).

Besättningen fick ändå panik och försökte överge sina poster. (Apg 27:30). Paulus handlingsförmåga lyste fram i denna kris och han berättade för officeraren och soldaterna om sjömännen deserterar kommer de inte att överleva. Han talade med gudomlig pondus och räddade alla ombord från att mista livet. Paulus talade i milda ord i ett ansträngt läge eftersom han var säker på att de skulle nå destinationen Rom (vers 31). Soldaterna hade nu lärt sig att lita på Paulus råd och gjorde det som var nödvändigt för att rädda alla liv ombord (vers 32).

Nästa akt i denna dramatik finner vi i vers 33 och än en gång visar Paulus sin finkänslighet. Låt oss få iscensätta händelsen.

Ombord på skeppet var det 276 människor (vers 37). Fartyget kastades hit och dit i stormens öga och alla ombord förlorade allt hopp om räddning (vers 20). De var slagna av bedrövelse och ångest, stormen hade skapat förvirring och oordning. Detta ledde till att de tappade apatiten och hade inte ätit på 14 dagar (vers 33) och de kunde inte ha sovit så mycket heller. Detta är ett tillstånd som påverkar både psyket och kroppen. Utan sömn bryts viljans styrka ner och kroppen försvagas ju utan mat. Detta kan leda till en djup depression och följden blir att man ger upp i fullständig bedrövelse. Paulus (vers 33) förfogade över denna förödelse och han visade återigen en finkänslighet genom att uppmana alla att äta (33-34). Det första han tänkte på var inte stormen och det oundvikliga haveriet utan folkets hälsotillstånd. De behövde äta för att få tillbaka energin och livskraften och således blir räddade. Han försäkrade dem om att inte en enda skulle mista livet (vers 34).

Paulus såg Guds avbild i dessa människor och samtidigt ett folk ”utan Gud och utan hopp.” Detta rörde honom djupt i hans hjärta. Hans omsorg och kärlek fick honom att ingripa och ändra stämningen hos alla ombord på skeppet. Han stillhet skapade en fridfull samklang hos dem. Han tog ett bröd och tackade Gud inför dem alla och alla fick nytt mod att äta sig mätta. Därför gick inte en enda människa förlorad (27:35-38).

Är inte denna lärdom ganska uppenbar? En pastor/predikant skall visa självbehärskning i alla lägen och kunna visa upp en finkänslighet, handlingsförmåga och kärlek till de frälsta såväl som de ofrälsta.

I nästa blogg får vi träffa Paulus som Pastor.

av David Whitworth

I blogg fem följde vi Saulus och hans sällskap på resan till Damaskus där han hade planerat att utrota församlingen. Hans plan krossades genom Herrens ingripande. Saulus konfronterades med den levande Kristus som talade till honom och visade honom sin härlighet och Saulus föll till marken(Apg 9:4). Han blev överfallen av synen. Det finns andra fall i Bibeln om sådana upplevelser. Jesaja i templet (Jes 6) och Johannes på Patmos (Upp 1:17) är exempel på det. En förnimmelse om Guds härlighet ger inte rum för högmod snarare ödmjukhet och vördnad.

Nu är dags att fortsätta följa Saulus på sin resa. Saulus var hans hebreiska namn och Paulus var hans grekiska namn (Apg 13:9). I fortsättningen använder jag hans grekiska namn.

Det blev en stor skräll när han blev Herrens fånge och det gav ringar på vattnet som ingen kunde förutspå. Från att vara de kristnas fiende nummer ett till att bli hedningarnas apostel. Från hat till kärlek.

Vi läser berättelsen i Apg 9:5 och här får Paulus svar på sin fråga om vem Herren är. I vers 6 ställde han ytterligare en fråga om vad Herren ville att han skulle göra (Reformationsbibeln 9:6) och fick anvisningen att gå in i Damaskus och där skulle han få svar på sin fråga. Han måste ha varit mycket fundersam. Detta var en ny situation för honom som han då inte riktig kunde begripa. Men Herren ledde Paulus steg för steg och så är det också med oss. Herren leder oss på samma sätt i våra liv, för detta är trons väg.

När Paulus ställde sig upp upptäckte han att han var blind (9:8). Det bländande ljusets hade en sådan effekt på honom. Om vi inte upplever ljusets effekt på våra andliga ögon då är det dags att söka Jesus i Bibeln för att få en glimt av Hans bländande ljus.

Vad var det nu som fyllde Paulus tankar? Det främsta måste ha varit det som låg framför honom i Damaskus. Att utrota de kristna i staden var inte på tal längre men hur skulle de troende ta emot honom? Och så var frågan om hur evangeliets fiender skulle bemöta honom. De hade ju höga förväntningar på att Paulus skulle gå i bräschen för deras sak. En sak som blev solklart för honom var att han kunde inte fortsätta förfölja Kristus och hans församling. Det var ett avslutat kapitel i hans liv och början på ett nytt.

Damaskus
Med hjälp av hans sällskap kom Paulus till Damaskus. Där började andra skedet i hans nya liv. De första tre dagarna i staden bodde han hos Judas (9:11). Under den tiden var han fortfarande blind och varken åt eller drack (9:9). Vi får inget svar om orsaken till fastandet. Vi vet dock att under fastandet bad han (9:11). Under bön hade Paulus fått en syn om lärjungen Annanias som skulle lägga händerna på honom för att han skulle få tillbaka sin syn. Samtidigt fick Annanias i en syn direktivet att bege sig till Judas hus och där träffa Saul och lägga händerna på honom. Guds väg till den utvaldes kallelse och frälsning är aldrig slumpmässig utan allting är redan bestämt i evigheten.

Judas var en lärjunge och det är den enda vi vet om honom. Mina tankar går till Spurgeon som frälstes genom en okänd metodistpredikant och en bristfällig sådan. Gud är inte beroende av någon för att frälsa sina utvalda. Han ta vem Han vill i sin tjänst.

Annanias var naturligtvis ifrågasättande om uppgiften (9:13). Paulus rykte gick före honom och Annanias och de andra troende i Damaskus trodde det var en komplott att han smyger sig in bland dem för att utföra sitt syfte Men nu kommer sanningens ögonblick. Gud förklarade för Annanias hans plan för Paulus (vers 15-16). Detta måste ha varit en svindlande tanke för honom att en intolerant hebré var utvald av Herren till att vara den stora aposteln till icke judar. Något som var omöjligt och otänkbart!. Annanias’ uppgift var att lyda Gud och Gud gör resten. Annanias besökte Judas hus och utförde Guds uppdrag och Paulus fick tillbaka sin syn och då uppfylldes han av helige Anden och döptes (17-19).Han stannade kvar några dagar hos de troende i Damaskus och de accepterade honom som en broder i Kristus.

Från mörker till ljus
Observera att i vers 18 står det: ”Genast var det som om fjäll föll från hans ögon, och han fick sin syn igen och blev döpt.” Från detta ögonblick var Saul en ny människa i Kristus. Han blev hedningarnas stora apostel Paulus. Han var inte bara botad från sin fysiska blindhet utan också sin andliga blindhet.

Hans andliga ögon upplystes av Anden. Han blev en ny människa och detta gav honom en helt ny världsbild och ett nytt sätt att tänka och mörkret försvann ur hans liv. Det som han upplevde i sitt möte med den levande Kristus kom till utryck i hans brev. Paulus använder flitigt ord som blindhet, mörker, ljus och upplysning i sina brev. Vi skall definiera dessa ord och börjar med mörker och blindhet eftersom det hjälper oss att få en bättre förståelse av vad ljuset är för något.

Enligt Dictionary of New Testament Theology Vol 1 är mörker det som är mörkt, dystert och ondskefullt. I detta mörkrets rike fattas ordning och symmetri, det är ljusets frånvaro och i NT används ordet metaforiskt det som ger upphov till synd och ondskan. Alltså mörkrets rike är satans rike och därför präglas det av lögner, falskhet, oordning, ondskan och själviskhet. Paulus sammanfattar detta tillstånd hos människor som okunnighet och detta leder till ”utsvävningar och bedriver all slags orenhet och får aldrig nog”. (Ef 4:17-19). De fumlar i mörker och är fångade av djävulen för att gör hans vilja (Gal 5:19-21). Johannes ger en slående beskrivning av detta tillstånd: ”Och detta är domen: ljuset kom till världen och människorna älskade mörkret och inte ljuset, eftersom deras gärningar var onda.” (Joh 3:19).

Däremot, Jesu Kristi rike är ljusets rike eftersom Kristus själv är ljuset (Joh 8:12) och vad är då ljuset om inte sanning, helighet, härlighet, symmetri, harmoni och ordning och reda. Det är exakt allt som Kristus är. Det är meningen att ljusets rikes medborgare, de troende, visar upp dessa egenskaper i sina liv som Paulus sammanfattar i Gal 5: 22-26.

Paulus teologi?
Kunde ljusets rikes och mörkrets rikes bärande idéer var grundtanken i Paulus teologi? Låg detta till grund när han skrev sina brev efter hans upplevelse på vägen till Damaskus? Jag tror att nyckel till att förstå honom ligger just i hans förståelse av dessa riken och detta kommer till utryck i det flesta av hans brev. För Paulus var det en bjärt kontrast mellan dessa två rike och det finns inte något utrymme för en kompromiss eftersom ljuset och mörkret inte har något gemensamt med varandra (2Kor:6 14). Kristus är kung i sitt rike och det centrala budskapet är att evangeliet är handlar om Kristi härlighet (2 Kor 4:4). Ty Gud som sade: ” Ljus ska lysa fram ur mörkret”, han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken.
 
Alltsedan Reformationen har historisk forskning erkänt att Paulus teologi är framförallt försoningens teologi. Centralt i försoningens teologi är Kristi död och uppståndelse som krossade mörkrets krafter. Denna försoning förenar syndiga människor med Kristus och i Kristus. Kristna är nu korsfäst, uppstånden och förhärligad ’i Kristus’ (Rom 6, Gal 2:20). Allt detta betyder att de troende är nya människor i Honom (2 Kor 5:17-19). Han har fört dessa från mörkrets rike till ljusets rike Kol 1:13:”Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike.”

Det är en nödvändighet för oss alla att få en förståelse av varför och hur Nya Testamentet delar världen i dessa två grupper. För predikanten och evangelisten ger det en stor insyn i de ofrälstas tillstånd inför Gud. De måste lita på evangeliets kraft till frälsning ( Rom 1:16). Det finns inte en enda människa som Gud inte kan frälsa, från det mest religiösa till det mest hårda och hänsynslösa människor.

I blogg fem och denna blogg har jag försökt att ge en bild av Paulus bakgrund och frälsning. Jag har försökt att tränga mig in i hans tänkande och känslor både före efter hans frälsning, från en radikal jude till en radikal apostel. Min förhoppning är att alla skall förstå hans brev bättre och hans predikningar i evangeliets tjänst. Om detta är till hjälp för bara en av er som funderar på en kallelse i predikantens tjänst så prisar jag Herren för det.

Nästa blogg börjar vi med Paulus predikningar.